Comments
Description
Transcript
Document 1938632
Stockholms Universitet Kandidatuppsats Kandidatkurs i genusvetenskap HT-13 ”Till slut hade jag lärt mig så bra att folk inte tyckte jag var konstig längre” Intersektionella förståelser av passering och funktion utifrån ett genusvetenskapligt perspektiv Författare: Christine Bylund Handledare: Annika Olsson Seminariebehandlad: januari 2014 Abstract Uppsatsen syfte är att undersöka vilka normer om funktion och funktionsnedsättning som reglerar när, var och hur personer med icke-synliga funktionsnedsättningar upplever att de kan passera som icke-funktionsnedsatta. Författaren analyserar förståelser av passering hos personer med icke-synliga funktionsnedsättningar utifrån en intersektionell förståelse av funktion, kön och genus. Med hjälp av transteoretiska tankar kring passering som praktik finner författaren flera likheter mellan hur tillfällen till passering skapas och förstås hos personer med funktionsnedsättningar och transpersoner både i en social och medicinsk kontext. Nyckelord: Crip-teori, funktion, funktionsnedsättning, funktionsnormer, genus, passering, trans, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) Innehållsförteckning Förord Introduktion 1 Syfte och frågeställning 2 Teoretiska utgångspunkter 2 Funktion och funktionsnormer 2 Makt och motmakt 4 Passering 5 Förutsättningar för passering 5 Cripteoretisk funktionsforskning och trans-teori i intersektion 6 Tidigare forskning 7 Metod och Material 9 Forskarrollen – att uppfatta mig själv som neurotyp 11 Disposition 12 Att följa normaliteten – strategier för passering 12 Låtsas till en kan – härmning som passeringsstrategi 14 Att kunna gömma sig – passering, rädsla och trygghet 16 Att bryta normaliteten – förståelser av att inte passera 19 Önskan att inte passera – identitet och synlighet 20 Mellanförskapet 23 Maskernas makt 26 Avslutande diskussion 27 Teoretiska och metodologiska reflektioner 30 Funktionsfullkomlighet som konstruktion – cripteoretiska reflektioner 30 Den neurotypiska forskaren i ett cripteoretiskt fält 31 Framtida forskning 32 Källor 33 Otryckta källor 33 Intervjuer 33 Elektroniska källor 33 Tryckta källor 33 Bilaga 1 – Informantförfrågan 36 Förord Tusen tack… mina informanter - utan er hade ingen uppsatts varit möjlig. Josephine för viktiga tankar om trans och funktion i intersektion. Lisa och Emilie för lån av litteratur Till mamman och pappan för perspektiv på akademins nytta och onytta /Christine Gender reaches into disability; disability wraps around class; class strains against abuse; abuse snarls into sexuality; sexuality folds on top of race . . . everything finally piling into a single human body. - Eli Clare Introduktion Jag passerar nästan aldrig. Jo, på telefon. Citatet ovan kommer från mig. Jag har en fysisk funktionsnedsättning och blir därför mycket sällan (för att inte säga aldrig) uppfattad som icke-funktionsnedsatt. För andra är det lätt att se att jag faller utanför normer kring vad som uppfattas som en icke-funktionsnedsatt person. Begreppet passering har jag lånat från transpersoner och transteorins sätt att tänka kring kön och genus. Görandet av ett visst genus kan i olika hög grad medföra att en passerar som det ena eller det andra könet. Tanken på kön och genus som något som i stor grad är performativt, och som får olika betydelser beroende hur och var det görs är återkommande inom genusvetenskap och feministisk teori både i en svensk och internationell kontext. På senare tid har också olika forskare, främst amerikanske Robert McRuer1 med dessa tankar som bas hävdat att funktion och funktionsförmåga kan förstås på samma sätt: som samhälleliga kategorier och processer som skapas utifrån rådande normer om vad som anses frisk/sjukt, normalt/onormalt. Vilka beteenden eller kroppsliga förmågor som anses falla under dessa olika kategorier reglerar enligt McRuer och andra crip-teoretiska forskare huruvida en person uppfattas som funktionsnedsatt eller inte. I enlighet med dessa tankar är min uppfattning att en funktionsnedsättning och detta att uppfattas som funktionsnedsatt är något som sker i relation mellan en persons kroppsliga eller mentala förmågor och samhällets normer kring vad som uppfattas som frisk/sjukt, funktionsnedsatt/icke-funktionsnedsatt. Citatet ovan visar på denna relation i och med det faktum att jag som en person med en fysisk funktionsnedsättning inte uppfattas som funktionsnedsatt så länge inte min fysiska kropp är i fokus. Jag kan således i vissa situationer passera som icke-funktionsnedsatt beroende på hur situationen ser ut. I denna uppsats vill jag undersöka vilka normer kring funktion och funktionsnedsättning som reglerar hur och när en person med en icke-synlig funktionsnedsättning kan passera som icke-funktionsnedsatt. Eftersom personer med icke-synliga funktionsnedsättningar inte på samma sätt kan läsas som funktionsnedsatta utifrån hur deras kropp ser ut eller vilka hjälpmedel de använder är chansen betydligt större att de inte uppfattas som funktionsnedsatta av omgivningen. Därför är det intressant att undersöka hur och när en person med en icke 1 McRuer, 2006 1 synlig funktionsnedsättning uppfattas som icke-funktionsnedsatt och vad som händer när den gör/inte gör det. Vilka normer reglerar var och när det i det vidare samhällets ögon anses önskvärt eller icke-önskvärt för personer med funktionsnedsättningar att passera och hur förstår och hanterar personer med icke-synliga funktionsnedsättningar dessa situationer och normer? Uppsatsen kommer att ha ett tydligt fokus på intersektionen mellan crip-teori och olika trans- och-genusteoretiska perspektiv kring genus och kön som performativa akter. Syftet med detta är att på ett tydligt sätt undersöka hur funktion och funktionsnormer kan sägas vara konstruerade på samma sätt som normer kring genus och kön. I och med användningen av begreppet passering vill jag problematisera en gängse uppfattning av funktion som något statiskt och personbundet istället för något som hela tiden görs och skapas. På detta sätt vill jag också bredda förståelsen av funktion och funktionsnedsättning och tillföra ett perspektiv som enligt mig saknas, både i en teoretisk och empiriskt grundad vetenskaplig diskussion samt i en samhällelig kontext. Syfte och frågeställning Uppsatsens syfte är undersöka vilka normer kring funktion och funktionsfullkomligt beteende som reglerar hur och när personer med icke-synliga funktionsnedsättningar passerar och när de kan göra det. De centrala frågeställningarna är: • Hur och när upplever personer med icke-synliga funktionsnedsättningar att de kan/inte kan passera som icke-funktionsnedsatta? • Vilka strategier använder de för att passera eller inte passera? Teoretiska utgångspunkter Funktion och funktionsnormer I uppsatsen förstår jag begreppen funktion och funktionsnedsättning utifrån den sociala handikappmodellen och relationen mellan funktion och makt utifrån Robert McRuers cripteori. Den sociala handikappmodellen skapades av brittiska funktionsaktivister under 1970-talet och innebär att ett funktionshinder skapas i relation till en persons miljö. En persons funktionsnedsättning blir i detta sammanhang till exempel spasticitet, synnedsättning eller 2 sensorisk överkänslighet men detta är inte funktionshindrade i sig.2 En person som använder rullstol blir till exempel funktionshindrad först då hen möter en trappa och en person med till exempel Aspergers syndrom först när hens funktionssätt inte överensstämmer med normer om accepterat beteende i samhället. I motsatts till den sociala handikappmodellen brukar en också tala om en medicinsk handikappmodell. I den medicinska handikappmodellen situeras funktionshindret hos individen själv, i dennes kropp och funktionssätt. Det är enligt den medicinska handikappmodellen inte när en person möter något som den inte kan hantera utifrån sina förutsättningar som funktionshindret skapas, utan detta finns konstant hos personen och beror på dennes fysiska eller psykiska förmåga. Den medicinska handikappmodellen lägger också stor tonvikt på att den enskilde individen via medicinska ingrepp och träning skall överkomma sin funktionsnedsättning.3 Även om det på senare tid skett ett paradigmskifte i en svensk kontext till fördel för den sociala handikappmodellens förståelse av funktionshinder är den medicinska handikappmodellen fortfarande stark normerande, inte minst i vårdsammanhang. Funktionsnedsatta personer upplever ofta att de, trots sin förståelse av att det är miljön som skapar deras funktionshinder, fortsatt möter föreställningar om att det är de som personer som är funktionshindrade och att de själva bör korrigera eller anpassa sig. Något som även blev tydligt hos mina informanter. 4 Ur ett transteoretiskt perspektiv är de båda handikappmodellerna relevanta då de kan sägas relatera till antingen en medicinisk eller en social uppfattning om kön. En medicinsk modell är fokuserad på att skapa en viss typ av fysiskt kön och menar att transpersoner är i behov av olika typer av medicinsk korrigering innan de kan uppfattas som ”normala” män eller kvinnor. En uppfattning om kön och genus utifrån en social modell betonar att det är samhällets normer kring vilket könsuttryck och vilken fysisk kropp som uppfattas på det ena eller det andra sättet som reglerar hur bekväm en trans-identifierad person känner sig och vilket bemötande hen får.5 Med utgångspunkt i crip-teorins definition av funktionsnedsättning och funktionshinder förstår jag också funktion och funktionsnedsättning som något som existerar i relation till en normerande diskurs som i sin tur skapar en funktionshindrande miljö. 2 Landsman, 2005 s 124-125. Ibid. 4 Jämför, Bylund, 2011. 5 Krieg, 2010 s 4, Mog, 2008. 3 3 McRuer menar i Crip Theory att normer kring funktion och funktionsnedsättning kan förstås på samma sätt som normer kring sexualitet och kön. Normerna kan sägas vara baserade på dikotomier såsom friskt/sjukt, normalt/onormalt, funktionsfullkomligt/funktionsnedsatt. Han menar också att genus-och-queerteorins teorier om en tvångsmässig heterosexualitet eller tvåkönsnorm kan översättas till en slags tvångsmässig funktionsfullkomlighetdär det som uppfattas som funktionsfullkomligt eller friskt också uppfattas som normalt och således premieras i samhället. Utifrån detta menar McRuer att crip-teorins fokus bör vara att undersöka på vilket sätt normalitet och funktionsfullkomlighet konstrueras i samhället på liknande sätt som genusoch-queerteorin undersöker hur normer kring kön och sexualitet konstrueras. 6 Uppsatsens fokus kommer därför att vara vilka typer av normer kring icke-funktionsnedsatt beteende som reglerar hur och när informanterna kan passera. Makt och motmakt Både crip och genus teorin är på olika sätt influerade av Michel Foucaults tankar kring hur makt fungerar som normerande processer i samhället. Enligt Foucault är makt och maktaspekter någonting som genomsyrar hela samhället och vi underordnar oss eller utmanar hela tiden olika utryck av makt. Samtidigt producerar och reproducerar vi också genom våra handlingar makt på olika sätt.7 Maktutövandet är enligt Foucault nödvändigt för att skapa ett civiliserat samhälle där var och en vet sin plats. Det kan vara både positivt och negativt för den som utmanar eller underordnar sig det. Foucault menar också att de olika maktaspekterna inte bara finns som abstrakta koncept utan manifesterar sig i vårt vardagsliv och i våra kroppar. En sådan kroppslig förlängning av maktbegreppet blir till exempel att samhällelig konstruera olika livsvillkor för personer beroende på hur de uppfattas i relation till de rådande normerna. 8 Med detta sätt att tänka kring makt blir den medicinska handikappmodellens förståelse av fysisk och mental funktion, som jag beskrivit ovan, en del i en maktrelation där vissa typer av kroppar och beteenden benämns som ”friska”, ”normala” och ”funktionsfullkomliga” medan andra kategoriseras som ”sjuka”, ”onormala” och ”handikappade” och i behov av korrigering. Detta kan också sägas gälla för genus- och queerteori, där normerande uppfattningar i 6 McRuer, 2006 s 1-3. Foucault, 1988/2008 s 263. Svensson, 1996 s 117ff. 8 Ibid. 7 4 samhället benämner kön och sexualitet som dikotomier styrda av vad som uppfattas som ”manligt” eller ”kvinnligt”, ”heterosexuellt” eller ”homosexuellt”9. Med hjälp av Foucaults tankar om normer som en del i disciplinerande processer diskuterar jag intersektionen mellan funktions och-passeringsbegreppet utifrån informanternas upplevelser av normstyrt eller normbrytande beteende. Passering Passering som begrepp har sitt ursprung i etnicitets och rasforskning där det använts för att diskutera hur och när en rasifierad person kan uppfattas som vit och på så sätt som en del av normen. Numera används begreppet i flera olika forskningsfält för att diskutera hur väl en person kan sägas läsas som en del av normen, bland annat i forskning knuten till klass, kön, sexualitet, etnicitet och funktion.10 Begreppet har kommit att bli centralt inom transteori då det där både använts som en teoretisk och en praktisk term. I enlighet med en tanke om kön grundat på tvåkönsnormen har transpersoner i alla tider förväntats vilja passera som sitt upplevda kön och stor vikt har lagts vid att omforma kroppen och dess beteende så att en lättare kan bli läst som cis-könad man eller kvinna.11 Passering fyller också en annan praktiskt funktion då den som passerar i mycket mindre utsträckning utsätts för hot eller våld., något som kan sägas gälla både för rasifierade personer, transpersoner och personer med funktionsnedsättningar. Förutsättningar för passering Etnologen Signe Bremer menar i sin avhandling Kroppslinjer, i enlighet med Judith Butler, att passering som term och praktik bär på en inneboende dubbelhet då en för att bli igenkänd som den person som en önskar vara behöver göra genus på ett sådant sätt som normen kan förstå. På samma sätt menar också Robert McRuer att detta med att passera som funktionsfullkomlig eller icke-funktionsnedsatt innebär att anpassa sitt funktionssätt så att det kan inlemmas i normens. 12Det handlar om atttt förvandlas från ett obegripligt hot till en kropp och en person som är begriplig. På ett liknande sätt menar Sara Ahmed att rasifierade personer utvecklar olika arbetssätt för 9 McRuer,2006 s 1-3. Jämför Ahmed, 2011, Butler 1999. 11 Krieg, 2010 s 4ff. 12 Bremer, 2011 s 129. 10 5 att kunna styra sig själva och i förlängningen också påverka hur de uppfattas i de rum som de rör sig. Ahmed menar vidare att passering kan uppfattas som en specifik händelse eller event. Passering bör enligt henne inte uppfattas som ett statiskt tillstånd utan som ett tillfälle där en persons sätt att iscensätt sig själv överensstämmer med samhälleliga normer och att personen därigenom kan passera friktionsfritt.13 Denna förmåga att kunna iscensätta ett normativt funktionssätt eller genus är dock inget som är självskrivet för personer med funktionsnedsättningar eller transpersoner. Som jag tidigare nämnt passerar jag själv aldrig som icke-funktionsnedsatt i fysiska möten på grund av min kropps funktionssätt. Förmågan att kunna passera bestäms i hög grad av fysiska och psykiska faktorer utanför en persons kontroll såsom kroppsbyggnad eller hudfärg. Något som gör att vissa personer också rent fysiskt utestängs från tillfällen till passering. Denna maktrelation är också något som också konstruerar bilden av passering som något dubbelt. Både hos McRuer och hos den transteoretiska forskaren Josephine Krieg diskuteras passeringens betydelse som subversivt begrepp. Utövar den som passerar en subversiv handling genom att kunna inlemmas i normen eller går den i normens ledband genom att reproducera den?14 Bremer, Ahmed och McRuer menar att detta med att passera också innebär att en upptas i normen på ett sådant sätt att det är svårt att särskilja sig från den.15 I detta skapas ett slags mellanförskap där en person som passerar väl också kan ha svårt att läsas som en del av en avvikande grupp. Cripteoretisk funktionsforskning och trans-teori i intersektion På senare tid har genus och-funktionshinderforskare allt oftare diskuterat förståelser av trans och funktion i intersektion. De menar att att både transpositionen och den funktionsnedsatta positionen oftast styrs av en medicinsk modell där ens position bestäms av en medicinsk bedömning. En stor del i intersektionen mellan de båda positionerna tillskrivs också den medicinska modellen (och det vidare samhällets) uppfattning av de båda trans och funktionshinderpositionen som patologiska tillstånd som kräver korrigering för att en person som befinner sig i dem ska kunna återföras till en normativ position. I takt med en allt mer radikaliserad uppfattning om kön och funktion har också de normer 13 Ahmed, 1999. McRuer 2006, Krieg 2010. 15 Bremer,2011 s 130ff, Ahmed, 2011 s 134ff, McRuer, 2006 s 20. 14 6 som omgärdar de olika begreppen börjat undersökas i relation till varandra. Transteoretiker har börjat diskutera den medicinska patalogiseringen av transpersoner i termer av medicinska eller sociala modeller och funktionshinderforskare har anammat begreppet passering till att omfatta även funktionsnedsatta personer möjligheter att inlemmas i eller reproducera normer om funktionsfullkomlighet.16 Med denna uppsatts vill jag verka för en ansats till en interseketionell förståelse av hur trans och funktionshinder positionen skapas inom svensk genusforskning, där jag menar att en sådan förståelse av hur normer om kön, genus och funktion produceras och reproduceras utifrån liknande maktaxlar i mångt och mycket saknas. Tidigare forskning Tidigare forskning med fokus på funktionsnedsättning har främst skett inom ett handikappvetenskapligt fält och då med fokus på omsorgsfrågor och socialpedagogik. När det gäller intersektionen mellan genus och funktion har genusforskaren Karin Barron bland annat varit redaktör för antologin Genus och funktionshinder och Viveca Selander har forskat om personer med funktionsnedsättningars upplevelser av genus och kön.17 Även om dessa texter på olika sätt diskuterat förhållandet mellan funktion och genus vad det gäller personer med funktionsnedsättningars identitet saknar de en uttalad crip-teorisk blick på hur normer kring funktionsfullkomlighet och genus samverkar. Det har däremot Lisa Ericsson mastersuppsats ”Från könlös och avsexualiserad till sexuell och kåt: En intersektionell studie om sexualitet och funktionshinderskap utifrån ett cripteoretiskt perspektiv” från 2010. Genom kvalitativa djupintervjuer undersöker Ericsson i uppsatsen hur normer kring funktion och sexualitet skapar olika förståelser och förutsättningar för personer med funktionsnedsättningar att tala om och aktualisera sin sexualitet. Ericssons uppsats bygger i stor grad på de samma teoretiska och metodologiska förutsättningar som denna uppsats. 18 Intersektionen mellan de specifika trans-ochfunktionshinderpositionerna är dock inte en central frågeställning för Ericsson. Den första text jag kom i kontakt med där intersektionen mellan funktion, trans och passering diskuterades var Ashley Mogs ”Threads of Commonalities in Disability and Transgender Studies”. Mogs intersektionella förståelse av de båda begreppen sådde också fröet till denna uppsats. 16 Krieg, 2010, Mog, 2008. Barron 2004, Selander, 2009. 18 Ericsson, 2010 s 11ff, 18ff. 17 7 Mog menar att trans- och funktionshinderpositionen kan ses som besläktade både i en historiskt och samtida kontext eftersom de båda kan benämnas som patologiserade positioner i samhället både i medicinska och sociala sammanhang. Den medicinska modellen och passering blir också centrala begrepp i Mogs studie. Mog fokuserar på att undersöka i vilken mån liknande normer och föreställningar kring de olika positionerna skapar liknande samhälleliga förutsättningar för transpersoner och personer med funktionsnedsättningar. Med hjälp av denna intersektionella förståelse menar Mog i, likhet med mig själv, att forskning inom fältet kan bidra till ökad socio-politisk förändring för trans-och funktionsnedsatta personer. 19 Förståelser av passering hos personer med icke-synliga funktionsnedsättningar diskuteras även i Aimee Burke Valeras artikel ”’We don't have a box’: Understanding hidden disability identity utilizing narrative research methodology”. Burke Valeras undersöker i sin text hur ungdomar med olika typer av ickesynliga funktionsnedsättningar hanterar sin position. Hon menar att den icke-synliga funktionsnedsättningen försätter hennes informanter i en typ av limbo där de i kraft av ett funktionsfullkomligt yttre också förväntas vara funktionsfullkomliga. Samtidigt förväntas de ”komma ut” med sin funktionsnedsättning för att bli erkända som funktionsnedsatta och få det stöd som de kan behöva. För Burke Valeras informanter blir passeringen som icke-funktionsnedsatta något som gör dem obekväma både i en funktionsfullkomlig och funktionsnedsatt kontext.20 På ett liknande sätt presenterar sociologen Hanna Bertilsdotter Rosqvist i sin artikel ”Practice, practice: notions of adaption and normality amongst adults with Aspergers Syndrome” resultat från en studie där hon undersökt hur vuxna personer med Aspergers syndrom förstår och förhåller sig till att vilja och kunna anpassa sig till normer kring ett accepterat funktionssätt. Hon menar att hennes informanter förhåller sig ambivalenta kring vilken roll träning av olika förmågor i syfte att passera friktionsfritt som icke-funktionsnedsatt fyller. 21 Informanterna menar att viss träning kan fylla en roll då den innebär att de själva kan få möjlighet att göra något som är av eget intresse för dem. De tar dock avstånd från den typ av träning som de anser bara syftar till att lära dem ett accepterat beteende och uppfattar detta som en normstyrd maktutövning. I likhet med McRuers, Bremers och Kriegs resonemang kring passeringens syfte menar Bertilsdotter Rosqvist att informanterna förhåller sig till 19 Mog, 2008. Burke Valeras, 2010. 21 Bertilsdotter Rosqvist, 2012. 20 8 begreppet passering å ena sidan som en gångbar strategi för att får leva ett självständigt liv å andra sidan som en praktik som understryker hierarkin mellan personer med funktionsnedsättningar och icke-funktionsnedsatta personer.22 Den funktionsfullkomliga normens bild av vem som är funktionsnedsatt eller inte problematiseras i Elina Vaatheras text ”Compulsory able-bodiedness and the stigmatised forms of nondisability”. Vaathera menar att en för att skapa en bredare förståelse av cripteorins tankar kring funktionsfullkomlighet också måste kunna tänka på tillsynes ickefunktionsnedsatta personer som funktionsnedsatta i vissa sammanhang. Detta är nNågot som problematiserar bilden av vem som är funktionsnedsatt eller funktionsfullkomlig. Vaathera baserar sina diskussioner kring detta på hur förmågan att kunna simma i en Finländsk kontext ses som något som skapar ett funktionsfullkomligt subjekt. Avsaknaden av denna förmåga försätter, enligt henne, en person i samma typ av ”icke-medborgarskap” som McRuer menar att fysiskt eller psykiskt funktionsnedsatta personer befinner sig i.23 Slutligen har jag också valt att inkludera Disability Studies-forskaren Tobin Siebers text ”Disability as Masquerade”. Siebers menar att förmågan att passera som funktionsfullkomlig också kan förstå som en typ av maskerad där en person med en funktionsnedsättning kan försöka överdriva eller förminska densamma för att passa in i normens föreställningar om denne.24 I enlighet med Ahmed och Butler uppfattar Siebers den funktionsnedsatta positionen som en position som har samma mått av performativitet som till exempel kön eller etnicitet. I uppsatsen använder jag Siebers tankar för att förstå på vilket sätt informanternas upplevelser av passering förhåller sig till föreställningar om normalitet som något som en gör.25 Metod och material Insamlingen av uppsatsens empiri har skett med hjälp av en kvalitativ intervjumetod. Tre stycken semi-strukturerade intervjuer har genomförts med personer med de icke-synliga funktionsnedsättningarna Aspergers syndrom och ADHD. Informanterna söktes genom intervjuförfrågan via mail och på Facebook. På grund av uppsatsarbetets tidsram hade jag inte möjlighet att göra något större urval vad det gällde informanterna utan de personer som uttryckte intresse var de som kom att ingå i uppsatsen. Dessa var mellan 25-52 år. De var två kvinnor och en man alla med erfarenhet av att identifiera sig inom hbtq-spektrumet. 22 Ibid. Vaathera, 2013 s 79, 91, 94. 24 Siebers, 2004 s 1-2. 25 Siebers, 2004 s 3. 23 9 Informanterna och jag själv var bekanta med varandra men hade inte haft någon närmre kontakt innan intervjuerna. Samtliga informanter visste dock att jag själv var funktionsnedsatt, något som jag varit tydlig med i informantförfrågan, och att jag tidigare forskat kring funktion och normer. Vid intervjutillfällena lät jag informanterna samtala förhållandevis fritt utifrån frågor som ”i vilka situationer tycker du att du passerar?” och ”i vilka situationer tycker du att du att inte passerar?”. Ibland framförde jag också påståenden av typen ”en anstränger sig för att passera för att en är rädd för vad som kan hända om en inte gör det” som informanterna fick bekräfta eller avvisa och som vi sedan resonerade kring. De semi-strukturerade intervjuerna skapade en större frihet för informanterna att uttrycka det de själva såg som viktigt för sin förståelse av begreppet passering. Valet av denna intervjuform låg därför nära uppsatsen syfte, att undersöka informanternas egen förståelse av begreppet.26 Alla intervjuer utfördes i mitt hem så att samtalet kunde föras ostört utan att någon annan hade möjlighet att lyssna. Intervjuerna spelades in på min mp3-spelare och transkriberades sedan till skrift. I transkriberingsprocessen ville jag transkribera så nära informanternas språk som möjligt. Jag har därför inte ändrat några ord eller begrepp utan enbart fokuserat på att ibland stycka upp långa meningar i flera små för att få ökad läsbarhet. Transkriberingsarbetet innebär också en första tolkning av materialet av mig som forskare. I och med att jag styckat upp informanternas tal på ett sätt som jag menat blir lättare att läsa kan jag också ha ”transkriberat bort” andra förståelser av det de säger. Jag har försökt att transkribera så nära informanternas tal som möjligt men inte valt att ta med till exempel hummanden eller andra ljud när jag ansett att de inte tillfört något i diskussionen. Även detta är ett analytiskt val av mig som forskare, men också något som jag valt att göra på grund av tids-och platsbegränsningar i arbetet med uppsatsen.27 Samtliga informanter fick möjlighet att läsa sin transkriberade intervju och återkomma med kompletteringar via mejl samt att när som helst av avsluta sin medverkan i uppsatsen. På grund av ämnets personliga och ibland privata natur har jag valt att anonymisera informanterna och ge dem fingerade namn. Detta gör jag också utifrån tanken att det inte är deras person som är viktigt utan deras upplevelser av passering. En kort presentation av informanterna finns i uppsatsens källförteckning. 26 27 Jämför Kvale, 1997. Ibid. 10 Forskarrollen – att uppfatta mig själv som neurotyp. Som funktionsnedsatt forskare med fokus på crip-teori vill jag motverka ett forskningsklimat där funktionsfullkomliga forskare studerar funktionsnedsatta informanter. Jag menar i enlighet med Disability Studies-forskaren Jen Rinaldi att en som en del av en marginaliserad grupp alltid befinner sig mellan den levda verkligheten och samhällets normer och att ens möjlighet att uttala sig om sin upplevelse av verkligheten utifrån den marginaliserade positionen är begränsad.28 I mina tidigare uppsatser har jag också ansett mig besitta en liknande situerad kunskap29 som mina informanter eftersom dessa också varit fysiskt funktionsnedsatta. I arbetet med denna uppsats var detta inte fallet helt ut. Trots att jag och mina informanter kan sägas befinna oss i en liknande social position i kraft av våra funktionsnedsättningar fanns det flera skillnader som jag uppfattade som markanta. Informanterna hade i kraft av sin funktionsnedsättnings natur förmågan att passera som icke-funktionsnedsatta i situationer där deras kropp var i fokus, något som jag själv aldrig kunnat. Å andra sidan upplevde jag i arbetet med denna uppsats att jag i kraft av min avsaknad av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kom att ingå i normen på ett sätt som jag inte tidigare upplevt. Jag uppfattades som (och uppfattade mig själv som) neurotyp – det vill säga en person som kan fungera efter normer kring socialt accepterat beteende. Detta var en maktposition som jag tidigare inte upplevt som forskare med funktionsnedsatta informanter. Även om jag fortfarande menar att jag och mina informanter delar liknande upplevelser av att leva som personer med funktionsnedsättningar i ett samhälle där funktionsfullkomlighet är normen vill jag vara uppmärksam på min roll som neurotyp i denna uppsats. Det är därför extra viktigt att frångå beskrivningar av ett neurotypt beteende som normalt eller vanligt utan beskriva det som ett beteende skapat utifrån en norm. Mot bakgrund av en historia där personer med funktionsnedsättningar avhumaniserats och studerats som medicinska exempel och i enlighet med crip-teorins tankar om att ”vända på normen” och diskutera hur det normala/funktionsfullkomliga skapas vill jag sätta mina informanters upplevelser i centrum och låta dem bli subjekt som får tala istället för objekt som studeras. Utifrån PhebeAnn M. Wolframes resonemang i artikeln ”The Madwoman in the 28 29 Rinaldi 2013. Jämför Harraway, 2008. 11 Academy”30 menar jag att en sådan forskningsposition är nödvändig för att bredda förståelsen av vilka normer och privilegier som styr vilka röster som får komma till uttryck inom akademin och hur dessa värderas. Som ett led i detta tar jag också i uppsatsen intryck av texter skrivna av NPF-aktivisten och bloggaren Cynthia Kim var blogg Musings of an Aspie fått stort genomslag. (”NPF” är en förkortning av begreppet neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och används hädanefter med denna betydelse). Disposition Under de tidigare rubrikerna har jag diskuterat uppsatsen syfte och frågeställningar, dess centrala teoretiska utgångspunkter och min egen roll som forskare. Nedan kommer jag nu att diskutera och analysera mina informanters förståelse av passering. Under följande rubriker ”Att följa normaliteten – strategier för passering” och ”Att bryta normaliteten - förståelser av att inte passera” diskuterar jag mina informanters upplevelser av passering utifrån McRuers och Foucaults tankar om funktionsfullkomlighet och normer och kopplar dessa till trans ochgenusteorier. Under den tredje rubriken ”Mellanförskapet” diskuterar jag informanternas upplevelser av att befinna sig mellan olika normer kring funktion i kraft av sin icke-synliga funktionsnedsättning och hur detta formar deras förståelse av funktionsnormer och passering. I uppsatsen avslutande diskussion sammanfattar jag sedan uppsatsen slutsatser och ger förslag på framtida forskning utifrån uppsatsen fält, syfte och slutsatser. Att följa normaliteten – strategier för passering Passering kan förstås som förmågan att kunna följa normaliteten, ett visst beteende innebär att en följer normaliteten och lyckas passera medan ett annat beteende kan innebära att en inte passerar.31 I denna del av uppsatsen kommer jag att fokusera på hur informanterna förstår sin egen förmåga att kunna passera. Hur ofta de upplever att de kan göra det, varför de gör det och vilka strategier de använder i olika situationer. Under intervjuerna menade alla mina tre informanter att de oftast passerade som ickefunktionsnedsatta personer, om de ville. Mikael sa: ”Alltså, jag gör ju det i princip jämt, när jag inte går i baklås. När jag går i baklås så passerar jag absolut inte. Men med åren så har jag ju lärt mig att hantera situationer 30 31 Wolframe, 2013. Jämför, Bremer 2011. 12 så jag passerar i princip alltid”. Medan Julia utryckte det så här: ”Jag passerar i princip alltid som någon som är normal eller ganska normal i alla fall. Väldigt många blir förvånade när de får reda på att jag har Aspergers syndrom”. Just andra människors förvåning kring att mina informanter hade någon typ av funktionsnedsättning var också något som de alla återkom till i relation till passering. Erika uttryckte det så här: ”Mitt problem är väl egentligen att jag passerar för bra. Så när jag berättar hur jag mår tror folk mig inte”. Medan Mikael uttryckte det på detta sätt: ”Folk säger ofta ’näe men det kunde jag aaaaldrig tro att du hade Asperger’ /…/”. Omgivningens förvåning kan kopplas till samma typ av förvåning som transpersoner som passerar kan uppleva när de berättar om sin bakgrund. Mikael gör också själv denna koppling kring sin egen position som transperson med funktionsnedsättning. Han säger: ”/P/å samma sätt säger de, ’det kunde jag aaaaldrig tro att du var född som flicka’.” Informanternas berättelse om omgivningens förvåning då de kommer ut som funktionsnedsatta för någon som tidigare uppfattat dem som icke-funktionsnedsatta blir ett tydligt exempel på de visuella markörernas betydelse när det kommer till hur en benämner och uppfattar personer. Siebers menar i sin text att funktionsnedsättning är en av de samhällspositioner som tydligast bestämt av visuella markörer. 32 På ett liknande sätt menar Judith Butler att genus och kön görs via visuella markörer såsom kroppars sätt att röra sig, vilka kläder och accessoarer en person bär, vilken frisyr hen har och så vidare33. Han ger också ett talande exempel på hur funktionsfullkomlighetsnormen styr vilka personer som anses omfattas av begreppet funktionsnedsatt när han beskriver ett tillfälle där han ska gå på ett flygplan på en flygplats. På grund av sin icke-synliga funktionsnedsättning påtalar han sitt behov att gå på planet före andra resenärer men nekas på grund av att han inte uppfattas som funktionsnedsatt av flygplatspersonalen. Nästa gång han ska flyga överdriver han därför sin haltande gång för att kunna uppfattas som funktionsnedsatt och får då gå på planet före de andra passagerarna.34 Denna historia är ett slags inverterat exempel på hur passering fungerar som praktik när det gäller icke-synliga funktionsnedsättningar. För att uppfattas som funktionsnedsatt och således få den hjälp han behöver måste Siebers kunna kodas som avvikande visuellt. Han måste därför spela med i funktionshindrets maskerad och iscensätta de beteenden som enligt funktionsfullkomlighetsnormen benämner honom som funktionsnedsatt. 32 Siebers 2004, s1-3. Butler, 1999. 34 Siebers, 2004. 33 13 Låtsas tills en kan - härmning som passeringsstrategi Tanken om passeringen som maskerad var något som alla informanterna berörde under intervjuerna. Erika talade om den på ett sätt som liknade Siebers resonemang när hon sa: ”Man döljer sig bakom flera olika lager, typer av masker. Och det är ju någonting som sitter i ryggraden /…/ Att man har kollat av hur andra gör och så har man gjort likadant själv”. Även Julia och Mikael talade om härmning som en strategi för att kunna passera. Mikael sa: ”Så jag blev ganska bra på att läsa av hur man skulle, ja men vad som helst. Hur man skulle prata, sitta, stå, gå. Till slut så hade jag lärt mig det så bra så att folk inte tyckte att jag var konstig längre”. Att lära sig läsa vilka sociala koder som anses vara neurotypiska och sedan utöva dem på rätt sätt blir centralt för informanternas strategier för passering. Samma strategi är också central för att kunna passera som till exempel medelklass eller som cis-könad man en eller kvinna. Dock bygger idén om härmning som strategi främst på att en person redan till en början har de fysiska eller psykiska förmågor som krävas för att härma normen på ett tillfredställande sätt. Detta utestänger personer med fysiska eller psykiska funktionssätt som hindrar detta, till exempel personer med fysiska funktionsnedsättningar eller transpersoner med en specifik kroppsbyggnad och skapar därför en ojämn maktrelation mellan olika personer chans till passering. Signe Bremer menar på ett liknande sätt att det är den fysiska kroppens möjlighet att härma på ett sätt som accepteras av normen som skapar möjligheten för en transperson att passera35. Mina informanters förmåga att kunna läsa av vad som förväntas av dem utifrån en neurotypisk norm har samma vikt som fysiska förutsättningar hos transpersoner eller personer med fysiska funktionsnedsättningar. Utan den har de inte heller möjlighet att passera. Mikaels exempel på andras förvåning när han påtalar sin diagnos kan förstås på samma som att heteronormen förutsätter att en person är heterosexuell tills motsatsen är bevisad. Eftersom han har möjlighet att läsa av och följa normen kring neurotypt beteende uppfattas han också som ”normal”. Informanterna uppgav också att normer kring hur en beter sig ”som folk” tycktes tätt knutna till hur en förväntades bete sig som neurotyp. Julia sa om sin förmåga att härma andras beteende för att passera: ”Jag började ju [med] det sen jag över huvud taget haft med andra att göra och då var det inte för att vara normal 35 Bremer, 2011 s 131, 132, 133. 14 utan mer att jag ska göra rätt och bete mig som folk vill.” Och Mikael menade att han ofta fått höra: ”Men, du kan ju aldrig bete dig som folk.” Att bete sig som folk menade informanterna handlade om både fysiska och sociala saker som att till exempel se folk i ögonen på ett visst sätt under samtal, att tala med en röst som hade en viss ljudvolym eller att prata om saker som ansågs relevanta för samtalet. De fysiska parametrarna som reglerar huruvida informanterna ”beter sig som folk” och i förlängningen också om de passerar som neurotyper har flera olika beröringspunkter med de parametrar som reglerar huruvida en person passerar som ett specifik kön. Bremer ger talande exempel på detta när hon diskuterar den information kring passering som ges av projektet ”Transit” på dess hemsida.36 På hemsidan diskuteras hur olika typer av gångstilar, klädesval och röstlägen kan skapa ett tillfälle för passering. I exemplet diskuteras också explicit hur tillfällen där en passerar kan skapa en ökad trygghet och känsla av kontroll hos de unga transpersoner som texten åsyftar. 37 Genom härmningen som strategi omformar mina informanter både sig själva och det rum de befinner sig i så att tillfälle för passering uppstår. På ett liknande sätt omformar transpersoner sitt fysiska och sociala beteende i relation till normer kring kön och genus.38 Erika beskrev inte bara en fysisks härmningsprocess utan också en som handlade om att visa ”socialt intresse” på ett sätt som uppfattades som neurotypiskt. Hon sa: ”När man var mindre och så här skulle ringa och fråga om någon ville leka så vad det så här… jaha nu ska ringa för nu har jag inte ringt på si och så länge”. Här är det inte längre normer kring kroppsligt beteende som styr Erika känsla av att vilja härma något för att uppfattas som normal, utan icke-synliga sociala koder som i vilken omfattning och på vilket sätt en förväntas visa intresse för andra. Butler menar att olika sätt att göra kön och genus inte bara handlar om hur en viss fysisk kropp görs utan också på vilket sätt genusgörande ger oss tillgång sociala rum. Erikas härmning av ett normativt socialt funktionssätt blir här besläktat med normer kring genusgörande som också kan sägas vara kopplad till klass och social position.39 Ett tydligt exempel på kopplingen mellan sociala koder och genusgörande är Bremers exempel från den del i röstträningen som erbjuds till olika transpersoner där en kan få lära sig att män oftast ställer rakare frågor av typen ”ska vi gå till baren?” medan kvinnor förväntas 36 Bremer, 2011, s. 133. Ibid. 38 Jämför, Bremer 2011, Krieg, 2010. 39 Jämför Butler, 1999. 37 15 fråga ”vi kan gå till baren, om du vill”.40 I Bremers text benämns detta som mjuka eller hårda frågor och syftar till att öka en persons tillfällen till passering, inte utifrån hens egna sätt att formulera sig, utan utifrån hur väl hen kan formulera sig i relation till vedertagna könsnormer.41 Att kunna gömma sig – passering, rädsla och trygghet Brott mot den neurotypiska normen var något som informanterna i stor utsträckning förstod som något som kunde skapa obehag i sociala situationer. Erika beskrev talande rädslan för att avvika som en stark orsak till att lägga ned arbete för att kunna passera: ”Christine: Upplever du att passering handlat om rädslan för att hamna utanför? Erika: Ja! Absolut! Så att ingen ska kunna komma på att jag är annorlunda”. Mikael beskrev rädslan kring att inte passera på ett lite annorlunda sätt när han sa: ”Folk blir ju rädda förstås. /…/. Om man beter sig irrationellt på ett sätt så tror folk att man kan vara irrationell på andra sätt. Och klippa till dem eller nåt /…/” Rädslan för det som uppfattas som icke-normativt formar på ett tydligt sätt informanternas förståelse av passeringen som praktik. Både Mikael, Julia och Erika menade att passeringen ibland syftade till att motverka omgivningens rädslor inför det som omgivningen uppfattade som onormalt eller sjukt. Och att de ibland därför ansträngde sig för att passera i nya grupper, inte nödvändigtvis för att de kände sig otrygga, utan för att de var osäkra på hur mycket omgivningen skulle förstå om de ”kom ut” som personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Mikael sa: ”Om jag är och dansar linedance till exempel och allt funkar bra, då behöver jag ju inte säga att jag har Asperger – de behöver de ju inte veta, då kanske de blir förvirrade, man ska inte lägga allt på andra personer heller.” Medan Erika menade: ”Om det är någon jag inte känner kan jag slänga käft med vem som helst /…/ då har jag verkligen bara masken på mig. /…/ Men det kan vara skönt också att de inte behöver veta”. Informanterna påtalade också att de upplevde att en medial bild av personer med Aspergers syndrom som pendlar mellan den överbegåvade men socialt oförmögne ”Rainman” och den empatistörde Asperger-mördaren som ofta figurerar i kvällspressen42 skapade stigmatiserande 40 Bremer, 2011 s 133ff Ibid. 42 Se till exempel Henrik D. Ragnevis debattartiklar i Aftonbladet publicerade 2010-07-18 och 201011-09. 41 16 diskurser som gjorde att de inte kom ut med sin funktionsnedsättning för att slippa oroa sin omgivning. Genom att komma ut som en person med en neuropsykiatrisk-diagnos bryter informanterna med det normalitetens kontrakt som de visuellt upprättat med sin omgivning och kan därför i vissa situationer försättas i en stigmatiserad position. I likhet med detta menar transteoretikern Jamison Green att passering som praktik hos transpersoner både syftar till att kunna röra sig i samhället med minskad risk för hot och trakasserier, men även till att kunna gå obemärkt förbi.43 Det handlar om möjligheten att få bli läst som en person och inte som en diagnos eller social position. På samma sätt menar Burke Valeras informanter att de i kraft av sina ickesynliga funktionsnedsättningar i betydande mindre grad blir lästa som en del av en stigmatiserande position utan oftast uppfattas som vem som helst.44 Erika påtalade detta när hon menade att möjligheten att passera kunde vara både positiv och negativ. Hon sa: ”/D/et kan ju vara skönt att folk inte har några förutfattade meningar om vad jag kan eller inte kan. Men å andra sidan förstår de ibland inte riktigt vad jag inte kan”. Det blir tydligt att informanternas förståelse av passering i likhet med transteoretiska tankar om densamma skapar bilden av passerandet som en plats där en kan få bli uppfattad som en person i egen rätt. Intersektionen mellan dessa uppfattningar hänger tätt samman med funktionsnedsättnings och-transpositionen som ett patologiskt tillstånd. Både McRuer45 och Butler46 menar, utifrån Foucaults resonemang kring normer som disciplinerande makt, att en person som följer normer kring ett visst beteende uppfattas som begriplig och trygg medan en person som inte följer normer vare sig de är fysiska eller sociala uppfattas som något som oroar och hotar. I situationer där informanterna inte nödvändigtvis vill bjuda in till samtal kring sin diagnos och sitt sätt att vara kan de i kraft av passeringen få inträde till en position där de uppfattas som begripliga och trygga. Detta även om denna position också kan leda till att de inte heller läses som personer med funktionsnedsättningar och att de inte heller upplever sig få den förståelse de behöver när de möter en funktionshindrande miljö. Denna dubbelhet som en person som har möjligheten att passera hela tiden rör sig mellan är också något som transteorin ofta diskuterar. I kraft av en alltmer radikaliserad tanke kring både kön/genus och funktion menar aktivister och akademiker att normbrytande synlighet hos 43 Green, 2004. Burke Valeras, 2010. 45 McRuer, 2006. 46 Butler. 1999. 44 17 enskilda personer är nödvändig för att bryta och bredda normativa förståelser av kön genus och funktion.47 Att aktivt välja att inte passera kan enligt dessa uppfattningar förstås som en socio-politisk strategi. Ett sådant tankesätt riskerar dock att ytterligare alienera de personer som önskar passera och som har möjlighet att göra det från en socio-politisk kamp48. Passering som praktik innebär inte bara ett ständigt arbete för personen utan också en ständig rädsla för vad som händer om en bryter med det kontrakt kring normalitet som en upprättat med ens omgivning. Den trygghet som mina informanter känner när de passerar och liknande erfarenheter hos transpersoner kan inte enbart diskuteras som mer eller mindre radikala strategier utan måste ses i relation till de sociala repressalier som kan uppkomma om en bryter normalitetens kontrakt. Inte minst de som handlar om social utfrysning, hot och våld. Som en avslutande del i detta avsnitt vill jag diskutera möjligheterna för passeringen som praktik utifrån npf-aktivistiska tankegångar med intryck av texten The Myth of Passing från bloggen Musings of an Aspie. Bloggens författare menar att hon, i enlighet med mina informanter, ofta kan passera. Men hon problematiserar i likhet med Bertilsdotter Rosqvists informanter också nytta av att lära sig att passera. Är den fysiska och psykiska arbetsbördan överkomlig i relation till den vinning som passeringen ger eller är den ett utryck för samhällets rädsla för den främmande?49 Författaren menar vidare att hon trots att hon ofta passerar ändå uppfattas som udda eller konstig, detta menar hon är ett tecken på att hon trots sin passering ändå uppfattas som någon som inte riktigt kan inlemmas i normaliteten. Är det då värt att försöka passera? Passering, menar bloggens författare, grundar sig på en fiktiv idé om det funktionsfullkomliga som traderas genom normer kring beteende och den medicinska handikappmodellen som jag beskrivit tidigare. 50 På ett liknande sätt diskuterade mina informanter passeringens betydelse utifrån de tillfällen då de upplevde att de inte hade möjlighet att passera eller hamnade i ett mellanläge mellan att uppfattas som avvikande och normala. I följande avsnitt kommer jag nu att diskutera hur informanter förstod de tillfällen då de inte kunde eller ville leva upp till denna idé. 47 Jämför McRuer 19ff, Krieg, 2010. Jämför Pedwell, 2008 i Krieg, 2010. 49 Smith, 2013 (http://musingsofanaspie.com/2013/10/24/the-myth-of-passing). 50 Smith, 2013 (http://musingsofanaspie.com/2013/10/24/the-myth-of-passing). 48 18 Att bryta normaliteten – förståelser av att inte passera Om mina informanters förståelse av att kunna passera främst handlade om att kunna inlemmas i sociala situationer och att ha förmågan att röra sig obemärkt mellan dessa situationer, handlade deras förståelse av att inte passera både om att markera en form av avvikande identitet och att möta funktionshindrande miljöer. Eftersom informanterna upplevde att de oftast hade möjligheten att passera var det sällan som de upplevde att de inte gjorde det på ett sätt som blev svårhanterligt för dem. Ofta kunde de med Julias uttryck ”pudla” eller släta över de tillfällen då de upplevde att deras funktionssätt inte överensstämde med sociala normer och de därför inte passerade. Erika beskrev dock situationer där dessa strategier inte fungerade. Hon sa: ”Det märks tydligast på jobbet att jag inte passerar hela tiden. Om jag får en uppgift jag inte klarar av. Fram till dess är jag normal”. Erikas utsaga är ett tydligt exempel på den sociala handikappmodellens beskrivning av ett funktionshinder. När Erika möter en funktionshindrande miljö, som till exempel en uppgift i sitt arbete där hon förväntas sköta många saker samtidigt, överensstämmer den inte med den visuella normalitet som hennes omgivning placerat henne i. Hon slutar att passera och blir således läst som funktionsnedsatt och i förlängningen också som onormal. En liknande praktisk situation hos transpersoner som passerar ger Ashley Mog exempel på när hon beskriver tillgängliga toaletter som en fristad för både personer med funktionsnedsättningar och transpersoner. Under parollen ”Crips and Trannies need to pee too” diskuterar hon hur den fysiska miljön när den könas kan skapa funktionshinder för transpersoner som kan jämställas med den sociala modellens definition. Offentliga toaletter är en klart könad miljö där cis-könade män med manligt genus förväntas gå på herrtoaletten och cis-könade kvinnor med kvinnligt genus förväntas gå på damtoaletten. Om ens kropp eller genusgörande anses bryta mot denna bild kan det bli problematiskt att få tillgång till en offentlig toalett och inte sällan kan en bli utsatt för ifrågasättande eller kränkande kommentarer, hot eller våld. Att använda en offentlig toalett kan således bli en funktionshindrande situation utifrån den sociala modellen då en persons fysiska funktionssätt inte stämmer överens med miljöns utformning. I denna situation blir den tillgängliga toaletten även tillgänglig för transpersoner då den oftast inte är könad utan baseras på funktionssätt. Ett praktiskt exempel på intersektionen mellan de både positionerna.51 Som jag diskuterat ovan menade Julia att hon ofta kunde släta över eller ursäkta sig ur en 51 Mog, 2008. 19 situation där hon upplevde att hon inte passerade. På så vis menade hon, uppfattades hon kanske som udda men inte nödvändigtvis som en person med neuropsykiatrisk diagnos. Att vilja släta över sitt beteende förstås på samma sätt som informanternas tankar kring att inte vilja komma ut som en person med npf-diagnos. Att uppfattas som lite märklig eller avvikande för stunden bär inte på samma sociala stigma som att uppfattas som en person med en funktionsnedsättning. 52 Julia menade att hon oftare var bekvämare med att pudla än att komma ut om hon var i sociala sammanhang med någon hon inte kände. Den funktionsfullkomliga normens bild av en funktionsnedsatt person som patologiserad och avvikande skapar en ovilja inför att komma ut hos Julia och de övriga informanternas. Siebers menar i sin text med intryck av Eve Kosofsky Sedgwicks tankar kring ”att vara i garderoben” som hbtq-person att normer kring funktion och funktionshinder kan förstås på samma sätt. Garderoben som metaforiskt rum menar han existerar inte bara för att en person upplever sig ha något att dölja utan för att vissa sociala positioner i kraft av en patologiserande historia eller nutid upplevs svåra att delge andra.53 54 Informanternas neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är inte nödvändigtvis något som de personligen vill dölja, utan något som de vet att den funktionsfullkomliga normen och dess diskurser gjort det svårt att tala om på ett sätt som inte riskerar att de kodas som avvikande av sin omgivning. Önskan att inte passera – identitet och synlighet Det stigmatiserande i att inte passera till trots fanns också en längtan efter att bryta passeringen hos informanterna. Mikael sa så här under vårt samtal: Christine: Finns det situationer där du inte vill passera? Mikael: Ja, om jag träffar någon ny som jag vill komma nära fort. Då brukar jag berätta allt som jag tycker är viktigt när det gäller mig själv för den. /…/ Christine: Finns det också situationer där du önskar att du kunde vara jätte-asperger och ta jättemycket plats med det? 52 Jämför Smith, 2013. Siebers, 2004, s 2-4. 54 Jämför Samuels, 2003, s 233, 240. 53 20 Mikael: Ja! När det handlar om perceptionssaker som jag njuter av, färg och form och så. Då önskar jag att jag kunde få tid att försvinna in i det. Mikaels två beskrivningar av situationer när han inte vill eller önskar att han inte behövde passera fungerar som en del i ett identitetsskapande hos honom kring hans position som en person med funktionsnedsättning. När Mikael träffar någon han gärna vill lära känna på ett närmare sätt vill han berätta allt som han tycker är viktigt om honom själv. I detta ingår hans funktionsnedsättning även om den sällan märks och personen riskerar att bli förvånad och utbrista att den aldrig kunde tro att Mikael var si eller så. Genom att själv benämna sin position och göra detta innan någon hinner påpeka att Mikael ibland inte fungerar utifrån den neurotypiska normen skapar han en avväpnande situation där han får egenmakt och benämner sig själv som subjekt. Trots att han bryter det kontrakt han upprättat med omgivningen genom att passera är det fortfarande Mikael som styr vem som får veta vad om honom som person. Genom att bryta med andras läsning av honom som en del av normen begår han en subversiv handling när han betitlar sig själv som avvikande subjekt.55 Mikael menade dock att det var flera olika faktorer som spelade in i hur väl hans ”komma ut”-handling togs emot. Han sa: ”Om man ser ut som en man och är 50 år och säger något sådant så är det inte så många som säger emot /…/ det hade nog varit annorlunda när jag var 15-20-30 år”. Här ger Mikael uttryck för hur flera olika maktordningar samverkar för att skapa en position utifrån vilken han känner sig trygg med att bryta mot normen. Inte minst understryker hans berättelser hur viktigt det är att vara trygg med att andra kommer att uppfatta honom som seriös. Att han uppfattas som en medelålders vit man innebär att han följer flera normer än han bryter och att han således kan uppfattas som ett förståeligt subjekt trots att han kommer ut som en person med Aspergers syndrom. Detta kan jämföras med transforskaren Jamison Greens likartade resonemang om hur han som vit medelålders man kan ”kosta på sig” att komma ut som trans för att han ändå inlemmas i normer som innefattar privilegier kring (uppfattat) kön, ålder och vithet56. En annan typ av önskan av att inte kunna passera uttrycker Erika när hon talar om sina erfarenheter av vården och Försäkringskassan: 55 56 Jämför Butler 1999, McRuer, 2006 s 19, Siebers, 2004 s. 8. Green, 2004. 21 Christine: Finns det tillfällen där du önskat att du inte hade passerat lika bra? Erika: Absolut! Framförallt i fråga om hur jag mår. För då hade jag kanske fått hjälp tidigare. Folk hade trott på mig på ett annat vis. Nu eftersom min utsida ska spegla min insida. Det enda tillfället det gör det är liksom när jag är så långt nere i en depression liksom så det finns verkligen inte en gnutta ork till någonting. /.../ Jag är livrädd att möta försäkringskassan om jag har en bra dag. För de ser bara en sak. I Erikas utsaga om hur hon upplever sig bli bemött av vården och Försäkringskassan blir det återigen tydligt hur stor del de visuella markörerna spelar i samhällets uppfattning av vem som är funktionsnedsatt och i behov av vård och stöd. Utifrån den medicinska modellen kodas Erika i mötet med de bedömande instanserna inte som funktionsnedsatt eftersom hon i mötessituationen inte avviker från normer kring funktionsfullkomligt beteende. Det Erika säger om sin situation utanför mötet har inte lika stor tyngd som de visuella markörer av funktionsfullkomlighet hon uppvisar. Detta är något som både Siebers57 och Burke Valeeras58 diskuterar i relation till icke-synliga funktionsnedsättningar som ”maskerad”. Att uppvisa ett yttre som är väl anpassat efter normen blir något som avskriver en person från att uppfattas som funktionsnedsatt. Erika problematiserar själv det faktum att hon i möten med bedömmande instanser väljer att upprätthålla sociala normer kring vältalighet och respektabilitet trots att hon kanske inte orkar när hon säger: ”Jag vet inte varför jag anstränger mig så för att passera även där /…/ ja, man tänker kanske att skulle de veta hur det var skulle de låsa in en.” Det är tydligt att det är på grund av funktionsfullkomlighetsnormen och den medicinska handikappmodellens brist på flexibilitet som Erika upplever att hon måste passera även här. Hon hamnar således i ett mellanläge där hon av rädsla för att inlemmas i en än mer patologiserad och stigmatiserad position känner sig tvingad att upprätthålla vissa normer som gör att hon inte läses utifrån den position hon faktiskt befinner sig i. Att en person har en funktionsnedsättning och är i behov av stöd i vissa situationer betyder sällan att personen inte i andra situationer klarar sig utan stöd. Den medicinska handikappmodellen har skapat bilden av en person med funktionsnedsättning som ett statiskt objekt där funktionshindret alltid bör kunna uppfattas som uppenbart.59 En liknande problematik beskriver Bremer i relation till sina informanters upplevelser av den medicinska 57 Siebers, 2004 s. 1-4. Burke Valeeras, 2010. 59 Jämför Landsman, 2005, 127ff. 58 22 modellen ur ett transperspektiv. För att få den vård en behöver upplever hennes informanter ofta att de behöver säga rätt saker för att följa normer kring det som den medicinska modellen kategoriserar som en transperson.60 Denna brist på flexibilitet blir ytterligare en tydlig intersektion mellan de båda positionerna i förhållande till en medicinsk modell. Erika vill bli synlig som en mångfacetterad person och fortfarande få det stöd hon behöver, i likhet med Bremers informanter, men upplever sig tvingad av normen till att reproducera normens föreställningar kring vad en transperson är. Informanternas upplevelser av dubbelhet och ambivalens mellan att passera och inte passera diskuterar jag vidare under följande rubrik. Mellanförskapet 61 Mina informanters förmåga att passera så väl som de upplever att de gör bestäms i hög grad av hur väl deras funktionssätt överensstämmer med normer om neurotypsikt beteende. Som jag tidigare diskuterat är förmågan att passera något som bygger på fysiska eller mentala förmågor som i skiftande grad ligger utanför den enskilde personens kontroll, oavsett om det gäller passering utefter normer kring kön, funktion eller etnicitet. Informanterna påtalade ofta denna dubbelhet. Att å ena sidan befinna sig i vad som kan ses som en icke-funktionsnedsatt position på grund av sin förmåga att passera, och att å andra sidan inte bli synlig som en person med en funktionsnedsättning och trodd när en påtalar att en funktionshindras av olika saker vid olika tillfällen. Mikael menade att han ofta uppfattade sig i ett slags mellanrum mellan de båda positionerna och att han också fick fungera som tolk mellan de båda ”världarna” som han uttryckte det. Han sa: ”Jag har ofta känt mig, inte precis som en kameleont men det känns som att /…/ andra människor ofta befinner sig i en verklighet som är mellan två glasskivor och sen så finns det mellanrum mellan dom [glasskivorna]. Och jag är i mellanrummen hela tiden. Jag ser och jag vet ungefär som pågår”. Samtliga informanter menade att de under årens lopp blivit mycket bra på att avläsa vad som förväntades av dem om de ville passera som neurotyper. De menade att detta gav dem samma typ av kunskap som Mikael uttrycker ovan, baserad på en känsla av att befinna sig 60 Bremer, 2011, 194ff. Begreppet mellanförskap har jag lånat från antologin Varning för ras: Om ras och vithet i det samtida Sverige där det används för att beskriva känslor av dubbelhet och ambivalens hos rasifierade svenskar. Jämför, Hübinette et al. 2011 61 23 mellan två positioner skapade av normens förväntningar på hur en person med en funktionsnedsättning och en tillsynes icke-funktionsnedsatt personer bör fungera62. I mellanförskapet blev de visuella koderna som jag tidigare diskuterat också en stark bärare av föreställningar av normalitet. Julia berörde detta när hon beskrev hur hon ofta kunde uppleva att hon blev osynlig när andra personer diskuterade hur de tänkte att personer med npf-diagnoser var. Extra tydligt blev detta i föreläsningssituationer under hennes utbildning till undersköterska, menade hon: Ibland finns det ju vissa person som har någon idé om att det alltid syns och det blir ett väldigt vi och dom. Dom sjuka fungerar såhär/…/ Jag har också haft föreläsare som pratar mycket om vi och dom med npf-diagnoser. Dom är så här till skillnad från oss som är så här. Men då kom jag ut ganska fort. Och då sa hon, att ja, där ser ni att någon som har Asperger kan va’ en helt vanlig människa. Ja, säg inte det sa jag… jag är ju inte vanlig. Det har jag ju papper på. Då så hon, ja men ser ut som en vanlig människa i alla fall. Julias osynlighet i exemplet ovan skapas av hennes förmåga att visuellt följa normen. Detta behöver inte nödvändigtvis göras aktivt utan det händer på grund av att personer i hennes omgivning lärt sig utifrån funktionsfullkomlighetsnormen hur en person med en funktionsnedsättning ska se ut. En funktionsnedsatt person ska enligt detta synsätt fysiskt avvika från normen. Julias fysiska kropp blir, för att tala med Tobin Siebers, här den mask bakom vilken hon uppfattas gömma sig som en person med en icke-synlig funktionsnedsättning. Faktum är dock, att Julia i denna situation inte gömmer sig. Hon anstränger sig inte heller för att passera utan kodas som icke-funktionsnedsatt på grund av funktionsfullkomlighetsnormens snävhet när det kommer till vem eller vilka som kan uppfattas som funktionsnedsatta. Till och med när hon aktivt påtalar detta blir hon benämnd utifrån funktionsfullkomlighetsnormens idéer. Föreläsaren i exemplet ovan menar att hon trots detta kan vara en ”helt vanlig människa”. När Julia påtalar att hon inte uppfattar sig som vanlig understryker föreläsaren en sista gång funktionsfullkomlighetsnormens bild av vad som är normalt genom att säga att hon ”ser ut som en vanlig människa i alla fall.”. Att visuellt bli kodad som vanlig i betydelsen normal innebär också att en upptas i normaliteten och tar del av dess privilegier.63 Informanterna menade dock inte sällan att de 62 Jämför Samuels, 2003 s 240. 24 kände frustration över att deras problematik och identitet som personer med funktionsnedsättningar osynliggjordes på detta sätt. I detta fanns också ett visst mått av disciplinerande maktutövande som informanterna i olika grad kände sig obekväma med. Även om de menade att personer som uttryckte att de ”var helt vanliga människor” inte hade för avsikt att utöva någon explicit makt över dem beskrev de detta med att bli kodade som funktionsfullkomliga som något de förväntades känna tacksamhet eller glädje inför. Mikael beskrev resonemanget träffande när han sa: ”Man ska vilja vara normal, och man ska vara glad för att någon tycker att man är normal”. Informanternas känsla av frustration i mellanförskapet och deras förståelse av att passera eller inte passera hänger tätt samman med funktionsfullkomlighetsnormen som disciplinerande diskurs. Glädjen som Mikael menar att han förväntas känna när han kategoriseras av andra som icke-funktionsnedsatt handlar både om att upptas i normen och dess trygghet men också om att bli erkänd som en person som lyckats överkomma sina funktionshinder enligt den medicinska handikappmodellen,och på så vis ses om en ”duktig” funktionsnedsatt person. På liknande sätt kan en förstå samma typer av kommentarer utifrån marginaliserade positioner byggda på normer kring kön, sexualitet eller etnicitet. Att som en person med en typ av identitet som avviker från normen få kommentarer som ”men du är ju en helt vanlig person fast du är bög/ transperson/ invandrare/ funktionsnedsatt” ger uttryck för en uppfattning om att en person som identifierar sig eller läses av andra utifrån dessa kategorier skulle vara radikalt annorlunda från de som uppfattas som vanliga och därmed normala eller tillhörande normen. Förväntningarna på tacksamhet som Mikael upplever i dessa situationer handlar också om normativa förväntningar på att den som inlemmas i den ska uppfatta sig själv som en välordnad och lyckad människa.64 Kommentarer som ”men du är ju en helt vanlig person” syftar till att lugna en situation som personen som yttrat den upplever som problematisk. Att återföra informanternas avvikande subjekt in i normens bild av att en person som inte ser funktionsnedsatt ut inte heller kan vara det. Informanterna slits i mellanförskapet mellan att aktualisera sig själva som subjekt med egenmakt och att hantera normativa idéer om hur de förväntas bete sig. Frustrationen som de känner blir ett tydligt utryck för det de upplever att både de själva och andra känner inför att befinna sig mellan två olika positioner inom en snäv funktionsfullkomlig norm. De upplever 63 64 Jämför McRuer 2006 s.9 s, Butler 1999s 22ff, Bremer, 2011, s 130ff. Jämför. McRuer, 2006. 25 sig osynliggjorda när de läses utefter normen samtidigt som en del av dem oroas av att inte veta hur någon kommer att bemöta dem om de kodas som avvikande. Maskernas makt Ytterligare en del av informanternas upplevelse av mellanförskapet var en känsla av att inte veta om de passerade för att de ville inlemmas i normen, och på så vis få tillgång till vissa sociala rum, eller om de gjorde det för att de på ett tidigt stadium lärt sig att det var så en uppförde sig. De gav uttryck för en känsla av att inte veta vad som var deras egen vilja och vad som var ett så pass inlärt socialt beteende att de inte längre tänkte på det som aktivt handlade. Detta handlade om ett funktionsmässigt mellanförskap hos mina informanter. De hade, i kraft av en viss typ av funktionssätt, haft möjligheten att passera eftersom de haft möjligheten att läsa av sociala situationer på ett sådant sätt att de lyckats utröna vad som krävdes av dem för att göra detta. Ett sådant funktionssätt är, som jag tidigare diskuterat, inte möjligt för alla typer av funktionsnedsättningar och kan jämföras med hur en transperson med en viss typ av kroppsbyggnad på ett lättare eller svårare sätt kan passera för ett visst kön. Erika talade om detta inlärda beteende som att hon tog på sig olika typer av masker. Det var också hon som uttryckte störst frustration inför mellanförskapet och dess betydelse för huruvida hon uppfattades som en person med funktionsnedsättning eller inte. Hon sa: Ibland är det svårt att veta, vad som är en mask och vad som är jag /…/ ibland kan jag känna att jag gör något för att jag tänker att jag måste passa in, fast jag egentligen känner jag vill inte det här, jag kan inte det här. Viljan att passa in är så stor så jag pressar mig till att göra saker jag inte kan eller vill – fast jag vet att jag inte behöver. Erikas frustration över känslan av att hela tiden behöva passera för att inte riskera att bli kodad som avvikande, samtidigt som hon vill bli sedd som en person med funktionsnedsättningar i egen rätt, blir en tydlig markering av både den funktionsfullkomliga normen som maktutövande diskurs och de svårigheter som finns i att bryta en normerande makt. Hennes utsaga kan liknas vid hur Krieg, Bremer, Siebers och McRuer65 diskuterar upplevelser av att leva mellan olika normer kring normalitet och avvikelse. För en person som 65 Krieg, 2010, Bremer, 2011 s 137ff, 151, Siebers, 2004 s 8, McRuer 2006, s 10, 21. 26 befinner sig i en avvikande position innebär det en ständig värdering och rörelse mellan vilka normer som en uppfattar som värda att följa. Men det handlar också om frågor som vad en får ut av det, vilka möjligheter en har att göra det rent fysiskt och mentalt samt vilka typer av normer gällande socialt beteende som en vill eller kan bryta och vilka följder det kan tänkas få. Denna typ av rörelse mellan olika normer kring funktion och socialt beteende skapar också utrymme för att, som mina informanter, hamna i kläm mellan olika positioner. Informanternas upplevelser av mellanförskapet är därför en tydlig indikation på vilka normer kring funktion och funktionsfullkomlighet som tar plats i samhälleliga diskurser och i våra vardagsliv. Utrymmet som dessa normer får blir extra tydligt hos mina informanter eftersom de hela tiden måste värdera när, var och hur de kan tänka sig följa eller bryta normalitetens kontrakt. Därför menar jag är mina informanters upplevelser av passering något som även om de kan beskrivas som situationsbundna också kan förstås som en symptomatisk beskrivning av de normer som vi alla oavsett funktionssätt dagligen omgärdas av. Hur dessa normer ser ut och hur de påverkat mina informanters förståelser av passering kommer jag nu att diskutera vidare i uppsatsens avslutande diskussion. Avslutande diskussion Denna uppsats har producerat ny kunskap kring hur personer med icke-synliga funktionsnedsättningar förstår och upplever passering som praktik. Den har också lyft fram tydliga intersektioner mellan trans- och funktionshinderpositionen ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Intersektionen mellan trans- och funktionshinderpositionen blir tydlig både ur ett medicinsk och ett socialt perspektiv. Informanternas förståelse av passeringens nytta och problematik har många likheter med hur en praktiskt och teoretiskt har diskuterat passering i ett transteoretiskt forskningsfält. Inte minst när det gäller vilka reaktioner passering eller ickepassering ger och vilken mått av radikalitet som tillmätts de båda positionerna. Denna ständiga dubbelhet inför passeringen både som praktik och begrepp är något som blir tydligt genom alla informanternas berättelser. Även om de menar att passeringen ger dem sociala fördelar på olika sätt, inte minst förmågan att bli uppfattad som en person i egen rätt utan att bli kategoriserad utifrån en stigmatiserande bild av personer med neuropsykiatriska diagnoser, är de också väl medvetna om de maktstrukturer som normer kring ett neurotypt funktionssätt utgör och att de när de passerar alltid förhåller sig till den på olika sätt. Den tydligaste motmakten mot dessa normer hos mina informanter blir att komma ut. En 27 liknande strategi finns också hos transpersoner med möjligheten att passera. I de situationer där informanterna känner sig trygga med att påtala att de inte fungerar utefter normen är det också stärkande för dem att göra det. De iscensätter ett aktivt subjektsskap utanför funktionsnormen när de väljer att inte passera. Komma-ut-situationen beror dock sällan på att informanterna bryter normer kring accepterat socialt beteende. Snarare är det så att de genom att komma ut bryter föreställningen om funktionsfullkomlig normalitet – bilden av att den som beter sig och ser ”vanlig” och ”normal” ut också kan kategoriseras som ”frisk” eller ”icke-funktionsnedsatt”. Det är tydligt att det subversiva i att komma ut som funktionsnedsatt hos mina informanter bygger på att de en gång har passerat. För att kunna bryta normen på ett sådant sätt så att personer i ens närhet kan få en tankeställare kring vem som är funktionsnedsatt eller inte måste en först ha möjlighet att ingå i normen. Om jag själv som en person med en synlig funktionsnedsättning skulle komma ut med detta skulle detta inte var något normbrytande i sig utan ett konstaterande av något uppenbart. På samma sätt diskuterar Bremer66 och McRuer67 passering som en subversiv akt, tankeställaren kring kön och könsnormer som en kan få när en passerande transperson påtalar sin trans-identitet handlar om att den personen i sin passering har lyckats att inlemmas i normen för att sedan kunna bryta den inifrån. Funktionsfullkomlighetsnormen som maktmedel skapar en förståelse av passering som praktik hos informanterna som något som sker på normens villkor. Detta blir tydligt inte minst i informanternas önskan att ibland inte passera. Funktionsfullkomlighetsnormens snäva rum för vem som uppfattas som funktionsnedsatt och dess tonvikt på visuella markörer gör det problematiskt för informanterna att bli uppfattade som funktionsnedsatta och få det stöd de skulle vilja. På ett liknande sätt som normer kring kön sexualitet gör att till exempel bisexuella personer ofta upplever att de osynliggörs i både hetero- och homonormativa sammanhang68. I informanternas, och framför allt Erikas fall, blir effekten av detta osynliggörande i vardagen mycket drastisk då hon eftersom hon inte läses som funktionsnedsatt utifrån den funktionsfullkomliga normen och den medicinska handikappmodellen som bygger på den riskerar att inte få eller mista stöd som hon uppfattar som avgörande för hennes möjlighet till självständigt liv. 66 Bremer, 2011 s 131ff. McRuer, 2006 10, 19, 21. 68 Jämför Samuels 2003, s 235. 67 28 Funktionsnormens relation till den medicinska modellen kan därför förstås på samma sätt som tvåkönsmodellens relation till densamma. Personer som söker vård för att kunna påbörja en transition förväntas leva upp till tvåkönsnormens förställningar av att vad de innebär att vara transperson för att få den livsavgörande vård som de behöver. På ett liknande sätt faller också personer som inte läses som autentiska transpersoner i vårdens snäva begrepp utanför ramen för vem som uppfattas ha rätt till vården69. Vårdens drastiska villkor till trots blir de normer kring funktion och funktionsfullkomlighet som omgärdar informanternas möjligheter till passering tydligast i sociala situationer. Att se den en pratar med i ögonen, använda en viss typ av röst när en pratar om vissa saker och söka social kontakt på rätt sätt blir centralt för att uppfattas som ett funktionsfullkomligt subjekt. På ett liknande sätt handlar passering för transpersoner också om att kunna reproducera vissa typer av beteenden som könats som manliga och kvinnliga. Om passering eller ickepassering i en medicinsk kontext leder till att en beviljas eller fråntas en viss typ av behandling eller stöd handlar informanternas upplevelser av passering utifrån en social modell snarare om en rädsla att uppfattas som avvikande i sociala situationer. Rädslan för att uppfattas som avvikande leder till en rädsla för att uteslutas ur sociala sammanhang och försättas i en stigmatiserad position. Att passera som funktionsfullkomlig blir då en strategi för social trygghet på ett liknande sätt som hos transpersoner. På ett liknande sätt bestäms också informanternas förmåga att stanna i en ickestigmatiserande position när de kommit ut som funktionsnedsatta av hur väl de kan reproducerade andra sociala normer såsom vältalighet, könsuttryck och ålder på ett socialt accepterat sätt. Sammanfattningsvis vill jag därför mena att informanternas förståelse av passering grundar sig på både ett pragmatiskt och ett känslomässigt förhållningssätt. Passering som praktik förstås hos informanterna som något som de utvecklat för att rent praktiskt kunna ”överleva” socialt, få vänner och inlemmas i sociala sammanhang. Samtidigt som detta i vissa fall grundat sig på en rädsla för att inlemmas i en position som samhälleligt betraktas som stigmatiserad. Att inte passera blir därför både en aktiv motståndshandling hos informanterna och något som skapar en rädsla för att uppfattas som udda. Informanternas förståelser av passering som praktik och de strategier de använder sig av för att kunna passera har därför i hög grad skapats i relation till funktionsfullkomlighetsnormen. I likhet med en transteoretisk förståelse av begreppet kan det 69 Jämför, Bremer 2011. 29 både innebära trygghet och styrka såväl som konformativitet, motstånd och ambivalens för informanterna. Teoretiska och metodologiska reflektioner Funktionsfullkomlighet som konstruktion – cripteoretiska reflektioner Denna uppsats har visat att det behövs en ökad förståelse av hur normer kring funktion, kön och genus fungerar utifrån liknande typer av maktaxlar. Utifrån denna förståelse kan en undersöka och diskutera vilka likartade kroppsliga, sociala och samhälleliga förutsättningar som skapas för personer som på olika sätt bryter dessa normer. Analysen av informanternas förståelser av passering har visat hur den medicinska och sociala modellens förståelse av funktion och kön kan fungera på ett liknande sätt. Genom ökade förståelse för vilka maktordningar som reglerar inträde till sociala positioner och medicinskt stöd för både trans- och funktionshinderpositionen ges också en ökad förståelse för den fysiska verklighet som transpersoner och personer med funktionsnedsättningar lever i. Utifrån denna vidgade förståelse kan en verka för en större flexibilitet och acceptans kring normerande uppfattningar av funktion och kön i samhället. En tydlig intersektion mellan trans- och funktionshinderpositionen är den vikt den medicinska modellen lägger vid visuella markörer för avvikelse. Denna vikt vid visuella markörer skapar, som uppsatsen visat, stor frustration hos mina informanter. I enlighet med Robert McRuer menar jag därför att upplevelser av funktion och funktionsnedsättning bör förstås inte enbart som något som skapas utifrån synliga funktionsnedsättningar utan som något som uppstår i relation mellan funktionssätt och social och samhällelig utformning och som kan förstås utifrån en glidande skala. Denna förståelse problematiserar bilden av vem som är funktionsnedsatt och när ett funktionshinder kan uppstå. Är en transperson som inte får tillgång till en offentlig toalett på grund sitt görande av kön funktionshindrad eftersom hen möter en otillgänglig miljö? Var börjar och slutar gränserna för vad vi uppfattar som funktionsfullkomligt? På ett liknande sätt diskuterar Elina Vaathera70 hur funktion och funktionsfullkomlighet förstås utifrån sina informanters upplevelser av att inte kunna simma i en kontext där simkunnighet är normen. Även om jag delar Vaatheras tanke om att normer kring funktionsfullkomlighet behöver problematiseras ytterligare inom fältet menar jag att hon 70 Vaathera, 2012 30 genom att utgå endast från huruvida en person kan simma eller inte bortser från crip-teorins subversiva och normbrytande intentioner. Vaatheras artikel visar på det problematiska i att diskutera funktion och funktionsnormer utifrån endast en variabel och situation – simkunnighet. Att en person inte kan simma i en kontext där detta anses mycket viktigt försätter ju givetvis hen i en skamfylld position. Men om hen utöver detta läses och definieras som funktionsfullkomlig av andra anser jag att hen fortsatt upptas i den funktionsfullkomliga normen och tar del av dess privilegium Även om den i den specifika situationen har svårt att uppfylla funktionsfullkomlighetsnormens förväntningar befinner den sig inte i en liknande social och samhällelig position och begränsas inte i sitt vardagslivs av funktionsfullkomlighetsnormen. Detta resonemang sätter dock fingret på uppsatsens centrala frågor. I vilken mån kan mina informanter i kraft av att de kan passerar sägas ta del av funktionsfullkomlighetsnormens privilegium? Och hur avvikande bör ens funktionssätt vara innan en kan sägas försättas i en stigmatiserande funktionsnedsatt position? Jag vill dock mena att mina informanters funktionssätt skiljer sig från funktionsfullkomlighetsnormen i sådan stor grad i vardagen att de bör uppfattas som funktionsnedsatta i crip-teoretisk bemärkelse. Det kompensationsarbete som de utför när de passerar är något som de lärt sig att de måste göra för att slippa stigmatiseras utifrån funktionsfullkomlighetsnormens bild av en person med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och i riskera att bli misstänkliggjorda eller utstötta ur sociala sammanhang. Det blir tydligt att en diskussion kring dessa ämnen behöver fortgå, både i ett akademiskt och aktivistiskt sammanhang och jag hoppas att denna uppsats kan öppna för en vidare intersektionell diskussion kring hur kropp, kön och funktion förstås och konstrueras i samhället. Den neurotypiska forskaren i ett cripteoretiskt fält Min roll som forskare i denna uppsats har formats både av min position som en person med en funktionsnedsättning och som en person som i relation till mina informanter kategoriseras som neurotyp. Inom ramen för denna uppsats blir tiden för att låta informanterna läsa och diskutera mina resonemang inte så stort som jag skulle vilja och jag är medveten om att det är jag som neurotyp som gör analysen i denna uppsats. Jag förhåller mig också på ett neurotypt sätt till akademiska normer rörande uppsatsen språkbruk och utformning. Detta är något, som liksom 31 mina informanters förmåga till passering, kräver att jag har ett funktionssätt och en språkförmåga som kan anpassas efter normen. Men också något som utestänger personer med andra funktionssätt och förmågor och deras röster ur det akademiska rummet. Det var dock min upplevelse att mina informanter kände en samhörighet med mig som forskare på grund av min funktionsnedsättning och att de kände förtroende för att jag kunde diskutera deras upplevelser och förståelser på ett sätt som problematiserade funktionsfullkomlighetsnormens bilder av dem och mig själv. Jag upplevde att de höll med om att vi i kraft av våra funktionsnedsättningar delade en marginaliserad position både i det vidare samhället och inom akademin. Före, under och efter intervjutillfällena har jag också samtalat med informanterna om hur jag som neurotypisk forskare skulle kunna hantera deras utsagor och medverkan i uppsatsen på ett sätt som problematiserade funktionsfullkomliga normer. Framtida forskning I denna uppsats har jag visat på att det finns tydliga paralleller mellan hur normers utformning och konsekvens ser ut när det kommer till passering utifrån funktion och kön. I framtida forskning vill jag därför gärna inkludera flera olika maktordningar i diskussionen kring intersektionen mellan trans- och funktionshinder-positionen. Det blir tydligt att sociala normer kring respektabilitet omgärdar funktionshinderpositionen på olika sätt. Informanternas tal om att” bete sig som folk” tolkar kan också förstås som en del i att bete sig på ett socialt respektabelt sätt som har kopplingar till normer som rör både kön och klass. På ett liknande sätt talar också transteoretiker71 om att normer kring kön och passering ofta baseras på en tanke om att transpersoner ska förväntas reproducera normer kring respektabilitet i fråga om till exempel klädval, intressen och sätt att tala för att uppfattas som en lyckad man eller kvinna. Mot bakgrund av detta finner jag det intressant att vidare undersöka hur normer kring respektabilitet (i viss mån också klass och socio-ekonomisk status) hänger samman med funktions- och transpositionen och hur dessa skapar diskursiva uppfattningar om vilka personer med funktionsnedsättningar och transpersoner som anses ”välanpassade” och ”normativa”. 71 Se till exempel Julia Seranos Whipping Girl: A Transsexual Woman on Sexism and the Scapegoating of Femininity 32 Källor Otryckta källor Krieg, Josephine, Trans Autobiographical Theorisation and the Passing Trans Subject (kapitel i pågående doktorsavhandling i genusstudier), 2010, ej utgiven. Intervjuer 1. Namn: Mikael Ålder: 51 Sysselsättning: Lärarassistent på en skola för barn med npf-diagnoser Intervjulängd: 1h 35min Datum: 2013-10-22 2. Namn: Erika Ålder: 32 Sysselsättning: Arbetar inom industrin Intervjulängd: 1h 4 min Datum: 2013-10-25 3. Namn: Julia Ålder: 25 Sysselsättning: Studerar till undersköterska på Komvux Intervjulängd: 1h 4 min Datum: 2013-10-29 Samtliga intervjuer förvaras hos författaren Elektroniska källor Smith, Cynthia. ”The Myth of Passing”, Musings of an Aspie, 2013-10-24 http://musingsofanaspie.com/2013/10/24/the-myth-of-passing/ (Senast hämtad 2013-12-10) Tryckta källor Ahmed, Sara, ”’She’ll Wake up One of These Days and Find She’s Turned into a Nigger’ Passing Through Hybridity” i Theory, Culture & Society Vol.16 nr 2, s 87-106 Sage Publications, 1999 Ahmed, Sarah, Vithetens hegemoni. Hägersten: Tankekraft förlag, 2011 Bremer, Signe, Kroppslinjer. Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Göteborg: Makadam förlag, 2011 Bertilsdotter, Rosqvist, Hanna, ”Practice, practice: notions of adaptation and normality among 33 adults with Asperger Syndrome” i Disability Studies Quarterly, Vol 32, nr 2, 201272 Butler, Judith, Gender Trouble, Feminism and the Subversion of Idenitity. New York/London: Routledge, 1999 (1990) Bylund, Christine. ”Mellan hjälte och vårdpaket: En etnologisk studie av möjliga funktionshinderpositioner utifrån ett cripteoretiskt perspektiv”. Stockholms Universitet, 2011 Ericsson, Lisa, ”Från könlös och avsexualiserad till sexuell och kåt: En intersektionell studie om sexualitet och funktionshinderskap utifrån ett cripteoretiskt perspektiv”, Masters-uppsats i genusstudier. Stockholms Universitet/ Centrum för genusstudier, 2010 Foucault, Michel, ”Självteknologier”. I Michel Foucault - Diskursernas Kamp. Göthseulius och Olsson (red). Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Symposium. 1988/2008 Genus och funktionshinder. Barron, Karin (red) Lund: Studentlitteratur, 2004 Green, Jamison, Becoming a Visible Man, Nashville: Vanderbilt University Press, 2004 Harraway, Donna. Apor, Cyborger och kvinnor. Att återuppfinna naturen, Stockholm/Stehag: Symposion, 1991/2008 Kvale, Stienar, Den kvalitativa forskningsintervjun. Sven-Erik Torhell (övr.). Lund : Studentlitteratur, 1997. Landsman, Gail, ”Mothers and Models of Disability”, i Journal of Medical Humanities, Vol. 26, Nos. 2/3, s 121-139 Fall 2005 Om ras och vithet i det samtida Sverige. Hübinette, Tobias, Hörnfeldt, Helena, Farahani, Fataneh och Léon Rosales, René (red.). Tumba: Mångkulturellt centrum, 2011 McRuer, Robert, Crip Theory: Cultural Signs of Queerness and Disability, New York: University Press, 2006 Mog, Ashley, ”Threads of Commonality in Transgender and Disability Studies” i Disability Studies Quarterly, Vol 28, nr 4, 2008 Rinaldi, Jen ”Reflexivity in Research: Disability between the Lines” i Disability Studies Quarterly, Vol 33, nr 3, 2013 Samuels, Ellen ”My body, my closet: Invisible Disability and the Limits of Coming out Discourse” i GLQ, Vol. 9 No. 1-2, s 233-256, 2003 Siebers, Tobin, ”Disability as Masquerade” i Literature and Medicine, Vol. 23, nr 1, s 1-22, 2004 Svensson, Birgitta, ”Den etnologiska blicken. Att tolka vardagen med Michel Foucaults metoder.” Ingår i Kunskapsmål, teori och empiri: föredrag vid humanistisk forskarkurs i Uppsala. 72 Samtliga artiklar från Disability Studies Quarterly saknar sidnummer i originalutförande 34 Gustavsson, A (red.). Uppsala: Etnologiska institutionen, s 115-125 1996 Selander, Viveca, ”Hur kön görs i en vardag med personlig assistans”. Ingår i Genus i omsorgens vardag, Gunnarsson och Szebehely (red) s. 82-98, Stockholm: Gothia förlag, 2009 Vaathera, Elina, ” Compulsory able-bodiedness and the stigmatised forms of nondisability” i lambda nordica nr 1-2, 2012 Valeras Burke, Aimee ” ’We don't have a box’: Understanding hidden disability identity utilizing narrative research methodology” i Disability Studies Quarterly, Vol 30, nr 3, 2010 Wolframe M, PhebeAnn, ” The Madwoman in the Academy, or, Revealing the Invisible Straightjacket: Theorizing and Teaching Saneism and Sane Privilege” i Disability Studies Quarterly, Vol 33, nr 1, 2013 35 Bilaga 1 – Informantförfrågan Hej! Christine Bylund heter jag och jag ska under höstterminen detta år skriva kandidatuppsats i genusvetenskap vid Stockholms Universitet. Jag har tidigare skrivit en kandidatuppsats i etnologi och en b-‐uppsats i genusvetenskap, båda med funktion och makt som teman, och har själv en fysisk funktionsnedsättning. I denna uppsats är jag främst intresserad av hur personer med icke-‐synliga funktionsnedsättningar (främst inom NPF-‐spektret) tänker kring begreppet ”passering”. Jag vill undersöka hur personer med ”icke-‐synliga” funktionsnedsättningar tänker kring situationer där de kan sägas passera som icke-‐funktionsnedsatta och om en använder några strategier för att kunna passera eller inte passera som detta i olika miljöer. Några frågor som jag kommer att utgå från är till exempel: Händer det att du inte uppfattas som funktionsnedsatt av andra? I vilka situationer kan det hända? Hur tycker du att det känns då? Finns det situationer där du själv känner att du måste eller vill uppfattas som icke-‐ funktionsnedsatt? Vilka situationer kan det vara? Gör du något särskilt för att uppfattas eller inte uppfattas som icke-‐funktionsnedsatt i dessa situationer? Jag skulle vilja intervjua cirka fyra personer för denna uppsats och varje intervju kommer att vara ungefär en timme lång. Eftersom jag bor i Stockholm så hoppas jag att de flesta av intervjuerna kan utföras här, men det går också bra att använda till exempel Skype. Hoppas att du känner att detta kan vara intressant att prata om med mig! Hör gärna av dig via mail på [email protected] /Christine 36