Comments
Description
Transcript
Fynd
Fynd Fynddatabasen Totalt finns 13 027 registrerade fyndposter från Lena Holmquists undersökningar i garnisonsområdet. Av dessa har en majoritet av fyndposterna, 7 447 stycken, påträffats vid undersökningen av terrasserna 2 och 3 samt de små undersökningsschakten som presenteras i denna rapport. En större mängd av fyndposterna utgörs av olika former av samlingsfynd vilka ännu inte är fullständigt genomgångna. Fyndposterna är numrerade från fnr 1 (inledande år 1997) till fnr 18527 (avslutande år 2004). Diskrepensen mellan det faktiska antalet fyndposter och fyndnumreringen beror på att många fyndposter inte använts. Däremot utgörs flera av fyndposterna av samlingsfynd av fyndnummer med separering i form av undernummer. Fynddatabasen utgjordes ursprungligen av olika fynddataserier för de olika terrasserna och utgrävningsåren. Dessa sammanfördes under vintern 2003/2004 i en gemensam dataserie där fynden från terrasserna 2 och 3 fick tillägget 10000. Ytterligare en fyndserie som inte tidigare publicerats utgör 8000-serien. Denna består av ett hundratal fyndposter som påträffades vid 2001 års undersökning av delar av Holger Arbmans schakt på terrass I. Materialpresentationen redovisades i slutrapporten för terrass I (Holmquist Olausson & Kitzler Åhfeldt 2002:20). Sakorden i fynddatabasen utgörs av de som respektive grävare angav i den handskrivna fyndboken i fält. I och med att deltagarna vid grävningarna varierade över tiden uppstod en viss förskjutning i hur olika föremål skulle beskrivas, framförallt vad gäller hur noggrann uppdelning som skulle genomföras. I många fall påträffades även föremål vilka inte passade in i den ursprungliga sakordslistan, vilket resulterade i tillägg. Under de separata genomgångar som genomförts av vissa fynd (framförallt i uppsatser och materialtolkningar i artiklar) har vissa omtolkningar av fynd gjorts. Dessa har dock inte blivit konsekvent införda i databasen. Under arbetet med denna rapport har de omtolkningar och förtydliganden som gått att fastställa förts in i databasen. Likaså har vissa fyndkategorier (ursprungligen klassade som bränd lera, slagg, blästermunstycken, nålar m.fl.) i större utsträckning varit föremål för okulärbesiktning under rapportarbetet. Uppenbara fel i fynddatabasen har rättats och Tabell 1. Materialord i fynddatabasen. ben bergkristall bly brons bärnsten flinta glas guld horn järn karneol lera metall organiskt plast porslin sandsten silver skiffer slagg snäckskal sten täljsten avsaknad av viss information till vissa fynd har i görligaste mån åtgärdats. Framförallt har avsaknaden av eller uppenbart felaktiga koordinatuppgifter åtgärdats. När fynd som saknat koordinatuppgifter kopplats till mindre anläggningar, har mittkoordinaten för anläggningen lagts in i fynddatabasen. Under första fältdagen 2002 mättes fixpunkterna för totalstationen in felaktigt och en omgång fynd fick helt fel koordinater vilket syntes vid genomgången av databasens allmänna fyndspridning. I flera fall fanns dock även uppgifter om fyndens koordinater i det lokala koordinatsystemet och fyndklustret kunde därmed placeras in på plats. Enstaka fynd hade av olika anledningar aldrig blivit införda i databasen i fält. Hit hör bl.a. lösfynd, påträffade i grävschaktens närområde, och inlämnade av besökare. De fynd som påträffades vid magasingenomgången har nu förts in i databasen. Vissa av fyndkategorierna är olika noggrant klassificerade för olika undersökningsår och innehåller därmed ojämn mängd föremål per fyndpost. Hit hör järn (klassade i första hand som spikar/nitar, tenar och odef.), lera (grupperar sig till vävtyngder, lerklining, teknisk keramik) och slagg (olika former av teknisk keramik, silikatslagg, järnslagg). Vad gäller indelningen i material följer fynddatabasen huvudsakligen fältanteckningarna (Tabell 1). Vissa ombestämningar har ägt rum när fynd varit föremål för analys. Vad gäller registeringen i antal föremål/fragment per fyndpost finns i databasen vissa osäkerheter. Detta då antalet antingen kan avse flera fragment av ett föremål eller flera föremål insamlade under samma fyndpost. Detta kan påverka tolkningen, t.ex. vad gäller spridningsbilden av spikar och nitar. I många fall saknas helt uppgifter 77 Tabell 2. Fyndgrupperna i fynddatabasen delades in i 11 övergripande föremålskategorier. Föremålskategorier 1, Konstruktionsrelaterat 2, Husgeråd och livsmedel 3, Allmänt bostadsrelaterat 4, Hantverk och redskap 5, Handel 6, Religion och kult 7, Nöjen 8, Transport 9, Klädedräkt och personlig utrustning 10, Vetenskap 11, Vapen om antal och/eller vikt för fyndposter. Komplettering av dessa uppgifter har skett framförallt för slagg och vävtyngdsfragment. En fullständig genomgång av hela fyndmaterialet har dock inte varit möjlig inom ramen för rapportbearbetningen. För att underlätta har fyndgrupperna delats in i elva olika föremålskategorier (se Tabell 2). De inte tidigare avrapporterade fyndposterna i fynddatabasen, 8000-serien samt F10001–18527, presenteras här som bilaga (Bilaga Fynddatabas). Jämförelse mellan terrasserna På samtliga terrasser påträffades de flesta fynden i de allra översta kulturlagren (L1, L2) direkt under grässvålen. Följande genomgång utgör endast en övergripande sammanställning över de olika fyndkategorierna. Enbart fynd påträffade på terrasserna II och III beskrivs mer ingående. Vid diskussionen kring spridningsmönster är dock även fyndmaterial påträffat på den tidigare avrapporterade terrass I medtaget för jämförelse. Materialets omfång innebär att endast vissa fyndkategorier genomgåtts mer grundligt inom ramen för rapportarbetet. Då materialet har utgjort underlag för olika forskningsstudier finns även mer genomgripande analyser presenterade i uppsatser, avhandlingar m.m. (se Bilaga Projektets publikationslista). Utifrån en sammanställning av fynden påträffade på de tre mer grundligt undersökta terrasserna (Tabell 3) 78 framgår att den dominerande fyndkategorin på samtliga utgörs av konstruktionsrelaterade föremål, främst nitar/ spikar men även lerklining. Hantverksspill förekommer på samtliga terrasser men har en total dominans på terrass II, både vad gäller textiloch metallhantverk. Möjligen kan de strödda resterna efter ben- och hornhantverk knytas till terrass I. Här behövs dock en närmare genomgång av benmaterialet. Avfallsprodukter efter både smide och textilhantverk förekommer på både terrass I och III. På terrass I är fynden dock märkbart koncentrerade till norra delen av terrassen och därmed den yta som ligger närmast nedanför terrass II. Vapenfynden förekommer i övervägande majoritet på terrass I, detta gäller både pilspetsar och andra vapenkategorier. Anfallsvapen såsom svärd, spjut och vapenknivar har det endast påträffats delar av på terrass I. På terrasserna II och III förekommer ett fåtal fynd av försvarsvapen i form av delar av sköldar, lamellpansar och ringväv. Även försvarsvapnen är dock betydligt fler på terrass I. En betydligt mindre yta av terrass III undersöktes och fyndfördelningen över denna terrass är därmed betydligt mer diffus än för terrasserna I och II. Inga fyndkategorier förekommer heller i större kvantitet på terrass III än på de bägge andra terrasserna. Sett till procentuell mängd av antalet fynd så förekommer dock keramik i större andel på terrass III. Detta skulle kunna tolkas som att terrass III i första hand uppburit förrådshus. Keramiken utgör dock en fyndkategori med samlingsfynd vilket kan påverka de faktiska proportionerna. Huvuddelen av fyndkategorierna har sin största antal fyndposter på terrass II. Detta gäller givetvis de olika kategorier som på något sätt kan kopplas till de olika hantverken på platsen. Till de föremålskategorier som uteslutande eller i stor majoritet kan kopplas till terrass II hör emellertid även täljstensfragment (ej brända eller ombearbetade!) efter kärl, amuletter (framförallt torshammare), spelpjäser i ben samt personliga tillhörigheter. Vad gäller den sista fyndkategorin så påverkas resultatet dock markant av fyndet av 25 bältesbeslag samt en sölja vilka uppenbarligen hört till ett och samma bälte. Tabell 3. Fördelningen av antalet fyndposter tillhörande olika fyndkategorier påträffade på de undersökta husterrasserna (undersökningsschakten). Terrass II inkluderar samtliga fynd från det övre undersökningsområdet exklusive fynden relaterade till cisternen (A200). Enbart fynd påträffade vid Lena Holmquists undersökningar är medtagna. Observera att då fynddatabasen har varit under konstant bearbetning kan det exakta antalet fyndposter per terrass och kategori i tabellen avvika något från den i rapporten slutligen publicerade fynddatabasen. I Terrass KONSTRUKTIONSRELATERAT Lera/lerklining Nitar/Spikar Lås och nycklar HUSGERÅD OCH LIVSMEDEL Keramik Täljsten Ben Glas ALLMÄNT BOSTADSRELATERAT Brynen Flinta Knivar HANTVERK Slagg Verktyg - trä/metallhantverk Vävtyngdsfragment Sländtrissor Nålar (synålar?) HANDEL Vikter (ej vågdelar) Mynt RELIGION OCH KULT Amuletter NÖJEN Spelpjäser TRANSPORT Broddar PERSONLIG UTRUSTNING Kam Pärlor "Smycken" VETENSKAP II % Antal poster % Antal poster % 487 535 35 10% 11% 1% 485 1534 20 8% 25% 0% 119 272 0 9% 22% 0% 73 1 1048 16 2% 0% 22% 0% 341 12 1008 33 6% 0% 16% 1% 105 0 240 7 8% 0% 19% 1% 61 204 291 1% 4% 6% 91 318 92 1% 5% 1% 14 76 41 1% 6% 3% 136 23 2 1 3 3% 0% 0% 0% 0% 721 48 145 11 33 12% 1% 2% 0% 1% 75 2 7 1 1 6% 0% 1% 0% 0% 2 55 0% 1% 12 11 0% 0% 4 6 0% 0% 7 0% 22 0% 1 0% 1 0% 9 0% 0 0% 5 0% 15 0% 2 0% 219 37 22 5% 1% 0% 9 94 47 0% 2% 1% 1 42 6 0% 3% 0% ? VAPEN Vapen exkl pilspetsar Pilspetsar TOTALT III Antal poster 262 64 4664 0 6% 1% 11 11 6152 0 0% 0% 8 5 1% 0% 1265 79 Konstruktionsrelaterade föremål Av järnföremål förekommer utöver spikar och nitar också andra konstruktionsrelaterade föremål som haspar, beslag, krampor, lås, märlor, nubb i fyndlistorna. Spikar och nitar Bland järnföremålen utgör spikar och nitar den största fyndgruppen i Garnisonen. Ett motsvarande förhållande råder i bl.a. Hedeby där antalet spikar utgör 1/5 av fyndmaterialet av järnföremål (Westphalen 2002:203). Tre uppsatser behandlar förekomsten av nitar på terrass II (Bjerstaf 2002; Arvidsson 2003; Johansson 2006). I Harald Johanssons CD-uppsats finns i bilaga 1 alla de nitar vilka ingår i hans analys listade med måttuppgifter (Johansson 2006:bilaga 1). För det tidigare avrapporterade terrass I finns en uppsats som behandlar förekomsten av spikar och nitar (Bengtzon 2001). Harald Johansson studerade fynden av nitar från 2003 och 2004 års grävning på terrass II. Materialet utgjordes av 643 fynd av hela och fragmentariska nitar. Han mätte nitarna vilka visade på en variation i längd mellan 12,5– 144,9 mm, med en medellängd av 35,8 mm. (Johansson 2006:11). Åse Bjerstaf som gjort en motsvarande uppmätning för nitarna påträffade 2001 kommer fram till en ungefär motsvarande fördelning (Bjerstaf 2002:23). Nitarna från Garnisonen avviker tydligt från fynden från bl.a. Sigtuna och Hedeby (Edberg 2011:diagram 1–18). I Garnisonen är fördelning av antalet nitar av olika längder synnerligen jämn. Huvuddelen av nitarna utgörs av klinknaglar. Brickorna är främst rombiska men även andra former förekommer. Det förekommer även nitar som saknar bricka och istället har huvud i varje ände. De är ca 25 mm långa och flera av nitarna sitter kvar på avlånga metallband (t.ex. F12596). Det finns även metallband/beslag med hål men utan kvarsittande nitar. Johansson föreslår att de kan ha utgjort spännjärn i träkonstruktionen till borgvallen (Johansson 2006:11–12, 23). Det är dock mer troligt att spännjärnen ingått i de träkonstruktioner som varit resta inom själva garnisonsområdet. Byggtekniskt kan husen i Garnisonen och borgvallen dock mycket väl ha en gemensam grund. Åse Bjerstaf behandlar 2001 års fynd från terrass II. Hon beräknar totala antalet fynd av nitar och spikar till 1360 (tyvärr presenterar hon ingen fynddatatabell). Av fyndposterna anger hon att 7 (möjligen 9) av posterna utgörs av halvfabrikat av nitar/spikar medan övriga är hela/kasserade (Bjerstaf 2002:22). Även nitarna från 80 Figur 82. Nitar och spikar på terrass II. Observera att den ojämna ansamlingen av nitar och spikar där större koncentrationer ibland mätts in som samlingsfynd och ibland som enstaka fyndposter gör att spridningen kan framstå som mer skev än den egentligen är. Figur 83. Nitar och spikar på terrass III. 2003–2004 är huvudsakligen hela, d.v.s. de utgör inte skrotjärn (Johansson 2006:21). Detta kan jämföras med fynden av nitar från Sigtuna där en stor andel bedömts vara avsiktligt destruerade (Edberg 2011:6). Vid återanvändning av exempelvis båtvirke togs vanligen Figur 84. Konstruktionsdetaljer. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. 81 nitarna bort (även om återanvändning med intakta nitförband förekommit) (Edberg 2011:16). De många hela nitarna och spikarna i garnisonsområdet kan därmed sannolikt ses som spår efter de träkonstruktioner de varit förankrade i och vilka huvudsakligen faktiskt stått på den plats de påträffats. Ett visst mått av upprensning med spikar och nitar bland avfallsmaterialet, t.ex. i cisternens övre del, kan dock iakttas. Detta skiljer dock inte på något sätt fynden av konstruktionsdetaljer från övrigt fyndmaterial. Harald Johansson anser att det inte finns något som talar för nitar i byggnader under vikingatid (Johansson 2006:23). Det fyndmaterial som Johansson undersökte utgörs dock framförallt av fynd påträffade i området för gårdsplanen samt ansamlingarna av avfallsmaterial i och runt A152 och A200. Den stora majoriteten av nitar och spikar är emellertid påträffad i sydvästra delen av schaktet på terrass II. Ett område som även kännetecknas av större mängder bränd lera (se Fig. 82 och 85). På terrass III är fynden av spikar och nitar framförallt påträffade inom ytan tillhörande det yngsta huset, hus III:1. Även för terrass I är gruppen spikar och nitar stor om än betydligt mindre än för de båda övre terrasserna. Ingela Bengtzon beskriver hur fynden framförallt koncentrerar sig till terrassens norra del och hallhusets östra kortände. Bengtzon anser att spikarna och nitarna ingått i möbler och möjligen även i huskonstruktionsdetaljer. Hon föreslår att hallhusets yttersta vägg eventuellt utgjorts av ett nitat plankverk. (Bengtzon 2001:14.) Som jämförelse kan nämnas att platåhuset, fornlämning 99, i Fornsigtuna innehöll en stor mängd spik. Dessa tolkades ha ingått i huskonstruktionen, bl.a. för att fästa träpanel på ytterväggar och till inredning (Hedman 1991:67). Även vid flera av husen i Borg i Östergötland har spikar påträffats. Spridningsbilden tolkas som att spikar bör ha ingått i husens konstruktioner men troligen även i inredning (Björkhager et al. 1997:95). De flesta spikarna är påträffade i och runt hus 12. Även nitar är påträffade kring detta hus. Nitarna bedöms ha använts till kistor eller motsvarande (Björkhager et al. 1997:95–96). Hus 12 bedöms utgöra den medeltida fasens centrala byggnad och utgörs av ett bostadshus på stensyll, sannolikt i skiftesverk. Inom huskonstruktionen och runt denna fanns bränd lera, tolkad som tätningsmaterial från väggarna. (Nielsen 1997:52–54.) Vid undersökningen av borgvallen påträffades spikar och nitar fördelat till två områden kopplat till borgvallens två faser med en äldre och en yngre vall. Spikarna 82 och nitarna har ingått i de träkonstruktioner som stått ovanpå själva jordvallen. För den yngre vallen har denna utgjorts av ett bröstvärn i resvirke med innanför liggande skyttegång vilken varit sammanfogad med nitar och spikar. (Sahlstedt 1997:16, 22; Fennö Muyingo 1998:10, 2000:11.) Beslag Beslag förekommer rikligt i garnisonsmaterialet, bl.a. i form av kistbeslag. Beslag från Garnisonen har behandlats i två CD-uppsatser (Wallqvist 2000 och Bäckheden 2006). Åsa Wallqvist presenterade i sin uppsats järnbeslag påträffade vid Stolpes och Arbmans undersökningar samt fynden från AFLs undersökningar 1997–1999. Materialet bedömde hon bestod av rester efter sköldar, kistor, knivslidor och hästutrustning (Wallqvist 2000:19–21). Anna Bäckheden har studerat de platta järnfragmenten från hallhuset vilka inte i fält identifieras närmare. Hon bedömde att majoriteten av de undersökta fragmenten förmodligen utgjorde delar av kistbeslag och sköldbucklor (Bäckheden 2006:28). Från terrasserna II och III har ännu ingen motsvarande studie genomförts av de i fält inte närmare identifierade platta järnföremål vilka klassificerats under benämningar såsom beslag, platta och fragment. Även ibland fyndmaterialet från dessa terrasser förekommer emellertid beslag till kistor (Fig. 89). Lerklining Den proportionella mängden fyndposter av lera är ungefär lika stor mellan de olika terrasserna. Fynden skiljer sig dock åt utseendemässigt och strukturmässigt. Förhållandevis få av fyndposterna på terrass II utgörs av bränd lera/lerklining. En del av ugnsväggsfragmenten, framförallt större bitar, har klassats in i gruppen slagg. Här finns de fragment som har förglasade och slaggbemängda insidor. En del av den brända leran utgörs sannolikt även av mindre bitar av vävtyngdsfragment. Detta kan ses på spridningskartan, där det finns en koncentration av bränd lera i området för hus II:1s norra del (Fig. 85). På terrass III har den brända leran sin tyngdpunkt till området för hus III:1s västra vägg och området innanför denna. Ett flertal av fyndposterna från terrass III har vid den okulära undersökningen visat sig utgöras av lerklining. Dessa bitar kan delas in ytterligare utifrån form och storlek. Här finns både kraftigare bitar, bl.a. sådana med triangulärt tvärsnitt, och tunna flata bitar med stråavtryck (jfr Ramqvist 1983: 149–150; Liedgren 1992:140–144, 149–151). Figur 86. Lera från terrass III. Vid samtliga de olika undersökningarna som utförts på terrass I (Hjalmar Stolpes, Holger Arbmans samt Lena Holmquists), påträffades lerklining. Någon genomgång och tolkning av detta material har dock ännu ej genomförts. Figur 85. Lera från terrass II. Denna sammanställning innefattar både lerklining och ej närmare klassificerade bitar bränd lera. Figur 87. Lerkliningsbitar påträffade på terrass III. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. 83 Lås Totalt 59 fyndposter av lås har påträffats inom garnisonsområdet (Tabell 4). Av dessa utgörs 12 av fynd från Arbmans undersökning 1934, tre fynd från Stolpes undersökning av Bj596 samt ett fynd från Bj562, övriga fynd har påträffats vid Lena Holmquists undersökningar 1997–2004. Flera av fynden utgörs av mindre delar av lås. Åtminstone tre av fragmenten påträffade på terrass 0 kan enligt NyBjörn Gustafsson sannolikt knytas till samma lås (Gustafsson 2003:16–17). Det totala antalet lås är därmed osäkert. Två låsdelar har tidigare påträffats i området längst ned i Arbmans schakt (område A eller terrass 0) (Arbmans grävning), 14 låsdelar har påträffats på terrass 0 (Kitzler 1997, Hedenstierna-Jonson et al. 1998, samt 6 från Arbmans grävning). 28 fyndposter av lås/låsdelar finns från den tidigare avrapporterade undersökningen av terrass I (varav 3 fyndposter från Stolpes grävning och 6 fyndposter från Arbmans grävning, Holmquist & Olausson 2002). Från den senaste undersökningen tillkommer så ett lås, F13758, påträffat i norra delen av avfallsrännan strax utanför terrass I. Från terrass II finns 13 fyndposter av lås/låsdelar. Ytterligare ett bultlås bör räknas till terrass II-materalet. Fyndet påträffades vid Hjalmar Stolpes undersökning av Bj562, den gravundersökning som ligger närmast boplatsområdet och är påträffat i den övre fyllningen (se Tidigare undersökningar). Härifrån föreligger en nyckel och ett bultlås. Från terrass III finns inga fynd av vare sig lås eller nycklar. Bultlåsen från Garnisonen har behandlats i flera uppsatser (Eriksson 1998; Westerholm 2001; Bjerstaf 2002). En mer djupgående analys av föremålstypen Figur 88. Lås och nycklar från terrass II. genomfördes av NyBjörn Gustafsson (Gustafsson 2003). Huvuddelen av låsfynden utgörs av hela eller fragmentariska rester efter bultlås och då framförallt sådana tillhörande Tomtlunds typ 2b (Tomtlund 1970:239, 1989:133; Westerholm 2001:8; Gustafsson 2003:5, 2005:20). Från den sydligaste delen av garnisonsområdet Tabell 4. Det totala fyndmaterialet av lås och nycklar från samtliga undersökningar i garnisonsområdet. Fynden indelade enligt Tomtlunds och Ulfheims indelning. Observera att klonyckeln från terrass II (graven A88) är entåig och egentligen inte inkluderas i Anna Ulfheims typ IV. bultlås område A T0 T1 T2 T3 övrigt totalt 84 10 25 7 1 43 Lås skjutlås obestämd totalt 1 1 2 1 3 14 3 28 7 14 0 1 2 14 59 I 1 2 1 1 5 III A:2 1 10(9) 5 16 III A:3 2 2 Nycklar III IV 2 4 1 7 1 1 2 obestämd totalt 1 2 1 6 7 25(24) 7 0 1 9 41 Figur 89. Konstruktionsdetaljer, kistor m.m. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. (d.v.s. ner mot vattnet) finns även två fyndnummer i form av reglar till skjutlås (från Arbmans undersökning). Därutöver finns det vissa smärre låsfragment som inte närmare kan bedömas till låstyp. Låshusen från garnisonsområdet är sammanlödda med lod av kopparlegering och sammanfogade genom brasning, hårdlödning i ett stycke (Gustafsson 2003:10, 12, 19). Några påträffade lerfragment från terrass II har avtryck av kanter och fiberstrukturer och skulle möjligen kunna utgöra rester efter lödpaket (se Hantverk ovan). Ingela Bengtzon kommer i sin analys fram till att låsen på terrass I till viss del är placerade utefter hallhusets ytterväggar. Nycklarna däremot är mer utspridda. Hon föreslår att låsen kan ha suttit i kistor vilka varit placerade utefter väggarna. (Bengtzon 2001:18) NyBjörn Gustafsson anser att många av de mindre bultåsen från Garnisonen var för små och svaga för att fungera som verkliga lås, de var snarare symboliska lås eller flyttbara sigill (Gustafsson 2003:15, 2005:22; jfr Tomtlund 1978:13). Han jämför med Marita Westerholms tolkning 85 av nycklarna (typ III A:2) vilka hon föreslår utgör en typ av emblem förbehållen en mindre grupp krigare vilka fick nyckeln tillsammans med lås som ett tecken för deras position inom den lokala sociala strukturen (Westerholm 2001:33–34; Gustafsson 2003:15, 2005:23). Det har tidigare framförts att fynden av lås på terrass II skulle relatera till smedjan på platsen. Dels att låsen kan vara tillverkade där (jfr lödförpackningarna se Hantverk ovan), dels att smedjan vore en lämplig plats att bryta upp gamla lås på (Gustafsson 2003:16). Låsens placering på terrassen (se Fig. 88) korrelerar emellertid inte med lämningarna efter smedjan eller med avfallskoncentrationerna efter hantverk. De påträffade låsen uppvisar heller inte spår efter medveten sönderbrytning. Nycklar Flera olika typer av nycklar har påträffats inom garnisonsområdet. De flesta tillhör Anna Ulfheims typ III A:2 (Ulfheim 1989), d.v.s. en bultlåsnyckel med spatelformigt bronsbelagt nyckelskaft med stiliserad fågelornamentik samt ett platt, genombrutet spatelformigt ax av järn (Ulfhielm 1989:125–127). Bland materialet finns dock även vridlåsnycklar samt klonycklar. Det totala antalet nycklar från undersökningarna i garnisonsområdet uppgår till 40 stycken (41 fyndposter) (Tabell 4). Av dessa påträffades två nycklar längst ned i område A (Kitzler 1997), sex nycklar på terrass 0 (varav fem stycken från Arbmans grävning, Kitzler 1997). 24 nycklar (25 fyndposter) påträffades på terrass I (varav tre stycken från Stolpes grävning och tre stycken från Arbmans grävning, Holmquist Olausson & Kitzler Åhfeldt 2002). Från undersökningen av terrass II har sex nycklar påträffats bland boplatsmaterialet samt ytterligare en i urnegrav A88. Ytterligare en nyckel av typ III A:2 bör räknas till terrass II-materalet. Fyndet påträffades vid Hjalmar Stolpes undersökning av Bj562, den gravundersökning som ligger närmast boplatsområdet och är påträffad i den övre fyllningen (se Tidigare undersökningar). Härifrån föreligger en nyckel och ett bultlås. Totalt 16 av de 40 nycklarna utgörs av typ III A:2. De tio 86 nycklar av typen III A:2 vilka påträffades på terrasserna 0 och I har studerats i en CD-uppsats av Marita Westerholm (Westerholm 2001). Hennes genomgång av nyckelskaften visar att ornamentiken på dessa utgörs av minst fyra något olika varianter av samma typ av fågelornamentik. Variationerna i ornamentik har av Westerholm tolkats som en indikation på att nycklarna inte massproducerats. Hon anser det sannolikhet att nycklarna tillverkats genom överfångsgjutning med originalföremålet tillverkat enligt à cire perdue. (Westerholm 2001:26, 29, 34.) Nycklarna från terrass I uppvisar tecken på flitig användning – de är samtliga starkt nedslitna (Westerholm 2001:25–26, 34). Nycklar av typ III A:2 har ax som passar till hänglås av Tomtlunds typ 2 med skjutnyckelmekanism där låsbygeln kan tas ur låshuset (Tomtlund 1989:133; Gustafsson 2003:6). Sannolikt har nycklarna av typ III A:2 hört till de större bultlåsen, Tomtlunds typ 2b (Gustafsson 2003:7, 2005:23). Ytterligare några av nycklarna utgörs av skjutnycklar, antingen av typ III A:3 eller enbart klassade till typ III (Karlsson 2009:119). Bland fynden finns även fem nycklar anpassade för vridlåsmekanism. Eventuellt kan även dessa ha använts till bultlås och då vara av Ulfheims typ I. Tre små nycklar har tidigare påträffats på terrass 0 (SHM 21064:112 och 113) respektive område A (F132) (Eriksson 1998:22). Gustafsson påpekar att dessa nycklar har ax vars utformning är lika väl lämpade för små, fasta draglås som för bultlås (Gustafsson 2003:7). Skaftet av en vridlåsnyckel med genombruten ornamentik av gripdjur påträffades vid Stolpes grävning (SHM Bj596:F50; Eriksson 1998:23). Ytterligare en vridlåsnyckel har påträffats långt västerut på terrass II (F12586, se Fig. 88). Två klonycklar finns i fyndmaterialet. Den ena påträffades på terrass I vid Arbmans undersökning (SHM 21064:F141) och den andra tillhör gravinventarierna från urnebrandgropen A88 (F12731, se Fig. 44). Arbmans fynd är dock osäker som nyckel. Den utgörs av en längre böjd ten och saknar tydlig klonyckelform. Husgeråd och livsmedel De mat- och dryckesrelaterade föremålen inom garnisonsområdet representeras framförallt av keramik, och djurben. Sett till mängderna av de olika övergripande grupperna är de som mest på de övre terrasserna. De mer utpräglade högstatusföremålen, ofta endast i enstaka exemplar, är dock främst koncentrerade till terrass I. Härifrån finns t.ex. ett mynningsbeslag i silver till dryckeshorn från Stolpes grävning. Keramik Under benämningen keramik återfinns den egentliga hushållskeramiken. Den tekniska keramiken återfinns i fynddatabasen under en egen fyndgrupp. Ingen differentiering av keramiken genomfördes i fält utan fynden har i de flesta fall endast registerats som keramik. Materialet är för omfattande för att det ska ha varit möjligt att genomföra en vidare bearbetning inom rapportarbetet. Huvuddelen av keramikfynden utgörs av oornerade små fragment av inhemsk typ (AIV enligt Selling 1955). Någon fullständig genomgång och bedömning av keramiken har dock inte genomförts. Mycket av materialet utgörs av små fragment, huvudsakligen oornerade och stundtals spjälkade. Bland fyndposterna förekommer även enstaka fynd av västeuropeisk keramik. Här märks särskilt F17006, en bit av en reliefbandamfora. Reliefbandamforor har även påträffats vid undersökningarna i Svarta jorden, Svarta jordens hamnområde samt invid stadsvallen (Arrhenius 1973:125; Holmquist Olausson 1993:98; Bäck 1995) och förekommer under nästan hela Birkas huvudsakliga verksamhetsperiod (Bäck 1995:Fig. 6). Från redan avrapporterade terrass 0 finns fyra fyndposter av tatingerkeramik (F219 samt tre fynd från Arbmans undersökning). Från terrass II finns även en skärva (F12016) av yngre datum. Detta är det enda säkra fyndet yngre än vikingatid från garnisonsområdet. I sin sammanställning över fyndspridningen kom Louise Hackelberg fram till att keramikfynden per kvadratmeter för terrass III är 2,1, för södra delen av terrass II är 1,6 och för terrass I är den 0,3. Denna fördelning med mest keramik på terrass III och minst på terrass I kvarstod även när keramiken vägdes. (Hackelberg 2007:22.) Hon föreslår att keramiken främst kan ha använts till förvaring Figur 90. Kärl, keramik. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrasserna II och III. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. 87 och tillagning av mat vilket då förslagsvis ägt rum på terrass II och/eller III för att därefter förtäras i hallhuset på terrass I (Hackelberg 2007:27). Elva av krukskärvorna från Garnisonens boplatsmaterial har analyserats med GCMS och FTIR för att studera organiska rester på och i keramiken. Avsikten var att undersöka vilka ämnen som kärlen kan ha innehållit. Av dessa skärvor var fyra från terrass I, tre från terrass II och fyra från terrass III (Frostne 2002:tabell 1). Från terrass II har även analys utförts på gravurnorna A5 och A88. Här togs tre skärvor från vardera kärl, en skärva från vardera botten, buk och mynning (Frostne 2002:tabell 1; Isaksson 2003). Analysen visade spår av mat hos nio av krukskärvorna. Två av keramikfynden från terrass III uppvisade inget matinnehåll. Den ena skärvan (F11616) innehöll höga halter björktjära vilket visar på att kärlet använts i något led vid hanteringen av tjära (Frostne 2002:22). Den andra skärvan (F11569) hade lågt organiskt innehåll vilket tolkades som att kärlet använts för drycker. Denna tolkning understöds av att krukskärvan utgörs av en tunn och kraftigt böjd mynningsbit. (Frostne 2002:21). Vid en jämförelse proverna emellan visade sig skärvorna från terrass II ha ett högt animaliskt innehåll jämfört med de från terrass I och III. Proven från terrass I gav ett främst vegetabilt intryck och de två proven från terrass III var blandade vegetabilt/animalt. (Frostne 2002:21). Analysen av gravkeramiken visade att båda begravningsurnorna var begagnade före gravsättningen. Kärlet till A5 uppvisade rester efter animaliskt innehåll och tolkades ha använts som kokkärl (Frostne 2002:21, 27). Kärlet till A88 uppvisade spår efter huvudsakligen vegetabiliskt innehåll och tolkades som förvaringskärl. Rester efter förslutning med bivax identifierades vid mynningen (Isaksson 2003; Larsson 2003:21). Täljsten Tio fyndposter registrerade som täljstensfragment finns från terrass II. Flertalet av fragmenten utgör olika delar av en eller flera krukor. Täljstensbitarna är påträffade i de övre fyndförande lagren samt i ett stolphål (A51, hus II:4) och en väggränna (A46, hus II:1). Från övriga undersökta schakt i Garnisonen finns en fyndpost (F503) från terrasskanten för terrass 0 samt en fyndpost (F1425) från alldeles intill dräneringsrännan (A16) utanför terrass I. Även dessa fynd är påträffade i övre kulturlager inom respektive schakt. Av täljstensfynden från Hedeby finns ett flertal exempel 88 Figur 91. Skärvor av täljstenskärl från terrass II. på att grytfragment återanvänts som blästerskydd (Resi 1979:72). Täljstensfynden från terrass II i Garnisonen påträffades i de övre lagren och därmed i nivå med smedjan eller fasen därefter. Inget av fragmenten uppvisar dock tecken på att ha återanvänts som blästerskydd. Ingen av bitarna är skörbränd och slaggrester saknas (Resi 1979:68, jfr Gustafsson 2009:255). Ett av fynden (F12749:1) påträffades i övre fyllningen till stolphålet A51. Detta utgör nordvästra hörnstolpen i hus II:4, d.v.s. det yngsta identifierade huset på terrass II. Eventuellt kan täljstensfragmenten kopplas till denna fas. Bronsbägare/kärl Två små bitar av ett mindre bronskärl (F10239) påträffades i södra delen av terrass II. Den större av bitarna utgjordes av en del av själva foten vilken har haft en storlek av ungefär 3 cm i diameter. Från terrass 0 finns en fyndpost av bronskärlsfragment (Kitzler 1997) och från terrass I finns tolv fyndposter (varav en från Arbmans och en från Stolpes respektive grävning). Figur 92. Kärl, övrigt. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. Järnbeslag till stavkärl Bland de större och mindre bitar av järnfragment som påträffats finns ett antal vilka uppenbarligen utgör rester efter någon form av beslag. De flesta av dessa kan inte säkert kopplas till ursprungligt föremål. I några fall kan de emellertid tolkas som järnbeslag till kärl. Ett exempel är F14139, ett kärlhank av mer allmän typ. Denna typ av beslag saknar vanligen nitning då ändarna varit inslagna i träkärlet (Hermann 2005:91). Från Arbmans undersökning av terrass I finns även en bit av ett tunnband med triangulärt tvärsnitt (SHM 21064:151) vilket bedömts härröra från ett stavkärl med en diameter av ungefär 30 cm. Glasskärvor Fynden av glas från garnisonsområdet utgörs i första hand av pärlor men till en mindre del även av glasråvara och glasslagg från hantverk (se Hantverk nedan). Utöver dessa fyndgrupper har även drygt 50 fyndposter av glasfragment påträffats. Dessa fragment utgörs i flertalet av fallen av små svåridentifierbara skärvor, möjligen efter glaskärl. Över hälften av fyndposterna är påträffade på terrass II. Fynd av glasskärvor har dock påträffats på samtliga undersökta terrasser och inget tydligt mönster har gått att iaktta. Det går därmed inte att direkt koppla glasfynden till glashantverk. Bröd Bland fynden av organiskt material från terrass II, vilka huvudsakligen utgjordes av hasselnötsskal och kol, påträffades även ett fynd som sannolikt utgör resterna efter förkolnat bröd (F12113). Fyndet påträffades inom L14 i området för hus II:2s östra rum. Vid utgrävningen av terrass I påträffades en del fynd av obestämt organiskt material, vilka ansågs kunna utgöra bröd e.d. (Hansson 2001; Rosén 2003; Ahlsén 2004). Fyra (eventuellt fem) av dessa fynd kunde genom analys fastställas utgöra bröd (Bergström 2007). På tre av dem har cellstrukturanalys utförts. Två av bitarna innehöll mjöl av korn och den tredje av korn och havre (Bergström 2007:97). 89 Ben Fynden av brända och obrända ben utgör en av de största kategorierna från garnisonsområdet sett till antalet fyndposter. Av fynden från tidigare avrapporterade terrass I utgör benposterna den allra största fyndkategorin med 22% av alla fyndposter. På terrasserna II och III utgör spikar och nitar den fyndkategori varav flest fyndposter påträffades och benen utgör god tvåa med 15–20% av alla fyndposter. Ser man till benfyndens fördelning så är fynden av (obrända) ben framförallt påträffade i kanten av terrass II (L19, d.v.s. avfallslagret rakt över och runt graven A88), i den övre fyllningen i och runt cisternen A200, samt i avfallsrännan utanför terrass I. Samtliga dessa fyndplatser är att betrakta som sophögar/utkastslager och är lokaliserade en bit bort från respektive huskonstruktion/ aktivitetsyta. Drygt hälften av benfynden (16 kg) från terrass I påträffades inom den äldre fasen (L30) på terrassen. Av de benfynd som tillhör den yngre fasen och hallhuset kan benen till stor del lokaliseras till husets ytterväggar. På terrasserna II och III kan ingen motsvarande fyndkoncentration ses kopplat till husväggarna. För terrass II utgör husens varierande läge och rensopningen av grundytan sannolikt att mycket av benfynden städats undan och på terrass III har för lite av respektive hus undersökts för att någon slutlig tolkning ska vara möjlig. Tidigare har delar av benmaterialet från terrasserna 0 och I analyserats. 12,6 kg benmaterial som tillvaratogs vid Holger Arbmans undersökning av de båda terrrasserna har analyserats av Sabine Sten och Helena Hedelin (Sten opubl.; Hedelin 1995). Från Lena Holmquists undersökning av terrasserna 0 och I (1997–1999 års fynd) har Bengt Wigh analyserat 5,6 kg (Wigh 2001a:tabell 1). De undersökta benen utgörs framförallt av nöt, svin och får. Bevaringsförhållandena för ben har varit betydligt sämre i Garnisonsområdet än i Svarta jorden, och små ben, efter bl.a. fågel och fisk, förekommer i liten utsträckning. Förekomsten av köttfattiga delar av djuren visar att nöt och får sannolikt importerats levande till garnisonsområdet och slaktats på plats. (Wigh 2001b:55ff.) Djur har slaktats på platsen under alla årstider, vilket tyder på att Garnisonen varit utnyttjad under hela året (Hedelin 1995). Utifrån Wighs sammanställning kan intressant nog även en skillnad mellan de olika benfyndsmaterialen från garnisonsområdet iakttas (Wigh 2001a:fig.65). Arbmans benfynd från terrass I, vilka i stor utsträckning är påträffade 90 Figur 93. Glasskärvor från terrass II. i de nedre kulturlagren (se Arbman 1935), har en likartad djurartssammansättning som Holmquists benfynd från terrass 0. Här utgörs närmare 50% av benen av får/get, medan nöt respektive svin utgör ca 25% vardera. Av det undersökta benmaterialet från de övre kulturlagren på terrass I utgörs närmare 60% av benfynden av nöt, medan svin och får/get nu utgör ungefär 20% vardera. Förändringen i djurbensdistributionen med minskad mängd får/get och ökad mängd nöt verkar enligt Wigh vara ett generellt mönster för Sverige som helhet under mitten av 800-talet (Wigh 2001a:103). Sammansättningen av djurarter skiljer sig dock åt mellan hallhuset på Garnisonen och stadsområdet. Andelen konsumerat nötkött har varit betydligt större i garnisonsområdet medan man verkar ha konsumerat mindre mängder fläskkött än inom den undersökta ytan i stadsområdet (Wigh 2001b:55). En statistisk jämförelse har tidigare genomförts mellan det analyserade benmaterialet från Garnisonen och det från Svarta jorden, samt några boplatser i Mälarregionen. Resultatet anger att Garnisonen har en närmare Figur 94. Ben från de tre mer undersökta terrasserna. Proportionellt utifrån vikt (g). Fynden på terrass II utgörs uteslutande av obrända ben, fynden från terrasserna I och III utgör samtliga benfynd. De ljusgula fynden på terrass I avser de nedre fyndlagrens benfynd. 1998 års schakt på terrass I kan identifieras som en tom yta tvärs över det stora schaktet. Detta beror på att fynden från detta år ännu inte är invägda. 91 överensstämmelse med de tre omlandsbosättningarna än med stadsmiljöerna i undersökningen. (Isaksson 2007:296–297.) I sin analys har dock Sven Isaksson valt att sammanföra samtliga osteologiska analysdata från Garnisonen till en enhet. Benmaterialet utgör emellertid fyndposter från två terrasser vilka båda stratigrafiskt och via fyndsammansättning har erhållit dateringar som sträcker sig från vendeltid och fram till Birkas övergivande. Bengt Wigh valde i sin genomgång att göra en enkel separering av materialet utifrån terrass och grävningstillfälle. Hans sammanställning visar att betydande skillnader finns mellan de olika fyndgrupperna (Wigh 2001a:fig. 64). En närmare separering av benfynden utifrån stratigrafi krävs innan en diskussion kring skillnader/likheter gentemot Svarta jordens benfynd kan anses meningsfull. De osteologiska analyserna av benmaterialet från de båda urnebrandgravarna uppvisade i båda fallen humana ben efter en adult individ och båda hade fått djur med sig. Grav A5 innehöll ben efter hund och får/get (Frostne 2002:Augustsson bilaga 2) och grav A88 innehöll ben av fågel i storlek något mindre än en höna (Larsson 2003:Augustsson bilaga 4). Figur 95. Brända ben från terrass II. Proportionellt utifrån vikt. De brända benen samvarierar i stor utsträckning med stolphålen och väggresterna efter de olika husen, framförallt de båda äldre ramverkshusen II:2 och II:5. Ingen direkt korrelation kan ses gentemot smedjan, hus II:3. 92 Allmänt bostadsrelaterat Knivar Bland metallföremålen utgör knivar den största gruppen verktyg/redskap. De är framförallt lokaliserade till terrass I och hallhuset men även för de båda övre terrasserna förekommer en betydande andel knivar om än inte lika påtaglig. På terrass I påträffades knivar rikligt inom husläm ningarnas begränsningar. De förekommer framförallt längs med hallhusets ytterväggar. Det har därför före slagits att knivarna legat förvarade i kistor (Bengtzon 2001:13). För fynden från terrasserna II och III kan ingen motsvarande lokalisering ses (Fig. 96–97). Föremålen är mer allmänt spridda över undersökningsytorna. Knivarna påträffade på terrasserna 0 och I under 1997– 1998 samt från Stolpes och Arbmans undersökningar behandlades i en CD-uppsats av Sara Johansson (Johansson 1999). Analysen visade att knivmaterialet utgjordes av knivar i alla stadier av förslitning, från i det närmaste oanvända till kraftigt nedslitna. Huvuddelen av knivmaterialet utgjordes av ordinära bruksknivar, huvudsakligen av motsvarande Arrhenius typ A. En liten del av fynden utgjordes dock av knivar av annan form, dessa var helt intakta och uppvisade ingen förslitning. Dessa tolkade Johansson ha haft en specialiserad funktion. (Johansson 1999:17, 24–25.) Ytterligare 100 knivar, de flesta från terrass I, analyserades i en kandidatuppsats av David Fahlberg (Fahlberg 2012). Här studerade framförallt hur knivarna har slipats. Fahlberg kommer fram till att knivarna kan delas in i två grupper, de med konvex slipfas och de med plan slipfas (Fahlberg 2012:16, 18, 22). Fahlberg anser att det går att se en medveten utformning av knivarna anpassad efter funktion. Han föreslår att de knivblad som har en konvex slipfas, och därtill oftare är kraftigt nedslipade, utgör knivar av allroundtyp. Dessa tål mer belastning i fler tänkbara arbetsmoment och bör ha varit lämpliga vid trä- och hornbearbetning. På grund av sin tjocklek har de en sämre skärande förmåga än de plant slipade bladen. Knivarna med planslipade blad uppvisar istället en hög skärande förmåga samt en hållbarhet vid vertikal belastning. Fahlberg föreslår att dessa kan ha använts vid skinnhantverk. (Fahlberg 2012:18–23.) Knivarna från de bägge övre terrasserna uppvisar samma fördelning som de från terrasserna 0 och I med största delen bruksknivar i olika storlek och olika förslitna Figur 96. Knivar från terrass II. Figur 97. Knivar från terrass III. (Bjerstaf 2002:15; Arvidsson 2003:18). Ett ytterst litet material har föreslagits utgöra spår efter knivar under tillverkningsprocessen, ett ämne respektive en ej färdig kniv (Bjerstaf 2002:8; Arvidsson 2003:18). Dessa tolkningar är dock sannolikt (i det ena fallet uppenbart) felaktiga. I och med att knivarna huvudsakligen utgörs av nedslitna knivar är det man ser snarare spår efter de aktiviteter till vilket knivarna har använts som redskap 93 Figur 98. Knivar. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Eggen på samtliga knivar vänd mot höger i bild. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. 94 (Johansson 1999:25). Här är det framförallt hallhuset på terrass I som utmärker sig. Förutom de allmänna bruksknivarna finns även enstaka fynd av mer specialiserade sorter. Johansson har tidigare påtalat några knivar vilka hon fört till gruppen Arrhenius typ B. Dessa är dock fortfarande av mer allmän form med endast något böjd rygg och därtill böjd egg. Från terrass II finns dock ett exemplar av en utpräglat krumböjd kniv (F10374) (se Arrhenius 1970:fig. 5, 48). Denna typ av kniv har föreslagits ha nyttjats speciellt vid beredning av hudar (Arrhenius 1989:83). Kniv F10374 har en mjuk böj längst in på tången vilken framstår som ursprunglig. I så fall bör, under förutsättning att knivanvändaren var högerhänt, kniven ha brukats med knivbladet vänt uppåt. Detta talar för en användning vid skinnberedning. Det finns även ett fynd av en större kniv (F10714) med rakt blad och skarpt vinklad rygg. Från terrass I finns en kniv (F5085) med motsvarande form men betydligt mindre, endast 13,5 cm (varav bladet 8,3 cm). Denna kniv visar spår efter användning på eggen. De två knivarnas vassa form påminner närmast om den hos en saxisk ryggbruten sax (vinklad kniv). Båda garnisonenknivarna tillhör Ottaways typ A1 (Ottaway 1992:561). I sitt huvudområde (de Brittiska öarna) förekommer denna modell av kniv i alla storlekar från små bruksknivar till långsaxar för vapenbruk. F10714 är ovanligt lång för en brukskniv. Bland fynden från Coppergate, York, är den allra längst A1-kniven 20,5 cm (Ottaway 1992:562, fig. 228). Knivtypen förekommer som brukskniv även bland material från det Västeuropeiska fastlandet, norrut åtminstone upp till Ribe (Jensen 1991:29; Ottaway 2004:107). Modellen verkar däremot inte ha använts inom Skandinaviska halvön och österut. Mindre ryggbrutna knivar förekommer i ett flertal fynd från västligt belägna Elisenhof och tämligen rikligt från östliga Hedeby (Westphalen 1999:109, 2002:145–146). Flertalet av dessa är dock mjukare i utformningen av vinklarna, ofta med något böjda knivblad, jämfört med de saxiska motsvarigheterna. Även från Svarta jorden finns en kniv (SHM 5208:342) av nästan motsvarande storlek och med en form som liknar F10374 men inte med lika utpräglat skarpa vinklar. Bland fyndmaterialet från terrass III finns ett böjt bronsbeslag med kvarsittande nit. Detta har bedömts utgöra ett skaftbeslag till handtaget på en kniv. Fyndet har tidigare tolkats som möjligen tillhörande en vapenkniv (Hackelberg 2007:26). Fragment efter vapenknivsutrustning är emellertid ytterst begränsade Figur 99. Fyndposter av brynen från terrass II. i garnisonsområdet och inget övrigt fyndmaterial från terrasserna II och III stöder en sådan tolkning. Beslagets storlek skulle istället fungera utmärkt på skaftet till någon av de riktigt stora bruksknivarna från de övre terrasserna. Brynen Fynden av brynen utgörs till stora delar av småbitar och splitter av skiffer. Även större bitar av sandsten förekommer. Ingen geoteknisk genomgång av materialet har ännu genomförts. Några av fyndposterna utgörs av hela små hängbrynen. Dessa är i de flesta fallen tydligt nötta och även med slipspår i ytan. Slipspår kan även ses på flera av de större brynena. Huvuddelen av fyndposterna är påträffade på terrass II och de flesta är funna i området för de olika huskonstruktionerna (Fig. 99). Ingen direkt korrelation går dock att se till någon särskild fas. Det har föreslagits att brynena har använts inom smideshantverket, dels för att slipa färdigt föremål men även för omslipning av smedjans egna verktyg (Arvidsson 2003:19). Även vid 95 Figur 100. Stenmaterial. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. 96 annat hantverk har brynen dock varit värdefullt. Vissa av fynden har tydligen utgjort nålbrynen (t.ex. F12147 se Fig. 100) och den stora verktygsgruppen knivar uppvisar många fynd vilka uppenbarligen måste ha slipats om upprepade gånger. Flinta Närmare 650 fyndposter med flinta har påträffats vid de olika undersökningarna i garnisonsområdet. Hälften av dessa är påträffade inom terrass II. Andelen fyndposter fördelar sig tämligen jämnt över de olika terrasserna (Tabell 3). Flintfynden utgörs av allt ifrån små flagor, avslag, till hela klumpar råflinta (Fig. 100). Flera av fynden har redan i fält klassats som retuscherade. Analys av flintfynd från Helgö har visat att flintan funnen inom boplatsområdena där användes som råmaterial till redskap (Strinnholm 2008:142–144). 97 Hantverk Verktyg - trä/metallhantverk Ett antal fynd har identifierats såsom verktyg/ redskap kopplade till hantverk (Fig. 101). Från Lena Holmquists undersökningar finns totalt 82 fyndposter av mer säkra verktyg/redskap i metall (exklusive knivar och textilredskap). Av dessa har majoriteten (47 fyndnummer) påträffats på terrass II. Sannolikt finns det ytterligare verktygsrester bland de ännu inte konserverade och analyserade fynden. Stora delar av fyndmaterialet utgörs av korroderade små bitar där det i okonserverat skick är svårt att särskilja t.ex. en mejsel från en ten/ämne. Från Stolpes och Arbmans undersökningar finns några fynd vilka är upptagna i SHMs kulturarvsdata (per den 13 augusti 2012) som pryl/dorn(?). Just runda och fyrsidiga tenar förekommer i stor utsträckning inom garnisonsområdet och speciellt på terrass II. Deras ursprungliga utseende och användning kan i de flesta fall inte avgöras (se även Råmaterial nedan). Hantverksrelaterade föremål från Garnisonen har behandlats i flera uppsatser men då framförallt enstaka föremål. Två CD-uppsatser behandlar något mer ingående smidesverksamhet och verktygsfynd från terrass II (Bjerstaf 2002; Arvidsson 2003). Dessa uppsatsarbeten genomfördes dock under fältarbetsfasen och många konstruktionstolkningar har senare kommit att omvärderas. Tråddragningsjärn Mest utmärkande bland de verktyg som påträffades på terrass II var ett tråddragningsjärn (F10844) (Fig. 102) (Arvidsson 2003:16f; Johansson 2006:10; jfr Bjerstaf 2002:20). Sedan tidigare finns ett tråddragningsjärn identifierat bland Hjalmar Stolpes Svarta jorden-material (Arrhenius 1968). Detta har hål med en yttre diameter av 3–4 mm samt en inre diameter på baksidan av 0,1–0,15 mm. I Svarta jorden-instrumentet finns även de inslagna dysorna kvar (Arrhenius 1968:289–290). Verktyget från terrass II är betydligt kraftigare med en tjocklek av nästan 1 cm, mot Svarta jorden-instrumentets 3 mm. Själva hålen är dock endast något grövre, yttre diametern varierar mellan 4–5 mm och inre diametern på baksidan är 1,5–2 mm. Inga dysor finns kvar i hålen men formen på hålen visar på hur dessa har passats in. Vad gäller användningsområde har Birgit Arrhenius 98 Figur 101. Verktyg relaterade till trä- och/eller metallhantverk från terrass II. Även sisaren (F14526) finns medtagen. Denna behandlas nedan under Textilredskap. föreslagit att Svarta jorden-instrumentet använts för dragning av silver- eller guldtråd för broderier, filigranarbeten, tauschering eller som lindningsmaterial runt exempelvis knivskaft (Arrhenius 1968:292–293). För instrumentet från Garnisonen har Karin Arvidsson föreslagit att järnet använts för att dra järntråd, möjligen för tillverkning av ringväv (Arvidsson 2003:17; Ehlton 2003:18). En inre diameter på 2 mm hos hålen överensstämmer med tråden hos många av de påträffade ringvävsfragmenten. Inget annat verktyg som kan kopplas till ringvävsproduktion har dock påträffats i Garnisonen. Fredrik Ehlton anser det därmed otänkbart att det skulle ha förkommit en omfattande ringvävsproduktion i Garnisonen. Det går åt stora mängder tråd vid tillverkningen av ringvävsbrynjor vilket borde ha lämnat spår efter sig. (Ehlton 2003:18.) Ett annat möjligt användningsområde är för tillverkning av synålar (Mårtensson 2003:18). Ett fynd av en bit järntråd (F12932) har ansetts utgöra rester efter användningen av tråddragningsjärnet. Järntråden har en ände med tvärt snitt där en avklippning har ägt rum och den andra änden av tråden utgör den spetsiga bit som förts in i dragjärnet (Fig. 105). Järntråden har även ränder efter själva tråddragningsprocessen. Dessa små trådbitar har tolkats som att ringar till ringväv tillverkats och då sannolikt för att reparera brynjorna. Smedjan kan därför haft funktionen att reparera bl.a. personlig utrustning. (Arvidsson 2003:17; Ehlton 2003:18) Ytterligare ett användningsområde utgörs av tillverkning av koppartråd till kammar och kamfodral. En analys av metallen i nitningarna i kamfodral från terrass I har visat att dessa tillverkats av i det närmaste ren koppartråd som dragits och trådbitarna har en tjocklek som varierar mellan 1 och 2 mm i diameter (Stjerna 1997:24, 27, 1998). Dessa bitar skulle därmed kunna ha tillverkats i draginstrumentet från terrass II. Bronspincett En bronspincett (F12047) påträffades i det översta kulturlagret. Den är i det närmaste hel och utgörs av ett jämnbrett dubbelvikt bronsband ornerat med tremolierstick. Utseendemässigt överensstämmer pincetten väl med de två pincetter som påträffades vid undersökningarna i Svarta jordens hamnområde 1970– 1971. Dessa, liksom andra pincetter från bl.a. Sigtuna och Lund, daterar sig till sen vikingatid–tidig medeltid. (Kyhlberg 1973:Fig. 56ä–ö, 192–193.) Eventuellt skulle även bronspincetten kunna betraktas som ett textilredskap. Pincetter tillhör dock universalredskapen och kan ha använts vid någon annan form av hantverk eller ingått som personlig utrustning tillsammans med bl.a. kam. Mejslar Flera av fynden tillhörande kategorin verktyg kan identifieras som mejslar (i vissa fall alternativt stämjärn) (Fig. 102) (Bjerstaf 2002:19; Arvidsson 2003:19). Dessa har sitt främsta användningsområde inom trähantverk men används även inom finsmide. Puns Bland verktygsfynden från terrass II finns även en puns (F12733). Den har spår efter kraftig användning i form av tydligt skägg. Denna kan ha använts till någon form av metallhantverk (Arvidsson 2003:19). Navare Ett av fynden (F10647) påträffat i smedjan (hus II:3s) golvnivå utgör eventuellt resterna efter en navare/ skedborr (Bjerstaf 2002:16). Den spiralvridna tången kan möjligen även tolkas som att fyndet utgör resterna efter en spiralborr (jfr Aa 25:37 i Borg 1998b:142 samt F12560 i Werner 1981:fig. 45). Detta skulle emellertid innebära att det skedformiga bladet måste vara avbrutet. Så verkar dock inte vara fallet. Snarare har skaftet till navaren allt eftersom kommit att vridas runt med borren. Navarens användningsområde inkluderar hålborrning vid nitning av båtar (Berg 1983:34) men även för nitning av andra konstruktioner samt pluggning med dymlingar vid skiftesverk m.m. Det har med andra ord funnits gott om tillfällen att använda sig av navare vid de olika husbyggnationer som bedrivits i garnisonsområdet. Yxor Från terrass II finns två fragment av yxor. En något större del, nacken, av en yxa (F10853, Fig. 102, även Bjerstaf 2002:fig. 18) samt en mindre järnbit (F10214) vilken eventuellt utgör en flisa från en yxa. Från terrass 0 finns ett fynd av en yxa och från terrass I finns fyra fyndposter (varav en från Arbmans och en från Stolpes grävning). Därtill påträffades 1966 en skafthålsyxa (SHM 28374) som lösfynd till följd av markerosion. Fyndets exakta koordinater är inte kända. Den större yxbiten (F10214) från terrass II har rak hammarnacke, skafthålsflik och rak överkant och utgör sannolikt en mindre del av en Petersen typ C-yxa (Petersen 1919:39). Även yxan från terrass 0 samt en av yxorna från terrass I har tolkats som Petersens typ C (Andersson 1998:17–18; Wallgren 2005). Dessa yxor brukar allmänt betraktas som avsedda för trähantverk och är därtill i huvudsak äldre än vikingatid även om tidigvikingatida fynd finns (Hallinder 1986:47). Av de övriga fynden utgörs en yxa från terrass I av Petersen typ A och den lösfunna yxan är en Petersen typ G. En av yxorna från terrass I (F270) har avrundat nackparti och är smidd med s.k. tunnsmide enligt östlig smidestradition (Wallgren 2005:5). Petersens typ A och G sammanförs av Pär Hallinder under begreppet smalyxor, en grupp handyxor med universalfunktion (Hallinder 1986:46). Fil/rasp En mindre platt järnbit från terrass II (F11125:1) uppvisade på ena sidan tre rader av små räfflor. Föremålet 99 Figur 102. Verktyg och redskap. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrasserna II och III. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. påminner till formen om en bredare och något grövre mejsel. Enbart 1,4 cm av yttersta änden av föremålet påträffades. Från Mästermyr finns sex fynd vilka tolkats som filar och raspar, samtliga dessa är engradiga. De två rasparna, vilka båda är hela, har definierats som raspar främst beroende på det vinklade skaftet (samt att de endast graderats på ena sidan). Den ena av rasparna har endast enkla rader av skåror, jämförbart med en engradig fil. På den andra raspen har en längsvis delning gjorts av skårorna. (Arwidsson 1983:13.) Även raspen samt raspfragmentet ur Birkagraven Bj750 är kraftigt engradig och med vinklat handtag (Arbman 1940:pl. 185; 1943:272, fig. 218). Andra fynd av kraftigare filar/raspar daterade till yngre järnålder finns från bland annat Kvien i Dalarna (Fredsjö 1945:95–96) och Lillhärdal i Härjedalen (Hvarfner 1958:154). I dessa fall liksom i andra fynd av filar/raspar 100 så utgörs tandningen på både filar och raspar av engradiga horisontella skåror, kraftigare på rasparna än på filarna. Filar kan vara svåra att identifiera då tänderna lätt förstörs av korrosion (Werner 1981:42). Flera fyndidentifieringar av filar bygger därför endast på formen hos föremålen (ex. Tegnér1995:25; Seiler & Östberg 2008:38, fig. 44). Från medeltida stadslager finns fynd av dubbelgradiga filar, t.ex. från Lund. En dubbelgradig fil påträffades även i det äldre vikingatida boplatsmaterialet från Ralswiek, nuvarande Nordtyskland (Hermann 2005:fig. 185). Inget av de fynd av filar/raspar vilka studerats kan direkt jämföras med fyndet från Garnisonen. Detta är mig veterligen det enda förhistoriska fyndet av en fil med regelrätt raspgrad (se även Bøckman 2007:56). Möjligen är räfflorna tillverkade med hjälp av mejsel (jfr Berg 1983:31). Figur 103. Små ringar och nålar från terrass II. Figur 104. Järntenar från terrass II Sparrhorn F10446:2, påträffat på terrass III, tolkades i fält som en torshammare(?). Denna tolkning kvarstod vid fyndprepareringsarbetet, även om artefaktens avvikande karaktär påpekades (Ahlin Sundman 2002:10, 20). Ahlin Sundman har i sin genomgång föreslagit att det skulle kunna röra sig om ett ofärdigt hänge, men hon påpekar att dess form är tydligt avvikande från de övriga föremålen och att det kan röra sig om något helt annat (Ahlin Sundman 2002:20). Vid en närmare undersökning av fyndet är det uppenbart att fyndet har en form som särskiljer den från de säkra torshammare som påträffats på terrass II vilka i jämförelse är nätta och välgjorda. Den närmaste parallellen till F10446:2 kommer från Mästermyrfyndet och utgöras av ett föremål tolkat som ett litet sparrhorn (SHM 21592:76) (Arwidsson & Berg 1983:15, 31, 56, pl. 21). Skaftet till F10446:2 verkar här vara avbrutet eller ofärdigt. Ytterligare ett fynd, F10847, har tidigare föreslagits utgöra en del av ett större sparrhorn (Bjerstaf 2002:17). Fyndet skulle i tolkningen motsvara en del av det större sparrhorn som påträffades i Mästermyrfyndet (SHM 21592:75) (Arwidsson & Berg 1983:15, pl. 21). Tolkningen har senare bedömts som tveksam (Arvidsson 2003:16). Fyndet påträffades kanten av A27 vilken vid senare bearbetning av fältdata visat sig utgöra gropen efter en städstabb i smedjan (hus II:3). Tolkningen av föremålet som sparrhorn stämmer därmed med dess lokalisering. Då endast en liten del av föremålet finns kvar kan någon säker bedömning inte genomföras. Ett alternativ är att föremålet utgör en mindre del av ett ämnesjärn. 101 Råmaterial Järn Fragmenteringsgraden hos mycket av fyndmaterialet försvårar identifieringen av råmaterial och halvfabrikat. En betydande del av järnfynden utgörs av större och mindre delar med tenliknande form. Tenformiga ämnesjärn förekommer både med runt och med fyrsidigt tvärsnitt. Dessa kan i vissa fall utgöra halvfabrikat (Fig. 104–105) men verkar i många fall snarast röra sig om delar av spikar eller nitar. I några fall har tenformade ämnesjärn tolkats som halvfabrikat till spik/nit (Bjerstaf 2002:20, fig. 21). Dessa tenar kan dock lika väl ha använts till annan föremålstillverkning. Förutom de större tenarna förekommer i fyndmaterialet även mindre nålliknande järnbitar. Det har föreslagits att dessa skulle kunna ha tillverkats med det påträffade tråddragningsjärnet och eventuellt ha använts vid tillverkning av mindre ringar till ringväv (Arvidsson 2003:17–18; Ehlton 2003:18). Fynden av nålar och små ringar har en spridningsbild som mycket överensstämmer med hus II:3 och smedjans avfallslager (Fig. 103). Även bandformiga ämnesjärn har påträffats i materialet. Övriga metaller Av övriga metaller har några smältor av brons (Culegering) och bly (terrass II) respektive en i silver (terrass III) påträffats. Föremålen av kopparlegering har generellt bevarats betydligt sämre än järnet och många av fynden utgörs av oidentifierade fragment. Resterna efter smältor, oregelbundna klumpar samt en gjutkon (F10237) indikerar dock att även någon form av gjutning ägt rum på platsen. Dessa rester kan utgöra enkelt avfall men kan möjligen även utgöra material för återvinning (jfr Lamm 2008:27). Från terrass I finns bland det mer osäkra resterna av Culegering även en tydlig barr (F5057). Ett ämne i Cu-legering har tidigare påträffats på terrass I (F5057). Även från Arbmans undersökning av terrass I finns råmaterial i bly respektive silver. Vad som skulle kunna utgöra ett halvfabrikat, en ten/nål (F10409), i Cu-legering har påträffats på terrass II. Från de nedre terrasserna finns flera 102 Figur 105. Råmaterial och avfall av järn. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. Figur 106. Fynd av Cu-legering från terrass II. Observera den tydliga överensstämmelsen mellan fynden och lämningarna efter hus II:3 samt smedjans avfallslager. Figur 107. Smältor av glas och bly från terrass II. fynd av dragen koppartråd (F225, F4999 samt Stolpes Bj596:F81). Till gruppen halvfabrikat kan möjligen även räknas ett par fynd av sannolikt medvetet förstörda smyckedetaljer. Dessa utgörs av dels ett litet likarmat spänne (F10548) av äldre vendeltida typ, dels en bit av ett ringspänne (F12282:2) vilket sannolikt blivit avsågat. Svarta jorden finns en hel del fyndposter av råmaterial, halvfabrikat och hornspill (SHM 35000) proportionellt sett dock betydligt mindre i förhållande till färdiga produkter än för hamnområdet. Fyndposterna av ben/horn från garnisonsområdet vilka kan kopplas till hantverk är förhållandevis få. Ett par större bitar av avsågade men obearbetade horndelar har påträffats på terrass II. Särskilt intressant är F16450 vilken påträffades i det övre kulturlagret över cisternen A200 i garnisonsområdets nordligaste del. Hornbiten är avsågad i båda ändar och har en storlek och form som gör den lämplig som halvfabrikat till kam/kamfodralstillverkning (Fig. 108). Ytterligare en hornbit (F18053) påträffades på terrass III. Möjligen kan ytterligare, mindre bitar och fragment finnas bland det ännu inte osteologiskt bedömda benmaterialet. Vid den osteologiska genomgången av benmaterialet från Holger Arbmans undersökning av terrass I påträffades inga rester av horn eller andra spår av ben- Horn I medeltida stadsmiljöer påträffas ofta stora mängder avfall efter horn- och benhantverk. I de allra äldsta lagren i de tidigmedeltida städerna är dock avfallsmängderna ofta relativt små (Ros 2001:109–113). Av 856 fragment av ben/hornmaterialet från Birkas hamnområde utgjordes drygt hälften av fynden av halvfabrikat, tillverkningsavfall eller råämnen (Danielsson 1973a:40, 53). Fyndmaterialet från hamnområdet har tolkats som en systematisk avstädning och dumpning av avfall i vattnet (Ambrosiani 1981:163). Även från 1990–95 års undersökning i 103 Figur 108. Råmaterial och avfall. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrasserna II och III. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. och hornhantverk (Hedelin 1995). Bland fyndposterna finns emellertid ett par fyndposter (med 20 respektive 7 fragment vardera) klassade som hornbitar (SHM 21064:159, 219). Även vid Lena Holmquists undersökning av terrass I påträffades ett antal brända bitar av hornavfall (t.ex. F4734, F4706), framförallt inom det övre golvlagret. Flera av dessa fyndposter utgörs av hornens inre porösa massa och därmed av avfall. Utöver de uppenbara fynden av råmaterial och avfall har även ett antal fynd påträffats av bearbetade ben/ hornbitar, vissa med tydliga ristningar, vissa endast plattor. Dessa fynd har inte säkert kunnat identifieras till specifikt föremål i fält utan kräver framtida detaljstudier. Ingen total genomgång av hornmaterialet har ännu genomförts. Den översiktliga genomgången av hornspillet från garnisonsområdet visar dock på både halvfabrikat (för kamtillverkning?) och avfall (spongiöst spill och yttre taggdelar av hornen). 104 Glas Förutom de spridda pärlor som påträffats på samtliga undersökta terrasser, finns det även några bitar glas vilka tolkats som ämnen/stavar samt glassmälta/slagg. Utöver dessa fynd förekommer även små skärvor av glas bland fyndmaterialet. Möjligen härrör dessa från pärltillverkning. Tre fynd av ämnen/stavar har påträffats på terrass II (t.ex. F11831, Fig. 108) samt ett möjligt fynd på terrass I. Av glassmältor/slagg finns två fynd vardera från terrass I och III samt fyra fynd från terrass II. F11831 utgör sannolikt den yttersta slutbiten av en glasstav där den tillplattade änden orsakats av den tång med vilken man hållit fast staven vid pärltillverkningen. Motsvarande glasrester finns från andra vikingatida produktionsplatser (Lundström 1976:7–8; Callmer & Henderson 1991:146; Holme Andersen & Sode 2010:29–30, fig. 9). Fynden av glas härrörande från hantverk är tämligen modest. Större mängder glasråvaror och avfall har påträffats i svarta jorden men även från grävningen invid stadsvallen. Louise Hackelberg påpekar i sin CDuppsats att pärlan F312 från terrass I är identisk med de ljusblå pärlorna som tillverkats vid stadsvallen och med glasstaven (F14103) från terrass II (Hackelberg 2007:25). Figur 109. Slagg, från terrass II. Kvantitativ gradering utifrån vikt av fynden påträffade på terrassen. Figur 110. Slagg från terass III. Kvantitativ gradering utifrån vikt av fynden påträffade på terrassen. 105 Teknisk keramik, slagg och annat smides avfall På terrass II påträffades totalt 143 kg smidesavfall. Huvuddelen av dessa klassades i fält in under den övergripande kategorin slagg. Vid en översiktlig, okulär granskning återfanns här både tyngre, magnetiska klumpar med spår efter järn, olika former av slagger, samt bränd och förglasade lera. Fynden av avfall efter metallhantverk representerar flera olika processled. Vissa av fynden av lera har vid den förnyade genomgången av fyndmaterialet sammanställts i databasen under den samlande fyndgruppen Teknisk keramik. Med teknisk keramik avses här eldfast keramik använd inom metalhantverk. Jämfört med den stora mängden slagg är antalet fyndposter av teknisk keramik fåtaliga. Möjligen kan ytterligare fyndposter dölja sig bland de ännu inte okulärbesiktigade fynden i magasin vilka klassats in under de övergripande fyndkategorierna bränd lera och slagg. Framförallt döljer sig sannolikt ytterligare poster av ugns- och härdmaterial inom dessa båda kategorier. Slagg Bland det påträffade fyndmaterialet från terrass II finns en större mängd slagg. Jordlagren i detta område var vid undersökningen mycket sotiga. Slaggen koncentrerar sig framförallt till själva smedjebyggnaden, hus II:3, och dess anläggningar, dels till avfallsmassorna norr om huset (A152, A200 och i viss mån A150) (Fig. 109). Slaggen utgörs främst av plankonvexa kakor av smidesslagg (jfr Hallinder et al. 1986:132). Det har även föreslagits att det skulle ha förekommit primärsmide i smedjan (Bjerstaf 2002:12). I dagsläget tyder dock inget på att så skulle vara fallet. Mindre mängder slagg har påträffats på samtliga undersökta terrasser, främst kopplat till de översta kulturlagren. Fynden på terrass I har en tydlig tyngdpunkt till terrassens norra ände (Bengtzon 2001:20) och därmed området närmast terrass II och smedjan hus II:3. Vid en genomgång av boplatsmaterial påträffat i fyllnadsmassorna i de schakt (bl.a. gravar) som Stolpe undersökt återfinns järnslagg i flera, varav två, Bj563 och Bj578, inom gravfält 2B (Holmquist Olausson 1993:40–41). Av gravarna tillhörande gravfält 2B är det även i övrigt tydligt att flera innehåller fynd bland fyllnadsmassorna vilka kopplar dessa till terrass II i Garnisonen. Verksamheten i området är alltså åtminstone delvis yngre än de närmst belägna gravarna. 106 Figur 111. Teknisk keramik från terrass II. Observera den tydliga korrelationen med hus II:3. Ässjefodring Bland den stora mängden fyndposter i fält klassade som bränd lera respektive slagg finns vissa som utgörs av sintrade lerbitar med en sida tydligt glasartad. En något större bit utgörs av skiktad silikatslagg i flera lager med bränd lera på ena sidan (F10904). Biten utgör tydligt resterna efter insidan av en ugnsvägg med slaggrester från flera smältningar (jfr Helgögrävningarnas laminerade slagg, Hallinder et al. 1986:136). Bland Helgömaterialet har bitar bränd vitrifierad lera av mer obestämd art förslagits utgöra resterna efter ässjefodring (Grandin & Hjärtner-Holdar 2008:84, 86). Blästerskydd En mindre bit bränd lera med ena sidan kraftigt förglasad (F11179:2) kan möjligen utgöra en bit av ett blästerskydd. Distinktionen mellan vävtyngder och blästermunstycken är något flytande och olika forskare har valt att lägga kriterierna något olika. Generellt tycks gälla att vävtyngdsliknande artefakter av mycket Figur 112. Slagg och teknisk keramik. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. stenmagrat gods och uppenbart brända kan ha utgjort blästermunstycken. Leran måste innehålla så mycket sand att godset kan motstå temperaturer på över 1000°C. Detta innebär att resterna efter blästermunstycken får en tydligt sintrad/glasartad insida. (Stilborg 2002a:150, 2002b:142.) I flera fall har vävtyngdsliknande föremål med ornering tolkats som blästermunstycken (Brinch Madsen 1981; Hjärtner-Holdar et al. 2000:46–47; Andersson 2004:21). Här har godsets innehåll med grövre fraktioner inblandad i leran, i kombination med fyndkontexten (påträffat i anslutning till andra smedjerester) varit 107 tolkningsgrundande. Vävtyngder anses vanligen vara tillverkade av renare, omagrad, lera. Magrade vävtyngder anges därmed som ovanligt förekommande. Vid en stickprovsundersökning har jag emellertid funnit att vävtyngder sällan beskrivs närmare med avseende på gods och en noggrannare klassning är därför inte möjlig. Magrade vävtyngder har trots allt iakttagits vid ett flertal tillfällen (t.ex. Borg 1998a:159–160; Gustafsson et al. 2000:30). Vävtyngderna från den medeltida bebyggelsen i Eketorp, Öland, är tillverkade av grovt gods med magring av små kritstenar. Dessa vävtyngder är ornerade med stämpelintryck efter en bultlåsnyckel (Borg 1998a:159– 160). En motsvarande form har den vävtyngd från Svarta jorden på Birka (SHM 5208:1973) vilken av Andreas Oldeberg tas som exempel på trissformiga blästermunstycken i lera (Oldeberg 1966:80, fig. 133). Oldebergs bedömning har varit grundläggande för senare tolkningar där vävtyngder inte alltför sällan omnämns som möjliga eller troliga blästermunstycken. Leran som använts till vävtyngder är ofta inte ordentligt bearbetad, den är vanligen omagrad och ofta kalkhaltig (klinlera). Däremot kan själva leran mycket väl vara s.k. ”naturligt magrad”, d.v.s. den innehåller både sand och småsten. (Andersson 1996:71.) Den kalkhaltiga och naturligt magrade leran gör att vävtyngderna hårdnar bra vid torkning men däremot inte kan brännas p.g.a. att de då deformeras. Obrända vävtyngder bevaras dåligt och spjälkas lätt upp vid frostsprängning och löses upp av väta. Flertalet av fynden från terrass II utgörs av just små bitar av spjälkad lera där endast de delar som utgör de slätade, 108 rundade och ibland ornerade utsidorna och hålen visar att det rör sig om rester efter vävtyngder. Säkra rester efter blästermunstycken av lera har påträffats bland annat i Fyrkat, Jylland (Roesdahl 1977:61–63), Ribe, Jylland (Brinch Madsen 2004:187) och Eketorp, Öland (Cinthio 1998b:135). Här utgörs den ena sidan av lerbitarna av en tydligt försintrad och slaggig yta. Rester av detta slag tolkas knappast som vävtyngd/blästermunstycke i fält utan snarast som blästermunstycke/slagg/ugnsvägg (jfr bilderna på blästerskydd s. 9 och ugnsrest med lufthål s. 11 i GAL 2007). Lödförpackningar Bland fynden av teknisk keramik återfinns tre fyndposter vilka klassats som braspaket. Två av fyndposterna har analyserats inom en CD-uppsats av NyBjörn Gustafsson (Gustafsson 2003). Han beskriver fynden som lerskal vilka utseendemässigt överensstämmer med lödförpackningar för bultlås (t.ex. F13313 se Fig. 112). Bland annat kan parallellt mönster (jfr Werthwein 2008:12) samt hörnanslutningar ses på bitarna. Föremålen är dock kraftigt förslaggade och tyngre än liknande lödpaket från andra lokaler (Gustafsson 2003:12). De olika lerskalen överensstämmer med olika typer av låshus. Här finns lerskal för små kubiska låshus, för låshus med trapetsoid form samt för rundade låshus av Tomtlunds typ III/alternativt till en brasad skälla (motsvarande F12738 se Religion och kult nedan) (Gustafsson 2003:12). Förekomsten av lödförpackningar antyder att lås tillverkats på platsen (Gustafsson 2003:16; 2005:21). Textilredskap Holger Arbmans tolkning av området (RAÄ 173) som en garnison byggde på kombinationen förekomsten av vapen och avsaknaden av föremål kopplade till kvinnor och till textilt arbete (Arbman 1939:62–63, 1965:22). Denna bedömning står sig i princip för terrass I, även efter den senaste undersökningen (se Holmquist Olausson & Kitzler Åhfeldt 2002:Bilaga 7). Ett litet antal fyndposter med koppling till textil verksamhet finns dock från terrassen bl.a. glättstenar (F6689, F6793 samt Bj596:F72). Från terrass II är emellertid mängden textilredskap betydligt större. Här rör det sig definitivt om textilt hantverk. Vävtyngder Vid undersökningen av terrass II påträffades en betydligt större mängd textilredskap, framförallt ett större antal fyndposter med större och mindre fragment efter vävtyngder. Fragmenten utgörs av formad mer eller mindre bränd lera där ytan på bitarna uppvisar olika Figur 113. Vävtyngder inklusive ej säkert bestämda fynd från terrass II. Kvantitativ gradering utifrån vikt. grader av rundning. I vissa fall, beroende på bitarnas storlek, finns även antydan till hål/pip, och i flera fall finns ornering. I fält kom ett flertal av dessa fynd att tolkas som bitar efter blästermunstycken. Tolkningen byggde då mycket på att området redan kommit att klassas som en smedja (se t.ex. Bengtzon 2001:20). Vid en översiktlig genomgång av delar av fyndmaterialet har ett flertal av dessa fynd studerats och åtminstone de okulärt bedömda fynden utgör fragment av vävtyngder. Vid rapportbearbetningen har allt i magasin återanträffat material tolkat som ”blästermunstycken” okulärbesiktigats. I det stora flertalet fall (nästan samtliga) har de då omtolkats som vävtyngder/vävtyngdsfragment och omklassningen har förts in i fynddatabasen. Ett litet fåtal fall av fyndposter har utgjorts av mer allmänna fynd av bränd lera och har då skrivits in som detta. I de fall där fyndposterna inte gått att studera i magasin har ingen säker omklassning gått att genomföra. Dessa fyndposter står därför i kolumnen Sakord kvar som ”blästermunstycke” men har i kolumnen Fyndgrupp klassats in som ”vävtyngd?”. Vid genomgången av inte närmare klassificerade fynd av bränd lera kunde ytterligare ett antal fyndposter av vävtyngdsfragment identifieras. Ofta låg dessa då i samlingspåsar med annan bränd lera. Här har undernummer använts vid separeringen av fynden. Alla fyndposter av bränd lera är dock inte genomgången och ytterligare fynd av vävtyngdsfragment finns sannolikt. Huvuddelen av fyndposterna av vävtyngder är fragmentariska. Spjälkningen av fynden och lerans grå färg visar båda att vävtyngderna använts som endast lufttorkade eller möjligen lätt eldbakade. Ett exempel på hur bitarna har splittrats utgörs av fyndet F16250. Denna utgör resterna efter en enda vävtyngd varav ungefär 2/5 återstod vid påträffandet. Vävtyngden hade kommit att Figur 114. Vävtyngder från terrass III. Viktuppgifter saknas för flera av posterna varför fynden endast är inmarkerade 109 Figur 115. Vävtyngden F16250 in situ. Tyngden har krackelerat men bitarna ligger fortfarande intill varandra. Foto: Liselotte Bergström. ligga horisontellt mot markytan högst upp i fyllningen i A202, d.v.s. igenfyllnadsmassorna efter Hjalmar Stolpes Bj647. Vid påträffandet låg samtliga sönderspjälkade fragment fortfarande i anslutning till varandra som ett pussel (Fig. 115). Flera av vävtyngdsfragmenten uppvisar spår efter deformering till följd av brand varvid leran expanderat och ”poppat”. Detta är särskilt märkbart på en del av fynden påträffade i anslutning till hus II:1s norra kortände (t.ex. F14627). I denna ände av huset är vävtyngdskoncentrationen även som störst och här har uppenbarligen en vävstol stått placerad. Vid en jämförelse med kaliumvärdenas variation i de analyserade jordproverna för terrass II kan en motsvarande förhöjning ses för proverna för norra delen av hus II:1. De förhöjda kaliumvärdena visar på rester av träaska och de deformerade vävtyngderna i vägglinjen visar hur hus II:1 sannolikt eldhärjats kraftigt. Deformerade vävtyngder har, p.g.a. deras tydligt eldpåverkade utseende, tidigare i flera sammanhang misstagits för blästerskydd. Just lerans tydliga deformering vid eldspåverkan är dock i sig ett belägg för att föremålen inte kan ha utgjort blästerskydd (Gustafsson 2009:257). 110 Från terrass III finns ett litet antal fynd av bränd lera vilka kan utgöra rester efter vävtyngdsfragment. Även från terrass I finns ett par fyndposter (F3768, F3791), båda påträffade i nordöstra delen av terrassen i den hörna och det lager där även smidesavfall påträffats. Det rör sig alltså sannolikt om avfall från terrass II. Från område A, finns en fyndpost (F199). Möjligen kan något flera vävtyngdsfragment finnas bland den stora mängden bränd lera som ännu inte blivit slutligt klassificerad från dessa områden. Vävtyngdsfragmenten uppvisar därmed en betydligt tydligare koncentration till terrass II och området för hus II:1 än smidesavfallet från det efterföljande hus II:3 gör. Vävtyngdernas fragmentering verkar huvudsakligen vara en effekt av eldsvådan som brände ned hus II:1 och det efterföljande årtusendet av tjälsprängning i jorden. Ingen direkt bortförsel av vävtyngdsmaterial i form av förstörda tyngder verkar ha skett under själva verksamhetsfasen. Sländtrissor På terrass II påträffades elva fyndposter av sländtrissor. Två av fyndposterna utgörs av ytterst små fragment och två fyndposter utgör tillsammans en hel sländtrissa. sländtrissorna från Svarta jorden tillhör (Andersson 2003:77). Sländtrissorna från Garnisonen har använts för att producera tråd av olika tjocklek, från väldigt tunna trådar till medium/tjocka trådar. Huvuddelen av trissorna var avsedda för produktion av tunnare tråd att använda vid produktion av finare textil. (Thorin 2012:28,35.) Synålar På terrass II påträffades synålar i järn. Två av dessa utgör helt säkra synålar (F10560, F12447) men här finns även många små nålformiga järntenar som saknar öga (se Fig. 103). Även från terrass I finns en synål i järn (F3242). De säkra synålarna i järn är väldigt gracila vilket överensstämmer med fynden av synålar från Svarta jorden (Andersson 2003:89). De tunna synålarna med små ögon kräver väldigt tunn sytråd. Dessutom bör tyget ha varit av finare kvalité med hög trådtäthet. (Andersson 2003:89.) Synålarna är därmed lämpliga att använda tillsammans med den tråd som bör ha producerat med hjälp av de lågviktiga sländtrissorna (se ovan). Figur 116. Sländtrissor från terrass II. Fynden utgörs huvudsakligen av lera men två av fynden är av bergart. Därtill tillkommer sländtrissan i lera påträffad i grav A88 på terrassen. Från terrass III finns ett fynd av en sländtrissa i lera. Från tidigare avrapporterade terrass I finns en liten sländtrissa i ben (F3158). Därtill har en halv sländtrissa i kvartsit påträffats från Stolpes undersökning av terrass I och en halv sländtrissa i bergart och en mindre del av en sländtrissa i täljsten har påträffats från Arbmans undersökning i garnisonsområdet. Ytterligare ett fynd kan eventuellt ha använts som sländtrissa. Det är en stor polykrom pärla (F6916), från övre delen av avfallsrännan. Från Birkas boplatsmaterial i övrigt har tidigare 429 sländtrissor påträffats (Andersson 2003:73). Från gravarna har sländtrissor bara påträffats i fem gravar, varav tre säkra (Arwidsson 1989:96). Ida Thorin har i sin uppsats beräknat den ursprungliga vikten på åtta av sländtrissorna. Resultatet visar på en ursprunglig vikt som varierar mellan 7,4 g och 24,65 g (Thorin 2012:tabell 3). De påträffade sländtrissorna varierar alltså i vikt men faller samtliga inom ramen för viktkategorin 5–29 g, den viktkategori som även de flesta Bennålar På terrass II påträffades en mindre del av en bennål (F12001). Endast ett mellanparti av nålen återstår. Det går därmed inte att fastställa hur denna har använts då vare sig spets eller eventuellt öga finns bevarat. Från terrass I finns en hel 10 cm lång bennål (F4932) av modell lämplig för sömnad. Även från Arbmans undersökning av terrass I finns ett fynd (SHM 21064:299). I likhet med fyndet från terrass II återstår endast en mindre del av nålen. Sisare Sisaren (F14526) påträffades i L2 ovanför gårdsplanens stenläggning på terrass II (se Fig. 117). Saxen är drygt 12 cm lång och därmed i det närmaste jämnstor med saxen A88:1 påträffad i grav A88 (Larsson 2003:16). Båda dessa sisare tillhör saxtyp R442 (Rygh 1885), d.v.s. de saknar den omböjning som förekommer hos den yngre modellen (R443) av vikingatida sisare. R442 förekommer från vendeltid och under 800-talet. Dock finns norska fynd även från första halvan av 900-talet. (Petersen 1951:312–314.) Av de tidigare publicerade fynden av sisare från Birka utgörs samtliga klassificerade av den yngre typ R443, detta gäller både gravfynd (Arwidsson 1984:196) och boplatsmaterial från svarta jorden (5208:383–396) samt dess hamnområde (Werner 1973:95). 111 Figur 117. Textilredskap. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. 112 *Handelsrelaterade föremål Mynt Samtliga mynt från Garnisonen har bedömts numismatiskt av Gert Rispling. Fynden från terrasserna 0 och I har presenterats populärvetenskapligt i en artikel av Kenneth Jonsson (Jonsson 2001). Analysdata för myntfynden från terrasserna II och III finns i bilagan Myntfynden. 11 fyndposter med silvermynt påträffades inom undersökningsområdet terrass II. De är samtliga trasiga och fragmentariska, flertalet är tydligt sönderklippta och även de övriga kan möjligen utgöra rester efter klippta mynt. De flesta är påträffade i den norra delen av schaktet och framförallt i lagren relaterade till den stenlagda gårdsplanen. Från terrass III finns sex fyndposter med mynt. Tre av dessa är påträffade inom ett område mindre än en meter. Ett av dessa mynt (F18194) är dock påträffat i området där schakten från 2001 och 2004 överlappar och dess lokalisering och stratigrafiska tillhörighet är därmed osäker då materialet därifrån utgörs av återfyllnad från 2001 års schakt. Det undersökta området på terrass III är för litet för att någon närmare tolkning av myntfyndens spridning skall vara meningsfull. De allra flesta myntfynden härrör från terrass I. Samtliga myntfynd från terrasserna II och III är islamiska. Från terrass 0 och I finns emellertid vardera ett bysantinskt mynt och från terrass I även två nordiska mynt. Kenneth Jonsson delade i sin sammanställning av myntfynden från terrasserna 0 och I in mynten i tre tidsperioder vardera omfattande ca 50 år (Jonsson 2001:32) (se Tabell 5). Jonsson jämför i sin sammanställning fynden från Garnisonen med myntfynden från Svarta jorden och gravarna. Han anser att myntfynden från Garnisonen visar på en överrepresentation av mynt från den äldsta perioden men framförallt från mellanperioden (ca 850–900). Detta tolkar han som att det försiggått en hög aktivitet i området under (hela) 800-talet och till strax efter mitten av 900-talet. (Jonsson 2001:fig. 1, 33.) Ingrid Gustin gör en motsvarande sammanställning av myntfynden från Hamnområdet (1970–71), Svarta jorden (1990–95) och Garnisonen (1998–2000, d.v.s. mynten från terrass I) (Gustin 2011). Hon föreslår att skillnaden i andel mynt från andra halvan av 800-talet, Figur 118. Mynt, viktlod och vågskål från terrass II. Figur 119. Mynt och viktlod från terrass III. med betydligt större andel mynt för Garnisonen än för Svarta jorden och hamnområdet kan vara en fråga om beräkningsgrund. Hon anser att det beror på att Kenneth Jonsson har en annan indelning av myntperioder (d.v.s. 840 eller 850, respektive 890 eller 900). (Gustin 2011:236.) Det man kan se vid en genomgång av myntfynden från Garnisonen är att en stor del av 800-talsmynten har en tämligen vid datering vilket kan 113 Tabell 5. Fynden av mynt och viktlod från garnisonsområdet, från samtliga genomförda undersökningar. Mynten har delats in i samma tidsperioder som Kenneth Jonsson tidigare använde i sin presentation av myntfynden från terrasserna 0 och I (Jonsson 2001). 1 15 1 17 2 2 1 5 5 4 1 10 3 1 4 4 1 5 Parallell Cylindrisk Kuboktra Bipolär totalt okänd 890 – 1 15 5 3 24 0 12 56 14 6 88 1 1 Vågfynd totalt 8 24 8 2 42 Viktlod Osäker område A T0 T1* T2 T3 totalt 842 – 890 – 842 Mynt 1 1 2 0 0 5 13 4 22 vågarm, bleck av vågskål? vågskål * samt ett mynt från 1877 0,43 0,27 0,27 påverka periodtilldelningen. Som mest kan 15 mynt (26%) räkknas till perioden 850–900 och som minst endast 5 mynt (9%). Sju av de något osäkra mynten skulle hela Gkunna0,47 0,26 då istället tänkas0,22 tillhöra den äldsta fasen som i så fall skulle bli ännu mer överrepresenterad. Oberoende av vilken beräkningsmetod som används så utgör mynten från 800-talet en betydande av fyndmaterialet. 25 12 del17 56 Utifrån skattfynd har Jonsson kommit fram till en cirkulationstid för de islamiska mynten under vikingatid på 30–75 år (Jonsson 2005:16, tabell 1). Gustin kommer i sin tolkning fram till att tidiga dirhams frekvent påträffas i betydligt yngre kontexter (Gustin 2011:236, 241). Gustin anser att resultatet indikerar en kronologisk skillnad mellan myntfynden från stadsområdet och de påträffade i skattfynd (Gustin 2011:239). Analysen av fyndmaterialet från Garnisonens två övre terrasser tyder dock på att myntfynden faktiskt kan relateras till de olika stratigrafiska faserna i området med bebyggelse både under 800- och 900-tal. En genomgång av materialet från terrass I visar även den på ytterligare stratigrafiska nivåer med bebyggelse ovanpå terrassuppbyggnaden men äldre än själva hallhuset. Sannolikt finns det alltså 800-talsbebyggelse även på terrass I. En fortsatt analys får utvisa vilken bebyggelsefas de äldre mynten härrör från. Viktlod Viktloden påträffade i garnisonsområdet har behandlats i två uppsatser (Eriksson 2004; Schultzén 2009). Totalt 22 viktlod är påträffade i garnisonsområdet. Av dessa är fem påträffade på terrass I (varav två från Arbmans och en från Stolpes grävning), fyra viktlod är påträffade på terrass III och majoriteten av viktloden, 13 114 stycken, är påträffade på terrass II. Hälften av dessa är i likhet med myntfynden påträffade inom lagren kopplade till gårdsplanen i norr. Medan samtliga viktlod från terrass I är bipolära förekommer betydligt fler varianter av viktlod på terrasserna II och III. Av de bipolära viktloden påträffade på terrass II tilhör tre lämningarna efter hus II:2 och har påträffats i vägglämningarna (stolphål respektive väggränna). Även på terrass III påträffades ett bipolärt viktlod i anslutning till en vägglinje, hus III:2s södra vägg. Vad gäller fynden från terrass I är fyndomständlig heterna tyvärr betydligt mer oklara. Ett av fynden från AFLs grävning är påträffad i A14 och de två fynden från Arbmans grävning härrör från tvärschakt 2 (d.v.s. området till vilket A14 hör). Det finns tyvärr inga uppgifter om vilket ac schakten viktlodet från Stolpes grävning påträffades i. Möjligen skulle samtliga fynd alltså kunna vara påträffade i samma område (eventuellt samma stolphål). Data räcker tyvärr inte för att säkerställa detta. Att A14 dessutom undersökts vid samtliga tre grävningar underlättar ju inte bedömningen av fyllningen. Samtliga bipolära viktlod med synlig ornamentik har gått att klassificera till Steuers typ B1 tidig (Steuer 1997:Abb. 209, 407; Eriksson 2004:18, 26) och de kubooktraedriska är av Steuers typ A tidig (Eriksson 2004:18).ku Joakim Schultzén utförde i sin uppsats en CAD-analys av de bipolära och kubooktraedriska viktloden från terrass II. Utifrån bedömning av deras nuvarande vikt, form och densitet kalkylerade han fram deras tänkta ursprungsvikt. Resultaten jämfördes med Erik Sperbers tidigare analys av viktlod från Birkas gravar. Schultzéns slutsats är att Figur 120. Handelsrelaterad utrustning påträffad på terrasserna II och III. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. den viktsats som de analyserade viktloden ingår i (det skandinavisk-islamiska systemet av mitqalvikten) har haft en grundvikt av 3,968 g d.v.s. 15/16 av en standardmitqal. (Schultzén 2009, 2011:2386.) De bipolära och de kubooktraedriska viktloden påträffas ofta i sådana kontexter vilket tyder på att de har använts i ekonomiska transaktioner (Gustin 2004a:19). Detta skulle för Garnisonens del kunna ge en fingervisning om de aktiviteter som försiggått på den stenlagda gårdsplanen norr om husen (se Fig. 118). De cylindriska blyviktloden kan möjligen kopplas till en yngre fas på terrassen än de övriga vikterna. De två största cylindriska viktloden påträffade i L20 (F12407) och toppen på L14 (F14094). Fyndet i L20 placerar sig även i direkt relation till hus II:1s västra långvägg. Från Svarta jorden-grävningen kan majoriteten av blyviktloden relateras till verkstadsfasen och den bronsgjuteriverksamhet som ägde rum på platsen under äldre Birka-tid (Gustin 2004b:108–109). På viktlodet F12407 kan fästpunkten för en nu försvunnen upphängningsögla ses (Eriksson 2004:31). Motsvarande rester efter fästpunker kan ses på blyvikter från Svarta jorden (Gustin 2004a:21). Om öglan haft en praktisk funktion eller endast varit dekorativ är okänt. Spridningsbilden av viktloden på terrass II uppvisar en negativ korrelation gentemot förekomsten av slagg och annat avfall kopplat till hus II:3 och smedjefasens avfallskoncentrationer. Balansvåg På terrass II påträffades i stolphål A194 resterna efter en vågskål (F14663) av kopparlegering (Fig. 120). Stolphålet ingår i hus II:5s östra långvägg och fyndet har bedömts utgöra ett stolphålsoffer. Vågen är av modellen Steuers typ 3, vilket är den äldsta modellen av klappvåg på nordiskt område (Steuer 1997:25) och samtida med de påträffade viktloden. På terrass I påträffades i samband med undersökningen av hallhuset en vågarm (F5041) som till utseende och storlek stämmer väl överens med resterna efter vågskålen och skulle alltså kunna härstamma från samma våg (Eriksson 2004:31). Vågarmen är påträffad i NÖ hörnet av huslämningarna, på toppen av den stenpackning (A116) vilken överlagrar stolphål och väggränna i husets norra kortände. Även från Arbmans undersökning av terrass I finns ett fynd, fragmentet av ett bronsbleck, vilket tolkats som möjligen en del av en vågskål. 115 Religion och kult 116 Tabell 6. Det totala antalet fyndposter av amuletter från samtliga undersökningar i garnisonsområdet. område A T0 T1 T2 T3 övrigt totalt 1 13 14 1 1 4 2 8 2 2 1 1 1 3 6 2 1 10 Totalt Övrigt Vapen Skäror Amuletter Eldstål Torshammare Vid undersökningen av terrass II framkom inte mindre än 12 lösa torshammare i järn. Dessutom påträffades en mindre amulettring med två torshammare och en liten ring (F14166). Bland fynden i stolphålet A9 på terrass I fanns en torshammare i horn (F1322). De sju torshammarhängen som påträffades vid 2001 års undersökning av terrass II analyserades i en CDuppsats av Elin Ahlin Sundman (Ahlin Sundman 2002). Utifrån tenens tjocklek samt formen på hängenas öglor delade Ahlin Sundman in föremålen i två grupper. De flesta av hängena (F10036, F10312, F10559, F10854 och F11088) tolkades utgöra separata hängen, s.k. smyckeshängen, medan två av föremålen (F11998:1 och F11998:2) bedömdes ha tillhört en torshammarring (Ahlin Sundman 2002:11). Fynden av torshammare, som enstaka smycken eller som amuletter på mindre ringar, påträffade inom boplatskontexter har ökat kraftigt under senaste två årtiondena. Torshammare inom boplatslokaler är tillverkade i ett flertal olika material: bly (Ribe, Paviken, Stentinget) silver (Paviken, Hedeby, Läby?), kopparlegering (Köpingsvik, Hedeby) och bärnsten Figur 121. Amuletter från terrass II. Torshammare Amuletter I Garnisonen finns ett antal föremål tillhörande kategorin amuletter. Huvuddelen utgörs av torshammare och är påträffade på terrass II (Tabell 6). Amuletterna är påträffade utspridda över hela undersökningsområdet på terras II (Fig. 121). De är påträffade en och en (förutom F11998) och inget tydligt mönster kan ses i spridningsbilden. Vissa av amuletterna förekommer endast i enstaka exemplar. Från terrass I finns en järnring med två miniatyrskäror F3017. Ytterligare en halv skära (F5249) tillhör sannolikt fyndet, men har brutits sönder precis vid mitthålet. (Ahlin Sundman 2002:15.) Från terrass I finns även ett fynd av runhängen. Två små kopparbleck uppträdda tillsammans på en tunn koppartråd och med inristade inskriptioner på både fram- och baksidorna. Denna typ av runhängen brukar uppfattas som magiska amuletter. Helmer Gustavson påpekar att flera av fynden av sådana amuletter har påträffats i anslutning till metallhantverksplatser. (Gustavson 2009:123–124.) 0 2 8 24 2 1 37 Figur 122. Amuletter. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. (Svarta jorden Birka, Hedeby, Paviken). Dessa fynd är huvudsakligen påträffade som enstaka fynd och har ofta tolkats som smycken (t.ex. Lundström 1981:67; Brinch Madsen 2010:131). Tidigare har föreslagits att torshammarna på terrass II i Garnisonen skulle ha tillverkats i smedjan och därför påträffats i detta område (Ahlin Sundman 2002:23; Arvidsson 2003:23; Hedenstierna-Jonson 2006b:51). Eventuellt skulle det röra sig om rituellt tillverkande, jämförbart med det i Borg, Östergötland (Arvidsson 117 2003:20). Det har även föreslagits att torshammaren skulle kunna ha utgjort ett populärt smycke bland smeder (Ahlin Sundman 2002:23). Av de torshammare som sedan tidigare finns rapporterade från Birka (fyra från gravar och tre från Svarta jorden) har det föreslagits att ett par av torshammarna från gravar kan ha legat i små väskor eller påsar, andra är fästa på ringar med krampor som kan ha suttit på en kista eller liknande (Ström 1984:136). De behöver alltså inte ha burits som smycken. Torshammarna i järn kan i detta avseende jämföras med de spiralhängen vilka tolkats som rangelbeslag (se Transport nedan). Eldstålsformiga hängen och ringar Ett flertal ringformiga fynd har påträffats inom garnisonsområdet. I de flesta fall har dessa förmodligen utgjort någon form av slutanordning i olika konstruktioner. Några av dem har dock former som gör att de kan tolkas som eldstålsformiga amuletter. Två små ringar, en från vardera terrass II (F13214:1) och III (F10337 i Ahlin Sundman 2002:12) har tolkats som elstålsformade hängen. En ring i samma storlek och utseende (F14537) påträffades högst upp i avfallslagrena över cisternen A200. Denna hade även ett L-formigt hänge. Ytterligare en liten ring från terrass II (F12700) påminner något om ett litet eldstålsformigt hänge (Arvidsson 2003:20). Ringen F14620 är tämligen stor och kraftig. En liknande men något mindre ring, påträffad vid Paviken på Gotland, tolkades som möjligen ett riktigt eldstål, p.g.a. sin robusthet (Lundström 1981:52–53, 67). Att använda sig av utseendet som särskiljare mellan brukseldstål och amulettring (se Jonsson 2006:3) underlättar vid benämningen av föremålet men kommer inte till rätta med själva tolkningen av detsamma. Även från terrasserna 0 (SHM 21064:84) och I (F4690) finns fynd av fragmentariska eldstålsringar. En större eldstålsformig ring (F7006) påträffades i det äldre kulturlagret under terrasseringen för terrass I. Från terrass III finns en större del av vad som kan utgöra ett förarbete till en amulettring (F10441:2). Den påminner närmast om vissa av föremålen från Borg i Östergötland (t.ex. fnr 52, Björkhager et al. 1997:fig. 68). Den är utsmidd till en snibb i ena änden och har en något böjd form. Om föremålet var tänkt att på egen hand bilda en hel ring borde storleken på den slutliga produkten bli ungefär som F14620. Det är även möjligt att den endast utgör ena halvan av en ring som då skulle kunna bli 15–16 118 cm i diameter. I fyllningen hos Stolpegrävning Bj562 påträffades en ring med tre mindre ringar på samt den lösa hälften av en järnring (Arbman 1940:plansch 108:4, 1943:182). Från Arbmans grävning i Garnisonen finns ett fynd (SHM 21064:Id432350) av en fragmentarisk järnring med fastkorroderade möjliga amuletthängen. Denna har dock inte varit föremål för närmare studium. Spiral Ett fynd (F10565) från terrass II utgörs av en järnten, vriden sex varv, vilken bildar ett rör. Spiralen är även torderad tre varv i ena änden. Liknande spiraler, vridna 2–11 varv, förekommer på ungefär 15% av torshammarringarna (Ström 1984:128–129) och spiralen från Garnisonen har bedömts troligen tillhöra den kategorin (Ahlin Sundman 2002:12). En motsvarande järnspiral (SHM 21064:191), vriden tre varv, påträffades vid Arbmans undersökning av terrass I. Torderade järnbitar Från de benförande igenfyllnadsmassorna över cisternen A200 finns två fynd av torderade ringar (F16192:2 och F16176). Det ena fyndet har bedömts utgöra torderade bitar av en torshammarring (F16176 se Fig. 122). På en av bitarna sitter längst ut ringens låsanordning i form av upprullade spiraler (Ström 1984:128). Om samtliga föremålets bitar har återfunnits har ringen ursprungligen haft en storlek av ca 10 cm i diameter vilket ligger i underkant av den mer vanliga storleken av 15 cm (Ström 1984:127). En alternativ tolkning är att den torderade järntenen skulle utgöra resterna efter ett handtag till ett ämbar (se Arbman 1940:plansch 212). Dessa tenar skiljer sig inte mycket från torshammarringarna i utseende, vad gäller själva den torderade tenen. Eventuellt skulle F16176 alltså kunna utgöra resterna efter ett sådant handtag, närmast jämförbar med det i Bj973 vars handtag även har spiralrullade ändar. Det som skiljer de båda fynden åt är framförallt vinkeln vid tenens avslut mot spiralen/ låset samt i viss mån själva tenens böj. Från terrass I finns en spiralvriden ten (SHM 21064:42) vilken i större utsträckning påminner om ett torderat handtag. Det andra fyndet (F16192:2 se Fig. 122) utgör idag tre bitar av vad som uppenbarligen har utgjort en betydligt mindre ring. Ursprunglig diameter bör ha legat på ca 5 cm. Ytterligare ett par fyndposter av torderade järntenar, vilka sannolikt har utgjort delar av ringar, har påträffats på terrass II, en på terrass I och en på terrass 0. Musikinstrument Från aktivitetsytan i området för terras I men under terrasseringen i det äldsta kulturlagret påträffades fyndet av en ofärdig benflöjt (F7025). Denna har tolkats som Garnisonens enda musikinstrument (Holmquist Olausson & Kitzler Åhfeldt 2002:20). Från terrass I finns ett fynd av en bjällra (F1084) (Hedenstierna-Jonson & Holmquist Olausson 2006:15). Bjällror har påträffats i 11 av Stolpes undersökta gravar. Anne-Sofie Gräslund har diskuterat dessa i egenskap av barnskallror (Gräslund 1973:168–170, 1984:122–123). Skälla I den övre delen av avfallsrännan, utanför terrass I, påträffades en skälla (F12738) (Fig. 123). Skällan har runt tvärsnitt är bronserad och har dubbla kläppar. Den är tillverkad genom brasning, d.v.s. samma tillverkningsteknik som använts för bultlåsen. (Gustafsson 2003:9, 29.) Fynd av skällor har påträffats i flera vikingatida/ tidigmedeltida kontexter (t.ex. Björkhager et al. 1997:73– 74; Bäck et al. 2008:80). En bronserad rektangulär skälla påträffad i Nyköpingshus dateras stratigrafiskt till 1200-talet. Ingen djurhållning har förekommit i denna del av borgen och det föreslås att skällan har haft anknytning till kyrklig verksamhet (Petterson 2006:27). De flesta medeltida skällor som påträffats härrör från kloster och det har föreslagits att de använts i kulten (Norberg 1971:91). En motsvarande tolkning har även framförts för de stora skällorna från Mästermyrfyndet (Berg 1983:28–29). Förutom till sin ovanliga storlek har även det faktum att skällorna har två kläppar beskrivits som avvikande. Gösta Berg anger att detta är ett östligt drag med förekomst främst i östra Europa (Berg 1983:28). Figur 123. Skälla påträffad i övre delen av avfallsrännan. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. Nöjen Spelpjäser Från terrass II finns 8 spelpjäser eller fragment av spelpjäser i ben. Samtliga är brända och inget av fynden är fullständigt. På de mer helt bevarade kan rester efter hål ses i botten. Från terrass I finns två fynd, F3158 och F3551, vilka tidigare tolkats som spelpjäser av ben (Holmquist Olausson & Kitzler Åhfeldt 2002). Den ena av dessa (F3158) har genomgående centralhål och har här klassats om som sländtrissa. Figur 124. Spelpjäser från terrass II. 119 Från terrass II finns även en spelpjäs i glas (F10608) i ungefär samma storlek som de i ben. Den är ljust gulbeige, 2 cm i diameter och 1,2 cm hög. Därmed har den ungefär samma diameter som spelpjäsen från hamnområdet (Danielsson 1973b:59) men är dubbelt så hög. Den är dock fortfarande betydligt mer lik denna än fynden av spelpjäser ur gravarna. Från terrass I finns ett glasfynd (F1068) vilken påminner mycket om spelpjäsen från terrass II. Den har i princip samma storlek men är något mer avlång än cirkulär. Den gula glasmassan är därtill sämre bevarad. En alternativ tolkning av denna är att den utgör en glassmälta (jfr Lundström 1976:10, fig. 1; Lundström 1981:plansch 10.5). Det kan dock inte uteslutas att det är en något oregelbunden spelpjäs. Samtliga spelpjäser från terrass II är påträffade inom det centrala husgrundområdet (Fig. 124). Det går dock inte att utifrån stratigrafin direkt knyta spelpjäserna till någon specifik fas eller husgrund. 120 Figur 125. Spelpjäser. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. Transport Fynd som direkt kan kopplas till transport är tämligen ringa från garnisonsområdet. Framförallt utgörs dessa av ett mindre antal broddar. Vid södra ingången till hallhuset på terrass I påträffades en islägg. Tillsammans med fynden av broddar visar denna på ett vintertida utnyttjande av garnisonsområdet. Ett fåtal av spikarna har i fält tolkats som sömmar. Det gäller fynd från terrasserna I och II. Ingen undersökning av materialet har dock genomförts. Spikarna från garnisonsområdet förekommer i många olika storlekar och skepnader och det är i dagsläget omöjligt att säkert fastställa de olika formernas användningsområden. Från området närmast vattnet, område A och terrass 0, finns även rester efter defekta lekare (t.ex. F103). Möjligen skulle dessa kunna visa på faktiska spår efter den segling som rimligen bör ha skett till och från Garnisonen. Remtyg Ett trapetsoit beslag, F10159, med borreornamentik påträffades i den västligaste delen av terrass II i L5. Beslaget har en parallell i ett par beslag påträffade i grav Bj644 (Arbman 1940:Taf. 28). Dessa har tolkats som beslag till remtyg (Forsåker 1986:121; HedenstiernaJonson 2006a:320). Broddar Ett flertal broddar har påträffats i Garnisonen. Dessa utgörs huvudsakligen av trapetsoida broddar (s.k. isbroddar eller hästbroddar), men även av ett fåtal bandformiga broddar har påträffats. Tre broddar påträffades av Arbman vid hans undersökning av terrass I, samtliga trapetsoida (SHM 21064:152, 207, 277). Vid Lena Holmquists undersökningar i området har broddar påträffats på samtliga undersökta terrasser; 0, I, II och III. Totalt 27 fynd av broddar finns från garnisonsområdet. Majoriteten av fynden, 15 stycken, är påträffade på terrass II. Från terrass I finns åtta fynd (varav tre från Arbmans undersökning), och från terrasserna 0 och III har två fynd påträffats på vardera terrassen. De flesta broddarna visar spår efter användning. En av de trapetsoida broddarna har bedömts vara oanvänd (F10775). Skänklarna är raka och själva brodden visar inga slitspår. Det har även föreslagits att brodden skulle ha tillverkats i smedjan. (Bjerstaf 2002:18.) Förekomsten av trapetsoida broddar i garnisonsområdet behöver inte betyda att det förekommit hästar Figur 126. Broddar från terrass II. på platsen. I några av Birkas gravar har sådana broddar påträffats i anslutning till fötterna på begravda människor (Forsåker 1986:136). Rangel Ett järnbeslag (F10201) från terrass II har sin motsvarighet i två tidigare påträffade beslag på terrass I (F3147och F4670). Även från terrass III finns en fyndpost (F18069:2). Denna utgörs av två spiralformade hängen ihopsatta med en ring (se Hackelberg 2007:fig. 15). Det ena beslaget från terrass I har även delar av en hank kvar och har tolkats som ett spannhandtagsfäste (Wallqvist 2000:10). Ett motsvarande beslag från husgrupp 3 på Helgö har tolkats som ett handtag. (Knape 1981:82, fig. 18). Från Stolpes Svarta jorden-grävning finns ett liknande men enklare beslag vilket fortfarande är fastnitat på förstärkningsbandet till spannen (SHM 5208:234, Trotzig 1984:224–225). Liknande objekt har tolkats som dräktspännen (Ottaway 1992:698). Dessa är dock något mindre. Det finns även gotländska fynd, dels i järn dels mer gracila i brons vilka Lena Thunmark- 121 Figur 127. Transport. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrass II. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. Nylén lämnar ett antal jämförelsematerial och flera olika tolkningsförslag till (Thunmark-Nylén 2006:228). Motsvarande utsmyckning i lite olika utförande tycks ha varit ett återkommande motiv för en rad olika typer av beslag, hakar och hängen. Även från Sarabosättningen, i nuvarande Ryssland, finns fynd av järnbeslag av motsvarande utseende (Leont’ev 1996:fig. 40:18, fig. 58:1). Två fynd från Sollerön sn i Dalarna vilka tolkats som rangel (SHM 22293:2 och SHM 20905:2) är till utseendet väldigt likt ett av fynden från Sara. Dessa båda fynd påminner p.g.a. fästningsanordningen om fyndet från terrass I. Dessa utgörs av Hackmans typ C (Serning 1966:59). I ännu högre grad påminner F3147 dock om fyndet från Gryta i Hubbo sn, Västmanland (SHM 15393:35) på vilken den långa hanken utgörs av en smal holk (Hackman typ A). I dess ögla sitter en ring på vilken ett spiralformigt beslag samt ett saxfomigt klapperbleck sitter. Detta fynd 122 har utifrån förekomsten av holken bedömts utgöra ett piskbeslag (www.historiska.se/data/?foremal=106875) men har tidigare även tolkats som en skramla. Som piskbeslag är även fyndet i Birkagraven Bj834 tolkat (Arbman 1940:taf.27:4, Arbman 1943:252). Detta låg i graven i anslutning till hästens manke (Arbman 1943:fig. 252 – 253). Louise Hackelberg föreslår att spiralhängena från Garnisonen kan ha fungerat som amuletter (Hackelberg 2007:17). I det tidigmedeltida Lund har spiralformade hängen påträffats dels löst, dels sittande på ett större beslag. Dessa har tolkats som del av beslag till kistlås av draglåstyp (Nilsson & Wahlöö 1976:Fig. 365–366). Spiralformade hängen har även påträffats fastsatta i öglan på nyckelskaftet på vikingatida klonycklar, både från Helgö, Ralswiek och från Gotland (Arrhenius 1961:130, pl. 37; Herrmann 2005:Fig. 77a; Thunmark-Nylén 2006:228). Personlig utrustning Kammar Kammaterialet, framförallt i form av kamfodralsfragment, utgör en tämligen betydande del av fyndmaterialet från garnisonsområdet. Materialet är dock näst intill uteslutande påträffat på terrass I. Endast ett fåtal fyndposter finns från de övriga terrasserna. Det mesta av materialet är tämligen fragmentariskt. Från området nedanför terrass I påträffades det 1997– 98 sju fyndposter av kamfragment, både delar av kam och fodral. Från terrass II finns nio fyndposter, även här i form av fragment efter både kammar och fodral (se Fig. 128). Från terrass III finns endast ett fynd av kamfragment (F18289). Kammaterialet från framförallt Arbmans undersökning av terrass I har utgjort grund för två CDuppsatser (Kling 1996; Stjerna 1997). Agneta Kling genomförde en mikroskopisk morfologisk analys av materialet och bedömde att huvuddelen av kamfragmenten troligen utgörs av älg. En liten del kan möjligtvis vara av kronhjort. (Kling 1996:15–16, 22.) Niklas Stjerna genomförde en analys av slutplattorna från kamfodralen. Utifrån analysen delades slutplattorna in i fyra grupper (Stjerna 1997:15). Stjerna utförde även XRF-analys med EDS på de upphängningsringar av metalltråd som finns bevarade på nio av slutplattorna. Resultatet visar på olegerad koppar. Han utförde även en analys av material från Svarta jorden och från Birkas gravar. (Stjerna 1997:21.) Stjerna ser två typer av nitningsförfarande. Det ena utgörs av överkragade nitar vilket det endast finns ett fynd av (21064:320 i järn). Stjerna anser att den kan ha äldre datering än det övriga materialet. Fyndet utgörs av en slutplatta med svängd styrskena och järnnitar. (Stjerna 1997:24, jfr Thunmark- Figur 128. Kamfragment från terrass II. Nylén 1991:120.) Övriga analyserade slutplattor hade nitning utan överkragning (Stjerna 1997:24). Hantverkarna har vid produktionen av kammarna haft tillgång till tråd av jämn kvalité. Stjerna anser att det faktum att det i nästan samtliga fall rör sig om i det närmaste ren koppar tyder på att framställningen av koppartråd genom dragning utfördes i stor skala av specialiserade hantverkare och inte utfördes av kammakaren själv. (Stjerna 1997:25.) På vissa av de analyserade trådarna var det möjligt att Figur 129. Kamfragment. Delar av fyndmaterialet påträffad på terrass II.. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. 123 Tabell 7. Det totala fyndmaterialet av pärlor från samtliga undersökningar i garnisonsområdet. 2 8 2 2 2 2 5 1 14 26 8 1 2 9 5 1 1 8 1 1 4 2 7 49 17 10 7 Polykrom Folie Röd 2 Gul 1 Grön 3 5 1 7 2 35 3 91 8 40 5 3 177 18 Blå 1 totalt okänd Ben Bärnsten Bland glaspärlorna Smält område A 1 T0 5 1 T1 32 3 T2* 82 2 T3 30 5 övrigt 3 totalt 153 11 Bergkristall Karneol Glas Pärlor 1 5 2 2 10 * därtill 2 fyndposter om totalt nio pärlor i vit plast identifiera att tråden dragits (Stjerna 1997:24, 1998:86). Agneta Kling anser det troligt att fynden utgör tillhörigheter till de som bebodde lokalen (Kling 1996:21). Ett alternativ är att kamtillverkning ägt rum på platsen. Förslagsvis som extra sysselsättning för soldaterna. (Kling 1996:21.) Fodralkammar förekommer endast i mansgravar (Ambrosiani 1984:169; Thunmark-Nylén 1991:124). Niklas Stjerna anser att fodralkammens starka koppling till manlighet (och militaria) som en tänkbar förklaring till fodralkammarnas stora mängd i just Garnisonen (Stjerna 1997:25). Den låga andelen av kamfodral från Svarta jorden har tidigare föreslagits bero på att fodralkammen kom i bruk ungefär vid tiden för Birkas övergivande (Thunmark-Nylén 1991:123). De flesta av kamfodralsfragmenten ingående i stolphålsoffret i A9 på terrass I har attribuerats till Ambrosianis typ B1:3 (Stjerna 2009:129), motsvarande Thunmark-Nyléns fodral av typ 1 (Thunmark-Nylén 1991:123). Även garnisonens övriga kammaterial kan i flera fall attribueras till Ambrosianis typ B1:3 (Kling 1996:21). Kammaterialet som helhet kan därmed antas tillhöra senare delen av birkatid, mitten av 900-talet. Pärlor Delar av pärlmaterialet har behandlats i en CD-uppsats (Hackelberg 2007). Louise Hackelberg har studerat drygt hälften av pärlorna från garnisonsområdet. Hennes sammanställningar med uppgifter om material, färg, form och storlek finns upptagna i tabellform i uppsatsen (Hackelberg 2007:Bilaga 3–5). 124 Hackelbergs analys visar att huvuddelen av pärlfynden från garnisonsområdet utgörs av pärlor med en tämligen vid datering (Hackelberg 2007:25). Ett flertal av pärltyperna har en allmän datering till yngre birkatid och ytterligare ett antal pärlor är vanligast under 900-tal. Vad gäller de lösfunna pärlorna i kulturlagren kan dessa därmed i de flesta fall inte användas för närmare datering. Ser man istället till de olika pärlornas spridningsbild och jämför med deras relation till olika lager och konstruktioner kan vissa mönster ses. Pärlorna från Terrass III är talrikast i fynd per kvadratmeter (Hackelberg 2007:24–25). På både terrass II och II har i flera fall pärlor av samma sort påträffats i samma lager vilket talar för att de hamnat där samtidigt (Hackelberg 2007:27). Vanligast förekommande är de blå cylindriska mikropärlorna (jfr Hackelberg 2007:fig. 30). De flesta av de blå pärlorna är av denna typ och de förekommer tämligen jämnt spridda över undersökningsområdet. Dessutom är det nedersta påträffade fyndet i brunnen, i L79, en blå mikropärla (F16238). Av pärlorna från terras II påträffades de gula och vita glaspärlorna i området för smedjans, hus II:3, sydöstra del samt i övre fyllnadsmassorna i brunnen A200. Detsamma gäller de smälta pärlorna. De gula pärlorna är genomgående påträffade i de övre kulturlagren. De folierade pärlorna är spridda över undersökningsytan. Här kan inget mönster ses. De blå pärlorna på terrass II verkar korrelera med lämningarna efter hantverkshuset hus II:1 samt med området runt brunnen. Flera av de blå pärlorna är påträffade i L21 (tre segmenterade och en oval Figur 130. Glaspärlor, inklusive folierade, från terrass II. Figur 132. Pärlor, förutom de i glas, från terrass II. Figur 131. Glaspärlor, inklusive folierade, från terrass III. Figur 133. Pärlor, förutom de i glas, från terrass III. pärla). De polykroma pärlorna från garnisonsområdet är samtliga olika. De flesta av dessa finns beskrivna i Hackelbergs uppsats (Hackelberg 2007:26). Tre av fynden har inte tidigare behandlats. En pärla (F6916) påträffad i övre delen av avfallsrännan är ovanligt stor jämfört med övrigt pärlmaterial. Den kan möjligen ha använts som sländtrissa (se Textilredskap). Karneol- och bergkristallpärlorna är som flest från terrass III och de är samtliga påträffade i södra delen av undersökningsytan på terrassen (Fig. 133). I detta område påträffades även en facettslipad karneol utan snoddhål 125 Figur 134. Pärlor. Delar av fyndmaterialet påträffad på terrasserna II och III. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. (F18041) samt väskbeslag (F18002, F18036). Detta kan möjligen vara resultatet av att området använts som aktivitetsyta/gårdsplan söder om de två yngre husen på terrassen (hus III:1 och hus III:2). Det i södra kanten av undersökningsytan påträffade L22 visar att någon form av verksamhet har försiggått utanför schaktytan vilken avsatt spår även efter någon form av konstruktion. Det har föreslagits att karneol- och bergkristallpärlor kan ha använts som betalningsmedel (Danielsson 1973b:71; Hackelberg 2007:27). Även glaspärlorna har föreslagits ha utgjort betalningsmedel (HedenstiernaJonson 2006b:53). Bältesbeslag Av alla fynd påträffade på terrass II tilldrog sig en kategori allra mest intresse under utgrävningarna, de orientaliska bältesbeslagen. Ett mindre antal orientaliska beslag påträffades vid undersökningen av terrass I. Dessa var lokaliserade till huslämningarnas nordvästra långsida, där högsätet enligt tidigare tolkning varit lokaliserat. Till skillnad från beslagen från terrass II har det emellertid inte gått att sluta sig till huruvida beslagen från terrass I ursprungligen har suttit på samma bälte eller väska. (Hedenstierna-Jonson & Holmquist Olausson 2006:20.) Fynden på terrass II, däremot, är påträffade inom ett begränsat område och huvudsakligen funna inom det komprimerade golv- och taklagret L14 (Fig. 135). Några få beslag har klassats som tillhörande stolphål i husväggen till hus II:2. I dessa fall rör det sig dock om ytligt påträffade fynd, d.v.s. precis i stolpens anslutning till golvytan. Bältesbeslagen från terrass II är ornerade med växtornamentik av islamisk 126 karaktär och tillhör Ingmar Janssons huvudgrupp 3 (Jansson 1986:77), s.k. magyariska bälten. Beslagen från garnisonsområdet är av volgabulgariskt eller khazariskt ursprung (Hedenstierna-Jonson 2009:53). På åtta av bältesbeslagen från terrass II utfördes en semikvantitativ analys med svepelektronmikroskop (SEM). Analysen avsåg att fastställa deras ingående metallegeringar. Resultatet visade att samtliga beslag var tillverkade av koppar vilka belagts med ett ytskikt av tenn (Wojnar Johansson 2006). Förutom själva beslagen påträffades även en sölja (F12743), fascinerande nog längst ut i den västra änden av bältesbeslagsraden. Den samlade gruppen bältesbeslag på terrass II utgör en homogen samling beslag vilka uppenbarligen tillhört ett fullständigt bälte. Väskbeslag Bland de udda beslagen har flera troligen utgjort väskbeslag till s.k. sabretaches (t.ex. F18036) (Hedenstierna-Jonson & Holmquist Olausson 2006:58–59). Sabretachefynden är nära kopplade till den magyjariska kultursfären och den närmaste parallellen för birkafynden är övre Tiszaregionen i norra Ungern (Hedenstierna-Jonson 2009:53). Knappar I det övre kulturlagret (L2) strax öster om stolphål A93 påträffades en bronsknapp (F10230), en s.k. khazarisk knapp. Denna motsvarar de funna i gravarna Bj716, Bj56, Bj949, Bj985, Bj1105, (Bj776) och Bj1074 (Arbman 1940:Taf. 93). Dessa tolkas vanligen som tillhörande kaftaner men kan även ha suttit i en sphinktourion/ mokhlovion (jfr Dawson 2002a:18–19). Utanför Birka har motsvarande bronsknappar endast påträffats på ett fåtal platser i Skandinavien (Hedenstierna-Jonson & Holmquist Olausson 2006:47). Bronsspiraler Bronsspiraler av olika storlek och vanligen avbrutna har påträffats på terrasserna I, II och III. Flertalet av dessa, och samtliga från de båda övre terrasserna, utgörs av en tunn bronstråd vilken formats till en spiral (t.ex. F10258). Funktionen för de olika spiralerna är något oklar men det har föreslagits eventuellt utgöra rester efter spiralkvastbälten (Hedenstierna-Jonson & Holmquist Olausson 2006:15, 53). Spiralkvastbältet har sin utbredning till Gotland, Finland och Baltikum. Fynden av bronsspiraler i garnisonsområdet är dock tämligen få och fyndposterna är mycket spridda: 2 fyndposer från terrass II, 4 fyndposter från terrass III och 15 fyndposter från terrass I. Fynden är inte, till skillnad från bältesbeslagen från terrass II, placerade så att de kan ha tillhört ett enskilt bälte. Har de suttit på bältet har de i så fall nötts/slitits av under brukandet. Spiralerna kan emellertid, möjligen mer sannolikt, ha varit fastsydda vid dräkten och därmed närmast jämförbara med de pärlor vilka även de påträffats tämligen diffust spridda inom undersökningsområdet. Figur 135. Personlig utrustning från terrass II. Guldspiral En liten av metalltråd formad spiral är utförd av guldtråd (F14514). Till utseende påminner föremålet mycket om en modern snoddstopp. Hängen Ett bladformigt bronshänge (F12305) påträffat på terrass II överensstämmer med fem tidigare påträffade fynd på terrass I. Hängena har tolkats som att de har varit påsydda på en dräkt eller rock som dekoration. Liknande hängen har påträffats bland volgabulgariskt material. (Hedenstierna-Jonson & Holmquist Olausson 2006:15, 38.) Figur 136. Personlig utrustning från terrass III. Ringspännen Ett ringspänne av järn (F14626) påträffades på terrass II. Spännet påträffades i övre delen av stolphålet A180b. Det har ett största mått på 3,8 cm och är svagt ovalt till formen. Det har upprullade ändar. Endast en bit av järnnålen är bevarad. Den kvarvarande stumpen visar en rak snittyta och nålen har sannolikt brutits av innan spännet hamnade i hus II:2s norra vägglinje. Ringspännen med upprullade ändar tillhör den äldsta formen av ringspännen. Deras tidigaste datering är dock omtvistad och typen förekommer även in i medeltid (jfr Ljungkvist et al. 2000:36). Ringspännena på Birka kan huvudsakligen dateras till yngre birkatid (Kyhlberg 1973:182; Thålin 1984:19). Ringspännen med upprullade ändar (Thålins typ I) är vanligast i kvinnogravar. Detta gäller dock framförallt de i Cu-legering, av de i järn är 127 Figur 137. Personlig utrustning. Delar av fyndmaterialet påträffad på terrasserna II och III. Skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. fördelningen i det närmaste jämn (Thålin 1984:20). Tidigare har flera fynd av ringspännen påträffats på terrass I. De i järn utgörs av två spännen samt flera lösa nålar. Det ena spännet (F4032) är betydligt större än spännet från terrass II, 8,5 cm över mitten. Det andra spännet (F5252) är knappt 3 cm i diameter6 och har en delvis torrderad ten. Båda dessa spännen har rakt avslutade ändar och är 128 av Thålins typ III. De båda spännena från terrass I beskrivs utförligt i en CD-uppsats av Elin Ahlin Sundman (Ahlin Sundman 2002:13). Från terrass II finns även en del, ca 1/3 av ett ringspänne i Cu-legering med upprullad ände (F12282:2). Denna har tolkats som återvinningsmaterial (se Hantverk). Vapen Vapendetaljerna påträffade av Holger Arbman vid hans undersökning av de båda nedersta terrasserna 1934 (SHM 21064) utgjorde grunden för hans bedömning av området som Birkas garnison (Arbman 1939:63). Då vapenfynden från garnisonsområdet i så stor utsträckning kommit att definiera området utgör de också den föremålskategori som tillägnats allra mest forskningsinsatser. Fyra uppsatser behandlar explicit olika vapengrupper (Andersson 1998; Krusten 2001; Ehlton 2003; Lundström 2006). Därtill finns flera forskningsartiklar som behandlar krigarna i garnisonen och deras utrustning. I och med föremålskategorins betydelse för den samlade tolkningen av området ingår dock bedömningen av vapenfynden i princip i all forskning som har genomförts för området och den litteratur som kommit ut av denna. Från de olika undersökningarna av terrass I (Stolpe, Arbman och Holmquist) påträffades i princip samtliga olika typer av vikingatida vapen. Här förekom svärd (svärdsknappar, parerstång, doppskor) spjut (spjutspetsar), pilar (pilspetsar och kogerbeslag), vapenknivar (kniv och slidebeslag), sköldar (bucklor och kantbeslag) samt rustningsdelar i form av ringväv och lamellharnesk. Betydligt färre vapendetaljer påträffades på de övre terrasserna än som tidigare framkom på terrass I. Rester efter spjut och svärd saknas fullständigt. De fynd som förekom på terrasserna II och III utgjordes av några fyndposter med sköldbucklor samt ett antal mer osäkra rester av järn- och bronsfynd vilka möjligen kan ha utgjort beslag till sköldar, knivar, ringar till ringväv m.m. Flest fyndposter finns av pilspetsar. Även av pilspetsarna är det emellertid betydligt fler fyndposter påträffade på terrass I. Även materialet från det nedersta undersökta området, område A och terrass 0, utgörs av skölddelar, pilspetsar samt två kogerbeslag. Här finns dock även en spjutspets, påträffad under själva terrasseringen och tolkad som ett grundläggningsoffer (Hedenstierna-Jonson et al. 1998:10; Kitzler 2000). Anfallsvapen Pilbågar Fynd tillhörande bågskytte har studerats i en CD-uppsats (Lundström 2006). Själva pilspetsmaterialet har även indirekt ingått i ett avhandlingsarbete (Lindbom 2006). Pilspetsarna uppvisar en stor variation av typer. Figur 138. Vapenfynd på terrass II. Figur 139. Vapenfynd på terrass III. Av de typologiskt identifierade pilspetsarna så utgörs majoriteten av rusisk modell (se Lindbom 2006:164 och 2009:fig. 6 för definition) och då framförallt av typen Medvedev M62 (Lindbom 2009:fig. 10–13). Även pilspetsar tillhörande de mälardalska typerna förekommer i materialet samt mer utpräglat ryska. Från terrasserna 0 och I finns en pilspets vardera av den västliga typen 129 R539. (Lindbom 2009:fig. 13.) En av pilspetsarna från terrass I har tolkats som en eldpil (Holmquist 2010:201). Dess närmaste parallell finns bland magyariskt material (Lundström et al. 2009:109; Holmquist 2010:202). Ingen uppenbar skillnad i fördelningen av piltyper kan ses mellan de olika terrasserna. Från terrass I finns även en benpilspets (R214) påträffad i Arbmans längdschakt. Lokaliseringen av denna till norra delen av terrassen där ingen terrassering med grus använts innebär att fyndets stratigrafiska belägenhet är osäker. Två pilspetsar samt ett kogerbeslag har påträffats vid 2001 års undersökning av den undre kolhorisonten på terrass I, d.v.s. den aktivitetshorisont som föregår själva terrassens uppbyggnad. Detta motsvarar den nivå som Stolpe gav namnet likbränningsplatsen. Den samlade bedömningen av pilspetsmaterialets spridningsbild har varit att det rör sig om resterna efter ett anfall (Bengtzon 2001:18; Lundström 2006:19; Holmquist 2010:200–201). Ett förslag på hur detta anfall skulle ha iscensatts, från vattnet, ges av Peter Lindbom (Lindbom 2009). Förutom pilspetsar har tio beslag till timglaskoger påträffats. Två av dessa påträffades på terrass 0, en påträffades i det lilla schaktet mellan terrasserna I, II och III (F16237), och sju påträffades på terrass I (varav en från Stolpes och en från Arbmans grävning). Fredrik Lundström gör bedömningen att beslagen i garnisonsområdet tillhör kategori 3, upphängningsöglor, enligt Karoly CS Sebestyéns indelning. Fynden utgörs både av rektangulära och halvcirkelformade öglor och de varierar i storlek mellan ca 30 och 50 mm i längd. (Lundström 2006:10; Lundström et al. 2009:109.) Ett koger hade en eller två öglor fastsatta vilka användes för att fästa kogret vid ett bälte. Utifrån de sju kogerbeslagen påträffade vid Lena Holmquists undersökning kommer Fredrik Lundström fram till att minst fyra timglaskoger måste ha funnits i Garnisonen, eventuellt så många som sju då inga av fynden spridningsmässigt kan kopplas till samma enhet (Lundström 2006:15; Lundström et al. 2009:109). De två fynden från tidigare undersökningar påträffades dock i samma område (hallhusets södra ingång) som två av de senare fynden och kan teoretiskt tillhöra samma två koger. Lundström gör bedömningen att fynden av kogeröglorna i hallhuset innebär att de tillhört Garnisonens krigare och inte eventuella fiender. Fynden stämmer dessutom med spridningsbilden för övriga vapendetaljer, med koncentration längs med hallhusets väggar. (Lundström 2006:21; Hedenstierna-Jonson 130 2009:54.) Bågskytteutrustningen i Birka tillhör vapentekniker som under 900-talet inte förekom i andra delar av Skandinavien. Bågskyttet hör ihop med Birkas östligt orienterade sfär. Fynden av bågskytteutrustning på Birka indikerar att de skandinaviska krigarna lärde sig att bemästra bågskytte av stäppnomader. (Lundström 2006:31; Lundström et al. 2009:107–108, 113.) Speciellt kogret har angetts kräva en hög grad av skicklighet för effektivt användande i strid (Hedenstierna-Jonson 2009a:53). Lundström anser att den stäppnomadiska bågskytteutrustningen var exotisk och sannolikt mycket åtråvärd (Lundström 2006:35). Ytterligare ett fynd från terrass I, en ring i Cu-legering, har tolkats som en möjlig bågskyttering. Dess form och storlek talar emellertid emot att den skulle ha använts som bågskyttering (Lundström 2006:18; Lundström et al. 2009:109). En rekonstruktion av ringen visade sig dock vid användning som tumring på högerhanden ge samma nötningsmönster på ytan som garnisonenfyndet (Lundström et al. 2009:110). Svärd Från Garnisonen finns två fynd av svärdsknappar, en triangulär och en tredelad, båda från terrass I. Båda fynden är starkt skadade. (Stjerna 2001:39.) Från terrassen finns även ett fynd av ett fragmentariskt hjalt av yngre modell. Ytterligare en indirekt del av svärdet finns i form av en doppsko. Doppskon från det takbärande stolphålet A9 på terrass I har ornamentik i borrestil i form av en antropomorf djurmask och har daterats till efter ca 950 (HedenstiernaJonson 2002:109–110; Stjerna 2009:129). Även från Stolpes undersökning finns fragment som möjligen utgör resterna efter en doppsko. Spjut Spjuten från Garnisonen har behandlats i en CD-uppsats (Krusten 2001). Det finns 20 spjutspetsar påträffade i Garnisonen (varav fyra från Stolpes och en från Arbmans grävning). Eddie Krusten presenterar en sammanställning över fynden med typologisk indelning enligt Petersen 1919 (Krusten 2001:17, tabell 5) samt en ytterligare indelning av de fynd som inte gått att placera in i Petersens typologi (Krusten 2001:18, tabell 6). Flera av spjuten finns i endast ett exemplar vardera typologiskt. Materialet från Garnisonen skiljer sig från fyndmaterialet av spjut påträffade i gravarna. Blandningen av spjutmodeller är betydligt större i Garnisonen. (Andersson 1998:30; Figur 140. Vapen. Delar av fyndmaterialet påträffat på terrasserna II och III samt från lilla schaktet mellan terrasserna. F14102 (sköldbuckla) skala 3:4, övriga fynd i skala 1:1. Foto: Liselotte Bergström. 131 Krusten 2001:23; Stjerna 2001:39.) Fynden av spjutspetsarna visar en härkomstbild med östlig inriktning, framförallt från Finland (Krusten 2001:21, 23). Den stora blandningen av typer har av Niklas Stjerna föreslagits bero på att de har haft olika funktion, framförallt kastspjut kontra stötlans (Stjerna 2001:39). Malin Andersson presenterar hypotesen att det rör sig om enklare bruksvapen och därmed inte skulle ha någon motsvarighet till de spjutspetsar som lagts med i de rikt utrustade krigargravarna (Andersson 1998:30). Krusten menar att de många olika typerna av spjut visar att krigarna inte hade någon enhetlig utrustning. Möjligen ställde invånarna upp med egna skydds- och anfallsvapen. Den stora olikheten mellan spjutspetsarna i Garnisonen och i kammargravarna på gravfälten 2A och 2B skulle eventuellt kunna innebär att det inte var Garnisonens krigare som begravdes i kammargravarna. (Krusten 2001:24.) Vapenknivar Bland vapenfynden från terrass I finns flera vilka tolkats som vapenknivar eller delar av slidebeslag. Från Arbmans undersökning finns ett fynd av en kniv vilken tolkats som en vapenkniv (SHM 21064:236; Stjerna 2007:tabell 1). Den är dock ovanligt kort och tunn jämfört med andra vapenknivar t.ex. från Birka i övrigt. Från Stolpes undersökning finns ett mindre fragment vilket av Malin Andersson tolkats som en del av en kraftig eneggad klinga med konvex rygg (Bj596:175/10, Andersson 1998:18). Dess bestämning är osäker. Från samtliga tre undersökningar av terrass I har kantbeslag till knivslidor påträffats. Även en doppsko samt bärring finns bland fyndmaterialet (Stjerna 2001:39). I område A precis invid terrasseringen till terrass 0 påträffades ett mindre fragment av spetsen från en större kniv (F339). Denna har tolkats som möjligen en vapenkniv av motsvarande typ som den från terrass I (Andersson 1998:18) Bland fyndmaterialet från terrass III finns ett bronsbeslag till handtaget på en kniv. Denna har tolkats som möjligen tillhörande en vapenkniv (Hackelberg 2007:26). Inget övrigt material stöder dock denna tolkning. Fyndet har istället klassificerats in bland det allmänna knivmaterialet (se ovan). Yxor Sju fyndposter av yxor/yxfragment finns totalt från garnisonsområdet. Därtill finns ett lösfynd som sannolikt 132 kommer från området (SHM 28374). Yxfynden från Garnisonen utgör rester efter föremål som främst utgjort arbetsyxor från träarbete snarare än stridsyxor (Stjerna 2001:39). Inget av fynden utgör en uttalad stridsyxa även om samtliga mycket väl kan ha fungerat som vapen om nödvändigt. Yxorna beskrivs närmare under Hantverk ovan. Skyddsvapen Sköldar Rester efter sköldar i form av sköldbucklor har påträffats på samtliga undersökta terrasser. Huvuddelen (25 fyndposter) är påträffade på terrass I. Från övriga undersökta områden finns några få fyndposter från varje terrass. Samma mönster kan ses vad gäller sköldkantsbeslagen. Två sköldbucklor har påträffats på terrass II. Den ena (F12154) utgörs av en mängd fragment, vissa med kvarsittande trärester (Arvidsson 2003:15). Fragmenten påträffades inom/under den stenpackning som täckte golv- och brandlämningarna efter hus II:1s västra långvägg. Den andra sköldbucklan (F14102 och F14069) påträffades i fyllnadsmassorna i A150 och därmed i väggresterna efter hus II:2s norra långvägg. Från terrass III finns endast en sköldbuckla (F10361). Denna påträffades i vägglinjen för hus III:1s östra vägg. Fyndspridningen för skölddelar på terrass I har tagits som belägg för att sköldarna var upphängda eller lutade mot väggarna i hallhuset. Att fyndposter efter skölddelar har påträffats spridda över hela garnisonsområdet har tolkats som ett uttryck för kraftfullheten i slaget om Garnisonen. (Hedenstierna-Jonson 2006b:55.) Beslag av olika sorter utgör en betydande del av fyndmaterialet från Garnisonen. Sköldkantbeslagen är vanligen lättidentifierade. Sköldbucklorna är emellertid betydligt svårare då många av fynden är kraftigt fragmenterade. (Wallqvist 2000:12, 20; Bäckheden 2006:26.) Anna Bäckheden har i sin analys av några oidentifierade järnfragment från terrass I gjort bedömningen att ett par av föremålen sannolikt utgör mindre bitar efter sköldbucklor (Bäckheden 2006:26). Från terrasserna II och III har ännu ingen motsvarande studie genomförts av de i fält inte närmare identifierade platta järnföremål vilka klassificerats som beslag, platta eller fragment. Bland de ännu oidentifierade platta järnfragmenten kan eventuellt ingå fler rester efter sköldbucklor (jfr Bäckheden 2006). Huvuddelen av sköldbucklorna från garnisonsområdet är synnerligen fragmentariska. Av de som har bedömts till typ utgörs sex fynd av Rygh 564, en av Rygh 562 och två av Rygh 565 (Rygh 1885). I flera fall är dock bestämningen osäker. I området närmast vattnet, område A, påträffades beslaget till ett sköldhandtag (F46). Det är i borrestil och sannolikt tillverkad lokalt i verkstaden i Svarta jorden (Hedenstierna-Jonson 2006a:315). Lamellpansar Fynd av lameller påträffades vid samtliga undersökningar av terrass I. Dessa har undersökts av Niklas Stjerna som kunnat dela in materialet i åtta typer (Stjerna 2004:28– 29). Lamellrustningen från Garnisonen anses ha utgjort en s.k. klibanion, med löst hängande lamellrader. Rustningen bör ha varit utformad för att täcka bröst, rygg, axlar, lår och knän. Motsvarigheter till birkarustningen förekommer i Centralasien och mellersta Sibirien men även inom bysantinskt område och garnisonenfyndet kan möjligen ses som ytterligare ett bysantinskt inslag i området. (Dawson 2002b:85–86; Stjerna 2004:29–31.) Från terrasserna II och III finns ett fåtal fyndposter av järnplattor i storlek med lamellerna från terrass I men med avsaknad av hål. Ett av fynden från terrass III, F18114, är dock en mindre lamell av Stjernas typ F (Stjerna 2004:29). Dessa kan enligt Niklas Stjerna möjligen ha ingått i någon form av ärmar på ett lamellpansar, men han anser det osäkert om F-typen verkligen ingått i rustningen (Stjerna 2004:31). Thordeman föreslog vid sin genomgång av rustningsmaterialet att denna lamelltyp eventuellt skulle varit placerade runt halsöppningen (Thordeman 1939:268). Lamellerna har bedömts räcka till drygt ett fjällpansar (Ehlton 2003:17). Ringväv Ringvävsmaterialet från Garnisonen utgörs både av fragment av ringväv och av enstaka lösa ringar. Det är omöjligt att säkert fastställa om samtliga enstaka ringar har varit del i ringväv. Ungefär en fjärdedel av det totala fyndmaterialet har behandlats i en CD-uppsats (Ehlton 2003). Svårigheten att avgöra omfattningen av ringvävsmaterialet innan samtliga fynd konserverats kan exemplifieras i ett fynd påträffat på terrass II. Innan konservering var föremålet (F11943) enbart klassificerat som fragment. Det beskrivs vid konserveringen som en liten klump innehållande något ringformat vilken visar sig utgöra ringar hopsatta till en liten bit ringväv (Ahlin Sundman 2002:9). Fredrik Ehlton kommer i sin analys fram till att ringarna varierar kraftigt i storlek, med en ytterdiameter mellan 7,8–19,2 mm. De flesta har en storlek av 9–10 mm i diameter. Det finns ungefär lika stor del nitade som solida ringar. Sannolikt har ringväven varit uppbyggd med varannan ring nitad, varannan solid. Ofta är ringarna gjorda med dragen tråd men även fyrkantigt tvärsnitt förekommer i materialet. (Ehlton 2003:15.) I princip förekommer det två typer av ringväv i Garnisonen, en med grov tråd och större ringdiameter och en med tunnare tråd och mindre diameter. Även järnkvalitén skiljer mellan de båda grupperna. Ehlton anser att det sannolikt rör sig om olika sorters ringväv. (Ehlton 2006:16.) Fynd från korsbetningen i Visby visar att ringstorleken kan variera även i samma väv (Thordeman 1939:111). Det fragmentariska materialet gör det omöjligt att fastställa om ringväven använts till brynjor eller som aventail till hjälmar. Ehlton gör bedömningen att ringväven sannolikt utgjort brynjor, eventuellt av flera olika typer. Antalet ringvävsbrynjor kan dock inte avgöras. (Ehlton 2003:17, 19.) I Bysans användes under 900-talet huvudsakligen lamellpansar då ringvävsbrynjor var dyrbarare i tillverkning. Ringbrynjor reserverades därför till officerare och speciellt utrustade soldater. (Stjerna 2001:41, 43). Ehlton anser emellertid att det snarare är det olika skyddsvärdet hos ringväv och lameller och därmed deras olika kompletterande funktioner som varit avgörande vid valet av rustningstyp (Ehlton 2006:9, 19). Fredrik Ehlton föreslår att ringväven förvarats utefter väggarna i hallhuset på terrass I, kanske i kistor. Ringväven och lamellerna kan ha förvaratas på samma ställe, eventuellt i form av en kombinerad ringvävs- och lamellpansar. (Ehlton 2006:19.) Ringar tillverkade med dragen tråd kan eventuellt ha producerats med det på terrass II påträffade tråddragningsjärnet (Ehlton 2006:17–18) (se Hantverk ovan). Tillverkningen kan möjligen knytas till smedjan, hus II:3 på terrass II (Fig. 103–104). En liten ring (F13138) har tolkats som ett halvfabrikat till en ringvävsring. Fyndet utgörs av en järntråd formad till en ring med trådändarna liggande något omlott men ännu inte sammanvällda eller nitade. Det finns flera exempel på ringar i motsvarande fas av tillverkning. (Arvidsson 2003:18; jfr Ahlin Sundman 2002:9.) Det finns inga spår 133 efter någon mer omfattande produktion. Däremot kan ringar ha tillverkats för reparationer (Arvidsson 2003:22). Hjälmbeslag? I västra delen av schaktet på terrass II, ned mot terrasskanten påträffades ett beslag (F12177) av förgylld kopparlegering vilket uppvisar en enkelt utförd fågelornamentik. Beslaget uppvisar till ornamentik och stil bysantinska drag. Även på terrass I påträffades ett beslag av ungefär motsvarande utseende och stil (F5247). Fåglarna på de båda beslagen har tolkats som duvor och blecken har föreslagits utgöra ett beslag på någon form av huvudbonad, möjligen en hjälm. Dessutom har ett koniskt beslag (F1241) föreslagits kunna utgöra den koniska toppen av hjälmen 134 som då närmast skulle påminna om en hjälm av Kievrusisk typ. (Bäckheden 2006:10; Holmquist Olausson & Petrovski 2007.) I depåfyndet från Tjele, Jylland, finns ett vingformigt beslag i järn och kopparlegering vilken bedömts utgöra ögonbrynsbåge och nässkydd till en hjälm (Munksgaard 1984:87). Övriga större plåtar till hjälmen har här sannolikt återanvänts på samma sätt som annat råmaterial i fyndet. Vad gäller fynden av järnplåtar från Garnisonen har delar av de platta järnfragmenten analyserats. Ett flertal av bitarna placerar sig in under en allmän grupp där de kan ha utgjort föremål i form av t.ex. sköldbuckla, hjälm eller gryta (Bäckheden 2006:26). Huvuddelen har då tolkats utgöra rester efter kistbeslag eller sköldbucklor. Sammanfattande diskussion Huskonstruktioner Från de bägge övre terrasserna finns lämningar efter flera hushorisonter. På terrass II påträffades fem huslämningar (Fig. 141). Tre av husen utgörs av lämningar efter jordgrävda stolpar och rännor vilka sannolikt utgjort grunden till på marken vilande ramverks hus. Dessa överensstämmer i utseende mycket med andra vikingatida ramverkshus i stadsmiljö, från t.ex. Svarta jorden i Birka, från Hedeby och Dorestad. Från ett fjärde hus utgörs resterna av stenrader och stensträngar av något diffus karaktär. Dessa har utgjort grunden till en smedja med uppbyggd härdpall. Slutligen finns resterna efter större jordgrävda stolpar från ett hus. Inom den undersökta ytan på terrass III påträffades resterna efter tre huslämningar (Fig. 142). Samtliga dessa är dock endast delunder sökta. Konstruktionsdetaljerna från terrass III utgörs av stensträngar, stolphål och delvis ned grävda rännor med rester efter träsyllar. Den yngsta av huslämningarna påminner här om lämningar nerifrån stadsområdet men likheter kan även ses med huslämningar från t.ex. Sigtuna. Ramverkshus De vikingatida enskeppiga husen med raka väggar har vanligen en bredd på mellan 4–6 m, med en medianbredd på ca 5 m. Längden på husen uppvisar betydligt större variation även om storleksordningen 10–15 m verkar vara den vanligaste. (Se t.ex. Rosberg 2009:8; Foged Klemensen 2001:87; Frölund & Göthberg 2011:33.) Ramverks husen i Garnisonen stämmer in på det generella mönstret för vikinga tida en skeppiga hus (Tabell 8). De stämmer därmed även överens med de tidigare presenterade husgrunderna från Svarta jorden (Rosberg 2009:70) respektive Grindsbacka (Bäck 2009:264; Bäck et al. 2010:31). Även från Dorestad finns mindre enskeppiga hus, 10–15×5–6 m. Äldre forskning brukar göra gällande att samtliga hus i Dorestad var försedda med yttre väggstöttor, något som senare års Figur 141. Karta över hus och andra konstruktioner på terrass II. Figur 142. Karta över husen på terrass III. 135 Tabell 8. De identifierade husgrunderna på terrasserna II och III. Typindelning efter Göthberg 2000 och Ros 2009. I tabellen är husen ordnade från yngsta (överst) till äldsta (underst) konstruktion per terrass. Hustyp II:4 hörnstolphus II:3 Terrass III Terrass II Hus nr Funktion Längd Göthberg typ D5 förråd? 8,6 5,1 ramverkshus Göthberg typ D2 smedja 6,4 5,4 II:1 ramverkshus Göthberg typ D1a II:2 ramverkshus Göthberg typ D1a II:5 ramverkshus Göthberg typ D1a hantverk/boende 11,7(10,8) boende 8,4 III:1 ramverkshus i blandteknik Göthberg typ D, Ros typ IV III:2 ? III:3 ? undersökningar har visat inte stämmer. Detsamma gäller för övrigt för vissa av Hedebys hus. (van Es & Verwers 2009:344; Dijkstra & Williams 2010:62; Schultze 2011:381, fig. 2f.) Avsaknaden av yttre stöttor hos husen i garnisonsområdet, samt hos övriga ramverkshus från Birka, har alltså sin motsvarighet även på kontinenten. De enskeppiga husen har av Henriette Rensbro delats in i två typer, de med parvis bärande stolpar (proto bindningsværk) och de med icke parvis bärande stolpar (tagremskonstruktion). Skillnaden i hus konstruktion består i huruvida väggstolparna förbinds parvis med tvärbjälkar eller om väggen hållits samman med lejden. Resultatet kan arkeologiskt ses i hur väggresterna (stolp hålen) är placerade. Hus vars väggar binds samman endast med hammarbandet blir mer instabila och kräver ett stadigare fundament i form av jordgrävda stolpar. Medan sådana hus kunde byggas av gårdsfolket själva förutsatte tvär bjälks konstruktionen att specialister anlitades för byggandet. (Rensbro 2002:17, 23–24, 26.) Av ramverks husen från Garnisonen kan möjligen hus II:2 vara uppfört i protobindningsværk. De övriga husen uppvisar samtliga en oregelbunden form på hur stolparna är placerade i vägglinjerna. Det äldsta identifierade huset på terrass II, hus II:5, uppvisar en skevhet i konstruktionen vilken påminner om den som tidigare har iakttagits för flera av husen från Svarta jorden. Dessa uppvisade en trapetsoid grundform med 5 graders vinkel för den ena långväggen (Rosberg 2009:66, 70, 72–73). För hus II:5 finns en motsvarande vinkel där den västra långväggen uppvisar ungefär 7 graders vinkel gentemot de övriga tre ungefärligt rätvinkliga väggarna. Faktum är att hus II:5 till både form, storlek och sannolik rumsindelning uppvisar stor överensstämmelse med 136 10,8 lofthus lofthus? Bredd Husoffer Sköld 5,6 5,8 x viktlod x 5,7(4,6) vågskål 3,5 + 4,6 5,0 + 5 8,6 + 3,6(4,6) x husen från Svarta jorden. De äldsta trapetsoida Svarta jorden-husen daterar sig till tidigt 800-tal och sedan förekommer motsvarande form in i 900-talet (Rosberg 2009:62, 70). Medan det för Svarta jorden kan antas att husformen relaterats till de undersökta tomternas solfjädersformade mönster (se Ambrosiani & Erikson 1996:38) kan ingen motsvarande förklaring ges till hus II:5. Möjligen kan hus II:5 ha byggts av samma husbyggare som byggde nere i Svarta jorden och utifrån samma grundplan. Varför man valde att bygga huset skevt kan emellertid inte ses utifrån det arkeologiska materialet. Möjligen fanns under 800-talet en idé till en annan grundplan för terrass II. En grundplan som sedan aldrig genomfördes. Det äldsta huset på terrass II, hus II:5 har en placering vilken innebär att huset byggts upp på tvären mot den naturliga sluttningen i området. För att kompensera för sluttningen har ett hak grävts genom den siltiga leran (jfr Liedgren 1992:124). Huset har därmed haft en viss sutterängkonstruktion. Vid uppförandet av hus II:2 har haket efter det äldre hus II:5 utnyttjats. Detta förfaringssätt kan jämföras med de två huskonstruktionerna vid Grindsbacka där husens överlappning har tolkats som att den äldre byggnaden måste ha stått på plats vid planerandet för den yngre byggnaden (Bäck 2009:267; Bäck et al. 2010:38). Detta har dock inte varit nödvändigt på terrass II. Haket framträdde tydligt vid undersökningen. Efter att hus II:5 avlägsnats har det endast räckt med en enkel avstädning för att återanvända haket som grund vid nästa bygge. Ett motsvarande återbruk av en äldre konstruktionsdetalj kan ses i återanvändningen av både golvlager och härdgrund för husen II:2 och II:1. Rester efter träsyllsgrund direkt vilande på marken finns bl.a. från resterna efter skiftesverkshus i Lund (Ros 2009:238) och i Skien (Myrvoll 1992:208). Spåren efter träsyll mellan de jordgrävda stolparna på hus II:1 samt för den delvis nedgrävda syllen hos hus III:1 visar att detta byggnadstekniska förfaringssätt även nyttjats i garnisonsområdet. Lofthus Flera av de undersökta huslämningarna i Svarta jorden utgjordes av rester efter en kvadratisk ram med tre sidor av förkolnade stockar. I mitten en härd med en plattform av småsten och lera. Mellan träramen och härden påträffades resterna efter plankgolv. Utanför träramen en stenfylld ränna som utg jort grunden för en vägg. (Ambrosiani & Erikson 1993:10–11.) Även Hus III:1 i Garnisonen har en uppbyggnad i form av en konstruktion med inre trä ram samt yttre stenf yllning. Hus III:1 påminner emellertid till sin uppbyggnaden väsentligt mer om den betydligt större byggnaden från Øvre Gilberg, Norge (Komber 1989:146, fig. 8-3). Detta hus tolkas ha haft en gavelsval efter ena sidan samt överskjutande tak efter två andra hus väggar. Möjligen kan en motsvarande konstruktion med utskjutande tak efter den västra väggen ses på hus III:1. Detta skulle förklara varför den södra väggen med den inre markfästa träsyllen och den yttre stensträngen fort sätter längre mot väster än den anslutande väggen. Även resterna efter en möjlig kavelbro sträcker sig över detta område och visar sannolikt på var ingången legat. Så kallade loftstugor, Ros typ IV, med svalgångar förekommer bland de äldre husen från Sigtuna. Den äldsta loftstugan från kv. Urmakaren 1 (A89) tillhör fas 2 med en datering till sista årtiondet av 900-talet. (Ros 2009:96–98, 113–116.) A89 från kv. Urmakaren 1 är större än hus III:1, undervåningen var 6,4×4,2 m stor (Ros 2009:115), men själva utförandet av husgrunden är väldigt lika. Detta gäller särskilt de tämligen tätt ställda stolparna i hus III:1s västra vägg, den indragna väggen, vilken har sin motsvarighet i de inre väggarna (undervåningens ytterväggar) hos hus A89. De dubbla och djupt grävda stolphålen i det äldsta huset på terrass III, hus III:3, kan möjligen ses som spår efter innertak. Huskonstruktionens bredd och spannlängd är förhållandevis liten och kan inte förklara varför takbärarna skulle behöva göras så kraftiga. Om huset däremot har haft ytterligare ett våningsplan blir grundkonstruktionen förståelig (Göthberg 1995:89). Spår efter innertak i form av dubblerade stolpar, där innertakets bärare är av mindre dimensioner, har föreslagits för framförallt treskeppiga hus från olika delar av Sverige (Liedgren 1992:134; Strandmark & Ifversson 2008:32). De dubblerade stolparna i hus III:3 är dock likstora och nedställda i samma stolpgrop vilket mer ger intryck av förstärkning än en separering i olika stolpar för olika våningsplan. Dubblerade stolphål ses vanligen som spår efter ombyggnader. Det finns dock exempel på tätt ställda stolpar i samma nedgrävning (Öbrink 2009:22). Ett stort enskeppigt senvikingatida-tidigmedeltida hus från Käglinge by, Skåne har parvis tätt ställda dubbla stolpar i vad som tolkats som mellanväggar (Schmidt Sabo 2007:30–31). Huset från Käglinge har en större bredd än hus III:3 men i övrigt uppvisar golvplanen ett mycket likartat utseende. Hörnstolphus Det yngsta identifierade huset på terrass II, hus II:4, har ungefär samma storlek som de tidigare ramverkshusen. De jämförelsevis kraftiga stolphålen markerar dock sannolikt resterna efter en något annan typ av byggnad. Troligen bör huset klassas som en Göthberg typ D5b (Frölund & Göthberg 2011:fig. 2). Denna typ av byggnad karakte riseras utifrån förekomsten av de fyra stolphålen placerade i hörnen, eventuellt kombinerat med ytterligare stolphål efter sidorna (Göthberg 2000:86). Detta är en byggnads form som har stora överensstämmelser formmässigt med Göthbergs typ D1b (Göthberg 2000:83, dock D1a enligt Frölund & Göthberg 2011). Det som får hus II:4 att tydligt särskilja sig från de äldre ramverkshusen på terrasen är förutom de stora stolphålen också det faktum att inget golvlager har gått att koppla till huslämningen. Faktum är att hus II:4s läge på terrassen innebär att den delvis korsar över stenpackningarna efter smedjan, hus II:3. Inget uppenbart försök att rensa upp för att skapa en golvyta har dock gjorts. Hus II:4 bör med andra ord ha haft någon form av upphöjt golv. Hörnstolphus med kraftiga stolphål kan möjligen tolkas som förrådshus för i första hand säd eller annan mat (Göthberg 2000:86; Schütz & Frölund 2007:157). Hus med väggrännor Endast en mindre del av hus III:2 har undersökts och dess fullständiga form är därmed okänd. Har konstruktionen något så när likformigt speglade kortändar ger det en konstruktion med rundade väggar. Motsvarande strukturer med väggrännor finns från t.ex. Ryggsten, Östergötland (Räf 2010). Räf anser att hus av denna form från järnålder och medeltid visar spår efter metallhantverk och tolkar husen från Ryggsten som smedjor (Räf 2010:15). Det finns dock många andra tolkningar av 137 rännkonstruktioner (Ryberg 2004:138). De väggrännor som förekommer i anslutning till andra huskonstruktioner från Garnisonsområdet, hallhuset (terrass I), hus II:2 (terrass II) och hus III:3/L24 (terrass III) är tydligt kopplade till respektive huskonstruktions i terrängen högre belägna väggsida. För husen II:2 och III:3 har dessa rännor tolkats som dropprännor. För hallhuset är konstruktionen mer komplicerad då rännan längs huset är tydligt uppbyggd med stenskoning vari mindre stolpar stått. Rännan har tolkats som en yttre stavbyggd vägg. Dess mycket tydliga struktur längs med norra kortändan och ned efter båda långsidorna men i stort sett osynlig efter den södra och lägst belägna kortänden påminner dock mycket om den hos en droppränna. Sannolikt har regnvattnet åtminstone delvis runnit längs med ytterväggen. Vad gäller rännan tillhörande hus III:2 så skulle rännan teoretiskt sett kunna utgöra en droppränna. Den svänger dock upp mot norr i sin östligaste del vilket inte stämmer med den naturliga riktningen för regnvattenflödet. Detta kan jämföras med rännan efter den nedgrävda träsyllen i hus III:1 där regnvatten uppifrån borgberget sannolikt har letat sig ned längs med husgrunden och skapat den avsmalnande droppränneförlängning som kan ses mot öster. Smedja Den näst yngsta husfasen på terrass II utgörs av ett 6,4x5,4 m stort hus på stengrund. Huset tolkas som resterna efter en smedja. Resterna efter smedjan framträdde redan innan fältundersökningen i form av enstaka större stenar vilka var delvis synliga över nutida markhorisont. Till huslämningarna hör resterna efter en stor uppbyggd härdpall (av sten, sand och grus), ett med stenläggning förstärkt golv, ”fotspår” efter smedernas rörelsemönster, gropar efter tre möjliga städstabbar samt ett rundat stenfundament (Fig. 143). Under historisk tid ingår i smedjans inredning den uppbyggda härdpallen samt därtill någon typ av bälg. I nära anslutning till härden står städstabben med städet för bearbetningen av järnet. Utöver dessa enheter finns en behållare för kol samt vanligen även en låda för vällsand och ett kar för vatten som använts vid härdning och avkylning. En undersökning av storleken på mer sentida smedjebyggnader visar att de vanligen var närmast kvadratiska och hade en storlek på mellan 4–6 m, med en ideal storlek på åtta alnar, d.v.s. 4,8 m (Matsson 1982a:145). Byggnaderna varierade alltså tämligen lite 138 i storlek och utförande och detsamma gällde för hur det inre utrymmet disponerades. De historiska smedjornas grundplan påminner mycket om den hos eldhus. (Matsson 1982b:158.) Fynden av avfall efter metallhantverk i Garnisonen representerar flera olika processled. Slaggen på terrass II koncentrerar sig framförallt till två områden. Dels härdpallen och östra delen av hus II:3 med de anläggningar som utgör möjliga städstabbsgropar, dels till avfallslagren norr om huset framförallt den mindre avfallshögen A152. Förutom avfall efter järnsmide påträffades bland avfallet även brons- och glassmältor, rester efter lödförpackningar, bronsfragment, järnnålar och ringar. Någon exakt datering av smedjelämningarna i Birkas Garnison finns inte. Utifrån fasindelningen och fynddatering av underliggande lager och konstruktionsdetaljer kan smedjan dock dateras till mitten av eller andra halvan av 900-talet. Från senare års undersökningar finns i Mälarregionen två smedjelämningar med uppbyggda härdpallar vilka daterar sig till yngsta vikingatid–tidig medeltid, Konstruktion VII, Husby i Glanshammar sn, Närke samt Verkstadshus X, i kvarteret Humlegården 3 i Sigtuna. Smedjelämningen från Husby i Glanshammar utgjordes av resterna efter en ca 5x4 m stor byggnad. 14 C-datering gav värdet 980–1170 e.Kr. Här fanns resterna efter en stensyllsgrund, en uppbyggd härdpall, tramplager samt ett stolphål tolkat som resterna efter en städstabbe. Direkt till höger om ässjan fanns även en stensamling, ca 0,6 m stor, av okänd funktion. Till fyndresterna hör järnslagg, glödskal, bränd lera och skrotmetall. Utanför huslämningarna fanns även två områden som bedömdes som utkastlager. Analys av slagger och smidesavfall visar att både primär- och sekundärsmide ägt rum i hus VII. (Andersson et al. 2000:20–21, 83–84, 166–168.) Smedjan från Humlegården 3 i Sigtuna, utgjordes av lämningar efter en kombinerad smedja och glasverkstad. Här påträffades spår efter en ässja, en städstabbe och minst två glasugnar (Ljung & Wikström 2008b:62). Smedjan tillhör fas 1b med en datering till ca 990–ca 1010 (Ljung & Wikström 2008a:79). Utifrån husets karaktär gjordes bedömningen att smedjan sannolikt har haft en fast ässja på pall även om inga säkra spår av någon dylik identifierades vid undersökningen Resterna efter ässjepallen utgjordes av delar av en stenram samt ett par lager av sandblandad lera vilka kan ha utgjort pallfyllningen. (Söderberg 2008:120.) Ytterligare en senvikingatida smedja har påträffats vid Figur 143. Tolkningsplaner över lämningar efter smedjebyggnader. Observera den regelbundenhet med vilken smedjorna har byggts och inretts. Smedjorna från Salmered och Vantinge ugör smedjelämningar från historisk tid som undersökts arkeologiskt. Till höger och längst ned i bild finns Niss Hjalmar Matssons ritning över en stiliserad smedja i bruk. Skala 1:200. Renritning: Liselotte Bergström. Data hämtade ur Matsson 1982a:143; Andersson et al. 2000:fig. 43; Schmidt Sabo 2000:fig. 19; Jouttijärvi et al. 2005:fig. 14; Ljung et al. 2006:278, 280; Lindman et al. 2007:fig. 11, fig. 25. en undersökning i Viborg Søndersø på Jylland. Ett 5x3 m stort verkstadshus påträffades med väggrester av flätverk. Dendrokronologisk datering visar att huset fungerat som smedja under perioden 1019–ca 1025. I smedjan fanns resterna efter en ässja, ca 1x1 m stor vilken i likhet med väggarna hade en ram av flätverk. Ässjans flätverk var sammanflätat med smedjeväggen och stod därmed precis intill väggen. (Thomsen 2005:271–273, 281.) Fyndmaterialet visar på metallhantverk i form primäroch sekundärsmide samt även silver- och bronsstöpning. (Jouttijärvi & Møller Andersen 2005). Smedjan i garnisonsområdet uppvisar alltså betydande likheter både med samtida, senvikingatida smedjor, och med smedjor från historisk tid. Övriga strukturer Brunnar Under historisk tid placerades gårdssmedjorna p.g.a. eldsfaran alltid en bit bort från själva gården och gärna nära vatten (Matsson 1982a:138). Smedjan i Viborg Søndersø var placerad i ett vattensjukt område. Detta tolkades som en medveten placering med hänsyn till brandfaran och behovet av vatten vid hantverksarbetet. (Moltsen 2005:189.) Huvuddelen av järnsmidet inom husgrupp 2 på Helgö ägde rum på terrass VIII (Hallinder et al. 1986:148). Denna terrass med sitt läge tjugotalet 139 meter bort från den närmaste samtida bebyggelsen stämmer väl med principen om den avsides belägna smedjan. Placeringen av Garnisonens smedja framstår i sammanhanget som udda. Huset har byggts uppe på terrass II, den terrass i gårdsområdet som är beläget längst upp och bort från Mälaren. Därtill utgör terrass II ett öppet fält utan naturligt vindskydd (jfr Matsson 1982a:138). Lämningarna efter brunnarna A200 och Bj647 kan eventuellt ha utgjort en del i områdets hantverksfas under 900-talet. Ingen av anläggningarna har dock kunnat dateras och åtminstone A200 kan tillhöra en fas innan smedjan och därmed utgöra en brunn kopplad till något av de äldre ramverkshusen på terrassen. Igenfyllnadsmassorna överst i brunnen utgörs dock bl.a. av smidesavfall från hus II:3. Detta tyder på att brunnens användningstid, om inte samtida med smedjan, bör ligga tämligen nära i tiden, möjligen till huset innan, hus II:1. Bryggan Garnisonsområdet har varit av stor strategisk betydelse för Birkas försvar. Det utgör både en sårbar punkt där det varit lätt att anfalla från sjösidan samtidigt har detta också inneburit en fördel, från denna punkt har det varit lätt att ta sig ut i båtar och möta ett anfall från sjösidan. På vikingatiden utgjorde Mälaren en havsvik av Östersjön och man kunde därför räkna med anfall av flottor från hela Östersjöområdet. Garnisonen ingår som en del i försvarslinjen runt staden och ansluter direkt till borgvallen. Det inom projektet undersökta stenfundamentet belägget alldeles vid 5-meterskurvan utgör sannolikt resterna efter Garnisonens brygga. Inga fyndlämningar eller andra spår efter aktiviteter påträffades invid bryggan. Däremot finns spår en bit högre upp, nedanför terrass 0, vilket visar på att verksamhet skett även nere vid stranden. Avfallshögen Det äldre lagret på terrass I, Stolpes ”likbränningsplats”, utgörs av resterna efter framförallt störhål samt flera olika kolbemängda tunna lager med ben. Arbman tolkade dessa som bål efter ledeldar eller fyrar. (Arbman 1939:62). Senare undersökning visar dock på även större stolphål, ränna och härd (Holmquist Olausson & Kitzler Åhfeldt 2002:18–20). Den lilla höjden öster om terrass I som tidigare tolkats för en avfallshög (se Fig. 3) visade sig vid det lilla provschaktet endast vara uppbyggd av skörbränd sten och sot. Detta liksom dess placering rakt ovanför 140 bryggfundamentet vinkelrätt mot strandlinjen gör det sannolikt att det skulle kunna röra sig om resterna efter en ledfyr. Ingen skiktning av materialet gick att iaktta vid undersökningen och det går inte att avgöra i vilken omfattning ytan har använts. Rituella uttryck Stolphålsoffer Fynd påträffade i stolphål till de två äldsta identifierade byggnaderna på terrass II har tolkats som medvetna depositioner. Hus II:5: Det tydligaste husoffret på terrass II utgörs av den upp-och-nedvända vågskålen i stolphålet (A194) efter en av väggstolparna till hus II:5s östra långvägg (Fig. 34). Hus II:2: I husets nordöstra hörnstolpe (A161) påträffades två bipolära viktlod. Sannolikt utgör de en medveten placering i stolphålet. I Birkagravarna förekommer en kraftig övervikt av bipolära viktlod gentemot andra typer av viktlod jämfört med Svarta jorden. Ingrid Gustin har tolkat detta som att de tyngre normerade vikterna är överrepresenterade vid medvetna depositioner. Detta skulle kunna bero på att de bipolära viktloden i större utsträckning utgjorde ett prestige- eller värdeföremål. (Gustin 1999:257.) Hus II:2 är den näst äldsta identifierade husgrunden på terrassen och överlagrar alltså hus II:5 med vågskålen. Detta förstärker bilden av att Garnisonens äldre fas har haft en tydligare handelsinriktning. Något som i övrigt kan ses i förekomsten av myntfynd på de olika terrasserna. Från de yngre husgrunderna på terrass II kan inga offernedläggelser iakttas. Detta kan bero på förändringar i byggnadsskick då hus II:1 och II:3 med sina respektive markliggande samt stengrundslagda träsyll gör eventuella offernedläggelser svårare att identifiera. En alternativ tolkning är att stolphålsoffren markerar en tidsmässig förändring av garnisonsområdet. Både II:5 och II:2 tillhör äldre tidshorisonter än hallhuset. Möjligen skulle offernedläggelserna kunna ses som en markering av den aktuella huvudbyggnaden i Garnisonen. Detta skulle då innebära att terrass II ursprungligen, under 800-talet, varit huvudterrassen i området medan den samtida bebyggelsen på terrass I utgjort uthus/hantverkshus. Fynden av bältet samt resterna efter spelpjäser markerar att området och husen har använts för mer statusfyllt boende och inte endast utgjort en hantverkslokal. I ett stenskott stolphål tillhörande ett vendeltida grophus i Västra Torp, sydvästra Skåne, påträffades delar av en balansvåg. Bland det övriga materialet fanns en hårt sintrad lerplatta samt fragment av gjutformar. Huset tolkades som rester efter en bronsgjutarverkstad och balansvågen som ett husoffer, kanske i samband med en krissituation. (Carlie 2004:169–170.) Det mest uppenbara stolphålsoffret från Garnisonen är det i den takbärande stolpen efter hallhuset på terrass I. Här påträffades en större mängd fynd, vilket bl.a. inkluderade en spjutspets, en kniv i två delar, doppskon till en svärdslida, silvermynt, en torshammare i horn samt kamfodralsfragment från uppskattningsvis 40 fodral (Hedenstierna-Jonson et al. 1998:14; jfr Johansson 1999 för korrekt identifiering av knivfragmenten). Fynd påträffades dels i anläggningens övre del, dels och framförallt i stolpgropens botten (Kitzler 2000:14–15). Framförallt de många kamfodralsfragmenten ansågs betydelsefulla. Då kammen utgör en personlig ägodel har det föreslagits att varje nedlagd kam kanske symboliserade en krigare stationerad vid Garnisonen i samband med husoffret (Holmquist Olausson 2001:15). Fyndet av hantverksspill av horn (F3436) i botten av stolphål A40 på terrass I kan även det tolkas som ett husoffer. Restprodukter från hantverksarbete är oftast svårt att identifiera som medveten deposition men i det här fallet var fynden tydligt ansamlade längst ned i gropen. A40 utgör en av stolparna i en huskonstruktion äldre än hallhuset. Förekomsten av material efter hornhantverk (restprodukter) som nedläggelse i ett äldre ramverkshus vilket senare ersätts på samma plats av det större hallhuset även detta med hornhantverk (produkter d.v.s. kamfodralen) skulle då visa på en kontinuitet i hur terrassen brukats. På motsvarande sätt som stolphålsoffren i de två äldsta husen på terrass II kan ses som uttryck för handel utgör då stolphålsoffren på terrass I ett uttryck för områdets produktion och användning av hornhantverk Amuletterna Stenpackningen i norra delen av terrass II utgör otvivel aktigt en gårdsplan. I vilken mån den även utnyttjats för rituella ändamål är svårare att fastställa. Amuletterna från terrass II förekommer spridda över hela undersöknings ytan men ingen av dem har påträffats direkt över den centrala gårdsplansytans stenläggning (Fig. 121). Detta skiljer före komsten av amuletter i garnisons området från andra lokaler, t.ex. Borg i Östergötland och Lunda, Strängnäs sn i Södermanland (Lindeblad 1997:34; Skyllberg 2008:35) där amuletterna verkar vara kopplade till stenläggningen. Tidigare har föreslagits att torshammarna på terrass II i Garnisonen skulle ha tillverkats i smedjan och därför påträffats i detta område (Ahlin Sundman 2002:23; Arvidsson 2003:23; Hedenstierna-Jonson 2006:51). Eventuellt skulle det röra sig om rituellt tillverkande, jämförbart med det i Borg, Östergötland (Arvidsson 2003:20). Det har även föreslagits att torshammaren skulle kunna ha utgjort ett populärt smycke bland smeder (Ahlin Sundman 2002:23). Medan torshammarna från terrass II är uteslutande i järn är torshammaren från terrass I utförd i horn. Denna påträffades som ett av fynden i stolphålsoffret tillsammans med de många kamfodralsfragmenten. Kammaterialet, framförallt i form av kamfodralsfragment, utgör en tämligen betydande del av fyndmaterialet från garnisonsområdet. Materialet är dock näst intill uteslutande påträffat på terrass I. De flesta av kamfodralsfragmenten ingående i stolphålsoffret i A9 på terrass I har attribuerats till Ambrosianis typ B1:3. Även garnisonens övriga kammaterial kan i flera fall attribueras till Ambrosianis typ B1:3. Kammaterialet som helhet kan därmed antas tillhöra senare delen av birkatid, mitten av 900-talet. Kamfodral är därmed sannolikt samtida med smedjan. Förekomsten av torshammare i järn på terrass II med smedjan och smidesavfallet och en torshammare i horn på terrass I tillsammans med kamfodralen ger en bild av amuletten som en tydlig markör för hantverkets symboliska innebörd på platsen. Så många tydliga enskilda torshammare inom en begränsad lokal är unikt för Garnisonen. Den närmast jämförbara lokalen är Tissø, Västjylland, där runt 20 amuletter bl.a. torshammare har påträffats, huvudsakligen inne i den palissadomgärdade gården, vilken tolkats som ett kultområde – ett hov. Lars Jørgensen anser det värt att notera den ovanligt stora förekomsten av hedniska amuletter och smycken inom gården, med motiv från nordisk mytologi. På Tissø fanns under en period av nära 350 år på platsen en kombination av hall, separerad yta och mindre byggnader samt smedja. Detta har av Lars Jørgensen tolkats som en medveten konservatism på platsen, vilken tydligt markeras genom smedjans permanenta placering inom hallområdet. (Jørgensen 2003:196–197.) Förekomsten av en smedja som 141 permanent funktion på gården har bedömts ge ytterligare stöd för tolkningen av kultaktiviteter (Jørgensen 2002:234). Förekomsten av felgjutna torshammare och möjliga blyformar kan tyda på att amuletterna är tillverkade på platsen (Jensen 2010:124). Den lilla eldstålsformiga amulettringen med hänget (F14620) påträffades i kanten av och delvis under sten packningen i den närmast kvadratiska konstruktionen (A175) i gårdsplanens norra ände. Även förekomsten av den troliga torshammarringen (F16176) uppvisar en ovanlig fynd kontext. Tors hammar ringar påträffas näst intill uteslutande i gravar. Fynd av t-ringar har dock påträffats i profana kontexter även om det är sällsynt (Andersson 2005:48). Ett exempel är den t-ring som påträffades i ett kulturlager daterat till perioden 700– 1100-tal på Viby Gård, Raä 308, Sollentuna sn, Uppland. På platsen påträffades även härdar eldade med en, vilket ger mycket värmeutveckling, samt rester efter djurben. Fyndet av t-ringen och dess relation till övriga lämningar har tolkats som resultatet av ett symboliskt utövande, eventuellt kultiskt, på det lokala planet (Beronius Jörpeland & Sander 1996:51–52). Orsaken till att t-ringar i sådan liten utsträckning påträffas i profan miljö kan möjligen ses i bevaringsförhållandena för ringen från fyllnadsmassorna över A200. De många små bitarna av den hårt korroderade ringen hade aldrig gått att pussla samman om de inte påträffats så samlat vilket i sin tur beror på att fyndlagret sannolikt utgör en momentan deponering vid igenfyllnaden av övre delen av brunnen. En motsvarande sluten deponering kan ses för fyndet från Viby Gård. Mindre bitar av torderade tenar av motsvarande typ har påträffats på flera av terrasserna inom husgrupp 2 på Helgö (t.ex. Lundström & Heland 1964:Fig. 32:2–5; Hallinder 1970:Fig. 28). Från Bf 3 finns även lämningarna efter en hel torshammarring (Lundström & Heland 1964:Pl. 41:1). I likhet med fyndet F16176 från cisternen i Garnisonen utgörs fyndet från Helgö av flera mindre bitar vilka tillsammans utgör en hel torderad ring. Helgöfyndet är därtill av ungefär samma storlek som fyndet från Garnisonen. Sköldarna Rester efter tre sköldar påträffades vid undersökningen av de två övre terrasserna, två på terrass II och en på terrass III. 142 Dessa går att koppla till vägglinjen för var sitt hus (Tabell 8). En påträffades inom/under den stenpackning som täckte golv- och brandlämningarna efter hus II:1s västra långvägg. En påträffades i fyllnadsmassorna i väggresterna efter hus II:2s norra långvägg. En påträffades i vägglinjen för hus III:1s östra vägg. Fyndspridningen för skölddelar på terrass I har tagits som belägg för att sköldarna var upphängda eller lutade mot väggarna i hallhuset. Mikael Jakobsson hänvisar till att begravning med vapen närmast kan liknas vid markeringen av en ”krigarideologi” och att användandet av vapen däri varit en viktig beståndsdel (Jakobsson 1992:112). Vapnen i Mälardalen utgjorde under vikingatiden en fundamental del av det övre sociala skiktets identitet. Vapenbruket utgjorde en social distansering gentemot det övriga samhället. (Jakobson 1992:150.) Detta kan möjligen ses som orsaken till de udda sköldarna från terrasserna II och III. Dessa kan placeras in i anslutning till resterna efter väggarna från tre olika hus och visar att åtminstone en sköld suttit på väggen (eller möjligen stått lutad mot densamma) i flera olika hus vars funktion i övrigt inte innehåller något krigiskt relaterat fyndmaterial. Sköldarna skulle därmed kunna ses som sammanhållande markörer för garnisonsområdet. Detta tydliggör därmed att de olika terrasserna fungerat som en samlad social enhet. Det har föreslagits att de sköldar som påträffats från gravar vilka inte varit klädda med läder eller tyg aldrig har varit avsedda att användas på slagfältet. Istället är det skölden som symbol för skydd som kan ses i gravar. (Siddorn 2000:55.) Förekomsten av bärringar till vissa sköldar i vendeloch vikingatida gravar (t.ex. Bj644) har tolkats som att sköldarna sannolikt burits hängande på ryggen (se exempelvis Engström 1997:251). Bärremmen kan därmed självfallet även ha använts för att hänga upp skölden på väggen. De små bärringarna i Birkas vapengravar är i storleksordningen 1,4–2,9 cm stora (Arbman 1943) och i vissa fall med kvarsittande märlor. Små järnringar förekommer i en mängd utföranden bland boplatsmaterialet från Garnisonen och det kan bli svårt att avgöra om någon av dessa varit avsedd som bärrem. Var skölden endast avsedd att hänga på husväggen behövdes inte heller någon mer avancerad anordning. Gravar De två urnebrandgroparna vilka påträffades inom terrass II visar tydligt att ingen klar geografisk avgränsning kan dras mellan gravfältet (2B) och garnisonsområdet. Urnebrandgropar Urnebrandgropar är sällsynt förekommande under vikingatid. Från Birka finns sedan tidigare sju mer regelrätta gravar med urna utan omkringliggande brandlager och nio med brandlager runt om (Gräslund 1980:58–59). På Gotland utgör gropgravar av ca 62 % av de undersökta gravarna. Detta skiljer Gotland från Birka och Mellan sverige där gropar i allmänhet försvinner innan vikinga tid. De fåtaliga groparna i Birka utgör ett främmande inslag på platsen. (Thunmark-Nylén 2006:539) Från Mellansverige i övrigt förekommer urne brand gropar i begränsad omfattning fram t.o.m. åtminstone tidig vikingatid, t.ex. Kyrsta (Engström & Wikborg 2006:107) och Kalvshälla (Bratt 2003:93) I Hedeby finns 7 urnegravar varav 3 med omgivande brandlager. Samtliga dessa daterar sig till perioden slutet av 700-talet till slutet av 800-talet (Arents & Eisenschmidt 2010:185–186) Urnegravarna i Hedeby har samtliga bedömts vara frisiska (Eisenschmidt 2011:97). Från Kaupang är endast två av brandgravarna urnegravar. Urnegravar är sällsynt i Vestfold, liksom i Norge totalt sett (Stylegar 2007:88) Fynden i gravarna Av de bägge undersökta urnorna utgörs fyndsamman sättningen i A5 av ett tämligen modest slag och någon närmare datering och tolkning har inte varit görlig. Graven A88 innehöll betydligt mer av gravgåvor och det har därmed varit möjligt att göra en jämförelse dels med andra Birkagravar, och dels med garnisonsområdets boplatsmaterial. Sax: A88:F1 utgör en 12 cm lång sisare av saxtyp R442 (Rygh 1885). Sisaren i graven är mycket lik en sisare vilken påträffades i kulturlagret ovan norra gårdsplanen på terrass II (F14526, se Textilredskap). Dessa båda fynd från garnisonsområdet är de enda påträffade på Birka som tillhör den äldre typen av sisare som saknar omböjning. Kniv: A88:F2 utgörs av ett 8,5 cm långt knivblad med endast en liten snutt kvar av tången som ansluter närmare ryggsidan på kniven. Kniven har först rak ryggsida som längre ut kröker ned mot eggen vilket ger kniven en långdragen spetsig form. Längs med den raka delen av ryggen finns en skåra på vardera sidan. Ingen motsvarighet finns bland Birkamaterialet i övrigt. Knivformen motsvarar en Ottaway typ C1 (Ottaway 1992:565), en modell som förekommer i olika storlekar. Det är en tämligen vanlig knivtyp under 700- och 800-tal på engelska lokaler (Ottaway 2004:107). Förekomsten av skåra är dock betydligt ovanligare men förekommer i York framförallt på knivar av typ A (Ottaway 1992:579–580). Bland knivfynden från York finns två exemplar (Ottaway 1992:fig. 233 F28888 och F2894) vilka påminner om kniven från grav A88. De har båda även väldigt kort (avbruten?) tånge. Båda knivarna tillhör period 5A, d.v.s. sent 900-tal. Knivar med motsvarande skåror förekommer dock från 400-talet och framåt (Ottaway 1992:580). Från Ribe finns sju exemplar vilka av Ottaway klassats som typ C1 (Ottaway 2004:107) och även från Hedeby finns en kniv med skåra (Westphalen 2002:149). Ingen av dessa påminner emellertid om kniven från grav A88. Kniven har istället sin närmaste motsvarighet i ett fynd från Elisenhof (F1059 se Westphalen 1999:105, taf. 20). Pryl/Nål: A88:F3 har ett plattat sexkantigt huvud med svulst över mittpartiet. Fyndet motsvarar Wallers typ B (Waller 1984:186). Denna typ förekommer i gravmaterial under 800-tal och tidigt 900-tal (Westphalen 1999:181). Prylarna/nålarna har påträffats i kvinnogravar och antingen legat tillsammans med andra små redskap eller så har de påträffats i väskhöjd (Waller 1984:188). Nålhus: A88:F4 utgörs av ett 8 cm långt rör tillverkat av en böjd järnplåt. Från Stolpes gravundersökningar finns 67 nålhus påträffade i kvinnogravar och två i mansgravar (Andersson 2003:88). Endast sex av nålhusen i gravar är av järn. Samtliga nålhus av järn kommer från skelett gravar (varav fyra kammargravar) och samtliga innehåller smyckeuppsättningar med datering till yngre Birkatid. Nålhusen från skelettgravarna är dock betydligt mer detaljerade med utsmyckningar i Cu-legering. Nålhuset från A88 är i jämförelse enkelt i utförande. Järnbleck: A88:F9 utgör ett genombrutet bleck med mönster av trianglar. Ett motsvarande bleck påträffades på terrass I (F3116). Detta och flera andra bleck av motsvarande typ påträffades i terrassens norra ände och i ett lager som störts av Arbmans grävdump. I området finns även avfall från terrass IIs smedjefas i form av bl.a. slagg. Beslagen från terrass I har föreslagits utgöra någon 143 form av yttre dekor (Wallqvist 2000:13). Sländtrissan: A88:F10 utgörs av en sländtrissa i lera. Bland innehållet i Birkas kvinnogravar finns saxar och nålhus med nålar men nästan inga sländtrissor. I boplats materialet från Svarta jorden är däremot sländtrissor vanligt före kommande. (Andersson 2003:73). Bland de undersökta Birkagravarna finns sländor i 5 gravar (jfr Arwidsson 1989:97; Gräslund 2001:74, Andersson 2003:80). Av dessa utgörs sländtrissan i Bj824 av fyllnads material från Svarta jorden (Arbman 1943:298). Som regelrätta gravgåvor förekommer därmed sländtrissor i fyra gravar, Bj418, Bj642, Bj1158 och 1934. Samtliga fyra gravar kan dateras till 800-talet. Bland gravarna på Gotland är sländor vanligare än på Birka. I det vikingatida Östsverige är däremot sländtrissor ovanligt som gravfynd. (Gräslund 2001:76). Pärlorna: A88:F11–15, fem pärlor finns från graven, tre silverfoliepärlor och två malvafärgade. De tre silverfolie pärlorna är något deformerade men tillhör eventuellt Callmers typ E110 (Callmer 1977:88) De två malva pärlorna är ännu mer brandskadade. Den ena (F15) är deformerad och har tidigare misstolkats för en segmen terad pärla (se Larsson 2003:19). Den andra pärlan (F14) är dock tämligen hel och utgör möjligen en Callmer typ A154. Dessa pärlor har en datering till Callmers BP II och BP III, d.v.s. ca 820–860 (Callmer 1977:80). Hänge: F12727 utgörs av en ring av en järnten med runt tvärsnitt på vilken ett hänge i järn trätts. Hänget har sex horisontella linjer fördelat i två grupper om tre vardera. Klonyckel: F12731 utgör en entåig klonyckel. Ytterligare en möjlig klonyckel påträffades vid Arbmans undersökning av terrass I (SHM 21064:F141). Arbman bedömde att den från terrass I påträffade fyndet hade en tå avbruten. Fyndet från A88 är emellertid helt och utgör det enda kända exemplaret av en entåig klonyckel från Birka (jfr Ulfheim 1989). Den entåiga klonyckeln är den äldsta 144 typen och börjar uppträda i arkeologiskt material från romersk järnålder. Den används dock ända in i 1000-talet. (Cinthio 1998a:241.) Gravarna och bebyggelsen Sammanfattningsvis markerar gravmaterialet att graven tillhör äldre Birkatid, sannolikt första halvan av 800-talet. Gravens tydliga tonvikt på textilredskap har tidigare lett till spekulationer angående en koppling till det textilhantverk som ägt rum på terrass II. Dessa har dock huvudsakligen kunnat knytas till hus II:1 och lämningarna efter vävning som där ägt rum. Hus II:1 daterar sig till tidigt 900-tal och har därmed ingen direkt anknytning till grav A88. Den enda huslämning som möjligen skulle kunna vara samtida med graven är det äldsta huset, hus II:5, vilket bör ha varit uppfört under andra halvan av 800-talet. Mer troligt är emellertid att graven (båda gravarna?) tillhör tiden innan terrassen utnyttjades som boplatsområde. Förekomsten av saxen F14526 i kulturlagren över norra gårdsplanen är dock intressant. De båda saxarnas lika yttre markerar en samhörighet som inte kan ses på Birka i övrigt. Sax F14526 kan stratigrafiskt vara samtida med hus II:1 och textilhantverket på terrassen. Frågan är om det här går att se en vertikal samhörighet mellan gravarna och områdets senare aktivitet? En intressant jämförelse kan dras med den s.k. älgmannen vid Stadsvallen. Skelettgraven A129 (älgmannen), utgjordes av en dubbelbegravning med en fullt väpnad krigare samt en offrad man och har artefaktdaterats till sent 700-tal, övergången vendeltid/vikingatid (Holmquist Olausson 1990:180; 2002:161–162). På terrassen har därefter ett långhus varit uppfört vilket daterar sig till tidig vikingatid. (Holmquist Olausson 1993:97–100). Närheten i tid gör det möjligt att tänka sig att huset medvetet uppförts på graven, en form av byggnadsoffer. Kan någonting liknande gälla för Garnisonen? En tanke som det redan vid gravarnas påträffande spekulerades i var att gravarna kunde utgöra till Garnisonen hörande individer, kanske en medveten plantering av förfadersanknytning i en urban miljö där naturlig anknytning till platsen annars saknas. Spårämnen Kemiska analyser av jordprover har i omgångar utförts på material från samtliga tre undersökta terrasser (Fig. 144) (Bengtzon 2001; Hamrin 2003; Rosén 2003; Valdimarsdóttir opubl.). Flera av undersökningarna har endast utförts på begränsade ytor. Samtliga av de undersökta jordproverna har analyserats med avseende på Kalcium (Ca), kalium (K) och magnesium (Mg). För proverna från terrass II och III har även järn (Fe), koppar (Cu), zink (Zn) och mangan (Mn) analyserats (Tabell 9). Bly (Pb) och strontium (Sr) har endast analyserats inom ramen för den sista av undersökningarna (Valdimarsdóttir opubl.) och här finns därmed endast ett mindre antal prover undersökta. Förutom element analys har även fosfater och protein halt studerats i jordprover (Bengtzon 2001; Hamrin 2003; Rosén 2003). Kalcium: Kalcium kan som kalium påvisa före komsten av träaska. Därtill utgör kalcium huvud delen i benmaterial. Höga halter av fosfater, kalium, kalcium och magnesium är alltså att förvänta där en kontinuerlig eldning skett, t.ex. vid en härd. Kalcium värdena i garnisonsområdet samstämmer med de större koncentrationerna av ben (Fig. 145, jfr Fig. 94). Högst värden på terrass II kan ses i området runt graven A88 och L19 med stor förekomst av obrända ben. Sett till samtliga undersökta jordprover är de högsta värdena uppmätta ur prover från terrass I. Även här finns en överensstämmelse med större mängder ben. Från terrass III kan endast låga värden av kalcium ses i de undersökta proverna. Huvud delen av benf ynden från terrassen är dock påträffade Figur 144. Provtagningspunkter för de jordprover från terrasserna II och III vilka analyserats med elementanalys. Det finns även jordprover tagna över östra delen av terrass II och södra delen av terrass III vilka ännu inte analyserats. Tabell 9. Utförda jordanalyser inom garnisonsområdet. Terrass Bengtzon 2001 1 Hamrin 2003 Rosén 2003 Valdimarsdóttir 2 1 Ca K Mg Fe Cu Zn Mn Pb Sr P° x x x x x x x x x x x x Protein x 2 3 x x x x x x x 2 3 x x x x x x x x x x 145 i södra delen av den undersökta ytan, varifrån inga spår ämnesanalyser utförts. Kalium: Träaska är rikt på kalium varför långvarig eldning kan ge upphov till förhöjda halter av kalium. Kaliumvärdena visar en tydlig överensstämmelse med förhöjda värden i området för hus II:1 (Fig. 145, jfr Fig. 21). En tydlig förhöjning kan även ses i värdena i området runt graven A88. Att de förhöjda värdena så tydligt sammanfaller med hus II:1s norra halva är ytterligare intressant med tanke på att smedjelämningarna (hus II:3) delvis överlagrar hus II:1. Trots detta framträder en direkt överensstämmelse mellan de förhöjda kaliumvärdena och hus II:1s begränsningar. Magnesium: Växter tar upp magnesium, men inte i lika stor grad som de tar upp kalium och kalcium. Vid uppsatsanalyserna har uppenbarligen ett fel insmugit sig vid arbetena som utfördes 2002/2003 (Hamrin 2003; Rosén 2003) varvid dessa värden skiljer sig väsentligt från de analyser som utfördes tidigare respektive senare. De felaktiga resultatvärdenas fördelning, 3 gånger lägre än övriga värden, innebär att felet sannolikt beror på att en utspädning av proverna inte har blivit medräknad vid analysen. Detta kan dock inte bekräftas, då originaldata inte bevarats, och det går därmed inte att i efterhand korrigera för felet. Magnesium har därför utgått från den samlade bedömningen. Järn: Järnkoncentrationerna överensstämmer främst med slaggförekomsten och de högsta värdena finns därmed i området för smedjan (hus II:3) och då framförallt härdpallen (Fig. 145, jfr Fig. 28). Mangan: Manganvärdena på terrass II korrelerar i huvudsak med järnförekomsten. Sannolikt markerar det förekomsten av mangan i järnslaggen (Fig. 145). Koppar: Även för kopparvärdena finns en korrelation mellan höga värden och området för smedjan (Hus II:3) även om inte lika tydligt som för järnvärdena (Fig. 145). Detta kan relateras till spridningsbilden för fynd av kopparlegering (se Fig. 106). Det har tidigare föreslagits att de högre halterna av koppar kan bero på att lödning med kopparlegeringar skett i smedjan (Hamrin 2003:18). Zink: Zinknivåerna på terrass II korrelerar delvis med koppervärdena och delvis med manganvärdena. Även de förhöjda zinknivåerna i området kan sannolikt kopplas till metallhantverket (Fig. 145). Garnisonsområdet har utnyttjats intensivt under loppet av 100–150 år och under den tiden har aktiviteterna skiftat både på och inom de olika undersökta terrasserna. Att försöka identifiera separata rum/aktivitetsytor utifrån elementanalys är därför i det närmaste ogörligt. De tydliga strukturer som kan ses utgörs främst av områdets sista verksamhetsfas. Detta trots att jordproverna är insamlade i de nedre golvlagren respektive i/runt anläggningar. Tydligast är spåren efter metallhantverk, främst järnsmide men eventuellt kan även annat metallhantverk spåras med förhöjningar av koppar, zink, mangan och bly. Kalcium- och kaliumvärdena uppvisar, jämfört med ovan angivna ämnen, avvikande mönster för förhöjda halter. Kalciumhalten i jorden korrelerar fullständigt med förekomsten av obränt ben. Områdena med förhöjda halter av kalium utgör i sammanhanget de intressantaste avvikelserna från övriga värden. Trots att hela L2komplexet på terrass II var sotigt utmärker sig L21 och området runt detta, d.v.s. norra delen av hus II:1 med tydligt förhöjda kaliumvärden. Dessa värden kan åtminstone delvis kopplas till husets förstörelse genom brand vilken Tabell 10. Högsta (grönt), lägsta (rött) samt medelvärden (i ppm) för de olika undersökta spårämnena på de olika terrasserna. 2 152 högsta högsta Mn 27 30 62 70 348 265 300 255 4 625 5 548 1 670 3 289 207 330 13 067 21 145 117 16 55 212 73 143 817 42 474 -64 16 508 11 31 178 29 135 466 55 254 782 6 358 1 161 2 297 24 733 12 300 56 77 medel 38 lägsta 13 433 1 573 högsta 18 425 medel 71 421 205 263 medel 55 medel 35 102 lägsta 13 medel 63 lägsta 16 147 medel lägsta T3 Zn högsta 11 649 Cu 21 617 12 950 54 5 996 4 584 1 962 3 211 4 493 2 405 3 229 2 755 2 235 2 483 T2 146 Fe lägsta rännan 25 790 K högsta T1 lägsta högsta Ca Figur 145. Spårämnenas fördelning på terrass II. även kan ses hos vissa av vävtyngdsresterna. För terrass III kan inte resultatet av de analyserade jordproverna användas för någon mer ingående tolkning. De analyserade jordproverna täcker upp en för liten del av den undersökta ytan. I den mån proverna visar förhöjda halter av något av spårämnena så rör det sig endast om enskilda provpunkter och inget mönster går att iaktta. Figur 146. Spårämnenas fördelning på terrass III. 147 Lokalisering Lokaliseringen av bebyggelsen på de olika terrasserna innebär att hallhuset ligger placerat lägre i terrängen än de mindre enskeppiga hantverkshusen på terrasserna II och III. En jämförelse kan göras med Helgö husgrupp 2. Här utgörs det äldsta skedet av större långhus på terrass I vilken är belägen längst ned i sluttningen nedanför hantverksområdena. Under yngre järnålder flyttas mangården upp till den högre liggande terrass I med hallhus. Terrasserna I och III utgör de lägst liggande terrasserna utefter bergsklacken och kan ses som husgrupp 2s presentabla framsida och första kontakt med omvärlden. För Garnisonens del måste de geografiska betingelserna tas i beaktande. Hallhuset på terrass I har kommit att utnyttja hela terrassens uppbyggnad och ligger därmed inkilad mot den norra bergytan. Sett utifrån vattnet bör dock husets södra kortände och dess östra långsida ha utgjort en tydlig markering av platsens betydelse. Huset har därmed även lokaliserats till den del av garnisonsområdet där utrymmet mellan bergknallarna är som minst, d.v.s. lite av ett nålsöga. Detta kan jämföras med de medeltida borgarna där förborgen vanligen låg placerad på anfallsidan av borgen (Lovén 1999:31). Har det sedan varit någon form av palissad/stängsel uppbyggd på vallen öster om terrass i så sluter sig området samman mot ”besökare” från vattnet. Hallhuset utgör dock den sista fasen på terrass I och verksamhet har försiggått både på terrasen innan hallhuset restes och, tidigare ändå, över ytan innan terrasseringen byggdes upp. Dessa olika faser är i nuläget inte helt säkert daterade och det är inte fastställt vilken fas på vilken terrass som hör ihop. Möjligen har, som tidigare nämnts, terrass II ursprungligen utgjort garnisonsområdets huvudterrass, med hus II:2 som dess representationshus och eventuellt även logemente. Datering Totalt har närmare 13 100 fynd påträffats vid undersök ningarna av garnisonsområdet. Huvuddelen av dessa utgörs av fynd av mer allmän boplats karaktär med datering till yngre järnålder generellt. Bland fynden finns dock även mynt, pärlor, olika beslag och smycken vilka ger närmare datering. Dateringarna sträcker sig över 800och 900-tal för samtliga undersökta terrasser. Från tre av terrasserna finns även ett fåtal fynd och konstruktions 148 lämningar med datering till vendeltid. De fåtaliga fyndposterna av tatingerkeramik är samtliga påträffade på terrass 0. Detta område är för lite undersökt och fynden kan därför inte kopplas till någon byggnad eller säker fas. I närområdet finns fynd av tatingerkeramik från en av brandgravarna inne i Borg (Bj457) samt i det lager (L15) som utgör jordmanteln till schaktgraven i Borgvallen (Fennö Muyingo 1998:7). Från 700-talets Åhus finns bland materialet från gjuteriverksamhet på platsen även skrotprodukter i form av romerska föremål. Dessa har diskuterats i relation till vendeltidens romerskinfluerade stilideal och åtföljande plundring av romerska lämningar (Callmer 1991:37). Det lilla likarmade spännet från terrass II skulle teoretiskt kunna utgöra en faktisk lämning efter en äldre aktivitetsfas i garnisonsområdet. Den äldsta 14C-dateringen från terrass 0 skulle kunna stödja en sådan tolkning. Små likarmade spännen har även påträffats i Svarta jorden (SHM 5208:46, SHM 35000:34363) och i Hemlanden (Bj 1040 i Arrhenius 1976:189). Det likarmade spännet från övre kulturlagret inne i smedjebyggnaden hus II:3 kan alltså lika väl kunna ha kommit från en äldre bosättning någon annanstans på Birka eller från en plundrad grav från annan ort. Dateringarna av huslämningarna från terrasserna II och III visar att olika hus funnits på terrasserna under tiden från mitten av 800-talet och till andra halvan av 900-talet. Utifrån de tidigare sammanställningarna och avrapporteringarna av lämningarna från terrass I och hallhuset kan ett motsvarande mönster ses. Av särskilt intresse här är att mynten har visat sig ha dateringar till framförallt äldre Birkatid (Jonsson 2001) medan många av de övriga daterande fynden visar på 900-tal. Faser De fem säkra huslämningarna på terrass II korsar samtliga över samma huvudområde, det öppna fältets södra del och själva grundterrasseringen (Fig. 141, jfr Fig. 147). En yta av ungefär 10 m2 mitt på terrassen utgör den del som samtliga identifierade husgrunder placerar sig över. Utifrån kombinationen av de olika anläggningarna och lagrens överlappningar i anslutning till husväggsresterna (se Fig. 19–20) har fem faser kopplade till husgrun derna men även de övriga konstruktionerna inom under sökningsområdet kunnat identifieras. Husen på terrass II kan samtliga (utom möjligen det allra yngsta) dateras till yngre Birkatid. Detta innebär att de sannolikt bör ha haft en livslängd av ungefär 10–20 år Figur 147. Ungefärlig tidsindelning av de strukturer som undersökts i garnisonsområdet under 2001–2004. vardera. Motsvarande omsättning av hus kan ses från både Svarta jorden och tidigmedeltida städer (Ros 2009:74; Rosberg 2009:63). Den korta brukningstiden för husen i de tidigmedeltida städerna jämfört med landsbygdens hus har föreslagits bero på relativt sett klenare byggmaterial och att husen har varit sämre uppförda (Ros 2009:74–75; Rosberg 2009:23). Ser man till de närmaste schakten från Stolpes undersökningar av gravfält 2B så är det uppenbart att det i flera fall handlar om fynd kopplade till aktivitetslager samtida med hantverksfasen på terrass II. Ett exempel på detta är Bj562. Bj562 är den av Hjalmar Stolpe undersökta gravar vilken ligger allra närmast själva garnisonsområdet. Samtliga fynd påträffades i det övre gruset. De före kommande fyndkategorierna och fyndens förekomst i gruset gör det dock troligt att det övre lösa jordlagret kan kopplas till garnisonsområdets nyttjandeperiod. Inom den undersökta ytan på terrass III påträffades resterna efter tre huslämningar. Samtliga dessa är dock endast delundersökta. Av avgörande betydelse här är framförallt terrassens korrelation till borgberget som sträcker sig upp i direkt anslutning till terrassen. Samtliga tre husgrunder placerade sig i linje med borgberget och stratigrafiskt rakt överlagrande varandra. Invid Garnisonsområdet ligger Borgvallen. Undersökning har visat att vallen är uppbyggd i ett par omgångar. Den äldsta vallen daterar sig till tiden för stadens grundande. Vallen brann ned någon gång under 800-talet och byggdes därefter upp igen till sin dubbla storlek. Den senare vallen uppvisar spår efter flera bränder mot slutet av 900-talet och början av 1000-talet. (Holmquist Olausson 2002:162.) I Ansgarsberättelsen beskrivs hur folket tar sin tillflykt till Borgen när Anunds skepp hotar att anfalla Birka. Borgen ansågs inte tillräckligt stark för att klara ett anfall och befolkningen för liten för att försvara sig så de köpte sig fria (Vita Anskarii kap. 19). Dateringen av anfallet, vid mitten av 800-talet, stämmer enligt tolkningen överens med brandtillfället för den äldsta vallen (Holmquist Olausson 2001:11). Efter att stadens hotats och vallen senare bränns ned (annat anfall?) sker alltså en förstärkning av borgvallen för att skapa ett bättre försvar. Möjligen är det också vid denna tidpunkt som det stora hallhuset vid Garnisonen byggs upp. Det faktum att Borg inte nämns av Rimbert har vid ett flertal tillfällen använts som argument för att vallen skulle ha byggt först efter kung Anunds angrepp och Ansgars tid (Arbman 1939:58). Tolkningen av data från Borgvallsgrävningen har föreslagits innebära att borgvallen skulle ha anlagts först en bit in i 800-talet (Zachrisson 2011:106). Zachrisson har dock inte tagit med TL-dateringarna av brandlagren i sin beräkning. TLdateringen av den äldsta vallen visar att denna brunnit alldeles i början av 800-talet (se Fennö Muyingo 1998:8) och borgvallen byggdes därefter upp på nytt och denna gång högre. Vallen har därefter brunnit vid ytterligare åtminstonen ett par tillfällen, dels under 800-talet, dels under andra halvan av 900-talet eller början av 1000-talet. Gravarna påträffade inne i Borg utgörs av brandgravar av vilka fem kan dateras till äldre Birkatid. Samtliga saknar gravöverbyggnad men det har antagits att de ursprungligen legat under högar vilka planats ut vid byggandet av Borg (Gräslund 1980:74; Zachrisson 2011:106). Dessa gravar kan möjligen vara samtida med urnebrandgravarna från garnisonsområdet. Av de bägge gravarna från terrass II 149 kan grav A5 stratigrafiskt fastställas vara äldre än den södra gårdsplanen och därmed äldre än åtminstone hus II:1. Även den andra graven A88 är uppenbarligen äldre, med sin fynddatering till tidigt 800-tal. Eventuellt kan dessa begravningar kopplas samman med de äldre gravarna på gravfält 2A och 2B. Alternativt utgör de, som redan nämnts, en äldsta fas tillhörande Garnisonen, som ett slags ägomarkering. Gravläggningarna inne i och utanför borg i ett tidigt skede förstärker bilden av samhörighet mellan det monumentala befästningsverket och dess förgård. Garnisonens tydliga tonvikt på vapenbruk har inneburit att området i mycket kommit att jämföras med yngre järnålderns storgårdar. Dessa uppvisar dock i flertalet fall en tydlig konservatism i gårdsstrukturernas användning, t.ex. Tissø (Jørgensen 2003:197) och Uppåkra (Helgesson 2010:111). Dominansen av vapenfynd i husets östra halva, ”manskapsdelen”, kan jämföras med exempelvis hallen på Helgö, som uppvisar samma mönster. (Holmquist Olausson & Kitzler Åhfeldt 2002.) Både gårdarna som helhet och deras vapenhus/ garnisonslokaler har tolkats som fasta institutioner med centraliserad försvarsorganisation (Helgesson 2010:111). Garnisonen på Birka har inte samma långvariga kontinuitet. Bebyggelsen förändras allt eftersom på samtliga terrasser och även hantverket varierar över tiden. En företeelse verkar emellertid uppvisa en fortlöpande samhörighet för området, vapenfynden! Husen i Garnisonen uppvisar olika former av konstruktionselement och husbyggandet framstår som något av ett experimenterande med olika tekniker och uttryck. Tidigare diskussioner kring Birkas Garnison har i mycket utgått från området som ett ”arkeologiskt fryst tillfälle” där föremål och strukturella lämningar 150 tillsammans utgör resterna efter ett sista anfall mot lokalen (se t.ex. Hedenstierna-Jonson & Holmquist Olausson 2006:66; Holmquist 2010:200). En fördjupad genomgång av materialet visar emellertid att både artefakter och konstruktionsrester uppvisar en tydligare stratigrafisk skiktning varvid mycket av det arkeologiska materialet kan separeras till olika faser. Det treskeppiga långhuset, det s.k. hallhuset, på terrass I i Garnisonen har många viktiga detaljer i byggnadsskicket tagna från idéer kring storgårdarnas traditionella hall. Hallhuset utgör en tydlig skillnad gentemot övriga identifierade husgrunder i Garnisonen. Dessa hus utgör olika former av mindre enskeppiga byggnader med tydliga drag av bebyggelsetekniker som även förekommer i andra tidiga stadsmiljöer, t.ex. Svarta jorden i Birka, Hedeby och Dorestad. Vissa av dragen har även sin närmaste pendang i bebyggelse från det äldsta Sigtuna. De olika husens varierande läge, konstruktion och uppenbara skillnad i användning visar tydligt hur garnisonsområdet under sin bruksperiod genomgår fort löpande förändringar i bebyggelsestrukturen. Intrycket förstärks av fyndmaterialets tydliga koppling till olika typer av hantverk. Samtidigt som förändringar skett finns emellertid en kontinuitet i brukandet av vapen. Förekomsten av vapenfynd från samtliga terrasser är större än för andra samtida gårdsbebyggelser. Vapenfynden kan även ses tillhöra de olika faserna av områdets brukande. Gårdsplanen bör vara samtida med det äldre huset (hus II:2) vilket i sin tur är placerat mitt på terrass II och riktat för att uppnå bästa möjliga visuella effekt. Den stenlagda gårdsplanen tillhör därmed det ursprungliga planläggandet och uppförandet av Garnisonen. Utvärdering I garnisonsområdet har ingen egentlig aktivitet ägt rum sedan platsen övergavs under yngre vikingatid. Området har endast utnyttjats som betesmark och ingen pålagring eller omlagring har skett senare. Vid undersökningarna har därför tämligen intakta lager, både av golvytor men även av sot- och kolhorisonter från det att husen förstörts, påträffats. Detta är annars ovanligt. I Mälarregionen har de flesta husgrunder från vikingatid påträffats vid exploateringsundersökningar och utgörs i bästa fall av intakta rader av stolphål. Utvärderingen av grävmetodiken visar att de tunna och otydliga lageravgränsningarna och de större samman hängande stenstrukturerna varit svåra att övergreppa i fält. I och med att undersökningen delvis utgjordes av fältpraktik för studenter vilka endast deltog kortare perioder uppstod även svårigheter med samordningen av informations flödet. Ett större samman hängande schakt, istället för årsvis utvidgning av schakten, hade kunnat skapa bättre förståelse för sambandet mellan olika konstruktionsdetaljer och lager. Noggrannheten i upp lösningen på vertikal nivå hade dock därmed sannolikt gått förlorad. Under arbetet med terrass II visade det sig att ytterligare faser kunde identifieras genom en förnyad analys av det samlade källmaterialet. Vid själva fältstudien kopplades nästan samtliga data till fasen för smedjeaktiviteterna. De stensträngslämningar som tillhör smedjan var diffusa till sin karaktär och av en art som inte förväntades påträffas i området. Själva smedjebyggnaden och de fyra huslämningarna efter stolp- och träsyllsburna hus identifierades därför först vid den fördjupade analysen inför rapportarbetet. I flera fall var det här möjligt att rekonstruera golvhorisonter/husfaser utifrån samkörning av olika anläggnings- och sektionsritningar och deras beskrivningar. Genom den begränsade undersökning som hittills genomförts för materialet från terrass I har det visat sig uppenbart att även materialet från terrass I kan behandlas på motsvarande sätt. Måluppfyllelse Resultatet från den arkeologiska undersökningen i Birkas Garnison under åren 2001–2004 svarade överlag väl mot uppsatt målsättning och frågeställningar. Slutresultatet från undersökningen gav en mer komplex miljö än förväntat, med nya bebyggelsestrukturer och ett källmaterial som kan resultera i nya frågeställningar och därmed fördjupa bilden av både garnisonsområdet och Birka som helhet. Resultaten har väsentligt ökat möjligheten att tolka och diskutera både förändringar i hantverk och bebyggelse vid tiden strax innan egentlig stadsbebyggelse. Undersökningen har genererat ny kunskap ur flera aspekter och på flera olika detaljnivåer. Hit hör självfallet den för projektet grundläggande frågeställningen kring Birkas försvarsverk och dess sociala aspekter. På en mer grundläggande nivå har projektet genererat ökad kunskap kring dels tidigmedeltida bebyggelsestrukturer på Björkö, dels garnisonsområdets interna struktur. Undersökningen producerade ett stort och mång facetterat arkeologiskt material i form av ett omfattande fyndmaterial, osteologiskt material och även insamlade jordprover. Undersökning och analyser av konstruktioner och fyndmaterial har visat att boplatskomplexet haft ett genomgripande internationellt kontaktnät av en art som är betydande även med Birkas mått mätt. De omsorgsfulla föremålsanalyser som utförts inom projektet har även gjort det möjligt att fördjupa tolkningarna kring boplatsen och människorna som vistats där. De samlade undersökningarna i garnisonsområdet har väsentligt ökat den övergripande förståelsen över områdets utveckling och användning över tiden. Det representerade tidspannet har via undersökning och tolkningsarbete vidgats och preciserats. Nuvarande data stöder att området nyttjats intensivt åtminstone från mitten av 800-talet och fram till Birkas upphörande. Inom det undersökta området finns även spår efter äldre aktiviteter, från vendeltid och äldsta Birkatid. Arkeologiska undersökningar uppvisar generellt ett högt publikt intresse och detta blir extra tydligt när det kommer till Birka. Det faktum att garnisonsområdet geografiskt är lokaliserat så pass nära Ångholmen innebar att även de mindre rörliga besökarna på ön nådde fram till undersökningsområdet. Särskilt samarbetet med Kompani Bastard innebar här en fördjupning av möjligheterna till förmedling, både av rena utgrävningsresultat, kopplingen mellan tolkningar av nya fynd och replikor med möjlighet att få känna på föremålen så som de en gång sett ut, samt forskningsdiskussioner kring olika tolkningsperspektiv. 151 Potential och vidare bearbetning Det arkeologiska källmaterialet har en stor vetenskaplig potential för vidare bearbetning och bör behandlas ur ett flertal aspekter. Bearbetning sker också fortlöpande som en del i Arkeologiska institutionens undervisning och forskning, framförallt vad gäller fyndpreparering och analys. Det finns stora forsknings förut sättningar i jäm förelser av material och bebyggelselämningar både inom garnisonsområdet och med övriga bebyggelseenheter på Björkö. Främst kanske med materialet från Svarta jorden. Även en mer generell diskussion kring Birkas olika bebyggelseenheter och sociala skillnader mellan de olika befolkningsgruppernas livsvillkor vore tillbörligt. Delar av materialet, framförallt vad gäller personlig utrustning och vissa vapendetaljer har varit föremål för fördjupade studier. Garnisonens främsta paralleller här tycks finnas österut eller i sydöstra Europa, snarare än i Sverige (Holmquist 2010:202). Vapenutrustning och dräktdetaljer visar i flera avseenden närmare samhörighet med stäppnomadiska dito än med det rusiska materialet (Hedenstierna-Jonson 2009:52). Då fyndmaterialet från 152 undersökningen var omfattande, har det endast i viss utsträckning analyserats och satts in i sitt sammanhang. Här finns goda möjligheter till fördjupad forskning. Av fyndmaterialet måste särskilt potentialen i vidare forskning kring metallhantverket nämnas. Materialet har endast undersökts översiktligt och en ingående arkeometallurgisk studie som samordnas med den här genomförda kontextanalysen kan sannolikt frambringa ytterligare fördjupning. Även det osteologiska materialet och keramiken, vilka hittills endast katalogsammanställts, utgör en stor och ännu outnyttjad informationspotential. Vid en fördjupad studie av de sociala förhållandena inom garnisonsområdet kommer frågor kring livsmedelstillgång och matberedning att vara avgörande. Av särskilt intresse är även den uppenbara diversitet som finns mellan de olika terrasserna och deras nyttjande. Samtidigt går det att se hur området utgör en genomtänkt och väl samordnad enhet. Frågor för framtida forskning blir därmed att se hur och i vilken utsträckning de olika invånarnas rörelsemönster sträcker sig över hela gårdsområdet. Hittills har forskningen inriktat sig på lämningarna efter vapen och rustningsdetaljer i det s.k. hallhuset. Frågan är om det är samma individer som nyttjat hallen som varit verksamma på de övriga terrasserna? Administrativa uppgifter Länsstyrelsens dnr Tillstånd till forskningsarkeologisk delundersökning dnr 2021-01-29684, dnr 2021-02-26255, dnr 431-03-37410, dnr 431-04-36873. Tidsperiod 2001-06-25 – 2001-08-17, 2002-05-06 – 2002-05-12, 2002-07-01 – 2002-08-16, 2003-06-30 – 2003-08-15, 2003-11-28, 2004-06-28 – 2004-08-20. Ansvarig projektledare Lena Holmquist. Övrig arkeologisk personal Cecilia Augustsson Edstam, Liselotte Bergström, Charlotte Hedenstierna-Jonson, Sara Johansson, Laila Kitzler Åhfeldt, Jens Lindström, Michael Olausson, Gustaf Trotzig. I varierande omfattning har Birkas museilärare och CD-studenter från Arkeologiska forskningslaboratoriet deltagit i grävningen. Lägesangivelse Ekonomiska kartans blad 10H STRÄNGNÄS 6j ADELSÖ Koordinater 2,5 gon V, Rikets triangelnät 1938 (RT38) Koordinatsystem Rikets RT 90, 0 gon samt lokala rutsystem. Höjdsystem Rikets RH 00, polygonpunkt nr. 1018 rb y98975,188 x80179,527, z+4,75. Undersökt yta 369 m2 Dokumentationshandlingar Planer och sektioner av undersökta anläggningar, foton och fyndlista. Fynd Fynden förvaras hos Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Fyndlistan kan rekvireras som databas. 153 154 Referenser Aagård, G.-B. 1984. Gleicharmige Spangen. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka I1:1. Stockholm. s. 95–110. Ahlin Sundman, E. 2002. Smycken av järn från Birkas garnison. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 01/02. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Ahlsén, M. 2004. Brödet i Birka. Analys av organiskt material från Garnisonen och Svarta Jorden på Björkö. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 03/04. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Ambrosiani, B. Erikson, B. G. 1993. Birka vikingastaden. Volym 3. Höganäs. Ambrosiani, B. Erikson, B. G. 1996. Birka vikingastaden. Volym 5. Höganäs. Ambrosiani, K. 1981. Viking age combs, comb making and comb makers in the light of finds from Birka and Ribe. Stockholm Studies in Archaeology 2. Stockholms universitet. Ambrosiani, K. 1984. Kämme. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka I1:1. Stockholm. s. 161–176. Andersson, E. 1996. Textilproduktion i arkeologisk kontext. En metodstudie av yngre järnåldersboplatser i Skåne. Lund. Andersson, E. 2003. Tools for Textile Production from Birka and Hedeby. Birka studies volume 8. Stockholm. Andersson, G. 2005. With Thor on Our Side. The symbolism of the Thor hammer-ring in Viking Age burial ritual. I: Artelius, T. & Svanberg, F. (red.), Dealing with the dead. Archaeological perspectives on prehistoric Scandinavian burial ritual. Stockholm. s. 45–62. Andersson, K. 2004. Tidigmedeltida verkstadsbebyggelse vid Farsta gärde. Arkeologisk delundersökning av boplats RAÄ 40, Farsta, Gustavsbergs socken, Värmdö kommun, Uppland. Stockholms läns museum. Rapport 2004:9. Stockholm. Andersson, K., Ekman, T. & Persson, B. 2000. Husby i Glanshammar – makt och metall under yngre järnålder. Närke, Glanshammars socken, Husby 7:1, RAÄ 33 och 185. UV Bergslagen, Dokumentation i fältarbetsfasen 2000:2. Andersson, M. 1998. Vapen från Birkas garnison - analys och dokumentation. I: CD-uppsatser i laborativ arkeologi 97/98. Del. 1. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholm. Andrén, T. & Lindeberg, G. 1997. A Shallow Seismic Refraction Survey at Björkö, Eastern Sweden. I: Miller, U. & Clarke, H. (red.), Environment and Vikings. Scientific Methods and Techniques. Birka studies 4. Stockholm. s. 175–188. Arbman, H. 1934. P.M. rörande undersökningar på Björkö sommaren 1934. ATA. Dnr. 2444/34. Arbman, H. 1935. Rapport. ATA. Dnr. 3130/35. [Rapport för undersökningarna på Björkö den 2–28 juli 1934. Med tillhörande ritningar]. Arbman, H. 1939. Birka: Sveriges äldsta handelsstad. Stockholm. Arbman, H. 1940. Birka 1. Die Gräber. Tafeln. Stockholm. Arbman, H. 1943. Birka 1. Die Gräber. Text. Stockholm. Arbman, H. 1965. Ansgars Birka. En vikingatida handelsplats. Stockholm. Arents, U. & Eisenschmidt, S. 2010. Die Gräber von Haithabu. Band 1: Text, Literatur. Neumünster. Arrhenius, B. 1961. Iron. I: Holmqvist, W. (red.), Excavations at Helgö I. Report for 1954–1956. Stockholm. s. 124–160. Arrhenius, B. 1968. Ett tråddragningsinstrument från Birka. Fornvännen 63:288–293. Arrhenius, B. 1970. Knivar från Helgö och Birka. Fornvännen 65:40–51. Arrhenius, B. 1973. Västeuropeisk keramik. I: Ambrosiani, B., Arrhenius, B., Danielsson, K., Kyhlberg, O. & Werner, G., Birka, Svarta jordens hamnområde. Arkeologisk undersökning 1970–1971. Riksantikvarieämbetet, Rapport C1 1973. Stockholm. s. 118–130. Arrhenius, B. 1976. Die älteste Funde von Birka. Præhistorische Zeitschrift 51:178–198. Arrhenius, B. 1989. Arbeitsmesser aus den Gräbern von Birka. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka I1:3. Stockholm. s. 79–92. Arwidsson, G. 1983. Catalogue. I. Arwidsson, G. & Berg, G., The Mästermyr Find. A Viking Age Tool Chest from Gotland. Stockholm s. 7–20. Arwidsson, G. 1984. Scheren. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka I1:1. Stockholm. s. 195–198. 155 Arwidsson, G. 1989. Spinnwirtel. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka I1:3. Stockholm. s. 97. Arwidsson, G. & Berg, G. 1983. The Mästermyr Find, A Viking Age Tool Chest from Gotland. Stockholm. Arvidsson, K. 2003. Smedjan i Birkas garnison: Preparering och analys av föremål från en vikingatida smedja på Björkö. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 02/03. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Bengtzon, I. 2001. En funktionsanalys av Garnisonshuset på Björkö. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 00/01. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Berg, G. 1983. Some ethnological aspects of the finds. I. Arwidsson, G. & Berg, G., The Mästermyr Find. A Viking Age Tool Chest from Gotland. Stockholm. s. 26–36. Bergström, L. 2007. Gräddat. Brödkultur under järnålderns i östra Mälardalen. Stockholm. Bergström, L. manus. Användningen av lera i Birkas Garnison – hantverk och konstruktion. I: Arrhenius, B. & Holmquist, L. (red.), Kunskap ur föremål. Under produktion Beronius Jörpeland, L. & Sander, B. 1996. Viby Gård – livs- och vilorum. Uppland, Sollentuna socken, RAÄ 308 och 98. Förundersökning och arkeologisk undersökning. UV Stockholm, Rapport 1996:114. Stockholm. Bjerstaf, Å. 2002. Krigarsmedjan: Analys och fyndpreparering av järnföremål från smedjan vid Birkas Garnison. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 01/02. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Björkhager, V., Ulfheim, A. & Wihl, L. 1997. Fynd. I: Lindeblad, K. & Nielsen, A.-L., Kungens gods i Borg: om utgrävningarna vid Borgs säteri. Arkeologisk slutundersökning , Borgs säteri 6702, RAÄ 276, Borgs socken, Norrköpings kommun, Östergötland. Rapport UV Linköping 1997:12. Linköping. s. 62–101. Bøckman, 2007. ”Smedverktøy” fra norske jernaldergraver. En bruksanalyse av redskapene i Jan Petersens oversikt over smedgraver. Hovedfagsavhandling i arkeologi. IAKH. Oslo. Borg, K. 1998a. Textil- och läderhantverk. I: Borg, K. (red.), Eketorp-III. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien. Stockholm. s. 152–167. Borg, K. 1998b. Trähantverk. I: Borg, K. (red.), EketorpIII. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna. 156 Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien. Stockholm. s. 140–150. Bratt, P. 2003. Gravfältet vid Kalvshälla bytomt. Slutundersökning av gravfält RAÄ 19, Kalvshälla, Järfälla socken och kommun, Uppland. Stockholms läns museum. Rapport 2003:15. Stockholm. Brinch Madsen, H. 1981. Tuyeres. Excavation at Helgö VII. Glass-Iron-Clay. Kungl. Vitterhets, Historie och Antikvitetsakademien. Stockholm. s. 95–105. Brinch Madsen, H. 2004. Smithing Debries. I: Bencard, M., Rasmussen, A. K. & Brinch Madsen, H. (red.), Ribe Excavations 1970–76. Volume 5. Højbjerg. s. 187–222. Brinch Madsen, H. 2010. A Hammer-shaped Amulet of Lead. I: Bencard, M. & Brinch Madsen, H. (red.), Ribe Excavations 1970-76. Volume 6. Højbjerg. s. 129–132. Bäck, M. 1995. Importkeramiken i Birka. META 95(1):4– 21. Bäck, M. 2009. Vikingatida bebyggelse funnen utanför Birkas stadsvall. Fornvännen 104:262–273. Bäck, M., Hållans Stenhom, A.-M. & Ljung, J.-Å. 2008. Lilla Ullevi – historien om det fridlysta rummet. Vendeltida helgedom, medeltida by och 1600-talsgård. Uppland, Bro socken, Klöv och Lilla Ullevi 1:5, Jursta 3:3, RAÄ 145. UV Mitt, Rapport 2008:39. Hägersten. Bäck, M., Grenler, H., Hinterleitner, A., Nordström, A., Ramström, A., Trinks, I. & Österlund, S. 2010. Mellan byn och staden – Birkas och Björkös bebyggelse ur nya synvinklar. Amatörarkeologiska undersökningar år 2005–2007. Uppland; Adelsö socken; Björkö by och Grindsbacka; RAÄ 171. UV mitt, Rapport 2010:40. Hägersten. Bäckheden, A. 2006. Beslag eller buckla? En studie av platta järnfragment från hallhuset i Birkas Garnison. CDuppsatser i laborativ arkeologi 05/06. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Callmer, J. 1977. Trade Beads and Bead Trade in Scandinavia ca 800–1000 A.D. Lund. Callmer, J. 1991. Platser med anknytning till handel och hantverk i yngre järnålder. Exempel från södra Sverige. I: Mortensen, P. & Rasmussen, B. M. (red.), Fra Stamme til Stat i Danmark 2. Høvdingesamfund og kongemagt. Aarhus. s. 29–47. Callmer, J. & Henderson, J. 1991. Glassworking at Åhus, S. Sweden (eight century AD). Laborativ arkeologi 5: 143–154. Carlie, A. 2004. Forntida byggnadskult. Tradition och regionalitet i södra Skandinavien. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar, Skrifter No 57. Stockholm. Cinthio, H. 1998a. Lås och nycklar. I: Borg, K. (red.), Eketorp-III. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien. Stockholm. s. 229–244. Cinthio, H. 1998b. Metallhantverk. I: Borg, K. (red.), Eketorp-III. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien. Stockholm. s. 129–139. Dawson, T. 2002a. Everyday Men´s Clothing of the Byzantine Empire: c. 900–c. 1204. Levantia Historical Guides, no. 2. Dawson, T. 2002b. Suntagma Hoplôn: The Equipment of Regular Byzantine Troops, c.950 to c.1204. I: Nicolle, D. (red.), A Companion to Medieval Arms and Armour. Woodbridge. s. 81–90. Danielsson, K. 1973a. Bearbetat ben och benhorn.. . I: Ambrosiani, B., Arrhenius, B., Danielsson, K., Kyhlberg, O. & Werner, G., Birka, Svarta jordens hamnområde. Arkeologisk undersökning 1970–1971. Riksantikvarieämbetet, Rapport C1 1973. Stockholm. s. 40–53. Danielsson, K. 1973b. Glas och halvädelstenar. I: Ambrosiani, B., Arrhenius, B., Danielsson, K., Kyhlberg, O. & Werner, G., Birka, Svarta jordens hamnområde. Arkeologisk undersökning 1970–1971. Riksantikvarieämbetet, Rapport C1 1973. Stockholm. s. 54–83. Dijkstra, J. & Williams, G. 2010. New research in Dorestad. Preliminary results of the excavation at the former fruit auction hall (’Veilingterrein’). I: Willemsen, A. & Kik, H. (red.), Dorestad in an International Framwork. New research on centres of trade and coinage in Carolingian times. Turnhout. s. 59–67. Edberg, R. 2011. Vikingatida och tidigmedeltida båtar i Sigtuna. En undersökning baserad på fynd av nitförband i kulturlagren. 2 rev. Upplagan. Meddelanden och Rapporter från Sigtuna Museum nr 50. Sigtuna. Ehlton, F. 2003. Ringväv från Birkas garnison – Dokumentation, Preparering och Analys. CDuppsatser i laborativ arkeologi 02/03. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Eisenschmidt, S. 2011. The Viking Age Graves from Hedeby. I: Sigmundsson, S., Holt, A., Sigurðsson, G., Ólafsson, G. & Vésteinsson, O. (red.), Viking Settlements and Viking Society. Papers from the Proceedings of the Sixteenths Viking Congress, Reykjavík and Reykholt, 16–23 August 2009. Reykjavík. s. 83–102. Engström, J. 1997. The Vendel Chieftains – a study of military tactics. I: Nørgård Jørgensen, A. & Clausen, B. L. (red.), Military Aspects of Scandinavian Society in a European Perspective, AD 1–1300. Papers from an International Research Seminar at the Danish National Museum, Copenhagen, 2–4 May 1996. Copenhagen. s. 248–255. Engström, T. & Wikborg, J. 2006. Kyrsta. Del 1. Gravar från järnålder och medeltid. Undersökningar för E4, RAÄ 328 & RAÄ 329, Ärentuna socken, Uppland. SAU Skrifter 16. Uppsala. Eriksson, M. 1998. Fyndmaterialet från Birkas Garnison – en jämförelse mellan 1877, 1934 och 1997 års undersökning. I: CD-uppsatser i laborativ arkeologi 97/98. Del. 1. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholm. Eriksson, T. 2004. Viktloden och vågskålen från smedjan i Birkas Garnison – Preparering och Analys. CDuppsatser i laborativ arkeologi 03/04. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. van Es, W. A. & Verwers, J. H. 2009. Excavations at Dorestad 3. Hoogstraat 0, II–IV. Amersfoort. Fahlberg, D. 2012. Arbetsknivar: En funktionsanalys av knivar från Birkas Garnison. Kandidatuppsats i laborativ arkeologi 2012. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Fennö Muyingo, H. 1998. Borgvallen. Arkeologisk undersökning 1996. Uppland, Adelsö socken, Björkö, RAÄ 34. Birkas befästning 2. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Fennö Muyingo, H. 2000. Borgvallen II. Utvidgad undersökning av Borgvallen och underliggande grav 1997. Arkeologisk undersökning 1997. Uppland, Adelsö socken, Björkö, RAÄ 34. Birkas befästning 3. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Foged Klemensen, M. 2001. Huskonstruktioner i tidlig middelalderlig landbebyggelse. En kritisk vurdering af udviklingsteorier og terminologi samt en analyse af udgravede hustomter i Jylland ca. 1100–1300. Aarhus. Forsåker, A.-L. 1986. Zaumzeug, Reitausrüstung und Beschirrung. I: Arwidsson, G. (red.), Birka II:2. Systematische Analysen der Gräberfunde. Stockholm. s. 113–136. Fredsjö, Å. 1945. Ett förhistoriskt Dalafynd i Göteborgs Museum. Årstryck 1945:90–101. Frostne, J. 2002. Krukskärvorna på Birka berättar – organisk analys av krukskärvor från främst Birkas Garnison, med GC-MS och FTIR. CD- 157 uppsatser i laborativ arkeologi 01/02. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Frölund, P. & Göthberg, H. 2011. Helgö, stolphål blir hus. En arkeologisk byggnadsanalys av terrass I och III inom husgrupp 2 på Helgö. Upplandsmuseets rapporter 2011:22.Uppsala. GAL 2007. Activity Report 2002 – 2003. Geoarchaeological Laboratory. Riksantikvarieämbetet. Uppsala. Grandin, L. & Hjärtner-Holdar, E. 2008. Iron smithing at Helgö: analyses of the slag. I: Clarke, H. & Lamm, K. (red.), Excavations at Helgö XVII, Workshop part III. Stockholm. s. 71–88. Gräslund, A.-S. 1973. Barn i Birka. Tor 1972–73:161–179. Gräslund, A.-S. 1980. Birka IV. The Burial Customs. A study of the graves on Björkö. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Gräslund, A.-S. 1984. Schellen. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka I1:1. Stockholm. s. 119–124. Gräslund, A.-S. 2001. ”Kvinnan satt där, snodde sin slända …” Några reflektioner om fynd av sländtrissor i Birka. I: Magnus, B. (red.), Vi får tacka Lamm. Stockholm. s. 71–78. Gustafsson, M., Hallgren, A.-L., Having, E., Olsson, R., Stark, K. & Sundström, J. 2000. Binga och Hossmo. Hantverk och gravar från yngre järnålder. Fornlämning 134 och 161, Hossmo socken, Småland. E22-projektet, Rapport 2000:8. Kalmar Läns museum. Kalmar. Gustafsson, N. B. 2003. Bultlås från Birkas garnison – analys och rekonstruktionsförslag. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 02/03. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Gustafsson, N. B. 2005. On Norse padlocks – production and use: Examples from the Birka Garrison. Journal of Nordic Archaeological Science 15:19–24. Gustafsson, N. B. 2009. Vikingatida blästerskydd av sten och lera från Mälardalen. Fornvännen 104:253–261. Gustavson, H. 2009. Runes as a mark of status. I: Holmquist Olausson, L. & Olausson, M. (red.), The Martial Society. Aspects of warriors, fortifications and social change in Scandinavia. Theses and papers in archaeology B:11. Stockholms universitet. s. 117–124. Gustin, I. 1999. Vikter och varuutbyte i Uppåkra. I: Hårdh, B. (red.), Fynden i centrum. Keramik, glas och metall från Uppåkra. Uppåkrastudier 2. Stockholm. s. 243–269. Gustin, I. 2004a. Coins and Weights from the Excavations 1990–1995. An Introduction and Presentation of the Material. I: Ambrosiani, B. (red.), Eastern Connections 158 Part Two: Numismatics and Metrology. Birka Studies 6. Stockholm. s. 11–25. Gustin, I. 2004b. Mellan gåva och marknad. Handel, tillit och materiell kultur under vikingatid. Lund studies in medieval archaeology, 34. Stockholm. Gustin, I. 2011. Coin Stock and Coin Circulation in Birka. I: Graham-Campbell, J. Sindbæk, S. M. & Williams, G. (red.), Silver Economies, Monetisation and Society in Scandinavia, AD 800–1100. Aarhus. s. 227–244. Göthberg, H. 1995. Huskronologi i Mälarområdet, på Gotland och Öland under sten-, brons- och järnålder. I: Göthberg, H., Kyhlberg, O. & Vinberg, A. (red.), Hus & gård i det förurbana samhället – Rapport från ett sektorsforskningsprojekt vid Riksantikvarieämbetet. Stockholm. s. 65–109. Göthberg, H. 2000. Bebyggelse i förändring. Uppland från slutet av yngre bronsålder till tidig medeltid. OPIA 25. Uppsala universitet. Hackelberg, L. 2007. Terrass III i Birkas Garnison – i skuggan av Hallen och Smedjan. En funktionsanalys baserad på fyndkvantifiering och fyndpreparering. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 06/07. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Hallinder, P. 1970. Iron. I: Holmqvist, W. (red.), Excavations at Helgö III. Report for 1960–1964. Stockholm. s. 55– 77. Hallinder, P. 1986. Streit- und Arbeitsäzte. I: Arwidsson, G. (red.), Birka II:2. Systematische Analysen der Gräberfunde. Stockholm. s. 45–50. Hallinder, P., Flyge, H. & Randrup, J. 1986. The Iron Slag from Helgö. An archaeological and Scientific Study. I: Lundström, A. & Clarke, H. (red.): Excavations at Helgö X. Coins, Iron and Gold. s. 131–151. Hallström, G. 1913. Birka I. Hjalmar Stolpes grafundersökningar. Stockholm. Hallström, G. 1925. Till riksantikvarien med iakttagelser rörande befästningar och huslämningar på Björkö samt med förslag till kommande fältarbeten därstädes. ATA. Dnr. 2978/25. Hamrin, A. 2003. Fosfat- och spårämnesanalys av ett golvlager från smedjan i Björkögarnisonen. CDuppsatser i laborativ arkeologi 02/03. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Hansson, A.-M. 2001. Om förekomst och analyser av bröd och brödliknande organiskt material från yngre järnåldern. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Opublicerad rapport. Hedelin, H. 1995. Osteologisk analys av benmaterial från Likförbränningsplatsen på Björkö, Adelsö socken, Uppland. Opublicerad rapport. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Hedenstierna-Jonson 2002. A group of Viking Age sword chapes reflecting the political geography of the time. Journal of Nordic Archaeological Science 13:103–112. Hedenstierna-Jonson, C. 2006a. Borre style metal work in the material culture of the Birka warriors. Fornvännen 101:312–322. Hedenstierna-Jonson, C. 2006b. The Birka warrior: the material culture of a martial society. Theses and papers in scientific archaeology 8. Department of Archaeology and Classical Studies, Stockholm University. Hedenstierna-Jonson, C. 2009. Magyar – Rus – Scandinavia. Cultural exchange in the early medieval period. Situne Dei 2009, s. 47–56. Hedenstierna-Jonson, C. & Holmquist Olausson, L. 2006. The Oriental Mounts from Birka’s Garrison. Antikvariskt arkiv 81. Stockholm. Hedenstierna-Jonson, C., Kitzler, L. & Stierna, N. 1998. Garnisonen II. Arkeologisk undersökning 1998. Uppland, Adelsö socken, Björkö RAÄ 35. Birkas befästning 5. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Hedman, A. 1991. Platåhusen. I: Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Upplands-Bro. s. 58–74. Helgesson, B. 2010. Krigarna från Uppåkra. 1000 år i järnålderssamhällets tjänst. I: Hårdh, B. (red.), Från romartida skalpeller till senvikingatida urnesspännen. Nya materialstudier från Uppåkra. Uppåkrastudier 11. Lund. s. 83–125. Herrmann, J. 2005. Ralswiek auf Rügen. Die slawischwikingischen Siedlungen und deren Hinterland. Teil III – Die Funde aus der Hauptsiedlung. Schwerin. Hjärtner-Holdar, E., Lamm, K. & Grandin. L. 2000. Järnoch metallhantering vid en stormannagård under yngre järnålder och tidig medeltid. I: Olausson, M. (red.), En bok om Husbyar. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologisk undersökningar. Skrifter nr 33. Stockholm. s. 39–47. Holme Andersen, J. & Sode, T. 2010. The Glass Bead Material. I: Bencard, M. & Brinch Madsen, H. (red.), Ribe Excavations 1970–76. Volume 6. Højbjerg. s. 17–128. Holmquist, L. 2010. Pilen som satte Birkas Garnison i brand. Situne Dei 2010:197–204. Holmquist Olausson, L. 1990. “Älgmannen” från Birka. Presentation av en nyligen undersökt krigargrav med människooffer. Fornvännen 85:175–182. Holmquist Olausson, L. 1993. Aspects on Birka. Investigations and Surveys 1976–1989. Theses and Papers in Archaeology B:3. Stockholm. Holmquist Olausson, L. 1997. Birkas Borg efter avslutad undersökning. Några preliminära reflexioner. I: A. Åkerlund, S. Bergh, J. Nordbladh & J. Taffinder (red.), Till Gunborg. Arkeologiska samtal. Stockholm Archaeological Reports 33. Stockholm. s. 399–405. Holmquist Olausson, L. 2001. Birkas befästningsverk – resultat från de senaste årens utgrävningar. I: Olausson, M. (red.), Birkas krigare. 11 artiklar kring Birkas befästningsverk och dess krigare. Arkeologiska Forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. s. 9–15. Holmquist Olausson 2002. The fortification of Birka. Interaction between land and sea. I: Nørgård Jørgensen, A., Pind, J., Jörgensen, L. & Clausen, B. (red.), Maritime Warfare in Northern Europe: Technology, organisation, logistics and administration 500 BC–1500 AD. Köpenhamn. s. 159–167. Holmquist Olausson, L. & Kitzler Åhfledt, L. 2002. Krigarnas hus. Arkeologisk undersökning av ett hallhus i Birkas Garnison. RAÄ 35, Björkö, Adelsö sn, Uppland 1998-2000. Borgar och Befästningsverk i Mellansverige 400-1100 e.Kr. Rapport 4. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Holmquist Olausson, L. & Petrovski, S. 2007. Curious birds - two helmet (?) mounts with a Christian motif from Birka’s garrison. I: Fransson, U., Svedin, M. Bergerbrant, S. & Androshchuk, F. (red.), Cultural interaction between east and west: archaeology, artefacts and human contacts in northern Europe. Stockholm Studies in Archaeology, 44. Stockholm. s. 231–237. Hvarfner, H. 1958. Ett vendeltidsfynd från Härjedalen. Jämten 52:154–155. Isaksson, S. 2003. Analys av lipider i keramik från grav A88, Smedjan, Garnisonen, RAÄ 35, Björkö, Adelsö sn, Up. Opublicerad analysrapport. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Isaksson, S. 2007. From Feasting Freebooters to Fasting Friars? Continuity and Change in the Culture of Food During the Transition From Late Iron Age to Early Medieval Period in Sweden. I: Fransson, U., Svedin, M. Bergerbrant, S. & Androshchuk, F. (red.), Cultural interaction between east and west: archaeology, artefacts and human contacts in northern Europe. Stockholm Studies in Archaeology, 44. Stockholm. s. 294–298. Jakobsson, M. 1992. Krigarideologi och vikingatida svärdstypologi. Stockholm. 159 Jansson, I. 1986. Gürtel und Gürtelzubehör vom orientalischen Typ. I: Arwidsson, G. (red.), Birka II:2. Systematische Analysen der Gräberfunde. Stockholm. s. 77–108. Jensen, S. 1991. Ribes Vikinger. Ribe. Jensen, B. 2010. Viking Age Amulets in Scandinavia and Western Europe. Oxford. Johansson, H. 2006. ”Båtnitar”: analys och konservering av järnnitar från Birkas garnison. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 05/06. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Johansson, S. 1999. Kvantifiering och analys av Garnisonens knivar. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 98/99, del 2. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Jonsson, E. 2006. Eldstålsformade ringar. En studie av när de tillverkades, och var och hur de hittas inom gränserna för dagens Sverige. Kandidatuppsats i arkeologi. Institutionen för arkeologi och antikens kultur. Stockholms universitet. Jonsson, K. 2001. Mynten – en fyndkategori som speglar Birkakrigarnas internationella kontakter. I: M. Olausson (red.), Birkas krigare. 11 artiklar kring Birkas befästningsverk och dess krigare. Arkeologiska Forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. s. 29–33. Jonsson, K. 2005. Hur länge cirkulerade mynten under olika tidsperioder? Myntstudier 2005(4):14–20. Jouttijärvi, A. & Møller Andersen, L. 2005. Affalld fra metalbearbejdning. I: Iversen, M., Robinson, D. E., Hjermind, J. & Christensen, C. (red.), Viborg Søndersø 1019-1030. Arkæologi og naturvidenskab i et værkstedsområde fra vikingetid. Højbjerg. s. 321–364. Jouttijärvi, A., Thomsen, T. & Moltsen, A. S. A. 2005. Værkstedets funktion. I: Iversen, M., Robinson, D. E., Hjermind, J. & Christensen, C. (red.), Viborg Søndersø 1019-1030. Arkæologi og naturvidenskab i et værkstedsområde fra vikingetid. Højbjerg. s. 297–320. Jørgensen, L. 2002. Kongsgård – kultsted – marked. Overvejelser omkring Tissøkompleksets struktur og function. I: Jennbert, K., Andrén, A. & Raudvere, C. (red.), Plats och praxis. Studier av nordisk förkristen ritual. Lund. s. 215 – 247. Jørgensen, L. 2003. Manor and Market at Lake Tissø in the Sixth to Eleventh Centuries: The Danisk ’Productive’ Sites. I: Pestell, T. & Ulmschneider, K. (red.), Markets in Early Medieval Europe. Trading and Productive Sites, 650–850. Macclesfield. s. 175–207. 160 Karlsson, Å. 2009. Privat och kollektivt. Lås- och nyckelanvändning under sen järnålder i Mälardalen. Masteruppsats. Institutionen för arkeologi och antik historia. Uppsala universitet. Kitzler, L. 1997. Rapport från utgrävningen av Garnisonen på Björkö 1997. Arkeologisk undersökning. Stockholms län, Ekerö kommun, Adelsö socken, Fornlämningsnr.35, Garnisonen. Arkeologiska Forskningslaboratoriet. Kitzler, L. 2000. Odensymbolik i Birkas garnison. Fornvännen 95:13–21. Kling, A. 1996. Laborativ analys av kammar och kamfodral från Birkas garnison. I: CD-uppsatser i laborativ arkeologi 95/96, Del 2. Stockholms universitet. Klockhoff, M. 2006. Conservation report. I: HedenstiernaJonson, C. & Holmquist Olausson, L., The Oriental Mounts from Birka’s Garrison. Antikvariskt arkiv 81. Stockholm. s. 83–85. Knape, A. 1981. Survey of the iron from Building Group 3. I: Lundström, A. & Clarke, H. (red.), Excavations at Helgö VII. Glass-Iron-Clay. Stockholm. s. 63–94. Komber, J. 1989. Jernalderens gårdshus. En bygningsteknisk analyse. Stavanger. Krusten, E. 2001. Spjutspetsar från Birka – analys av fynd från gravar och Garnisonen. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 00/01. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Kyhlberg, O. 1973. Brons, guld, silver exkl mynt och viktlod. I: Ambrosiani, B., Arrhenius, B., Danielsson, K., Kyhlberg, O. & Werner, G., Birka, Svarta jordens hamnområde. Arkeologisk undersökning 1970–1971. Riksantikvarieämbetet, Rapport C1 1973. Stockholm. s. 155–196. Kyhlberg, O. 1980. Helgö och Birka . Kronologisk-topografisk analys av grav- och boplatser. Stockholm. Kyhlberg, O. 1986. Die Gewichte in den Gräbern von Birka – Metrologie und Wirtschaft. I: Arwidsson, G. (red.), Birka II:2. Systematische Analysen der Gräberfunde. Stockholm. s. 147–162. Lamm, K. 2008. Non-ferrous metal objects and scrap: the archaeological context. I: Clarke, H. & Lamm, K. (red.), Excavations at Helgö XVII, Workshop part III. Stockholm. s. 21–37. Larsson, S. 2003. Begravningskärlet från smedjan i Birkas Garnison – analys och preparering. CDuppsatser i laborativ arkeologi 02/03. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Leont’ev, A. E. 1996. The archaeology of the Merya: the early history of North-Eastern Russia. АРХЕОЛОГИЯ МЕРИ. Moskva. Liedgren, L. 1992. Hus och gård i Hälsingland. En studie av agrar bebyggelse och bebyggelseutveckling i norra Hälsingland Kr.f.–600 e.Kr. Studia Arcaeologica Universitatis Umensis 2. Umeå. Lindbom, P. 2006. Vapnen under wreccornas tid, 150 – 500 e.Kr. Aun 36. Uppsala universitet. Lindbom, P. 2009. The Assault on Helgö and Birka and the end of the Iron Age. Situne Dei 2009:83–101. Lindeblad, K. 1997. Gården från yngre järnålder, skede 3. I: Lindeblad, K. & Nielsen, A.-L., Kungs gods i Borg om utgrävningarna vid Borgs säteri i Östergötland. Arkeologisk slutundersökning, Borgs säteri 6702, RAÄ 276, Borgs socken, Norrköpings kommun, Östergötland. Rapport UV Linköping 1997:12. Linköping. s. 31–44. Lindman, G., Forenius, S., Andersson, D. & Grandin, L. 2007. Smedjan i Salmered. En medeltida smedja i Landvetter. Västergötland, Landvetters socken, Salmered 1:306, RAÄ 87. UV Väst Rapport 2007:6. Mölndal. Ljung, C., Pettersson, M. & Wikström, A. 2006. Gruppbeskrivningar. I: Wikström, A. (red.), På väg mot Paradiset – arkeologisk undersökning i kvarteret Humlegården 3 i Sigtuna 2006. Sigtuna. s. 245–399. Ljung, C. & Wikström, A. 2008a. Datering av huvudfaserna. I: Wikström, A. (red.), På väg mot Paradiset – arkeologisk undersökning i kvarteret Humlegården 3 i Sigtuna 2006. Sigtuna. s. 75–79. Ljung, C. & Wikström, A. 2008b. Fasbeskrivningar. I: Wikström, A. (red.), På väg mot Paradiset – arkeologisk undersökning i kvarteret Humlegården 3 i Sigtuna 2006. Sigtuna. s. 47–73. Ljungkvist, J., Hulth, H. & Bäckström, Y. 2000. Norra Gärdet. I: Ljungkvist, J. (red.), I maktens närhet. Två boplatsundersökningar i Gamla Uppsala. RAÄ 285, Norra Gärdet, RAÄ 547 Matsgården, Gamla Uppsala socken, Uppland. Uppsala. s. 8–56. Lovén, Ch. 1999. Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. Stockholm. Lundström, A. 1976. Bead Making in Scandinavia in the Early Middle Ages. Early Medieval Studies 9. Antikvariskt arkiv 61. Stockholm. Lundström, A. & Heland, B. von. 1964. Iron. I: Holmqvist, W. & Arrhenius, B. (red.), Excavations at Helgö II. Report for 1957–1959. Stockholm. s. 70–133. Lundström, F. 2006. Det vikingatida bågskyttet i Birka: ett exempel på en framstående stridskonst med främmande inslag. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 05/06. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Lundström, F., Hedenstierna-Jonson, C. & Holmquist Olausson, L. 2009. Eastern archery in Birka’s garrison. I: Holmquist Olausson, L. & Olausson, M. (red.), The Martial Society. Aspects of warriors, fortifications and social change in Scandinavia. Theses and papers in archaeology B:11. Stockholms universitet. s. 105–116. Lundström, P. 1981. De kommo vida … Vikingars hamn vid Paviken på Gotland. Uddevalla. Matsson, N. H. 1982a. Smedjan, dess läge och byggnadssätt. I: Björklund, S. (red.), Lima och Transtrand. Ur två socknars historia. 1, Myrjärn och smide. Malung. s. 138–157. Matsson, N. H. 1982b. Smedjans fasta inventarier och smedjeutrymmenas bruk. I: Björklund, S. (red.), Lima och Transtrand. Ur två socknars historia. 1, Myrjärn och smide. Malung. s. 158–244. Moltsen, A. S. A. 2005. Lag- og makrofossilanalyser. I: Iversen, M., Robinson, D. E., Hjermind, J. & Christensen, Ch. (red.), Viborg Søndersø 1018–1030. Arkæologi og naturvidenskab i et værkstedsområde fra vikinetid. Viborg. s. 163 – 191. Munksgaard, E. 1984. A Viking Age Smith, his Tools and his Stock-in-trade. Offa 41:85–89. Myrvoll, S. 1992. Handelstorget in Skien – a study of activity on an early medieval site. Bergen. Mårtensson, L. 2003. Redskapsmakare? Om tillverkning av redskap för framställning och bearbetning av textilier under vikingatid. CD-uppsats, Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Lunds universitet. Nielsen, A.-L. 1997. Den medeltida gården, skede 4. I: Lindeblad, K. & Nielsen, A.-L., Kungens gods i Borg: om utgrävningarna vid Borgs säteri. Arkeologisk slutundersökning , Borgs säteri 6702, RAÄ 276, Borgs socken, Norrköpings kommun, Östergötland. Rapport UV Linköping 1997:12. Linköping. s. 45–61. Nilsson, Th. & Wahlöö, C. 1976. Diverse föremål. I: Mårtensson, A. (red.), Uppgrävt förflutet för PK-banken i Lund: en investering i arkeologi. Lund. s. 407–411. Norberg, R. 1971. Skälla. I: Granlund, J. (red.), Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från viingatid till reformationstid, band XVI. Malmö. s. 89–92. Odelberg, M. 1974. Birka. Med bidrag av Björn Ambrosiani. Stockholm. 161 Oldeberg, A. 1966. Metallteknik under vikingatid och medeltid. Stockholm. Ottaway, P. 1992. Anglo-Scandinavian Ironwork from Coppergate. The Archaeology of York, The Small Finds, 17/6. London. Ottaway, P. 2004. Ribe Ironworks. I: Bencard, M., Rasmussen, A. K. & Brinch Madsen, H. (red.), Ribe Excavations 1970–76. Volume 5. Højbjerg. s. 103–172. Persson, K. 2003. Rapport. Geofysisk prospektering vid Garnisonen, Birka. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Petersen, J. 1919. De norske vikingesverd. En typologiskkronologisk studie over vikingetidens vaaben. Kristiania. Petersen, J. 1951. Vikingetidens redskaper. Oslo. Petterson, B. 2006. Nyköpingshus. Medeltid och nyare tid. Nyköping 64:1 och 231:1, Nyköpingshus, Nikolai socken, Nyköpings kommun, Södermanlands län. Arkeologiska meddelanden 2006:02. Sörmlands museum. Nyköping. Ramqvist, P. 1983. Gene. Archaeology and environment 1. Umeå. Ranheden, H. 1995. Järnåldersbrunnen i Skälby – en markprocessuell diskussion. I: Om brunnar. Diskussion kring brunnar på Håbolandet. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Arkeologiska skrifter nr 12. Stockholm. s. 69–82. Rensbro, H. 2002. Bygninger på landet. Middelalderhuse i Østdanmark 1200–1600. Indsamling og analyse af arkæologisk udgravede bygninger. Aarhus. Resi, H. G. 1979. Die Specksteinfunde aus Haithabu. Berichte über die Ausgrabungen in Haithabu. Bericht 14. Neumünster. Roesdahl, E. 1977. Fyrkat. En jysk vikingeborg. II. Oldsagerne og gravpladsen. Köpenhamn. Ros, J. 2001. Sigtuna. Staden, kyrkorna och den kyrkliga organisationen. OPIA 30. Uppsala universitet. Ros, J. 2009. Stad och gård. Sigtuna under sen vikingatid och tidig medeltid. OPIA 45. Uppsala universitet. Rosberg, K. 2009. Vikingatidens byggande i Mälardalen. Ramverk och knuttimring. AUN 38. Uppsala universitet. Rosén, K. 2003. Avfall som informationskälla. Botaniska och kemiska analyser av jordprover från Björkös Garnison. CD-uppsatser i laborativ arkeologi 02/03. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Ryberg, E. 2004. Att identifiera det okända – rännor och hägnadsrader. I: Carlie, L., Ryberg, E., Streiffert, J. & Wranning, P. (red.), Landskap i förändring. Volym 6. Hållplatser i det förgångna. Artiklar med avstamp i 162 de arkeologiska undersökningarna för Västkustbanans dubbelspår förbi Falkenberg i Halland. Arkeologiska rapporter från Hallands länsmuseer 2004:1. Halmstad. s. 131–150. Rygh, O. 1885. Norske oldsager. Christiania. Räf, E. 2010. Hus med väggrännor i Ryggsten, Norr om RAÄ 113, Ryggsten, Västra Ny socken, Motala kommun, Östergötlands län. Rapport 2010:26. Östergötlands länsmuseum. Sahlstedt, M. 1997. Analys av fyndmaterial från Birkas borgvall. I: CD-uppsatser i laborativ arkeologi 96/97, Del 1. Stockholms universitet. Schmidt Sabo, K. 2000. Vikingatida långhus och en bysmedja. Skåne, Barkåkra socken, Ängelholms kommun. Vantinge bytomt, Vantinge 1:29. UV Syd Rapport 2000:101. Arkeologisk för- och slutundersökning. Lund. Schmidt Sabo, K. 2007. Käglinge bys östra del. Tofterna till gård 10, 11 och 12. Skåne, Malmö kommun, Glostorps socken, Käglinge 1:16, 5:215 och 10:16, Käglinge bytomt, RAÄ 48. UV Syd, dokumentation av fältarbetsfasen 2007:5. Arkeologisk slutundersökning 2006. Lund. Schultze, J. 2011. Aspects of Settlement Structure and House Construction in Hedeby. I: Sigmundsson, S. (red.), Viking Settlements and Viking Society. Papers from the Proceedings of the Sixteenth Viking Congress, Reykjavík and Reykholt, 16–23 August 2009. Reykjavík. s. 375–392. Schultzén, J. 2009. Devaluing the mitqal. Inherent Trading Fees in the Metrics of Birka. Masteruppsats i laborativ arkeologi 2009. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Schultzén, J. 2011. Remodelling the past – Archaeometrological analysis applied on Birka weight material using a 3D scanner & Computer Aided Design. Journal of Archaeological Science 38(2011):2378–2386. Schütz, B. & Frölund, P. 2007. Korta hus under äldre järnålder. I: Göthberg, H. (red.), Hus och bebyggelse i Uppland. Delar av förhistoriska sammanhang. Uppsala. s. 153–172. Seiler, A. & Östling, A. 2008. Bönder, stormän och bronsgjutare. Senneolitikum, bronsålder, järnålder och historisk tid vid Skuttunge kyrka. Uppland, Skuttunge socken, Skuttunge 11:1, RAÄ 317. UV Uppsala, rapport 2008:25. Uppsala. Selling, D. 1955. Wikingerzeitliche und frühmittelalterliche Keramik in Schweden. Stockholm. Serning, I. 1966. Dalarnas järnålder. Stockholm. Siddorn, J. K. 2000. Viking weapons & warfare. Stroud. Skyllberg, E. 2008. Gudar och glasbägare – järnåldersgården i Lunda. I: Andersson, G. & Skyllberg, E. (red.), Gestalter och gestaltningar – om tid, rum och händelser på Lunda. Stockholm. s. 11–63. Steuer, H. 1997. Wagen und Gewichte aus dem mittelalterlichen Schleswig: Funde des 11. bis 13. Jahrhunderts aus Europa als Quellen zur Handels- und Währungsgeschichte. Köln. Stilborg, O. 2002a. Blästermunstycke. I: Lindahl, A., Olausson, D. & Carlie, A. (red.), Keramik i Sydsverige: en handbok för arkeologer. Lund. s. 150 – 151. Stilborg, O. 2002b. Klinlera och vävtyngder. I: Lindahl, A., Olausson, D. & Carlie, A. (red.), Keramik i Sydsverige: en handbok för arkeologer. Lund. s. 142. Stjerna, N. 1997. Fodralkammar från Birkas Garnison: Analys och dokumentation. I: CD-uppsatser i laborativ arkeologi 96/97, Del 1. Stockholms universitet. Stjerna, N. 1998. A short notice on the manufacture of copper-wire at Birka. Laborativ Arkeologi 10–11:85– 88. Stjerna, N. 2001. Birkas krigare och deras utrustning. I: Olausson, M. (red.), Birkas krigare. 11 artiklar kring Birkas befästningsverk och dess krigare. Arkeologiska Forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. s. 39–45. Stjerna, N. 2004. En stäppnomadisk rustning från Birka. Fornvännen 99:27–32. Stjerna, N. 2007. Viking-age Seaxes in Uppland and Västmanland: Craft Production and Eastern Connections. I: Fransson, U., Svedin, M. Bergerbrant, S. & Androshchuk, F. (red.), Cultural interaction between east and west: archaeology, artefacts and human contacts in northern Europe. Stockholm Studies in Archaeology, 44. Stockholm. s. 243–249. Stjerna, N. 2009. Viking-age weapons found in Eastern Middle Sweden. I: Holmquist Olausson L. & Olausson, M. (red.), The Martial Society. Aspects on warriors, fortifications and social change. Stockholm. s.125–132. Stolpe, H. 1876. Grafundersökningar på Björkö. Tidskrift för antropologi och kulturhistoria, bd 1, n:r 10. s. 1–22. Stolpe, H. 1878. Meddelanden från Björkö. 1. En kristen begrafningsplats. KVHAA månadsblad 76–78. Stockholm. s. 671–684. Stolpe, H. 1888. Björkö i Mälaren. En vägledning för besökande. Stockholm. Stolpe, H. 1992[1878]. Redogörelse till Kongl. Vetenskaps Akademien. I: Ambrosiani, B. & Clarke, H. 1992. Investigations in the Black Earth. Birka Studies 1. Stockholm. s.118-121. Strandmark, F. & Ifversson, P. 2008. Stora Bernstorp II. Arkeologisk slutundersökning av Stora Bernstorps industriområde, etapp II, inom fornlämning RAÄ Burlöv nr 58. Burlöv socken i Burlövs kommun, Skåne län. Arkeologisk slutundersökning 2005. Malmö. Strinnholm, A. 2008. Fire and function – Iron Age flint working at Helgö I: Clarke, H. & Lamm, K. (red.), Excavations at Helgö XVII, Workshop part III. Stockholm. s. 141–145. Ström, K. 1984. Thorshammerringe und andere Gegenstände des heidnischen Kults. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka I1:1. Stockholm. s. 127–140. Stylegar, F.-A. 2007. The Kaupang Cemeteries Revisited. I: Skree, D. (red.), Kaupang in Skiringssal. Århus. s. 65–101. Stålberg, K. 2000. Hade Garnisonen en hamn? Prospektering av strandområdet nedanför Garnisonen i Birka. I: CD-uppsatser i laborativ arkeologi 99/00 Del 1. Stockholms universitet. Söderberg, A. 2008. Metall- och glashantverk. I: Wikström, A. (red.), På väg mot Paradiset – arkeologisk undersökning i kvarteret Humlegården 3 i Sigtuna 2006. Sigtuna. s. 97–130. Tegnér, B. 1995. Verktyg vid Birkas stadsvall. C/Duppsatser i laborativ arkeologi läsåret 94/95, Volym I. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Thomsen, T. 2005. Værkstedet – en bygningsarkæologisk redegørelse. I: Iversen, M., Robinson, D. E., Hjermind, J. & Christensen, Ch. (red.), Viborg Søndersø 1018– 1030. Arkæologi og naturvidenskab i et værkstedsområde fra vikinetid. Viborg. s. 271–295. Thordeman, B. 1939. Armour from the battle of Wisby 1361. Del 1, Text. KVHAA. Stockholm. Thorin, I. 2012. Weighing the Evidence: -Determining and Contrasting the Characteristics and Functionality of Loom Weights and Spindle Whorls from the Garrison at Birka Masteruppsats i laborativ arkeologi 2012. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Thunmark-Nylén, L. 1991. Gotlands vikingatid och dess kammar. En preliminär presentation. Gotländskt arkiv 1991, s. 109–128. Thunmark-Nylén, L. 2006. Die Wikingerzeit Gotlands. III:2, Text. Stockholm. 163 Thålin, H. 1984. Ringspangen. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka I1:1. Stockholm. s. 15–22. Tomtlund J.-E. 1970. Hänglåsen från Helgö. Fornvännen 65:238–247. Tomtlund, J.-E.1978. Locks and Keys. I: Lamm, K. & Lundström, A. (red), Excavations at Helgö V: 1. Workshop part II. Stockholm. s. 3–13. Tomtlund, J.-E. 1989. Vorhängeschlösser. I: Arvidsson, G. (red), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka II:3. Stockholm. s. 133–134. Trotzig, G. 1984. Gefässe aus Kupfer und seinen Legierungen. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka I1:1. Stockholm. s. 219–230. Ulfhielm, A. 1989. Schlüssel. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka II:3. Stockholm. s. 122–132. Waller, J. 1984. Nadel/Pfrieme und Pinzetten. I: Arvidsson, G. (red.), Systematische Analysen der Gräberfunde. Birka I1:1. Stockholm. s. 183–190. Wallgren, K. 2005. Yxorna på Garnisonen. B-uppsats i arkeologi. Stockholms universitet. Wallqvist, Å. 2000. Beslag från Birkas Garnison: Fyndpreparering och tolkning. I: CD-uppsatser i laborativ arkeologi 99/00, Del 1. Stockholms universitet. Werner, G. 1973. Järn. I: Ambrosiani, B., Arrhenius, B., Danielsson, K., Kyhlberg, O. & Werner, G., Birka, Svarta jordens hamnområde. Arkeologisk undersökning 1970–1971. Riksantikvarieämbetet, Rapport C1 1973. Stockholm. s. 84–98. Werner, G. 1981. Goldsmiths’, silversmiths’ and carpenters tools. I: Lundström, A. & Clarke, H. (red.), Excavations at Helgö VII. Glas, iron, clay. Stockholm. s. 39–62. Werthwein, G. 2008. Arkeologisk undersökning av medeltida metallhantering i Igelsta – en smedja knuten till gården Karleby. RAÄ 308 i Östertälje socken och Södertälje kommun, Södermanland. Rapport 2008:17. Stockholms läns museum. Stockholm. 164 Westerholm, M. 2001. Bronserade nycklar med fågelmotiv från Birkas garnison. Fyndpreparering och tolkning av ornamentik med hjälp av laserscanner. CDuppsatser i laborativ arkeologi 00/01. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Westphalen, P. 1999. Die Kleinfunde aus der frühgeschichtlichen Wurt Elisenhof. Neumünster. Westphalen, P. 2002. Die Eisenfunde von Haithabu. Die Ausgrabungen in Haithabu, Bd. 10. Neumünster. Wigh, B. 2001a. Animal Husbandry in the Viking Age Town of Birka and its Hinterland. Birka studies volume 7. Stockholm. Wigh, B. 2001b. Djurben från Garnisonen på Borgberget. I: Olausson, Michael (red.), Birkas krigare. Borgar och befästningsverk i Mellansverige 400 – 1100 e.Kr. Stockholm. s. 55–57. Wojnar Johansson, M. 2004a. Analysrapport av metallbeslag från Birkas Garnison. Opublicerad rapport, Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Wojnar Johansson, M. 2004b. Analysrapport av två förgyllda beslag från Birkas Garnison. Opublicerad rapport, Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Wojnar Johansson, M. 2006. Metal analysis of the mounts from Birka’s Garrison. Appendix II. I: HedenstiernaJonson, C. & Holmquist Olausson, L., The Oriental Mounts from Birka’s Garrison. Antikvariskt arkiv 81. Stockholm. s. 86–91. Zachrisson, T. 2011. Arkeologin bakom Rimbert. Om Hergeirs och Gautberts kyrkor och borgen i Birka. Fornvännen 106:100–112. Öbrink, M. 2009. Kållungeröd. En gård från medeltid med lämningar från bronsålder och järnålder. Arkeologisk slutundersökning , Norum 36, 253, 305 och 306, Kållungeröd 1:2, Norums socken, Stenungsunds kommun. Bohusläns museums rapport 2009:24. Uddevalla.