Comments
Description
Transcript
Abdullah Yücel: En marginell man
Abdullah Yücel: En marginell man En diskursanalytisk studie om poesi och identitetsskapande i en svensk-turkisk migrationskontext Emrah Sönmez Sociologiska Institutionen Kandidatuppsats i sociologi, 15 h.p. Vt 2014 Handledare: Elias le Grand Sammanfattning Denna studie fokuserar på relationen mellan migration, identitet och skrivande i en svensk-turkisk migrationskontext. Abdullah Yücel var en av de första som emigrerade till Sverige 1965 från Kulu i Turkiet och blev en nyckelperson bland kuluturkarna i Sverige, bland annat genom sina dikter. Genom en diskursanalys av Yücels poesi är studiens syfte att diskursivt analysera migrationens konsekvenser för identitetsskapandet i den svensk-turkiska migrationskontexten. Teoretisk utgångspunkt är framför allt Parks begrepp ”the marginal man”. Begreppet behandlar den kluvenhet i identitetsskapandet som migrationen orsakar. Diskursanalysen utgår främst från Laclaus och Mouffes diskursteori och dikterna har analyserats utifrån en abduktiv ansats. Studien fokuserar på tre diskursiva identiteter som konstrueras i Yücels diktande: ”migranten”, ”exilanten” och ”pionjären”. Analysen visar hur dessa identiteter visar på antagonistiska relationer med andra identiteter samt hur migrationen fångar Yücel mellan två världar och skapar därmed en kluven identitet. Genom Laclaus och Mouffes begrepp hegemonisk intervention visar studien hur Yücel söker upplösa dessa antagonismer och den kluvna identiteten, utifrån en konstruktiv fjärde identitet, ”folkpoeten”. Den hegemoniska interventionen sker även genom en interdiskursivitet och intertextualitet med turkisk folklitteratur genom vilka Yücels dikter sammanlänkas i en diskursiv blandning. Avslutningsvis bidrar studien till forskningen om migration och identitet genom att visa hur identitetsproblemet med att leva i två världar i en migrationskontext kan hanteras genom skrivande av poesi. Nyckelord Abdullah Yücel, diskursanalys, identitetsskapande, Kulu, marginal man, migration, poesi. Innehållsförteckning 1. Inledning ............................................................................. 1 1.1. Syfte ................................................................................................. 3 1.2. Problemformulering ......................................................................... 3 1.3. Avgränsningar .................................................................................. 3 1.4. Disposition ....................................................................................... 3 2. Tidigare forskning om migration och identitet ............................ 4 3. Diskursanalys som teori och metod .......................................... 7 3.1. Diskursteori...................................................................................... 7 3.1.1. Laclaus och Mouffes politiska diskursteori................................8 3.2. Diskurs och identitet ...................................................................... 11 3.3. Metoddiskussion............................................................................. 12 3.3.1. Insamling av empiriskt material……………...............................12 3.3.2. Beskrivning av det empiriska materialet…..............................12 3.3.3. Urval och empiriska avgränsningar………………….....................13 3.3.4. Validitet och analys av det empiriska materialet.....................13 3.3.5. Etiska överväganden……………………………...............................15 4. Kort bakgrund om Abdullah Yücel ................. ..........................15 5. Redovisning av forskningsresultat ........................................... 17 5.1. Diskursiva identiteter om migrationen .......................................... 17 5.1.1. Migranten……………………………………. ..................................... 18 5.1.2. Exilanten……………………………………. ....................................... 22 5.1.3. Pionjären……………………………………. ...................................... 24 5.1.4. Hegemonisk intervention……………………………………. .............. 27 6. Diskussion............................................................................ 30 7. Slutsats med förslag på vidare forskning .................................. 32 8. Referenser ........................................................................... 33 1. Inledning Arbetskraftsinvandringen från Turkiet till Europa som handlade om utväxling av arbetskraftsinvandrare började 31 oktober 1961 efter ett tecknande av ett avtal mellan Turkiet och Västtyskland (Erder, 2006: 277). Med anledning av den växande ekonomin var det brist på och behov av arbetskraft i Europa. Arbetskraftsinvandringen från Turkiet till Europa tog fart i samband med det, i en tid då migrationen från Turkiets landsbygd till storstäderna påbörjades. Efter andra världskriget, ökade populationen, jordbruket maskiniserades och jordegendomarna splittrades på grund av arv. Detta ledde till att byborna hade ekonomiska svårigheter till följd av arbetslöshet och inflation som orsakade utvandringen. Utvandringen skedde i samband med den femåriga utvecklingsplanen (19621967) som utformades av Institutionen för statlig samhällsplanering (Abadan-Unat, 2006: 111-112). Av de turkiska migranterna i Europa bosatte sig 80 % i dagens Tyskland (Nalborczyk, 2012: 649). Arbetskraftsinvandrarna såg till en början migrationen som provisorisk. Motivet var att tjäna ihop pengar i utlandet för att sedan återvända till Turkiet i ett liv i välfärd. Migrationen skedde med andra ord genom en kombination av push- och pullfaktorer, det vill säga, en kombination av negativa villkor i hemorten och positiva förväntningar av migrationsorten (Abadan-Unat, 2006: 47-51). Massemigrationen från Turkiet till Sverige tog fart under andra hälften av 1965, ifrån Kulu, en ort i centrala Anatolien med landsbygdskaraktär (Lundberg & Svanberg, 1992). Eftersom det i början var ensamma vuxna män som emigrerade utvecklades arbetskraftsinvandringen till en kedjeemigration när familjerna förenades i stort sett i ”miljonprogram”-områdena i början av 1970-talet (Alpay, 1980: 82). Det medförde att de flyttade till samma områden och därför kunde upprätthålla bygemenskapen i den svenska kontexten (Lundberg, 1991: 23; Lundberg & Svanberg, 1991: 30-31). Ur det perspektivet saknas det en forskning om Abdullah Yücel (1929-1994) som blev en nyckelperson i och med migrationen1 genom sina inspirerande och uppmanande brev till Kulu, om att emigrera till Sverige (Andersson, 1986: 130; Baloğlu, 2012). Samtidigt var han under 1 Arbetskraftsinvandringen från Kulu till Sverige påbörjades till följd av fem kulubor som emigrerade genom kontakt med en optiker i Ankara. Yücels utvandrande var den andra migrationsvågen från orten (Lundberg, 1991). 1 migrationsprocessen den första som startade familjeåterbildningen 19692 (Merdol, 1982: 12; Lundberg, 1991: 78-79; Berg, 1994: 63-64) och var den första i gruppen som skrev ett testamente3 om att begravas i Sverige, som blev förverkligat. Yücel utvecklades i princip till en folkpoet, var aktiv inom turkiskt föreningsliv och ”är välkänd och älskad av de turkiska invandrarna i Sverige” (Özer., mfl., 1980: 1: 25). Yücel som individ är därför av betydelse sociologiskt och historiskt för den etniska gruppen kuluturkarnas kollektiva minne och identitet4, vilket återkommer i en av de andra svenska källorna: Låt oss dröja ett ögonblick vid Abdullah Yücels centrala roll när det gäller att förvalta arvet från byn. Han kom bland de allra första och hör idag även till de till åren äldsta. Dessa egenskaper skänker honom en självklar auktoritet, förstärkt av hans personliga intresse för att skriva och dikta. Hans berättelser är kända av framför allt de vuxna männen inom gruppen. Abdullah Yücel har vad gäller invandringshistoria, utvecklats till en slags kulturell expert. I den funktionen kan vi beskriva det som att han avlastar övriga i gruppen, eftersom de kan hänvisa till den som ’verkligen vet’ (Lundberg, 1991: 44). En studie av Yücels skrivande och diktande i fokus är av betydelse för att belysa identitetsproblemet inom den svensk-turkiska migrationskontexten, på grund av den hastiga 2 Yücel nämner även det i ett brev (1986: 75) till Botkyrka Arbetar- och Kulturföreningen i Fittja i samband med albumarbetet som omfattar åren 1973-1986, då han var med i grunden. Denna handling, den första familjeåterbildningen betraktades som ett hot mot den traditionella sociala ordningen, med hedersmotiv ur religiöst perspektiv. Yücel fick kraftigt motstånd eftersom hans intention ansågs som vansinne (Lundberg, 1991: 78-79). Men denna banbrytande handling resulterade i senare skede inom kort med en familjeåterförenande på kollektiv nivå och en kedjeemigration. Det förhastade och gynnade migranternas organisationsliv med tanke på massemigrationen. Bosättningen medförde att kulturföreningarna tog form lokalt i början av 1970-talet och centraliserades vidare till ett turkiskt förbund 1977; i senare skede till två förbund som genom en sammanslagning 1979 förenades återigen till ett turkiskt förbund (Alpay, 1980: 200). 3 Avskedsbrevet skrevs 8 maj 1994 till familjen som de fick reda på efter att Abdullah Yücel avlidit. Trots att Yücel 1979 var en av grundarna till den turkiska begravningsfonden i Botkyrka (där gemenskapens huvudsyfte inbegrep att finansiera begravningstransporten till Turkiet) blev han begraven i en muslimsk begravningsplats i Göteborg där större delen av familjen levde på den tiden. 4 I en kort tidningsartikel om Yücel, hans migration och ur kulturförvaltaraspekten noteras det att ”Abdullah Yücel är kulugemenskapens stolthets källa. Han är deras enda samhöriga poet. Det är nästan ingen av våra arbetare som inte känner till honom. Genom att vara ödmjuk, kultiverad, känslosam och spirituell har han vunnit samtligas respekt och kärlek” (Gürgün, 1980; min översättning). 2 och omvälvande samhällsförändringen för migranten och de psykosociala och sociokulturella konsekvenser migrationen orsakat hos denne. Inom denna kontext är det av sociologisk relevans och intresse att därför undersöka Yücels identitetsskapande genom poesin som utvecklades med emigrationsresan som källa. 1.1. Syfte Syftet med studien är att diskursivt analysera migrationens konsekvenser för identitetsskapandet genom att fokusera på Yücels poesi i den svensk-turkiska migrationskontexten. 1.2. Problemformulering • Vilka diskursiva identiteter konstrueras genom Yücels poesi i relation till migrationsprocessen? • Vilka diskursiva strategier använder Yücel för att bemästra eventuella konflikter som förekommer mellan de diskursiva identiteterna? 1.3. Avgränsningar Uppsatsen fokuserar på de diskursiva aspekterna av Yücels dikter. Detta innebär att uppsatsen inte undersöker hans upplevda erfarenhet, det vill säga de fenomenologiska aspekterna av hans diktande. Uppsatsen fokuserar heller inte på hur Yücels dikter mottogs bland de turkar som migrerade till Sverige. 1.4. Disposition Uppsatsen är indelad i sex huvudavsnitt. I uppsatsens andra avsnitt diskuteras tidigare forskning om migration och identitet. I det tredje avsnittet diskuteras diskursanalysens teoretiska grunder och metodologiska aspekter. I avsnittet behandlas även det empiriska materialet och hur det har analyserats. Därefter, i det fjärde avsnittet ges en kort bakgrund till Yücels liv. I det femte avsnittet redovisas forskningsresultaten. I det sjätte avsnittet diskuteras redovisning av forskningsresultat i relation till studiens diskursanalytiska ramverk samt tidigare forskning om migration och identitet. Slutligen i det sjunde avsnittet sammanfattas studien och dess slutsats samt en diskussion förs om förslag på vidare forskning. 3 2. Tidigare forskning om migration och identitet Forskning om migration och migranter har allmänt sina grunder i olika discipliner som bland annat demografi, ekonomi, statsvetenskap, antropologi, psykologi och sociologi (Berry, 2001: 615). I generella drag handlar forskning om migration och migranter om kulturella möten och deras konsekvenser ur etniska aspekter. Ur det perspektivet handlar forskningen om både grupp- och individuell nivå. Forskning visar ett samband mellan kulturell kontext och individuellt handlande och utvecklingen uppvisar en hög grad av variation beroende på migrations-, grupp- och individuell bakgrund (Berry, 1997: 5-7). Som en konsekvens av migrationen menar Berry (1997) att relationen mellan migrationen, bosättningen och livet i det nya landet samt mellan kontinuiteten och förändringen i en ny kulturell kontext är komplex. Det medför att “migration från ett land till ett annat är en komplex psykosocial process med en kvarstående effekt på en individs identitet” (Akhtar, 1995: 1051; min översättning). Timotijevic och Breakwell (2000: 357-359) påpekar att den förändring som migrationen skapar i en individs liv kan innebära ett hot mot dennes identitet. Enligt forskarna kan migrationen följaktligen därför ha djupgående psykologiska och sociala effekter vilka tvingar individen till ett medvetet identitetsarbete. Vidare menar de att när det är en påtvingad migration (forced migration) är hotet mot identiteten i högre grad kronisk till karaktären. Detta gäller särskilt när individens gruppidentifikation, i allmänhet dennes etniska och nationella identitet, är stark. Berry (1997) menar att migrationen generellt orsakar ett dilemma på individuell och kollektiv nivå vad gäller upprätthållandet av den kulturella identiteten i anknytning till majoritetssamhället. I Berrys modell (1997) kan migranten förhålla sig i relation till etniciteten och kulturella möten i migrationskontexten utifrån fyra strategiska alternativ: assimilation, integration, segregation och marginalisering. Marginalisering kan ske när individer inte har någon möjlighet eller intresse av att bevara ursprungskulturen eller inte strävar efter kontakt med det övriga samhället (på grund av uteslutning och/eller diskriminering). Marginalisering är inte något som människor väljer, utan sker vanligtvis som en konsekvens av försök till tvångsassimilering (Berry, 1997: 1011). 4 När en emigrant bryter hembanden bryter hon sig samtidigt loss från det traditionella samhället och aspekter såsom lokal egendom, konventioner och dessas sociala kontroll. Migration som socialt fenomen skapar därför inte bara en förändring av vanor, traditioner och normer utan kan även påverka personligheten bland annat så till det grad att den kan utveckla en personlighetstyp som Park (1928) kallar ”the marginal man”. Detta kan leda till frigörelsen av en individ som medför en mer teoretiskt och praktiskt friare person. Emellertid till följd av det kan migrationsprocessen för ”the marginal man” innebära att denne inte blir helt oberoende. Individen blir upplyst, men skapar en ”intellektuell bias” (intellektuell partiskhet) som förändringen till en viss mån för med sig en kosmopolitisk person. Dock menar Park (1928) att denna personlighetstyp däremot medför att det orsakar en ”divided mind” (splittrat medvetande) där den ”gamla” och den ”nya” är i konflikt. Det kan därför spegla en splittrad, ambivalent självrepresentation. Stonequist påpekar (1935) att ”the marginal man” utvecklas som en nyckelperson vid kulturella förändringar. Den kulturella förändringen som migrationen orsakar skapar därför omständigheter och en strävan att leva i två olika kulturella världar samtidigt. Som en konsekvens av det menar Stonequist (1935) att denna personlighetsyp skapas i mångkulturella möten där denna personlighetstyp utvecklar ett ”dubbelt medvetande”. På grund av den inre konflikten och kulturella hybriditeten blir denne därmed någon med ett kulturellt dubbelseende. Goldberg (1941) menar att det på så sätt utvecklas en ”marginell kultur” och ett ”marginellt område” där kulturer korsar varandra i en zon där karaktärsdrag från båda kulturerna erhålls. Det innebär att ”the marginal man” befinner sig i marginalen av båda kulturerna, men känner inte sig tillhöra någon. Detta kan kopplas till Simmels (1995) och Schütz (1944) respektive analyser av ”främlingen”. Enligt Simmel (1995) är ”främlingen” någon som anländer till en plats och bestämmer sig för att bli kvar. Samtidigt innebär det att hon är en ”potentiell vandrare” (Simmel, 1995: 139), eftersom hon inte är bunden till platsen på samma sätt som de infödda. Simmel definierar därför ”främlingen” som både frigjord och fixerad, samtidigt som nära och avlägsen. Enligt Schütz (1944) uppstår främlingen i den typiska situationen där den nyinvandrade personen försöker tolka det kulturella mönstret i en social grupp som denna avancerar och orienterar sig i. Schütz definierar ”främlingen” som ”den vuxna individen i vår tid och civilisation som permanent försöker bli accepterad eller åtminstone tolererad av den grupp som hon närmar sig” (Schuetz, 1944: 499; min översättning). Detta beskriver den kris och process som migranten går igenom som är situationsbaserad. Det som kan orsaka kris hos främlingen i Schütz‟ analys är att hon inte kan använda sin vardagskunskap för att 5 förstå omgivningen som i sin hemmiljö, för hon saknar den vardagskunskap som man behöver i den nya kontexten. Hon gör alltså ”fel” och måste ifrågasätta den förgivettagna kunskapen hon har om världen och lära på nytt i den nya kontexten. Vidare beskrivs ”främlingen” som en sociolog som observerar, beskriver och kategoriserar den nya sociala världen som hon agerar i. Den tolkning ”främlingen” har för sin omgivning är inte homogen till karaktären utan har tre dimensioner som kan vara: 1) osammanhängande; 2) endast delvis klar och 3) inte helt fri från motsägelser (Schuetz, 1944: 500). Park (1928) poängterar att det är genom ”the marginal man” och dennes medvetande vilken är ett resultat av kontakt, kommunikation, konflikt och sammansmältning av existerande kulturer - som historiska processer i en civilisation lämpligast kan förstås. Bücher framhäver således i relation till migrationsrörelser att grundarna av de stora religionerna, de tidiga poeterna, filosoferna, musikerna och de som hade den primära rollen vid de tidiga historiska epokerna, alla var vandrande, så kallade wanderers (Bücher, 1901; i Park, 1928: 882). Under omständigheter som sociala förändringar exempelvis massemigration kan därför människor representera sig själva, sitt liv, genom att skriva självbiografiska livsberättelser (Stanley, 2010). Detta framhålls särskilt i Thomas och Znaneckis klassiska studie The Polish Peasant in Europe and America, publicerad i tre delar 1918-1920, är en analys av brev skrivna av polacker som migrerade från Europa till USA. Forskningsresultatet grundar sig på att migranterna är i ett ständigt tillstånd av socialt blivande och att deras personliga skrivande är beroende av situationer och händelser och som ett svar på deras sociala liv i relation till kontexten. Thomas och Znanieckis ”självet” är därför inte en mänsklig varelse som reflekterar det inre utan snarare någon i ett socialt nätverk, relationell, situationsbunden och tillfälligt placerad, som speglar i den yttre världen, vilket handlar om en ständigt dynamisk process där varje individ endast kan förstås i sin sociala miljö. Skrivandet ses inte som ett berättande om livet och sig själv, utan som en del av det sociala livet som utgör handlandet och som är en pågående process. Därför är Thomas och Znanieckis ”själv” ett ”narrativt själv”, som utvecklas och blir till i möte med samhället (Stanley, 2010). På så sätt blir det narrativa självet, identitetsverksamheten genom historieberättandet, en diskursiv praktik (De Fina, 2003: 22). Genom texten som är skapad i en särskild kontext blir den sociala aktiviteten som förklarar migrationsprocessen som en diskursiv kedja, där olika texter och personer länkas samman från olika diskurser om migrationen, det vill säga genom en interdiskursivitet och intertextualitet (De Fina, 2003: 30), två begrepp som diskuteras i nästa avsnitt om diskursanalys. Aktuella studier av den roll skrivande spelar för identitetsskapande 6 i en migrationskontext, i Thomas och Znaneckis efterföljd, inkluderar Karakayalıs (2005) studie av självbiografier skrivna av migranter till USA och Kanada under 1900-talet och Tannenbaum och Haim (2007) studie av dikter skrivna av två judiska författare som migrerade från Östeuropa till Palestina under 1920- och 1930-talet. Båda studierna fångar hur problemet med att leva i två världar, som har diskuterats i detta avsnitt, hanteras genom skrivandet. Mer forskning behövs dock inom området. Föreliggande studie bidrar således till denna forskning om migration, skrivande och identitet genom en diskursanalys av Yücels poesi i den svensk-turkiska migrationskontexten. 3. Diskursanalys som teori och metod I följande avsnitt behandlas det diskursanalytiska perspektivet. Först diskuteras socialkonstruktionismen som fält i relation till diskursteorin som angreppsätt där även begreppet diskurs till en viss del redogörs. Sedan behandlas Laclaus och Mouffes politiska diskursteori hegemoni och den socialistiska strategin med identitetsaspekten i fokus samtidigt som relevanta diskursteoretiska begrepp och metodologiska redskap presenteras. Därefter diskuteras skillnaderna mellan Laclaus och Mouffes diskursteori och Faircloughs diskursteoretiska angreppssätt kritisk diskursanalys för att redogöra för valet av teori och metod. Samtidigt diskuteras begreppen interdiskursivitet och intertextualitet för tillämpningen av begreppen i diskursanalysen i ett delvis integrerat diskursperspektiv. Slutligen presenteras det empiriska materialet och metodologiska frågor i relation till analysen av empirin. 3.1. Diskursteori Diskursanalys som teori och metod har tillämpats inom olika forskningsområden som bland annat historia, antropologi, sociologi, psykoanalys, socialpsykologi, kultur- och postkoloniala studier, genusforskning, statsvetenskap, litteraturvetenskap och lingvistik (Howarth, 2007: 9). Därför har respektive discipliner definierat ”diskurs”, som är ett komplicerat begrepp, på olika sätt. Beroende på olika angreppssätt inom diskursanalysen, har begreppet ”diskurs” fått olika innebörder. En diskurs kan definieras som ett specifikt sätt att tala om ett fält (Winther-Jørgensen & Phillips, 2000: 7, 33) i relation till ett kulturellt 7 språkligt sammanhang. Inom lingvistiken används begreppet ”diskurs” i betydelsen muntlig dialog, det vill säga samtal, samtidigt som det definieras som en ömsesidig påverkan mellan text och kontext (Neumann, 2003: 18, 22). Enligt Bergström och Boréus (2012: 354) är därmed en diskursanalys en undersökning av samhällsfenomen där språket är i centrum. Winther-Jørgensen och Phillips (2000: 31) påpekar att diskursanalytisk angreppsätt som teori och metod genom diskursanalytiska redskap kan vara till användning för att utveckla en djupare insikt av det sociala som diskursiv konstruktion. Diskursanalytiska perspektiv är grundade i socialkonstruktionismen (WintherJørgensen & Phillips, 2000). Exempelvis Michel Foucault, som är en av de mest framträdande forskarna inom diskursanalysen, påpekar att ”diskurser delvis formar sociala relationer, identiteter och sociala objekt” (Howarth, 2007: 95). Socialkonstruktionismen utgör även det ett komplext fält (där diskursanalysen är ett av flera perspektiv), men enligt Vivien Burr kan det integreras genom fyra filosofiska premisser (Burr, 1995; i WintherJørgensen & Phillips, 2000: 11–12). 1) En kritisk inställning till förgivettagen kunskap: människor kan inte erhålla objektivt sann kunskap om världen, utan människors kunskap om verkligheten är ett resultat av deras sätt att kategorisera världen. 2) Historisk och kulturell specificitet: människor är historiska och kulturella skapelser vilket medför att deras kunskap om världen är historiskt och kulturellt betingad. Människors världsbild och identitet är kontingent och därmed föränderlig över tid. 3) Sambandet mellan kunskap och sociala processer: människors kunskap och uppfattning av världen konstrueras och vidmakthålls genom sociala processer och i ett socialt samspel. 4) Sambandet mellan kunskap och social handling: olika världsbilder ligger till grund för olika sociala handlingar. Skapandet av kunskap och verklighet har därmed sociala följder. 3.1.1. Laclaus och Mouffes politiska diskursteori Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes politiska teori som de utvecklar i Hegemony and Socialist Strategy från 1985 kommer att vara den centrala utgångspunkten i denna studie. Den är en poststrukturalistisk teori vilket innebär att den har utvecklas utifrån en kritisk 8 genomgång och syntes av marxism och strukturalism. Den poststrukturalistiska aspekten av teorin utgår från Saussures strukturalistiska, lingvistiska teori om språket som ett system av skillnader. Enskilda tecken erhåller enligt Saussure sin mening genom hur de särskiljer sig från andra tecken i ett strukturellt nätverk. Men till skillnad från Saussure menar Laclau och Mouffe att detta meningssystem inte är statiskt utan dynamiskt och föränderligt, och resultatet av en kamp om att definiera och fixera innebörden av tecken i relation till vilket sammanhang de används i. Det innebär att den saussurska traditionen modifieras genom att det handlar om processer varigenom olika diskurser artikuleras (Winther-Jørgensen & Phillips, 2000: 17). Därför är inte språket neutralt utan genomsyras av maktrelationer. Laclaus och Mouffes definition av begreppet politik syftar inte på en snäv partipolitik, utan de menar att politik handlar om all strävan att konstruera det sociala. I deras diskursteori argumenteras det för att diskurser under alla omständigheter är politiska konstruktioner som innebär konstruerande av antagonism och praktiserande av makt (Howarth, 2007: 120, 121). Det innebär att diskurser är sociopolitiska konstruktioner som konstruerar samhället på ett bestämt sätt, och samtidigt utesluter andra alternativ. Nedan följer centrala begrepp i Laclaus och Mouffes diskursteori: Nodalpunkter är centrala tecken runt vilka andra tecken får sin mening i en diskurs. Till exempel kan begreppet ”frihet” vara en nodalpunkt i den liberala diskursen. Det är genom nodalpunkter som etableringen av diskurser sker. På så sätt får en diskurs betydelse och erhåller en innebörd genom begrepp som organiseras kring nodalpunkter. Element är de tecken vars mening inte har etablerats i en specifik diskurs och därför är mångtydiga, som inte fått en viss betydelse när de sätts i förhållande till varandra med fokus på nodalpunkter då de blir tillgängliga för tillskrivning av innebörder. Flytande signifikanter är element vars mening är särskilt mångtydig och det råder en kamp mellan olika diskurser att fixera deras mening. Ett exempel på det kan vara begreppet ”kropp” då dess innebörd kan skilja sig mellan den medicinska diskursen och idrottsdiskursen. 9 Samtliga tecken i en diskurs är moment och deras mening fixeras genom att de skiljer sig åt på särskilt sätt. Diskurser som sociala fenomen är enligt Laclau och Mouffe inte enbart lingvistiska utan är även materiella (Winther-Jørgensen & Phillips, 2000: 42, 43). De gör ingen distinktion mellan diskursiva och icke-diskursiva sociala praktiker, utan alla sociala praktiker betraktas som diskursiva tillskillnad från Faircloughs diskursteoretiska angreppssätt då denne hävdar att diskurs som praktik är i ett ömsesidigt förhållande med andra sociala praktiker. Det innebär att diskursiva och icke-diskursiva praktiker dialektiskt konstruerar varandra. Vidare menar han att det därför behövs andra redskap än de diskursanalytiska för att genomföra en studie eftersom en del sociala fenomen verkar enligt andra logiker än diskurserna. Eftersom Fairclough skiljer mellan diskursiv och icke-diskursiv verklighet, utgör det ett problem för tillämpandet av angreppsättet i denna studie på grund av att distinktionen blir oklar och svårgenomtränglig (Winther-Jørgensen & Phillips, 2000: 25). Winther-Jørgensen och Phillips (2000: 131, 132) påpekar dock att det är fruktbart att kombinera element ur olika diskursteoretiska perspektiv, så länge de är logiskt förenliga, för att utveckla ett mer komplett ramverk när man genomför en konkret diskursanalys. I denna studie kombineras Laclaus och Mouffes begreppsapparat med begreppen ”interdiskursivitet” och ”intertextualitet” - nyckelbegrepp i Faircloughs kritiska diskursteori - för att ge en insikt om hur konkreta texter konstrueras i relation till tidigare betydelseformationer. ”Interdiskursivitet” och ”intertextualitet” är därmed nyckelbegrepp och redskap för att studera hur olika diskurser blandas och artikuleras i olika texter. Bachtin betonar därmed att ”texter med nödvändighet befinner sig i dialog med andra texter” (Bachtin, 1981; i Neumann, 2003: 20). Det medför att intertextualitet handlar om kommunikativa händelser som är sammankopplade med tidigare händelser, vilket innebär att en text aldrig kan börja på nytt utan är bunden till en bestämd traditionell och sociokulturell kontext. När olika diskurstyper används genom en kreativ form som en diskursiv praktik medför det därför en interdiskursiv blandning där intertextualitet refererar till historiens influenser på en text och till textens influenser på historien genom att texten är en sammansättning av tidigare texter och på så sätt medverkar till historisk utveckling och förändring (Winther-Jørgensen & Phillips, 2000: 78). 10 3.2. Diskurs och identitet Individers personliga och kollektiva identiteter konstrueras genom diskurser och genom att individer positioneras som subjekt i diskurserna (Winther-Jørgensen & Phillips, 2000: 51). I relation till det menar Laclau och Mouffe att individer kan identifiera sig med ett stort antal positioner, vilket innebär att en individ kan inta flera olika subjekspositioner (Howarth, 2007: 125). I Laclaus och Mouffes teori är subjektet fragmenterat, det vill säga splittrat och det intar inte en position vid ett enda område, utan på flera olika områden utifrån olika diskurser. Det innebär att subjekt och identitet är situationellt, relationellt och föränderligt (Bergström & Boréus, 2012: 380). Vidare påpekar Lacan (Winther-Jørgensen & Phillips, 2000: 49, 50), som kombineras i diskursanalysen, att subjektet i diskursen inte är fullständigt strukturerat och försöker konstant upptäcka sig själv i diskurserna och anstränger sig fortlöpande att bli helt. Vidare menar han att identiteter söker identifiera sig med något. Med ”något” syftar han på de subjektspositioner som individen tillhandahålls genom diskurserna. Subjektspositioner klargör därför för de flera olika former där individer blir till sociala aktörer, medan begreppet politisk subjektivitet syftar på sociala aktörers handlingar. Utöver politisk subjektivitet upprätthålls Laclaus och Mouffes politiska teori genom de centrala begreppen social antagonism och hegemoni. Antagonistiska relationer äger rum när en diskurs hotas av antagonism, vilket sker när en negativ identitet får utrymme i en diskursiv konstruktion. Att en identitet blir negativ kan definieras som en ”bristande” eller en ”misslyckad” identitet (Howarth, 2007: 122). Begreppet social antagonism kan tillämpas i en diskursanalys för att redogöra för hur agenternas identiteter blockeras (Howarth, 2007: 121). Laclau och Mouffe poängterar att social antagonism inträffar på grund av att sociala agenter är inkapabla att konstruera en identitet. Antagonism är ett begrepp som anger konflikt mellan identiteter där identiteterna utgör ett hinder sinsemellan. Men identiteterna behöver inte vara i ett antagonistiskt förhållande med varandra. Om ena identiteten blockerar en annan vid en handling innebär det att det existerar ett identitetsblockage mellan de två identiteterna som har ett antagonistiskt förhållande. Det medför att det kan utgöra ett hot mot dess existens när de strider inbördes. Det är genom vad Laclau och Mouffe kallar hegemoniska interventioner som antagonismer upphörs. Hegemonisk intervention blir således den kraft som löser konflikten i relation till den diskursiva kampen. För att lyckas med en hegemonisk intervention i relation till antagonism bör en specifik diskurs på nytt existera där det förut var konflikt. Hegemoni 11 kommer därför enligt Laclau och Mouffe (2008: 41) inte vara ett magnifikt skapande av en identitet utan en respons på en kris. I analysen av Yücels dikter fokuserar studien på att identifiera centrala identiteter. De begrepp som kommer att appliceras i diskursanalysen av det empiriska materialet är därmed nodalpunkter, antagonismer, hegemonisk intervention och intertextualitet. 3.3. Metoddiskussion I den här delen redogörs först insamling och beskrivning av det empiriska materialet. Sedan presenteras empiriska avgränsningar, det vill säga det urval som gjorts av dikterna. Därefter diskuteras studiens förförståelse samt validitet och generaliserbarhet. Slutligen framläggs aspekten av etiska överväganden. 3.3.1. Insamling av empiriskt material Jag fick kännedom om Yücels skrivande och diktande vid tidig ålder genom bland annat Lundberg (1991) och var intresserad av att få en djupare kännedom om och insikter i Yücel och hans poesi, något som förverkligades först 2 oktober 2012 genom den första kontakten med sonen Fuat Yücel (i Ankara) via sociala medier. Efter kontakt med sonen Hasan Yücel (i Stockholm) fick jag för forskningens skull ett eget tillhörande arkiv med Abdullah Yücels verk. Alla dikterna var samlade i en pärm hos sonen Hasan Yücel i original i maskinskrift och signerade med Abdullah Yücels namn. De flesta av dikterna är även daterade med ortsnamn. 3.3.2. Beskrivning av det empiriska materialet Abdullah Yücel har 97 bevarade dikter. Dikterna som huvudsakligen skrevs mellan åren 1965–19815 har publicerats i enstaka form i olika källor (Özer., m.fl., 1980: 1: 25), men har aldrig samlats i sin helhet i bokform. Med tanke på att Yücel under barndomen och uppväxten socialiserades i Kulu, i ett bondesamhälle och i samlingsrummen i byn som social institution innebär det att Yücels poesi är en social konstruktion och har sitt ursprung i en muntlig tradition (Lundberg, 1991: 44; Lundberg & Svanberg, 1992: 22; Koerbin, 2011: 191). Yücels dikter som genre kan förknippas med turkisk folkpoesi, vilket också konstateras av Özer, m.fl (1980: 1: 25): ”Abdullah Yücel använder i sin poesi ett rikt folkloristiskt material och skriver i anatolisk stil”. 5 Det finns även en dikt från 1986 samt en från 1994. 12 3.3.3. Urval och empiriska avgränsningar Samtliga Yücels 97 dikter har analyserats i uppsatsen (se nästkommande underavsnitt, 3.3.4). Presentationen och diskussionen av det empiriska materialet kommer dock utgå från närläsning av fem dikter. Dessa dikter är ”Resan” (1965), ”Mitt barn”, (1965), ”Dag och natt traskar vi” (1977), ”Uppror mot sinnet” (1980) samt ”Refuserandet” (odaterad). 3.3.4. Validitet och analys av det empiriska materialet Dikterna tolkades utifrån den hermeneutiska cirkeln, vilket innebär att vid analysen successivt utveckla en förståelse av delarna för att få en bättre förståelse av sammanhanget i sin helhet, för att på så sätt på nytt få en djupare insikt av delarna. Detta försiggår i en ständig cirkel och sker dialektiskt. Dikterna analyserades även utifrån en abduktiv ansats. Abduktion innebär att forskaren observerar utifrån empiri och samtidigt har hypoteser utifrån teori, vilket innebär att man växlar mellan dessa till att nå fram till en slutsats. Alvesson och Sköldberg (1994) menar att abduktion som metod är till användning vid analysen där tidigare forskning och teoretiska perspektiv kan vara till hjälp för att upptäcka mönster. Med fokus på nodalpunkterna i dikterna och genom den hermeneutiska cirkeln kan därför en utveckling av en förståelse att växa fram genom denna arbetsmetod. Genom en diskursanalys med fokus på tidigare forskning om migration och identitet, utifrån Parks begrepp ”the marginal man” och ”divided mind” (1928) preciserades de diskursiva identiteterna om migrationen. Utifrån det tolkade jag successivt fram en djupstruktur i empirin genom djupare insikt av de diskursiva identiteterna som observerades. Därmed kunde jag vid diskursanalysen av identiteterna med fokus på nodalpunkterna koncentrera på eventuella paradoxer och antagonismer. På så sätt blev det även en interaktion mellan delarna, de utgjorde en sammanhängande helhet samtidigt som tolkningen passar ihop med empirin (Starrin & Sverrison, 1994). Kvale (1989) menar att tolkningen kan kontrolleras med andra individer i en dialog och det är denna process och verksamhet som forskaren kallar för kommunikativ validitet. I kontexten av den större studien som den här undersökningen är en del av, har en kommunikativ validitet utförts genom 30 intervjuer med individer som är vid liv och som varit i interaktion med Yücel i kategorierna: 1) familjen; 2) föreningslivet; 3) Kulu och 4) skribenter. Semistrukturerade intervjuer genomfördes under 20 minuter till 2 timmar, där den genomsnittliga intervjun var ungefär en timme. Under intervjuerna läste jag även högt ur relevanta dikter skrivna av Yücel samtidigt som jag diskuterade min tolkning med 13 intervjupersonerna och tog del av deras kommentarer i relation till forskningen, eftersom diktandet till en väsentlig del är metaforiskt i karaktären. Intervjuerna genomfördes under januari till mars 2013 och spelades in med ljudspelare efter godkännande av respondenterna samt transkriberades fram till juni 2013. Samtidigt har jag varit i kontakt med sonen Fuat Yücel genom skrivande och samtal vid ett stort antal tillfällen under forskningsprocessen för att verifiera logiken och nå fram till ett giltigt resultat om Yücel och hans arbete. Eftersom studien fokuserar på ett subjekt är inte generaliserbarhetsaspekten relevant. Kulturell kännedom är en nödvändighet vid en genomförbar diskursanalys, eftersom samhällsprocesser läses som text (Neumann, 2003: 47, 48). Med tanke på att Yücel är min kusin (min pappas fasters son) har min individuella, sociokulturella och historiska förförståelse utgjort en resurs under forskningsprocessen. Även om jag aldrig har varit i kontakt med Yücel, har min bakgrund genom släktskap och bygemenskap har varit som en tillgång för att förstå relationen mellan text och kontext. Det har varit till hjälp för att utveckla en förståelse för att genomföra en textanalys och successivt genom en närläsning utföra diskursanalysen. Analysen av dikterna utgjordes av fyra faser. I första analysfasen började jag sortera dikterna kronologiskt för att få en uppfattning om ämnet. På så sätt upptäcktes en preliminär helhet för ämnet genom förförståelsen och i den andra analysfasen skedde detta genom att dikterna kategoriserades utifrån följande teman: Yücels livshistoria, migrationen, föreningslivet, Kulu, fosterlandet, exploatering ur klassperspektiv, Sverige och svenskar samt kvinnor. I den tredje fasen, genom den hermeneutiska cirkeln vid analysen, fick jag en insyn i helheten och i förhållandet mellan delarna; det vill säga utifrån de centrala identiteterna som observerades utifrån temana som identifierades vid den andra fasen, vilket innebar att jag upptäckte en ny helhet. Det medförde att jag upptäckte paradoxer och motsättningar i dikterna, vilket medförde en ny kategorisering av teman såsom resande, rotlöshet, idealisering, genus, förtryck, frihet och hopp som är inbördes relaterade, men motsägande. Dessa teman utgjorde ett underlag och fungerade som bakgrundsförståelse vid definitionen av olika diskurser vid diskursanalysen. Den abduktiva aspekten och teorins roll i tolkningen definierade på så sätt studiens syfte och problemformulering samt avgränsade studien på så sätt genom valet av analysverktyg och metodologisk inriktning. Under den fjärde fasen, genom diskursanalysen med diskursteoretiska begrepp som metodologiskt redskap fastställdes olika diskurser med fokus på de diskursiva identiteterna i en separat häfte som utformades för detta arbete där alla dikterna kronologiskt ordnades och som klistrades in i bokhäftet. Genom att ringa in alla centrala begrepp, omgång efter omgång tills de inte fanns några kvar, bokfördes dessa och alla identiteter i en lista. På 14 samma lista noterades det och statistikfördes hur ofta dessa begrepp förekom i alla dikterna. Utöver det sammanställdes det en till lista för varje identitet där alla begrepp antecknades i vilka dikter det förekom. På så sätt genom den hermeneutiska cirkeln kunde jag genom att rikta uppmärksamheten på dessa begrepp i alla 97 dikter, fokusera på de diskursiva identiteterna och kampen mellan dessa. Det innebär att delar i en och samma dikt lästes i relation till varandra samtidigt som dikter, textsegment jämfördes med varandra (WintherJørgensen & Phillips, 2000). På så sätt jämfördes även hur samma ord används i olika dikter. Utifrån det avgjordes vilka tecken som är centrala och hur de fick mening genom andra tecken. 3.3.5. Etiska överväganden I samband med studien har jag fått godkännande och tillåtelse av familjen Yücel att använda innehållet i dikterna med hänseende till etiska överväganden med tanke på att Yücel även skrev om sitt privatliv. 4. Kort bakgrund om Abdullah Yücel Abdullah Yücel föddes 1929 i byn Kulu som idag är beläget i provinsen Konya i centrala Turkiet. Yücels utbildning motsvarar endast lågstadiet i den unga turkiska republiken som utropades 1923. Eftersom Kulu inte var ett administrativt distrikt vid den tiden och det inte fanns tillgång till skolor på mellan- och högstadiet eller något gymnasium i Kulu resulterade det i att Yücel gifte sig vid 14 års ålder enligt föräldrarnas vilja, samtidigt som fadern tillbakavisade hans utbildande. Yücel började skriva och dikta i ungdomsåren, men på grund av omgivningens bristande intresse och hans begränsade möjligheter samlades inte dikterna (Özer., m.fl., 1980: 1: 25). Innan emigrationsresan upplevde Yücel arméns militära ingripande 27 maj 1960, då det traditionella blocket, det nygrundade Demokrat Parti kommit till makten 1950, efter införandet av flerpartisystemet 1946 (Alpay, 1980). Inom denna kontext definierar Yücel sig själv som sympatisör av Republikanska Folkpartiet och som en demokratisk vänsterist (Toyer, 1979: 4: 8). Migrationsprocessen började med att Yücel blev tvungen att flytta hemifrån utan några som helst levnadsmöjligheter då fadern slängde ut honom, efter en konflikt med 15 modern och frun. På grund av att han inte hade något försörjningsmedel fick han bo i sin morbrors (Mehmet Sönmez‟) hus på Karapınar-platån efter hans insisterande och blev vårdare av skörde- och tröskmaskinen samt traktorn utan någon som helst kommunikation om arbetets gengäld. När Yücels moder ville beslagta åkern från morbrorn, vilket var faderns arv, blev han efter sex månaders arbete utan kompensation på grund av morbrorns reaktioner. Efter moderns önskan fick Yücel huset och åkern på Karapınar-platån från fadern tillsammans med omkring 15 får (Yücel, 1980). När han inte hade någon annan möjlighet till underhåll än att sälja gulden som var hemgift tillhörande frun, förverkligades det och han startade livet med att sälja primitiva material för boskaps- och jordbruksarbetet samtidigt som han genom ett kapital nådde runt 100 får. Det medförde att han 1963 tillsammans med några kusiner köpte en traktor genom att sälja affären, hälften av fåren och skuldsatte sig för att börja med jordbruksarbete. Men när traktorn var med om en olycka (Holago, 1980: 8: 18–19) samtidigt som jordbruket inte var tillräckligt konkurrenskraftig med agornas (storgodsägarnas) hamnade han i ekonomisk kris (Andersson, 1986: 126-127) och blev i princip egendomslös. Den ekonomiska krisen fick honom att ta ett lån från agan till och använda pengarna till att resa till Sverige 24 oktober 1965, genom en fem dagar lång tågresa tillsammans med en liten grupp från Kulu (Lundberg, 1991). I Sverige arbetade han till exempel till stor del bland annat som diskare på trafikrestauranger vid T-Centralen, på Åhléns avdelning för mjölkprodukter och som ordermottagare på Hammar & Co AB i Johanneshov (Wizelius & Nyberg, 1980: 19, 22; Lundberg, 1991: 66). Efter att ha bott i kollektiv på hotell i centrala Stockholm (Andersson, 1986: 125), i en villa i Huddinge och Alvik med andra turkiska invandrare fram till slutet av 1960-talet, flyttade han till Tumba till en lägenhet med större delen av familjen6 och levde senare större delen av livet i Vårby gård från och med slutet av 1977, i Stockholms periferi. I början av 1980-talet fram till 1994 då han gick bort var han pensionär och tillbringade större delen av året i Turkiet och resterande tid i Sverige. 6 Under de tidiga migrationsåren fick Yücel en son i en relation med en svensk kvinna från Tumba. Dock kunde inte han utveckla och inta en personlig förbindelse med den svenska familjen efter incidenten på grund av det komplexa dilemmat. Familjen Yücel (frun inklusive sex barn) fick överraskande full kännedom och klarhet om hemligheten och händelsen från Skatteverket efter bortgången 1994. 16 5. Redovisning av forskningsresultat 5.1. Diskursiva identiteter om migrationen I detta avsnitt kommer tre centrala diskursiva identiteter om migrationen som konstrueras i Yücels diktande att analyseras: ”migranten”, ”exilanten” och ”pionjären”. Identiteterna konstrueras i relation till olika subjektspositioner och maktrelationer i olika sammanhang. Fokuset i analysen kommer därför att vara att upptäcka nodalpunkter, söka efter antagonister och observera vart och hur det förekommer identitetsblockage, det vill säga, hur identiteter utgör ett hinder i relation till varandra mot dess existens. Med andra ord kommer fokuset vara hur identiteter konstrueras som antagonister och på vilket sätt de blir negativa identiteter. De tre identiteterna kan sammanfattas enligt följande: ”migranten”, en individ som gör ett val att utvandra och migrera till ett nytt samhälle.7 ”Exilanten”, en individ som tvingas vara dislokaliserad, det vill säga någon som tvingas att utvandra8 och strävar efter att återvända.9 ”Pionjären”, en banbrytande individ som frigör sig från social kontroll, men som samtidigt strävar efter ett återförenande. Detta innebär att ”pionjären” söker förena aspekter av ”migranten” och ”exilanten”, men eftersom det samtidigt medför ett liv i två olika världar 7 Som Yücel skriver i ”Mina barndomsminnen från byn” i delen som handlar om resan till Sverige som skildrar bilden av landet som denne väljer att emigrera till: “Vad allt fanns det inte i Sverige! Pengar ! Flickor ! Det fanns hav och en otrolig Frihet ! Var det inte det de hade sagt till oss, de äldre, „det finns tre ting som gör människan säll och lycklig, ljudet av pengar, flickor och vatten‟. Vad väntade vi på egentligen ? Fanns inte allt det vi sökte i Sverige kanske!?” (Lundberg, 1991: 44). 8 Tabori definierar en exilant bland annat som ”en person som är tvingad att lämna sitt hemland – även om de krafter som skickar iväg honom kan vara politiska, ekonomiska eller rent psykologiska. Det är ingen avgörande skillnad om han är utdriven med fysiska medel eller om han tar beslutet att bryta upp utan en sådan direkt påtryckning” (Olsson, 2011: 8-9). 9 I studien Myth of Return: Pakistanis in Britain från 1979, påpekar Anwar, att det för migranterna kan uppstå en stark önskan och längtan om att bege sig tillbaka till hemlandet, vilket denne kallar för ”myten om återvändandet”. 17 leder denna identitet även till en valparadox. Hur Yücel söker att överkomma denna valparadox diskuteras i avsnittets sista del. 5.1.1. Migranten Den diskursiva identiteten ”migranten” konstrueras genom nodalpunkten ”vägen” som är ett allmänt förekommande begrepp i Yücels diktande. ”Migranten” är en diskursiv identitet som har olika aspekter och är föränderlig beroende på i vilket diskursivt sammanhang i Yücels dikter den förekommer. Samtidigt hamnar även ”migranten”-identiteten i skärningspunkt med andra identiteter. De identiteter som är sammankopplade med ”migranten”-identiteten är bland annat ”nationalisten”, ”livegen”, ”proletären”, ”maken”, ”fadern”, och ”sonen”. Analysen i den här avgränsade studien av ”migranten” kommer att genomföras utifrån dikterna ”Resan” (1965) och ”Dag och natt traskar vi” (1977). Den diskursiva identiteten ”migranten” konstrueras genom emigrationsresan. Det kan först lämpligast förstås i analysen av dikten ”Resan” (1965). Utgångspunkten till Yücels migration till Sverige får en betydelse av en påtvingad och oplanerad utvandring, där ”migranten” ger en innebörd till utvandringen delvis en positivitet och mystiskhet vid begynnelsen: På sommaren Nittonhundra Sextiofem Bindokuzyüz altmış beşin yazında Jag dras av en underlig ström Bir garip akıntı sürükler beni I den ljusa fredagsgryningen Cuma‟nın aydınlık o sabahında Jag dras av en okänd ström. Bir meçhul akıntı sürükler beni Utvandringen medför en konstruktion av identiteten ”migranten”, som flyttar till ett nytt samhälle. Men det sker en antagonism mellan ”migranten” som håller på att flytta till ett nytt samhälle och ”nationalisten” som är en konservativ identitet som konstrueras i samband med Yücel tvingas att lämna sitt land. Det sker i relation till separationen och förlusten av hemlandet då ”migranten” bryter sig loss från det traditionella slutna samhället och migrerar mot främmande trakter, mot en okänd destination där ”nationalistens” existens hamnar i fara. Hotet mot den etniska identiteten, att hamna utanför det nationella territoriet och, den nationella identitetsförlusten det medför, leder till en ”tillbakagång” och konstruktionen av en ”nationalistisk” identitet som i den här bemärkelsen blir en negativ identitet i samband med någon som lämnar sitt land i en sörjande position. De två identiteterna, ”migranten” och 18 ”nationalisten”, blockerar varandra då ena har medvetandet riktat mot invandringen, tillskillnad från den andra som har utvandringen i fokus. Det sker i samband med att Yücel hamnade i ekonomiskt kris och konkurs samt även arbetslös. Till följd av det medförde det att han blev tvungen emigrera och såg Sverige och utvandringen som enda utvägen för att lösa detta dilemma. ”Migrant”-identiteten skapas i samband med att han lånar pengar från agan och skuldsätter sig, vilket samtidigt innebär en negativ identitet som ”livegen”, på grund av känslan av förtryck och förslavande. Trots att Yücel frigör sig genom emigrationsresan och skapar en ny identitet, medför ”migrant”identiteten en beroendeställning till agan vilken försätter honom i migrationen i en ofrivillig position som en ”livegen”. Att bli ”migrant” och ”livegen” utgör ett hinder på grund av att han är i ekonomiskt beroendeställning till agan. Den ekonomiska beroendeställningen som ”livegen” till agan orsakar därför ”migranten” som en negativ identitet i den här situationen, eftersom en migration10 i första skede inte skapar en ekonomisk självständighet, vilket kan illustreras i följande urval: Intet anande om mitt förutbestämda öde Kaderimi yazgımı anlayamadım Skiljdes jag från mitt land, djupt sörjande Ayrıldım yurdumdan her an ağladım Böjde mig för agan för några slantar Ağaya kul olup haşlık sağladım En främmande resa väntade mig Bir garip yolculuk beklerdi beni Genom vägen Ankara till Istanbul Ankara‟dan İstanbul‟un yoluna Drog mig främmande länder till sina trakter Çeker gurbet beni kendi yoluna Kunde ej, vända om och titta bakåt Yönüm dönüp bakamazdım ardıma Då vägen skiljde mig från mina kära. Sevdiklerden ayırmıştı yol beni För Yücel blir därför arbetskraftsinvandringen en konsekvens av att i princip ha blivit en egendomslös och nödställd person. Detta ledde till att ”migranten” konstrueras i relation till ”proletären” och blir ”proletär-migranten”. Det symboliserar en person som genom att vara bunden till lokal egendom i ett bondesamhälle, blir tvungen att ensam som individ utan försörjningsmöjligheter migrera från den egna hemorten. Migrationen innebär därför en samhällsomvälvande förändring från ett traditionellt, till ett modernt samhälle med helt olika produktionssätt och levnadsvillkor. Identiteten bildas genom en person som utan att ha vistas 10 Yücel såg migrationen som provisorisk i början där hans tanke och plan vara att spara pengar för ett kapital för att sedan återvända 1967 (Merdol, 1982: 12). 19 i en storstad i hemlandet, där denne saknar kapital och tvingas att söka efter arbete för försörjning till att leva i exil som en främling. Den bildas samtidigt som en identitet i motgång som protesterar samhällsordningen och den politisk-ekonomiska förtryck som regimen i det egna landet orsakat. ”Proletär-migranten” konstrueras därför som en identitet i nödläge eftersom en individ utan bostad och arbete tvingas att kämpa för det egna uppehället. Den situationen kolliderar därför med ”maken” och ”fadern” eftersom familjen där hemma blir lämnade utan förnödenheter. ”Proletär-migranten” misslyckas således med den traditionella uppgiften som försörjare inom familjen. I det här sammanhanget skapas destruktiva och misslyckande identiteter eftersom konventionen i den traditionella samhällsordningen i relationen till kärnfamiljen bryts: Kunde inte ens lämna fickpengar åt frun Haşlık dahi bırakamadım eşime Det korrupta systemet slog hårt mot mina affärer Bozuk düzen el atmıştı işime Sökte mig till främmande länder i jakt efter födan Düşmüştüm gurbete ekmek peşine För födans skull drar vägen mig till sig Ekmek için çeker gider yol beni ”Migranten” konstrueras därför även i samband med att de traditionella banden till familj och hembygd bryts och det medför en hemlöshet. Konstruktionen av ”migranten” innebar således även en separation från modern där ”sonen” även drabbar modern emotionellt genom separationen. ”Migranten” konstrueras ur det avseendet genom att bli hemlös och förlusten av den beskyddande modern, vilket innebär att identiteten ”migranten” konstrueras genom att bli lämnad ensam: Landet mellan Bulgarien och Jugoslavien Bulgaristan Yugoslavya arası Med gröna berg likt en smaragd näste Yemyeşil dağları zümrüt yuvası Tårarna falls alltid av mödrar till dem fattiga Her an ağlar gariplerin anası Skiljde vägen mig även från min mor Anamdan da ayırmıştı yol beni Österrike, Tyskland och i München Österrike Almanya Münihte Stannade tåget i den stora staden Mola verdi tren bu büyük kentte Medan mitt lilla barn sov i sin vagga Küçük yavrum uyuyorken beşikte Skiljde vägen mig även från mitt barn Yavrumdan da ayırmıştı yol beni Tar det nånsin slut resans stress Hiç biter mi yolculuğun çilesi Passkontrollen utövar alltid en press Her an ızdıraptır kontrol belası Med mitt hjärta brinnande av hemlängtan Yakar yüreğimi hasret yarası Skiljde mig vägen från de kära. Sevdiklerden ayırmıştı yol beni 20 Utdraget ovan visar även hur ”migranten”, såsom tidigare diskuterats, medför konstruktionen av ”fadern” som inte lyckas med sin föräldraroll eftersom han samtidigt tvingas överge sina barn. I dikten ”Dag och natt traskar vi” (1977) konstrueras ”migranten” däremot tvärtom i motsatt riktning i resan till Turkiet från Sverige: Med Volvo startade vi resan Volvo ile girdik yola Ser om inte över axeln Bakmıyoruz sağa sola Utan någon uppehåll Vermeden hiç bir mola Kör vi vidare dag som natt Gidiyoruz gündüz gece Att resa med bilen av märket Volvo innebär för ”migranten” att åka med en ny, ”svensk” identitet som symboliserar välfärd och framgång, det vill säga det är ”en som lyckats i livet” som kommer (Wizelius & Nyberg, 1980: 85). Med tanke på att resan från Turkiet till Sverige karaktäriserade en olycksdrabbad person konstrueras i resan från Sverige till Turkiet en förändrad ”proletär-migrant”-identitet: Vägarna full av knegare Emekçi dökülmüş yola Åt vänster kaptenen manövrera Kaptan dümen kırar sola Med längtan gick vi till väga Hep özlemle düştük yola Kör vi vidare dag som natt Gidiyoruz gündüz gece ”Migranten”-identiteten som konstrueras i skärningspunkt med ”proletären” som skapas som en progressiv identitet presenterades i föregående exempel. ”Migranten” som även består av ”bybon” omfattar en kollektividentitet där hembanden inte har försvagats. Bybon strävar och önskar starkt efter att besöka sin djupt saknade hembygd. På grund av rotlösheten och av att vara i främmande trakter, konstrueras ”nationalisten” som är kopplad till den etniska identiteten som turk: İsa faller jämt i sömn İsa dalar hep uykuya Zeynep vädjande ber åt Gud Zeynep yalvarır Tanrıya Ögonen riktat åt Kulu Gözler dikildi Kulu‟ya Kör vi vidare dag som natt Gidiyoruz gündüz gece Lasten tung, vägarna fjärran Yükler ağır yollar uzak Bulgarerna gillrar fällan Bulgarlar kurarlar tuzak Till fosterlandet öppnas famnen Açılmış vatana kucak Kör vi vidare dag som natt Gidiyoruz gündüz gece 21 ”Proletär-migranten” kolliderar dock med den traditionellt sinnade identiteten ”patrioten” som är en aspekt av ”nationalisten”. Samhörighetskänslan, fosterlandskärleken och ”nationens intresse”, hos de senare hamnar i konflikt med ”proletär-migranten” som är en identitet som politiskt står till vänster och drivs av klasskampen. I nedanstående utdrag representerar ”tullen” ”staten”, som är en antagonist för ”proletären” och ”bagagen” representerar ”migrationen”: Yücel får problem vid passkontrollen när han ska åka in till Turkiet och därför känner inte sig välkommen. Detta leder till identitetsblockage. ”Proletärmigranten”, det vill säga arbetskraftsinvandraren, konstrueras därmed som antagonistisk identitet trots att denne är någon som kommer med sina besparingar för ”nationens intresse”: I tullen plockas ner bagagen Gümrükte yıkarlar göçü Knegaren håller efter andan Yanar emekçinin içi Utan att belysa efter brotten Soran olmaz nedir suçu Låter de dig vänta dag som natt Bekletirler gündüz gece Vet ej vad detta tar slut Nedir bilmem bunun sonu Att det aldrig tar till ända Kesilmiyor ardi önü Knegaren lider av detta Emekçinin yanar canı Vi förtäras dag som natt Yanıyoruz gündüz gece I de båda dikterna som presenterades skapades därmed “migranten” utifrån olika aspekter som inbördes kolliderade med varandra och utgjorde antagonismer vilket ledde till identitetsblockage. De olika aspekter av “migranten” som konstruerades var ”nationalisten”, ”livegen”, ”proletären”, ”maken”, ”fadern”, och ”sonen”. 5.1.2. Exilanten Den diskursiva identiteten ”exilanten” konstrueras genom nodalpunkten ”landsförskingring” som är ett komplext begrepp som kan ge identiteten olika innebörder beroende på vilka begrepp som kretsar kring den. De identiteter som är förknippade med ”exilanten” är ”fadern”, ”vänsteristen”, ”anarkisten” och ”nationalisten”. I samband med det kommer identiteten ”exilanten” att analyseras utifrån dikterna ”Mitt barn” (1965) och ”Refuserandet” (odaterad). ”Exilanten” konstrueras i samband med den situation där personen genom den politiska maktutövningen leder till ekonomisk kris vilket leder till att Yücel blir arbetslös, fattig, skuldsatt vilket medför att han tvingas utvandra. ”Exilanten” blir därmed någon som eliminerats i det turkiska samhället på grund av den ekonomisk-politiska makten. Det 22 medför därför konstruktionen av en identitet som handlar om någon som blir tvungen att börja leva i exil. Eftersom migrantens medvetande är direkt riktat mot återvändandet till skillnad från ankomsten (Calvo, 1977; i Grinberg & Grinberg, 1989: 18) konstrueras ”exilanten” som någon som har de kvarlämnade i åtanke. En aspekt av ”exilanten” blir således konstruktionen av ”fadern” som utvandrar och separeras från barnen, särskilt barnet i vaggan. Han hamnar därmed i förskingring (i en plats långt från hemmiljön). Det medför att ”exilanten” konstrueras som en misslyckad identitet eftersom utvandringen för ”fadern” innebär att han inte kan sköta barnomsorgen då familjen lämnas utan beskydd. Därför skapas en identitet i protest mot den politiska makten genom ”vänsteristen” och ”anarkisten” som är i försvarsposition och i opposition. Nedanstående exempel från dikten ”Mitt barn” ger en illustration av tillståndet: Idag är vi en offer för det korrupta systemet Bozuk düzen kurbanıyız bugün biz Med nacken böjd fjärran av hemlandet Boynu bükük uzaklarda kaldınız Om en dag förfrågas er fader Belki bir gün sorulursa babanız Säg det mitt barn, att han bildar front åt förtrycket Zulme cephe kurar babam de yavrum I dikten ”Refuserandet” konstrueras ”exilanten”-identiteten med andra aspekter än i dikten ”Mitt barn”. En aspekt av ”exilanten” är den ensamma personen i diasporan som konstrueras som någon som inte vill bli assimilerad i utlandet. ”Exilant”-identiteten konstrueras på så sätt genom en gränsdragning till majoritetssamhället. En genusrelaterad aspekt av det är en stark spänning mellan ”traditionalisten” och ”modernisten”. Eftersom ”exilant”-identiteten konstrueras som en person som förlorar sin ursprungliga identitet uppstår det en konflikt mellan ”maken” i det moderna svenska samhället som avvisar det som erbjuds i metropolen tillskillnad från ”kvinnotjusaren”. Det medför att ”maken” föredrar den traditionella frun, den konservative bybon i den privata sfären, som han är emotionellt trogen till. I följande utdrag är det den senare som föredras och det förra som avvisas: Att leva i fjärran är nog smärtsamt Gurbette yaşamak acıdır acı Sucka efter och gråta, är bästa medicin Ah çekip ağlamak derdin ilacı Sträck mig en tunnbrödsrulle syster min Satı Bana bir dürüm ver sen Satı bacı Pizza och hamburgare kan de som gillar få Pizza hamburger onların olsun Vill inte ha blondin och auburn Ben istemem sarışını kumralı Med naglarna långa och ansikten sminkad Tırnakları kepçe yüzü boyalı Min själsfrände är hon med slöjan Benim dert ortağım başı yazmalı 23 Den med bikinin och baddräkt kan den som gillar få Bikini mayolu onların olsun ”Exilanten” med den starka etniska och kulturella identiteten i migrationen som har starka symboliska tillhörigheter kommer i konflikt med ”migranten”, den som migrerade för att leva välfärd. Dock är konflikten mellan ”exilanten” och ”nationalisten” beroende av tid och rum. ”Exilanten” vill upprätthålla den etniska identiteten och den kulturella tillhörigheten, samtidigt som ”nationalisten” vill finna en gemenskap inom nationens gränser. Det innebär att dessa två identiteter blockerar varandra på grund av att ”exilanten” är någon som är starkt bunden till den etniska identiteten samtidigt som ”nationalisten” vid ett återbesök till hemlandet konstruerar en identitet som är utomstående och nationellt försummat. Följande exempel belyser detta identitetsblockage: Vill varken leva som kung eller sultan Ne şahlık isterim ne de sultanlık Min strävan är att leva i halvmån och stjärn-republiken Arzumanım ay yıldızlı gerdanlık Om en forell skulle fastna i fiskespöet Oltama takılsa bir alabalık Kungliga matbordet kan de som gillar få Patişah sofrası onların olsun Jag heter Yücel, längtar mycket mitt land Ben Yücel‟im çok özledim yurdumu Ingen i hemlandet frågar hur jag har det Yurdumda sormazlar benim derdimi Låter mig ibland i tankarna Düşünceye verdim bazen kendimi Låt Abdullah, de som gillar kan få Bırak Abdullahım onların olsun Sammanfattningsvis kan det konstateras att utifrån de diskuterade två dikterna, konstruerar Yücel identiteten “exilanten” utomlands som en identitet som kämpar om att inte förlora sin identitet. Men en annan aspekt av den, “nationalisten”, som vid en vistelse i hemlandet konstruerar en identitet i utanförskap, kan medföra att dessa två identiteter blockerar varandra. 5.1.3. Pionjären Den diskursiva identiteten ”pionjären” konstrueras genom nodalpunkten ”sinne” som även förekommer i olika sammanhang i Yücels dikter. I det här avsnittet kommer dikten ”Uppror mot sinnet” (1980) att analyseras med fokus på begreppet ”sinnet”. Identiteten ”pionjären” korsar med följande identiteter: ”traditionalisten”, ”modernisten”, ”maken” och ”kvinnotjusaren”. ”Pionjären” är en identitet som konstrueras genom en kombination av aspekterna av identiteterna ”migranten” och ”exilanten”. Det medför att korsningen mellan personen före 24 och efter migrationen, det vill säga den kulturella hybriditeten skapar en identitet med olika aspekter av den gamla och den nya individen som är i motsättning sinsemellan. Identiteten ”pionjären” konstrueras därför som en syntes av de två centrala identiteterna som skapades under migrationsprocessen, med det frambringar ett dilemma genom en valparadox. ”Pionjären” konstrueras därför som en disharmonisk identitet, där Yücel som person kommunicerar med sig själv och där identiteten speglar en alienerad människa. Den alienerade människan som skapas, skildras genom begreppen ”vän” och ”spår” som inte blir förenliga till identiteten ”pionjären”: Med oskuldsfullhet tittade du på mig Mahsun mahsun baktın benim yüzüme Följde hjärterösten i tron jag fann vännen i dig Dostum sanıp uydum gönül sözüne Förbannad vore om jag mer ger efter dig Nalet olsun artık gitmem izine Inte följer jag mer dina nycker sinnet mitt Ben senin kahrını çekemem gönül Dilemmat, den omvälvande samhällsförändringen från nödställdheten till ett liv i välfärd, skapar en konflikt mellan den “gamla” och den “nya” personen, mellan den traditonella fattige “bybon” och “proletären” i moderniteten som lever i lyx relativt sätt i jämförelse med innan migrationen: Du önskar rida på en arabisk häst Sen istersin binmek arap atına Strävar att äga en av de rikas yacht Göz dikersin zenginlerin yatına Medan en mulåsna allt jag behöver Ben muhtacım eşek soyu katıra Sluta nu spela spratt med mig sinnet Dalga geçip durma benimle gönül Problemet mellan den “gamla” och “nya” personen, mellan “traditionalisten” och “modernisten” har även en genusaspekt, vilket vi kan se i nedanstående utdrag. I samband med migrationsresan skapar “pionjären” en genusidentitet som orsakar ett dilemma mellan den trogna “maken” och den romantiska, estetiska “kvinnotjusaren”. Den traditionella personen som inte kan bryta banden samt den moderna personen som frigör sig i det nya samhället, hamnar i strid i mötet med en ny kultur. På så sätt konstrueras “pionjären” som en destruktiv genusidentitet som tvingas leva i två olika världar samtidigt. Yücels relation utanför äktenskapet med den svenska kvinnan11 (se avsnitt 4), porträtteras därför först som 11 Yücel har en dikt från 1971 med titeln “Förlåt mig min älskade”. 25 ett tillbakavisande av den traditionella genusidentiteten där den moderna genusidentiteten konstruerar en person som dominerar över den gamla. Däremot framställs det komplexa dilemmat genom att den moderna genusidentiteten till slut liknar den iranska shahen, vilket visar att den traditionella genusidentiteten i slutändan tar över. Hänvisningen till shahen, betyder att en sådan identitet innebär någon som lever i landsflykt och på rymmen som en metafor i samband med omstörtningen av shahen i Iran 1979 genom den islamska regimen. Därför skapas en negativ identitet; i ett land som Sverige med frihet, kan den traditionella identiteten på grund av social kontroll och samhällstvång orsaka ett förtryck på grund av bundenheten till en gemenskap som inte möjliggör en hemtam gemenskap och vi-känsla med den svenska familjen. Det medför konstruktionen av en identitet som orsakar en separation och som lämnar den svenska kvinnan i avskildhet på grund av det komplexa dilemmat, att inte vara hemmahörande, rotfast och bosatt. “Pionjären” blir en negativ identitet även i samband med “modernisten” som strider med “maken” vars fru från landsbygden som betraktas som en “sölig själ” i relation till det moderna svenska samhället och den aspekt som speglas genom “kvinnotjusaren”. “Pionjären”-identiteten som även inkluderar “modernisten” som vilken inbegriper “kvinnotjuseran” kolliderar därför med den konservative “maken”. Därför skildras identitetsblockagen som uppstår som att “plantera rostaggar på alla vägar”. “Pionjären” konstrueras därför som en identitet som skildrar en valparadox, vilket utdraget nedan exemplifierar utifrån de olika aspekterna av den identiteten som “maken”, “kvinnotjusaren”, “traditionalisten” och “modernisten” samt friktionen mellan dessa: Din önskan är att stiga upp till himmelen Çıkmak isten gökyüzünün katına Vill gärna sitta på den kungliga tronen Oturmak istersin sultan tahtına Nu är du snarlik den Iranska Shahen Nihayet benzettin İran şahına De hemlösa fåglarna sinnet har förvandlat Yuvasız kuşlara döndürdün gönül Ständiga grymhet du gav våra hem Zulmet verdin her an bizim obaya Saknaden du skapade av föräldrarna Hasret koydun bizi ana babaya Inte ens Farah Diba fick din medlidande Acımadın dahi Farah Dibaya Till den sårade antilop sinnet har förvandlat Yaralı ceylana döndürdün gönül Du tillät inte ha på mig sobelpälset Giydirmedin bana samur kaftanı Med blodbad tvättade du det heliga fosterlandet Alkanlara yudun kutsal vatanı Du lämnade Afghanistan över till Sovyet Rusa teslim ettin Afganistanı Orkar inte längre med dig sinnet Ben senin kahrını çekemem gönül 26 Jag planterade rostaggar på alla vägar Gül dikeni diktim bütün yollara Ditt förbud hindrade mig att vidröra kvistar Yasak dedin değdirmedin dallara Du lät mig bli beroende av söliga själar Beni muhtaç ettin miskin kullara Orkar inte längre med dig sinnet Ben senin kahrını çekemem gönül Sammanfattningsvis utifrån diskussionen av den presenterade dikten och argumentationen kring identiteten ”pionjären” skapas antagonismer mellan den ”gamla” och den ”nya” personen, det vill säga mellan ”traditionalisten” och ”modernisten” samt även ur en genusaspekt mellan ”maken” och ”kvinnotjusaren”. 5.1.4. Hegemonisk intervention I detta avsnitt appliceras Laclau och Mouffes begrepp hegemonisk intervention på innehållet i dikterna. Hegemonisk intervention sker genom ett politiskt ingripande, där en identitet dominerar, för att ersätta negativa identiteter, genom vilket antagonismer upplöses. Antagonism i Yücels dikter löses genom identiteten ”folkpoeten” genom begrepp som ”dikt”, utifrån författarpseudonymet ”Yücel”, det vill säga hans signatur i turkisk folkpoesi, som kallas för ”mahlas”12 (Parlak, 2012) samt genom en interdiskursivitet och intertextualitet med turkisk folklitteratur. Konstruktionen av ”folkpoet”-identiteten blir således en positiv och konstruktiv identitet i relation till andra identitetsalternativ som utesluts. Fokuset i denna del blir därmed, med vilken diskursiv strategi, hur Yücel söker överkomma den kluvna identiteten, att vara fången mellan två världar. Det framgår i dikten ”Resan”, där konstrueras ”folkpoet”-identiteten, vilket innebär att ”migranten” med olika aspekter som är destruktiva identiteter som speglar en kris i ett händelseförlopp under migrationen, kopplas ihop till en kreativ identitet som konstruerar resan genom en positiv representation av verkligheten med fokus på sambandet mellan begreppen ”dikt” och ”äventyr”. Detta belyses utifrån följande exempel i den avslutande delen i dikten ”Resan”: 12 I dikten ”Bybon” från 1977, noterar poeten som är i fokus i denna studie att hans författarpseudonym är ”Yücel”. Därmed löses antagonismen (i avsnitt 5.1.2.) mellan ”exilanten” och ”nationalisten” utifrån ett ingripande, hegemonisk intervention av ”folkpoeten” genom dennes signatur ”Yücel”. Detta illustrerades genom det urval som presenterades på det angivna avsnittet. 27 Mellan Danmark och Stockholm Danımarka Stockholm arası Möttes jag av språkproblem Çıkmıştı karşıma lisan belası Mitt reseäventyr dikten handlar om Şiirimde geçen yol macerası Lämnade kvar mig i Sverige och återvände İsveç‟e terk edip dönmüştü beni I dikten ”Dag och natt traskar vi” präglas problematiken för ”migranten” att skifta mellan två olika världar. Bilresan till Turkiet som beskrivs som en lång och smal plågsam väg, symboliserar situationen att leva i marginalen av båda kulturerna. Konstruktionen av en ny identitet i ett nytt samhälle i mötet med en ny kultur medför därför som en utomstående att vara som en främling. Detta dilemma försöker att lösas genom hegemonisk intervention via ”folkpoeten”; en intertextualitet med turkisk folklitteratur genom en stark koppling till poeterna Orhan Veli och Aşık Veysel från den unga turkiska republiken. I introduktionen till dikten ”Vägsånger” (Koşar, 2009: 57) skildrar Orhan Veli, en ensam poet som i sin färd hoppas på en framkomlig resa. Den dominerande identiteten skapar en intertextualitet som länkar samman en annan turkisk poet och dess litteratur, vilket denna gemensamhet skapar en positiv diskursiv identitet. Nedanstående exempel visar samhörigheten i texten: Startade resan från Hereke Hereke‟den çıktım yola, Salutade höger som vänster Selâm verdim sağa sola, Nu min, i denna värld ensliga poet Haydi, benim bu dünyaya garip gelmiş şairim Önskar dig lycklig resa Yolun açık ola Detta exempel knyts samman med folkpoeten Aşık Veysel och hans dikt ”Jag är i ett lång och smal stråk” som beskriver världen och livet som ett värdshus med två dörrar, vilket syftar på utvecklingen mellan födseln och döden, vilket innebär att människan är enbart en gäst i livet (Dündar, 2000). Som förklarades tidigare, eftersom ”migranten” i Yücels dikter består av begrepp som ”vandrare” och ”främling” medför besöket till hemlandet ett dilemma där olika aspekter av ”migranten” blockerar varandra. Sammankopplingen med Aşık Veysel och hans poesi, medför en lösning av “migrantens” kris av att vara inspärrad mellan två olika världar, där intertextualiteten med turkisk folklitteratur skapar en identitet som konstruerar “folkpoeten” som återupprättar enighet. Nedanstående exempel visar den kedja som konstrueras mellan Yücel och Aşık Veysels poesi där “folkpoeten” blir en identitet som kommer från samma kulturvärld som en annan folkpoet i historien: 28 Befinner mig i ett lång och smal stråk Uzun ince bir yoldayım Traskar i den dag som natt Gidiyorum gündüz gece Vet ej, mitt befintliga skick Bilmiyorum ne haldeyim Traskar i den dag som natt Gidiyorum gündüz gece I den stund jag föddes Dünyaya geldiğim anda Vandrade jag med ens Yürüdüm aynı zamanda I ett värdshus med två entré İki kapılı bir handa Traskar jag dag som natt Gidiyorum gündüz gece I relation till att leva i två olika världar samtidigt konstruerades identiteten ”pionjären”, som presenterades i föregående avsnitt, som är en identitet som är i ett genusrelaterat dilemma i relation till ”traditionalisten” samt ”modernisten” genom konflikten mellan ”maken” och ”kvinnotjusaren”. Den konflikten löses genom en intertexualitet med folkpoeten Karacaoğlan, den hjälplöse beundraren och älskaren från 1600-talets Anatolien, utifrån dikten ”Orkar inte längre med dina smärtor sinnet” (Koerbin, 2011: 192; Öztelli, 2012: 358). En intertextualitet med Karacaoğlan och hans dikt löser en diskursiv konflikt genom att identiteten ”folkpoeten” genom att upplösa den negativa bild som de övriga identiteterna skapar. Det medför att ömsesidigheten, dialogen mellan den historiska texten och kontexten hos båda poeterna, medför att Yücel kan handskas med problemet som ett splittrat medvetande och, kluven identitet lett till, genom att det konstruerar en framträdande identitet genom identiteten ”folkpoet” som återupprättar en samlad, enad identitet. Följande urval med två separata avsnitt från en dikt av Karacaoğlan åskådliggör relationen mellan båda dikterna: Ditt snurriga sinne du kommer och går Deli gönül, gezer gezer gelirsin Som bin, smakar du av alla blommor Arı gibi her çiçekten alırsın Vart du än ser dem vackra, blir du kvar där Nerde güzel görsen orda kalırsın Orkar inte längre med dina nycker sinnet Ben senin derdini çekemem gönül På höjden vill du stiga upp och skåda Çıkıp yücelere bakmak istersin Som forsande vatten vill du rinna Çoşkun sular gibi akmak istersin Med alla de vackra vill du hångla Her güzelle yatıp kalkmak istersin Orkar inte längre med dina smärtor sinnet Ben senin derdini çekemem gönül 29 6. Diskussion I relation till migrationsprocessen konstrueras genom Yücels poesi centrala diskursiva identiteter såsom ”migranten”, ”exilanten” och ”pionjären”. Dessa identiteter, som innefattar olika aspekter och är föränderliga beroende på de diskursiva kontexter i vilka de förekommer förändras även i kontext med andra identiteter. Vidare är Yücels dikter och de diskursiva identiteter som konstrueras i dem är rotade i hans erfarenheter i den svenskturkiska migrationskontexten och har därför starka självbiografiska drag. De diskursiva identiteterna skapas genom självbiografiska livsberättelser genom ett narrativt själv, i enlighet med Thomas och Znanecki, vilket innebär att identitetsskapandet är relationell och situationsbunden (Stanley, 2010). Identiteterna i Yücels dikter kan därmed kopplas till Thomas och Znaneckis tes att självet är i ständigt socialt blivande, vilket betyder att identiteterna visar en föränderlighet. De tre diskursiva identiteterna uppdiktas som personer med olika karaktärsdrag, intressen och behov. De speglar också olika migrationskontexter och kan därmed kopplas till olika livssituationer som förklarar varför individer och grupper migrerar. ”Migranten” konstrueras som en person som gör ett val att utvandra, vilket skildrar en person som migrerar främst genom en konstellation av push- och pulleffekter, det vill säga, genom negativa förutsättningar i hemtrakten och positiva förhoppningar av migrationsplatsen som han närmar sig i (Abadan-Unat, 2006: 47-51). ”Exilanten” konstrueras som en person som tvingas bryta och lämna sitt hemland på grund av främst ekonomisk-politiska motiv (Olsson, 2011: 8-9). Denne framställs därför som någon som vill bege sig tillbaka till hemlandet och hembygden, eftersom ”myten om återvändandet” uppstår vid migrationsprocessen (Anwar, 1979). ”Pionjären” konstrueras som en kombination av aspekter av de två identiteterna vilket leder till en valparadox. Konsekvenserna av migrationen för Yücel i relation till identitetsskapandet har tolkats diskursivt utifrån Laclaus och Mouffes begrepp antagonistiska identiteter (WintherJørgensen & Phillips, 2000: 54-55). Den antagonism och situationsbundna konflikt som skapas mellan identiteterna och den kris som uppstår kan kopplas till Parks (1928) personlighetstyp ”the marginal man”. Det medför ett utvecklande av ett dubbelt medvetande som utvecklas under migrationsprocessen (Stonequist, 1935). Goldberg (1941) menade att problemet för ”the marginal man” blir att denne är en sammansmältning av båda kulturerna, men befinner sig i marginalen av båda och därför inte tillhör någon. ”Pionjären” som 30 konstrueras som en aspekt av de presenterade två identiteterna är en kombination av dessa, som strävar efter att leva i två olika världar samtidigt. För Yücel genom konstruktionen av ”pionjären” skapas identiteter med distinkta karaktärsdrag och kännetecken som ”traditionalisten” och ”modernisten” och relaterade identiteter. Detta spänningsförhållande, det vill säga den kulturella hybriditeten och den starka kontrasten mellan den ”nya” och den ”gamla” personen, som är i konflikt i relation till migrationsprocessen, innebär att dessa diskursiva identiteter speglar en ambivalent självrepresentation som är starkt kopplat till Parks (1928) begrepp ”divided mind” (splittrat medvetande). De diskursiva identiteter under migrationsprocessen som konstrueras som antagonister, vilket innebär att dessa blir negativa identiteter, det vill säga bristande och misslyckande identiteter, löses enligt Laclau och Mouffe, genom hegemonisk intervention, som är ett svar på en kris (2008: 41). Yücel löser krisen genom att skapa en positiv och konstruktiv identitet, ”folkpoeten” som dominerar återkommande i en diskursiv kamp i relation till de andra identiteterna. ”Folkpoeten” blir således en hegemonisk intervention, en identitet genom skrivande och diktande där Yücel upplöser problemet med ”divided mind” och den ambivalenta identiteten. Karakayalı (2005) visar i sin studie att migranters narrativa själv, deras identitetsverksamhet genom självbiografiskt historieberättande, utöver att leva mellan två världar, även handlar om en strävan att skapa en ny positiv identitet, det vill säga en ”tredje värld”. På samma sätt genom hegemonisk intervention löser Yücel två-världskonflikten genom ”folkpoeten”. Hegemonisk intervention genom ”folkpoeten” blir därmed en diskursiv strategi som skapar en protagonist, det vill säga en aktiv centralgestalt, som under migrationsprocessen, som en diskursiv länk, knyter ihop olika historiska texter och personer och kopplar ihop dessa genom en interdiskursivitet och intertextualitet (De Fina, 2003: 30) med turkisk folklitteratur. Yücels skrivande och diktande speglar på så vis även Lacans tes att subjektet är splittrat och strävar efter att upptäcka sig själv i diskurserna för att därigenom bli fullständigt (Winther-Jørgensen & Phillips, 2000: 49, 50). ”Folkpoeten” skapar således en samlad, enad identitet. 31 7. Slutsats med förslag på vidare forskning Studiens syfte identitetsskapandet var att genom diskursivt att undersöka analysera Yücels migrationens poesi i konsekvenser den för svensk-turkiska migrationskontexten. I relation till det fokuserades eventuella konflikter som förekom mellan de diskursiva identiteterna samt vilka diskursiva strategier som användes för att bemästra dessa. Studien visar att Yücels poesi är en konsekvens av och ett svar på den identitetskris som migrationen orsakat. Till följd av identitetskrisen konstruerades tre diskursiva identiteter om migrationen som ”migranten”, ”exilanten” och ”pionjären” i samband med den personlighetstyp Park (1928) kallar för ”the marginal man” som lever i två olika kulturella världar samtidigt som skildrar en splittrad ambivalent självrepresentation där den ”gamla” och ”nya” är i konflikt. Genom att det sker antagonism och att olika diskursiva identiteter blockerar varandra löses problemet i den diskursiva kampen enligt Laclau och Mouffe (2008), genom hegemonisk intervention genom ”folkpoeten”. Utifrån ett narrativt själv och ett skrivande med självbiografiska drag blir således ”folkpoeten” konstruktionen av en ny, positiv identitet, det vill säga en ”tredje värld”. På samma sätt genom hegemonisk intervention löser Yücel två-världs-konflikten genom ”folkpoeten”. Hegemonisk intervention genom ”folkpoeten” sker även genom en interdiskursivitet och intertextualitet, som diskursivt kedjar och kopplar olika historiska texter och personer via turkisk folklitteratur. Yücels skrivande och diktande reflekterar därmed även Lacans tes att subjektet är splittrat och strävar efter att upptäcka sig själv i diskurserna för att på så sätt bli helt. ”Folkpoeten” konstruerar följaktligen en samlad, enad identitet. Studien har således bidragit till forskning om migration och identitet genom att visa den roll skrivande, i detta fall poesi, kan spela i att överkomma problemet med ”divided mind” och att leva i två världar samtidigt. Eftersom denna studie är en avgränsad undersökning i förhållande till ett mer genomgripande projekt om Yücel kan därför ett större urval av dikterna i relation till resultaten redovisas i ett sådant arbete. Därmed kan även flera olika diskursiva identiteter, som inte diskuterats i denna uppsats, inkluderas i sin helhet i en framtida studie av Yücels diktande. Det medför att en mer utförlig analys av relationen mellan Yücels dikter och 32 turkisk kulturhistoria och turkisk folklitteratur kan göras. Vidare kan Yücel som fenomen utforskas ytterligare utifrån fyra olika aspekter: 1) den fenomenologiska aspekten av hans diktande, det vill säga en tolkning av dikterna utifrån hans levda erfarenhet; 2) genomföra en psykosocial analys utifrån hans diktande; 3) hur hans dikter mottogs bland turkar som migrerat till Sverige och hur han uppfattades inom gruppen med underlag utifrån genomförda semistrukturerade intervjuer och samtal utifrån delar av hans fotoalbum samt 4) fotoanalys, det vill säga studera Yücels visuella identitetsskildring utifrån dennes arkiv med fotosamling som omfattar omkring 120 foton och ett tiotal foton jag samlat från olika källor. Forskning kan även genomföras med fokus på identitetsproblemet bland den nya generationen utifrån ett Kulu-perspektiv inom den svensk-turkiska migrationskontexten. 8. Referenser Abadan-Unat, N. (2006). Bitmeyen Göç. Konuk İşçilikten Ulus - Ötesi Yurttaşlığa. İstanbul: İstanbul Bilgi University Press. Akan, M., Toyer, E. & Pektaş, C. (red). (1986). Albüm Botkyrka Türk İşçi ve Kültür Derneği 1973-1986. Opublicerat manuskript. Alvesson, M. & Sköldberg, K. (1994). Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod. Lund: Studentlitteratur. Akhtar, S. (1995). A Third Individuation: Immigration, Identity, and the Psychoanalytic Process. Journal of the American Psychoanalytic Association 43 (4), 1051-1084. Alpay, Ş. (1980). Turkar i Stockholm: en studie av invandrare, politik och samhälle. Stockholm: Liber förlag. Anwar, M. (1979). The Myth of Return: Pakistanis in Britain. London: Heinemann. Baloğlu, A. B. (red). (2012). Stockholm Treni. Bir Neslin Göç Hikayeleri. Ankara: Türkiye Diyanet Vakfı. Berg, M. (1994). Seldas andra bröllop: berättelser om hur det är: turkiska andragenerationsinvandrare, identitet, etnicitet, modernitet, etnologi. Göteborg: Etnologiska institutionen, Göteborgs universitet. Bergström, G. & Boréus, K. (red). (2012). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur. Berry, J. W. (2001). A Psychology of Immigration. Journal of Social Issues, 57(3), 615-63. Berry, J. W. (1997). Immigration, Acculturation and Adaptation. Applied Psychology, 46, 5– 68. 33 De Fina, A. (2003). Identity in Narrative. A Study of Immigrant Discourse. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company. Dündar, C. (2000). Küçük Dünyam. Aşık Veysel Belgeseli. İstanbul: Kalan Müzik. Erder, Sema. (2006). Refah Toplumunda Getto. İstanbul: İstanbul Bilgi Üniversitesi Yayınları. Goldberg, M. (1941). A Qualification of the Marginal Man Theory. American Sociology Review, 6 (1), 52-58. Grinberg, L. & Grinberg, R. (1989). Psychoanalytical Perspectives on Migration and Exile. New Haven, CT: Yale University Press. Gürgün, A. (1980). İsveç‟te Bir Şair Abdullah Yücel. Aydınlık. 30 April. Holago, B. (1980). İsveç‟te Bizler. Yeni Birlik, 8, 18-19. Howarth, D. (2007). Diskurs. Stockholm: Liber. Jørgensen, M. W. & Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur. Karakayalı, N. (2005). Duality and Diversity in the Lives of Immigrant Children: Rethinking the “Problem of the Second Generation” in Light of Immigrant Autobiographies. Canadian Review of Sociology, Canadian, 42, (3), 325–343. Koerbin, P. (2011). Pir Sultan Abdal: Encounters with Persona in Alevi Lyric Song. Oral Tradition, 26 (1), 191-220. Koşar, E. (2009). The Element About Motif of “Path” in Faruk Nafız Çamlıbel‟s Poems. International Journal of Social Science, 2, (1), 55-62. Kvale, M. (1989). Issues of Validity in Qualitative Research. Lund: Studentlitteratur. Laclau, E. & Mouffe, C. (2008). Hegemonin och den socialistiska strategin. Stockholm: Vertigo förlag. Lundberg, I. (1991). Kulubor i Stockholm. En svensk historia. Tumba: Sveriges invandrarinstitut och museum. Lundberg, I. & Svanberg, I. (1991). Turkish Associations in Metropolitan Stockholm. Uppsala: Centre for Multiethnic Research. Lundberg, I. & Svanberg, I. (1992). Kulu: utvandrarbygd i Turkiet. Uppsala: Centre for Multiethnic Research. Merdol, T. (1982). Turkish Women: Background and Living Conditions. Norrköping: Statens Invandrarverk. Nalborczyk, A. S. (2012). Nermin Abadan-Unat, Turks in Europe: From Guest Worker to Transnational Citizen. International Sociology, 27 (5), 649-652. 34 Neumann, I.V. (2003). Mening, materialitet, makt: en introduktion till diskursanalys. Lund: Studentlitteratur. Olsson, A. (2011). Ordens asyl: Inledning till den moderna exillitteraturen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Parlak, E. (2012). An Abdal Genious In Anatolian Turkmen Music: Neset Ertas. Turkish Culture & Haci Bektas Veli Research Quarterly, ?, 61, 289-312. Park, R. E. (1928). Human Migration and the Marginal Man. American Journal of Sociology, 33 (6), 881-893. Schuetz, A. (1944). The Stranger: An Essay in Social Psychology. American Journal of Sociology, 49 (6), 499-507. Simmel, G. (1995). Hur är samhället möjligt? och andra essäer. Göteborg: Korpen. Stanley, L. (2010). To the letter: Thomas & Znaniecki's The Polish Peasant and Writing a Life, Sociologically. Life Writing, 7 (2), 137-51. Starrin, B. & Svensson, P.G. (1994). Kvalitativ metod och vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur. Stonequist, E. V. (1935). The Problem of the Marginal Man. American Journal of Sociology, 41 (1), 1-12. Tannenbaum, M. & Haim, O. (2007). Language and Identity in the Poetry of Alexander Penn and Nathan Alterman. Journal of Modern Jewish Studies 6 (3), 273-287. Toyer, E. (1979). İçimizde Bir Ozan Abdullah Yücel. Demokratik Sol İlke Dergisi, 4, 8-9. Timotijevic, L. & G. M. Breakwell. (2000). Migration and Threat to Identity. Journal of Community and Social Psychology, 10 (5), 355-72. Wizelius, T. & Nyberg, G. (1980). Hej och välkommen – borde grannarna säga. Lund: Cavefors. Yücel, A. (1980a). Köydeki Çocukluk Anılarım. Yeni Birlik, 21, 12-14. Yücel, A. (1980b). Köydeki Çocukluk Anılarım. Yeni Birlik, 22, 11-13. Yücel, A. (1980c). Köydeki Çocukluk Anılarım. Yeni Birlik, 23, 12-15. Yücel, A. (1980d). Köydeki Çocukluk Anılarım. Yeni Birlik, 24, 12-15. Öztelli, C. (2012). Karacaoğlan. Bütün Şiirleri. Istanbul: Özgür yayınları. Özer, M., Özer, S. & Ömer, K. (1980). Turkarnas kulturella prestationer i Sverige. Mosaik, 1, 25. 35