A C T A U N I V... S T O C K H O L M ...

ACTA UNIVERSITATIS STOCKHOLMIE NSIS
STOCKHOLM STUDIES IN MODERN PHILO LOGY
NEW SERIES 15
Humour in Language
Linguistic and Textual Aspects
Anders Bengtsson & Victorine Hancock (eds)
Stockholm Studies in Modern Philology, New Series, appears every third or
fourth year and contains articles on linguistics, philological and literary subjects in modern languages.
©The Authors and Acta Universitatis Stockholmiensis,
Stockholm 2010
ISSN 0585-3583
ISBN 978-91-86071-56-1
Printed in Sweden by USAB, Stockholm 2010
Distributor: eddy.se ab
This book was published
with financial support from
The Lars Hierta Memorial
Foundation
Talks given at the meetings of Nyfilologiska
sällskapet and Språkvetenskapliga föreningen
vid Stockholms universitet 2007-2010
1
November 21th, 2007
May 22th, 2008
November 27th, 2008
May 14th, 2009
November 19th, 2009
May 19th, 2010
1
Elisabeth Wåghäll Nivre. Skvaller och nyheter om en drottning. Drottning Kristina och
stormaktstidens nyhetsförmedling.
Rodolfo Ilari. Brazilian Portuguese — a dialect of 190 million people?
Bengt Novén. Samuel Beckett: ‖polyglot
splendours‖.
Elisabeth Löfstrand. Novgorod under svensk
överhöghet — människor och språk i möte
(1611-1617).
Elie Wardini. The Language Situation in
Lebanon — Language as Marker of Social
Identity.
Francisco Lacerda. Från joller till språket.
The change of name took effect as from the 14th of May 2009.
Editorial board
Camilla Bardel Professor (Modern Languages)
Anders Bengtsson Associate Professor (French)
Johan Falk Professor (Spanish)
Victorine Hancock Associate Professor (French)
Tora Hedin Junior Research Fellow (Slavic Languages)
Gunnar Magnusson Associate Professor (German)
Barbro Nilsson Professor (Slavic Languages)
Philip Shaw Professor (English)
All at Stockholm University
Contents
Introduction ...................................................................................................... 11
Heading for Witty Poeticity: .............................................................................. 15
Christina Alm-Arvius
Stockholm University
A Russian Tail? On the Translation of Puns in Lewis Carroll’s Alice’s
Adventures in Wonderland ............................................................................... 30
Per Ambrosiani
Umeå University
La polynomie dans le ms. Queen’s College 305 (Oxford). Un cas d’humour
involontaire ....................................................................................................... 64
Anders Bengtsson
Université de Stockholm
Nonsenspoesie in der deutschsprachigen Literatur ......................................... 79
Axel Fritz
Universität Stockholm
Vad skrattar ni åt? Tjeckiska och ryska politiska anekdoter ............................ 99
Tora Hedin & Ludmila Pöppel
Stockholms universitet
The comic art of derision ................................................................................ 131
Hans-Roland Johnsson
Stockholm University
The Stones of Turin. Humour in La donna della domenica by Carlo Fruttero
and Franco Lucentini. ..................................................................................... 159
Vincenzo Maggitti
Stockholm University
German in an English fun-house mirror ......................................................... 176
Gunnar Magnusson
Stockholm University
Mike Tyson syö korvia”: två eller flera språk som markörer för humor .......... 192
Anu Muhonen
Stockholms Universitet
Humour satirique et jeux de mots dans les gros titres du Canard enchaîné
(2009) ............................................................................................................. 223
Françoise Sullet-Nylander
Université de Stockholm
Introduction
Humour in language is the theme of this volume, number 15 in the series
Stockholm Studies in Modern Philology (new series). The contributors to this
volume come from researchers working within different disciplines and different language departments of Stockholm University. They work not only
on modern languages, but also on classic ones.
What is the nature of humour in language? That was the question we
asked ourselves and our colleagues. Of course, humour is represented by
numerous authors across different time periods and across all modern languages, but it can also exist unintentionally as this volume shows. More
specifically, we thought of humour not only as something that entertains the
reader (or the listener!), but as an aspect of the very creative human mind, by
way of human language. Accordingly, the articles that we publish here reflect different aspects of humour.
Two of the papers deal with what we should call wit, i. e. the sort of humour that the reader meets in certain newspapers‘ and journals‘ headlines
(Alm-Arvius and Sullet-Nylander). Translation is another field where humour often occurs, intentionally or not (Ambrosiani). Two papers in this
volume show how humour is represented in Italian and German literature
(Maggitti and Fritz), and, speaking of German, we cannot avoid discussing
once more the everlasting question of the existence of humour in this language (Magnusson). In bilingual (or trilingual) societies, confusion of languages can create humour (Muhonen), but we must not forget that humour
itself can be a means of surviving in totalitarian societies or making life easier (Hedin and Pöppel). This sort of humour was also an important part in
Greek comedy, where citizens could be criticized by the playwrights
(Johnsson). Finally, we have an example of medieval humour, in all probability unintentional (Bengtsson).
Witty headlines in The Times Literary Supplement are the subject of the
first paper in this volume. Christina Alm-Arvius draws attention to the duality of the meanings in this British journal, as well as their poetic and rhetorical qualities. She outlines some generally relevant variables: a headline can
be like a name, it can summarise the contents of the article, or it can have a
rhetorical function. The poeticity of many TLS headlines is the result of the
use of figurative language, tropes and schemes. One of several recurrent
features in the headlines is alliteration, and another is the occurrence of different kinds of punning. However, a particularly noticeable feature in many
of the TLS headlines is their synecdoche-like function in relation of to the
following text, as they connect with only a short passage or textual detail in
the article. All in all, they tend to evoke a rich set of associations, having a
sly or snappy (riddle-like) function.The translation of puns from English into
Russian is the focus of the paper by Per Ambrosiani. He examines wordplays
11
based on homonyms in the Russian translations of Alice‘s Adventures in
Wonderland. The Russian target texts investigated represent a century of
translation history of the original source text. The aim of the author is to
analyse the type and distribution of different translation strategies and he
asks whether the result is source text- or target text-oriented. In answering
this question, the author takes into account the translation of both puns and
culturally specific items. The paper also provides a discussion about Russian
and general translation norms in a historical perspective. Ambrosiani concludes by presenting a tentative characterization of the translations according
to the continuum between source-oriented and target-oriented translation
results. In his article on mediaeval French, Anders Bengtsson examines manuscript 305, in Queen‘s College (Oxford), in particular the abundant synonyms in three saints‘ lives. The texts copied in the latter part of the manuscript contain a huge number of synonyms, due to a younger (?) copying
clerk who began his work at folio 151. The purpose of the study is to examine the frequency and the type of synonyms; in fact, one can find not only
two, but even three or four synonyms. Even if the analysis shows that the
frequency is very high in all the texts examined, it is not exceptional in comparison with contemporary texts. However, the couples do not always follow
the established model according to which an author or a scribe explains
learned, obsolete or difficult words: sometimes they are very simple. One
strategy, however, seems to be clear, viz. the irreversible order of the synonyms. In conclusion, the abundance of synonyms, and in particular their
nature, gives these religious texts a stroke of unintentional humour.
The Germans have the reputation of lacking humour, and so does the
German language. Nevertheless, Axel Fritz shows in his paper that, since the
20th century, humour is represented in German literature by authors like
Christian Morgenstern, Kurt Schwitters and the Dadaists. Fritz focuses first
on literary nonsense by Morgenstern, who made fun of scholasticism, illustrated in e. g. Der Werwolf. He stimulated the German Dada movement,
where one of the members was the multiartistic Kurt Schwitters, breaking
down borders in art and literature with his experiments, like the joking with
the syllable ―Merz‖, as Fritz shows. As one of the central artists in the postfirst-world-war period, Schwitters proves (with Morgenstern and the Dada
movement) that German humour is well and thriving, perhaps owing to
German seriousness, as Fritz concludes. Hans-Roland Johnsson investigates
depreciatory remarks in Aristophanes‘ plays. Since human beings get the
opportunity to defy and oppose the gods in comedy, one gets good evidence
of Athenian mentality in the fifth century BC. With Jakobson‘s model of
communication as a background, Johnsson makes a systematic presentation
of aischrologia. According to him, the playwright criticised blameworthy
conduct within certain groups, but also individual traits. Common targets for
criticism are political and sexual behaviour. Johnsson concludes that the
attacks are formed in clusters, centred around a few well-known citizens.
12
Anecdotes in the Czech and Russian political spheres are the subject of the
paper by Tora Hedin and Ludmila Pöppel. The genre analysed depends on a
well-developed tradition in the two countries, where the political joke is a
well-established genre. The countries share a common past with totalitarian
regimes determining their story telling. The authors examine the anecdotes
with the starting point in two categories: denigration jokes and exposure
jokes, pertaining to what is subjected to criticism. Either the individual political leaders or current events are made fun of. The level of analysis is both
linguistic and intertextual. The source of the material in the study is the Internet, most of the anecdotes dating from the last two decades. The results
show similarities but also interesting differences between jokes from the
Czech and the Russian cultural areas. In his article, Gunnar Magnusson reviews Mark Twain‘s philological essay, ―The Awful German Language‖,
and the author‘s observations, suggestions and plans for reform with his
native tongue as a background. In fact, Twain‘s reflections on gender illustrate the current German discussion on generic reference, which still manages to create humour in areas like the feminization of professional titles.
Further on, Magnusson discusses compounding, a phenomenon which seems
to increase continually in spite of Twain‘s desires. Separable verbs are
another case in point, illustrated by Twain‘s ―bridge‖ metaphor as a characterisation of the tension of German clauses. In his conclusion, Magnusson
argues that prohibiting capitalised nouns would force the text producers to
create shorter sentences and more relative clauses, as in Danish, making
German more manageable. No matter how humourous they appear, Twain‘s
remarks are still relevant in the discussion on German language.
The Italian dialects are at issue in Vincenzo Maggitti‘s article on La
donna della domenica by Carlo Fruttero and Franco Lucentini. Set in Turin,
with a superintendent coming from Sicily, this multi-voiced novel is ranked
among the smartest of the giallo genre. Here, the ambiguity between dialect
words and standard-language ones gives rise to a discussion, setting out from
Lang‘s and Lewis‘s interdisciplinary approach to humour. The point is that a
―pear‖ (or is it a ―stone‖?) is one of the clues in the intrigue, where one can
also perceive Bakhtin‘s term heteroglossia. Humour is thus caused by the
incongruous coexistence of two different objects inside the same conceptual
frame. Maggitti concludes that not only the social, but also the linguistic
issues are completely essential in this novel, perhaps due to the fact that the
two authors were both translators. The paper by Anu Muhonen deals with
language alternation (or code switching) in Finnish-speaking youth radio
broadcasting. The author investigates, by conversation analysis of acts of
humor, which different verbal, cultural and contextual components of language alternation serve as humour creating factors and how they do so. The
data is drawn from recent Finnish-speaking youth programmes in both Finland and Sweden, and shows that switching to English constitutes an important feature in creating interactional and social meaning between young
13
people. In her analysis, Muhonen takes into account both prosodic features
and paraverbal behaviour. Another source of humour is the ambiguity that
arises from homonymy between two of the languages investigated. It appears
also in the material from Sweden how code switching reflects bilingualism
and identification with several cultures. Finally, Françoise Sullet-Nylander
analyses political puns in front page titles excerpted from the French satire
journal above all, Le Canard enchaîné. She draws attention to the functioning of titles as a social phenomenon and looks at linguistic and rhetorical
effects created by means of paronymic and interdiscursive processes. SulletNylander also shows how the use of virtual or invented reported discourse is
a sort of criticism directed towards the political class and leaders. The front
page titles in the paper are considered as autonomous texts, with not only a
reformulative and resuming function in relation to the body of the article, but
also a crucial role as slogans reflecting the journal‘s central comment on the
latest political events.
14
Heading for Witty Poeticity:
Wordplay in headlines in The Times Literary
Supplement
Christina Alm-Arvius
Stockholm University
1 Introduction
There is something paradoxical about humour. It is generally recognised and
an important part of social interaction and individual reactions to various
kinds of experience, but still difficult to explain and describe in an analytically and empirically satisfactory way. But at any rate we can say that it is to
do with creativity and funniness, with things said or done that we laugh at or
at least find amusing. Our conception of the humorous spans an intricate
complex of expression and emotive reactions. There is childish playfulness,
clowning, good-humoured (!) joking and quipping, funny nonsense, drollery
and burlesque as well as sarcasm and ridicule. Moreover, members of the
human race laugh at different things. What some find amusing may irritate
others, or even be felt to be boring.
Theories of humour have accordingly tried to identify the basic or recurring aspects of things we find funny, or our reactions to them. They include
the superiority theory – the idea that we laugh at the misfortunes of others –
the relief theory, saying that laughter releases tension, and the incongruity
theory, which sees humour and joking as involving inconsistencies, discord,
or a lack of reason. (Mulder & Nijholt 2002: 3–7). Connecting to the idea
that humour is to do with inconsistency, Veale (2008: 63, 74–78) positions
verbal humour within a general understanding of creativity and creative
communication. In short, he says that it is to do with duality of meaning, or,
more specifically, figure-ground reversal, as it requires a restructuring cognitive shift which gives prominence to aspects of interpretation that are conventionally backgrounded or less salient.
But all things considered, it is not here possible to pinpoint what humour
is, and I will not even attempt a broad, general outline of this phenomenon.
Even so, the observations and analyses mentioned above at least make it
worth pointing out that humour will involve playful reflection on or a dis15
tancing from how things are commonly or really said to be. There can thus
be something liberating about humour, whether it feeds on a sense of how
ridiculous someone or something is, or just allows us to ease up or laugh at
the surprising erraticism or inconsequences that we meet with in the world as
we know it. At any rate the kind of humour called wit will have this disengaging quality, as it both allows us to confront the facts of life and, as it
were, control them by keeping them playfully at arm‘s length.
2 Aim and material
Wit can thus be considered a special kind of humour, and it is explained in
the following way in Collins Cobuild (1987: 1676): ―Wit in speech or writing is the ability to use words or ideas in an amusing, clever, and imaginative
way‖.2 Considering the subject areas dealt with in The Times Literary Supplement – henceforth TLS – the qualifications of the article writers, and the
character of the readership, wordplay in headlines of this journal can be expected to exhibit qualities that are associated with this kind of intellectual
humour. A web page for TLS says that it is ―the leading paper in the world
for literary culture‖,3 and even if many of the articles, which are mostly reviews, deal with works of fiction and poetry, there are also reviews of books
on other subjects that will be of interest to the intellectual readership of this
journal, for instance reviews of biographies of renowned persons, of books
on art or religious or political questions, and some reviews are about publications concerning social, economic and natural science topics.
This paper will examine the character of wordplay of different types in
headlines in four TLS issues and what qualitative linguistic devices are used
to create it. The concept of wordplay, or indeed witty wordplay, applied in
this study is a broad one. It encompasses rhetorical mechanisms and moves
which invest word combinations with meanings that are not just straightforwardly denotative or referential but rather dependent on intra-linguistic
qualities such as the echoic foregrounding of phonological forms or sense
features. In other words, our notion of wordplay corresponds to central aspects of the kind of language use termed the poetic function by Roman Jakobson. Quite generally speaking, poetic meaning comes about by foregrounding and linking elements that are part of a language system itself.
(Jakobson 1996). The poetic function thus draws on or exploits language
internal resources, while other types of meaning concern facts, beliefs, ideas,
emotions and social factors that are rather to do with extra-linguistic experi-
2
The lexeme wit is etymologically related to the notions of seeing and knowing. (COED
2008; Evans & Wilkins 2000: 551)
3
http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/the_tls/
16
ences, or our cognitive or cultural moulding of them. Jakobson explains the
poetic function of language in the following way:
Poeticity is present when the word is felt as a word and not a mere representation of the object being named or an outburst of emotion, when words and
their composition, their meaning, their external and inner form acquire a
weight and value of their own instead of referring indifferently to reality.
(1981: 750)
As was briefly touched on above, the rhetorical motivations for using various types of poeticity, or wordplay, in headline presentations of TLS reviews
will also be commented on. Moreover, analytical insights from the more
recent inter-disciplinary paradigm of cognitive linguistics have convincingly
shown how the interpretation of language will fairly inextricably fuse systematic semantic structures with general cognition and encyclopaedic experiences. Accordingly, it seems reasonable to assume that the poetic resources of a language also connect to meaning aspects that are dependent on
cognitive and cultural factors of various kinds.
The TLS issues were randomly selected. They are two issues from April,
2008, and two issues form October the same year. Only headlines that can be
taken to be specifically formulated for a signed article, ordinarily a book
review, in one of the selected issues of TLS have been included in the primary material. Headlines of standard sections, of letters to the editor, of poems published in this journal, as well as those of short pieces that are merely
the title of the work dealt with, have all been excluded, and headlines in advertisements have also been ignored. In all, 106 article headlines have been
analysed.
3 The character and functions of headlines: a general
overview
Headlines constitute a specific kind of language use, and they are in the main
associated with journalistic products, although headlines also occur in other
types of messages, ordinarily written ones, such as posters or signs on notice
boards. They will be printed above a text in larger and bolder letters to draw
attention to it.4 Headlines of news articles in daily papers appear to be prototypical headlines (see e.g. ALD 2005: 718; Chambers 2004: 541), and also
articles in magazines, periodicals and journals like TLS have headlines. The
use of them is firmly established, and their occurrence and function have
4
There are of course exceptions to this characterisation of the prototypical textual location,
size and typeface design of headlines, their ―looks‖. It just outlines their ordinarily expected
visual qualities.
17
been looked into in a number of studies (Dor 2003; cf. Soler 2007; Haggan
2004). It is the very fact that headlines are unavoidable parts of a great many
types of usually written language messages that makes them worth studying.
Most types of texts with headlines are directed at comparatively large, sometimes very large, groups of people, and in everyday modern life we meet
with quite a few headlines especially in daily newspapers and in weekly or
monthly journals and magazines.
Accordingly, it is relevant to try to establish what different types of communicative functions headlines can have, or – putting it in somewhat different terms – what formal and semantic mechanisms appear to be at work in
various identifiable types of headlines. The adjectives formal and semantic
should be understood in a broad way here, and the latter includes also context-dependent meaning aspects that have often been spoken of as pragmatic.
However, it is not possible to examine such general issues concerning the
function and characteristics of headlines in more depth and detail in this
paper. All we can attempt to do is to outline a few generally relevant variables in the complex of characteristics exhibited by the kind of textual constituents that are labelled headlines.
I would suggest that headlines can exhibit the following three types of
semantic characteristics, or discourse functions, even if the relative weight of
each of them will differ in relation to the communicative aim of an article.
The second and the third types of headline functions have been recognised
by many analysts (see e.g. Dor 2003; Haggan 2004: 300f, 312f), but I have
not come across descriptions of the seemingly name-like function of some
titles or headlines.



A headline can be like a name
A headline can summarise the contents of an article
A headline can have a rhetorical function to do with
attracting attention and persuading people to read the article
The titles of, for instance, books, stage productions and films can have a
more obvious naming function than ordinary headlines, and newspapers,
magazines and journals are straightforwardly said to have names. All these
types of communicative complexes – some of which can be considered
works of art while others are journalistic products – are publicised wholes,
and they will be individualised and more permanent compared to articles that
are merely part of some transitory press or art product, such as an issue of
TLS. The communicative status of names in a modern western language like
English seems in a way paradoxical, because, on the one hand, a name is just
used to point to a unique referent, without ordinarily having much descriptive meaning in itself like a regular vocabulary item or lexical word. On the
other hand, names can be said to be associated with a usually very complex –
18
even infinitely complex – meaning structure, because it will be impossible to
give an exhaustive characterisation of the one referent of a name.5
In addition, names may be felt to have symbolic qualities of various
kinds, either within a whole speech community and culture or within a restricted group of people, for instance a family. Such symbolic qualities can
be the result of associations to earlier bearers of a name – e.g. religious
icons, celebrities in other domains of life, or members of royal families – or
they may reflect the sense of a general vocabulary item, for the most part a
common noun, that has been converted into a name; e.g. Rose, Violet, and
Tiger in English, and Stella and Quintus in Latin. We need not here go into
the intricacies of proper names any further, but can largely restrict ourselves
to observing that the name-like character of titles or headlines comes from
them being unique labels for unique texts. However, the naming quality of
the headline of an article, e.g. a review, in a publication such as TLS will not
be so obvious, because its existence or contents are not widely known. By
comparison, the title of a well-known book, play or film – say Orwell‘s Animal Farm, Dickens‘s A Christmas Carol, or the western High Noon – will be
felt to be a kind of name that identifies its referent without foregrounding or
even making us consider its descriptive meaning in more detail.
However, headlines are instead often expected to indicate what an article
is about. Especially headlines of news articles are expected to sum up the
gist of what an article says, so that a reader is quickly and briefly informed
about its contents, and can decide whether or not to go on to read the article
(cf. Dor 2003: 719f). The same is true of titles of science papers according to
Haggan (2004: 299, 313). Also many book titles have this content informative character. A case in point is Noam Chomsky‘s most influential monograph Aspects of the Theory of Syntax, published in 1965. Interestingly
enough, its classic status means that its title is often clipped to just Aspects.
In other words, the fame of the book has made it possible to give its abbreviated title name status. Since linguists can be expected to have at least a general idea of the contents of this book, the title‘s informative character is no
longer needed. It is enough to use an abbreviated version of the actual title
that quickly and efficiently makes it possible to identify its referent.
But the headlines in the studied issues of TLS seldom have this summary
character. When it occurs, it will not be the main headline but a sub-headline
5
There are different theories of the meaning of proper names. The causal theory says that
names are socially inherited. (Saeed 2009: 28; Donnellan 1972: 373) This explains why language users sometimes know very little about the bearer of a name they use or have come
across, only that this individual or thing is said to exist or to have existed, either in the real
world or in some other possible world. It rejects the descriptivist theory of proper names
which suggests that the meaning of a name is a correct and thorough description of its referent. (Searle 1983: 231–261)
19
that has this more direct content reflecting function. The following example
illustrates this.
(1) The journey north (main headline)
An exhibition of Mark Rothko‘s late works reveals paintings at odds with his
fame as a colourist – and his own rhetoric (sub-headline) (TLS, Oct. 24 2008,
p. 3)
4 Figurative language and rhetoric in the TLS headlines
Quite generally speaking, the headlines in the examined TLS issues will not
give clear or direct information about the contents of the articles they head.
At the most they are only partially and indirectly representative, and many
are puzzling even if they contain idiomatic collocations or phrases. Some
seem even riddle-like as regards their relation to the contents of the reviews
they introduce. In many cases TLS headlines can in themselves bring to mind
two or more experiential domains, or meanings, that need not be obviously
associated. This is a result of them being short, vague, and wittedly formulated. Sometimes this semantic multi-potential suggests that they are puns, or
at least potentially pun-like, which may arouse a reader‘s curiosity. The
polysemy of cock and left 6 and the homophonic relation between fowl and
foul introduce ambiguous interpretive alternatives for the headlines below,
and this gives them a punning quality. Interestingly enough, these observations connect to Veale‘s claim that verbal humour is to do with meaning
duality and figure-ground reversal; i.e. a non-conventional shift of prominence to another, ordinarily backgrounded interpretive potential.
(2) Old cock suspected of fowl play (TLS, Oct. 24 2008, p. 18)
(3) Left turns (TLS, Oct. 24 2008, p. 27)
The majority of the TLS headlines that have been looked at for this study
appear artful or playful or even poetic. They are typically snappily intriguing, and many of them seem also to have been constructed to be aesthetically
pleasing, as they are rhythmically worded, or contain rhythmic repetitions
that should be comparatively easy to remember.
6
This example can hardly be taken to be the preterite or the past participle of the verb leave,
but the polysemous potential of left as an antonym of right leaves us with a number of interpretive possibilities. A literal, spatial interpretation of Left turns evokes a traffic or travelling
setting. By comparison, the also possible connection with a political scenario triggers a figurative reading.
20
(4) Little meaning, strong words (TLS, Oct. 24 2008, p. 14)
(5) Demons and shrinks (TLS, Oct. 24 2008, p. 21)
(6) Down in the caves (TLS, Oct. 17 2008, p. 8)
Figurative meanings are often interwoven with either just subtly suggested
wordplay or outright punning, either within the headline itself, or in relation
to the following text. As a result, the studied TLS headlines tend to be attention catching rhetorical devices. But as has been pointed out, they will not
have a name-like, identificatory sign quality, nor will they clearly inform
about the contents of the articles.
In this and the following section we look more in detail at the rhetorical,
poetic or wordplay qualities of the studied headlines. On the one hand, the
examination of a number of individual instances of TLS headlines makes it
possible to exemplify and describe such formal and semantic devices and
discuss their potential communicative function. On the other hand, a qualitative overview of their occurrence indicates what the typical characteristics
and functions of these TLS headlines are.
There are two general categories of figurative language: schemes and
tropes. The former, schemes, are to do with the rhythmic repetition of forms,
either phonological elements or sequences of syntactic or syntagmatic structures, while various types of figurative meanings are termed tropes (AlmArvius 2003). The general defining or shared characteristic of tropes is that
they are semantically bi-dimensional; they somehow connect and typically
also contrast two meanings (Alm-Arvius 2008b: 7; cf. Veale 2008). The
distinction between the general categories of schemes and tropes is however
not absolute and discrete. Instead they form a continuum. Especially parallelistic structures can exhibit both schematic and trope characteristics, since
they involve a rhythmic repetition of forms as well as the coupling and contrast of meanings. This is very clear in cases of antithesis, which typically
occur within parallelistic syntactic constructions at the same time as they
combine and contrast antonymous meanings.
Figurative devices, schemes and tropes, will make language production
poetic, as they make use of formal and semantic resources within the language system itself, even if – as has been pointed out above – they will also
connect to general cognitive, experiential or cultural structures. In other
words, playful, poetic language is a result of the formal arrangement and/or
semantic choices within verbal strings or longer stretches of text or discourse. Poetic language construction only occurs locally, if at all, in prose,
but it is a global and definitional characteristic of poetry (Alm-Arvius
2008a). Also so-called free verse depends on it, because even if poetry of
this kind is not bound by metre and rhyme, it will be structured by means of
parallelism or defamiliarising presentational effects such as idiosyncratic
21
line breaks or typography (cf. Fowler 1996: 51, 65f). Poetic usage exploits
the phonological, grammatical and lexical inventories of a language system,
orally or in writing, in a playful, artful or cognitively constructive way.
While other types of meaning more straightforwardly communicate about
language external matters – i.e. factual circumstances, beliefs and speculations, and social relations or emotive reactions out in the world – the poetic
function draws on the internal inventory of a language in a meaningful way.
While schemes rhythmically repeat phonological or grammatical forms,
tropes foreground selected semantic associations in a way that can be striking, creative and at least mildly thought-provoking. Figures of speech will
thus help to attract attention and stimulate interest. They can make language
formulations aesthetically pleasing as well as rhetorically efficient, and they
can function as mnemonic devices. Not surprisingly they are common in
idiomatic expressions of various kinds.
Alliteration, also termed initial consonant rhyme, is the most common
type of scheme in this study. It occurs in 16 out of the 106 analysed headlines. The following headlines appear to contain prototypical instances of
this kind of rhythmic repetition of the onset of usually stressed syllables in
language strings.
(7) Marginal but not mediocre (TLS, April 11 2008, p. 31)
(8) Tests of temper (TLS, Oct. 17 2008, p. 3)
(9) Duty and desire (TLS, Oct. 17 2008, p. 21)
(10) No nonsense (TLS, Oct. 24 2008, p. 26)
Also the repeated use of the phoneme /s/ in the headline below will be considered alliterative by many analysts, even if these /s/ tokens occur in different initial consonant clusters: /st/ and /sp/ respectively.
(11) The story of a spark (TLS, April 4 2008, p. 22)
In the next example, the alliterative connection is established by the two
initial /b/ occurrences in ―Best‖ and ―before‖, and this phoneme is further
echoed in the introductory consonant cluster in ―blindness‖.
(12) Best before his blindness (TLS, April 4 2008, p. 27)
Assonance, the echoic reoccurrence of a vowel phoneme, is not as common,
but it is arguably found in these instances, which are lexicalised expressions.
(13) Child bride (TLS, April 11 2008, p. 22)
22
(14) Rock bottom (TLS, April 11 2008, p. 10)
End rhyme may be felt to be even more obvious. It is prototypically a combination of assonance and end consonance at the end of the last words in
lines in a poem. It occurs within the headline below, where the collocates
―deep‖ and ―sleep‖ rhyme in this way.
(15) The deep sleep of England (TLS, April 11 2008, p. 19)
However, in the next example, the end rhyme – which may at first be obscured by the spelling – relies only on end assonance. When pronounced on
their own the letters D/d and T/t rhyme, as they then both end with the vowel
phoneme /i:/: /di:/ – /ti:/. Also the introductory consonant parts contribute to
the poetic quality of this headline, as they are both alveolar stops, even if /d/
is a voiced lenis consonant, while /t/ is voiceless and fortis.
(16) D and T (TLS, April 4 2008, p. 25)
In the next example, the main or introductory headline of a review article,
the end rhyme is word internal. It appears also to contain an instance of alliteration, or mixed consonance and alliteration, through the recurrence of /d/,
which first occurs inside ―Cherryderry‖ and then at the beginning of the following word, ―days‖.
7
(17) Cherryderry days (TLS, April 4 2008, p. 3)
There are also two phonological schemes in the following example: /w/ alliteration and a comparatively unobtrusive instance of end rhyme by means of
the unaccented ending spelt -ing.
(18) Wenching and wiving (TLS, April 4 2008, p. 20)
Actually, this repetitive coordination of the same type of word form may
also be analysed as an instance of lexical parallelism. It even appears to have
trope-like characteristics because of the combined semantic similarity and
contrast between ―wenching‖ and ―wiving‖. These words are both about
sexual relations with women, but differ in that the first is about extramarital
relations, while the latter is about marrying.
7
The sub-headline of this article reads ‖The silver watches, silk hats, ribbons and waistcoats
in the wardrobes of the English working class‖. Cf. the following explanation of the word
cherryderry: ―a Cherryderry was a mixed textile of silk and cotton‖;
http://www.historycooperative.org/proceedings/interactions/index.html
23
The following headline combines two instances of alliteration and parallelism. The latter is made up of the repetitive use of a specific type of noun
phrase construction, as both these noun phrases, linked by the preposition
―to‖, consist of an -ing form pre-modifying a noun head. Indeed, these -ing
forms seem also to constitute an end rhyme pair embedded in the coordinated noun phrases. Moreover, the semantic contrast between the two noun
phrases has antithetical qualities.
(19) Thinning threads to widening webs (TLS, Oct. 17 2008, p. 32)
Many of the headlines seem at least partly metaphorical, but since they are
so short and often somewhat enigmatic at first sight, their playful trope quality is sometimes obvious only in relation to the following text. The collocations in these three examples indicate however that they should be interpreted metaphorically. B-side is a word for ―the side of a pop record that is
considered less likely to be successful‖ (ALD 2005: 192).
(20) On the B side of paradise (TLS, April 11 2008, p. 18)
(21) The deep sleep of England (TLS, April 11 2008, p. 19)
(22) At nightmare‘s edge (TLS, Oct. 17 2008, p. 26)
Metonymies are commonly not so obviously figurative. They function as
descriptive short-cuts, and since their source and target meanings are practically associated within one and the same experiential domain, or set of contiguous domains, there is typically no noticeable interpretive tension between them. There is actually a basically metonymic ‗place-for-people‘ shift
in (21) above, but, interestingly enough, this metonymic use of ―England‖
also takes on personifying metaphorical characteristics since it occurs as a
post-modifier of the preceding part of this noun phrase: ―The deep sleep‖.
The reason for this is of course that only living creatures, and prototypically
human beings, can be said to sleep in the primary and literal sense of this
word.
The also metonymic use of ―Chicago‖ in the example below seems to
have a special rhetorical, and even a mildly humorous, potential, because
when we first see this headline formulation, without knowing the contents of
the following text, it is not clear what it means. However, when reading the
text, one learns that ―Chicago‖ here stands for the academic Chicago school
of economics.
(23) It‘s all Chicago‘s fault (TLS, April 11 2008, p. 27)
24
In addition, many of the analysed TLS headlines have punning qualities,
involving either a homonymic, purely formal identity, or polysemic variation, typically between literal and metaphorical interpretations. (Cf. AlmArvius 2007b) This may however again not be clear before one has read the
articles. However, when a headline seems to echo an idiomatic expression, a
punning function can be suspected. The two-word clipped idiom below –
which in a fuller form is hit rock bottom – introduces the review of a book
telling ―the story of survival from a rock star marriage‖.
(24) Rock bottom (TLS, April 11 2008, p. 10)
This can thus be analysed as an instance of external idiom breaking, where
the punning use of a set expression is the result of giving it also another,
incidental meaning in a particular context. Internal idiom breaking occurs as
well, for instance in the two headlines below. The first one introduces a review of the book Lost Highway, and it is constructed through a playful substitution of ―two‖ for ―one‖ in the idiom (have) one for the road; i.e. ‗(have)
a drink before driving somewhere‘. (The terms internal and external idiom
breaking were introduced in Alm-Arvius 2007a.)
(25) Two for the road (TLS, April 11 2008, p. 17)
The next example is an instance of clipped internal idiom breaking, because
it is made up of just the introductory two words from a quotation within the
following text from the book it reviews: ‖Much adieu about nothing‖. This is
a punning exploitation of Much Ado About Nothing, the title of a comedy by
William Shakespeare.
(26) Much adieu (TLS, Oct. 17 2008, p. 26)
5 The typical character of TLS headlines
As will be clear from the examples above, the examined TLS headlines tend
to have a specific character. They will be short and vague, but yet imaginatively suggestive, and they will connect to or directly quote only a specific
part of the following text. In relation to the whole texts, which are ordinarily
book reviews, these headlines can thus be said to have a synecdochical character. They only mention, or even just hint at, a part of the whole textual
contents.8
8
Referring to a paper written by Bernard Lindemann in Journal of Literary Semantics (1990)
titled ‗Cheap thrills we live by: some notes of the poetics of tabloid headlinese‘ (pp. 46–59),
Dor writes: ―Tabloid headlines are not very informative, but they very effectively trigger
25
This is no doubt a rhetorical strategy, because, somewhat paradoxically,
the semantic inexactness of the TLS headlines tends to make it possible to
associate them with a great number of things. This would-be opening up of a
rich set of potential interpretive qualities is perhaps not just a means for
whetting the readers‘ curiosity. It may also be a comparatively easy strategy
for composing headlines, given the often complex contents of the book reviews. In addition, it is interesting to note that Haggan describes the typical
character of the titles of academic papers on literature topics in a similar
way: ―The literature title characteristically sets out to attract the reader
through a kind of verbal flirtation, enticing the reader with suggestive and
tantalizingly enigmatic hints of the delights that follow.‖ (2004: 313).
Deictic items, e.g. personal pronouns, have in themselves very general
and insubstantial meanings. They will acquire most of their communicative
value from the context in which they are used. Accordingly, the intended
contents of the following headlines will only become clear while reading the
text. The first one alludes to a quotation from a poem by Felicia Herman
included at the end of a book review: ―The Stately homes of England/ How
beautiful they stand‖, and the second one heads a review of two books about
water.
(27) How beautiful they stood (TLS, Oct. 17 2008, p. 26)
(28) Filter it (TLS, Oct. 17 2008, p. 28)
Similarly, the headline
(29) Over to me (TLS, April 4 2008, p. 14)
is an instance of pun-like wordplay, echoing part of the last sentence of this
review of a book with the title We-Think. It reads ―To think it is not compulsory to be ―we‖. This review, I fear, is me-think.‖
For the most part these TLS headlines have the kind of rhetorical function
outlined above. Only a few sub-headlines, which are placed either before or
after a main headline, attempt to give a summary of the contents of the ar-
frames and belief systems in the reader‘s mind; they evoke images and scenarios in the
reader.‖ (2003: 716). There seem thus to be interesting rhetorical parallels between headlines
in tabloids and headlines in the studied TLS issues.
Also Lindemann‘s paper title is rhetorically interesting. The first part of it builds on and
alludes to Lakoff and Johnson‘s classic book on metaphor from 1980: Metaphors We Live By.
This book title exemplifies the observation that the titles of famous books and films, as well
as the names of other well-known products, can be taken to be so widely known within a
speech community that they have acquired a kind of idiom status. As a result, they can be the
basis for the type of pun called idiom breaking, in this case more specifically what I have
termed internal idiom breaking (Alm-Arvius 2007a: 20–22).
26
ticle they introduce. These sub-headlines are longer than the main headlines
they occur with and comment on, but they are in much smaller print. However, sub-headlines are not common; most TLS reviews do without them.
(30) Jihadi studies:
The obstacles to understanding radical Islam and the opportunities to
know it better (TLS, April 4 2008, p. 15)
(31) The elusive charm of France‘s last queen:
Under the veneer of Versailles (TLS, April 4 2008, p. 19)
(32) English Old and New:
Jonathan Swift departed from the Protestant version of Irish history –
when it suited him (TLS, Oct. 17 2008, p. 14)
6 Conclusion
As was exemplified and discussed in sections 4 and 5, there are examples of
both schemes and tropes in TLS headlines, but the use of obvious figurative
language is not the dominating rhetorical device in the examined headlines.
Instead their typical function is that of a sly or snappy, even riddle-like introduction to the review that follows. By saying little, the TLS headlines may
open up a host of associative potentials. Only some of them will be relevant
from the point of view of the contents of the review article. Indeed these
headlines typically only connect to a short passage or textual detail, sometimes by means of a brief, and perhaps even truncated, and by itself enigmatic quotation. But their, as it were, synecdoche-like suggestiveness will
also invest them with a rich semantic potential. Even if they do not at all
give a comprehensive picture of what the article is about, they commonly
seem to have the capacity to evoke a rich set of associations, often in addition to sheer aesthetic pleasure. In short, it seems as though the headline
setters of at least the studied issues of TLS are trying to live up to the virtue
summed up by the famous Shakespearian phrase: ―brevity is the soul of
wit‖.9
9
Polonius in Hamlet, Act 2, Scene 2.
27
References
Alm-Arvius, C. (2008a), The Discourse Functions of Schemes and Tropes, paper
presentation at The Stockholm 2008 Metaphor Festival, 18–19 Sept., arranged
by the Department of English, Stockholm University.
Alm-Arvius, C. (2008b), Metaphor and Metonymy, in Johannesson, N.-L. & Minugh, D.C. (eds.), Selected Papers from the 2006 and 2007 Stockholm Metaphor
Festivals, Stockholm: Department of English, Stockholm University, pp. 3–20.
Alm-Arvius, C. (2007a), Fixed, Flexible, or Fragmentary? Types of Idiom Variation,
in Nenonen M. & Niemi S. (eds.), Collocations and Idioms 1: Papers from the
First Nordic Conference on Syntactic Freezes, Jouensuu May 19–20, 2006,
Studies in Languages 41, Faculty of Humanities, University of Jouensuu, pp.
14–26.
Alm-Arvius, C. (2007b), Lexical polysemy, in Magnusson, U., Kardela, H. & Głaz,
A. (eds.), Further Insights into Semantics and Lexicography, Lublin: Wydawnictwo Uniwersytetu Marii Curie-Skłodowskiej, pp. 43–55.
Alm-Arvius, C. (2003), Figures of Speech, Lund: Studentlitteratur.
Chambers Concise Dictionary (2004), Brookes, I. et al. (eds.), Edinburgh: Chambers
Harrap Publishers Ltd. (Abbr. Chambers)
Chomsky, N. (1965), Aspects of the Theory of Syntax, Cambridge, Massachusetts:
The M.I.T. Press.
Collins Cobuild English Language Dictionary (1987), Sinclair J. et al. (eds.), the
English Department at the University of Birmingham, London: HarperCollins
Publishers. (Abbr. Collins Cobuild)
Compact Oxford English Dictionary of Current English (2008), 3rd ed., Oxford:
Oxford University Press, http://www.askoxford.com/concise_oed/wit_1?
view=uk, retrieved June 10 2010. (Abbr. COED).
Donnellan, K.S. (1972), Proper Names and Identifying Descriptions, in Davidson,
D. & Harman, G. (eds.), Semantics of Natural Language, 2nd ed., Dordrecht,
Holland & Boston, U.S.A.: D. Reidel Publishing Company, pp. 356–379.
Dor, D. (2003), On newspaper headlines as relevance optimizers, Journal of Pragmatics 35, pp. 695–721.
Evans, N. & Wilkins, D. (2000), In the Mind‘s Ear: The Semantic Extensions of
Perception Verbs in Australian Languages, Language, Vol. 76, No. 3, pp. 546–
592.
Fowler, R. (1996), Linguistic Criticism, 2nd ed., Oxford, New York etc.: Oxford
University Press.
Haggan, M. (2004), Research paper titles in literature, linguistics and science: dimensions of attraction, Journal of Pragmatics 36, pp. 293–317.
Jakobson, R. (1996), Closing statement: Linguistics and poetics, in Weber, J.J. (ed),
The Stylistics Reader. From Roman Jakobson to the Present, London, New
York etc.: Arnold, pp. 10–35.
Jakobson, R. (1981), What is Poetry?, in Rudy, S. (ed.), Roman Jakobson, Selected
Writings, Vol. 3: Poetry of Grammar and Grammar of Poetry, The Hague, Paris
& New York: Mouton Publishers, pp. 740–750.
Lakoff, G. & Johnson, M. (1980), Metaphors We Live By, Chicago & London: The
University of Chicago Press.
Mulder, M.P. & Nijholt, A. (2002), Humour Research: State of the Art, Technical
Report CTIT-02-34, Center for Telematics and Information Technology, TKIParlevink Research Group, University of Twente, The Netherlands, 24 pp.
28
Oxford Advanced Learner‘s Dictionary of Current English (2005), 7th ed., Wehmeier, S. et al. (eds.), Oxford, New York etc.: Oxford University Press. (Abbr.
ALD)
Reese, T. M. (2002), An Economic Middle Ground?: Anglo/African Interaction,
Cooperation and Competition at Cape Coast Castle in the Late Eighteenth Century Atlantic World‘, in Doyle, D.A. & Hale, C. (eds.), Interactions: Regional
Studies, Global Processes, and Historical Analysis, 28 March–3 Feb. 2001, Library of Congress, Washington D.C.
http://www.historycooperative.org/proceedings/interactions/index.html,
retrieved February 24 2010.
Saeed, J.I. (2009), Semantics, 3rd ed., Malden, MA & Oxford, UK etc.: WileyBlackwell.
Searle, J.R. (1983), Intentionality: An Essay in the Philosophy of Mind, Cambridge,
UK, New York, USA & Melbourne, Australia: Cambridge University Press.
Soler, V. (2007), Writing titles in science: An exploratory study, English for Specific
Purposes 26, pp. 90–102.
The Times Literary Supplement,. April 4 2008: No 5479, April 11 2008: No 5480,
Oct. 17 2008: No 5507, Oct. 24 2008: No. 5508, Times House, London. (Abbr.
TLS)
The Times Literary Supplement (TLS) | Times Online;
http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/the_tls/,
retrieved January 25 2010.
Veale, T. (2008), Figure-ground duality in humour: a multi-modal perspective, Lodz
Papers in Pragmatics 4.1., Special Issue on Humour, pp. 63–81.
29
A Russian Tail? On the Translation of Puns in
Lewis Carroll‘s Alice‘s Adventures in
Wonderland
Per Ambrosiani
Umeå University
1 Introduction
In chapter 3 of Lewis Carroll‘s Alice‘s Adventures in Wonderland Alice has
a conversation with a mouse:
(1) However, it was over at last, and they sat down again in a ring, and
begged the Mouse to tell them something more.
―You promised to tell me your history, you know,‖ said Alice, ―and why it
is you hate—C and D,‖ she added in a whisper, half afraid that it would be
offended again.
―Mine is a long and a sad tale!‖ said the Mouse, turning to Alice, and
sighing.
―It is a long tail, certainly,‖ said Alice, looking down with wonder at the
Mouse‘s tail; ―but why do you call it sad?‖ And she kept on puzzling about it
while the Mouse was speaking, so that her idea of the tale was something like
this:
[Carroll 2001: 34]
It is quite apparent that the humorous effect in the quotation comes from the
simultaneous actualisation of two possible meanings that are associated with
the phonetic sequence [tejl] in English: 1) spelled <tale>: ‗something told or
related; relation or recital of happening‘ (WNW: 1365); 2) spelled <tail>:
‗the rear end of an animal‘s body, esp. when forming a distinct, flexible appendage to the trunk‘ (WNW: 1363). The joke on tale/tail is, strictly speaking, limited to spoken English and thus primarily intended for a listener
rather than a reader, but, provided that the reader has mastered the relevant
English spelling conventions, the pun effect will also be actualised during a
silent reading of the text.10 In addition, the text of the Mouse‘s tale is pre-
10
On the relationship between visual impression and aural understanding cf., for example,
Sundmark 1999: 125f.
30
sented in the shape of a tail, and this visual effect supports the connection
between the two meanings.11
How can such a word pun that is based on English-specific homonymy be
translated into another language such as, for example, Russian? Or is it even
possible to do so?12
Before a closer look at the Russian translations of Alice‘s Adventures in
Wonderland can be undertaken, a short presentation of the meanings that can
be actualised in wordplay is needed. I will apply a modified version of the
terminology suggested by Offord, who uses the expression pivot (P) for ―the
word or phrase that the ambiguity hinges on‖ (Offord 1997: 235).
Following Offord (1997: 238), two surface elements can be identified in
the tale/tail pun: the first expression P1 (tale), and the second expression P2
(tail), are associated with particular meanings: Q1 ‗something told or related;
relation or recital of happening‘ and Q2 ‗the rear end of an animal‘s body,
esp. when forming a distinct, flexible appendage to the trunk‘, respectively.
The connection between the meanings Q1 and Q2, which are produced
through the expressions P1 and P2, and primarily through the similarity in
sound between them and the graphic layout of the written text,13 creates the
pun. This makes it possible to identify an additional ―wordplay‖ meaning for
the expression as a whole (P1/Q1+P2/Q2), that is, F, which is actualised by
the listener or reader and makes her/him accept the expression as a pun. This
type of wordplay, in which two (or more) expressions (P1, P2, ...) are explicitly present in the text will be called horisontal wordplay.
However, if the listener or reader can be made to associate an expression
P1 with a second expression P2 that is not explicitly present in the text, the
―wordplay‖ meaning F may still be actualised. Examples of this type of
wordplay can be found in chapter 9 of Alice‘s Adventures in Wonderland,
when Alice talks to the Mock Turtle, who informs her of the subjects that he
took in school:
(2) ―Reeling and Writhing, of course, to begin with,‖ the Mock Turtle
replied; ―and then the different branches of Arithmetic—Ambition, Distraction, Uglification, and Derision.‖
(Carroll 2001: 102)
11
For a collection of examples of tail-shaped layouts of the text of the mouse‘s tale in a number of editions of Alice‘s Adventures in Wonderland, see Schaefer & Schaefer 1995. The
wider question of the relationship between the text and the illustrations in the original and
translations of Alice‘s Adventures in Wonderland will not be elaborated in the present investigation.
12
For a general discussion of wordplay and translation that includes examples from Alice‘s
Adventures in Wonderland, see, for example, Koller 2001: 258–266.
13
Cf. also Nash 1985: 138, who gives a pun on tale and tail in Shakespeare‘s As you like it as
an example of a ―homophonic pun‖.
31
Of course, the listener or reader associates all the subjects that were mentioned by the Mock Turtle (P1 Reeling, Writhing, etc.) with the ―normal‖
subjects Reading, Writing, Addition, Subtraction, Multiplication, and Division (P2). Even if the P2 expressions are not mentioned in the text, the connection between the explicitly given Reeling etc. and the implicitly present
Reading etc. (through similarities in both pronunciation and spelling)
evoke—for most listeners or readers—a similar wordplay meaning (F) as in
the tale/tail pun.14 This type of wordplay is usually called vertical wordplay.15
The discussion of the present investigation will focus on horisontal wordplay and its translation into Russian. The source text (ST) material includes
three puns in the text of Alice‘s Adventures in Wonderland. The first of these
is the tale/tail pun that has already been mentioned, cf. example (1). The
second pun follows closely after the first, when the Mouse complains that
Alice is not listening properly to its story, and is built on the homophony of
the English words not and knot:
(3) ―You are not attending!‖ said the Mouse to Alice, severely. ―What
are you thinking of?‖
―I beg your pardon,‖ said Alice very humbly: ―you had got to the fifth
bend, I think?‖
―I had not!‖ cried the Mouse, sharply and very angrily.
―A knot!‖ said Alice, always ready to make herself useful, and looking
anxiously about her. ―Oh, do let me help to undo it!‖
(Carroll 2001: 35f)
The third pun occurs in chapter 9, when Alice is introduced to the Mock
Turtle, and involves the Mock Turtle‘s childhood memories:16
(4) ―When we were little,‖ the Mock Turtle went on at last, more
calmly, though still sobbing a little now and then, ―we went to school in the
sea. The master was an old Turtle— we used to call him Tortoise—‖
―Why did you call him Tortoise, if he wasn‘t one?‖ Alice asked.
14
For analyses of the Reeling/Reading etc. puns (and their translation into Italian and Chinese) see Cammarata 2007: 163–177 and Ting 1984: 48–53.
15
The horisontal/vertical terminology for these two distinctive types of wordplay were, as far
as I am aware, first introduced by Wagenknecht (1965: 21f). Cf. also Hausmann (1974: 16f,
76–80) for a detailed discussion of the classification of vertical and horisontal wordplay. The
same terminology is used also by Delabastita (1996: 128) and others. Offord (1997: 234ff,
238ff), mentions also the terms explicit and implicit puns. For a theoretical introduction to
Russian wordplay see Sannikov 1999: 490–513.
16
For a discussion of the gender of the Mock Turtle and other creatures in Wonderland in the
Russian translations, see Eliferova 2009.
32
―We called him Tortoise because he taught us,‖ said the Mock Turtle angrily. ―Really you are very dull!‖
(Carroll 2001: 100)
A tortoise (P1) is ‗a turtle, esp. one that lives on land […]‘ (WNW: 1412),
and the word can be pronounced similarly to the expression taught us (P2) in
some varieties of English.17
Following Delabastita (1993: 202–210), three main strategies for translating puns will be distinguished:18
1) PUN > ZERO. The source text (ST) that contains the pun is not translated, and the corresponding target text (TT) is omitted.
2) PUN > NO PUN. The meanings of the ST expressions P1 and P2 are
both present in the TT, but the wordplay meaning F is lost in the translation.19
3) PUN > PUN. The focus in this type of translation is on the wordplay
meaning that is present in the ST.20 In addition to the wordplay meaning (F),
which is more or less similar to the ST F, the TT can focus on the following
meanings in the ST:21 a) the meanings of both P1 and P2; b) the meaning only
of P1;22 c) the meaning only of P2;23 d) the meanings of neither P1 nor P2.24
17
In addition, the two expressions can be associated with the almost homophonous tortuous
(P3) ‗1 full of twists, turns, curves, or windings; winding; crooked 2 not straightforward;
devious; specif., deceitful or tricky‘ (WNW: 1412), which contributes an element of vertical
wordplay. Cf., for example, Oittinen 1997: 80 and Weissbrod 1996: 230, who report the
actualisation of the the meaning ‗one who quarrels‘ in Finnish and Hebrew TT corresponding
to the tortoise/taught us pun. Example (4) also contains a vertical pun on school ‗educational
establishment; collection of fish‘, which is mentioned, for example, by Nash (1985: 141) in
his section on homonyms (Cammarata 2007 and Ting 1984, however, do not mention it).
Among the Russian translations that are discussed in the present article only JA seems to
make an attempt to offer a pun in the corresponding TT: ―– Byla, značit, naša škola pridonnaja. – Pridomnaja? Pri vašem dome? – peresprosila Alisa. – Pridon-naja! Na dne morskom! –
rasserdilas´ Telepacha.‖ (Jachnin 2002: 117).
18
A fourth possible strategy, PUN > PUNOID (rhyme, allitteration, etc., cf. Delabastita 1993:
207f), is of less relevance for the investigated Russian translations and will therefore not be
discussed in the present article.
19
According to Delabastita (1993: 202), this type of translation (into a ―non-selective nonpun‖) is often used when the translator concentrates on a ―literal‖ translation of the ST.
20
Cf. Heibert (1993: 170), who stresses that the most important level of the translation of a
pun is ―die rhetorische Funktions-Ebene‖.
21
Cf. Offord 1997: 245, who distinguishes between translations ―majoring‖ on the meaning of
the first, second, or both expressions of the ST pun.
22
Cf., for example, the translation of the tortoise/taught us pun into Italian by PietrocòlaRossetti (1872: 140): ――Quando eravamo piccini,‖ continuò la Falsa-Testuggine, un poco più
quieta, ma sempre singhiozzando, ―andavamo a scuola, al mare. La maestra era una vecchia
Testuggine—e noi la chiamavamo Tartaruga—‖ ―Perchè la chiamavate Tartaruga se non era
tale?‖ domandò Alice. ―La chiamavamo Tartaruga perchè c'insegnava a tartagliare,‖ disse la
Falsa-Testuggine con dispetto: ―Avete poco comprendonio!‖‖. According to Cammarata,
tartaruga is mainly used to refer to the marine species, whereas testuggine corresponds to the
land-living tortoise. Pietrocòla-Rossetti‘s translation, thus, switches the species in order to
33
2 Russian translations of wordplay in Alice‘s
Adventures in Wonderland
For the present investigation, the main TT corpus includes twelve translations of Alice‘s Adventures in Wonderland into Russian.25
1. GR – Priključenija Ani v˝ mirě čudes˝, tr. into Russian by M. Granstrem,
first published in 1908 (Granstrem 1908).
2. FR – Alisa v strane čudes, tr. into Russian by A.A. Frenkel´, first published in 1923 (Frenkel´ 1923/2006).
3. NA – Anja v straně čudes˝, tr. into Russian by V.V. Nabokov, first published in 1923 (Nabokov 1923/1976).
4. OG – Alisa v strane čudes (tr. into Russian by A. P. Olenič-Gnenenko,
first published in 1940 (Olenič-Gnenenko 1940/2007).
5. DE – Alisa v strane čudes, tr. into Russian by N.M. Demurova, first
published in 1967 (Demurova 1967/1979: Priključenija Alisy v strane
čudes [DE1], Demurova 1967/1991: Alisa v strane čudes [DE2]).
6. ZA – Alisa v strane čudes, tr. into Russian by B.V. Zachoder, first published in 1971–1972 (Zachoder 1972/2007).
7. SC – Priključenija Alisy v Strane Čudes, tr. into Russian by A.A.
Ščerbakov, first published in 1977 (Ščerbakov 1977).
8. JA – Priključenija Alisy v Strane Čudes, tr. into Russian by L.L. Jachnin, first published in 1991 (Jachnin 1991/2002).
pun on the P1 tartaruga, whereas several other Italian translations keep the ST order, punning
on a P1 testuggine (cf. Cammarata 2007: 159–162).
23
Cf., for example, the translation of the tale/tail pun into French by Parisot (1979: 114f),
which preserves only the meaning of the ST P2 tail (P2 vos queues ‗your tails‘) introduced by
an innovative TT P1 C‘est que ‗it is that...‘: ―« Tu m‘avais promis, t‘en souvient-il, dit Alice,
de me raconter ton histoire et de me dire pourquoi tu hais… les Ch… et les Ch… » ajouta-telle à voix basse, craignant presque de l‘offenser de nouveau. « C‘est que… c‘est long et
triste! » dit la Souris en se tournant vers Alice et en exhalant un soupir. « Vos queues, à vous
autres souris, sont longues, sans doute, dit Alice, en abaissant avec étonnement son regard
vers l‘appendice caudal de son interlocutrice; mais pourquoi dire qu‘elles sont tristes ? »‖.
24
Cf., for example, the translation of the not/knot pun into Swedish by Snellman (1946: 38):
Neither the meaning of the ST P1 not nor P2 knot is preserved, but it does contain a pun on the
homophonous Swedish words kära ‗dear‘ (Å kära då ‗Oh dear‘) and tjära ‗tar‘: ―– Jag ber om
ursäkt, sa Alice mycket ödmjukt, du hade kommit till den femte kröken tror jag? – Å kära då!
skrek musen vasst och mycket ilsket. – Tjära? sa Alice, alltid redo att vara till nytta och såg
sig ängsligt omkring. Låt mig hjälpa dig att få bort den!‖.
25
For an overview of the translations of the Alice books into Russian up to 1988, see Rušajlo
1991. Cf. also the discussion by Weaver (1964: 60–61) on the early Russian translations, as
well as the checklist on pp. 130–132. Some of the problems pertaining to the translation of the
puns in Alice‘s Adventures in Wonderland are addressed in the short studies by Kurdjukova
(2004), who discusses the translations by Ščerbakov, Demurova, Zachoder, and Nabokov),
Garsija (2006: the translations by Nabokov, Demurova, Zachoder), and Čaryčanskaja (2005:
the translations by Nabokov and Demurova).
34
9. NE – Priključenija Alisy v Strane Čudes, tr. into Russian by Ju. Nesterenko, 2001 (Nesterenko 2001).
10. KO – Alisa v Strane Čudes, tr. into Russian by A. Kononenko, 1998–
2000 (Kononenko 2000).
11. ST – Priključenija Alisy v Strane Čudes, tr. into Russian by N. I.
Starilov, 2000 (Starilov 2000).
12. BL – Priključenija Alisy v Strane Čudes, ili, Stranstvie v Strannuju Stranu, tr. into Russian by M. Blechman, 1982–2006 (Blechman 2006).
In addition, a short excerpt (SO), which includes the pun on tale and tail
from the translation by Solov´eva (Solov´eva 1909), has been included in the
TT corpus.26
Chronologically, the target texts represent almost a century of the translation history of Alice‘s Adventures in Wonderland into Russian, and include
1) the pre-Soviet period (GR, SO); 2) the nineteen twenties, both in the Soviet Union and abroad (FR, NA); 3) the prewar Soviet period (OG); 4) the
Soviet nineteen sixties and seventies (DE, ZA, SC); 5) the Perestrojka period (JA); and 6) the post-Soviet period (NE, KO, BL, ST). Evidently, the
later translators had at least the theoretical possibility of accessing the earlier
translation, but this possibility was reliant on the degree of availability of the
respective editions; that is, before the appearance of electronic editions.27
However, a complete picture of the relationship between the different Russian TT is impossible to present without a much broader investigation than
the present one.28
26
SO is quoted by Demurova (2000: 99f). Unfortunately, I have had no access to the original
text. For Solov´eva and her translation cf. also Karlinsky (1970: 311f). Two more translations,
by Tarlovskij (2007) and Čarova (2009), omit all three TT sections that correspond to the ST
puns discussed in the present article.
27
NA, originally published in 1923 (according to Boyd 1990: 557, Nabokov probably made
the translation during the summer of 1922), was not published in the Soviet Union until much
later. According to Rušajlo (1991), the first Soviet edition was published in 1989, and neither
Zachoder nor Demurova seem to have had access to it for their translations (cf. Friedberg
1997: 124f). Vdovenko (2000), referring to Vera Nabokova, claims that Nabokov had not
read any other translations of Alice‘s Adventures in Wonderland before creating his own,
whereas Karlinsky (1970: 312) assumes that Nabokov must have been acquainted with SO.
Commenting on Karlinsky‘s article, Nabokov himself claims that he had not seen any other
Russian translation of Alice‘s Adventures in Wonderland when he was working on the translation or afterwards (cf. Nabokov 1990: 286).
Several of the later translators explicitly refer to their knowledge of earlier translations: in
the preface to his translation Blechman, for example, reports being acquainted with DE, ZA,
SO, and NA, and Demurova (2000: 87–100) discusses her own translation in relation to SO,
NA, and others. Zachoder (1972/2007: 9) sweepingly refers to earlier translations into Russian of Alice‘s Adventures in Wonderland in a negative way.
28
For a more general discussion of the problems concerning the relationship between earlier
and later translations of the same text cf., for example, Levý 1969: 79–82 and Delabastita
1993: 330–336.
35
2.1 The pun on tale and tail
In the ST (cf. appendix I), the tale/tail pun precedes an illustration in which
the Mouse‘s tale is embedded within the shape of a tail, and a particular
problem for any translator is how to motivate the tail-shaped layout of the
written text of the Mouse‘s tale.29 Thus, most translations can be expected to
concentrate on the meaning of the second expression of the pun (P2 tail).
2.1.1 No pun
Three of the TT contain little or no punning (F) and shift from tale (istorija,
rasskaz) to tail (chvost) more or less straightforwardly. In (5), the Mouse
itself calls its tale ―long-tailed‖ (dlinnochvostym), which only provokes exclamations of interest from the audience, but no particular reaction from
Alice.
(5) – Razskaţi nam˝ ešče čto-nibud´! – prosili oni myšku.
– Da vy ne budete slyšat´, i razskaz˝ moj pokaţetsja vam˝ dlinnochvostym˝.
– Razskaţi, razskaţi! – razdalos´ so vsěch˝ storon˝. – Dlinnochvostyj
razskaz˝! Ėto interesno!
– Ja razskaţu vam˝, kakaja běda odnaţdy so mnoju čut´ ne slučilas´:
[GR, p. 33f]
In (6), the long and simple story (dlinnaja i prostaja istorija) is compared to a
tail (kak chvost), and the source of Alice‘s surprise is the particular comparison in itself and not the problem of the ST of how a tail can be sad. The long
and sad tale has become a long and simple tale.
(6) – Ėta istorija dlinnaja i prostaja. Kak chvost, – skazala myš´.
«Istorija – kak chvost?» – udivilas´ pro sebja Alisa.
No myš´ uţe načala, i perebivat´ ee voprosami Alisa ne rešilas´. Ona liš´
smotrela na myšinyj chvost i predstavljala sebe takuju ţe dlinnuju, kak
chvost, istoriju. Vitievatyj rasskaz myši vilsja v voobraţenii Alisy chvostom.
[JA, p. 42]
In examples (7) and (8) the translators introduce a certain uncertainty into
what Alice hears. The source of this uncertainty, however, does not primar-
29
The only exception I have encountered is the translation into Swedish by Runeberg (1921),
where the visual shape of the text of the poem has been changed into a bowl, and the pun
adapted accordingly: ―»Du lovade berätta mig om ditt sagolika liv», sade Alice, »och varför
du hatar – K och H», sade hon sakta, för hon var rädd att såra mösset en gång till. »Mitt liv
har verkligen varit ganska sagolikt», sade mösset med en suck. »Det måtte då ha varit väldigt
välsmakligt!» sade Alice, för hon tyckte att sagosoppa var det allra bästa som fanns; och så
här blev därför hennes föreställning om mössets sagolika liv, medan det berättades för henne:‖
36
ily lie in Alice‘s perception, but in the insufficient clarity of pronunciation
on the part of the Mouse. In example (7) the Mouse coughs: ―but on the
word rasskaz [the Mouse] coughed and produced some indistinct sounds,
which Alice heard as being similar to the word chvost‖, whereas in example
(8) the Mouse adds the word prost ‗simple‘ to the description of the tale
(‗my tale is simple, sad, and long‘) and the author/translator then explains
that Alice heard prost ‗simple‘ instead of chvost ‗tail‘. However, in both (7)
and (8) Alice‘s final question, why the Mouse calls its tail sad, is translated
literally.
(7) – Ėto dlinnyj i pečal´nyj rasskaz, – načala Myš´, no na slove rasskaz
ona zakašljalas´ i izdala kakie-to nečlenorazdel´nye zvuki, kotorye Alise pokazalis´ pochoţimi na slovo «chvost».
– Ėto i vpravdu dlinnyj chvost, – skazala Alisa, s udivleniem razgljadyvaja myšinyj chvost, – no počemu vy nazyvaete ego pečal´nym?
[ST]
(8) „Moj razskaz˝ prost˝, pečalen˝ i dlinen˝―, so vzdochom˝ skazala
Myš´, obraščajas´ k˝ Aně.
„Da, on˝ nesomněnno, očen´ dlinnyj―, zamětila Anja, kotoroj poslyšalos´
ne „prost˝―, a „chvost˝―. „No počemu Vy ego nazyvaete pečal´nym˝?―
[NA, p. 25]
2.1.2 Puns on expressions corresponding to the ST P1 tale
Instead of the words rasskaz, istorija, etc., in (9) the Mouse refers to its tale
with the word kanconetta ‗canzonet, canzonetta‘, and explains that it is
called kanconetta because it is short (potomu čto ona korotkaja). Alice, however, interprets the accusative form kanconettu as konca netu ‗there is no end
(to it)‘ (in the standard, akanie pronunciation, the unstressed a in kanconettu
and the unstressed o in konca netu are pronounced similarly) and, consequently, claims that the tale should be very long instead!
(9) — Ja ispolnju vam pečal´nuju kanconettu, — vzdochnuv, skazala
Myš´. — Kanconettu, potomu čto ona korotkaja.
— Počemu ţe? Esli konca netu, značit, ona dolţna byt´ očen´ dlinnoj, —
nedoumenno vozrazila Alisa. No Myš´ izognula droţaščij chvostik, sţala ego
lapkami i ispolnila niţesledujuščie stichi, kotorye v pamjati Alisy byli teper´
nerazryvno svjazany s dviţenijami myšinogo chvosta:
[SC, p. 54]
37
2.1.3 Puns on chvost, chvostik, corresponding to the ST P2 tail
Among the Russian translations that recreate the pun effect F of the ST in
the TT, five make puns on the word chvost ‗tail‘. In example (10–12) the
role of P1 is played by the word prochvost ORD30 ‗scoundrel‘, leading to the
homonymous P2 pro chvost ‗about a tail‘ (a story about a tail). In (10) the
Mouse declares the name of the story to be Prochvost ‗The scoundrel‘.
(10) – Rasskaz moj nazyvaetsja «Prochvost»; on dlinnyj i pečal´nyj, –
Myš´ povernulas´ k Alise i vzdochnula.
«Pro chvost? On dejstvitel´no dlinnyj, – podumala Alisa, s udivleniem
razgljadyvaja chvost Myši, odnako čto ţe v nem pečal´nogo?»
[NE]
In (11), the Mouse tells Alice that it is going to tell her a very long and sad
story (Ėto očen´ dlinnaja i grustnaja istorija) and then suddenly exclaims
prochvost ‗the scoundrel‘ without any apparent motivation.
(11) – Ėto očen´ dlinnaja i grustnaja istorija, – načala Myš´ so vzdochom.
Pomolčav, ona vdrug vzvizgnula:
– Prochvost!
– Pro chvost? – povtorila Alisa s nedoumeniem i vzgljanula na ee chvost.
– Grustnaja istorija pro chvost?
No Myš´ ee ne slušala – ona vsja ušla v svoj rasskaz. I poka ona govorila,
Alisa vse nikak ne mogla ponjat´, kakoe ėto imeet otnošenie k myšinomu
chvostu. Poėtomu istorija, kotoruju rasskazala Myš´, vygljadela v ee voobraţenie vot tak:
[DE1, p. 30]31
In (12), the Mouse starts talking about its story, but, overcome by emotion,
cries out prochvost podlyj ‗the mean scoundrel‘, whereupon Alice wonders
how a story can be mean (instead of the ST sad): ―A story about a long
tail—that is understandable, but how can a story be mean?‖ (Rasskaz pro
chvost dlinnyj – ėto ponjatno, no kak moţet byt´ chvost podlym?).
(12) Myš´ povernulas´ k Alise i skazala s droţ´ju v golose, grustno i
tjaţelo vzdychaja: «Moj dlinnyj rasskaz pro to, ... čto ...on, prochvost podlyj,
odnaţdy... V obščem, delo bylo tak.»
«Rasskaz pro chvost dlinnyj – ėto ponjatno, no kak moţet byt´ chvost
podlym?» – razmyšljala Alisa vsluch, gljadja na chvost Myši i pytajas´ voobrazit´ podlyj chvost. Poėtomu rasskaz myši predstavljalsja ej primerno tak:
[KO]
30
The English translations marked ORD are quoted from The Oxford Russian Dictionary,
Oxford & New York, 1993.
31
In DE2 the last section begins: ―I poka Myš´ govorila, Alisa vse nikak ne mogla […]‖.
38
The pun in (13) plays upon the polysemy of the word chvostik ‗little tail‘ but
also ‗a little more‘, s chvostikom ‗and a little more‘. The Mouse explains to
Alice that its tragic saga, its terrible story (Ėtoj tragičeskoj sage, ėtoj strašnoj
istorii) is a little older than a thousand years (s chvostikom tysjača let),
where the expression s chvostikom refers to tysjača let. Alice, however, connects the expression s chvostikom with the immediately preceding istorija
(Istorija s chvostikom) and, consequently, has difficulties understanding how
a story can have a tail.
(13) – Vnemli, o ditja! Ėtoj tragičeskoj sage, ėtoj strašnoj istorii s chvostikom tysjača let! – skazala ona.
– Istorija s chvostikom? – udivlenno peresprosila Alisa, s interesom pogljadev na Myškin chvostik. – A čto s nim slučilos´ strašnogo? Po-moemu, on
soveršenno cel – von on kakoj dlinnyj!
[ZA, p. 41]
The pun on chvost in (14) is of a different kind. Here the Mouse presents a
lengthy introduction to its story, which includes reference to its own courage
(muţestvo) and self-sacrifice (samopoţertvovanie). Then the Mouse declares
that Alice certainly will not call the Mouse a chvastun´ja ‗boaster, braggart‘
(derived from the verb chvastat´sja ‗to boast (of)‘ (Uznav ee, vy ne nazovete
menja chvastun´ej) after having heard the story. However, Alice interprets
this as a neologism chvostun´ja, which is associated with the noun chvost,
thus showing that her Russian pronunciation adheres to the standard, akanie
norm, according to which the unstressed a and o are pronounced similarly
(stressed on the second syllable, chvastun´ja and chvostun´ja are pronounced
the same). Looking at the Mouse‘s tail, Alice cannot see why the Mouse
refuses to be called Chvostun´ja *‗tailer‘.
(14) – Moja istorija – pečal´naja istorija, – proiznesla Myš´, vzdychaja, –
no ona polna samych interesnych priključenij, v kotorych ja projavila mnogo
muţestva i bol´šoe samopoţertvovanie. Uznav ee, vy ne nazovete menja
chvastun´ej, – pribavila ona, obraščajas´ k Alise.
– Ja uverena, čto vaša istorija očen´ interesna, – skazala Alisa, nevol´no
gljadja na chvost Myši, – no nazvanie Chvostun´i vse-taki očen´ k vam podchodit, i ja ne ponimaju, počemu vy ne chotite, čtoby ja vas tak nazyvala.
Ona prodolţala smotret´ na chvost Mysi v to vremja, kak ta načala govorit´, tak čto rasskaz predstavilsja ej v sledujuščem vide...
[SO]
2.1.4 Puns on other expressions corresponding to the ST P2 tail
In (15), Alice asks the Mouse to continue (prodolţit´) its tale to the end (do
konca). The Mouse promises to do so, but adds that the continuation
(prodolţenie) will be long and sad. However, Alice interprets the
39
prodolženie as the ‗extension‘ of the Mouse‘s body, and wonders why the
tail is sad.
(15) – Vy obeščali prodolţit´ vašu istoriju do konca, – obratilas´ Alisa k
Myši, – i rasskazat´, počemu vy nenavidite «K» i «S», – neuverenno dobavila
ona šepotom, bojas´, čto Myš´ snova obiditsja.
– Ja rasskaţu. No tol´ko prodolţenie moe očen´ dlinnoe i pečal´noe, –
skazala Myš´, povernuvšis´ k Alise i vzdychaja.
– Ė t o dlinnoe prodolţenie, nesomnenno, – zametila Alisa, gljadja s udivleniem vniz, na myšinyj chvost. – No počemu vy nazyvaete ego pečal´nym?
[OG, pp. 26–27]
In (16), Alice asks the Mouse to tell its istorija and it declares that fate has
given it an ordinary, but sad konec ‗end‘ (Mne dan sud´boju obyčnyj, no
pečalnyj konec). However, Alice understands konec to mean the end of the
Mouse‘s tail and follows the tail with her eyes to its very end (do samogo
konca).
(16) — Vy obeščali rasskazat mne vašu istoriju, pomnite? — skazala
Alisa. — Počemu vy nenavidite K i S, — dobavila ona šepotom, napolovinu
bojas´, čto ta snova obiditsja.
— Mne dan sud´boju obyčnyj, no pečalnyj konec, — skazala Myš´,
povoračivajas´ k Alise i vzdychaja.
— Vaš konec nesomnenno obyčnyj, — skazala Alisa, vnimatelno ogljadev Myš´ i proslediv ee dlinnyj chvost do samogo konca, — no počemu vy
nazyvaete ego pečalnym?
[FR, p. 51]
2.1.5 Puns on expressions that correspond neither to the ST P1 nor P2
In (17), finally, the TT pun is of a different kind than in the other translations. After promising to tell its story, the Mouse complains that it is hungry
(chočetsja est´) and that it feels damp (syro). Alice interprets the word syro
as syra, genitive sg. of syr ‗cheese‘ (akanie again), and, looking at the
Mouse, Alice notices that even the Mouse‘s tail has grown thin due to the
Mouse‘s lack of food.
(17) – Pomnite, vy mne obeščali koe-čto rasskazat´, – obratilas´ k nej
Aliska šepotom, opasajas´, kak by Myš´ snova ne obidelas´. – O tom, počemu
vy ne ljubite mjau i gav.
– Rasskaţu, – soglasilas´ Myš´, – chotja sejčas ne samoe udobnoe vremja:
chočetsja est´... syro... – i ona tjaţelo vzdochnula.
– Syra u menja, k soţaleniju, ni kusočka, – skazala Aliska, – a pro sebja
podumala: «Bednjaţka! u nee daţe chvostik pochudel! »
Myš´ načala svoj rasskaz, i Aliska vse smotrela i smotrela na Myšin
chvost i uslyšala vot čto:
[BL]
40
2.2 The pun on not and knot
2.2.1 Omission
In (18), the Mouse‘s protest (―I had not!‖) that is directed towards Alice‘s
assumption about the ―fifth bend‖, and Alice‘s following pun have both been
replaced by an exchange of words; ―Why did you interrupt me...‖ followed
by ―Oh, don‘t be angry with me!‖.
(18) – To byli kot˝ i pětuch˝! – prervala myšku Anja.
– Začěm˝ ty perebila menja i ne dala dokončit´ razskaz˝, glupaja děvočka!
– skazala serdito myška.
– O, ne serdis´ na menja! – prosila Anja.
[GR, p. 35]
2.2.2 No pun
In (19), there is a lengthy addition to the TT so that the movement from not
(Da net ţe!) to knot (Uzel!) can be achieved. This explains why Alice thinks
that ―in some way or another a knot had formed on the Mouse‘s long and sad
tail‖ (kakim-to obrazom na ee dlinnom i pečal´nom chvoste obrazovalsja
uzel).
(19) – Vy ne slušaete, – strogo skazala Myš´ Alise. – O čem vy dumaete?
– Prošu proščenija, – otvetila Alisa s podobostrastiem. – Vy kaţetsja pribliţaetes´ k pjatomu izgibu?
– Da net ţe! – serdito zakričala myš´, dergaja chvostikom, – vy prosto
svjazyvaete mne ruki!
Uvidev kak Myš´ dergaet chvostom i v to ţe vremja govorit o kakom
svjazyvanii, Alisa rešila, čto kakim-to obrazom na ee dlinnom i pečal´nom
chvoste obrazovalsja uzel.
– Uzel! – vskričala Alisa, vsegda gotovaja pomoč´ bliţnemu, s trevogoj
gljadja na Mys´. – Ach, pozvol´te mne pomoč´ vam razvjazat´ ego!
[ST]
2.2.3 Puns on expressions that correspond to the ST P2 knot
In (20), the translator adds a P1 ne konfuzil ‗didn‘t confuse‘ (Ešče nikto menja tak ne konfuzil: So far no one has ever confused me like this) so that he
can arrive at the P2 uzel ‗knot‘. According to the so-called ikanie pronunciation of Russian, the unstressed i and e are pronounced in a similar way, and
the two last syllables of ne konfuzil are pronounced the same way as uzel.
(20) — Prostite, — otvetila Alisa očen´ skromno. — Vy došli do pjatogo
izgiba, ja polagaju.
— Ty sudiš´ obo vsem vkriv´ i vkos´! — razdraţenno vskričala Myš´. —
Ešče nikto menja tak ne konfuzil…
41
— U z e l! — ne rasslyšav kak sleduet, prervala ee Alisa. Vsegda gotovaja
prinesti posil´nuju pol´zu, ona zabotlivo osmotrela Myš´: — O, pozvol´te
mne pomoč´ vam razvjazat´ ego!
[OG, p. 29]
2.2.4 Puns on zavjazat´ ‘to tie, to bind; to start’
In (21) and (22), the pun is created by the polysemous use of the verbs zavjazat´ and zavjazyvat´ ORD ‗to tie, to bind; to start‘, and the noun zavjazka
ORD ‗beginning, start; opening (of novel, etc.)‘. In (21), the Mouse says,
―This was [only] the beginning!‖ (Ėto byla zavjazka!), which Alice interprets in terms of a knot having been tied (Uzelok zavjazalsja), and she subsequently offers to untie (rasputat´) the knot.
(21) – Prostite, poţalujsta, – smirenno proiznesla Alisa, – vy ved´,
kaţetsja, došli do pjatogo izgiba?
– Ėto byla zavjazka! – vzvizgnula raz´´jarennaja Myš´.
– Uzelok zavjazalsja! – ponjala Alisa, i, poskol´ku ona vsegda gotova byla
prijti na pomošč´, tut ze predloţila: – Pozvol´te, ja pomogu ego rasputat´!
[NE]
In (22), the TT dialogue is more complicated. The Mouse asks, ―Why did
you begin a conversation about some tail?!‖ (Začem ty razgovor o kakom-to
chvoste zavjazala?!), wherupon Alice, looking for a knot in the Mouse‘s tail,
excuses herself: ―Did I tie up the tail? I‘m sorry! Please, I can help to untie
[it]!‖ (Ja chvost zavjazala? Och! Prostite! Pozvol´te, ja pomogu razvjazat´!).
However, the Mouse is not happy and replies: ―No one tied anything anywhere!‖ (Nikto, ničego i nigde ne zavjazyval!).
(22) «Izvinite», – robko otvetila Alisa – «esli ne ošibajus´, vy ostanovilis´ na tret´em izgibe chvosta.»
«Kakoj ešče izgib? Začem ty razgovor o kakom-to chvoste zavjazala?!» –
sprosila Myš´ očen´ serdito, daze neskol´ko grubovato.
«Ja chvost zavjazala? Och! Prostite! Pozvol´te, ja pomogu razvjazat´!» –
skazala Alisa, vsegda gotovaja komu-nibud´ i čem-nibud´ pomoč´, i popytalas´ otyskat´ glazami uzel na chvoste Myši.
«Nikto, ničego i nigde ne zavjazyval!» – skazala Myš´, vstavaja i sobirajas´ uchodit´. – «Dlja menja ėta tarabarščina prosto oskorbitel´na!»
[KO]
2.2.5 Puns on expressions that correspond neither to the ST P1 nor P2
In (23), the pun is created by the homonyms točka ‗full stop, dot‘ (P1 ) and
točka ‗sharpening; grinding‘. The Mouse becomes silent, and when Alice
asks ―And what next?‖ (A čto dal´še?) it angrily replies ―Next: a full stop‖
(A dal´še točka). Alice tries to understand: ―Sharpening? And what was
sharpened?‖ (Točka? A čto točili?).
42
(23) Myš´ umolkla. Alisa, s ljubopytstvom sledivšaja za myšinym chvostom, tut ţe sprosila:
– A čto dal´še?
– A dal´še točka, – serdito otvetila Myš´.
– Točka? A čto točili? – nemedlenno zainteresovalas´ Alisa.
[SC, p. 56]
In (24), the pun is created by the homonyms perebit´ ‗interrupt‘ and perebit´
‗break‘.32 After a short conversation without any correspondence in the ST,
the Mouse growls: ―Now look! You interrupted [me]!‖ (Nu vot, […] perebila), to which Alice replies: ―Excuse me, but I didn‘t break anything. I never
break anything at all, no cups, no plates...‖ (Prostite, no ja ničego ne perebila
[…] Ja voobšče nikogda ne b´ju ni čašek, ni tarelok...).
(24) – Kuda ubeţala? – sprosila Alisa. – V kamyš?
– Čto za čuš´! Kamyš na kryše! – vozmuščenno propiščala myš´. – Slušat´
nado vnimatel´no!
– Ja slušaju. Ja očen´ vnimatel´na, – robko vozrazila Alisa, – ja daţe sčitaju izvoroty, to est´ povoroty, vašej istorii. Vy ostanovilis´, po-moemu, na pjatom ili šestom.
– Nu vot, – provorčala myš´, – perebila.
– Prostite, no ja ničego ne perebila, – smutilas´ Alisa. – Ja voobšče nikogda ne b´ju ni čašek, ni tarelok...
[JA, p. 43]
In (25), the pun is similar to the one in (24), but in (25) it is created with the
verbs vynesti ORD ‗to bear, to stand, to endure‘ and vynesti ORD ‗to carry
away, to carry out‘. The Mouse is tired of Alice‘s stupid remarks: ―I am so
tired of them! I just can‘t stand this!‖ (Kak ja ot nich ustala! Ėtogo prosto ne
vynesti!). Alice replies: ―What has to be carried away?‖ (A čto nuţno vynesti?).
(25) – Ty ne slušaeš´! – strogo skazala Alise Myš´.
– Net, počemu ţe, – otvetila skromno Alisa. – Vy došli uţe do pjatogo zavitka, ne tak li?
– Gluposti! – rasserdilas´ Myš´. – Večno vsjakie gluposti! Kak ja ot nich
ustala! Ėtogo prosto ne vynesti!
– A čto nuţno vynesti? – sprosila Alisa. (Ona vsegda gotova byla usluţit´).
– Razrešite, ja pomogu!
[DE1, p. 32]
In (26), the pun is created with the slightly different meanings of the adjective glavnyj ‗chief, main, principal‘. Reacting to Alice‘s interruption, the
32
Cf., however, Sannikov 1999: 258, who sees this as an example of polysemy.
43
Mouse replies: ―I haven‘t even come to the main [part of the story] yet‖
(Ešče ne bylo daţe samogo glavnogo). Alice, however, looks at the bend of
the tail and asks: ―In that case, which one of them is the main one?‖ (V takom slučae kakoj ţe iz nich samyj glavnyj?).
(26) Izvinite, poţalujsta! — skazala Alisa pokorno. — Vy, kaţetsja, došli
do pjatogo izgiba?
— Ničego podobnogo! — serdito vskričala Myš´. — Ešče ne bylo daţe
samogo glavnogo.
— V takom slučae kakoj ţe iz nich samyj glavnyj? — s ljubopytstvom
sprosila Alisa, usilenno vgljadyvajas´ v chvost.
— Ty soveršenno nevozmoţna, — skazala Myš´, vstavaja, i v negodovanii pošla proč´. — Ty oskorbljaeš´ menja, melja podobnyj vzdor.
[FR, p. 53]
In (27), ZA offers a pun on the noun nit´ ‗thread‘, but inserts a comment
from the narrator33 in which he explains that the Mouse is thinking of the
thread of the narration, the gist of the story (tkan´ povestvovanija). The
Mouse explains that it has lost the thread (poterjala nit´), whereupon Alice
thinks that the Mouse has lost a literal thread, and thinks that it might have
fallen into the grass (Poterjala nit´? Ona, navernoe, v travu upala!).
(27) – Prostite, ja sleţu, sleţu za nim, – smirenno skazala Alisa, – pomoemu, vy ostanovilis´... na pjatom povorote.
– Spasibo! – ešče gromče zapiščala Myš´, – vot ja po tvoej milosti poterjala nit´!
Myš´ govorit pro tu nit´, iz kotoroj sostoit TKAN´ POVESTVOVANIJA (čto ėto takoe, ja i sam tolkom ne znaju!). Voobšče vpervye vstrečaju
takich obrazovannych i obidčivych myšej! I už sovsem neponjatno, počemu
ona sčitaet svoj sobstvennyj chvostik postoronnim predmetom!
– Poterjala nit´? Ona, navernoe, v travu upala! – okliknulas´ Alisa,
vsegda gotovaja pomoč´. – Pozvol´te, ja ee najdu!
[ZA, p. 43]
In (28), the wordplay relies on the referential ambiguity of the accusative
ego of the 3rd person masculine personal pronoun on.34 Alice mentions both
the tale (rasskaz) and the tail (chvostik)35 and thinks that it would be best to
shorten it, i.e., the tale, a little bit: Lučše, naverno, nemnožko ukorotit´ ego.
The Mouse, however, apparently understands this as a suggestion to shorten
its tail, and reacts strongly (Da ėto ţe prjamoe oskorblenie!! : Now this is a
direct insult!!).
33
ZA is characterised by the presence of a separate narrator who comments on some details
of the story, cf. below.
34
Cf. Delabastita 1993: 93f on ―referential equivocality‖.
35
Both rasskaz and chvostik are masculine nouns that can be referred to with the pronoun on
in Russian.
44
(28) – Prostite, poţalujsta, – robko otozvalas´ Aliska. – Prosto rasskaz
moţet ne pomestit´sja: u vas chvostika počti ne ostalos´. Lučše, naverno,
nemnoţko ukorotit´ ego.
– Čto?! – vozmutilas´ Myš´. – Da ėto ţe prjamoe oskorblenie!! – Ona
vskočila i pošla proč´.
[BL]
Finally, in (29), the translator has chosen to replace the not/knot pun with not
one, but three puns. These puns are on the words pogib ‗bend, twist‘36 and
pogibnut´ ‗to die, to perish‘, sputat´ ‗to tangle; to confuse‘ and rasputat´ ‗to
disentangle‘, and a particular use of the verb dat´ ‗give; let‘, respectively (cf.
29'):
(29) „Prostite―, krotko prolepetala Anja, „Vy, kaţetsja došli do pjatago
pogiba?―
„Ničego podobnago, nikto ne pogib˝!― ne na šutku razserdilas´ Myš´.
„Nikto. Vot˝ Vy teper´ menja sputali―.
„Ach˝, dajte ja rasputaju . . Gdě uzel˝?―, voskliknula usluţlivo Anja,
gljadja na chvost˝ Myši.
„Ničego Vam ne dam˝―, skazala ta i vstav˝ stala uchodit´. „Vy menja
oskorbljaete těm˝, čto govorite takuju čuš´!―
[NA, p. 27]
(29') – Excuse me, – Alice prattled humbly, – it seems that you have
reached the fifth bend (došli do pjatogo pogiba)?
– Not at all, no one died (nikto ne pogib)! […] Look, now you confused
me (menja sputali).
– Oh, please let me disentangle (dajte ja rasputaju) ... Where is the knot?
[…].
– I will not give you anything (Ničego vam ne dam), – said [the Mouse]
[…].
2.3 The pun on tortoise and taught us
2.3.1 Omission
In (30), there is an example of omission of the relevant TT (cf. the ST, appendix III). After the phrase ―When we were children‖ (Kogda my byli
det´mi) the TT omits the whole section about the teacher, continuing directly
to ―we went to the best sea school, even if you don‘t believe it...‖ (my chodili v lučšuju morskuju školu, chotja ty ėtomu ne poveriš´...), which prompts
36
The noun pogib ‗bend, twist‘ has the stress on the first syllable (cf. SSRLJa 10, col. 163),
whereas the preterite pogib (of pogibnut´ ‗to die, to perish‘) is normally stressed on the
sccond syllable. Thus, in contrast to most other puns in both the ST and the Russian TT, this
pun plays primarily on homography rather than on homophony.
45
Alice‘s reply ―I believe [it]!‖ (Ja verju) and the Mock Turtle‘s ―I don‘t believe [it]!‖ (Ne verju!).
(30) — Kogda my byli det´mi, — prodolţala nakonec Fal´šivaja
Čerepacha uţe bolee spokojno, chotja vremja ot vremeni u nee i proryvalis
rydanija, — my chodili v lučšuju morskuju školu, chotja ty ėtomu ne
poveriš´...
— Ja verju! — skazala Alisa.
— Ne verju! — skazala Fal´šivaja Čerepacha.
[FR, p. 144]
2.3.2 No pun
In (31), the translator has chosen a literal translation of the P1 tortoise and
the P2 taught us into Suchoputnaja Čerepacha (‗land turtle/tortoise‘) and učil
nas, respectively, which makes the Mock Turtle‘s explanation of the teacher‘s nickname more or less incomprehensible without reference to the ST.37
(31) – Kogda my byli det´mi, – Mnimaja Čerepacha nakonec zagovorila
bolee spokojno, chotja inogda ne mogla sderţat´ rydanij. – My chodili v
školu. V glubine morja... Učitelem byl starik, my zvali ego Suchoputnoj
Čerepachoj...
– Počemu ţe vy zvali ego suchoputnoj čerepachoj, esli on ţil v more? –
sprosila Alisa.
– My nazyvali ego Suchoputnoj Čerepachoj, potomu čto on učil nas, –
serdito otvetila Mnimaja Čerepacha, – ty čto, sovsem tupaja?
[ST]
A different type of translation can be found in (32). Here the explanation for
the teacher‘s nickname Brjuzga ‗grumbler‘ is her constant grumbling: ―she
was grumbling all day‖ (ona brjuzţala s˝ utra do večera). This explanation
can be perceived to be logical, but the pun is missing.
(32) – Kogda my byli malen´kie, – prodolţala čerepacha, – my chodili v˝
more učit´sja. Učitel´nicej našej byla staraja čerepacha. Vsě my zvali ee
Brjuzgoj...
– Za čto vy ee tak˝ prozvali? – sprosila Anja.
– Za to, čto ona brjuzţala s˝ utra do večera, – otvětila čerepacha. – Začěm˝
ty menja peribivaeš´, glupaja děvočka.
[GR, p. 134f]
37
Cf. Delabastita 1993: 202f on ―formal disjunction‖ as a result of this type of translation.
46
2.3.3 Puns on expressions that correspond to the ST P1 tortoise
In (33), there is a joke on the expression Rimskaja Čerepacha that can be
interpreted as both ‗Roman (antique) turtle‘, and ‗[Roman] testudo formation‘, which is a military formation where the Roman soldiers would form a
square and cover their heads and all the sides of the square with their shields.
The Mock Turtle replies to Alice‘s question, ――Why did you call him a
Rimskaja Čerepacha, if he wasn‘t one?‖, by stating ―Because he was the
oldest of all the turtles and he filled our skulls38 with trash39‖. However, if the
Mock Turtle‘s answer is interpreted in relation to the second, military meaning of Rimskaja Čerepacha, and plays on the polysemous verbs nabit´/nabivat´ ‗‗to stuff (with), fill (with); to drive, to smash (a lot of something hard into something else)‘, it also evokes a picture of the teacher beating on the skulls of the pupils like enemies beating on the shields of the Roman soldiers in a testudo formation.
(33) — Kogda my byli malen´kimi, — prodolţal Mok-Tartl´ bolee spokojno, chotja on vremja ot vremeni prodolţal slegka vschlipyvat´, — my
chodili v morskuju školu. Staraja Čerepacha byla našim učitelem. My obyknovenno nazyvali ego Rimskoj Čerepachoj...
— Počemu vy nazyvali ego Rimskoj Čerepachoj, esli on ne byl eju? —
sprosila Alisa.
— Potomu čto on byl samoj drevnej iz čerepach i nabival truchoju naši
čerepa! — otvetil Mok-Tartl´ serdito. — Poistine ty očen´ neveţestvenna!
[OG, p. 95]
In (34), the translator concentrates on the P1 tortoise and creates an explanation for the nickname that has no counterpart in the ST, Čeremama, a neologism made from the first part of čerepacha ‗tortoise/turtle‘40 and mama
‗mother, mom‘: Učitel´nicej u nas byla tetja Čerepacha. No my ee zvali
Čeremama ‗Our teacher was a lady tortoise/turtle. But we called her
Čeremama‘.41
(34) – V detstve ja učilas´ v samoj modnoj – vodnoj – škole. Učitel´nicej
u nas byla tetja Čerepacha. No my ee zvali Čeremama.
38
Cf. Ru. čerep ‗skull, cranium‘, which constitutes the first part of the Russian word for
turtle/tortoise, čerepacha.
39
Cf. Ru. trucha ‗dust (of rotted wood); hay-dust; (fig.) trash‘ (ORD).
40
The name for the Mock Turtle in JA, Telepacha, probably alludes to a child‘s pronunciation of the word čerepacha.
41
This is followed by the explanation Ne nazyvat´ že tetju Čerepapa! ‗You couldn‘t call a
female [turtle] Čerepapa, could you!‘, where Čerepapa would be the male equivalent of
Čeremama. A similar pun, but with the gender references reversed, can be found in the Swedish translation by Behre (1976: 118–119): ―Vi hade en gammal sköldpadda till lärare. Pärlefar brukade vi kalla honom . . . – Pärlefar! sa Alice. Pärlemor har jag hört talas om, men aldrig
pärlefar! – Vi kunde väl inte kalla honom pärlemor när han var en han, sa den falska sköldpaddan otåligt.‖.
47
– Vot stranno! Počemu? – udivilas´ Alisa.
– Ne nazyvat´ ţe tetju Čerepapa! – fyrknul Grifon. – Soobraţat´ nado!
– Da-a, – pokačala golovoj Telepacha, – ne bol´no ty soobrazitel´naja.
[JA, p. 116]
2.3.4 Puns on other expressions that correspond to the ST P1
In the TT (35–38), the translators have created new puns based on an animal
other than a tortoise as P1, and a P2 explanation of this nickname. In (35) and
(36) the animal is a sprut or sprutik ‗octopus‘ and the explanation for the
nickname is that the teacher always had a prutik ‗twig; rod‘ with him—the
preposition s ‗with‘ combines with the instrumental case of prutik, prutikom,
into a homonym with the teacher‘s nickname, also in the instrumental: Sprutikom, Sprutom.
(35) – Kogda my byli malen´kie, my chodili v školu na dne morja.
Učitelem u nas byl starik Čerepacha. My zvali ego Sprutikom.
– Začem ţe vy zvali ego Sprutikom, – sprosila Alisa, – esli na samom dele
on byl Čerepachoj.
– My ego zvali Sprutikom, potomu čto on vsegda chodil s prutikom, – otvetil serdito Kak by. – Ty ne očen´-to dogadliva!
[DE1, p. 83]42
(36) „Kogda my byli malen´kija―, soizvolila prodolţat´ Čepupacha, uţe
spokojněe, chotja vse-ţe vschlipyvaja po vremenam˝, – „my chodili v˝ školu
na dně morja. U nas˝ byl˝ staryj, strogij učitel´, my ego zvali Molodym˝
Sprutom˝―.
„Počemu-ţe vy zvali ego molodym˝, esli on˝ byl˝ star˝?― sprosila Anja.
„My ego zvali tak˝ potomu, čto on˝ vsegda byl˝ s˝ prutikom˝―, serdito
otvětila Čepupacha. „Kakaja Vy, pravo, tupaja!―
[NA, p. 84]
In (37), the teacher‘s nickname is another sea animal, a som ‗sheat-fish‘,
and, in a similar fashion to (35) and (36), the pun is created on the homonymy of the instrumental case form somom and the expression s omom ‗with
om‘. Om is then explained as referring to the German physicist Georg Simon
Ohm (1789–1854), and, playing on the slightly different uses of the verb
zvat´ ‗to call (someone something); to ask, to invite‘, the phrase My
predpočitali zvat´ ee Somom... ‗We preferred to call her the sheat-fish...‘ is
rephrased as Vot my i zvali Čerepachu s Omom provodit´ u nas zanjatija
sovmestno ‗That is why we invited the Turtle together with Ohm to conduct
the lessons together‘.
42
In DE2, the Mock Turtle is referred to as Čerepacha Kvazi: ―– My ego zvali Sprutikom,
potomu čto on vsegda chodil s prutikom, – otvetil serdito Čerepacha Kvazi. – Ty ne očen´-to
dogadliva!‖.
48
(37) «Kogda my byli malen´kimi», – v konce koncov prodolţil Mintakrab uţe spokojnee, prodolţaja tem ne menee vremja ot vremeni vschlipyvat´, – «My chodili v morskoj licej. Klassnym rukovoditelem u nas byla staraja Čerepacha. My predpočitali zvat´ ee Somom...»
«Počemu somom, esli on byl čerepachoj?» – sprosila Alisa.
«Potomu čto Georg Simon Om lučšij v oblasti akustiki. Vot my i zvali Čerepachu s Omom provodit´ u nas zanjatija sovmestno», – serdito otvetil Mintakrab, – «Kakaja ty, pravo, glupaja!»
[KO]
In (38), the animal is a piton ‗python‘, and the P2 is pitoncy, alluding to pitomcy ‗pupils‘: A počemu vy ego tak nazyvali […] On byl Piton! Ved´ my –
ego pitoncy! ‗Why did you call him that […] He was a Python! Because we
were his pitoncy!‘.43
(38) – Kogda my byli malen´kimi, – zagovoril Delikates menee
patetičeskim tonom (chotja vremja ot vremeni vozvraščalsja k preţnim stenanijam), – my chodili v školu v more. Učitelem byl suščij Zmej Morskoj. V
duše – Udav! Meţdu soboj ego my nazyvali Pitonom.
– A počemu vy ego tak nazyvali, raz on byl Udav, a ne Piton? – zainteresovalas´ Alisa.
– On byl Piton! Ved´ my – ego pitoncy! – s negodovaniem otvetil Delikates. – Bojus´, ditja, ty umstvenno otstala!
[ZA, p. 120]
2.3.5 Puns on expressions that correspond to the ST P2 taught us
In (39) and (40), the translators have concentrated on the P2 taught us, and
created new P1 nicknames that can be used as antecedents in the new puns.
In (39), P2 appears as Ved´ ona ž učila nas! ‗but it was she who taught us!‘.
The underlined sequence, ž učila, is pronounced almost the same as the noun
žučicha ‗[female] beetle; [female] rogue, twister‘, which, consequently, is
the TT nickname for the teacher. Furthermore, by using the polysemous
žučicha the translator also manages to create something similar to the vertical ST wordplay on tortoise and tortuous (ST P3) (cf. above, footnote 17).
(39) – Kogda ţe my byli malen´kie – nakonec prodolţil ČerepachaTeljač´i-Noţki, uspokoivšis´ i vschlipyvaja vremja ot vremeni, no gorazdo
slabee, – my chodili v školu, v morskuju školu. Učitel´nicej byla staraja
Čerepacha, no my obyčno zvali ee Ţučichoj.
– Počemu ţe vy nazyvali ee Ţučichoj, esli ona ne byla Ţučichoj? – sprosila Alisa.
43
Cf. the comment by the narrator: ―Meţdu pročim, piton i udav – ėto odno i to ţe. Alisa ėto
znat´ ne objazana, a vam – ne mešaet. Slovo «pitoncy», po-moemu, ėti čudišča vydumali
sami, tak čto nečego bylo im tak uţ stydit´ Alisu!‖ (p. 122).
49
– Ved´ ona ţ učila nas! – razozlilsja Čerepacha-Teljač´i-Noţki. – Kak vy
nesoobrazitel´ny!
[SC, p. 120]
In (40), P2 zubrit´ focuses on the activity of the pupils: on zastavljal nas
zubrit´ ‗he forced us to cram [study hard]‘, and P1 is not a tortoise, but a zubr
‗(European) bison‘.
(40) – Kogda my byli malen´kimi, – prodolţil nakonec Jakoby
Čerepacha bolee spokojno, chotja i vse ešče vschlipyvaja vremja ot vremeni,
– my chodili v školu v more. Našim učitelem byl starik Čerepacha – my
obyčno nazyvali ego Zubrom...
– Počemu vy nazyvali ego Zubrom, esli on byl Čerepachoj? – sprosila
Alisa.
– My nazyvali ego Zubrom, potomu čto on zastavljal nas zubrit´! – gnevno otvetil Čerepacha, – Voistinu, ty očen´ nesoobrazitel´na!
[NE]
2.3.6. Sequence of puns
Finally, in (41), the single ST pun on tortoise and taught us is replaced by a
whole series of puns. The Mock Turtle begins by explaining that they had a
teacher, but instead of the expression klassnyj rukovoditel´ ‗form monitor‘,
he uses lapa ‗paw‘ instead of ruka ‗hand‘ as the first component of the compound rukovoditel´ ‗instructor‘, lit. ‗one who leads someone by the hand‘.
Alice, however, does not understand this expression immediately, and the
Mock Turtle explains: ―Didn‘t anyone ever lead you by the paw?‖
Continuing, the Mock Turtle praises the teacher because he never made
any of the pupils ―stand in the corner‖ (nikogda ne stavil nas v ugol). Once
again, Alice is surprised, and asks ―But how can there be corners in the sea?‖
(Otkuda ţe v more ugly?), whereupon the Mock Turtle explains that on land
there are only four,44 but in the sea there are many of them.
Finally, playing on the similarity of the words učitel´ ‗teacher‘ and
mučitel´ ‗torturer, tormenter‘, the pupils address their teacher with dorogoj
mučitel´ ‗dear tormenter‘, and the the teacher is quoted saying ―To teach you
is just torture‖ (Vas učit´ – splošnoe mučenie!).
(41) Nakonec, Morskoj Byčok zagovoril, uţe spokojnee, chotja i vschlipyvaja vremja ot vremeni:
– Davnym-davno ėto bylo. My byli togda sovsem malen´kie i chodili v
školu. A škola byla na dne morskom. I byl u nas klassnyj lapovoditel´...
44
Whether or not the allusion here to the Russian text of the Book of Revelation would be
understandable to the intended reader is a separate question: ―I posle sego videl ja četyrech
Angelov, stojaščich na četyrech uglach zemli […]‖ (Rev. 7:1, Synodal translation
<http://bibleonline.ru/bible/rus/66/07/>).
50
– Kto-kto? – peresprosila Aliska.
– Lapovoditel´, tebe govorjat, – povtoril Byčok. – Tebja čto, nikogda ne
vodili za lapu? Nu, tak vot: byl on strogij, no spravedlivyj, zrja nikogda ne
stavil nas v ugol.
– Otkuda ţe v more ugly? – udivilas´ Aliska.
– Ėto na suše ich vsego četyre, – gordo skazal Byčok. – A v vode znaeš´,
skol´ko! Nu, tak vot. My vse ego ljubili i zvali «dorogoj mučitel´».
– Oj, kak ţe vam bylo ne stydno? – voskliknula Aliska.
– Cto ţe tut stydnogo?! – vspylil Byčok. – On ţe sam govoril: «Vas učit´
– splošnoe mučenie!» A ty, esli ne ponimaeš´, pomalkivaj!
– Postydilas´ by staršim perečit´! – vmešalsja Morskoj Volk. – Čemu vas
tol´ko v škole učat?
[BL]
2.4 Conclusions
Taking into consideration the translation strategies that have been used to
translate the ST puns, the TT examples that have been investigated can be
assigned to the following types (cf. above):
1) PUN > ZERO (omission). Two examples (nos. 18, 30) in the main TT
corpus.45
2) PUN > NO PUN. Seven examples (nos. 5–8, 19, 31–32), of which
three belong to ST and two to GR.
3) PUN > PUN, focusing on the meaning of the ST P1 (either on a more
or less literal translation of the ST P1, or on some other word replacing it).
Seven examples (nos. 9, 33–38), of which all but one refer to the tortoise/taught us pun.
4) PUN > PUN, focusing on the meaning of the ST P2 (either on a more
or less literal translation of the ST P2, or on some other word replacing it).
Ten examples (nos. 10–16, 20, 39–40), of which seven refer to the tale/tail
pun.
5) PUN > PUN, neither the TT P1 nor P2 corresponds directly to the ST P1
and P2, respectively. Eleven examples (nos. 17, 21–29, 41), of which nine
refer to the not/knot pun.
45
In addition, the translations by Čarova and Tarlovskij omit all three TT that correspond to
the respective ST. Similar examples can be found, for example, in the Swedish translation by
Emond (1979), where the TT that correspond to the ST with both the tale/tail and the not/knot
puns have been omitted. However, the tortoise/taught us pun is translated by Emond with a
focus on P1, playing on the teacher‘s nickname Räkan ‗the Shrimp‘: ― […] Läraren var en
gammal sköldpadda. Fast vi kallade honom Räkan!‖ ‖Varför kallade ni en sköldpadda för
Räkan?‖ frågade Alice. ‖För att han lärde oss räkning förstås!‖ svarade Den Falska Sköldpaddan‖.
51
If we look at the distribution of the types of translations, we can notice individual differences between some of the TT:46
1) In ST (nos. 7, 19, 31), all three examples follow the PUN > NO PUN
strategy and replace the ST puns with what Delabastita (1993: 202) calls
non-selective non-puns. According to Delabastita, this may in many cases be
seen as the ―default norm‖ for the translation of puns, particularly horizontal
puns.47 However, among the Russian TT examples discussed in the present
article ST is the only one who constantly applies this translation strategy.
GR also avoids punning, replacing it with either non-punning expressions
(nos. 5, 32) or by omitting the corresponding part of the TT (no. 18).
2) In NE (nos. 10, 21, 40), all three examples replace the ST pun with a
TT pun and consistently focus on P2. NE applies this strategy not only for
the tale/tail pun, where it can be seen to be motivated by the necessity of
preserving the connection between the content of the text and its layout (in
the shape of a tail), but also in the TT that correspond to both the not/knot
and the tortoise/taught us pun.48 Also OG shows a preference for punning on
P2 (nos. 15, 20).49
3) Also in BL (nos. 17, 28, 41) all three examples show the results of a
PUN > PUN strategy, but in none of the cases does the TT P1 or P2 correspond directly to the respective ST P1 or P2.50
4) In contrast to all the other translations, ZA is characterised by the presence of an additional, external narrator (nos. 27, 38). This narrator, who in
the preface (Glava nikakaja, pp. 4–11) is stated as being identical with the
46
Note, however, that the present investigation is based on the analysis of only three of the
approximately forty puns that have been identified in the ST (cf. Cammarata 2007: 79–200.
Ting 1984 discusses some twenty puns or groups of puns and their translation).
47
Cf., for example, a similar translation of the tortoise/taught us pun into Italian by Galasso
& Kemeny (1967, quoted by Cammarata 2007: 162): ―La chiamavamo Testuggine perché era
lei che insegnava‖.
48
Cf. Nesterenko‘s preface, in which he criticises other translators into Russian for creating
their own puns instead of translating the original ones. In his own translation, Nesterenko
claims to have attempted to stay close to the author‘s original pun: ―Ja ţe vzjal sebe za pravilo
sochranjat´ avtorskij variant chotja by častično. To est´, k primeru, iz pary omonimov točno
perevoditsja odin, a vtoroj uţe podbiraetsja; ili podstavljaetsja drugaja para, no pri ėtom
schodnaja po smyslu s anglijskim originalom.‖
49
However, none of the investigated Russian TT contains a pun where both P1, P2, and F are
preserved, as in the French translation of the not/knot pun by Parisot (1979: 115f): ―« Je te
demande pardon, dit, d‘un air contrit, Alice : tu en étais arrivée, je crois, à la cinquième
courbe. ». « Hein ? ne… » articula d‘un ton sec la Souris, furieuse. « Un nœud ? dit Alice,
toujours prête à rendre service, et jetant autour d‘elle des regards scrutateurs. Oh! laisse-moi
t‘aider à le défaire! »‖, or the Italian translation by Pietrocòla-Rossetti (1872: 38): ――Le
domando scusa,‖ rispose umilmente Alice: ―ella è giunta alla quinta curvatura della coda, non
è vero?‖ ―No, doh!‖ riprese il Sorcio con voce acerba ed irata. ―Che! c‘è un nodo?‖ sclamò
Alice sempre pronta e servizievole, e guardandosi attorno. ―Mi conceda il favore di disfarlo!‖‖
50
In the preface to BL, Blechman claims to have followed the principle ―perevodit´ sleduet ne
bukvu, a duch‖ ‗one has to translate not the letter, but the spirit‘.
52
translator or ―re-teller‖, Boris Zachoder, appears now and then in the main
text of the book, commenting on various details of the story.
3 Translation strategies and translation norms
In addition to possible ST-internal factors that influence the choice of translation strategy,51 and features related to the individual artistry of the respective translators, perhaps the most important causes for the differences between the translations can be found in their relationships to the changing
norms that govern translational practice, in Russia and elsewhere. The discussion of the characteristics of the two main alternatives (or two endpoints
of a translation-strategy-continuum), i.e., source-oriented or target-oriented
translation, is too extensive to be retold here, but following Levý, I would
like to see this rather as an opposition between the general and the specific
or between the whole and its parts.52 A similar view is expressed by Delabastita, who discusses the choice ―between different levels or kinds of translation equivalence, viz. maximal equivalence on the linguistic level as opposed
to maximal equivalence on the level of textual synfunctions‖ (1993: 318).
Using these oppositions, the BL translation can be placed at the ―generalfocused‖ end of a continuum and the ST translation at the ―specificoriented‖ end, with the remaining TT being located somewhere in the middle.
According to Fedorov (1958: 299–301), wordplay was seldom carried
over from the foreign ST into the Russian TT in nineteenth-century Russian
translations, and especially rarely in prose translations. Fedorov also claims
that this tradition changed during the Soviet period, which was characterised
by an emphasis on recreating both homonymy and polysemy in the TT:
wordplay, when it occured, was seen as an integral part of the stylistic characteristics of the ST and thus needed to be recreated in the Russian TT.53 In
51
As was already mentioned above, the tale/tail pun can be seen to be more essential for the
progress of the story than the other two, which may explain the high proportion of corresponding TT puns focusing on the P2 tail.
52
Levý prefers to concentrate on the focus of the translation: ―Die wortgetreue Übersetzung
heftet sich an besondere Momente […] auf Kosten der allgemeinen Bedeutung‖, whereas
―[d]ie freie Übersetzung betont das Allgemeine.‖ (Levý 1969: 86). ―Mit der Dialektik des
Einmaligen und des Allgemeinen ist die Dialektik des Ganzen und des Teils eng verbunden.‖
(Levý 1969: 102). For Levý, the whole is often more important than the part: ―Wichtiger ist
das Ganze, doch sollte sich in ihm auch die semantische Einzelheit nicht verlieren. Wo das
Wort nicht an sich, sondern nur als Teil des Gesamten eine Bedeutung hat, übersetzt man das
Ganze ohne Rücksicht auf die Bedeutungen der einzelnen Wörter.‖ (Levý 1969: 102).
53
Cf. Witt 2008: 219, who refers to a Soviet translation doctrine from the end of the 1930s
that at least for translations into Russian prescribes ―free translation‖ (vol´nyj perevod) instead of the earlier ―literalist‖ tradition (bukvalizm). Cf., however, Sannikov 1999: 513–515
on the often negative evaluation of wordplay in Soviet literary criticism. For an overview of
53
the 1960s Komissarov et al. (1965) recommended that the translator ―must
always strive to recreate wordplay and only if all his trials have turned out to
be in vain he has the right to abstain from this stylistic method. But in that
case the loss must be compensated‖.54 As Nikolajeva (2005: 237ff) emphasises, the translation of children‘s literature differs in some important aspects
from other literary translation, both in Russia and elsewhere.55 However,
recreating wordplay can be seen as contributing to the accessibility of a text
for the target audience, and this is often valued positively: ―Such translation
strategies may be less faithful to the source text, but instead more loyal toward the target audience‖ (Nikolajeva 2005:243).56 Among the Russian
translations discussed here, all but ST comply more or less with this requirement.
The translator‘s choice between strategies that focus on different levels of
translation equivalence can be illustrated also by the translation in the Russian TT of some culturally specific items in the ST.57 For reasons of space,
the discussion here will be limited to the translation of a short sequence in
chapter 2 of the ST (ex. 42): Alice has just met the Mouse, and thinks about
why the Mouse does not answer her.
(42) ―Perhaps it doesn‘t understand English,‖ thought Alice. ―I dare say
it‘s a French mouse, come over with William the Conqueror.‖
[Carroll 2001: 26]
Three culturally specific elements can be identified here: 1) the language that
the Mouse does not seem to understand (and which, presumably, is the language that Alice normally speaks) (ST English); 2) the (foreign) nationality
the theoretical discussions of translation principles in Russia during the nineteenth and twentieth centuries, see Friedberg 1997: 87–106.
54
―[…] perevodčik dolţen vsegda stremit´sja peredat´ igru slov i tol´ko v slučae, esli vse ego
popytki okazalis´ tščetnymi, on imeet pravo otkazat´sja ot peredači ėtogo stilističeskogo
priema. No i v ėtom slučae on dolţen v dal´nejšem kompensirovat´ dopuščennuju poterju.‖
(1965: 166–167).
55
For a general introduction to children‘s literature in the Soviet Union and Russia see, for
example, Hellman 1991 and Nikolajeva 1995.
56
Cf. also Klingberg (1986: 69–70), who discusses different translations into Swedish of the
tortoise/taught us pun and clearly advocates a type of translation that preserves the wordplay
meaning. Similarly, Knochenhauer (2004), comparing the translations of Alice‘s Adventures
in Wonderland into Swedish by Nonnen (1870), Knutsson (1945), and Runnqvist (1966),
notes that the translation by Nonnen, albeit being ―almost literal‖, still manages to find ―Swedish equivalents‖ to the ST puns: ―Nonnens översättning av Alice är nästan ordagrann mot
källtextens. Endast när det gäller vissa ordlekar och verser försöker hon hitta svenska motsvarigheter. […] Hon hittar oftast motsvarigheter till källtextens ordlekar och ordvändningar och
hennes översättning står sig därför väl än idag.‖ (Knochenhauer 2004: 8).
57
For a detailed discussion of the principles of translating cultural specifics that are based on
translations of Alice‘s Adventures in Wonderland into German, see Horton 2002.
54
of the Mouse (ST French); 3) the reason why the (assumed foreign) Mouse is
in the same location as Alice.
Of the twelve main translations into Russian discussed in the present article, five (DA, ST, NE, SC, OG) preserve all three elements unchanged,
whereas two (ZA, BL) do not deviate in any substantial way from the ST (in
ZA, the language reference is less specific, changing it into ―our language‖
(po-našemu), whereas BL omits it altogether; BL lets Alice suppose that the
Mouse is a ―foreigner, probably French (naverno, ona inostranka […] Skoree
vsego, francuţenka)), but both ZA and BL keep the reference to William the
Conqueror unchanged. Thus, all seven translations clearly maintain the English setting of Alice‘s adventures.
In JA (p. 33), however, the Englishness has been neutralised: the Mouse
does not understand ―human speech‖ (po-čelovečeski), it is probably ―a foreign Mouse‖ (inostrannaja myš´).58 In GR (p. 22), Alice first thinks that the
Mouse might speak Russian, but then decides to try with French instead:
―„Moţet˝ byt´, ona govorit˝ po-russki, – podumala Anja, – a moţet˝ byt´, ėto
francuzskaja myš´. Zagovorju-ka ja s˝ neju po-francuzski―.‖. In neither JA
nor GR is any explanation given for the Mouse‘s appearance.
In the two translations from the 1920s, NA and FR, the TT are even more
adapted towards a Russian setting. The Mouse is still French but it does not
understand Russian, and the reason for its presence is associated with Napoleon: either it has arrived together with Napoleon (―prišedšaja vmeste s
Napoleonom‖ (FR, p. 41), or it has stayed on after the retreat of Napoleon
(―ostavšajasja pri otstuplenii Napoleona‖ (NA, p. 18). Thus, the scene has
been transposed into a Russian surrounding.
The remaining translation, (KO), carries the transposition even further,
changing the Mouse‘s presumed foreign nationality to English, and the
reason for its presence is that it probably had come over the sea59 together
with Columbus: ――Moţet ona po-russki ne ponimaet?‖ – podumala Alisa. –
―Togda, skoree vsego, ona angličanka, navernoe priplyla vmeste s
Kolumbom.‖ A possible reading would be that Wonderland has been located
in a Russian-speaking America!60
The most target-oriented of the twelve TT are NA, FR, and KO. The
neutralised GR and JA can be placed in the middle of the continuum,
whereas the remaining seven TT all show the results of a source-oriented
58
Cf. Horton 2002: 104. A less radical neutralisation can be found in the Swedish translation
by Runnquist (2000: 34): ―Den kanske inte förstår språket, tänkte Alice. Det kanske är en
fransk mus, som har kommit hit på medeltiden‖.
59
A pun on the Russian verb priplyt´, which can mean both ‗to swim here‘ and ‗to sail here‘.
60
The domesticating strategy can also be illustrated with, for example, the translations of
Alice‘s Adventures in Wonderland into Italian by Pietrocòla-Rossetti (1872) and Bossi (1963),
into French by Bour (1934), Rouillard (1945), and Peter (1971), into Dutch by Reedijk &
Kossmann (1947) and de Jong (1982), into German by Enzensberger (1963), cf. Kibbee 2003:
311–313, Nord 1994, 2003.
55
translation strategy.61 This distribution correlates somewhat with the
chronological relationship between the TT, indicating a shift away from
domestication strategies between the 1920s (NA, FR) and the 1940s (OG).62
Attitudes towards the domestication strategy can still be rather negative in
Russia, and this is illustrated, for example, by the recently published textbook by V.V. Sdobnikov and O.V. Petrova (2006: 393–396), in which Nabokov‘s ―russification‖ of Alice‘s Adventures in Wonderland is strongly
criticised.63
4 Conclusions
A comparison of the translation strategies that have been applied in the investigated Russian TT, both with respect to wordplay and culturally specific
elements, makes it possible to provide a tentative characterisation of approximately half of the main TT: ST, NE, and OG seem to prefer source-oriented
translation strategies, whereas FR and NA apply more target-oriented strategies. JA, which combines different wordplay translation strategies (cf. examples 6, 24, 31) with a neutralised cultural setting, can be said to take an
in-between position in the choice between source- and target-oriented strategies. The remaining TT (GR, DE, SC, ZA, KO, BL) are less easy to classify
because the limited number of examples combine both source- and targetoriented characteristics.
In order to present a clearer characterisation of both the individual translations of Alice‘s Adventures in Wonderland into Russian and their position
among texts translated into Russian in general, further analysis clearly needs
to broaden the textual base, not only by including more TT that correspond
to the ST puns, but also by broadening the analysis of the cultural specifics
of the ST and TT texts. An analysis of the translation of the ST poems would
also add substantially to the characterisation of the respective TT.
The present analysis has focused on translations from English into Russian, but a deeper understanding of the humorous effects of wordplay and its
61
Cf., however, the preface to ZA (Zachoder 1972/2007: 5) where the narrator jokingly proposes some alternative titles for the story: Alenka v Voobrazilii, Alja v Udivljandii, Al´ka v
Čepuchanii, or Aliska v Rasčudesii. For a short presentation of Zachoder as an author and
translator, see Hellman 1991: 141–143.
62
Vdovenko (2000), referring to FR, GR, and the first translation into Russian in 1879 (Sonja
v carstve diva), claims that NA is the last of the Russian translations to have been made
according to the ―metodom t.n. transponirovanija‖ (the so-called transposition method). The
translation by Kononenko (KO), however, is not mentioned by Vdovenko.
63
Cf., however, Boyd (1990: 197, with reference to Weaver 1964), who claims that the translation by Nabokov ―has been rated the best translation of the book into any language‖ and
Karlinsky (1970: 314): ―[Nabokov‘s translation] is by far the best one that exists in Russian‖.
Cf. Demurova 2003 for a general presentation of Nabokov‘s translation, and Vid 2008 for a
discussion of its ―domestication‖ strategies.
56
translation clearly requires a wider linguistic perspective; that is, the comparison and analysis of similarities and differences between translations into
several languages.64 As I have tried to show in the present article, the Russian translations of Alice‘s Adventures in Wonderland do not constitute an
isolated phenomenon, but are connected with other translations of the same
text into other languages, and with the general development of translation
strategies and translation norms. The reeling and writhing goes on!
64
Cf., for example, Capitano 1983, who presents a comparative analysis of the translation of
the ST poems into Russian and Italian.
57
Sources
1. Source text by Lewis Carroll of Alice‘s Adventures in Wonderland
Carroll 2001 – Carroll, Lewis, The Annotated Alice. Alice‘s Adventures in Wonderland and Through the Looking-Glass. With an Introduction and Notes by Martin
Gardner. Penguin, 2001.
2. Russian translations of Alice‘s Adventures in Wonderland consulted for
the present investigation65
Blechman 2006 [BL] — Priključenija Alisy v Strane Čudes, ili, Stranstvie v Strannuju Stranu – pereskaz M.S. Blechmana (tr. into Russian by Michail Blechman,
1982–2006) <http://www.proza.ru/2006/09/18-17>
Čarova 2009 — Alisa v Strane Čudes (tr. into Russian by Ju. Čarova), Moskva:
Ėgmont Rossija.
Demurova 1967/1979 [DE1] — Priključenija Alisy v strane čudes. Alisa v Zazerkal´e (tr. into Russian by N.M. Demurova, first published in 1967), Petrozavodsk: Karelija, 1979.
Demurova 1967/1991 [DE2] — Alisa v strane čudes. Skvoz´ zerkalo i čto tam uvidela Alisa, ili Alisa v zazerkal´e (tr. into Russian by N.M. Demurova, first
published
in
1967),
Moskva:
Nauka,
1991.
<http://lib.ru/CARROLL/carrol1_1.txt>.
Granstrem 1908 [GR] – Priključenija Ani v˝ mirě čudes˝ (tr. into Russian by M.
Granstrem), Sankt-Peterburg: Granstrem 1908.
Frenkel´ 1923/2006 [FR] — Alisa v strane čudes (tr. into Russian by A. D‘Aktil´
[A.A. Frenkel´], first published in Moscow and Petrograd 1923), Moskva:
OLMA Media Grupp, 2006.
Jachnin 1991/2002 [JA] — Priključenija Alisy v Strane Čudes – pereskaz L.L. Jachnina (tr. into Russian by L.L. Jachnin, first published in the journal Pioner,
1991), Moskva: ĖKSMO-Press 2002.
Kononenko 2000 [KO] — Alisa v Strane Čudes (tr. into Russian by A. Kononenko,
1998–2000) <http://www.lib.ru/CARROLL/alisa_kononenko.txt>
Nabokov 1923/1976 [NA] — Anja v straně čudes˝ (tr. into Russian by V. Sirin
[V.V. Nabokov], first published in Berlin, 1923), New York: Dover 1976
<http://lib.ru/CARROLL/anya.txt>.
Nesterenko 2001 [NE] — Priključenija Alisy v Strane Čudes (tr. into Russian by Ju.
Nesterenko, 2001 <http://www.lib.ru/CARROLL/alisa_yun.txt>. 66
Olenič-Gnenenko 1940/2007 [OG] — Alisa v strane čudes (tr. into Russian by A. P.
Olenič-Gnenenko, first published in 1940), Moskva: Mir Iskatelja, 2007.
65
Other translations into Russian were, unfortunately, unavailable for the present investigation and include the anonymous Sonja v carstve diva, published in Moscow in 1879, as well
as translations by A.N. Roţdestvenskaja (1908–1909), M.P. Čechov (1913), V.Ė. Orel (1988),
Ju. Chazanov (2006), cf. http://www.wonderland-alice.ru/translations, Rušajlo 1991, Weaver
1964: 60–61, 130–132.
66
The electronic version of Nesterenko‘s translation used for the present article was last
modified in January, 2001.
58
Ščerbakov 1977 [SC] — Priključenija Alisy v Strane Čudes. Zazerkal´e (pro to, čto
tam uvidela Alisa) (tr. into Russian by A.A. Ščerbakov), Moskva: Chudoţestvennaja literatura, 1977.
Solov´eva 1909 [SO]– Priključenija Alisy v strane čudes (tr. into Russian by Allegro
[P.S. Solov´eva], first published in the journal Tropinka, 1909), [quoted from
Demurova 2000: 99f]
Starilov 2000 [ST] — Priključenija Alisy v Strane Čudes (tr. into Russian by N. I.
Starilov, 2000) <http://www.lib.ru/CARROLL/alisa_star.txt>.
Tarlovskij 2007 — Alisa v Strane Čudes (tr. into Russian by M.N. Tarlovskij),
Moskva: Omega, 2007.
Zachoder 1972/2007 [ZA] — Alisa v strane čudes (tr. into Russian by B.V. Zachoder, first published in the journal Pioner, 1971–1972), Moskva: Machaon, 2007
<http://www.lib.ru/CARROLL/alisa_zah.txt>
3. Other translations of Alice‘s Adventures in Wonderland
Behre 1976 – Carroll, Lewis, Alice i Underlandet [tr. into Swedish by Ingalill
Behre], Stockholm: Lindblad, 1976.
Emond 1979 – Carroll, Lewis, Alice i Underlandet [tr. into Swedish by Ingrid
Emond], Malmö: Skandinavisk press, 1979.
Parisot 1979 – Carroll, Lewis, Tout Alice [tr. into French by Henri Parisot], Paris:
GF Flammarion, 1979.
Pietrocòla-Rossetti 1872 – Carroll, Lewis, Le avventure d'Alice nel paese delle
meraviglie [tr. into Italian by Teodorico Pietrocòla-Rossetti], London:
MacMillan, 1872 <http://www.rarebookroom.org/Control/itaali/>.
Runeberg 1921 – Carroll, Lewis, Alices äventyr i Underlandet [tr. into Swedish by
Nino Runeberg], Helsingfors: Schildt, 1921.
Runnquist 2000 – Carroll, Lewis, Alice i Underlandet [tr. into Swedish by Åke
Runnquist, orig. published in 1966], Stockholm: BonnierCarlsen, 2000.
Snellman 1946 – Carroll, Lewis, Alice i Underlandet [tr. into Swedish by Gemma
Snellman], Stockholm: Natur och kultur, 1946.
59
Bibliography
ASPAC = Amsterdam Slavic Parallel Aligned Corpus, maintained by Adrian Barentsen.67
Boyd, B. (1990), Vladimir Nabokov: The Russian Years, Princeton, NJ: Princeton
University Press.
Cammarata, A. (2007), ―La Gran natica dell‘Aringa‖. I giochi di parole in Alice‘s
Adventures in Wonderland. Traduzioni italiane a confronto, 2 ed., @dic &
Lulu.com http://www.lulu.com/product/download/la-gran-natica-dellaringa---igiochi-di-parole-in-alices-adventures-in-wonderland---traduzioni-italiane-aconfronto/677902.
Capitano, P. (1983), Traduzioni russe e italiane delle parodie poetiche in Alice‘s
Adventures in Wonderland, in Lingua e Stile XVIII, vol. 3, pp. 361–385.
Čaryčanskaja, I.V. (2005), V čem vol´nost´ V. Nabokova kak perevodčika
«Priključenij Alisy v strane čudes», in Vestnik Voronežskogo gosudarsvennogo
universiteta, Serija ―Lingvistika i mežkul´turnaja kommunikacija‖, 2005, No. 1,
pp. 80–83. [http://elibrary.ru/item.asp?id=11738535>
Delabastita, D. (1993), There‘s a Double Tongue: An Investigation into the Translation of Shakespeare‘s Wordplay, with Special Reference to Hamlet, Amsterdam
– Atlanta: Rodopi.
Delabastita, D. (1996), ―Introduction‖, in The Translator, vol. 2, no. 2, pp. 127–139.
<http://www.stjerome.co.uk/periodicals/journal.php?j=72&v=117&i=119>
Demurova, N. M. (2000), ―O perevode skazok Kėrrolla‖, in Demurova, N.M.,
«Ijul´skij polden´ zolotoj»: Stat´i ob anglijskoj detskoj knige, Moskva, pp. 87–
123.
Demurova, N. (2003), Vladimir Nabokov, Translator of Lewis Carroll‘s Alice in
Wonderland, in Shapiro, G. (ed.), Nabokov at Cornell, Ithaca, NY: Cornell University Press, pp. 182–191.
Eliferova, M. (2009), ―‗Bagira skazala...‘ Gender skazočnych i mifologičeskich
personaţej anglojazyčnoj literatury v russkich perevodach‖, in Voprosy literatury, 2009, no. 2. <http://magazines.russ.ru/voplit/2009/2/eli12.html>
Fedorov, A.V. (1958), Vvedenie v teoriju perevoda (lingvističeskie problemy), izd.
2-e, pererabotannoe, Moskva: Izd. literatury na inostrannych jazykach.
Friedberg, M. (1997), Literary Translation in Russia: A Cultural History, University
Park, PA: Pennsylvania State University Press.
Garsija, L.A. (2006), Igra v obraznoj reči skazki L. Kėrrolla «Alisa v Strane Čudes»
i russkojazyčnych perevodach, in Naučnye trudy molodych učenych-filologov:
Sbornik statej studentov i aspirantov po materialam naučnoj konferencii Vserossijskogo foruma molodych učenych-filologov «Rodnaja reč´ — Otečestvu osnova» 18–21 oktjabrja 2006 g., pp. 177–180.
Hausmann, F. J. (1974), Studien zu einer Linguistik des Wortspiels. Das Wortspiel
im »Canard enchaîné«, Tübingen: Max Niemeyer.
Heibert, F. (1993), Das Wortspiel als Stilmittel und seine Übersetzung: am beispiel
von sieben Übersetzungen des »Ulysses« von James Joyce, Tübingen: Narr.
Hellman, B. (1991), Barn- och ungdomsboken i Sovjetryssland: från oktoberrevolutionen 1917 till perestrojkan 1986, Stockholm: Rabén & Sjögren.
67
By September 1, 2009, ASPAC included six different translations into Russian of Alice‘s
Adventures in Wonderland: DE, KO, NA, NE, ST, and ZA. I am much obliged to Adrian
Barentsen for the possibility to use ASPAC.
60
Horton, D. (2002), Describing Intercultural Transfer in Literary Translation: Alice in
‗Wunderland‘, in Thome, G., Giehl, Cl. & Gerzymisch-Arbogast, H. (eds.), Kultur und Übersetzung: Methodologische Probleme des Kulturtransfers, Tübingen: Narr, pp. 95–113.
Karlinsky, S. (1970), Anya in Wonderland: Nabokov‘s Russified Lewis Carroll, in
Triquarterly, vol. 17, pp. 310–315.
Kibbee, D. A. (2003), When Children‘s Literature Transcends its Genre: Translating
Alice in Wonderland, in Meta, vol. 48, no. 1–2, pp. 307–321.
<http://www.erudit.org/revue/meta/2003/v48/n1/006977ar.pdf.>
Klingberg, G. (1986), Children‘s Fiction in the Hands of the Translators (= Studia
psychologica et paedagogica. Series altera 82), Malmö: CWK Gleerup.
Knochenhauer, B. (2004), Alice på svenska – att översätta nonsens och ordlekar, in
Barnboken, vol. 27, no. 2, pp. 2–9.
Koller, W. (2001), Einführung in die Übersetzungswissenschaft, 6. durchges. und
aktualisierte Aufl., Wiebelsheim: Quelle und Meyer.
Komissarov, V. N., Recker, J. I. & Tarchov, V. I. (1965), Posobie po perevodu s
anglijskogo jazyka na russkij, Č. II, Grammatičeskie i žanrovo-stilističeskie
osnovy perevoda, Moskva: Vysšaja škola.
Kurdjukova, N. S. (2004), Kalambur v skazke L´juisa Kėrrolla «Alisa v strane
čudes» i sposoby ego perevoda na russkij jazyk, in Homo Loquens (Voprosy
lingvistiki i transljatologii), vyp. 2, Volgograd, pp. 162–173.
<http://sor.volsu.ru/library/docs/00000879.pdf>.
Levý, J. (1969), Die literarische Übersetzung. Theorie einer Kunstgattung, Frankfurt am Main & Bonn: Athenäum.
Nabokov, V. (1990), Strong opinions, New York: Vintage.
Nash, Wa. (1985), The Language of Humour, London & New York: Longman.
Nikolajeva, M. (1995), Russian Children's Literature Before and After Perestroika,
in Children‘s Literature Association Quarterly, vol. 20, no. 3, 1995, pp. 105–
111.
Nikolajeva, M. (2005), Aesthetic Approaches to Children‘s Literature: An Introduction, Lanham, MD, Toronto & Oxford: Scarecrow.
Nord, C. (1994), It‘s Tea-Time in Wonderland: ‗Culture-Markers‘ in Fictional
Texts, in Pürschel, H. et al. (eds.), Intercultural Communication, Frankfurt: Peter Lang, pp. 523–538.
Nord, C. (2003), Proper Names in Translations for Children: Alice in Wonderland as
a Case in Point, in Meta: journal des traducteurs / Meta: Translators‘ Journal,
vol.
48,
no.
1–2,
pp.
182–196.
http://www.erudit.org/revue
/meta/2003/v48/n1/006966ar.pdf.
Offord, M. (1997), Mapping Shakespeare‘s Puns in French Translations, in Delabastita, D. (ed.), Traductio: Essays on Punning and Translation, Manchester: St.
Jerome, pp. 233–260.
Oittinen, R. (1997), Liisa, Liisa ja Alice. Matkakirja, Tampere: Tampere University
Press.
ORD = The Oxford Russian Dictionary, Oxford & New York, 1993.
Parisot, H. (1979), Pour franciser les jeux de langage d‘ « Alice », in Carroll, Lewis,
Tout Alice, Paris: GF Flammarion, pp. 414–442.
Rušajlo, A. M. (1991), Jubilej «Alisy v strane čudes», in Kerroll, L., Priključenija
Alisy v strane čudes. Skvoz´ zerkalo i čto tam uvidela Alisa, ili Alisa v zazerkal´e, Мoskva: Nauka. <http://lib.mediaring.ru/CARROLL/carrol0_12.txt>
Sannikov, V. Z. (1999), Russkij jazyk v zerkale jazykovoj igry, Moskva: Jazyki russkoj kul´tury.
61
Schaefer, D. & Schaefer, M. (1995), The Tale of the Mouse‘s Tail: The Journey of
Lewis Carroll‘s Mouse‘s Tail Around the World and Through Computers, s.l.:
Mica.
Sdobnikov, V. V. & Petrova, O. V. (2006), Teorija perevoda, Moskva: Vostok Zapad.
SSRLJa = Slovar´ sovremennogo russkogo literaturnogo jazyka, vols. 1–17, Moskva: Nauka, 1950–1965.
Sundmark, B. (1999), Alice in the Oral-Literary Continuum (= Lund Studies in
English 97), Lund: Lund University Press.
Ting Hing Kwok, C. (1984), Yuen-Ren Chao‘s Translation of Alice‘s Adventures in
Wonderland: An Analytical Study with Reference to Linguistic Problems, M.A.
Diss.,
University
of
Hong
Kong.
http://sunzi.lib.hku.hk/hkuto/record/B31948455.
Wagenknecht, Chr. J. (1965), Das Wortspiel bei Karl Kraus, Göttingen:
Vandenhoeck & Ruprecht.
Vdovenko, I. V. (2000), Raspoloţenie teksta v prostranstve kul´tury: dva sjuţeta ob
original´nosti avtorskich izmenenij, in Nauka o kul´ture – šag v XXI vek:
Konferencija-seminar 20–21 aprelja 2000, Moskva, [Tezisy dokladov].
http://www.earthburg.ru/earthadm/php/process.php?lang=r&c1=10&id=1&file=
vdovenko.htm.
Weaver, W. (1964), Alice in Many Tongues: The Translations of Alice in Wonderland, Madison, WI: University of Wisconsin Press.
Weissbrod, R. (1996), ‗Curiouser and Curiouser‘: Hebrew Translations of Wordplay
in Alice‘s Adventures in Wonderland, in The Translator, vol. 2, no. 2, pp. 219–
234. http://www.stjerome.co.uk/periodicals/journal.php?j=72&v=117&i=119.
Vid, N. (2008), Domesticated Translation: The Case of Nabokov‘s Translation of
Alice‘s Adventures in Wonderland, in NOJ / НОЖ: Nabokov Online Journal,
vol. 2. <http://etc.dal.ca/noj/volume2/articles/08_Vid.pdf>
Witt, S. (2008), Tala tvåstämmigt: totalitarism och översättning, in Lunde, I. & Witt,
S. (eds.), Terminal Øst: Totalitære og posttotalitære diskurser, Oslo: Spartacus,
pp. 215–233.
WNW = Webster‘s New World College Dictionary, third ed., New York 1996.
62
Appendix: the source texts
I.
However, it was over at last, and they sat down again in a ring, and begged
the Mouse to tell them something more.
―You promised to tell me your history, you know,‖ said Alice, ―and why it
is you hate—C and D,‖ she added in a whisper, half afraid that it would be
offended again.
―Mine is a long and a sad tale!‖ said the Mouse, turning to Alice, and
sighing.
―It is a long tail, certainly,‖ said Alice, looking down with wonder at the
Mouse‘s tail; ―but why do you call it sad?‖ And she kept on puzzling about it
while the Mouse was speaking, so that her idea of the tale was something like
this:
[Carroll 2001: 34]
II.
―You are not attending!‖ said the Mouse to Alice, severely. ―What are you
thinking of?‖
―I beg your pardon,‖ said Alice very humbly: ―you had got to the fifth
bend, I think?‖
―I had not!‖ cried the Mouse, sharply and very angrily.
―A knot!‖ said Alice, always ready to make herself useful, and looking
anxiously about her. ―Oh, do let me help to undo it!‖
―I shall do nothing of the sort,‖ said the Mouse, getting up and walking
away. ―You insult me by talking such nonsense!‖
―I didn‘t mean it!‖ pleaded poor Alice. ―But you‘re so easily offended,
you know!‖
(Carroll 2001: 35f)
III.
―When we were little,‖ the Mock Turtle went on at last, more calmly, though
still sobbing a little now and then, ―we went to school in the sea. The master
was an old Turtle— we used to call him Tortoise—‖
―Why did you call him Tortoise, if he wasn‘t one?‖ Alice asked.
―We called him Tortoise because he taught us,‖ said the Mock Turtle angrily. ―Really you are very dull!‖
―You ought to be ashamed of yourself for asking such a simple question,‖
added the Gryphon; and then they both sat silent and looked at poor Alice,
who felt ready to sink into the earth. At last the Gryphon said to the Mock
Turtle ―Drive on, old fellow! Don‘t be all day about it!‖ and he went on in
these words:—
―Yes, we went to school in the sea, though you mayn‘t believe it—‖
―I never said I didn‘t!‖ interrupted Alice.
―You did,‖ said the Mock Turtle.
―Hold your tongue!‖ added the Gryphon, before Alice could speak again.
The Mock Turtle went on.
(Carroll 2001: 100–101)
63
La polynomie dans le ms. Queen‘s College
305 (Oxford). Un cas d‘humour involontaire
Anders Bengtsson
Université de Stockholm
1 Introduction
On le sait, les goûts d‘aujourd‘hui ne sont pas les mêmes qu‘aux époques
révolues. Le recours à la polynomie est un trait stylistique propre au Moyen
Âge et à la Renaissance. Si par conséquent on veut étudier ce trait, il abonde
dans les textes de différents genres. Il s‘avère aussi que les termes employés
par les chercheurs qui s‘y sont consacrés diffèrent. Nous avons choisi de
nous servir de deux termes, à savoir « réduplication synonymique » et « polynomie », qui sont particulièrement adaptés à notre étude. Nous aurions
également pu parler d‘information plurielle (voir Theo Venckeleer 1993 :
341), ce qui montre que le procédé stylistique a déjà fait couler beaucoup
d‘encre. L‘objectif de cette étude est un manuscrit tardif, le 305 du Queen‘s
College, conservé à Oxford. Lorsqu‘on consulte pour la toute première fois
ce manuscrit, il est presque impossible de ne pas être frappé par les nombreux exemples de polynomie. En effet, c‘est un manuscrit remarquable non
seulement par sa taille — il se compose de 379 feuillets de parchemin, mesurant 398 sur 285 millimètres, ce qui fait de lui peut-être le plus grand légendier du Moyen Âge — mais aussi par les nombreuses occurrences du phénomène dit de réduplication synonymique. Datant du XVe siècle, le manuscrit ne contient pas moins de 114 légendes ; c‘est probablement une copie
d‘un recueil plus ancien perdu (Paul Meyer 1905: 216). Comme Meyer le
souligne, on a raison de croire que le légendier, dont le manuscrit Queen‘s
College 305 est l‘unique copie, a été constitué au XIVe siècle. En ce qui concerne la langue, elle n‘appelle pas de remarques particulières, mais contentons-nous de dire que le manuscrit (ou le légendier) a sans doute été exécuté
dans l‘Est (Meyer 1905: 220). Ces traits ne seront donc pas l‘objectif de
cette étude même s‘ils pourraient être intéressants pour certains chercheurs.
Le manuscrit a également la particularité d‘avoir été exécuté par deux mains
différentes. Meyer signale à ce sujet que la première écriture s‘arrête au milieu d‘un mot avec le feuillet 150 ; au feuillet 151 commence la seconde
écriture (1905 : 215). Cette seconde écriture paraît plus récente que celle de
64
son prédécesseur, mais cela s‘explique peut-être par le fait que le second
copiste était tout simplement plus jeune que le premier.
Si nous en venons à présent au contenu, ce légendier méthodique renferme 114 articles dans l‘ordre suivant : apôtres et évangélistes, art. 4-20,
martyrs, art. 23-61, confesseurs, art. 62-80 et saintes, art. 87-114. C‘est dans
l‘article 73, qui contient la Vie saint Brandan, que commence la seconde
écriture ; ce sont donc les textes subséquents à celui-là qui nous intéressent
pour une seule raison, la polynomie. Cela étonne peut-être, mais les études
sur ce manuscrit sont peu nombreuses, même si des chercheurs ont parfois
souligné l‘intérêt qu‘il offre (voir par exemple Peter Dembowski 1977 : 172
et nous-même : Anders Bengtsson 1996 : XXX). S‘agissant d‘un témoin
tardif, ses variantes sont rarement inclues dans les éditions critiques, ce qui
est parfaitement compréhensible. Vu les amplifications et les digressions, la
qualité de ce témoin n‘est pas des meilleures. Or il est vrai qu‘on oublie là de
fournir des éléments intéressant les chercheurs dans le domaine de stylistique pour n‘en citer qu‘un seul. En premier lieu, il convient de montrer la
façon dont le copiste travaille, car c‘est quelqu‘un qui ne cesse d‘amplifier
ses textes : s‘il n‘emploie pas tout le temps la polynomie, il explique très
souvent des passages dans les textes sources. Son côté glossateur qui est
visible tout au long des textes n‘est pas négligeable. Certaines de ses variantes montrent parfois un manque d‘érudition, à en juger par ce passage de
la version O de la Vie de sainte Marie l‘Égyptienne: et ensuif moi en un
moustier dejouste le flun Jordan. (ch. 4, ll. 7-8). À cet endroit, notre copiste
choisit d‘écrire : dejouste et pres du fleuve Jordan. Sauf que nous avons là
notre première occurrence de polynomie dans ce manuscrit, il est évident
qu‘il semble ignorer le mot flun, ce qui vaut d‘ailleurs partout dans cette vie
de sainte (voir Dembowski 1977 : 194). D‘autres passages qui semblent témoigner d‘une certaine maladresse ne manquent pas. Citons pour illustrer,
disons, cette insécurité linguistique la variante suivante : en psalmoiant c'està-dire en disant le psaultier (7.3). Dans le milieu ecclésiastique, le verbe
psalmoier ne devait poser de problème à personne, mais cette variante est
loin d‘être la seule à surprendre.
Il va de soi que l‘amplification est un moyen stylistique, d‘origine latine,
fréquent dans de nombreux textes en Moyen Âge. Dès le latin tardif, les
formules telles que plagas et feritas, firmiter et inviolabiter sont recurrents
dans les textes juridiques et légaux (Robert Politzer 1961 : 485 ). Nous avons
là des exemples de substantifs et d‘adverbes, mais Politzer a pu relever des
verbes, à cet endroit des infinitifs : havere, tenere et possedire. Comme il
ressort de ce qui procède, nous pouvons relever non seulement des binômes,
mais aussi des trinômes, chose fréquente en ancien et moyen français. D‘où
notre préférence pour le terme de polynomie, particulièrement apte à notre
étude. Cependant, nous préférons ne pas entrer ici dans la discussion de
l‘usage de la polynomie dans d‘autres textes du Moyen Âge, mais préférons
nous consacrer à la polynomie dans le manuscrit Queen‘s College 305. Car il
65
faut bien parler de polynomie dans ce légendier : le recours sans cesse aux
binômes, aux trinômes et même aux tétranômes frappe tout lecteur (voir p.
ex. Dembowski 1977 : 172).
En parcourant les textes médiévaux, on se rend à l‘évidence que la polynomie s‘explique de différentes manières selon les auteurs. Pour Pierre
Gringore, ce phénomène a un but politique dans ses poèmes (voir Ulla Jokinen 1992), ce qui montre que la polynomie peut être tout à fait volontaire,
sans pour autant que ce soit toujours le cas. Les principes qui régissent la
réduplication synonymique peuvent par conséquent être divers et nous tenterons ici d‘expliquer les mécanismes expliquant son emploi dans le manuscrit
Queen‘s College 305. Le côté glossateur de notre copiste, ajoutant sans cesse
des phrases explicatives, comme nous venons de voir, n‘est pas sans intérêt
si l‘on veut expliquer la polynomie. Le second copiste ajoute, d‘une manière
générale, un synonyme (et nous verrons plus loin que ce sont certains
couples qui sont récurrents), mais il faudrait également noter que, s‘il y a
déjà un binôme dans le texte de départ, il en ajoute même un troisième et,
s‘il y a un trinôme, — ce qui arrive de temps à autre —, il crée un tétranôme.
Tout ceci devient par conséquent une manie et finit même par créer un effet
comique dans les textes. Toutefois, il n‘est pas certain que l‘emploi de la
polynomie soit uniforme dans tous les textes à partir du feuillet 151, où le
second copiste commence son travail. On pourrait avancer l‘hypothèse que
l‘emploi va diminuant vers la fin, lorsque le copiste se lasse de sa tâche. Or,
notre étude montrera que le phénomène apparaîtra tout au long des textes, en
tout cas dans ceux que nous avons dépouillés pour cette étude. Sont choisis
pour cette étude trois vies de saintes, à savoir la Vie de sainte Marie
l‘Égyptienne, la Vie de sainte Geneviève et la Vie de sainte Bathilde (articles
numérotés 89, 98 et 110).
2 Esquisse de la polynomie
Quels critères choisir pour décider s‘il y a synonymie ou non? Tout d‘abord,
il faut avouer que la polynomie rentre dans un domaine plus vaste, celui de
la répétition. D‘après Madeleine Frédéric (1985: 129), on peut discerner trois
classes de répétition : formelle, morpho-sémantique et sémantique. Elle
compte aussi deux sous-groupes dans la dernière classe : la répétition synonymique linguistique et la répétition synonymique situationnelle. Dans cette
étude, c‘est le premier sous-groupe qui nous intéresse ; si deux ou plusieurs
unités lexicales ont le même sens dénotatif et le même sens connotatif, il est
bel et bien question de synonymie. Cela veut dire que la substitution d‘une
unité à l‘autre n‘entraînerait aucune altération du message, ce qui semble
tout à fait suffisant comme critère. Ce critère peut néanmoins être trompeur
dans la mesure où il n‘existe guère de synonymie totale dans les textes médiévaux et peut-être pas dans les textes modernes. Empruntons à ce propos
66
les exemples du français moderne de Robert Martin: si livre et bouquin sont
commutables dans tout environnement, ôter et enlever ne le sont pas (1976:
115). Le dépouillement de nos textes que renferme le manuscrit 305 de
Queen‘s College montre à toute évidence que la synonymie totale est rare
pour des raisons que l‘on comprend : le dessein de notre copiste n‘était peutêtre pas de trouver une équivalence parfaite entre les termes, mais plutôt
d‘expliquer le sens du premier terme, quitte à sortir du champ lexical.
D‘ailleurs, il est très malaisé de comprendre tous les mécanismes qui régissent son suremploi de la polynomie. Les occurrences offertes par ce manuscrit relèvent sans aucun doute d‘un choix, mais lequel ? Est-ce qu‘il suit tout
simplement les procédés existants de l‘époque ou est-ce une tentation de
faire preuve de son érudition ? Si l‘explication de certains termes peut faire
partie de ce dernier objectif, force est de constater que les termes qui sont
suivis par des termes synonymes se passeraient en effet d‘explication pour
un lecteur médiéval, ce que nous allons voir. Le fait d‘expliquer le verbe
psalmoier peut relever d‘un manque d‘érudition et le fait d‘ignorer le mot
flun en est peut-être un autre exemple. Pourrait-on par ailleurs parler
d‘objectif d‘un scribe qui avait comme seule tâche de poursuivre le travail
entamé par son prédécessur ?
Après ces préambules, il faudra maintenant préciser ce que nous voulons
dire par synonymie dans cet article. Nous nous fonderons sur l‘idée qu‘il y a
synonymie si une séquence de deux synonymes appartiennent à la même
catégorie grammaticale et si ces deux sont placés sur le même plan de hiérarchie syntaxique (voir Claude Buridant 1980 : 5). À quelques exceptions
près, les cas qui se présentent dans nos textes semblent tous relever de la
synonymie partielle. Ainsi, on trouve entre autres les couples voye et chemin,
pais et terre, etc., des couples qui ne sont pas sans exemple dans d‘autres
textes médiévaux ; au contraire, car dans bien des cas, il semble s‘agir de
séquences formulaires stéréotypées (cf. Buridant 1980 : 15). Une autre particularité révélatrice chez les couples synonymes semble être l‘irréversibilité,
à titre d‘exemple voye et chemin. Ce couple étant irréversible, nous
n‘attendons pas à rencontrer *chemin et voye dans les textes dépouillés ; la
fixation est donc un élément caractéristique de la polynomie comme le signale Alexandre Lorian (1973: 66). Celui-ci ne manque pas en outre de noter
le nombre important de binômes irréversibles que connaît le francais. Citons
à ce sujet des exemples du type sain et sauf, au fur et à mesure, comme ci
comme ça. Il ne faut donc pas croire que l‘on va rencontrer *à mesure et au
fur, *comme ça comme ci, *sauf et sain dans les textes en français classique
ou moderne. Ces mêmes principes semblent être suivis par les auteurs du
Moyen Âge, en dépit des différences qui existent entre les époques.
Le fait de rencontrer des exemples de la réduplication synonymique dans
les textes du Moyen Âge, c‘est un fait qui n‘étonne aucunement, car les auteurs et les copistes s‘y livrent dès les premiers textes en français. Si ce procédé stylistique apparaît presque partout, il est évident que le nombre de
67
binômes n‘est pas uniforme dans tous les textes pendant toutes les périodes.
En outre, il est à noter que les auteurs de la Renaissance vont jusqu‘à en
abuser ; dans ce cas-là, on pourrait même parler d‘hypertrophie. N‘est-il pas
lieu de rappeler ici la parodie qu‘en fait François Rabelais dans le titre de
son roman Les horribles et espouventables faictz et prouesses du trésrenommé Pantagruel (Lorian 1973: 90) ? Cela dit, ce n‘est pas un pur hasard
si notre copiste du XVe siècle s‘en sert autant, car il semble tout simplement
s‘inscrire dans la tendance qui régnait à l‘époque. La récurrence de certains
couples et surtout le choix de certains termes frappe sans doute plus d‘un,
puisqu‘il est plutôt rare de rencontrer tant d‘exemples de la polynomie, en
tout cas dans les textes hagiographiques.
Le thème de cet article étant l‘humour, il est maintenant temps de
l‘aborder. À partir de quels éléments pourrions-nous parler d‘humour dans
ces textes relatant des vies de saintes ? La référence à François Rabelais
n‘est en effet pas si anodine qu‘on pourrait le croire, mais s‘avère être un
indice révélateur de l‘esprit de l‘époque et Lorian a le mérite de faire mention de cette polynomie facétieuse et parodique (1973 : 90). Loin
d‘appartenir au comique volontaire, les binômes, les trinômes et les tétranômes dans les textes dépouillés du manuscrit 305 du Queen‘s College sont,
croyons-nous, le signe d‘un effet comique que nous qualifierons d‘humour
involontaire. En truffant les textes de binômes, de trinômes, voire de tétranômes, le copiste parvient à créer, à son insu, des textes qui leur confèrent
des traits comiques. Ce n‘est peut-être pas le fait d‘user des couples synonymes qui crée le comique, mais surtout la nature de ces couples synonymes.
Là, nous ne pouvons pas nous empêcher de penser à un exemple tel que la
suivoit et aloit après (voir ci-dessous). Pourquoi vouloir expliciter un verbe
aussi simple, à moins qu‘il faille le considérer comme un trait faisant partie
d‘une manie?
Venons-en maintenant à l‘étude des trois textes et au procédé de travail
sur la polynomie dans le manuscrit Queen‘s College 305. Afin de repérer les
couples synonymes, il faut considérer les conjonctions comme un indice
révélateur. Ainsi, les binômes se reconnaissent facilement avec
l‘identification des conjonctions et, ou et ni. Dans nos textes, la première
conjonction est de loin la plus employée : dans la totalité des cas, nous rencontrons presque toujours et. Ensuite, si nous sommes confronté à un trinôme, la virgule68 précède presque toujours le deuxième élément, suite à
quoi apparaît la conjonction et. Les conjonctions indiquent ainsi le degré de
cohésion des séries de lexèmes de même nature nous permettant de relever
les binômes, les trinômes et les tétranômes. Un dépouillement systématique
nous permettra en outre de distinguer en premier lieu les ensembles de subs-
68
Les systèmes de ponctuation étant flottants au Moyen Âge, il est difficile de parler de virgule, mais on peut tout de même faire certaines observations dans notre manuscrit.
68
tantifs et ensuite les formules adjectivales, deux catégories qui semblent
majoritaires dans les textes. Les formules adverbiales sont, quant à elles, peu
nombreuses. En revanche, on compte bon nombre de formules verbales, ce
que nous avons déjà eu l‘occasion de signaler auparavant (Bengtsson 1996:
XXXI). La plupart de ces formules verbales se constituent d‘infinitifs compléments d‘un même auxiliaire modal et de séries de participes passés introduits par le même auxiliaire de temps ou de voix.
3 Inventaire
3.1 Vie de sainte Geneviève
Commençons par le texte le plus court, la Vie de sainte Geneviève ; il contient d‘environ de 5000 mots (Bengtsson 2006 : LXIX), ce qui est assez peu.
Cependant, les binômes que nous y avons relevés est au nombre de 29.
Comme le texte contient environ 50 lignes dans notre édition, on trouve une
occurrence de polynomie au moins toutes les deux lignes. Certains couples
synonymes reviennent à plusieurs reprises, telles que le couple signifiant
« se souvenir de » : on a d‘une part le parfait se remembra et lui souvint (95.569) et remembra et souvint (95.5), et d‘autre part l‘adjectif souvenante et remambrant (94.10). Dans ce dernier couple adjectival (à l‘ordre
inverse pour une fois), c‘est le premier terme qui paraît plus récent, car il
appartiendrait à l‘époque du moyen français selon le FEW (12, 377a). Si le
copiste ne voulait pas l‘introduire exprès, c‘était peut-être le premier adjectif
qui lui venait à l‘esprit. Le binôme enfermeté et maladie revient, quant à lui,
trois fois, sans qu‘on puisse voir une différence quelconque (96.8, 96.9,
96.17) : il s‘agit donc d‘un couple dit irréversible. On notera en outre le trinôme enfouye, ensevelye et enterree (96.1770). Ces trois mots n‘ont pas tout à
fait le même sens, mais, comme nous allons le voir, nous les retrouverons
presque sous la même forme dans les deux autres textes dépouillés. D‘autres
binômes à signaler sont par exemple curoit et garissoit (96.17), où nous
retrouvons deux étymons différents, l‘un d‘origine latine, l‘autre d‘origine
francique. Mais nous ne croyons pas que ce trait joue un grand rôle dans le
choix du copiste. On remarquera également des couples qui reviendront dans
les deux autres textes comme oroysons et prieres (96.15) et yree et courrouciee (95.4).
69
Renvoie à notre édition (2006) : page et ligne.
Les occurrences qui se réfèrent à 96.17 se retrouvent dans une phrase explicative qui termine la vie de sainte.
69
70
Ce n‘est peut-être pas le fait de rencontrer un grand nombre d‘occurrences
de polynomie qui confère seul un air comique à ce texte, mais il faut aussi
signaler d‘autres exemples à cet égard. Afin de comprendre ce que nous
voulons dire par comique, citons d‘abord le couple contenant les deux prépositions chez et en : chez et en l‘ostel de son père (94.9). Comme on le sait,
le substantif casa en latin s‘est transformé en préposition, à savoir chiés, en
ancien français. C‘est plus tard que nous rencontrerons la forme actuelle,
chez. Même s‘il n‘est pas si saugrenu de penser que notre copiste le savait
aussi, le fait d‘ajouter en l‘ostel (« en la demeure/maison ») nous paraît comique, tant soit peu. Il lui était sûrement difficile de trouver l‘équivalent de
chez en français et c‘est peut-être la raison pour laquelle il a choisi
l‘équivalent de casa latin en français, à savoir ostel. Cela démontre sans
aucun doute la manie dont souffre notre copiste. Aussi amusant que ce soit
pour le lecteur qui connaît son latin, nous pouvons facilement en relever
d‘autres comme le binôme en icelle ville et cité de Paris (96.17). À l‘origine,
la cité désignait la partie la plus ancienne d‘une ville, souvent entourée de
murailles, tandis que la ville se trouvait à l‘extérieur de cette partie. Les appellations intra-muros et extra-muros, toujours en usage, par exemple dans
le cas d‘une ville comme Avignon, en sont un excellent exemple. Les limites
entre ville et cité s‘étant sans doute estompées à l‘époque, le choix du copiste
est peut-être compréhensible, mais il est vrai que cette tautologie peut être
contradictoire. Tant qu‘on y est, on remarquera également un genre de binôme, qui, pourtant, n‘est pas si rare au Moyen Äge. Il s‘agit ici des cas où
le verbe estre fait fonction de verbe dit vicaire71, comme dans fut et devint,
et, de plus, on relève deux fois le couple synonyme fut et demoura (95.5,
96.13). Clemens Diekamp signale à ce sujet des cas identiques dans les
chartes (1972 : 165). Nous rencontrons en outre fut et vesqui (96.8) et estoit
et apparoissoit (96.9) qui, eux aussi, font penser à des formules stéréotypées.
3.2 Vie de sainte Bathilde
Ce texte, nettement plus long que celle de sainte Geneviève, renferme 84
polynômes environ. Ce nombre est donc un peu plus élevé que celui que
nous avons signalé auparavant (Bengtsson 1996 : XXX) pour la simple raison que nous avons pu depuis lors relire des leçons douteuses dans le manuscrit Queen‘s College 305. Tout comme dans la Vie de sainte Geneviève,
l‘engouement du copiste pour certains couples synonymes est évident. Ainsi,
nous relevons le couple lié et joyeux dont il y a quatre occurrences, dont trois
avec le substantif chiere lyee et joyeuse (2.7, 25.8, 38.5)72, et lyé et joyeulx
71
Le système des verbes « vicaires » est plus développé et plus utilisé en moyen français.
Voir à ce sujet Martin et Wilmet 1980 : § 322.
72
Renvois à la page et à la ligne dans notre édition (1996).
70
(37.12). Comme il ressort de ces exemples, l‘ordre des deux termes est
presque toujours figé, ce dont on a de nombreux exemples au Moyen Age
(cf. Buridant 1980 : 33). Entrent dans ce même champ sémantique les participes passés eslyessee et resjouye (27.13) et eslyessez et resjouyssiez (27.14),
tous les deux issus des verbes signifiant « (se) réjouir ». On remarquera
qu‘ils se trouvent dans le même passage. Le premier verbe ne devance guère
le second en ce qui concerne la datation, car, l‘itératif resjouir apparaît à la
fin du XIIe siècle (FEW 4, 77a) et esleecier un peu plus tôt, mais au même
siècle (FEW 5, 129b). Dans d‘autres cas, le copiste semble expliciter le premier terme ; nous rencontrons ce procédé dans la formule verbale ameindroient et diminuroient entre autres. Le second terme est décidément plus
récent, étant donné que le sens de « diminuer » n‘est attesté qu‘au XVe siècle
(FEW 3, 81a).
En outre, il arrive de temps en temps qu‘un binôme suive le modèle établi, où le premier terme, d‘origine allogène, est complété par un terme issu
du latin comme dans guerdon et remuneracion (=‘récompense‘) (40.11), qui
est attesté ailleurs (cf. Diekamp 1972 : 115). C‘est d‘ailleurs un trait signalé
par Politzer dans son étude sur les textes en latin tardif (1961 : 484), mais il
s‘agit là d‘un autre contexte : l‘usage de couples de synonymes s‘explique
par la nature légale des textes, intimément liée au bilinguisme de l‘époque,
ce qui n‘est pas le cas ici. Il est également important de savoir que le deuxième terme est bien plus récent que le premier. Il est vrai que le sens de
« salaire » est attesté plus tôt, mais le sens de « récompense » n‘est attesté
qu‘au XVe siècle (FEW 10, 247a), ce qui est nettement plus tard. Cela
n‘empêche que, parfois, les deux termes sont dans l‘ordre inverse : frappoit
et feroit (45.13), où le second terme semble plus ancien. Il sera évincé par le
premier en Moyen français (FEW 3, 467a). C‘est donc un verbe qui était en
voie de disparition. Le choix du copiste de compléter le substantif escrevantteur par subjugeur (21.17) est en revanche parfaitement compréhensible, en
tout cas en ce qui concerne la datation. Le premier terme datant des XIIeXIIIe siècles (FEW 2 :2, 1316a), le second est d‘une date plus récente, car il
appartient à l‘époque du moyen français (FEW 5,62a). On ne parvient donc
pas à trouver un seul modèle dont se sert notre copiste, mais l‘emploi des
couples de synonymes paraît tout à fait fortuit.
Les verbes pour désigner « se cacher » sont bien représentés dans ce texte,
puisque la servante Bathilde essaya de se cacher pour éviter de devenir la
nouvelle épouse d‘Erchinoald, le prince du palais. Ainsi, nous relevons non
seulement les infinitifs dans le binôme musser ne cacher (3.9), mais aussi le
parfait dans le trinôme se repost, mussa et cacha (3.7) qui se trouve dans le
même passage. Autre couple synonymique dont l‘ordre semble fixe est représenté par les formes verbales désignant « rentrer, revenir » : on a d‘une
part le participe passé repairé et retourné (6.16), l‘infinitif repairier et retourner (9.18) et l‘imparfait s‘en repairoit et retournoit (10.8) et d‘autre part
le substantif repaire et retour (10.15), toujours dans le même ordre. Si nous
71
examinons le binôme cuyder ne croire (38.7), le procédé du copiste est clair,
car tout en explicitant le premier terme, peut-être vieilli à l‘époque (il est
qualifié de périmé depuis 1662 selon le TLF), il suit une règle qui est récurrente dans le domaine de la réduplication synonymique : le second terme
servira de support explicatif au premier. N‘oublions pas non plus le binôme
remembra et souvint que nous venons de voir dans Geneviève ; dans Bathilde une seule occurrence est attestée (9.3). De même pour le binôme enfouyrent et enterrerent (44.12), dont deux se retrouvaient dans Geneviève
dans le trinôme enfouye, ensevelye et enterree. Le couple remaindroit et
demoureroit (9.5) apparaît également dans ce texte ainsi que dans les deux
autres, mais sous d‘autres formes. Il en est de même avec le couple enfouyrent et enterrerent (44.12) qui apparaîtra à la fin du texte lors de
l‘inhumation. Les formules adverbiales, quant à elles, sont peu nombreuses
et nous ne pouvons que relever le couple appertement et manifestement
(14.10), où il est difficile de voir la raison de ce binôme, ne serait-ce que
pour un effet stylistique si cher à notre copiste.
Est-il alors possible de relever des occurrences aux traits comiques dans
ce texte ? En effet, on peut aisément y relever des occurrences qui font penser à un humour involontaire. Parmi elles, nous voudrions signaler vueil et
ayme mieulx (18.11), car il serait difficile d‘admettre que le second verbe a
la fonction d‘expliciter le premier. Il en est de même avec voye et chemin qui
revient à plusieurs reprises et qui semble être un binôme de prédilection pour
notre copiste. Dans Bathilde, nous en relevons une occurrence (7.4). Encore
une fois, on comprend mal pourquoi le deuxième terme expliciterait le premier. Quoi qu‘il en soit, ce binôme paraît appartenir au groupe de synonymes d‘ordre fixe, mais comme c‘est un couple récurrent dans les textes
médiévaux, nous n‘allons pas trop y insister. Plus curieux peut-être, mais pas
moins comique, s‘avère le trinôme misent a mort, occirent et tuerent (19.14),
où le seul terme qui pourrait poser problème à un lecteur du XVe siècle est le
second terme, à savoir le verbe occire, qui tombera en désuétude le siècle
suivant (FEW 7, 299a). Faut-il voir là un effort de la part du copiste de se
servir de mots anciens et nouveaux afin de compléter la palette de synonymes ? Plus compréhensible, mais aussi comique que le trinôme précédent
est le suivant : achoyson, cause et rayson (27.5). Le premier terme est certes
ancien et plutôt démodé à l‘époque du copiste, mais pourquoi ne pas se contenter d‘un seul terme explicitant le premier? Est-ce à cause de la nature fixe
du couple synonyme cause et raison (voir Diekamp 1972 : 117) ? Appartiennent également à ce groupe le binôme chambres et habitaçons qui apparaissent deux fois (24.15, 25.4), où le sens du premier terme n‘était sans
doute obscur pour personne et le binôme chartre et lectre, également attesté
deux fois dans la Vie de sainte Bathilde (31.12, 32.3). Une circonstance atténuante dans le dernier cas pourrait être la nature du premier terme qui pourrait être mal interprété. À cause de l‘homonymie avec chartre venant du
latin carcere (‘prison‘), il n‘est peut-être pas si surprenant de rencontrer
72
l‘explicitation de ce terme. Mais en étudiant le contexte, aucun doute ne
plane sur le sens de ce terme dans la première occurrence: chartre et lectre
seellee.
Or, la liste des binômes à trait comique ne touche pas encore à son terme ;
il est possible d‘en relever d‘autres, tels que nulle chose et riens (31.15).
Nous avons là un exemple où l‘usage d‘un binôme relève plutôt d‘une stylistique poussée à l‘extrême. Comme on le sait bien, l‘adverbe rien, provenant
du latin rem (avec le sens de « chose »), fut au fur et à mesure remplacé par
le produit de causa, à savoir chose. Ce sens est attesté dans de nombreux
textes en ancien français, mais il il faut noter qu‘au XV e siècle le mot nul
s‘associe plus volontiers à chose (Martin 1966 : 189)73. L‘occurrence de ce
couple synonymique s‘explique tout simplement par le fait que rien est en
train de perdre son sens originel. Le substantif rien semble donc porter sa
valeur négative au XVe siècle, mais surtout dans des tournures adverbiales.
D‘après Brunot (1905 : 432), cette valeur est même attestée au XVIe siècle
dans certains contextes. Le synonyme choisi par le copiste pourrait par conséquent être un témoin intéressant dans l‘évolution sémantique de rien. Peutêtre le copiste jugeait-il nécessaire d‘expliciter le premier terme, vu que son
sens premier s‘était affaibli à l‘époque ? Car il est vrai que l‘expansion du
premier terme n‘est pas trop utile pour la compréhension de la phrase. De
même, sans raison apparente, le copiste fait encore une fois preuve de maladresse en se servant d‘un couple de synonymes qui revêt un caractère comique, à savoir grans plours et larmes (44.2). Cette leçon ne posait, comme
tant d‘autres, sans doute aucun problème à un lecteur de l‘époque, mais
semble témoigner du souci, ou si l‘on veut, la manie de notre copiste de
créer des couples de synonymes gratuitement. Enfin, le binôme graces et
merciz (37.10, 39.8), dans la locution verbale rendre graces/mercis, en est
un autre exemple. À en croire le FEW, il n‘y a aucun laps de temps entre les
deux locutions ; elles sont toutes les deux attestées au XIIe siècle (4, 245b et
6.2-3, 16b). On ne pourrait donc pas alléguer une raison apparente pour expliquer l‘usage du deuxième terme. Le souci de compléter un terme semble
primordial pour notre copiste.
3.3 Vie de sainte Marie l‘Égyptienne
Le troisième texte que nous avons dépouillé, la Vie de sainte Marie
l‘Égyptienne, n‘a guère besoin de présentation. Il est presque aussi long que
la Vie de sainte Bathilde, le nombre de mots étant de 8 000 mots74. Comme
on peut s‘y attendre, les polynômes sont aussi nombreux que dans les deux
autres textes, car on y compte 126 occurrences en tout. Il va de soi que cer-
73
74
D‘après le FEW, ce sens est attesté jusqu‘en 1610 (10, 285a).
Le manuscrit 305 appartient chez Dembowski à la version O.
73
tains couples reviennent plus d‘une fois tels que les mots désignant l‘action
de prier et la prière (cf. Geneviève) : ora et prya (5.8) ; en depriant, requerant et orant75(22.5) ; en orant et priant (68.1) ; faire oroyson et priere
(24.1) ; depriant et requerant (46.2) ; pryoie et requeroye (50.3, 50.5). Notre
copiste semble donc se servir de trois étymons de base pour désigner cette
action : or-, prie- et requer-. L‘usage du verbe deprier, quant à lui, rentre
tout à fait dans le modèle établi par le copiste, le sens de « prier » étant attesté au XIIIe siècle (FEW 9, 338a). D‘autres couples qui reviennent à plusieurs
reprises sont les substantifs voie et chemin, dont nous avons non moins de
neuf occurrences (9.5, 18.9, 44.4 bis etc.) (cf. Bathilde) et siecle et monde
avec trois occurrences (40.4, 49.6, 67.7). Il s‘agit ici des couples irréversibles. Ensuite, le couple dire et conter apparaît quatre fois en tout (30.3,
30.5, 30.6, 33.4). Une de ces occurrences, la troisième, renferme la variante
racompter, ce qui n‘étonne pas (il date du XIIe siècle selon le FEW 2:2,
995a).
Il arrive non seulement que l‘on puisse déceler une légère variation dans
les occurrences que nous avons relevées, mais aussi qu‘on relève différents
étymons qui font partie des polynômes. Il suffit de penser aux substantifs
signifiant « regret, repentir » ; on rencontre deux fois le binôme contricion et
repentance (39.5) (FEW 9,118b), sans pour autant qu‘on arrive à discerner
une différence chronologique. Plus loin, ce couple est complété par un troisième élément : contriction, repentance et penitence (39.10), mais dont le
sens ne rentre pas tout à fait dans le même moule, puisque ce mot contient
également l‘idée d‘expiation. Il en est de même avec le verbe signifiant « cacher » (cf. Bathilde), où nous rencontrons une panoplie de quatre étymons
différents qui apparaissent d‘une part dans un trinôme : escondu, cachie et
mussie (29.9), et un binôme : reposte et escondue (29.10). Par rapport aux
relevés dans la Vie de sainte Bathilde, où nous en avions deux occurrences,
les résultats sont confirmés. Plus le texte est long, plus nous rencontrons des
polynômes du même genre. D‘autres exemples qui méritent d‘être signalés
sont les verbes signifiant « rester, habiter, demeurer » : converser, demourer
et habiter (6.14) et ester et demourer (17.6). Il s‘agit ici — nous l‘avons
déjà vu dans la Vie de sainte Geneviève — de cas où estre fait fonction de
verbe vicaire ou passe-partout. Pour les verbes désignant « achever », le
texte contient aemply et acomply (16.3), où le premier terme était certes
vieilli à l‘époque, mais aussi finee et acomplie (6.18). Quatre fois, le verbe
vicaire précède acomplir : nous avons d‘une part l‘infinitif faire et acomplir
(31.8, 31.15, 42.7) et d‘autre part le subjonctif imparfait feisse et acomplisse
75
L‘éditeur se trompe en choisissant la leçon segnant (certes, avec un point d‘interrogation)
(Dembowski 1977 : 196), mais, vérification faite sur place, nous pouvons démontrer qu‘il est
bel et bien question du verbe requerir qui revêt ce sens dès les premiers textes (FEW 10,
282b).
74
(36.5) : En ce qui concerne l‘emploi du verbe faire, il est attesté dans
d‘autres textes (voir Diekamp 1972 : 136). Pour finir, mentionnons les quatre
étymons qui signifient tous « enterrer », car nous rencontrons non seulement
fouyr ne chaver (72.5) et en fouant et chevant (74.1), mais aussi enfouy et
enseveli (74.2). Ces étymons apparaissent dans les deux autres textes.
Parfois, — ce que nous avons déjà vu auparavant — nous rencontrons
les mêmes étymons dans deux classes grammaticales différentes. Dans la Vie
de sainte Marie l‘Égyptienne, c‘est par exemple le cas des substantifs peines
et travaus (29.17, 29.18) qui apparaît aussi une fois au singulier : sanz peine
et sans travail (41.5). En outre, on rencontre le trinôme verbal me penay,
travaillay et esforcay (38.9) qui contient donc le verbe s‘esforcer. D‘un côté,
nous avons les adjectifs piteux, debonnaire et misericors (36.13) et piteuse,
misericordieuse (39.10), mais aussi les substantifs pitié et misericorde
(46.2). L‘étymon latin QUARERE revient dans les formes verbales conqueissent et acquerissent (15.5) et acquisse et conquisse (31.11), mais aussi dans
les substantifs sans conqueste et sans acquisition (15.6), où l‘ordre des deux
étymons semble irréversible. Ici, on a plutôt affaire à des synonymes partiels : le premier signifie « s‘emparer de force », le second « devenir propriétaire de ». En outre, nous pouvons relever les mots qui signifient ce qui est
« sale » et « bas » ; les substantifs ordures et viltez (39.7) en sont un bon
exemple, mais aussi les adjectifs ors et vilz (50.4), viles et deshonnestes
(33.6) et puant et ort (33.7). Nous assistons ici à une variation de combinaisons et d‘ordre, où l‘idée d‘exprimer le dégoût paraît être le dénominateur
commun de tous ces lexèmes.
Sinon, il arrive aussi dans la Vie de sainte Marie l‘Égyptienne qu‘un binôme suive le modèle établi, si fréquent dans les textes du Moyen Àge, où le
premier terme, d‘origine savante, est complété par un terme populaire. Le
texte nous fournit le couple cogité et pensé (27.4), où le premier terme ne
date que du XVe siècle (FEW 3 :1, 841a), ce qui est relativement tard. De
même pour juxte et pres (72.8) où le terme savant cette fois-ci est un peu
plus ancien, datant du XIIIe siècle (FEW 5, 96b). Mais le contraire est également possible, ce dont témoigne le couple sui nee et native (31.1). Ce dernier adjectif savant est attesté chez Froissart selon le FEW (7, 45a). Est-ce
simplement la latinisation qui est le motif de l‘usage de cet adjectif d‘origine
savante ? Ou le copiste veut-il faire preuve de son érudition ?
En revanche, — et là, nous entrons de nouveau dans le champ des polynômes de l‘ordre comique — nous avons beaucoup de mal à comprendre la
raison qui pousse le copiste à expliquer le superlatif analytique lorsque le
copiste ajoute un superlatif synthétique ainsi qu‘il ressort de ce couple : tres
mauvais et pessime delict (33.3). On aurait mieux compris si le copiste avait
choisi l‘ordre inverse, ce qui nous amène à nous interroger sur les mécanismes qui régissent le choix du deuxième terme. Faut-il encore une fois
imputer cet ajout à la latinisation qui régnait à l‘époque ? À moins qu‘il
faille considérer pessime comme un mot savant employé dans le but de dé75
montrer les liens avec le latin, l‘adjectif était de toute évidence vieilli à
l‘époque. Il est encore plus difficile de comprendre la raison de compléter le
verbe suivre dans ce cas : la suivoit et aloit apres ele (18.9), d‘autant plus
qu‘il y aura exactement la même chose un peu plus loin lorsque le même
procédé revient : me suis tu et viens apres moy (20.8). Ce sont là des
exemples qui confèrent à ce texte un air comique, d‘après nous, car le sens
des premiers termes n‘était sans aucun doute obscur pour personne. La
même chose vaut également pour le couple de synonymes peis ou feves
(FEW 8, 605a et 3, 339a) qui ne devait poser aucun problème pour la compréhension. Les deux substantifs étaient, comme on le sait, établis dès
l‘époque ancienne et on remarquera en outre qu‘ils se trouvent dans une
phrase explicative : li autre portoient le leun cuyt en eaue, c'est-à-dire ou
peis ou feves (12.4). Notre copiste explique alors le mot leun (=‘légume‘) en
l‘interprétant à sa guise. Les polynômes qui revêtent un certain air comique
sont donc aussi fréquents dans ce texte que dans les deux autres.
Faut-il de la même manière rattacher à ce groupe le binôme que nous préférons appeler aspectuel ? Dans un endroit, nous rencontrons en effet le
couple fu et estoit, c‘est-à-dire deux formes verbales issues du même verbe,
estre, la seule différence étant l‘aspect ainsi qu‘il ressort de la phrase : Tel fu
et estoit li ordre… (15.1). S‘il est peut-être difficile de comprendre cet emploi, on saisit plus facilement le sens d‘un binôme temporel, qui apparaît de
temps à autre dans ce texte : je vous ay dit et dirai (10.2), puisque le second
terme semble affirmer le sens du premier. Mais en examinant le texte source,
on s‘aperçoit que le copiste a, contrairement à ce qu‘on pense, ajouté le premier terme : Li conmandemenz de l‘ordre estoit tiex conme ge vos dirai
(10.1-2). Par conséquent, il s‘avère que les binômes de cette nature, qu‘il soit
temporels ou aspectuels, ne sont pas insolites dans les trois textes. Ces
couples relèvent aussi de la fixation : l‘ordre paraît être irréversible même
dans ces cas-là.
Si nous restons dans le champ comique pour ainsi dire, on peut facilement
citer d‘autres exemples qui appartiennent à ce groupe, bien que l‘on ne comprenne pas toujours la raison de tous ces ajouts explicatifs. Ainsi, dans le
trinôme nous tirasmes et entrasmes en mer et siglasmes (35.9), le copiste fait
preuve d‘une grande connaissance lexicale en se servant du verbe sigler,
d‘origine scandinave (FEW 17, 64b). Ce choix surprend davantage le lecteur,
car il fait plutôt penser à un copiste soucieux de compléter à tout prix les
mots du texte original. Et s‘il nous arrive de rencontrer une fois le couple
angle et coignet dans Bathilde (3.8), le côté glossateur du copiste apparaîtra,
puisqu‘il nous fournit dans Marie le trinôme angle et quanton ou cognet
(38.14), où le copiste, pour une fois, a opté pour deux conjonctions dans ce
trinôme, et et ou, ce qui pourrait être un indice révélateur. Comme le tout
dernier terme est un mot ancien d‘après le FEW (2 :1, 230b), nous avons par
conséquent du mal à comprendre l‘ajout de ce terme, à moins que le copiste
ne soit en train de créer son propre glossaire.
76
4 Remarques finales
Au terme de cette analyse, il est temps de conclure. Dans cette étude ont été
analysées trois vies de saintes que renferme le manuscrit Queen‘s College
305, conservé à Oxford, du point de vue de l‘occurrence de la polynomie.
Nous avons pu constater que le second copiste, qui succède au premier copiste au feuillet 151, au beau milieu de la Vie de saint Brendan, souffre
d‘une véritable manie. En truffant ses textes de binômes, de trinômes et
même de tétranômes, il crée, à son insu, un effet comique à l‘instar d‘autres
auteurs de l‘époque. Non seulement la fréquence, mais aussi la nature de ces
couples synonymes frappent le lecteur, quoique la fréquence soit assez uniforme dans l‘ensemble, en tout cas pour les vies de sainte Geneviève et de
Bathilde. La fréquence dans sainte Marie l‘Égyptienne est, on l‘a vu, cependant un peu plus élevée.
Quant à la nature de ces couples, nous avons pu relever suivoit et aloit
après, qui ne nécessiterait aucune explication, mais aussi sui nee et native,
où le terme d‘origine savante complète le premier. Contrairement à ce qu‘on
peut penser, le copiste ne suit donc pas toujours le modèle établi : expliciter
un terme jugé difficile ou démodé. Toutes ces occurrences ne paraissent pas
relever de la contingence, mais d‘un choix chez le copiste. Il est également
naturel que cette manie finisse par conférer un air comique aux textes, en
tout cas dans les textes dépouillés, mais nous n‘avons pas l‘impression que le
cas de figure serait différent dans d‘autres textes.
Toutes proportions gardées, les textes subséquents au feuillet 151 dans le
Queen‘s College 305 peut faire penser à un auteur moderne, Raymond Queneau que Lorian a le mérite de citer au sujet de cette figure de style (1973 :
92, note 42). À cet égard, son extrait est tout à fait pertinent comme conclusion de cette étude :
Vers le milieu de la journée et à midi, je me trouvai et montai sur la plateforme et la terrasse arrière d‘un autobus et d‘un véhicule des transports en
commun bondé et quasiment complet. (Queneau 1947 : 8 )
Même si la réduplication synonymique était un moyen stylistique bien en
usage au Moyen Âge, les binômes, trinômes et les tétranômes créés par le
second copiste du manuscrit Queen‘s College 305 font rire.
77
Bibliographie
Bengtsson, A. (1996), La Vie de sainte Bathilde. Quatre versions en prose des XIII e
et XVe siècles, publiées avec introduction, notes et glossaire, Lund : Lund University Press.
Bengtsson, A. (2006), La Vie de sainte Geneviève. Cinq versions en prose des XIV e
et XVe siècles, Stockholm : Almqvist & Wiksell International.
Brunot, F. (1905), Histoire de la langue française des origines à 1900. II, Paris :
Armand Colin.
Buridant, Cl. (1980), Les binômes synonymiques. Esquisse d‘une histoire des
couples synonymiques du Moyen Äge jusqu‘au XVIIIe siècle, in Bulletin du
Centre d‘analyse de discours, 4, 5-80.
Dembowski, P. F. (1977), La Vie de sainte Marie l‘Égyptienne. Versions en ancien
et en moyen francais, Genève : Droz.
Diekamp, Cl. (1972), Formelhafte synonymenhäufungen in altfranzösischen, München : Wilhelm Fink Verlag.
FEW = Wartburg, W. von. 1928-2003. Französisches etymologisches Wörterbuch,
Bonn, Leipzig, Berlin, Bâle : Zbinden.
Frédéric, M. (1985), La Répétition. Étude linguistique et rhétorique. Beihefte zur
Zeitschrift für romanische Philologie. Band 199, Tübingen : Max Niemayer
Verlag.
Jokinen, U. (1994), Réduplication synonymique dans quelques poèmes politiques de
Pierre Gringore, in La grande rhétorique, hommage à Paul Zumthor. Actes du
colloque international Université McGill, Montréal, 5-6 octobre 1992, Le
Moyen Français, 34, 103-122.
Lorian, A. (1973), Tendances stylistiques dans la prose narrative française du XVIe
siècle, Bibliothèque française et romane. Série A : Manuels et études linguistiques. Paris : Klincksieck.
Martin, R. (1976), Inférence, antonymie et paraphrase, Paris : Klincksieck.
Martin, R, Wilmet, M. (1980), Syntaxe du moyen français, Bordeaux : Sobodi.
Martin, R. (1966), Le mot rien et ses concurrents aux XIVe et XVe siècles, Paris :
Klincksieck .
Politzer, R. L. (1961), Synonymic Repetition in Late Latin and Romance. Language,
in Journal of the Linguistic Society of America, Vol. 37. Nr. 4, 484-487.
Queneau, R. (1947), Exercices de style, Paris: Gallimard.
Venckeleer, Th. (1992), L‘information plurielle comme levier interprétatif en moyen
français, in VIIe Colloque sur le Moyen Français. Gand 16-17.5.1991, Le
Moyen Français, 33, 1993, 339-348.
78
Nonsenspoesie in der deutschsprachigen
Literatur
Axel Fritz
Universität Stockholm
Ursprung und Entwicklung
Vielleicht denkt man, vor allem im Ausland, in erster Linie nicht an Humor
oder gar Nonsens in der deutschsprachigen Literatur, sondern an moralisches
Gewicht und philosophischen Tiefsinn. Madame de Staël spricht bekanntlich
in ihrem Buch De L‘Allemagne (1810) vom ‖Land der Dichter und Denker‖.
Aber gerade deshalb gibt es in der deutschsprachigen Literatur auch Humor
und Nonsens, weil beide auf einer philosophischen Haltung beruhen:
Wenn der Mensch, wie die alte Theologie tat, aus der überirdischen Welt auf
die irdische herunterschauet: so zieht diese klein und eitel dahin; wenn er mit
der kleinen, wie der Humor tut, die unendliche ausmisset und verknüpft: so
entsteht jenes Lachen, worin noch ein Schmerz und eine Größe ist.76
Die Galgenpoesie ist ein Stück Weltanschauung. [...] ein Galgenbruder ist die
beneidenswerte Zwischenstufe zwischen Mensch und Universum. Nichts
weiter. Man sieht vom Galgenberg die Welt anders an, und man sieht andre
Dinge als Andre.‖77
Nonsens soll durch die Zersingung78 von Kinderliedern entstanden sein.
Aber Kinderlieder – zumindest sehr alte wie in Achim von Arnims und Clemens Brentanos Sammlung Des Knaben Wunderhorn (1806-08) – haben in
ihrer unbegrenzten Phantasie und Lust an Wortspielen überhaupt oft einen
Zug von Nonsens, sei es spontan aus Kindermund oder bewußt gestaltet von
einem inzwischen anonym gewordenen Autor:
76
Jean Paul (Jean Paul Friedrich Richter, 1763-1825), Vorschule der Ästhetik (1804, erweitert
und überarbeitet 1813), §33, zitiert nach Bartsch (1979: 89).
77
Wie die Galgenlieder entstanden, Morgenstern (1947: 14-15).
78
von Wilpert (1964: 466). ‘Zersingen ‘ – ‘durch häufiges ungenaues Singen verändern‘
(Wahrig 1975: 1462), ‘den ursprüngl. Wortlaut eines Volksliedes durch ungenaue Überlieferung ändern‘ (Duden 1996, I: 844).
79
Quibus, quabus,
Die Enten gehn barfuß,
Die Gäns haben gar keine Schuh,
Was sagen dann die lieben Hühner dazu?
Und als ich nun kam an das kanaljeische Meer,
Da fand ich drei Männer und noch viel mehr;
Der eine hatte niemals was,
Der andre nicht das
Und der dritte gar nichts;
Die kauften sich eine Semmel
Und einen Zentner holländischen Käse
Und fuhren damit an das kanaljeische Meer.
Und als sie kamen an das kanaljeische Meer,
Da kamen sie in ein Land, und das war leer,
Und sie kamen an eine Kirche von Papier,
Darin war eine Kanzel von Korduan
Und ein Pfaffe von Rotstein,
Der schrie: ‖Heute haben wir Sünde getan,
Verleiht uns Gott das Leben, so wollen wir morgen wieder dran!‖
Und die drei Schwestern Lazari,
Katharina, Sibilla, Schweigstilla,
Weinten bitterlich
Und der Hahn krähete Buttermilch!79
Auch Zaubersprüche könnte man in ihrer Rätselhaftigkeit als eine Art Nonsens sehen. Sie sind bereits seit dem frühen Mittelalter überliefert und finden
sich u.a. in den Volksmärchen und Volksbüchern,80 vor allem dem vom
Doktor Faust (1587) und weiteren Bearbeitungen dieses Stoffs. In ihrem
Geiste dichtete Goethe das bekannte ‖Hexen-Einmaleins‖ im Faust:
Du mußt verstehn!
Aus Eins mach Zehn,
Und Zwei laß gehn,
Und Drei mach gleich,
So bist du reich.
Verlier die Vier!
Aus Fünf und Sechs –
So sagt die Hex –
Mach Sieben und Acht,
So ists vollbracht:
Und Neun ist Eins,
Und Zehn ist keins.
Das ist das Hexen-Einmaleins!81
79
Kinderpredigt, von Arnim & Brentano (1963, 3: 197).
So nannte Joseph von Görres in seiner Sammlung Die Teutschen Volksbücher (1807) die
spätmittelalterlichen Prosafassungen mittelalterlicher Epen und Sagen.
81
Goethe (1962, 9: 76-77).
80
80
Solche Verse blieben aber Einzelfälle wie die eine oder andere Verszeile der
Romantik, die im Geiste der Volkspoesie Kindlichkeit, Zauber oder Mystik
imaginieren soll. Die bürgerliche Tüchtigkeit, die im weiteren Verlauf des
19. Jhs. Gesellschaft wie Literatur des deutschsprachigen Raums kennzeichnete, hatte zwar Sinn für Humor, aber keinen für Unsinn. Literarischer Nonsens ist aber kein Unsinn, sondern nur Verzicht auf konventionellen Sinn zugunsten eines neuen, ungewöhnlichen Sinns. Solch bewußt gestalteter literarischer Nonsens entstand in größerem Umfang erst um 1900 innerhalb des
Kabaretts und seines Umfelds in München, Berlin und Zürich als Teil des
Modernismus und prägte nachhaltig die Entwicklung der modernen Lyrik.
Diese Blütezeit endete vorläufig mit der künstlerischen Freiheit der Weimarer Republik und den Wirren des Exils, in die es u.a. die Dadaisten und Kurt
Schwitters verschlug. Ende der 1950er Jahre versuchten die Dichter der Wiener Gruppe, mit der Konkreten Poesie wieder an die verschiedenen Spielarten des Modernismus anzuknüpfen. Ernst Jandl (1925-2000) wies in dem
Aufsatz Österreichische Beiträge zu einer modernen Weltdichtung (1966)82
u.a. auch auf Schwitters hin, und in seiner Lyrik konnte sich der Nonsens
noch einmal entfalten. Eines der am meisten zitierten Beispiele ist der phonematische Scherz lichtung:
manche meinen
lechts und rinks
kann man nicht
velwechsern.
werch ein illtum!83
Christian Morgenstern (1871-1914)
Seine Nonsenspoesie in den Sammlungen Galgenlieder (1905), Palmström
(1910), Palma Kunkel (1916) und Der Gingganz (1919) könnte man als literarische Parallelerscheinung zum sprachwissenschaftlichen Strukturalismus
Ferdinand de Saussures und der philosophischen Sprachkritik Fritz Mauthners sehen:
Zeitgenosse de Saussures zerlegt Morgenstern das sprachliche Zeichen in
Lautkörper und Bedeutung und läßt die Lautgruppen ein skurriles Eigenleben
entfalten, sinnsprengende und sinnstiftende Verbindungen eingehen oder die
Mechanismen der Grammatik ad absurdum führen.84
82
Melzer (1984: 752).
Melzer (1984: 765-766).
84
Ţmegač (1980: 324).
83
81
Hier werden mehrere Ansätze des Modernismus vorweggenommen, das traditionelle Lyrikverständnis des Publikums zu unterlaufen, die später von den
Dadaisten und Kurt Schwitters fortgeführt wurden – vom reinen Lautgedicht
wie Das große Lalula:
Kroklokwafzi? Semememi!
Seiokrontro – prafriplo:
Bifzi, bafzi; hulalemi:
quasti basti bo…
Lalu lalu lalu lalu la! (1. Strophe)85
bis zum lettristisch stummen Gedicht Fisches Nachtgesang, das in ovaler, an
die Form eines Fisches gemahnender Anordnung der Zeilen nur aus den metrischen Zeichen für Längen und Kürzen besteht.86 Die meisten Gedichte haben aber eine traditionelle Form mit regelmäßigem Metrum und Reim. In einem der bekanntesten, Der Werwolf, spielt Morgenstern mit den Möglichkeiten und Begrenzungen des grammatischen Paradigmas für die Substantivdeklination und der Homonymie von ‘Wer‘/‘wer‘:
Ein Werwolf eines Nachts entwich
von Weib und Kind und sich begab
an eines Dorfschullehrers Grab
und bat ihn: ‖Bitte, beuge mich!‖
Der Dorfschulmeister stieg hinauf
auf seines Blechschilds Messingknauf
und sprach zum Wolf, der seine Pfoten
geduldig kreuzte vor dem Toten:
‖Der Werwolf‖, sprach der gute Mann,
‖des Weswolfs, Genitiv sodann,
dem Wemwolf, Dativ, wie mans nennt,
den Wenwolf, – damit hats ein End.‖
Dem Werwolf schmeichelten die Fälle,
er rollte seine Augenbälle.
‖Indessen‖, bat er, ‖füge doch
zur Einzahl auch die Mehrzahl noch!‖
Der Dorfschulmeister aber mußte
gestehn, daß er von ihr nichts wußte.
Zwar Wölfe gäbs in großer Schar,
doch ‘Wer‘ gäbs nur im Singular.
85
Morgenstern (1947: 23); Morgenstern unterstreicht den Nonsens noch dadurch, daß er diese
Buchstabenkombinationen sogar mit diakritischen Zeichen versieht!
86
Morgenstern (1947: 31).
82
Der Wolf erhob sich tränenblind –
er hatte ja doch Weib und Kind!!
Doch da er kein Gelehrter eben,
so schied er dankend und ergeben.87
Die Pointe ist, daß der Schulmeister, der ja auch nur ein Dorfschulmeister
war, den ethymologisch verschiedenen Ursprung des ‘wer‘ in ‘Werwolf‘ und
des Fragepronomens ‘wer‘88 nicht zu kennen scheint: so kann er es zwar
beugen, obwohl die Beugung beider Zusammensetzungsglieder grammatisch
unzulässig ist, findet aber keine Pluralform für beide, weil er auch nicht
weiß, daß die Form des Fragepronomens die Funktion von Singular und Plural hat. Dabei wäre der Wunsch des Tieres so leicht zu erfüllen, denn es gibt
ja nicht nur ‘Wölfe‘, sondern auch ‘Werwölfe‘, zumindest als grammatische
Form, wenn auch nicht in der Realität. Diese Art Nonsens erschließt sich in
all ihren Nuancen natürlich nur dem Deutschkundigen.89
Morgenstern, der als Übersetzer von Peer Gynt Dänisch bzw. norwegisches ‘bokmål‘ beherrschte, hat in Schweden Einfluß auf andere Dichter ausgeübt. So ist Hjalmar Gullbergs Ensamstående bildad herre von der Gestalt
des Palmström inspiriert. Auch der spirituelle Alf Henrikson hat ein Gedicht,
Grammatik, im Geiste Morgensterns geschrieben:
Singularis tredje person
maskulinum nominativ
mötte en flicka på Djurgårdsbron
en kväll i sitt unga liv.
Flickan brast ut i en interjektion,
en imperativ och ett possessiv,
så att maskulinum tredje person
böjdes till genitiv.
Därpå grep de en kopulativ konjunktion
87
Morgenstern (1947: 90).
Das Erstglied ‘Wer‘ in ‘Werwolf‘ (Mensch in Wolfsgestalt) ist entstanden aus lat. ‘vir‘,
ahd. ‘wer‘ (Mann/Mensch), das Fragepronomen ‘wer‘ aus idg. ‘*kuo‘, germ. ‘*hwa‘, ahd.
‘(h)wer‘; Wahrig (1975: 1427, 1429).
89
Übersetzer in andere Sprachen müssen natürlich andere Paradigmen finden und auch darauf
achten, daß sich ein Gleichklang mit dem Erstglied ergibt. Johannes Hedberg (1987) referiert eine
englische (Richard Hull), eine schwedische (Sven Collberg) und eine dänische Übersetzung (Virtus Schade). Hull wählt: ‖Werewolf – Willwolf – Wouldwolf – Beowolf(!)‖, Collberg die Imperfektkonjugation: ‖Jag var-ulv‖ etc., was Schade auch hätte wählen sollen statt des umständlichen
‖er-ulv – være-ulv – at Du ulv skal blive‖, was keinen Gleichklang ergibt, weil es im Dänischen
ebenfalls ‘varulv‘ heißt. Auch im Dänischen bittet der Wolf um die Mehrzahl (‖er der kun ental af
at være?‖), im Schwedischen verständlicherweise um das Präsens, aber dadurch verlöre er seine
Identität und wäre nur noch ein gewöhnlicher ‘ulv‘: ‖En varulv sine imperfecto/ var contradictio
in adjecto‖. Zieht man einen rechten Nonsensschluß aus diesen Alternativen, hat der Werwolf in
Dänemark immerhin eine Zukunft, während er in Schweden in die Vergangenheit gebannt bleibt,
in die er ja schließlich auch hingehört.
83
88
och vandrade dädan som man och viv,
två superlativt reciproka hjon
i presens indikativ.90
Zu Morgensterns Nonsenstechnik gehört weiterhin die Konkretisierung idiomatischer Ausdrucksweisen und Metaphern: So reist Palmström mit seinem
Freunde von Korf (‖nur des Reimes wegen‖!) in ein ‖sogenanntes böhmisches Dorf‖ (‖Unverständlich bleibt ihm alles dort‖)91 und findet eine ‖weggeworfende Flinte‖.92 Sie lassen sich ‖Windhosen‖ machen ‖aus bestempfohlenem Nordnordwest‖, von Korf erblickt eine leibhaftige ‖Windsbraut‖,93
sie studieren das ‖Wetter-Wendische‖, was sie ‖unstet, launisch und cholerisch‖ macht94 und ‖wetteifern in Notturnos‖.95 Wie man sieht, zeichnen sich
beide durch exzentrisches Benehmen aus, schon von Korfs Existenz ist fraglich.96 Aber sie sind allem Neuen gegenüber aufgeschlossen mit Ausnahme
des ‖Elektra-Weihspiels‖97 und erfinden mehr oder weniger nützliche Dinge;
Palmström eine ‖Riesenzentrifuge,/ innerhalb von welcher das Hotel,/
schlägt den stärksten Sturmwind ab im Fluge‖,98 sowie eine ‖Geruchs-Orgel‖, auf der er von Korfs ‖Nieswurz-Sonate‖ spielt (s.u. Schwitters).99 Von
Korf erfindet eine Brille, die den Text zusammenzieht,100 eine Mittagszeitung, von der man satt wird,101 eine Uhr mit zwei Paar Zeigern, die gleichzeitig vor- und rückwärtsgeht und so die Zeit aufhebt,102 sowie ‖eine Art von
Witzen, die erst viele Stunden später wirken‖103 – sozusagen mit Zeitzünder.
Sie huldigen auch einer alternativen Lebensführung, wie sie gerade zu dieser
Zeit in Mode kam: Palmström schläft ‖nach Norden‖, weil er sich vom polaren Magnetismus eine heilsame Wirkung verspricht (‖Und im Traum, in einigen Fällen,/ hört er den Polarfuchs bellen.‖),104 während von Korf ‖west-
90
Hedberg (1989: 64-65).
Das böhmische Dorf, Morgenstern (1947: 106); ‘böhmische Dörfer‘ – ‘etwas völlig Unbekanntes‘.
92
Die weggeworfene Flinte, Morgenstern (1947: 136); ‘die Flinte ins Korn werfen‘ – ‘kasta
yxan i sjön‘.
93
Die Windhosen, Die Windsbraut (beides bedeutet ‘virvelvind‘, vgl. auch die Gestalt der
Ysätters-Kajsa in Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa), Morgenstern (1947:
155-156).
94
Sprachstudien, Morgenstern (1947: 123); ‘wetterwendisch‘ ist eine Metapher für einen
unsteten Charakter.
95
Korf und Palmström wetteifern in Notturnos, Morgenstern (1947: 143-145).
96
Korf in Berlin, Die Behörde, Morgenstern (1947: 146, 167).
97
Richard Strauss‘ Vertonung von Hofmannsthals Drama Elektra (1909); Feuerprobe, Morgenstern (1947: 164).
98
Der Weltkurort, Morgenstern (1947: 131).
99
Die Geruchs-Orgel, Morgenstern (1947: 129).
100
Die Brille, Morgenstern (1947: 150).
101
Die Mittagszeitung, Morgenstern (1947: 151).
102
Die Korfsche Uhr, Morgenstern (1947: 126).
103
Korf erfindet eine Art von Witzen, Morgenstern (1947: 154).
104
Nach Norden, Morgenstern (1947: 107).
84
91
östlich‖ schläft (‖Nein, m e i n Divan bleibt – west-östlich!‖).105 Palmström
zeichnet sich durch überaus konsequentes Denken und Handeln aus:
Palmström, etwas schon an Jahren,
wird an einer Straßenbeuge
und von einem Kraftfahrzeuge
überfahren.
‖Wie war‖ (spricht er, sich erhebend
und entschlossen weiterlebend)
‖möglich, wie dies Unglück, ja – :
daß es überhaupt geschah?
Ist die Staatskunst anzuklagen
in bezug auf Kraftfahrwagen?
Gab die Polizeivorschrift
hier dem Fahrer freie Trift?
Oder war vielmehr verboten,
hier Lebendige zu Toten
umzuwandeln, – kurz und schlicht:
D u r f t e hier der Kutscher nicht –?‖
Eingehüllt in feuchte Tücher,
prüft er die Gesetzesbücher
und ist alsobald im klaren:
Wagen durften dort nicht fahren!
Und er kommt zu dem Ergebnis:
‖Nur ein Traum war das Erlebnis.
Weil‖, so schließt er messerscharf,
‖nicht sein k a n n, was nicht sein d a r f.‖106
Diese Erkenntnis, die ja leider jeder Erfahrung widerspricht, ist im Deutschen sprichwörtlich geworden. Bisweilen zeigt Morgensterns Nonsens
deutlich seinen philosophischen, ja sogar metaphysischen Hintergrund:
Ein Hase sitzt auf einer Wiese,
des Glaubens, niemand sähe diese.
Doch, im Besitze eines Zeißes,
betrachtet voll gehaltnen Fleißes
vom vis-à-vis gelegnen Berg
ein Mensch den kleinen Löffelzwerg.
105
106
West-östlich, Morgenstern (1947: 108).
Die unmögliche Tatsache, Morgenstern (1947: 165-166).
85
Ihn aber blickt hinwiederum
ein Gott von fern an, mild und stumm. 107
Der Dadaismus
Einige junge Dichter, Flüchtlinge aus den kriegführenden Staaten, der Deutsche Hugo Ball, der Elsässer Hans/Jean Arp und der Rumäne Tristan Tzara,
gründeten 1916 in Zürich das Cabaret Voltaire als Forum für die verschiedensten Tendenzen innerhalb der modernen Kunst und Literatur. Nach 1918
gab es weitere Gruppierungen in Berlin um Richard Huelsenbeck, Köln um
Max Ernst und Hannover um Kurt Schwitters. Die Anregungen, die Morgenstern mit seiner Form von Nonsens, u.a. dem Lautgedicht, gegeben hatte,
wurden hier aufgegriffen und weitergeführt.
Nonsens als Gegensatz zu Ernst und Sinn in der Kunst markiert in der Tat
den Bruch zwischen Modernismus und Tradition. Auch im Zürich des Jahres
1916 ließ sich nicht viel Sinn in einem Geschehen entdecken, das nicht nur
von der deutschen Propaganda als Verteidigung der Kultur gegen eine behauptete Nicht-Kultur hingestellt wurde,108 tatsächlich aber die Niederlage
jeder Form von Kultur war. So war es auch nicht weiter verwunderlich, daß
die Dadaisten ihre Verachtung der offiziellen Kultur109 bis zum ‖DADAISTISCHEN EKEL‖110 (in Großbuchstaben) ausdrückten, wenn auch im Zeichen von Spontaneität und Kreativität, echter oder vermeintlicher Kindlichkeit.111 Man warf dem Dadaismus Nonsens vor, aber dieser suchte nur nach
einer anderen Form von Sinn jenseits des etablierten, einem Sinn, der nicht
mit dem Verstand zu erfahren war, sondern intuitiv als eine neue Form von
Tiefenerlebnis. Die Parole Walter Serners:112 ‖Dem Universum einen Tritt.
Vive dada!‖ zeigt den Einfluß von Bergsons ‖élan vital‖, den Hugo Ball in
seinem Tagebuch bestätigt: ‖Zur Zeit des Kabaretts hat Bergson uns viel beschäftigt, auch sein Simultanismus. Die Folge war eine rein assoziative
Kunst.‖113
Man revoltierte gegen die Tradition, aber wie bei den meisten Revolutionen in der Kunst übersah man, wieviel Tradition auch in der Traditionslosigkeit liegt, und daß man eine Tradition kennen muß, um sie verneinen zu kön-
107
Vice versa, Morgenstern (1947: 198).
So sah z.B. Thomas Mann in Betrachtungen eines Unpolitischen (1918) den Krieg als eine
Verteidigung deutscher Kultur gegen westliche ‘Zivilisation‘.
109
Raoul Hausmann, Pamphlet gegen die Weimarische Lebensauffassung (1918) und Dada ist
mehr als Dada (1921), in Huelsenbeck (1964: 33-39).
110
Tristan Tzara, Dada-Manifest (1918), Huelsenbeck (1964: 54).
111
Laut Ball (1992) fand Tristan Tzara in einem französischen Wörterbuch zufällig das Wort
‘dada‘, das in wörtlichem wie übertragenem Sinn ‘Steckenpferd‘ (käpphäst) bedeutet.
112
Hjort (1980: 111-120).
113
Ball (1992: 192-193).
86
108
nen. Die Dadaisten waren also keineswegs so unabhängig von Tradition, wie
die meisten von ihnen glaubten oder zugeben wollten. Die Einsichtigeren
wie Hugo Ball wußten das, u.a. fragt er sich: ‖Der Dadaismus – ein Maskenspiel, ein Gelächter? Und dahinter eine Synthese der romantischen, dandyistischen und – dämonistischen Theorien des 19. Jahrhunderts?‖114 Überraschender war, daß auch andere modernistische Richtungen wie Futurismus
und Kubismus in die Schußlinie der Dadaisten gerieten. Für Huelsenbeck
waren sie schon passé.115 Im Gruppenmanifest der Berliner Dadaisten wurde
der Expressionismus abgefertigt als ein letzter Ausdruck bürgerlicher Innerlichkeitskunst.116
Die Forderung des italienischen Futurismus nach ‖bruitismo‖117 oder die
des russischen Modernismus nach ‖skytischen‖ Urlauten erfüllte man mit
Lautgedichten, die zu dumpfer Trommelbegleitung von Exekutören in kubistischen Papphülsen vorgeführt wurden, wie Balls Karawane (‖jolifanto
bambla ô falli bambla/ grossiga m‘pfa habla horem‖118) oder:
gadji beri bimba
glandridi lauli lonni cadori
gadjama bim beri glassala
glandridi glassala tuffm i zimbrabim
blassa galassasa tuffm i zimbrabim… 119
Diese Lautsequenzen sollten ein Gefühl von exotischer Primitivität (‖négritude‖) vermitteln als vorzivilisatorisches Urerlebnis, aber keiner schien zu
bedenken, daß auch der Krieg, gegen den man protestierte, hinreichend ‖bruitismo‖ bot als Rückfall in ‖skytische‖ Barbarei!
Auch das Gruppenmanifest der Berliner Dadaisten enthielt einen Passus
wie: ‖Das BRUITISTISCHE Gedicht/ schildert eine Trambahn wie sie ist,
die Essenz der Trambahn mit dem Gähnen des Rentiers Schulze und dem
Schrei der Bremsen.‖120 Aber letztlich waren es weder die Zürcher noch die
Berliner Dadaisten, die auf die Idee mit dem Lautgedicht gekommen waren,
sondern Christian Morgenstern. Ball erklärt im Tagebuch seine Intentionen:
‖Ich habe eine neue Gattung von Versen erfunden, ‘Verse ohne Worte‘ oder
Lautgedichte, in welchen das Balancement der Vokale nur nach dem Wert
der Ansatzreihe erwogen und ausgeteilt wird.‖121 Im Tagebuch referiert er eine Ansprache an das Publikum, wo er auf eine Problemstellung hinweist, die
114
Ball (1992: 166).
Huelsenbeck, Erste Dadarede in Deutschland (1918), Riha & Bergius (1977: 16-19)
116
Huelsenbeck (1964: 27-29).
117
Luigi Russolo, Bullerkonsten. Futuristiskt manifest (1913), Qvarnström (1973, 1: 45-51).
118
Huelsenbeck (1964: 209).
119
Ball (1992: 105).
120
Huelsenbeck (1964: 28).
121
Ball (1992: 105).
87
115
schon die Symbolisten in den 1880er Jahren beschäftigt hatte, auch das wieder eine Abhängigkeit von der Tradition bei aller Traditionslosigkeit:
Man verzichte mit dieser Art Klanggedichte in Bausch und Bogen auf die
durch den Journalismus verdorbene und unmöglich gewordene Sprache. Man
ziehe sich in die innerste Alchemie des Wortes zurück, man gebe auch das
Wort noch preis, und bewahre so der Dichtung ihren letzten heiligsten Bezirk. Man verzichte darauf, aus zweiter Hand zu dichten: nämlich Worte zu
übernehmen (von Sätzen ganz zu schweigen), die man nicht funkelnagelneu
für den eigenen Gebrauch erfunden habe.122
Zur Zürcher Gruppe gehörte auch der Medizinstudent Richard Huelsenbeck,
der 1918 seinen eigenen Club Dada in Berlin gründete mit ‖Oberdada‖ Johannes Baader, den Bildkünstlern Raoul Hausmann und George Grosz, letzterer vor allem bekannt für seine satirischen Darstellungen des sozialen und
politischen Chaos der jungen Weimarer Republik. Ferner gehörten auch die
Brüder Wieland und Helmut Herzfelde der Gruppe an, letzterer bekannt unter dem zeitgerecht amerikanisierten Namen John Heartfield für seine Fotomontagen im Kampf gegen den aufkommenden Nationalsozialismus. Wie
die Proletkult-Bewegung in der Sowjetunion wollten auch die Berliner Dadaisten die künstlerische Revolution des Modernismus zu einer Waffe für
die politische Revolution machen, was wiederum zu einer heftigen Kontroverse mit Kurt Schwitters und seinem Freundeskreis in Hannover und den
Niederlanden führte.
Kurt Schwitters (1887-1948)
Wie die meisten anderen Modernisten überschritt Schwitters vor allem Grenzen: in der Kunst zwischen den Medien und Gattungen, im Leben als
Exulant auch Staatsgrenzen. Dabei scheint er ein liebenswerter und verschmitzter Mensch gewesen zu sein, voll von den bizarrsten Ideen und vielfältigsten Aktivitäten, um den sich schon zu Lebzeiten eine reichhaltige
Anekdotenflora bildete und dem es auch nicht an Selbstbewußtsein gebrach:
‖Ich weiß, daß ich als Faktor in der Kunstentwicklung wichtig bin und in
allen Zeiten wichtig bleiben werde.‖123
Akademisch geschulter Maler in traditioneller Manier schrieb er anfangs
auch schwermütig romantische Liebes- und Naturgedichte. Erst die Arbeit
als technischer Zeichner in einer Maschinenfabrik während des Ersten Weltkriegs öffnete seine Augen für die Möglichkeiten von abstrakter und konstruktivistischer Bildkunst. In der Lyrik prägten ihn die Bestrebungen des
122
123
88
Ball (1992: 106).
Ich und meine Ziele, Schwitters (1981: 340-349).
Expressionisten August Stramm, die Sprache vom Regelsystem der Grammatik und Syntax zu befreien.124 Das Forum für all diese Tendenzen war
Herwarth Waldens Zeitschrift Der Sturm, neben Franz Pfemferts Die Aktion
das wichtigste Organ für den Modernismus in Bild- und Sprachkunst. Daneben lancierte Walden in seiner Sturm-Galerie die neue Malerei mit Werken
von Chagall, Kandinsky, Ernst, Feininger, Klee, Kokoschka, Marc und Picabia, Vertreter der unterschiedlichsten modernistischen Richtungen wie Kubismus, Konstruktivismus, Expressionismus und Dadaismus. Zwischen 1918
und 1920 war auch Schwitters dort vertreten mit kubistischen und konstruktivistischen Werken, ohne daß die Kritik nennenswerte Notiz davon nahm.
Desto größere kritische Aufmerksamkeit erhielt seine erste Merzcollage aus
den Ready-mades und Objets trouvés des Alltagslebens wie das Textschnitzel mit der Silbe ‖merz‖, das er aus einem Brief der Commerzbank ausgeschnitten hatte. Schwitters machte diese Silbe – homophon mit ‘März‘, dem
Monat der Erneuerung in der Natur – zum persönlichen Markenzeichen für
seine kommenden Bildwerke und Texte. Im Geiste August Stramms bildete
er ein neues Stammverb ‖merzen‖ zu der bereits existierenden Präfixbildung
‘ausmerzen‘ (utplåna) als Bezeichnung für seine gesammelten Aktivitäten,
die er als eine Einheit betrachtete im Hinblick auf ein zukünftiges Merzgesamtkunstwerk. Unter dem Titel Merz publizierte er in der Zeitschrift Ararat
1920 auch seine umfassendste Programmschrift:
Mein Ziel ist das Merzgesamtkunstwerk, das alle Kunstarten zusammenfaßt
zur künstlerischen Einheit. Zunächst habe ich einzelne Kunstarten miteinander vermählt. Ich habe Gedichte aus Worten und Sätzen so zusammengeklebt, daß die Anordnung rhythmisch eine Zeichnung ergibt. Ich habe
umgekehrt Bilder und Zeichnungen geklebt, auf denen Sätze gelesen werden
sollen. Ich habe Bilder so genagelt, daß neben der malerischen Bildwirkung
eine plastische Reliefwirkung entsteht. Dieses geschah, um die Grenzen der
Kunstarten zu verwischen. Das Merzgesamtkunstwerk aber ist die Merzbühne, die ich bislang nur theoretisch durcharbeiten konnte. 125
Diese im Grunde aus der Romantik stammende Vorstellung von einem Gesamtkunstwerk, wo Bild-, Ton- und Bewegungselemente eine Einheit bilden,
damals eine von vielen Ideen zur Erneuerung des Theaters, ließ sich also nur
auf einer zukünftigen Merzbühne verwirklichen, auf die Schwitters immer
wieder zurückkommen sollte.126 Ebenso nahm er kritisch bis polemisch Stellung zu Fragen des Designs, der Typographie und der Architektur. Ähnliche
Zielvorstellungen fand er bei den niederländischen Gruppen um die Zeit-
124
Vgl. Marinettis Devise ‖parole in libertà‖; F.T. Marinetti, Tekniskt manifest för den futuristiska litteraturen (1912), Qvarnström (1973, 1: 28-32).
125
Schwitters (1981: 79).
126
Schwitters (1981: 79-82, 202-213).
89
schriften De Stijl und Mécano. Im Nachwort zu Selbstbestimmungsrecht der
Künstler (1919) heißt es:
Die Merzdichtung ist abstrakt. Sie verwendet analog der Merzmalerei als gegebene Teile fertige Sätze aus Zeitungen, Plakaten, Katalogen, Gesprächen
usw., mit und ohne Abänderungen. (Das ist furchtbar.) Diese Teile brauchen
nicht zum Sinn zu passen, denn es gibt keinen Sinn mehr. (Das ist auch
furchtbar.) Es gibt auch keinen Elefanten mehr, es gibt nur noch Teile des
Gedichtes. (Das ist schrecklich.)127
Daß Schwitters hier die entsetzten Einwände der Kritik gleich vorwegnimmt,
zeigt trotz einer gewissen Ambivalenz seine Nähe zum Dadaismus und dessen spielerischer und provokativer Attitüde gegen den Sinn in der Kunst. Der
Verlegerfreund Paul Steegemann hatte das Wort ‘DADA‘ in Großbuchstaben auf den Einband von Schwitters‘ erster Gedichtsammlung Anna Blume
gesetzt. Und auch der Autor meinte, ‖daß in der Welt, in der Anna Blume
lebt, […] auch dada existiert.‖128 Im selben Jahr 1919 setzte er selbst auf den
Einband zu einer Serie von Lithographien mit dem Titel Die Kathedrale allerdings das Wort ‖Antidada‖, schrieb aber im Manifest Merz: ‖Das bedeutet
nicht, daß ich gegen den Dadaismus wäre, sondern daß es in dieser Welt
auch eine gegen den Dadaismus gerichtete Strömung gibt‖,129 und in seiner
Zeitschrift Merz 1923, Nr. 2: ‖Dada und Merz sind einander durch Gegensätzlichkeit verwandt.‖130 In seiner Programmschrift Merz bekennt er sich
ausdrücklich zum Nonsens:
Elemente der Dichtkunst sind Buchstaben, Silben, Worte, Sätze. Durch Werten der Elemente gegeneinander entsteht die Poesie. Der Sinn ist nur wesentlich, wenn er auch als Faktor gewertet wird. Ich werte Sinn gegen Unsinn.
Den Unsinn bevorzuge ich, aber das ist eine rein persönliche Angelegenheit.
Mir tut der Unsinn leid, daß er bislang so selten künstlerisch geformt wurde,
deshalb liebe ich den Unsinn. Hier muß ich den Dadaismus erwähnen, der
wie ich den Unsinn kultiviert.131
Schwitters‘ literarische Produktion sprengt die Grenzen und den stilistischen
Charakter der traditionellen Gattungen. Wie schon bei den Romantikern,
z.B. in der Poetik Friedrich Schlegels, wo der Modernismus seine eigentlichen Wurzeln hat als Antiklassizismus, vermischen sich Kritik und Kunst,
Ernst und Scherz, Vernunft und Unvernunft, Poesie und Prosa, das Lyrische,
Epische und Dramatische. In kurzen Prosastücken, Gedichten und Dialogsketchen, die meistens darauf abzielen, den verständnislosen Konservatismus
127
Schwitters (1981: 38).
Schwitters (1981: 78).
129
Schwitters (1981: 78).
130
Schwitters (1965: 19).
131
Schwitters (1981: 77).
90
128
der Kritik zu verhöhnen, werden groteske und surreale Situationen arrangiert
aus disparaten und vorgeformten Textelementen aller Art wie Reklameslogans, Zeitungsrubriken, politischen Parolen, Sprichwörtern und Idiomatik
wie ‘in der Not frißt der Teufel Fliegen‘, was wie schon bei Morgenstern
wörtlich genommen wird in dem Gedicht Teufel in Not.
Ein großer Teil von Schwitters‘ Dichtung besteht aus graphematischen
bzw. lettristischen Bildgedichten, wo die Bedeutung nur in der optischen
Qualität der Zeichen liegt wie in den zahlreichen Gedichten aus Ziffern- und
Buchstabenkombinationen sowie phonetischen bzw. phonematischen Lautgedichten, wo sie in der Klangqualität der Laute liegt (teilweise aufgezeichnet auf Grammophon-Platten mit Schwitters selbst). Auch Geräusche wie
Niesen oder Husten werden als Anweisungen zur Ausführung eingesetzt:
‖Niesscherzo/ Das Ganze niesen‖ oder ‖Hustenscherzo/ Das Ganze husten‖.
Gewisse Zeilen sollen ‖ad libitum‖ gesungen werden wie in dem Variationsund Permutationsspiel mit den Lauten und Silben des Wortes ‘Cigarren‘.
Schwitters geht in der Konzeption eines Gedichtes oft von musikalischen
Formen aus wie Lied oder Schlager, sogar Symphonie wie in Erste Symphonie auf Hjertøya oder Sonate wie in der breit angelegten Lautkomposition
Ursonate oder Sonate in Urlauten, wie sie zu Anfang hieß. Schwitters arbeitete daran von 1922 bis 1932, und zum Schluß war es eine Komposition, die
in Lachs Ausgabe ganze 29 Seiten umfaßt! Eine solche Komposition hat natürlich wie Musik überhaupt keinerlei diskursiven Sinn, aber die Laute selbst
können zumindest als elementare Lebensäußerung verstanden werden. Das
Wort ‘elementar‘ erscheint bei Schwitters oft als Zusatz von Überschriften.
Um 1920 repräsentierte Schwitters mit den Freunden Christof Spengemann, Hans Schiebelhuth und dem Verleger Paul Steegeman eine Art von
Hannover-Dada nach der Devise ‖Jederman sein eigner Fussball‖132 um die
Zeitschrift Der Zweemann (‘Tumannen‘) und die Buchreihe Die Silbergäule
für modernistische Poesie jeder Art. Dort erschien auch seine erste Gedichtsammlung Anna Blume, die ihn als dadaistischen Nonsenspoeten und hintergründigen Witzbold berühmt machte. Das Mädchen Anna, dem er im Titelgedicht huldigt, sollte seine ganz persönliche Muse werden, zu der er immer
wieder zurückkehrte.133 Die Kritik fand, daß er seine Muse zu sehr strapaziere, was immer neue Verteidigungsschriften von seiner Seite hervorrief.134
132
Titel einer von Wieland Herzfelde herausgegebenen Halbmonatsschrift, deren einzige
Nummer am 15.2.1919 erschien, Riha & Bergius (1977: 45).
133
Es gibt im ganzen vier Textsammlungen um Anna Blume: Anna Blume. Dichtungen
(1919), Anna Blume. Dichtungen (1922), Die Blume Anna. Die neue Anna Blume. Gedichte
(1918-1922) und Memoiren Anna Blumes in Bleie (1922).
134
Aufruf (ein Epos), Nennen Sie es Ausschlachtung, Votre très humble Eve Mafleur, Der
Bahnhof, Hinrichtung, Das Verwesungswesen, Schwitters (1973: 60-65, 74).
91
Das Titelgedicht An Anna Blume wurde so gut wie unmittelbar in viele
Sprachen übersetzt, in manche sogar mehrfach.135 Es hatte auch seine spezielle Vorgeschichte, auf die die englische Version Ann Blossom has Wheels
Bezug nimmt. Unter den Werken, die Schwitters in der Sturm-Galerie 1919
ausstellte, befand sich eine Collage mit dem Titel Konstruktion, wo man u.a.
Gekritzel von Kinderhand in genuin norddeutscher Umgangssprache entziffern kann: ‖Anna Blume hat ein Vogel‖ (‘har en skruv lös‘).136 Ein Kritiker
wollte tatsächlich wissen, was das bedeute bzw. wer Anna Blume sei! Das
Gedicht wurde auf diese Weise nicht nur eine erste Huldigung an die unbekannte junge Dame, Schwitters‘ Objet trouvé, sondern überhaupt die Verteidigung eines künstlerischen Prinzips und ein Hohn auf die Kritik.137
Oh Du, Geliebte meiner 27 Sinne, ich liebe Dir!
Du, Deiner, Dich Dir, ich Dir, Du mir, – – – – wir?
Das gehört beiläufig nicht hierher!
Wer bist Du, ungezähltes Frauenzimmer, Du bist, bist Du?
Die Leute sagen, Du wärest.
Laß sie sagen, sie wissen nicht, wie der Kirchturm steht.
Du trägst den Hut auf Deinen Füßen und wanderst auf die Hände,
Auf den Händen wanderst Du.
Halloh, Deine roten Kleider, in weiße Falten zersägt,
Rot liebe ich Anna Blume, rot liebe ich Dir.
Du, Deiner, Dich Dir, ich Dir, Du mir, – – – – – wir?
Das gehört beiläufig in die kalte Glut!
Anna Blume, rote Anna Blume, wie sagen die Leute?
Preisfrage:
1.) Anna Blume hat ein Vogel,
2.) Anna Blume ist rot.
3.) Welche Farbe hat der Vogel.
Blau ist die Farbe Deines gelben Haares,
Rot ist die Farbe Deines grünen Vogels.
Du schlichtes Mädchen im Alltagskleid,
Du liebes grünes Tier, ich liebe Dir!
Du Deiner Dich Dir, ich Dir, Du mir, – – – – wir!
Das gehört beiläufig in die – – – Glutenkiste.
135
Im ganzen gibt es 154 Übersetzungen in 137 Sprachen.
Schwitters (1973: 18).
137
Vgl. z.B. Der Kunstkritiker und Kritiker, Schwitters (1965: 189, 196).
92
136
Anna Blume, Anna, A – – – – N – – – – N – – – – A!
Ich träufle Deinen Namen.
Dein Name tropft wie weiches Rindertalg.
Weißt Du es, Anna, weißt Du es schon,
Man kann Dich auch von hinten lesen.
Und Du, Du Herrlichste von allen,
Du bist von hinten, wie von vorne:
A – – – – – – N – – – – – – N – – – – – – A.
Rindertalg träufelt STREICHELN über meinen Rücken.
Anna Blume,
Du tropfes Tier,
Ich – – – – – – – liebe – – – – – – – Dir!138
Das, was man über den Dadaismus im allgemeinen, die Vorgeschichte des
Gedichts und Schwitters‘ persönliche Auffassung von Nonsenspoesie weiß,
genügt vollkommen, um das Gedicht als solche zu verstehen. Desto mehr ist
man erstaunt über die Versuche von Literaturkritikern, es zu rationalisieren
und in einer konkreten Wirklichkeit zu verankern. Für Armin Arnold139 ist
der Sprecher des Textes ein junger Bühnenarbeiter in einem Varieté, wo das
Mädchen Anna in einer akrobatischen Nummer auftritt: sie geht auf den
Händen, balanciert ihren Hut auf den Füßen und verwendet einen grünen
Vogel – z.B. einen Papagei – als Requisit. Für Alfred Liede140 handelt es
sich um die Liebeserklärung eines Jünglings an das Hausmädchen, wobei er
den Text als ein Beispiel mangelnder Schöpferkraft disqualifiziert. Fürwahr
ein groteskes Unterfangen von jemand, der in einem zweibändigen Werk mit
dem Titel Dichtung als Spiel die Geschichte der ‖Unsinnspoesie‖ darstellt!
Statt solch willkürlicher ‘Interpretationen‘ kann man im Vergleich mit
traditioneller Liebeslyrik zeigen, wie die Lesererwartung einer entsprechend
poetischen Sprache ebenso erfüllt wie unterlaufen wird. Das rhetorische
Grundmuster traditioneller Liebeslyrik gibt es auch hier: die klassische Zueignung schon in der Überschrift, die Anrede an die Geliebte im feierlichen
Vokativ, Liebesbekenntnis, Zweifel und das Abweisen verständnisloser Reaktionen durch Frage und Ausruf. Andererseits wird die Erwartung des Lesers gleichsam verhöhnt durch die Montierung von trivialen, lyrikfremden
Texttypen und Sprachformen wie das grammatische Beugungsmuster mit
falschem Kasusgebrauch, Quiz in der Form des mathematischen Dreisatzes,
volkstümliche Sprichwörter und kindliches Gekritzel auf Bretterwänden. Der
138
Schwitters (1973: 58-59, Anm. p. 291). Der Text existiert in mehreren Versionen, die sich
im wesentlichen nur durch die Anordnung der Zeilen und Aufteilung in Strophen unterscheiden. Die hier wiedergegebene Version ist die von Schwitters ausdrücklich in einem Brief vom
29.9.1947 an Christof Spengemann autorisierte.
139
Arnold (1972: 18-23).
140
Liede (1963, 1: 140).
93
Name Blume gemahnt an die im Volkslied wie in der Romantik so beliebte
Blumenallegorie für weibliche Schönheit und Anmut. Zeile 29 enthält eine
Anspielung auf ein romantisches Zitat.141 ‖Ungezählt‖ ist eine versteckte Referenz an das Adjektiv ‘tausig‘ des Volksliedes in der Bedeutung von ‘unendlich viel‘ wie in schwedisch ‘tusensköna‘.
Einer der wichtigsten Stilzüge traditioneller Liebeslyrik ist die Hyperbel.
Der hochgestimmte Anruf des Anfangs wird konterkariert durch die exakt
mit Ziffern angegebene, maßlos übertriebene Anzahl von Sinnen und ein
Liebesbekenntnis mit falschem Kasus, das in seiner platten Direktheit eher in
die Welt des Schlagers gehört als die sublime Liebeslyrik. Schwitters unterstreicht außerdem den falschen Kasusgebrauch durch das Paradigma des Personalpronomens mit zwei Alternativen der Kasussteuerung für die Beziehung zwischen Subjekt und Objekt. Die Zeilen 2, 11 und 22, zweimal mit Fragezeichen, das drittemal mit einem Ausrufezeichen der Gewißheit, bilden ein
festes Muster und geben das Grundproblem jeder Liebesbeziehung an: wer
liebt wen? Die Assonanz des ‘i‘-Vokals bildet zusammen mit den Gedankenstrichen überdies einen optisch-akustischen Effekt, der die Bedeutung der
Frage nach der Art der Beziehung zusätzlich unterstreicht. Die Antwort wird
in der magischen Dreizahl von Bibel, Volkslied und Märchen gegeben, das
erstemal mit einer neutralen Wendung, das zweite und dritte Mal wird die
Frage und (das Problem) ‖in die kalte Glut‖ bzw. ‖die Glutenkiste‖142 verwiesen. Das könnte tatsächlich der Ort sein, wo die Liebenden, wenn die Gewißheit des Wir erreicht ist, in Liebesglut verschmelzen, danach aber auch
erkalten! Das Oxymoron ‖kalte Glut‖ verweist nämlich nicht nur auf ältere
Liebeslyrik, besonders die des Barock, sondern vor allem auf das widersprüchliche Wesen der Liebe.
In traditioneller Liebeslyrik wird oft das Bild der Geliebten beschworen
und gepriesen; so auch hier, aber das Bild ähnt eher einem modernen Kunstwerk, auf den Kopf gestellt wie das ganze Leben zu dieser Zeit, aufgebaut
aus disparaten Elementen wie die Merzkunst (‖zersägt‖) mit der denaturierten und willkürlichen Farbgebung moderner Bildkunst. Schwitters treibt hier
seinen Spott nicht nur mit seinen Kritikern, sondern mit dem platonischen
Zug romantischer Liebeslyrik, wonach das äußere Bild des Menschen, besonders die Gesichtszüge, die hier gar nicht vorhanden sind, etwas über sein
Wesen aussagen. Die Frage nach Existenz, Wesen und Bild wird zu einem
Fragesport nach der Farbe des Vogels reduziert, einschließlich der metaphorischen Doppeldeutigkeit von ‘Vogel‘, und ebenso doppeldeutig beantwortet: ‖Rot ist die Farbe deines grünen Vogels‖, wobei ‖grünes Tier‖ eine Me-
141
‖Er, der Herrlichste von allen‖, Beginn eines Gedichtes aus Adelbert von Chamissos
(1781-1838) Gedichtzyklus Der Frauen Lieb und Leben (1831), bekannt vor allem durch
Robert Schumanns Vertonung unter dem Titel Frauen-Liebe und -Leben.
142
Der Behälter neben dem Kohlenofen, in den man Glutreste und Asche leerte.
94
tapher für das Mädchen ist. Das Gedicht endet mit einer Lobpreisung der
Geliebten, ein traditioneller Zug, der aber unterlaufen wird, weil es nicht um
ihre äußere oder innere Schönheit geht, sondern ihre tierisch sensuellen Eigenschaften: sie ist von vorne und von hinten wie der Name Anna, und man
kann mit ihr dasselbe machen wie mit dem Namen.143 Der Name in seiner
graphischen und phonetischen Symmetrie hat ebenso sensuelle bzw. tierische Eigenschaften wie seine Trägerin: er ‖tropft wie weiches Rindertalg‖.
Der Name ‖tropft‖, und sie ist ein ‖tropfes‖ Tier. Das Adjektiv ‖tropf‖ ist ein
kühner Neologismus im Geiste Stramms ebenso wie die Substantivierung
‖STREICHELN‖ ohne Artikel. Dieser Schluß in seiner furiosen Steigerung
– einschließlich der wachsenden Anzahl von Gedankenstrichen von drei bis
sieben – ist gleichsam ein verbaler Koitus. Im Ganzen zeigt der Text überzeugend, wie ein zufällig auf einer Bretterwand abgelesener Kindername für
den Dichter wie für seine Kritiker ein lebendiges Wesen werden konnte.
Das Gedicht war nicht nur eine Auseinandersetzung mit verständnislosen
Kritikern und sollte es für lange Zeit bleiben, sondern auch der Anlaß zu einem veritablen Pamphletkrieg mit der Dada-Gruppe in Berlin und ihrer politischen Zielsetzung. In einem gemeinsam unterzeichneten Manifest Proletkult (1923)144 wandten sich die Freunde van Doesburg, Schwitters, Arp, Tzara und Spengemann gegen die Politisierung der Kunst, insbesondere die des
Dadaismus, und meinten, daß sowohl das Proletariat als auch das Bürgertum
zu überwinden sei. Sie warfen Proletkult vor, die depravierte Kultur des Bürgertums zu imitieren und so zu unterstützen, ohne es selbst zu wissen. Das
waren ungewöhnlich prophetische Worte im Hinblick darauf, daß sich nur
wenige Jahre später die offizielle kommunistische Kulturpolitik in der Sowjetunion wie in Deutschland am sog. bürgerlichen Kulturerbe orientieren und
die Doktrin des Sozialistischen Realismus gegen die Vorkämpfer des Modernismus wie Proletkult und Dadaismus richten sollte, die entweder desillusioniert resignierten wie George Grosz, der Theatermann Erwin Piscator oder
Wieland Herzfelde (der später in der DDR ein Schattendasein führte), in
sowjetischen Lagern verschwanden oder liquidiert wurden wie Herwarth
Walden, der Herausgeber des Sturm, der Schriftsteller Ernst Ottwalt oder die
von der Uraufführung der Dreigroschenoper bekannte Schauspielerin Carola
Neher.
Das Verhältnis zwischen Schwitters und Huelsenbeck war auch persönlich gespannt. Schwitters hatte nämlich in einem Wortspiel mit Huelsenbecks Namen die Berliner Dadaisten als ‖Hülsendadas‖145 bezeichnet im Gegensatz zu den ‖Kerndadas‖ der Zürcher Gruppe. Huelsenbeck wiederum
polemisierte im Dada-Almanach 1920 gegen Schwitters und das Gedicht An
143
‘Lesen‘ hat auch die Bedeutung von ‘pflücken‘, ‘ernten‘, vgl. ‘Weinlese‘.
Schwitters (1981: 143-144).
145
‘Hülse‘ – ‘skida‘, ‘skal‘; Schwitters (1981: 77).
144
95
Anna Blume: ‖Dada ist eine Angelegenheit für Eingeweihte: quod licet jovi,
non licet bovi. Dada lehnt Arbeiten wie die berühmte ‘Anna Blume‘ des
Herrn Kurt Schwitters grundsätzlich und energisch ab.‖146 Er schien seine eigene Devise: ‖Man muß Dadaist genug sein, um seinem eigenen Dadaismus
gegenüber eine dadaistische Stellung einnehmen zu können,‖147 vergessen zu
haben. Schwitters zahlte in seinem Manifest Merz mit gleicher Münze zurück: ‖Merz lehnt die inkonsequenten und dilettantischen Ansichten über
Kunst des Herrn Richard Huelsenbeck grundsätzlich und energisch ab, während es die oben erwähnten Ansichten Tristan Tzaras offiziell anerkennt.‖148
Huelsenbeck nahm später – zu diesem Zeitpunkt seit langem in New York
unter dem Namen Hulbeck als Psychiater tätig – eine versöhnliche Haltung
ein. In seiner Dada-Retrospektive von 1964 begrub er die Streitaxt: ‖Ich war
damals noch zu sehr vom schöpferischen Haß und von einem allgemeinen
Negativismus besessen, um die Größe Schwitters‘ ganz begreifen zu können.‖149
1929 gab Schwitters ein hektisches Leben auf Modernismus-Kongressen,
Ausstellungs- und Lesereisen auf für eine Arbeit als PR-Konsult der Stadt
Karlsruhe und Aufträge als Industriedesigner. Seine Zeitschrift Merz gab er
bis 1932 heraus, als auch Der Sturm sein Erscheinen einstellte. Die kulturelle
Freiheit und Vielfalt der Weimarer Republik ging ihrem Ende entgegen. Daß
auch unpolitisch gemeinte Kunst als politisch subversiv aufgefaßt werden
kann, mußte Schwitters erfahren, als seine Schriften von den Nazis öffentlich verbrannt wurden und seine Bildkunst als ‖entartet‖ galt. Als 1937 sein
Sohn Ernst in Konflikt mit der Hitler-Jugend geriet, flohen Vater und Sohn
nach Norwegen, wo Schwitters seit Ende der 1920er Jahre bereits mehrmals
gewesen war. Dort ernährte er sich durch konventionelle Porträt- und Landschaftsmalerei (immerhin war er ja akademisch geschult!), aber auch schnell
gemalten Schund für Touristen. Von Edvard Munch ließ er sich indessen bestätigen, daß seine Kunst eigentlich das sei, was derzeit in Deutschland als
‖entartet‖ galt, um die Aufenthaltsgenehmigung verlängert zu bekommen!
Auch in England, wohin er nach Einmarsch der Deutschen in Norwegen geflohen war, fand seine Merzkunst keinen Anklang. Stattdessen wurden für
ihn die neuen Sprachen, die er wohl nur unvollkommen beherrschte, neue
sprachliche Objets trouvés und Ready-mades für Gedichte in einem, gelinde
gesagt, sehr ‘persönlichen‘ Norwegisch und Englisch,150 die streng genommen nicht mehr zum Thema gehören.
146
Huelsenbeck (1964: 104).
Huelsenbeck (1964: 105).
148
Schwitters (1981: 78).
149
Huelsenbeck (1964: 2).
150
Schwitters (1973) enthält 27 Texte auf englisch.
147
96
Damit hoffe ich gezeigt zu haben, daß in der deutschsprachigen Literatur
Nonsenspoesie nicht nur in reichem Maße vorhanden ist, sondern auch mit
typisch deutschem Ernst reflektiert, kritisiert und verteidigt worden ist!
97
Literatur
von Arnim, A. & Brentano, C. (1963:1-3) [1806-08], Des Knaben Wunderhorn. Alte
deutsche Lieder, München: Deutscher Taschenbuch Verlag.
Arnold, A. (1972), ‖Kurt Schwitters‘ Gedicht An Anna Blume: Sinn oder Unsinn?‖,
in Text + Kritik, vol. 35/36, pp. 18-23, München: Boorberg.
Ball, H. (1992), Die Flucht aus der Zeit, Zürich: Limmat Verlag.
Bartsch, K. (1979), ‖Tradition der Empfindsamkeit und Zeitkritik: Jean Paul‖, in
Ţmegač, V. (ed.), Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis
zur Gegenwart, vol. 1:2 (AT 2153), pp. 86-91, Königstein/Ts.: Athenäum.
Der Duden in 12 Bänden. Das Standardwerk zur deutschen Sprache (1966, 1-12),
vol. 1: Rechtschreibung der deutschen Sprache, Mannheim/ Leipzig/ Wien/ Zürich: Dudenverlag.
Goethe, J.W. (1962:9), dtv Gesamtausgabe, vol. 9: Faust. Der Tragödie erster und
zweiter Teil, München: Deutscher Taschenbuch Verlag.
Hedberg, J. (1987), ‖Christian Morgenstern and The Werewolf‖, in Moderna språk
1987, pp. 209-212.
Hedberg, J. (1989), ‖Morgenstern and Henrikson – and ‘turbo‘‖, in Moderna språk
1989, pp. 64-65
Hjort, D. (1980), Bifigurer och några andra, Stockholm: Atlantis.
Huelsenbeck, R. (ed. 1964), Dada. Eine literarische Dokumentation, Reinbek: Rowohlt.
Liede, A. (1963:1-2), Dichtung als Spiel. Studien zur Unsinnspoesie an den Grenzen
der Sprache, Berlin: de Gruyter.
Melzer, G. (1984), ‖Unkonventionelle Bestrebungen: Die ‘Wiener Gruppe‘‖, in
Ţmegač, V. (ed. 1984), Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert
bis zur Gegenwart: 1918-1980, pp. 751-770, Königstein/Ts.: Athenäum.
Morgenstern, C. (1947), Alle Galgenlieder, Wiesbaden: Insel.
Riha, K. & Bergius, H. (eds. 1977), Dada Berlin. Texte, Manifeste, Aktionen, Stuttgart: Reclam.
Qvarnström, G. (ed. 1973:1), Moderna manifest, vol. 1: Futurism och dadaism,
Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Schwitters, K. (1965), Anna Blume und ich. Die gesammelten ‖Anna Blume‖-Texte,
Ernst Schwitters (ed.), Zürich: Verlag der Arche.
Schwitters, K. (1973), Das literarische Werk, Friedhelm Lach (ed.), , vol. 1: Lyrik,
Köln: DuMont Schauberg.
Schwitters, K. (1981), Das literarische Werk, vol. 5: Manifeste und kritische Prosa,
Köln: DuMont Buchverlag.
Wahrig, G. (1975), Deutsches Wörterbuch, Gütersloh/München: Bertelsmann Lexikon Verlag.
von Wilpert, G. (1964), Sachwörterbuch der Literatur, Stuttgart: Kröner.
Ţmegač, V. (1980), ‖Ästhetische Positionen: Zeitgenossen und Gegner des Naturalismus. Der Stilpluralismus der Jahrhundertwende‖, in Ţmegač, V. (ed. 1980),
Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart,
vol. 2:2. (AT 2157), pp. 303-341, Königstein/Ts.: Athenäum.
98
Vad skrattar ni åt? Tjeckiska och ryska
politiska anekdoter
Tora Hedin & Ludmila Pöppel
Stockholms universitet
1 Bakgrund
Under arbetet med tjeckiskt och ryskt politiskt språk har vi lagt märke till att
traditionen att berätta politiska anekdoter151 är mycket utbredd både i den
ryska och i den tjeckiska kulturen. Denna tradition är vanligare i Ryssland
och Tjeckien än i Sverige, där man hellre väljer politisk satir i massmedia,
skämtteckningar osv. Att samlas, äta och dricka gott och avsluta kvällen med
att berätta anekdoter152, som inte sällan behandlar aktuella politiska teman,
har varit ett sätt att umgås153. Den politiska anekdoten kan sägas vara en av
de vanligaste typerna av anekdot i tjeckiska och ryska154. Trots dess skenbart
enkla struktur, som ofta består av oppositionen god/ond (Raskin 1985: 222),
är den samtidigt djupt förankrad i ett lands politiska och kulturella tradition
och därför ofta komplicerad att avkoda för utlänningar.
Syftet med undersökningen är att jämföra genren politisk anekdot i de
tjeckiska och ryska kulturerna och att analysera hur likheter och olikheter
mellan tjeckiska och ryska anekdoter återspeglar dessa språkkulturer. Vi
kommer därför att analysera den politiska anekdoten som genre på olika
nivåer: form, struktur, och intertextuella referenser samt avkodning och variation. Dessutom kommer vi att visa hur politiska grupper och enstaka politiker porträtteras i anekdoterna155.
151
På svenska används oftare orden vits eller skämt. Vi väljer att huvudsakligen använda oss
av ordet anekdot, en kort, skämtsam berättelse som har en poäng (NE).
152
Denna sysselsättning kallas på ryska för травить анекдоты (att dra vitsar).
153
Under de senaste åren har intresset för anekdoter dock minskat, både i Ryssland och i
Tjeckien, men anekdotberättandet som tradition finns kvar – om än i mindre grad.
154
Enligt Sjmeljov & Sjmeljova (2001) är den politiska anekdoten kanske den mest universella anekdoten av alla, och detta stämmer överens med många kulturer, men inte med till exempel den svenska.
155
Sjmeljov & Sjmeljova (2001: 38) använder begreppet речевaя мacкa (språklig mask) för
att beskriva nyckelpersoner som förekommer i anekdoter. Med detta menar de språkliga drag
som kännetecknar aktörerna i anekdoterna. Denna mask är en del av deras porträtt, där både
språkliga medel och andra beteenden ingår. Vi kommer här att använda begreppet porträtt.
99
Frågan om anekdoten som text i lingvistisk mening har behandlats av flera forskare (Raskin 1985, Attardo & Chabanne 1992, Raskin & Attardo
1994, Attardo 2001). De anser att anekdoten är en text par excellence, som
definieras som en sammanhängande text med syfte att framkalla skratt. Raskin (1985) har utvecklat ett analyssystem av humor SSTH156 i vilket humoristiska texter analyseras utifrån så kallade scripts157. Sjmeljov & Sjmeljova
(2002: 17) ser anekdoter som en specifik talgenre158 med en rad egenskaper.
Wierzbicka (2003) menar att uppsättningen talgenrer i en språkkultur inte
nödvändigtvis motsvarar uppsättningen i en annan, eftersom de reflekterar
en specifik social och kulturell värld. Detta, menar vi, gäller även genren
anekdot, som kan vara mycket utbredd i en kultur och mindre i en annan.
Att berätta politiska anekdoter är en tradition som har djupa rötter i både
tjeckiska och ryska. I tjeckiska användes humorn som vapen redan under
Österrike-Ungern och i Ryssland blev anekdoterna populära vid sekelskiftet
1800–1900-talet. På 1920–1930-talen blev berättandet av anekdoter ett populärt sätt att umgås i Ryssland (Sjmelov & Sjmelova 2002: 20). Inte bara
berättandet av anekdoter är gemensamt för tjecker och ryssar. Politiskt har
båda länderna överlevt totalitära regimer, som lämnat djupa spår i språk och
kultur. Den ryska anekdoten har stått i fokus för forskarnas intresse under de
senaste decennierna (Raskin 1985, Sannikov 1999, Sjmelov & Sjmelova
2001), medan området är relativt outforskat i den tjeckiska lingvistiken. Det
behövs idag fler kontrastiva och typologiska undersökningar av empiriskt
material inom detta område.
Materialet som analyseras i artikeln utgörs av anekdoter om konkreta politiker samt om den politiska situationen under de senaste två decennierna i
Tjeckien och Ryssland. Materialet för undersökningen har samlats in från
Internet och består av politiska anekdoter från 1990–2000-talen.
Klassifikationen utgår i första hand från Raskin (1985: 222), som menar
att politiska anekdoter är riktade mot politiska ledare och andra politiker
eller valda personer, partier, institutioner eller grupper och även mot ett
samhälle eller ett politiskt system. Han delar in politiska anekdoter i två huvudkategorier: de som nedsättande beskriver och driver med enstaka politiker, grupper eller företeelser och de som avslöjar hela regimen eller välkän-
156
Semantic Script Theory of Humor.
Termen script är också känd som frame. Andra termer som används i samma betydelse är
scenario och schemata (Attardo 2001: 2). Den innehåller prototypisk information om den
enhet som beskrivs. Enligt Raskins definition (1985:85) är en script relaterad till och aktiveras
av lexikala enheter, ett ord eller flera yttranden.
158
Termen talgenre (речевой жанр) introducerades av Bachtin 1952-1953 (Bachtin 1979)
och motsvarar i princip talakt. Talaktsteorin (speech act theory) utvecklades av Austin (1962)
och senare av andra forskare, som John Searle (1969, 1979). Den går ut på att vårt tal realiseras via enstaka talhandlingar som man kallar för talakter. Sjmeljov & Sjmeljova (2002) använder sig av Bachtins begrepp talgenre/genre, vilket vi också använder oss av i föreliggande
artikel.
100
157
da händelser och kallar dem för denigration jokes och exposure jokes. Vi
stödjer oss även på Sjmelov & Sjmelova (2001) som även de har sin utgångspunkt i Raskins taxonomi. De delar in ryska politiska anekdoter i sju
grupper efter vem som är föremål för skämtet (politiker i allmänhet, politiska
partier, politiska idéer, mentalitet och familjerelationer, brist på varor och
friheter samt politiska händelser).
I denna taxonomi har vi valt följande tre grupper som ger den mest åskådliga bilden av det gemensamma och det avskiljande i genren politisk anekdot
i de båda kulturerna:
• anekdoter av allmänpolitisk karaktär samt om vissa politiska grupper (t.ex.
parlamentet) och enskilda politiker;
• anekdoter om ryska och tjeckiska politiska ledare där följande personer
ingår: Vladimir Putin, Dmitrij Medvedev, Václav Havel och Václav
Klaus159;
• tjeckiska anekdoter om ryssar och ryska anekdoter om tjecker.
Den tredje gruppen inkluderar även äldre material, eftersom ett centralt
gemensamt tema visat sig vara det gemensamma förflutna och framför allt
den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och dess konsekvenser. I
nästa avsnitt ska vi analysera de tre grupperna och diskutera deras särdrag.
2 Politiska anekdoter i tjeckiska och ryska
2.1 Anekdoter av allmänpolitisk karaktär
Den första gruppen utgörs av allmänpolitiska anekdoter, där aktörerna saknar individuella egenskaper och kännetecken även när de namnges. Istället
ligger tonvikten på politiken de representerar och på deras handlingar (eller
brist på handling). Huvudaktörerna är politiska grupper, partier, anonyma
parlamentsledamöter, kända ekonomer eller ministrar. Det vanligaste temat
är att politikerna är korkade och inkompetenta:
(1) – Ой, Рабинович, я же вам поручал подготовить мой доклад
министру на 15 минут. А читал я его на коллегии полтора часа!?
– И таки-да, я и подготовил на 15 минут. И распечатал его вам в шести
экземплярах…
– Men, Rabinovitj, jag sade ju åt er att ni skulle förbereda ett 15 minuter
långt föredrag till ministern. Och jag läste upp det inför kollegiet i en och en
159
Se Appendix för biografisk information om de enskilda politikerna.
101
halv timme!?
– Det gjorde jag ju, jag förberedde det till 15 minuter. Och så tryckte jag ut
det till er i sex exemplar…
(2) – Jaký je rozdìl mezi českým politikem a bateriì?
– Baterie má alespoň jedno plus. Baterie má pouze jediné minus.
– Vad är det för skillnad mellan en tjeckisk politiker och ett batteri?
– Batteriet har i alla fall ett plus. Batteriet har bara ett minus.
Både i de tjeckiska och ryska anekdoterna framställs politikerna generellt
som begränsade, isolerade från folket, omoraliska, maktfullkomliga, korrumperade, arroganta och oärliga. En skillnad vi har observerat är att ryska
politiker framstår som mer handlingskraftiga än de tjeckiska, men de är också mer korrupta, giriga och cyniska:
(3) – А что означает: «борьба за снижение коррупции»?
– Ну, скидки на взятки, до 30%...
– Vad betyder: ‖kampen för minskad korruption‖?
– Jo, rea på mutor, upp till 30 %...
Tjeckiska politiker är snarare korkade och ineffektiva än onda:
(4) Mirek Topolánek soutěţil Jiřìm Paroubkem, kdo vydrţì déle pod vodou.
Oba utonuli.
Mirek Topolánek tävlade med Jiřì Paroubkek om vem som kunde vara längst
under vattnet. Båda drunknade.
Ovanstående exempel om de två partiledarna, är några av alla dem som tar
upp det låga förtroendet för politiskt folkvalda. Politikerna förknippas även
med misslyckade ekonomiska reformer, låg levnadsstandard och brist på
social trygghet. De ryska anekdoterna handlar dessutom ofta om valfusk.
2.2 Anekdoter om kända politiker: Putin, Medvedev, Havel
och Klaus
Nästa grupp består av anekdoter om konkreta, namngivna politiker. Ett kriterium för att en politiker ska bli föremål för flera anekdoter och vara huvudperson i dem är att han eller hon160 är känd – eller till och med ökänd. Hur
känd politikern är kan man också se på det faktum att vissa politiker går över
gränsen mellan olika språkområden. I de ryska politiska anekdoterna påträf-
160
Det förekommer mycket få kvinnor i det analyserade materialet, vilket är logiskt eftersom
representationen av kvinnor är låg på den högsta politiska nivån.
102
fas Havel, oftast som en av de politiska ledarna i flernationella anekdoter, i
vilka ledare från flera länder möts – normalt tre stycken. Han är ofta en positiv karaktär.
Putin förekommer också i tjeckiska flernationella anekdoter. Dessa kan
återspegla upprörda reaktioner på vissa av Putins handlingar. Ett sådant exempel är skämtet nedan som uppstod i samband med USA:s planer på att
bygga radar för missilförsvar i Brdy och de starka protester som detta väckte
hos Putin:
(5) Volá prezident Putin prezidentu Klausovi: – Pane prezidente, jestli postavíte v Brdech ten radar, tak my vám ty Brdy rozbombardujeme. A prezident
Klaus povídá: – Jestli vy nám rozbombardujete Brdy, tak my vám rozbombardujeme Karlovy Vary
President Putin ringer upp president Klaus: – Herr president, om ni bygger
den där radarn i Brdy så ska vi bomba sönder ert Brdy. Och president Klaus
svarar: – Om ni bombar sönder vårt Brdy ska vi bomba sönder ert Karlsbad.
Poängen ligger i en lek med oppositionen ‖vi‖ och ‖de‖. Båda orterna som
nämns är tjeckiska, men eftersom den anrika tjeckiska kurorten Karlsbad
numera till stor del är uppköpt av rika ryssar, används uttrycket ert Karlsbad, vilket blir en metonym för er ryssar.
2.2.1 Vladimir Putin
Putins förflutna i KGB är ständigt närvarande i de ryska anekdoterna och
han karakteriseras genom sitt hårda språk, som ofta innehåller kriminell jargong. Putins mest ökända uttalande är kollokationen замочить в сортире
(att knäppa ngn på dass). Verbet мочить (bokstavligen blöta) betyder på
kriminell jargong att ha ihjäl, att knäppa, medan ordet сортир som en gång
i tiden var eufemism för toalett, idag betyder skithus eller dass. Uttalande
går tillbaka till 1999, då Putin kommenterade de ryska bombningarna av
strategiska mål i Groznyj. Idag förknippas kollokationen direkt med Putin:
(6) В Кремле, в торжественной обстановке, Ельцин передал Путину
чемоданчик с ядерной кнопкой.
Через полчаса Путин возвращает Ельцину чемоданчик и говорит
обиженно:
– Вас надо в сортире мочить, Борис Николаевич. Кнопка-то не работает!
I Kreml överlämnade Jeltsin under högtidliga former väskan med kärnvapenknappen till Putin.
Efter en halvtimme lämnar Putin tillbaka väskan till Jeltsin och säger förargat:
– Ni måste knäppas på dass, Boris Nikolaevitj. Knappen fungerar ju inte!
103
Samma kollokation förekommer även i olika lekar med språket:
(7) Учитель:
– Так, тряпка совсем сухая. Идите и, как нас учит товарищ Путин,
замочите ее в сортире!
Läraren:
– Men trasan är ju helt torr. Gå och blöt den på toaletten, som kamrat Putin
lär oss!
I ovanstående exempel leker man med skillnaden mellan frasens bokstavliga
betydelse (att fukta på toaletten) och den metaforiska betydelsen (att knäppa
på dass). I samma kontext används en kliché från sovjetiskt politiskt språk:
som kamrat Putin lär oss161.
I materialet framstår Putin som maktfullkomlig, hårdför, arrogant, och
hård mot både massmedia och sina politiska motståndare. Hans agerande
associeras med KGB-metoder, och ofta görs anspelningar på fängelsestraff:
(8) – Вы слышали, Путин приказал правительству остановить
инфляцию!
– Не совсем так. Он распорядился ее задержать. И посадить.
– Har ni hört, Putin har beordrat regeringen att stoppa inflationen!
– Inte riktigt. Han har befallt att bromsa/anhålla den. Och bura in den.
Här, liksom i många andra exempel, förekommer en lek med verbet
задержать, som betyder både att bromsa och att anhålla.
Anekdoterna är ofta en reaktion på Putins impopulära politiska handlingar, men även på hans försök att framstå som folklig. Vitsen nedan uppstod
efter att Putin hade meddelat sitt beslut att köpa den rysktillverkade jeepen
Niva för att stödja rysk bilindustri:
(9) – Слышал, Путин себе Ниву купил!
– В кредит?
– Har ni hört, Putin har köpt sig en Niva!
– På kredit?
Poängen ligger i att Putin strävar efter att framstå som en vanlig människa,
medan det är allmänt känt att han är stormrik. Dessutom föredrar ryska politiker generellt lyxbilar.
161
I sovjetiskt politiskt språk användes detta uttryck i regel i samband med Lenin eller Stalin.
104
2.2.2 Dmitrij Medvedev
I jämförelse med Putin framställs Medvedev som en bakgrundsfigur som är
mindre handlingskraftig och ofta står i Putins skugga:
(10) Медведев не очень любит солнечную погоду. Но это не потому, что
он из Питера. Просто в пасмурную погоду никто не скажет, что он
опять находится в тени у Путина.
Medvedev är inte så förtjust i soligt väder. Men inte för att han är från Sankt
Petersburg. Det är bara så att när det är molnigt är det ingen som säger åt honom att han står i skuggan av Putin igen.
Det understryks ofta att Medvedev är liten – både till växten och i förhållande till Putin. Det är också mycket vanligt med lekar med hans efternamn
(медведь betyder björn). Både Putins och Medvedevs förnamn associeras till
kända personer med samma förnamn, men parallellerna är olika. I Putins fall
är det Vladimir Lenin, Vladimir Majakovskij, Vladimir Nabokov medan
Medvedev förknippas med tronföljaren Dimitrij, Ivan den Förskräckliges 8årige son som dödades i staden Uglitj 1591:
(11) Медведева спрашивают:
– Почему Путин поехал в Углич, а Вы остались в Москве?
– А то я не знаю, что они там с наследниками Дмитриями делают!
Medvedev får frågan:
– Varför åkte Putin till Uglitj och ni stannade kvar i Moskva?
– Tror du att jag inte vet vad de gör där med tronföljaren som heter Dimitrij!
Många anekdoter handlar om tandemparet Putin – Medvedev. Idag är Medvedev Rysslands president och överbefälhavare medan Putin är Rysslands
premiärminister, men i anekdoterna har Putin alltid den ledande rollen och
Medvedev den underordnade. Ett vanligt tema är att Medvedev saknar reell
makt:
(12) Подарил Путин Медведеву Мерседес. Садится Медведев в
Мерседес, смотрит – руля нет. Спрашивает у Путина:
– А где руль?
– А руль будет у меня!
Putin har gett Medvedev en Mercedes. Medvedev sätter sig i Mercedesen och
ser att det inte finns någon ratt. Han frågar Putin:
– Men var är ratten?
– Ratten kommer jag att ha!
En del anekdoter utgör reaktioner på Medvedevs förslag eller politiska handlingar:
105
(13) Дмитрий Медведев предложил уменьшить количество часовых
поясов в России. Как планируется, следующими будут предложения об
уменьшении количества минут в часе до 50 и количества дней в году до
300.
Dimitrij Medvedev föreslog att man skulle minska antalet tidszoner i Ryssland. Enligt planen ska han i det följande föreslå att minska antalet minuter
per timme till 50 och antalet dagar per år till 300.
Exemplet ovan är en reaktion på Medvedevs förslag om att minska antalet
tidszoner i Ryssland från elva till nio.
Porträtten av Putin och Medvedev har många paralleller – man anspelar
ofta på deras syn på inrikes- och utrikespolitik. Det skämtas med valfusk,
tomma löften och kampen mot korruptionen.
2.2.3 Václav Havel
Porträttet av Havel är inte lika negativt som hos andra tjeckiska eller ryska
politiker. Till skillnad från Putin och Medvedev framställs inte Havel som
korrumperad och cynisk. Däremot finns andra negativa drag som kännetecknar hans porträtt: han är omdömeslös och lättpåverkad. Hans dåliga hälsa är
ofta i fokus:
(14) – Co je to: v předu jede Mercedes, za nìm jede sanitka a za sanitkou
pohřebnì vůz?
– Havel jedoucí na dovolenou.
– Vad är det: längst fram åker en Mercedes, bakom den en ambulans och efter ambulansen en likbil?
– Havel som ska på semester.
Ett annat framträdande negativt drag är att Havel omger sig med dåliga rådgivare. Ofta ligger på det sättet skulden hos omgivningen:
(15) Ptá se reportér Havla:
– Máte rád schopné, čestné a poctivé politiky?
– To vìte, ţe mám.
– Tak proč nějaké takové nejmenujete do vlády?
En reporter frågar Havel:
– Tycker ni om kompetenta, ärliga och bra politiker?
– Det är klart att jag gör.
– Så varför nominerar ni inte några av dem till regeringen?
Ett dominerande inslag i Havels porträtt är hans privatliv, i synnerhet hans
skandalomsusade andra äktenskap med den betydligt yngre skådespelerskan
Dagmar (f.d. Veškrnová). I anekdoterna porträtteras den första frun ofta
106
positivt och den andra synnerligen negativt, medan Havel behåller en neutral
position. Dagmar framstår som en maktlysten, vulgär lycksökerska med
dålig smak:
(16) Vypraví se Havel sám do města na nákup.
– Chtěl bych koupit nějaké dámské spodnì prádlo, šeptá prodavačce, aby
nevzbudil pozornost.
– A má to být pro panì Dagmar, ptá se prodavačka, nebo chcete něco
vkusnějšìho?
Havel går ensam till stan för att handla.
– Jag skulle vilja köpa damunderkläder, viskar han till expediten för att inte
väcka uppmärksamhet.
– Och ska det vara till fru Dagmar, frågar expediten, eller vill ni ha något mer
smakfullt?
Exemplen ovan visar tydliga drag som skiljer porträttet av Havel från andra
politikers. Havels handlingar må vara felaktiga, men skulden läggs inte på
honom, utan på hans omgivning. Även när det handlar om hans äktenskap,
framstår han själv som oskyldig. Till skillnad från de andra skämtar man inte
primärt med hans politiska gärning utan med hans privatliv.
2.2.4 Václav Klaus
I Klaus porträtt finns fler paralleller med Putin och Medvedev än med Havel.
Det mest karakteristiska inslaget är hans arrogans, som i följande flernationella anekdot:
(17) Jednoho dne si Bůh zavolal Putina, Obamu a Klause.
– Nechal jsem si vás zavolat, protoţe vás tři povaţuji za nejvýznamnějšì
osobnosti na planetě Zemi, a chtěl bych vám řìct jednu špatnou zprávu – za
deset dnů bude konec světa! Sdělte to, prosìm, svým občanům!
Putin ihned svolal ruskou Dumu a zvolá: – Tavaryšči, mám pro vás dvě
špatné zprávy. Bůh existuje, právě jsem s nìm osobně jednal. Druhá zpráva
je, ţe za deset dnů bude konec světa.
Obama předstoupil před Kongres USA a řìká: – Váţené dámy a pánové!
Mám pro vás dvě zprávy; jednu dobrou a jednu špatnou. Dobrá je, ţe Bůh
opravdu existuje, právě jsem s nìm mluvil. Špatná zpráva ale je, ţe za deset
dnů bude konec světa.
Václav Klaus svolal neprodleně v Praze tiskovou konferenci a řekl: –
Hmmm, aby nedošlo k fatálnìmu nedorozuměnì, mám pro vás dvě dobré
zprávy. Za prvé patřìm mezi tři nejvýznamnějšì osobnosti na planetě Zemi, za
druhé Lisabonská smlouva nebude nikdy podepsaná!
107
En dag kallar Gud till sig Putin, Obama och Klaus.
– Jag har låtit kalla på er eftersom jag anser er tre vara de mest framstående
personerna på planeten Jorden, och jag vill ge er en dålig nyhet – om tio dagar går jorden under! Var snälla och berätta det för era medborgare!
Putin kallar genast samman Duman och ropar: – Kamrater, jag har två dåliga
nyheter. Gud existerar, jag har just talat med honom personligen. Den andra
nyheten är att jorden går under om tio dagar.
Obama talar inför den amerikanska kongressen och säger: – Mina damer och
herrar! Jag har två nyheter, en god och en dålig. Den goda är att Gud verkligen existerar, jag har just talat med honom. Men den dåliga är att jorden
kommer att gå under om tio dagar.
Václav Klaus kallar genast till presskonferens i Prag och säger: – Hmmm, så
att det inte blir ett fatalt misstag, jag har två goda nyheter. För det första är
jag en av de tre mest framstående personerna på planeten Jorden, för det
andra kommer Lissabonfördraget aldrig att undertecknas!
Anekdoten är en reaktion på Klaus hårdnackade vägran att underteckna Lissabonavtalet. Klaus framställs som självgod, egenkär och en hänsynslös EUskeptiker. Även i följande anekdot skämtar man med Klaus självbild:
(18) Klaus se holì a řìzne se. V tu chvìli jde kolem koupelny jeho ţena, všimne si toho, nevěřìcně zakroutì hlavou a řekne:
– Pane Boţe ty uţ ses zase řìznul!
– Kolikrát ti mám řìkat, ţe doma mi můţeš řìkat Vašku!
Klaus rakar sig och skär sig. Just då passerar hans fru badrummet, märker det
och skakar skeptiskt på huvudet.
– Herregud, har du skurit dig igen!
– Hur många gånger ska jag säga att du kan kalla mig Vašek när vi är hemma!
Till skillnad från Putin och Medvedev anstränger sig inte Klaus för att framstå som folklig. Hans privata ekonomi eller inställning till korruption är inte
heller måltavla för anekdoter. Istället är han överlägsen och en översittare,
vilket ofta återspeglas i anekdoterna som går ut på att han tror att han är
Gud.
2.3 Ryssar om tjecker och tjecker om ryssar
I den tredje gruppen förekommer ryska anekdoter som på olika sätt behandlar tjecker och tjeckiska anekdoter som handlar om ryssar. I de ryska politiska anekdoterna där tjecker förekommer spelar 1968 en central roll. De ryska
anekdoterna speglar en stark identifikation med Tjeckoslovakien och en
stark kritik mot den sovjetiska invasionen, där den officiella propagandan
108
blir föremål för ironi. I anekdoterna förekommer ofta lekar med klichéer från
det officiella politiska språket, sådana som broderlig hjälp, vänskapen mellan socialistiska länder har inga gränser, broderliga vänskapsband:
(19) – Почему наши войска перешли чехословацкую границу?
– Потому что дружба между социалистическими странами не знает
границ.
– Varför har våra trupper korsat gränsen till Tjeckoslovakien?
– Eftersom vänskapen mellan de socialistiska länderna inte känner några
gränser.
(20) – Что такое наручники?
– Узы братской дружбы.
– А что такое танк?
– Карета неотложной братской помощи.
– Vad är handbojor?
– Broderliga vänskapsband.
– Och vad är en stridsvagn?
– Ambulans för broderlig akuthjälp.
Det förekommer även ordlekar med de tjeckiska ledarnas namn: Husák (betyder gås), Svoboda (betyder frihet) och Dubček (avledning av ek):
(21) После братской помощи президент Свобода переменил фамилию на
Осознанная Необходимость.
Efter den broderliga hjälpen har president Svoboda bytt namn till Insikt om
Nödvändigheten.
I anekdoten leker man med Svobodas namn (frihet) och oppositionen frihet –
insikt om nödvändigheten162.
I dag förekommer tjecker och slovaker oftast i anekdoter som handlar om
representanter från olika länder, men händelserna 1968 verkar ha satt djupa
spår och är ofta med som referens även i samtida anekdoter:
(22) На берегу голубого Дуная чех, русский и словак ловят рыбу. Как
водится, поймали золотую рыбку. Она, естественно, просит отпустить
за три желания – по одному на брата.
Чех (вспомнив 1968):
– Сделай так, чтобы не стало русских!
Русский (обидевшись):
– Пусть не станет чехов! золотая рыбка (словаку):
162
‖Frihet är insikt om nödvändigheten‖ är citat från Engels ‖Anti-Dühring‖ som går tillbaka
till Hegel. Det är en välkänd kliché i det officiella sovjetiska propagandaspråket.
109
– Ну, а ты чего хочешь?
Словак:
– А ты исполнишь желания этих двух парней?
– Да, конечно, – я же обещала.
– Ну, тогда – чашечку кофе!
Vid stranden av den blå Donau sitter en tjeck, en ryss och en slovak och fiskar. Som det brukar vara, får de upp en gyllene fisk. Den ber naturligtvis att
släppas tillbaka i utbyte mot tre önskningar.
Tjecken (som minns 1968):
– Gör så att det inte finns några ryssar!
Ryssen (som blir sur):
– Då ska det inte vara tjecker heller! Den gyllene fisken (till slovaken):
– Och vad vill du ha?
Slovaken:
– Uppfyller du grabbarnas önskningar?
– Ja, självklart, jag har ju lovat.
– Ja, i så fall en kopp kaffe.
I de tjeckiska politiska anekdoterna är ryssar en av de nationaliteter som
förekommer mest. De flesta utspelar sig och härstammar från Sovjettiden, då
anekdoter om ryssar och det sovjetiska systemet var mycket vanliga. Där
förekommer politiker, som Stalin, Lenin, Brezjnev, Gorbatjov. Även anekdoter om Gulag och KGB är vanliga. Ett klassiskt exempel på en anekdot
från perioden är:
(23) Rus a Čech najdou poklad.
Rus povídá: – Bratrsky se o něj rozdělìme.
Čech na to: – To teda ne, to radši napůl.
En ryss och en tjeck hittar en skatt.
Ryssen säger: – Vi delar broderligt.
Tjecken svarar: – Nähädu, vi delar fifty fifty.
Den sovjetiska interventionen är det tema som man driver mest med i anekdoterna. Vanliga ryssar förekommer inte ofta, och när de gör det, skildras de
ofta som bröder i lidandet. Ett exempel är följande anekdot som cirkulerade
både i Ryssland och i Tjeckien och som refererar till ett känt talesätt – man
väljer inte sin familj:
(24a) – A jak to vlastně je, po tom Praţském jaru? ptá se zahraničnì dopisovatel. Jsou Rusové teď vašimi bratry nebo přáteli?
– Bratry, samozřejmě. Přátele si člověk můţe vybrat!
– Och hur är det nu efter Pragvåren, frågar en utländsk korrespondent. Är
ryssarna era bröder eller era vänner?
– Bröder, förstås. Vänner kan man välja!
110
(24b) – Кто русские чехам – друзья или братья?
– Конечно, братья! Друзей выбирают!
– Vad är ryssarna för tjeckerna – vänner eller bröder?
– Bröder, förstås! Vänner väljer man!
Dagens Ryssland är inte lika vanligt i materialet. Mest skämtas det med
Rysslands krigföring med grannarna och om Rysslands strävan efter inflytande:
(25) Ruská vláda posìlá blahopřejný telegram české vládě u přìleţitosti
vìtězstvì českých hokejistů na olympiádě:
‖Blahoprejeme k vitezstvi STOP Ropovod STOP Plynovod STOP‖.
Ryska regeringen skickar ett lyckönskningstelegram till den tjeckiska regeringen i samband med de tjeckiska hockeyspelarnas seger i OS:
‖Gratulationer till segern STOP Oljeledning STOP Gasledning STOP‖.
Generellt för både det tjeckiska och ryska materialet är att inte vanliga människor porträtteras i anekdoterna. I stället skämtar man med maktstrukturer
och maktutövning.
Ovanstående kapitel har visat hur de båda kulturerna porträtterar huvudpersonerna och ländernas politik i anekdoterna och vilka likheter och olikheter det finns mellan ryska och tjeckiska, vilka drag man skämtar med. I bägge kulturerna återspeglas en kritik mot den officiella politiken och mot enskilda politiker, men ofta reagerar man på olika sätt. Sättet att reagera är
mycket skarpare i de ryska anekdoterna än i de tjeckiska. I de första två
grupperna är likheterna på en mer generell nivå. Den tredje gruppen visar
däremot en anmärkningsvärd likhet i sin reaktion på den ryska invasionen
1968.
3 Genre, form och struktur
Det är väsentligt att förstå att anekdoten på många sätt skiljer sig från andra
humoristiska genrer. I det följande ska vi analysera vissa genreegenskaper
hos de tjeckiska och ryska anekdoterna. Först och främst är anekdoten en
muntlig genre, som först berättas och sedan nedtecknas. Men idag sprids
många anekdoter på nätet och i tidningar163. Denna förändring återspeglas
även på metatextnivå: I stället för ‖jag har hört en rolig historia‖ säger man
ofta numera ‖jag har läst en rolig historia‖.
Sjmeljov & Sjmeljova (2002: 26) sätter upp ett antal villkor för att den
enskilda anekdoten ska bli framgångsrik. Den ska
163
Att berätta politiska vitsar var under kommunisttiden förbjudet och ett brott i strafflagen.
111
vara en kort sammanhängande text;
uttalas med avsikten att få åhöraren att skratta;
vara begriplig;
yttras i en lämplig situation;
ha intertextuella förbindelser med kulturella stereotyper och med andra
anekdoter.
Om talaren bryter mot någon av dessa maximer, misslyckas kommunikationen.
Att konstruera anekdoten som genre innebär inte bara att följa produktiva
grammatiska regler och generera välformade satser från färdiga lexikala
enheter164. Detta är en mera komplicerad process i vilken andra, ofta ganska
oförutsägbara principer och mekanismer spelar en viktig roll. Vissa särdrag
är gemensamma för alla humoristiska genrer och andra är typiska just för
anekdoten.
Som i andra humoristiska genrer är åhörarens förväntningar och överraskningsmomentet centrala för anekdoter. Anekdoten består alltså av en
början och ett slut (poängen), mittdelen saknas, och början är i regel längre
än slutet. Effekten åstadkoms ofta genom att slutet inte blir det man förväntar sig165. Detta ställer i sin tur mycket stränga krav på anekdotens struktur.
Men enligt Sjmelov & Sjmelova (202: 133) förekommer modifikationer
även i denna stränga struktur. Ett exempel på detta i vårt material är följande
anekdot, som bara består av en början166:
(26) Едет Путин в трамвае...
Åker Putin spårvagn…
Berättaren brukar säga ‖det var allt‖ på slutet, eftersom lyssnaren väntar på
en fortsättning. Den komiska effekten är att man bryter mot strukturen och
lägger poängen i början, vilket lurar åhöraren. Dessutom ligger poängen i det
absurda påståendet att Putin skulle åka kollektivt, vilket alla ryssar vet är
otänkbart. Ett annat exempel på hur man kan bryta mot anekdotens struktur
är följande:
164
Forskningen inom områdena konstruktionsgrammatik och kognitiv semantik (Fillmore &
Charles 1968; Fillmore et al. 1993, 1996; Goldberg 1995, 1997; Lakoff 1978) har visat att
språk inte är organiserat på ett regelbundet sätt, vilket man trott tidigare.
165
Raskin (1985:222) menar att en politisk anekdot utgörs av en opposition mellan två scripts
– vad en politiker eller en politisk grupp förväntas vara och vad de verkligen är. Oftast står det
första för det goda och det andra för det onda.
166
Ordföljden kommenteras nedan, efter exempel (28).
112
(27) Znáte tenhle vtip jak jde Milouš Jakeš po Václaváku a dostane facku?
Ne? No já taky ne ale začìná to slibně, ne?
Kan ni skämtet om när Milouš Jakeš går på Václavplatsen och får en örfil?
Inte? Inte jag heller, men det börjar väl lovande?
Den första meningen i anekdoten är i själva verket en metatext, som i stället
blir anekdotens början. Som åhörare luras man genom att man förväntar sig
att det ska följa en anekdot, samtidigt som poängen ligger i själva platsbytet.
En anekdot består i regel av en narrativ och en dialogisk del, ibland bara
den ena, ibland båda. Men det är en kvasinarrativ monologisk text (Sjmelov
& Sjmelova (2002: 131), eftersom det som berättas i form av dialog i själva
verket är en kvasidialog. Dialogen består av en fråga som berättaren ställer
till lyssnaren och som han eller hon själv svarar på:
(28) – Jaký je rozdìl mezi Windows a našì vládou?
– Ţádný – všichni doufajì, ze snad přìštì verze bude lepšì!
– Vad är det för skillnad på Windows och vår regering?
– Ingen – alla hoppas att nästa version ska bli bättre!
Den narrativa delen är strukturerad enligt vissa regler, som gör att man identifierar genren som just anekdot. På den strukturella nivån har både ryska
och tjeckiska anekdoter ett antal gemensamma drag som kan saknas i andra
språk. Detta gäller alla anekdoter, inte bara de politiska. Gemensamt för
tjeckiska och ryska anekdoter är den inledande satsen som i regel börjar med
ett finit verb i presens eller preteritum. Efter det finita verbet följer subjekt
och sedan övriga satsdelar. Ordföljden är hämtad från sagans struktur167.
(Sjmelov & Sjmelova 2002: 33) menar att en sådan ordföljd innebär att åhöraren omedelbart hamnar in media res. Verbet kan stå i presens eller i preteritum, men presens är vanligare.
Presens:
Приходит депутат на прием к врачу…
Kommer en parlamentariker till en läkarmottagning…
Jde prezident Havel po Praţském hradě…
Går president Havel runt i Pragborgen…
Preteritum:
Пришел бог к Путину и говорит…
Kom Gud till Putin och säger…
167
Andra inledningsmönster från sagor förekommer inte i anekdoter.
113
Sešli se americký a ruský president…
Möttes amerikanska och ryska presidenten…
En anekdot kan innehålla en dialog mellan konkreta personer. I ryska och
tjeckiska politiska anekdoter förekommer dialoger mellan namngivna personer (t.ex. Putin och Medvedev), mellan en namngiven person och en biroll
(t.ex. Klaus och hans fru) eller mellan okända personer. Vissa dialogpar bildas slumpmässigt med syfte att återge en aktuell händelse eller situation.
Politiker samtalar ofta med sina fruar, med journalister eller rådgivare, men
dessa ges inga tydliga epitet, utan deras roll är snarare att fylla ett tomrum.
Ett exempel på det är Klaus och hans hustru Livie, där Livies roll är att
framhäva Klaus egenskaper som förekommer i anekdoterna. Hennes egen
roll är mer eller mindre neutral:
(29) Prezident Klaus: – Livie, jsem ţivý?
Livie: – Co tě to napadlo, Klausi, vţdyť přece nepiješ!
– Ale četl jsem, ţe nejvýznamnějšì české osobnosti majì společné to, ţe jsou
všichni po smrti.
President Klaus: – Livie, lever jag?
Livie: – Vad är det med dig, Klaus, du brukar ju inte dricka!
– Men jag har läst att de mest framstående tjeckiska personligheterna har det
gemensamt att de är döda allihopa.
I dialoger mellan namngivna politiker finner vi par som kan beskrivas som
mer tillfälliga och andra som återkommer i många anekdoter. Med fasta dialogpar vet man i förväg vad dialogen kommer att handla om. Det mest kända
paret i dagens ryska politiska anekdoter är Putin – Medvedev (Se även 2.1.1
och 2.1.2). Dialogformens funktion är bland annat att visa maktfördelningen
dem emellan, där Putin är den som har den reella makten, medan Medvedev
spelar andrafiolen. Putin har alltid sista ordet även i de anekdoter som avslutas med Medvedevs replik:
(30) Путин обращается к Медведеву:
– Господин Президент…
– Нет, это Вы – господин, а я всего лишь президент.
Putin vänder sig till Medvedev:
– Herr president…
– Nej, det är ni som är herre, jag är bara president.
En parallell i tjeckiska anekdoter utgörs av de två partiledarna Mirek Topolánek och Jiřì Paroubek. Deras dialoger har en annan funktion än mellan
Putin och Medvedev. Här handlar det inte om en maktfördelning, snarare är
114
det en tävling om vem som är dummast och mest arrogant – men ingen vinner, utan de porträtteras båda som förlorare (jmf. ex. (4) ovan):
(31) Letí Paroubek s Topolánkem v letadle a Paroubek řìká:
– Vìš co, já vyhodím 10 000, ať má 10 lidí radost! A Topolánek na to:
– Vìš co, já vyhodím 20 000, ať má 20 lidí radost! Po chvíli se otočì pilot a
řìká:
– Víte co? Já vás vyhodím oba dva, ať má celej národ radost!
Paroubek och Topolánek flyger i ett flygplan och Paroubek säger:
– Vet du vad, jag slänger ut 10 000, så blir 10 personer glada! Och Topolánek
svarar:
– Vet du vad, jag slänger ut 20 000, så blir 20 personer glada! Efter ett tag
vänder sig piloten om och säger:
– Vet ni vad? Jag slänger ut er båda två så blir hela nationen glad!
Anekdotens struktur spelar en viktig roll för att den ska kännas igen som just
en anekdot. Exemplen ovan har visat olika funktioner hos olika element i
strukturen, sådana som början/slut och narrativ/dialog, och deras roll i politiska anekdoter.
4 Avkodning
Förutom anekdotens struktur finns en rad andra faktorer som spelar roll i
avkodningen. Raskin (1985: 2) menar att man behöver lingvistisk kompetens, men också en förmåga att reagera på humor – humorkompetens (humor
competence). Denna kompetens är en del av mänskligt beteende som hjälper
till att avgöra om texten innehåller någonting att skratta åt. När det gäller
anekdoten är det centralt att känna till bakgrundsinformation, i synnerhet
intertextuella förbindelser, och att ha en tillräcklig lingvistisk kompetens i
det språk anekdoten berättas på. Politiska anekdoter är dessutom ofta en
reaktion på någon specifik händelse som kan ha antingen lokal eller global
karaktär. Enligt Raskin (1985: 223) är det största problemet när man ska
avkoda politisk humor anspelningar just på specifika händelser, slogans osv.
Därför, menar Raskin, är en del politisk humor bara tillgänglig för dem som
lever i ett visst land under en viss tid, kanske till och med i en viss region
eller stad. I avsnitt 4.1 kommer vi att analysera exempel där humorkompetensen är avgörande för avkodningen. Avsnitt 4.2 kommer att handla om den
lingvistiska kompetensen.
4.1 Avkodning av bakgrundsinformation
En del av humorkompetensen består i att känna till bakgrundsinformation av
allmän karaktär som delas av många, som i följande anekdot om Putin:
115
(32) Владимир Владимирович как-то признался, что всегда был
поклонником «The Beatles».
– А какая песня нравится Вам больше всего?
– Back in the U.S.S.R.
Vladimir Vladimirovitj [Putin] bekände en gång att han alltid varit ett fan av
the Beatles.
– Och vilken är er favoritlåt?
– Back in the U.S.S.R.
Ofta behövs dock specifika kulturella, sociala och politiska kunskaper som
är begränsade till en viss grupp. Man behöver även veta hur anekdoten som
genre fungerar i en viss social och kulturell miljö och vilka intertextuella
förbindelser som finns, eftersom anekdoter ofta refererar till politiska uttalanden, paroller, kända litterära verk eller andra anekdoter. Anekdoter med
intertextuella referenser skiljer sig inte semantiskt från dem som inte innehåller sådana referenser (Attardo 2001: 87), men intertextualiteten utgör en
viktig nyckel för avkodningen av den humoristiska poängen. Nedan följer
några exempel på ryska och tjeckiska anekdoter som bygger på olika slags
bakgrundsinformation.
Referens till litterära verk:
Anekdoten nedan refererar till ‖Kråkan och räven‖, en fabel av La Fontaine i
Ivan Krylovs översättning. Alla ryssar känner till den eftersom den är obligatorisk läsning på lågstadiet:
(33) Лиса: – Ворона, ты голосовать за Путина будешь?
Ворона молчит.
Лиса: – Ну ладно тебе, Ворона, ты голосовать за Путина будешь?
Ворона молчит.
Лиса: – Не будь злопамятной, Ворона, ты голосовать за Путина будешь?
Ворона: – Дааааааааааааааа!
Сыр падает, Лиса его хвать – и бегом.
Ворона: – А сказала бы «нет»... Что бы изменилось?
Räven: – Kråkan, ska du rösta på Putin? Kråkan är tyst.
Räven: – Men lägg av, Kråkan, ska du rösta på Putin? Kråkan är tyst.
Räven: – Var inte långsint, Kråkan, ska du rösta på Putin?
Kråkan: – Jaaaaaaaaaaaa!
Osten ramlar ner, Räven tar den snabbt och springer.
Kråkan: – Och om jag hade sagt ‖nej‖… Vad hade det varit för skillnad?
Poängen med anekdoten består i att alla känner till slutet på fabeln, då kråkan släpper ostbiten och räven får tag i den och försvinner. Lyssnaren blir
lurad eftersom han eller hon inte förväntar sig en fortsättning som ger en ny
mening till den välkända fabeln. Kråkan ironiserar över sin situation, i vilken
116
man inte har något val – vad man än säger blir man tvungen att öppna munnen och förlorar, precis som i det pågående valet.
Referens till myter och legender
Nedan används en referens till nationalhelgonet helige Václav, en vanlig
allusion i tjeckisk litteratur och konst. I exemplet möter helige Václav en
grupp socialdemokratiska politiker:
(34) Svatý Václav se ţene v čele blanických rytìřů k Praze a zastavì ho skupina českých ministrů.
Všichni se najednou ptajì: – Kam jedeš Svatý Václave s tìm ozbrojeným doprovodem?
Svatý Václav pohlédne na politiky a řìká: – Copak neznáte pověst o tom, ţe
aţ bude českému národu nejhůře, tak přijedu s blanickými rytìři na pomoc?
Politici nepřemýšlì a jeden z nich řìká Svatému Václavovi: – Tady máš usnesenì sjezdu ČSSD a předáme koncept našì reformy veřejných financì.
Svatý Václav oba obsáhlé dokumenty přečte, dá povel blanickým rytìřům,
aby obrátili koně a řìká: – Kluci, jedem domů, Českému národu bude ještě
hůř!
Helige Václav rider till Prag i täten av ryttarna från Blaník och stoppas av en
grupp ministrar.
Alla frågar: – Vart är du på väg helige Václav med ditt beväpnade följe?
Helige Václav ser på politikerna och säger: – Känner ni inte till legenden om
att jag ska komma med ryttarna från Blaník till den tjeckiska nationens hjälp
när det är som sämst?
Politikerna tvekar inte utan en av dem säger till helige Václav: – Här har du
socialdemokratiska kongressbeslutet och du ska få vårt förslag till reformer
av de offentliga finanserna.
Helige Václav läser de båda omfattande dokumenten, ger order till ryttarna
från Blaník att vända om och säger: – Killar, vi åker hem, det tjeckiska folket
kommer att få det ännu värre!
Legenden används här för att skämta med politikernas oförmåga att lösa de
ekonomiska problemen och höja landets levnadsstandard.
Referens till skrock och andra folkliga föreställningar
I exemplet nedan refereras det till gammal skrock, chytat se za knoflík (att ta
i en knapp) när man ser en sotare, för att inte drabbas av otur:
(35) Jaký je rozdíl mezi kominíkem a Klausem?
– Kdyţ lidé vidì kominìka, chytajì se za knoflìk. Kdyţ vidì Klause, chytajì se
za hlavu.
Vad är det för skillnad mellan en sotare och Klaus?
När folk ser en sotare tar de på knappen. När de ser Klaus tar de sig för pannan.
117
Referensen till gammal skrock är en viktig bakgrund, men den humoristiska
effekten uppstår huvudsakligen på den lingvistiska nivån när två
kollokationer som liknar varandra till formen – chytat se za knoflík (att ta i
en knapp) och chytat se za hlavu (att ta sig i huvudet) – ställs mot varandra.
När man ser en sotare tar man i en knapp, för att inte drabbas av otur, medan
chytat se za hlavu är ett uttryck för uppgivenhet – jämför ta sig för pannan.
Referens till andra anekdoter:
Nedanstående exempel refererar till en välkänd judisk anekdot:
(36) Заявление Б. Ельцина 9 августа 1999 г.:
– Вы будете смеяться, но я опять отправил правительство в отставку.
Uttalande från B. Jeltsin den 9 augusti 1999:
Ni kommer att skratta, men jag har avskedat regeringen igen.
Den judiska anekdoten handlar om en man som gifte sig med den äldsta av
de tre judiska systrarna, Tsilja. Efter ett tag dog hans fru och enligt den gamla judiska traditionen gifte sig mannen med näst äldsta syster, Sima. När
även hon dog gifte sig mannen med den yngsta systern, Sara. Efter ett tag
hälsade han på sina svärföräldrar och på frågan hur det stod till med frun
svarade han: ‖Ni kommer att skratta men Sara har ju också dött‖. Poängen i
den judiska anekdoten ligger i oppositionen mellan två kontexter som enligt
våra etiska normer inte går att ställa mot varandra – skrattet och döden. En
sådan opposition gör att vi uppfattar situationen som helt absurd. Tack vare
anekdoten förknippas frasen Ni kommer att skratta, men… idag med judisk
humor och används ofta numera som inledning till ironiska uttalanden, även
av dem som inte känner till den ursprungliga anekdoten. I exemplet ovan
(36) dras en parallell mellan den judiske mannen i anekdoten och Jeltsin och
hans frekventa regeringsbyten.
Referens till enstaka händelser
Anekdoten nedan uppstod efter att Putin hade varit nere på Bajkalsjöns djup.
Händelsen blev mycket omskriven i Ryssland, men förblev relativt okänd i
resten av världen168:
(37) Встреча с прессой после погружения премьер министра Путина. на
озере Байкал.
Журналист: – Владимир Владимирович, вы совершили такое сложное
погружение в батискафе на глубину более полутора километров!
Наверно это было очень тяжело и страшно?
Владимир Владимирович: – Да ничуть! А вот водолазам из службы
охраны пришлось попотеть!
168
Anekdoten är ett exempel på det som Raskin (1985:222) kallar exposure jokes.
118
En pressträff efter att premiärminister. Putin har sänkts ned i Bajkalsjön.
Journalisten: – Vladimir Vladimirovitj, ni har utfört en så komplicerad nedstigning i batyskaf till djupet av en och en halv kilometer! Det måste ha varit
mycket svårt och otäckt?
Vladimir Vladimirovitj: – Inte alls! Men dykarna från säkerhetstjänsten fick
minsann svettas!
Den här typen av anekdoter uppstår direkt efter den händelse de refererar till
och har ett ganska kort liv. Så snart händelsen är bortglömd kan det vara
svårt att avkoda anekdoten.
Anekdoter som kombineras i serier
De ryska och tjeckiska anekdoterna bildar ofta serier. I engelskspråkig litteratur kallas fenomenet joke cycles (Attardo 2001: 69ff), och definieras som
en serie anekdoter som oftast har gemensamt tema, men också kan ha andra
typer av relationer (ibid.). Många politiska anekdoter i materialet ingår i
kända serier eller lånar deras form. I Ryssland är det armeniska radion/radio
Jerevan169, anekdoter om Vovotjka170, judiska anekdoter, anekdoter om tjuktjerna171. I Tjeckien är Pepík och Chuck Norris-skämt172 mycket vanliga.
Tjeckiska politiker förekommer också i skämt om glödlampor173. Anekdoter
om Putin berättas ofta som Vovotjka-anekdoter, eftersom båda har samma
förnamn:
(38) Заходит Вовочка в книжный магазин.
– Дайте мне книгу нашего вождя «Моя борьба»!
– Ты что, Вовочка, это запрещенная книга, мы такие не продаѐм!
– Ну как же... Вон стоит – Владимир Путин, «Дзюдо».
Vovotjka kommer in i en bokhandel.
Kan jag få vår ledares bok ‖Min kamp‖!
Men Vovotjka, det är en förbjuden bok, sådana säljer inte vi!
– Hurdå… Den står ju där, Vladimir Putin, ‖Judo‖.
169
Armenska radion Jerevan är en fiktiv radiostation som det brukade berättas skämt om i det
gamla östblocket. Meningen var att skoja om dåliga förhållanden bakom järnridån genom
lyssnarbrev som besvarades av radiostationen. Ofta var skämten enligt formen – Är det sant
att...? – I princip ja, men…
170
Vovotjka (lille Volodja eller Vladimir) är en busig och nyfiken pojke som har gett upphov
till en serie anekdoter om Vovotjka. Det är oklart hur denna serie uppstod, en förklaring är att
‖upphovsmannen‖ är Vladimir Lenin (Belousov 1996).
171
Tjuktjer eller tschuktscher är ett paleoasiatiskt folk som uppgår till cirka 15 000 personer
(1989) och bebor Asiens nordöstligaste hörn.
172
Chuck Norris är hjälten från den amerikanska teveserien Texas Ranger. Serien med anekdoter finns även i Ryssland, men sällan med ryska politiker.
173
Glödlampshistorierna har en stor utbredning som beskrivs i Dundes (1987: 143). I Sverige
berättas dessa historier som Norgehistorier, vars syfte är att framställa norrmän som korkade.
119
För att kunna avkoda anekdoten måste man känna till att Putin har tränat
judo under nästan hela sitt liv och har svart bälte. Den andra referensen i
anekdoten till Hitlers ‖Min kamp‖ är välkänd, men fungerar enbart som en
led i följande kedja av antydan: judo – kampsport – ‖Min kamp‖ – Hitler –
diktator.
I tjeckiska anekdoter heter motsvarande karaktär Pepìk/Pepìček – en skolpojke som säger naiva saker. Exemplet nedan rimmas som en vers för barn:
(39) Maminka dá Pepìčkovi pět korun na čokoládu. Pepìček jde do obchodu a
vidí - čokoláda stojì sedm korun. Cestou domů si řìká: – Máme blbou vládu,
zdraţili nám čokoládu. Potká pana Prezidenta a ten reaguje: – Ty jsi blbé
děcko, my zdraţili všecko!
Mamma ger Pepíček fem kronor till choklad. Pepìček går till affären och ser
att chokladen kostar sju kronor. På vägen hem säger han till sig själv: – Vi
har en dum regering, de har höjt priset på choklad. Han träffar presidenten
som reagerar: – Du är ett dumt barn, vi har höjt priset på allt!
Serierna vandrar också från en kultur till en annan. Till exempel är skämten
om radio Jerevan mycket populära även i Tjeckien, modifierade till tjeckiska
förhållanden:
(40) Dotaz na mezinárodní redakci Rádia Jerevan:
– Je pravda, ţe se během letnìch měsìců očekává výrazný hospodářský růst v
České republice?
– Ano, je to velmi pravděpodobné, protoţe tam budou vládnì i parlamentnì
prázdniny.
Fråga till Radio Jerevans internationella redaktion:
– Är det sant att det väntas ett markant ekonomiskt uppsving i Tjeckiska republiken under sommarmånaderna?
– Ja, det är mycket sannolikt, eftersom både regeringen och parlamentet
kommer att ha semester.
I exemplen ovan har vi visat hur politiska anekdoter på olika sätt är kulturellt
förankrade. Båda tjeckiska och ryska anekdoter refererar till litterära verk,
skrock och föreställningar samt andra anekdoter och serier, men likheterna
finns bara på denna generella nivå. De konkreta referenskällorna är nästan
aldrig desamma. De tjeckiska och ryska kulturerna har oftast olika objekt att
referera till, vilket visar hur svårt det kan vara att avkoda bakgrundsinformation även i närliggande kulturer. Bakgrundsinformationen är starkt präglad
av ett lands litterära, politiska, historiska och andra kulturella referenser som
språkbärarna delar. Just sådana referenser är mycket svåra att förstå för en
utomstående och en av anledningarna till att just humor är bland det svåraste
att lära sig förstå.
120
4.2 Avkodning av lingvistisk information
Den kulturella bakgrunden räcker inte alltid för att förstå poängen i en anekdot. Ofta behövs det dessutom olika typer av lingvistiska nycklar, som förmågan att förstå olika typer av ordlekar och andra lekar med språket. Dessa
ligger i regel på lexikalisk nivå, där ordens olika betydelser ställs mot varandra. I de politiska anekdoterna i materialet förekommer ordlekar, tvetydigheter, idiom, kiasmer, antydningar mm. Nedan följer några exempel.
Ordlekar
Ett sätt att åstadkomma en komisk effekt är att ställa ordets standardiserade
betydelse mot slang eller jargong:
(41) Путин, Иванов и Фрадков заходят в ресторан. Путин берет меню,
делает заказ официантке:
– Я буду рыбу!
– А овощи? – заботливо спрашивает официантка.
Путин, оглядев своих спутников:
– А овощи тоже будут рыбу!
Putin, Ivanov och Fradkov går på restaurang. Putin tar menyn och beställer
av servitrisen:
– Jag ska ha fisk.
– Och grönsakerna? frågar servitrisen vänligt.
Putin ser på sitt sällskap och säger:
– Grönsakerna ska också ha fisk!
Anekdotens poäng är en ordlek: oвощ (grönsak) har ytterligare en betydelse
som kommer från medicinsk jargong – en hjälplös person vars liv uppehålls
av maskiner. I dagens slang används ordet ironiskt och betyder en primitiv,
initiativlös person.
Nedanstående anekdot är ett exempel på ordlek mellan olika prefigerade
verbformer:
(42) Jaký je rozdìl mezi českou vládou a puzzle?
Puzzle se skládá a česká vláda se rozkládá.
Vad är det för skillnad på den tjeckiska regeringen och ett pussel?
Ett pussel sätter man ihop och den tjeckiska regeringen faller sönder.
Den komiska effekten ligger i den absurda jämförelsen mellan regeringen
och ett pussel, som får sin poäng i ordvitsen där två verb med samma rot och
olika prefix ställs mot varandra – skládat se (att sätta samman) och
rozkládat se (att ta isär eller att förfalla).
I följande exempel leker man med verbet hrabat som betyder gräva men
också roffa åt sig:
121
(43) Víte, jaký je rozdíl mezi Klausem a krtkem? Krtek hrabe hlínu, Klaus
peníze.
Vad är det för skillnad mellan Klaus och en mullvad? Mullvaden gräver jord
och Klaus pengar.
Idiom som del av ordlekar
I ordlekar används ofta idiom och fasta kollokationer, som ställs mot ordens
bokstavliga betydelse. I exempel (44) används verbet att hänga och den fasta
kollokationen att ställa mot väggen både i direkt och i överförd betydelse
(att avrätta):
(44) Заходит человек в новую квартиру. А там пусто. Только один
гвоздь вбит в стенку, а на полу портреты Медведева и Путина. Почесал
он голову и говорит:
– Даже и не знаю, кого из них повесить, а кого к стенке поставить!
En person kommer in i sin nya lägenhet. Den är tom. I väggen finns en spik
och på golvet står porträtten av Medvedev och Putin. Han kliar sig i huvudet
och säger:
– Men jag vet inte vem jag ska hänga [upp] och vem jag ska ställa mot väggen.
Ordlekar med verbet att hänga förekommer i både tjeckiska och ryska anekdoter. I exemplet nedan förekommer inget idiom utan enbart en lek med
ordet hänga:
(45) Jde prezident Havel po Praţském hradě a vidì na stěně viset svůj obraz, a
ptá se ho:
– Ehmm, poslyš, co by se stalo, kdyby v přìstìch volbách zvìtězili komunisté?
A obraz mu odpoví:
– Ehmmm, mne by nejspìš svěsili ehmm, a tebe by pověsili.
Havel går omkring i Pragborgen och ser sitt porträtt hänga på väggen och
frågar det:
– Ehmm, hördu, vad skulle hända om kommunisterna vann nästa val?
Och tavlan svarar:
Ehmmm, mig skulle de antagligen hänga ner ehmm, och dig hänga [upp].
Både tjeckiska och ryska anekdoter innehåller antydningar om fängelsestraff
och avrättningar. Men skillnaden ligger i att den typen av uttryck i tjeckiska
snarare förknippas med ett kommunistiskt förflutet och i ryska både med
nuet och med det förflutna.
122
Homonymer
Att använda homonymer är ett vanligt sätt att leka med språket i anekdoter
generellt (Sannikov 1999: 274ff). I exemplet nedan refereras till en händelse
2005 då polisen gjorde ett tillslag mot ett Tekno-party174:
(46) Výměna telegramů při CzechTeku: Bublan Paroubkovi: – Je tu Czechtek, policie připravena, jak postupovat? Paroubek Bublanovi: – Nech je být!
Pošta doručuje telegram: – Nech je bít!
Utbyte av telegram under CzechTek: Bublan till Paroubek: – CzechTek är
här, polisen redo, hur göra? Paroubek till Bublan: – Låt dem vara! Posten levererar telegrammet: – Slå ner dem!
Poängen i anekdoten ligger i förväxlingen i stavningen av två kollokationer
som är homofoner: nech je být (låt dem vara) och nech je bít (slå ner dem).
Dessa uttalas likadant på tjeckiska.
Klichéer
Spåren av de totalitära språken utgör fortfarande en källa till olika ordlekar
och förekommer både i tjeckiska och ryska politiska anekdoter. I första hand
är det klichéer från det totalitära språket som fortfarande är lätta att känna
igen och därför tacksamma att leka med:
(47) В сегодняшней России светлое будущее существует только для тех,
у кого темное прошлое.
I dagens Ryssland finns en ljus framtid bara för dem som har ett skumt förflutet.
Poängen ligger i oppositionen светлое будущее (den ljusa framtiden, kliché
från det sovjetiska politiska språket) – темное прошлое (det skumma förflutna, bokstavligen det mörka förflutna).
Kiasm
Ett vanligt sätt att uppnå en humoristisk effekt är att kasta om ord, eller delar
av ord. Det förekommer ofta i alla typer av anekdoter, därmed också de politiska:
(48) На колхозном собрании колхоз
переименовать в колхоз «Лень Путина».
174
«Путь
Ленина»
решено
Czech Tek var en teknofestival som hölls i Tjeckien mellan 1994 och 2006 och hade tiotusentals deltagare.
123
På ett kolchosmöte beslutade man att döpa om kolchosen från «Put Lenina»
(Lenins väg) till «Len‘ Putina» (Putins lättja).
(49) Hodnocení vývoje po Listopadu 1989:
Bylo zjištěno, ţe systém blbé totality byl vystřìdán systémem totálnì blbosti!
Utvärdering av utvecklingen efter november1989:
Man har kommit till slutsatsen att systemet med dum totalitarism har ersatts
av systemet med total dumhet!
Analysen visar att många anekdoter förutsätter en kunskap om landets historia, litteratur och kulturella normer. Även aktuella händelser och realia är
viktiga. Tjeckiska och ryska anekdoter har olika referensramar i fråga om
bakgrundsinformation, men det gemensamma politiska förflutna ger upphov
till liknande anekdoter. På den språkliga nivån är mekanismerna snarlika.
Poängen ligger mycket ofta i ordlekar, inklusive lekar med idiom, homonymer och klichéer från det totalitära språket. Detta innebär att åhörarens lingvistiska kompetens är avgörande för hur man lyckas avkoda anekdoten på
denna nivå.
5 Variationer, anekdoter med fortsättning
5.1 Variationer
Ett karakteristiskt drag hos anekdoten som genre är att den kan förekomma i
olika varianter. Enligt Sjmelov & Sjmelova (2002: 115) är det ofta samtalsdeltagarna som markerar variationer av samma anekdot genom en metatext:
‖Och jag har hört den här varianten‖ eller ‖Det finns en liknande historia‖. I
det analyserade materialet förekommer variationer inom de politiska anekdoterna, mellan politiska och andra anekdoter samt mellan anekdoter i olika
länder. Dessa variationer är relativt vanliga i materialet, även mellan länderna. Nedan kommer exempel på olika variationer som förekommer.
Variationer mellan politiska anekdoter i ett land:
Följande anekdot tillskrivs både Putin och Medvedev:
(50a) Сидит будущий Президент (Путин) в кабинете. Телефонный
звонок:
Он берет трубку, слушает, кладет трубку, потом набирает номер и
говорит:
– Алло, мама! Можешь меня поздравить! Я победил на президентских
выборах!
Мама радостно:
124
– Ой, честно?
– Мама, ну хоть ты бы меня не подкалывала!
Den blivande presidenten (Putin) sitter i sitt arbetsrum. Telefonen ringer: Han
tar luren, lyssnar, lägger på, slår sedan ett nummer och säger:
– Hej, mamma! Du kan gratulera mig! Jag har vunnit presidentvalet!
Mamma säger glatt:
– Åh, på riktigt [ärligt]?
– Du kan åtminstone låta bli att pika mig!
(50b) Приходит Медведев после выборов домой.
Мама: – Сынок, я так волновалась!
Медведев:– Мама, ну ты хоть не подкалывай!
Medvedev kommer hem efter valet.
Mamma: – Min son, jag har varit så orolig.
Medvedev: – Mamma, du kan åtminstone låta bli att pika mig!
Variationer mellan olika genrer
Följande variation utgörs av samma poäng i en politisk anekdot och i ett
sexskämt:
(51a) Спит Владимир Владимирович, и снится ему Иосиф
Виссарионович.
Спрашивает Путина Сталин:
– Могу я тебе как-нибудь помочь, а?
– Почему у нас все плохо, экономика разваливается и т. п. Что мне
делать?
Сталин, не задумываясь, отвечает:
– Расстрелять все правительство и покрасить стены Кремля в голубой
цвет.
– Но почему именно в голубой?
– Я так и предполагал, что дискуссия будет только по второму вопросу.
Vladimir Vladimirovitj [Putin] sover och drömmer om Josif Vissarionovitj
[Stalin].
Stalin frågar Putin:
– Kan jag hjälpa dig på något sätt?
– Varför har vi det så dåligt, ekonomin är i kaos osv. Vad ska jag göra?
– Skjut hela regeringen och måla väggarna i Kreml ljusblå.
– Men varför just ljusblå?
– Jag tänkte just att diskussionen skulle gälla den andra frågan.
(51b) – Кать, идем ко мне заниматься сексом?
– Меня не Катя зовут!
– Как я и думал, вторая часть вопроса возражений не имеет!
– Katja, ska vi gå till mig och ha sex?
– Jag heter inte Katja!
– Jag tänkte väl att den andra delen av frågan inte skulle väcka protester!
125
Variationer mellan länder
En stor grupp utgörs av ‖flernationella‖ anekdoter i vilka tre eller fler politiska ledare möts. De kan diskutera globala problem som är aktuella för flera
länder eller allmänmänskliga problem. En annan grupp variationer gäller en
reaktion på en politisk händelse som berör ett eller flera länder eller kända
politiker:
(52a) Jiřì Paroubek navštìvì jeden selský dvůr a uspořádá při té přìleţitosti
tiskovou konferenci. Jeden fotograf ho vyblejskne v prasečìm chlìvku mezi
prasátky. Paroubek to komentuje: – Doufám, ţe se v novinách pod obrázkem
neobjevì něco hloupého, jako třeba: Paroubek s prasaty... – Ne, ne, to je přece
jasné! Přìštì den vyjde článek o návštěvě a pod obrázkem je text: Jiřì Paroubek (třetì zleva).
Jiřì Paroubek besöker en bondgård och anordnar en presskonferens med anledning av detta. En av fotograferna fångar honom i svinstian bland grisarna.
Paroubek kommenterar det hela: – Jag hoppas att det inte kommer att stå något dumt under bilden, som: Paroubek med grisar... – Självklart inte! Nästa
dag kommer artikeln om besöket och under bilden står texten: Jiřì Paroubek
(tredje från vänster).
(52b) Подпись к фотографии в газете:
Президент Медведев на выставке осматривает человекоподобного
робота. Медведев справа.
Bildtext i tidningen:
President Medvedev inspekterar en människoliknande robot på en utställning.
Medvedev till höger.
(52c) Хрущев в своей вечной страсти к сельскому хозяйству посещает
свиноферму. На следующий день в газете появляется фотография с
подписью: Третий справа – Хрущев.
Chrustjev besöker i sin eviga passion inför jordbruk en svinfarm. Dagen därpå kommer en bild i tidningen med texten: Tredje från höger är Chrustjev.
Att samma anekdot förekommer även med Chrustjev är ett exempel på den
stora spridningen som anekdoter har både diakront och synkront. Spridningen har visserligen ökat efter att tidningar och Internet blev en viktig källa.
Exemplet med Chrustjev visar dock att variationer förekom även då anekdoterna uteslutande var en muntlig genre.
5.2 Anekdoter med fortsättning
Sjmelov & Sjmelova (2009) understryker hur viktiga de intertextuella förbindelserna är för anekdoter. Intertextualiteten fungerar dock lite annorlunda
i anekdoter som anspelar på andra välkända anekdoter i jämförelse med
126
anekdoter med fortsättning, där man uppepar det sagda och lägger till något
nytt. På så sätt får man en snöbollseffekt, där man upprepar och lägger till.
Vår undersökning har visat att detta är särskilt vanligt när det handlar om
politiska ledare i ett historiskt perspektiv:
(53) Земля – крестьянам, фабрики – рабочим. Ленин
Если враг не сдается, его уничтожают. (почти) Сталин
Нынешнее поколение советских людей будет жить при коммунизме.
Хрущев
Экономика должна быть экономной. Брежнев
Каждому по отдельной квартире к 2000 году. Горбачев
Замочим в сортире. Путин
К 2010 году – доступные кредиты на лампочки. Медведев
Jorden åt bönderna, fabrikerna åt arbetarna. Lenin
Om fienden inte ger sig, ska han förintas. (nästan) Stalin
Dagens generation sovjetiska människor ska leva under kommunismen.
Chrusjtjev
Ekonomin måste vara ekonomisk. Brezjnev
Egen lägenhet åt alla år 2000. Gorbatjov
Ha ihjäl på dass. Putin
Före 2010 ska man kunna få lån till glödlampor. Medvedev
I anekdoten porträtteras ryska ledare genom kända paroller som var aktuella
under deras tid vid makten med undantag för Putin och Medvedev. Putin
porträtteras genom sitt mest kända uttalande замочить в сортире (ha ihjäl
på dass) (se 2.2.1). Medvedevs politik karakteriseras med en påhittad paroll.
Det talas mycket idag om tillgängliga krediter (lån). Man menar med parollen att levnadsstandarden kommer att vara mycket låg, men man skulle åtminstone kunna få lån för att köpa glödlampor.
Analysen har visat att olika variationer förekommer både i tjeckiska och
ryska och är något som inte är kulturberoende. Vissa anekdoter sprids över
nationsgränserna och återberättas i olika modifierade former. Det finns till
och med vissa typer som uppstår tack vare gränsöverskridningen, som till
exempel flernationella anekdoter. Anekdoter med fortsättning är mer bundna
till kulturen och förutsätter en gemensam historia, medan flernationella
anekdoter snarare används för att tydliggöra skilda föreställningar om samma problem och olika sätt att hantera dem.
6 Slutsatser
Syftet med vår artikel har varit att med utgångspunkt i politiska anekdoter
jämföra två närliggande kulturer och att på den språkliga och kulturella nivån hitta gemensamma drag och sådana som skiljer sig åt.
127
Den språkliga närheten återspeglas först och främst i gemensamt slaviska
lingvistiska mekanismer, som t.ex. att ha ordlekar som baseras på prefigerade verbformer eller att börja ett narrativ med ett verb. Klichéerna från det
kommunistiska förflutna är ett annat exempel på språkliga likheter. Men
övriga språkliga verktyg för att skapa en humoristisk effekt är bundna till ett
specifikt språk och går inte att avkoda utan mycket goda kunskaper i språket
ifråga. Detta gäller till exempel ordlekar som baserar sig på kontrasten mellan standard och substandard, eller idiom, metaforer och kiasmer som är
språkspecifika.
När det gäller den kulturella bakgrunden i anekdoterna finns en viktig beröringspunkt i det gemensamma totalitära förflutna som har satt en stark
prägel på historieberättandet. Man ironiserar över och tar avstånd ifrån samma politiska klichéer som tidigare dominerade de båda kulturerna och som
har lämnat tydliga spår i nuet. En annan parallell finns i aktuella politiska
och ekonomiska händelser som berör båda länderna och som till exempel
kan ge upphov till anekdoter om det andra landets politiker. Anekdoter som
behandlar allmängiltiga politiska frågor kan lätt vandra över gränser, spridas
i både tid och rum. Detta gäller flernationella anekdoter, variationer och
delvis serier. I övrigt skiljer sig de kulturella referenserna åt mellan de båda
länderna.
Den politiska anekdoten kan sägas vara en ventil för sådant som brister i
samhället, både under den totalitära tiden och idag. Man skämtar med sådant
som förekommer i systemet och som inte kan accepteras av medborgarna,
men som de tvingas tolerera och inte kan ändra på, som till exempel de
tjeckiska politikernas inkompetens eller valfusk i Ryssland. På så sätt blottlägger den vilka kulturella och etiska normer som bör råda och markerar
gränserna för vad som är acceptabelt och inte – gränser som är olika i olika
länder. Här visar analysen på stora skillnader mellan Tjeckien och Ryssland.
Devitt (2004:33) menar att en genre utvecklas, realiserar och etablerar
olika värden, relationer och funktioner i ett samhälle. Vi har visat på vilket
sätt genren anekdot är förankrad i den egna kulturen och historien samt i
aktuella politiska händelser och omständigheter i det egna landet, vilka drag
som kan anses vara generella för anekdoten som genre och vilka som är
språk- och kulturspecifika och därför svåra att avkoda, exportera eller importera.
128
Litteratur
Attardo, S. (2001), Humorous Texts: A Semantic and Pragmatic Analysis. Berlin –
New York.
Attardo, S. (1994), Linguistic Theories of Humor. Berlin–New York.
Attardo, S. & Chabanne, J.-Ch. (1992), ‖Jokes as a Text Type‖, Humor, 5 (1–2),
165–76.
Belousov, A. (1996), ―Vovotjka‖. Antimir russkoj kul‘tury: Jazyk, Folklor Literatura. Moskva.
Devitt, Amy J. (2004), Writing Genres. Carbondale: Southern Illinois University
Press.
Dundes, A. (1987), Cracking Jokes: Studies of Sick Humor Cycles and Stereotypes.
Berkely: Ten Speed Press.
Hoffmannová, J. (2003), ‖Veřejné mluvené projevy v Poslanecké sněmovně: humorný konflikt a konfliktnì humor‖ (Speeches in parliament: conflict and humour). Jazyk, média, politika, eds. Čmejrková, S., Hoffmannová, J. Prag, 40–79.
Fillmore, Ch. J. (1968), ―The case for case‖. In: Universals in linguistic theory, ed.
by Emmon Bach & Robert T. Harms. New York: Holt, Rinehart & Winston. 1–
88.
Fillmore, Ch. J. & Kay, P.. (1993), Construction Grammar Coursebook. Manuscript, University of California at Berkeley Department of linguistics.
Fillmore, Ch J. & Kay, P.. (1996), Construction Grammar. Manuscript, University
of California at Berkeley Department of linguistics.
Goldberg, Adele. (1995), Constructions. A Construction Grammar approach to
argument structure. Chicago: University of Chicago Press.
Goldberg, A. (1997), ―Construction Grammar‖. In E.K. Brown & J.E. Miller (eds.),
Concise Encyclopedia of Syntactic Theories. New York: Elsevier Science Limited.
Lakoff, G. (1987), Women, Fire, and Dangerous Things: What Categories Reveal
About the Mind. University of Chicago Press.
Raskin, V. (1985), Semantic Mechanisms of Humor. Dordrecht & Boston & Lancaster.
Raskin, V. & Attardo, S. (1994), ‖Non-literalness and non-bona-fide in language‖.
Pragmatics and Cognition, 2 (1), 31–69.
Sannikov, V. (1999), Russkij jazyk v zerkale jazykovoj igry. (Russian language in the
mirror of speech play). Moskva.
Sjmeljova, J. & Sjmeljov, A. (2001), ‖Polititjeskij anekdot: tipy
kommukativnych neudatj‖. Political joke: different types of communication
failure. Materialy mezjdunarodnoj konferentsii ―Dialog 2001‖, 2010.01.26.
http://www.dialog-21.ru/materials/archive.asp?id=6802&y=2001&vol=6077
Sjmeljova, J. & Sjmeljov, A. (2002), Russkij anekdot: tekst i retjevoj zjanr. (Russian
anecdote: text and speech genre). Moskva.
Sjmeljova, J. & Sjmeljov, A. (2009), ‖Variativnost, prodolzjenije i serijnost anekdotov: problemy postroenija bazy dannych‖. Variety, continuation and serial jokes:
how to construct a database. Materialy mezhdunarodnoj konferentsii ‖Dialog
2009‖. V: Komputernaja lingvistika i intellektualnye technologii. 2010.01.26.
http://www.dialog-21.ru/dialog2009/materials/html/85.htm.
Wierzbicka, A. (2003), Cross-cultural pragmatics: the semantics of human interaction. 2. ed. Berlin, Mouton de Gruyter.
129
Appendix: Biografiska uppgifter om politikerna
Fradkov, Michail, f. 1950, rysk politiker, Rysslands premiärminister 2004–
2007.
Havel, Václav, f. 1936, tjeckisk dramatiker och statsman, president i
Tjeckoslovakien 1989–92 och i Tjeckien 1993–2003. Genom sin moraliska
styrka blev han samlande namn för de regimkritiska grupper som förenade
sig i Medborgarforum, och när kommunistregimen föll valdes han till president i december 1989. Efter Tjeckoslovakiens delning 1992 valdes han till
president i den nybildade staten Tjeckien och omvaldes 1998, men kunde
2003 av författningsrättsliga skäl inte väljas för en ny presidentperiod.
Ivanov, Sergej, f. 1953, rysk politiker, Rysslands försvarsminister 2005–
2007.
Jakeš, Milouš, f. 1922, tjeckisk politiker, generalsekreterare i kommunistpartiet 1987–1989.
Jeltsin, Boris, 1931–2007, rysk politiker, president 1991–1999. Jeltsin ledde
motståndet mot kuppförsöket 1991. Efter sovjetsystemets sammanbrott blev
han Ryska federationens president. 1996 återvaldes han till presidentposten.
Hans tid som president präglades av politisk och ekonomisk svaghet och ett
impopulärt krig i Tjetjenien.
Klaus, Václav, f. 1941, tjeckisk ekonom och politiker, president sedan 2003.
Han valdes till president efter tre valomgångar och ett något oväntat stöd
från kommunisterna. Klaus är en kontroversiell politiker och har varit kritisk
mot EU. Han stod bakom det radikala marknadsekonomiska systemskiftet i
landet.
Medvedev, Dmitrij, f. 1965, rysk politiker, president sedan 2008, vice premiärminister 2005–2008. Han hör till kretsen kring Vladimir Putin och dennes parti Enade Ryssland. Det var Putins tillkännagivande av sitt stöd för
Medvedev som banade väg för dennes kandidatur i presidentvalet.
Paroubek, Jiří, f. 1952, tjeckisk politiker, Tjeckiens premiärminister mellan
den 25 april 2005 och 16 augusti 2006, tillhörande Socialdemokraterna.
Putin, Vladimir, f. 1952, rysk politiker, president 2000–2008, premiärminister augusti 1999–maj 2000 och sedan 2008. Med bakgrund inom det ryska
underrättelseväsendet och Sankt Petersburgs lokalförvaltning utsågs Putin
till premiärministern 1999. Putin valdes till president 2000 och 2004. En
begränsning av antalet mandatperioder en rysk president tillåts sitta tvingade
honom att lämna posten inför valet 2008. Samma dag som den nya presidenten svor presidenteden utsågs Putin till premiärminister, och har som sådan
fortsatt starkt inflytande över rysk politik.
Topolánek, Mirek, f. 1956, tjeckisk politiker, Tjeckiens premiärminister
mellan 2006 och 2009, tillhörande högerliberala Demokratiska medborgarpartiet.
130
The comic art of derision
A survey of depreciatory remarks, their
characteristics and frequency in the comedies
of Aristophanes
Hans-Roland Johnsson
Stockholm University
1 Introduction: Aristophanes and Old Comedy
Tragedy and comedy represent, together with the epic works of Homer, the
culmination of the Greek Antiquity‘s cultural and literary production. The
plays have since the classical period been admired and imitated, and today,
more than 2400 years after the first performances, theatregoers are still fascinated by the their freshness and in many ways actual content.
Tragedy, on the one hand, deals with man‘s eternal questions concerning
existence, fate and the gods. Comedy, on the other hand, invites us to consider ordinary peoples‘ lives and relations with family and society. When we
move from the world of tragedy to the world of comedy, the point of view
changes significantly: We – or more precisely the Athenian theatregoers in
the fifth century BCE – move from mytical tales in a distant time to contemporary events, from the war against Troy to the present war against Sparta
and her allies, from gods and heroes to ordinary citizens, from places around
the Greek-speaking world to Athens, from metaphysical and religious questions to actual and everyday cares.
The only comedies preserved from the classical period, are eleven of
Aristophanes‘ comedies, representing the so-called Old Comedy.175 These
complex and down-to-earth plays deal with a large number of topics, foremost among them the political situation in Athens and the ongoing Peloponnesian war. That the Aristophanic comedy is deeply rooted in hic et nunc,
i.e. the Athenian life of the late fifth century BCE, does not mean that it is
only, or predominantly, realistic. On the contrary, Old Comedy blends with
175
The last two comedies of Aristophanes, produced at the beginning of the fourth century,
point towards the ‖Middle Comedy‖; see Henderson in Aristophanes, Acharnians, p. 1n.
131
perfect ease a realistic, concrete and diversified picture of everyday Athens
with unrealistic and utopian fantasies. If the individual in the tragedy learns
to submit to fate and the will of the gods, in the comedy she gets the opportunity to defy and oppose them. She also gets the opportunity to see her fantasies, even the most extravagant, fulfilled. In the comedies, we find a surprisingly wide range of jokes and joke makings: lyrical passages and meditative scenes are mixed with farcical ones. The action oscillates between fastpaced stock-in-trade comical routines, political declamations and display of
nudity.
The comedies were staged side by side with the tragedies and satyr plays
at the two annual dramatic festivals in Athens, i.e. the Lenaea (January/February) and the City Dionysia (March/April) at the theatre situated on
the south-side slop of Acropolis. These festivals were organized and supervised by the state and they were attended by the biggest number of individuals that ever came together on any occasion in the Greek ancient world (apart
from battles); maybe as many as fifteen thousand attended the festivals (in a
city where the number of free men totalled about 35.000 in a population of
300.000). Comedies were thus neither a marginal phenomenon in Athens nor
considered less valuable than the tragedies.
The important place that the comedies had in the Athenian society together with the fact that they, at the festivals, had to please the audience (in order
to obtain first prize from the jury), mean that the jokes of Old Comedy could
not diverge much from ideals and attitudes accepted and approved by the
Athenian citizens in general. Old Comedy therefore reflects in an important
and unique way the attitudes of the Athenians (seen as an entity), and it says
a lot about the Athenian way of life to which we have no other comparable
source of knowledge. Old Comedy gives, generally speaking, better evidence of Athenian mentality than, for example, the dialogues of Plato (often
cited as testimony to Greek way of thinking).176
2 Purpose and scope of this article
One of the main components of Old Comedy – and one of the most intriguing for present day readers – is the frequent use of depreciatory remarks
(insults, mockeries and the like), directed against a living, and in many cases
in the audience present, person. This person could be a politician, general,
bureaucrat, dramatist or some other well-known Athenian. The sheer quantity and often vitriolic contents of these sort of statements are fascinating and
puzzling to modern readers, and further so because they were expressed in
176
This is also the opinion of Jaeger, pp. 358-360.
132
an official context of state sponsorship (the theatrical festivals) and in many
cases directed against prominent Athenian citizens.
Even if Old Comedy and the jokes, derisions and abuses in it have been
analysed with regard to individual passages and received comments of a
more general nature, often in connection to an overall discussion of the Aristophanic language, a more systematic presentation of depreciatory remarks,
their frequency and importance, is lacking.
In this article, we will describe depreciatory remarks in Old Comedy, how
they worked, whom they were directed against, what kind of blameworthy
conduct or trait of character Aristophanes stigmatized and what kind of humour he utilized in doing so. Our main interest is focused on the most prominent features of the depreciatory remarks; individual passages from the
comedies will only be cited as examples. In addition to this, we briefly discuss the depreciatory remarks in the larger context of the Athenian society of
fifth century BCE.
3 Derision and abusive talk in Old Comedy
The wide range of depreciatory remarks in Old Comedy and their more often
than not unsparing nature, give a modern reader the impression that everything was permitted to joke about at a comical performance and that Old
Comedy thereby bears witness to the fact that the Athenian society had a
surprisingly far-reaching freedom of speech. However, the fact that Aristophanes was indicted for slander, at least on one occasion, shows that the
liberty was not total, even if, as it seems, Aristophanes was acquitted.177
Henderson concludes that ―there is no reason to think that comic poets were
exempt from the laws about slander […] and they may even have been controlled by special ones […]‖.178 It is obvious that we do not have a detailed
knowledge about the modalities governing comic speech in Athens. One can,
with Henderson, maintain that the Athenians made a distinction between
jesting (allowed in comedies) and abuse (indictable), but that this distinction
sometimes was weak; where the insulted person saw an insult, the comedian
177
The information given to us by Dicaiopolis‘ speech in Acharnians v. 497ff suggests that
Cleon, the leading politician at that time in Athens, had indicted Aristophanes (or the producer Callistratus) for ―slandering the city in the presence of foreigners‖ in the play Babylonians, presented the previous year, i.e. 426 BCE at the City Dionysia (Babylonians was Aristophanes‘ second try at a comedy). For a discussion of this case, see Sommerstein, pp.145-151
and Mann pp.105-124. Aristophanes was also, at it seems, persecuted after his victory with
Knights in 424 BCE (see Henderson in Aristophanes, Acharnians v. 50 and note).
178
Henderson, 1992, p. 288.
133
asserted a comical mockery.179 To summarize the entangled question of criticism and responsibility, we can say that the comic playwright criticized what
he considered as blameworthy conducts, but at the same time this criticism
could in itself be blameworthy, i.e. considered to transgress written or unwritten laws and conventions according to which a joke was acceptable or
unacceptable. Norms and attitudes regulating abuses and insults work both
ways, i.e. they express that which the writer finds blameworthy in society
and that which the society finds blameworthy in the comedies.
The depreciatory remarks are variously described, delimited and defined
by modern commentators and editors.180 A collective denominator could be
the Greek word aischrologia. For Halliwell, aischrologia may be translated
as ‖shameful speech‖ or, alternatively, indecent or foul speech.181 He is of
the opinion that
ritual aischrology, together with the laughter which typically accompanies it,
is controlled and made somehow acceptable by its inclusion within a culturally codified set of protocols. Outside such frameworks, by contrast, aischrolologic behaviour takes on the appearance of an intrinsically shameful, aggressive and destabilising phenomenon, a threat to communal necessities of restraint, cooperation and order.182
This description of Old Comedy is not unproblematic. The term ―shameful‖, to begin with, is in need of clarification since its modern connotations
may induce misunderstandings about Greek attitudes. Henderson‘s distinction between ―shame of exposure‖ (in fifth century Athens) and ―dirt and
disgust‖ (our modern view) seems a promising way to follow. According to
Henderson aischrologia, and its cognates (sexual matters constitute obviously a part of aischrologia), imply as primary notion that of ―shame and modesty‖, ―a feeling of decency and secrecy surrounding what is private (but not
‗dirty‘ as we moderns might say)‖.183 Henderson continues stating that there
is no indication of the kind of guilty, inhibited, and repressive feelings so
characteristic of later societies in regard to this area of human life. The Athenians of this era may not have been uninhibited children of nature, but their
inhibitions concerning human sexuality were certainly less muddled by com-
179
See Henderson, 1992, pp. 300 and 301. In this way Cleon‘s suit against Aristophanes for
slander ―may indicate either that Aristophanes‘ abuse was seriously intended or that [Cleon]
was oversensitive to jesting‖, p. 301.
180
Since the commentators referred to in this article do not in a comprehensive and systematic way delimit what they understand by ‖abuse‖, ―ridicule‖, ―insult‖, ―foul speech‖ or
‖mockery‖, it is not always easy to pin down what these terms connote and what kind of
statements (expressed in the comedies) the commentators have included and excluded from
their analyses.
181
Halliwell, p. 217.
182
Halliwell, p. 215, see also pp. 243-244.
183
Henderson, 1975, pp. 3 and 5.
134
plicated feelings of shame and guilt than our own. […] these words and expressions, like the acts to which they refer, were not felt to be dirty in and of
themselves, but subject only to feelings of shame, modesty, and a certain taboo. […] obscenity was not considered inherently evil or offensive. It was the
shame of exposure that made obscenity obscene for the Greeks […]. 184
The statements under scrutiny in this article are all, or nearly so, cast in
negative utterances, i.e. they criticize, directly or indirectly, a certain conduct. We will later in this article discuss whether, or to what extent, mockery
about sexual matters should be understood as containing not only at face
value but also at a deeper level condemnation of certain sexual conducts.
In contrast to Halliwell‘s idea that Old Comedy is ―institutionalised
shamelessness‖185, it is perhaps better to consider the content of the comedies as an expression of verbal freedom in the society as a whole rather than
to say that comedy was an exception in the society. One can not separate a
part of the society from the rest of it in this arbitrary way. The important ting
is not that mockery was relegated to a certain comic context (and exclusively
confined to it), but that this context was allowed and, as was the case of the
Athenian theatre festivals, supported by the state. In restrictive societies,
joking about well-known citizens and politicians do not even have a context
in which it can be expressed, and it could be argued that we, in our modern
society, do not have an outlet for the kind of joking that regularly was employed in Old Comedy.186
Heath is also of the opinion that mockery in Old Comedy had a limited
sphere of influence beyond the comic performances, but for other reasons
than Halliwell. If we are to believe Heath
abuse can […] be transformed into entertainment, or even into a form of art;
and in such a case mockery can be detached, not only from any commitment
to veracity, but also from any hostile intent towards the victim (although this
is not necessarily absent). […] the abuse of individuals in Aristophanes can
best be seen as a form of entertainment, not indeed unduly concerned to
avoid wounding the victim […] but compatible with the absence of offence
and not (in general) inspired by any specifically hostile intent, to be evaluated
more for its wit and ingenuity than for veracity or even verisimilitude. 187
184
Henderson, 1975, pp. 5, 9 and 11. Halliwell, p. 220n, judges this description ‖overstated‖
(see also Halliwell, p. 223).
185
Halliwell, p. 247.
186
Joke making is often, or always, connected to a particular context or situation. A joke is
seldom, or never, uttered outside of a well-defined context (outside the context, the ―joke‖
may not even be a joke any longer). So it was in Athens, and so it is still today (cf. dress
codes; swimsuits are hardly accepted outside the beach, but on the beach they constitute the
only accepted dress code, the important thing is not that this particular dress code is allowed
on the beach, but that it is accepted in our society to go to the beach and there dress in a certain way – in other cultures this option may not even exist).
187
Heath, pp. 25 and 27.
135
In this way it is possible, to assert, as Heath does, that ‖Aristophanes‘
portrayal of Cleon is funny partly because it is, and is meant to be recognised
as, fantasy‖.188 That mockery was inoffensive because only understood as
jokes, is — as far as we can judge — a supposition strangely disconnected
with reality. If Heath is right, one wonders why Cleon and not other politicians were so constantly and fiercely attacked. However, as our survey will
indicate, all jokes are not constructed in the same way and are not, probably,
to be understood in the same way. We would therefore say that Heath is
mostly wrong, but not always and completely so.
4 Description of the corpus
4.1 Preliminary clarifications
It is perhaps here convenient, by way of introduction, to call the reader‘s
attention to Roman Jakobson‘s well-known model of communication, and
relate it to the representations of Aristophanes‘ comedies at the Lenaea and
the City Dionysia:
I. Sender, i.e. Aristophanes.
II. Receiver, i.e. the audience.189 Depending on how one looks at the depreciatory remarks, one can argue that the receiver sometimes (also) is the
person criticized (see VII. below).
III. Message, i.e. the depreciatory remark.
IV. Code, i.e. the language utilised by sender and receiver.
V. Context, i.e. the social and cultural references that author and audience
share. With reference to context, the message becomes intelligible.190
VI. Contact, i.e. the annual theatre representations at the Lenaea (January/February) or the City Dionysia (March/April).
In addition to this scheme, five further modalities should be added:
VII. Person attacked, i.e. the object of the depreciatory remark. Two cases can be distinguished:
(1) The person is criticised because belonging to a group. In this article
we will centre our discussion on the following groups: (a) politicians, (b)
generals and other Athenians associated with the war, (c) dramatic authors
188
Heath, p. 37.
We do not know if there was a constant difference of opinion between the audience and
the ten randomly selected jurors (from one hundred candidates). It is a likely guess that these
judges represented fairy well the rest of the audience.
190
That is, intelligible from the audience‘s point of view; it goes without saying that many
utterances are difficult or impossible for us, modern readers, to grasp.
136
189
and other artists, (d) well-known Athenian personalities, (e) homosexuals
and other persons singled out for their sexual practices.191 This grouping is
far from evident, nor can it be strictly maintained. Our knowledge is too
insufficient to be able to identify all the persons appearing in our corpus.
Many names are only known to us because Aristophanes mentions them.
The categorization is also defective, since many Athenians engaged in the
political life also, for example, served as generals in the war or were wellknown personalities in their own rights. The categorisation locates therefore
only, in a very approximate way, utterances in our corpus to a particular
activity or group.
(2) The person is criticised because of having an individual trait, i.e. the
remark singles out a moral or physical defect with which the person is associated (gluttony, fatness, incontinence, impotency etc.) that makes the person
stand out in contrast to the rest of the Athenian society.
VIII. Deviant conduct attached to the person attacked, i.e. that which the
message is centred upon. The depreciatory remarks single out, directly or
indirectly, deviations from the prevalent norm (such as it is understood – in
most cases – by the majority of the theatregoers and in the main by the
Athenians, cf. IX.4). The same person could also be attacked (in the same
comedy or in other comedies) for different conducts.
IX. Purpose of the depreciatory remark, i.e. why it is uttered. Some alternatives (that are not mutually exclusive and some of them nearly always
come in pairs) stand out a priori:
(1) To make the audience laugh192 or convince it of the playwright‘s excellence.
(2) To induce or provoke some kind of action, in particular to marginalise
the person who is the object of the remark. The person attacked could be
viewed as a threat (in some way) that should be removed from society. The
remark is uttered in the expectation to exclude him from society, or in order
to confirm such exclusion.
(3) To strengthen the audience‘s internal solidarity (as Athenian citizens)
by exposing those whose conduct threatens this solidarity.
(4) To induce a change in the audience‘s attitudes by revealing that previously held opinions are not longer tenable.
191
This categorisation is not the same as saying that Aristophanes rejected en bloc all politicians, generals, dramatists and well-known personalities, it were certain conducts within these
groups that attracted his malicious ire. Cf. the less ambitious categorisation made by Kloss,
pp.73-74 and 88.
192
It is generally speaking fairly easy to determine if an utterance is a joke, and if the intended reaction is a laugh (even if, in many instances, it is far more difficult to determine why
the utterance is deemed funny or entertaining). Sometimes, however, a depreciatory remark
does not give the impression of being funny (although it could be expressed in a funny way or
accompanied by a funny gesture). On the other hand, the act of laughing is not always preconditioned by a funny utterance or situation, mere meanness can also produce laughter.
137
(5) To establish a friendly link between the person attacked and the audience (the audience laughs with – not against – the person in an act of identification193) or to confirm such inclusion.
(6) If the receiver (also) is the person attacked, then the purpose behind
the remark could be to induce a change in this person‘s conduct, i.e. to align
it to commonly accepted norms of conduct.
X. Reactions, i.e. the successful or the unsuccessful realisation of IX.
XI. The order of events, i.e. the entire act of derision. It is approximately
as the following: prevalent norm in the society > deviation from normal conduct by a citizen > the deviation is recognized as such by the playwright >
the playwright utilises the comic potentiality of this deviation and constructs
a joke (or the like) that uses for comical purpose the deviation and inserts the
joke in a comedy > the joke is uttered at a theatrical performance > the joke
produces laughter in the audience (and/or action taken to remediate the deficient situation, etc.) > confirmation of the norm (> marginalisation of the
person attacked) > the society (which the audience represents) is strengthened in its self-identification.
4.2 Delimitation of the corpus
Our corpus includes all nominally depreciatory remarks194 about a living
person195 (present or not present in the audience) in the eleven preserved
comedies of Aristophanes. Even if nearly all mentions of persons without
problem can be classified as belonging, or not belonging, to the category
―depreciatory remarks‖, some resist an easy classification. These few borderline cases are not included in the corpus and are not given account of.
This article does not discuss the fact that the comedies sometimes have
real persons as characters, e.g. Socrates (Clouds) and Euripides (Acharnians,
Women at the Thesmophoria, Frogs196), and that these representations also to
193
Cf. Halliwell, p. 211. This, for example, is the case of jokes inter pares (cf. for example,
speeches at weddings: they often tend to be funny and risqué, but they serve, on a deeper
level, to strengthen the ties of a group of families). In the case of inclusion, ―abuse‖ is to be
understood as a kind of diminutive, something of endearment, and the joke is basically kindhearted, rather than malignant, in its intent. This is a complex question; those who frown upon
Wagner, for example, can make jokes about his bombastic style and pretentious metaphysical
grandeur with the intention of denigrating his operas, but Wagnerians can make exactly the
same jokes (and appreciate them) – this does not mean that a Wagnerian would take kindly to
the same joke if it is uttered by a non-Wagnerian.
194
These could alternatively, according to the nature of the utterances, be termed ―derisions‖,
―abuses‖, ―mockery‖, ―ridicule‖ or the like. The few instances of self-abuse (e.g. the author
mentioning his baldness) that can be found in the comedies are left outside the survey. Positive utterances about living persons (besides the author himself) are rare in the comedies.
195
In some cases, Aristophanes makes comments upon recently dead persons.
196
Euripides died the same year, or the year before the production of Frogs (405 BCE), however, since the action takes place in Hades his death is a prerequisite.
138
a large extent can be described as depreciatory. To this list should be added
the character Paphlagon, an ill-veiled caricature of Cleon, in Knights. No
collective of individuals (e.g. politicians, bureaucrats or slaves) is treated in
the survey, with exception made for Hippocrates‘ sons (Clouds v. 1001) and
Cratinus‘ sons (e.g. Wasps v. 1500ff197). Since the Aristophanic comedy is an
open-ended genre, in which the meta-theatrical aspect is important, it is also
to be expected that the audience becomes the target for depreciatory remarks.198 These remarks are, however, not included in our account.
In addition, the survey does not deal with fictive characters, gods, mythological figures or historical persons, nor do we take into consideration negative utterances about towns, regions or countries.
The eleven comedies, with year of production, are: Acharnians (425),
Knights (424), Clouds (first version: 423 / second version c. 418)199, Wasps
(422), Peace (421), Birds (414), Lysistrata (411), Women at the Thesmophoria (Thesmophoriazusae) (411), Frogs (405), Assemblywomen (Ecclesiazusae) (c. 392) and Wealth (388). Fragments from otherwise lost comedies by
Aristophanes (or other playwrights) are not included in our survey.200
Greek and English citations from the comedies are from the editions of
Henderson (1998-2002) in The Loeb Classical Library (see bibliography).201
4.3 Number of depreciatory utterances and their frequency
in the corpus
The corpus contains 174 names202 and 338 instances of depreciatory remarks203 (this means that each person, on the average, is attacked 1,9 times in
197
At the end of Wasps, three sons of the comic playwright Carcinus enter the orchestra (the
large circular dance floor in front of the audience) to perform a dance – a task they clumsily
execute. These roles are silent, but if they were acted out by Carcinus‘ sons, this would be our
only instance in the comedies where a person is acting as himself (cf. Peace vv. 781ff).
198
This is, for example, the case in Peace v. 820f, where Trygaeus recounts his visit to the
gods in heaven and comments: ―From my heavenly vantage you [the spectators] seemed a
very bad lot, but from down here you seem a far sight worse!‖ In Frogs v. 275f, when Xanthias asks Dionysus if he has not seen in Hades ―father beaters and perjurers‖, Dionysus answers with gesture to the audience: ―Sure I did […] and I can still see them‖.
199
No text of Clouds I has survived; Clouds II is a revision (of uncertain extent) of Clouds I
but never performed. Clouds II is commonly, as in this article, named Clouds.
200
Aristophanes (c. 450- 380 BCE) wrote, according to ancient sources, forty-four comedies.
Assuming that the eleven preserved comedies of Aristophanes are fairly representative of his
dramatic production (they cover nearly all of his career), tentative conclusions from the material here surveyed are – if treated with circumspection – probably relevant for his total comical production. To what degree conclusions made about the Aristophanic comedy also are
relevant for Old Comedy in its entirety is difficult to assert (and the question is not touched
upon in this article).
201
The spelling of Greek names in this article follows these editions; other ways of spelling
can be found in other commentaries and translations. The name Carcinus (the spelling here
adopted), for example, is sometimes (and more correctly) written Karkinos ( Κάπκινορ).
139
the corpus). On average, 15,8 names and 30,7 utterances are mentioned per
comedy.
Many names occur only once in the corpus (more than 70 percent of all
names) and many names occur only in one comedy, but not in the other ten
(93 percent). The high number of persons only once mentioned and the total
number of names mentioned in the corpus indicate a rich palette and witness
– if an early conclusion is here permitted – to the fact that Aristophanes‘
ridicule and mockery denigrated a great number of citizens. Many people
who were known in Athens were attacked in the comedies and many could
with good reason fear to be attacked.204
A person mentioned more than once is criticized either for the same reason or for an other. For these persons, the same kind of attack is more often
than not repeated (although, eventually, in a varied form).
4.4 Identification of person attacked and criticism intended
The depreciatory remark (cf. VIII in Ch. 4.1 above) can be attached to a
person directly by stating his name known to all, or nearly all, in the audience (e.g. Cratinus, Hyperbolus, Carcinus), or indirectly by a circumlocution (e.g. ―hamp seller‖ for Eucrates, Knights v. 129; ―lamp seller‖ for
Hyperbolus, Knights v. 739).205 Very weak designations, e.g. Wasps v. 1279
(―Then there‘s the actor […]‖), have strong contextual references (but are
lost to us). This kind of identifications are, however, rare. A special case of
circumlocution is the use of the father‘s name (e.g. ―Peisias‘ son‖ for
Cleombrotus, Birds v. 765).206
202
‖Name‖ designates here a person mentioned but independently of how many times this
occurs in the corpus, i.e. independently of how many utterances there are connected to the
name. Thus, for example, Knights contains 19 names but 24 utterances/depreciatory remarks
(i.e. some names are mentioned or indicated more than once); per definition, the number of
utterances equals or exceeds the number of names. In some cases, it is not feasible to distinguish one Athenian from an other since some of them bore the same name.
203
The number of remarks is unevenly spread between the comedies; the highest number of
instances is found in Wasps (53 utterances), the lowest in Lysistrata (7 utterances).
204
Could a citizen become known by being mentioned in a comedy? The ratio of numbers of
persons mentioned in the comedies of the fifth century BCE to the numbers of free Athenian
citizens must, or so we think, have been very high indeed (more than 450 comedies were
produced during the century).
205
Only a few of the depreciatory remarks have women as their target.
206
This kind of designation could also take the form of a joke, e.g. ―son of Bluster‖ for
Aeschines, Wasps v. 325 – intended here is perhaps not Aeschines but Amynias (another
well-known boaster). The attributions were probably no great problem for the audience at
large. The situation for modern commentators is different, and many names or references
remain allusive, uncertain or entirely unintelligible. So, for example, is Lysistratus in
Acharnians v. 854, Knights v. 1267, and Wasps v. 787, the same, or not the same, man as
Lysistratus in Lysistrata v. 1105.
140
The depreciatory remark either (1) uses a pre-existing negative connotation given by the political and social context and/or already established by
Aristophanes in an earlier comedy, or by other comic playwrights; or (2)
invents a new one.
Not all depreciatory remarks are made with the intention to unfavourably
depict a fellow-citizen (cf. IX, a in Ch. 4.1 above), even if the great majority
of the utterances is obviously stated with this intention. The purpose of the
remark could also be to use the name in a certain context to create a comic
effect (often in the form of a so-called para prosdokian, ―against expectation‖). E.g., when Aristophanes at Birds v. 300 mentions Sporgilus in a
enumerating of birds, he attempts a joke at Sporgilus‘ name (meaning ―sparrow‖). Thus, the name in itself can be funny.207
The identification is sometimes made by pointing out the person in the
audience, e.g. Wasps v. 74, where one of the slaves asks the audience to take
a guess on his masters vice and continues with: ―Amynias here says he‘s
addicted to gambling‖.
4.5 Ways of making depreciatory remarks
The utterances are mostly stated as ―X is y‖ where X is the person and y the
tag stating blameworthy conduct or idea. The depreciatory remark is stated
in three ways:
(1) Directly by stating the blameworthy conduct or attitude of the person;
so, for example, in Frogs v. 1036f where there is question of ―Pentacles,
who just the other day, in a parade, was trying to fasten the crest to his helmet after he‘d put it on!‖ The negative judgement is sometimes added as
epithet, e.g. ―Nicoleides the squinter‖ (Assemblywomen v. 254).
(2) Indirectly, i.e. the criticism is not spelled out but the context makes
the point of the utterance clear. When Peisetaerus, Birds v. 822f, gives the
name Cloudcoukooland to the new bird city which they want to found, Euelpides remarks that this must be ―where most of Theogenes‘ assets are, and
all of Aeschines‖, thereby indicating that these two are boasters.
(3) Sometimes, only the name – without any contextual indication elucidating the intended comic point – is stated (this occurs in c 9,5 percent of the
cases). The name then functions as a ―label‖, a signifier pointing to the signified (cf. V in Ch 4.1 above). For example, at Acharnians v. 844, when the
chorus speaks of persons one may encounter in the market, it adds: ―nor will
207
Other names evocating birds are fund at Birds vv. 17, 281, 300, 763, 1295 and 1296. Cf.
another sort of joke at. Frogs v. 429 where ―Hippocoitus‖ (‫ך‬πποκίνος) is substituted for
―Hipponicus‖.
141
you bump into Cleonymus‖, without mentioning why this would be inconvenient. ―[A]cted like Socrates‖ (Birds v. 1282) could be another example. 208
The difference between these three ways to express criticism is far from
clear-cut and it could be argued that the remarks in most instances are a mix
of, at least, two of them: (1) the label, referring to an external context, and
(2) the dramatic context proper in which the remark is embedded in the play.
To understand the dramatic text it is necessary to understand the direct and
the indirect context. We can not be sure that all spectators in the audience
understood the joke in Assemblywomen v. 20f, where Praxagora, the heroine,
exhorts the women to take action and encourages them with: ―we wenchmen
(ἑηαίπαρ) must grab our seats (ἕδπαρ), as Phyromachus once put it, if
you still remember?‖209
By inserting a name (or a reference to a person) in the text, Aristophanes
could as best achieve simultaneously three goals: (1) to criticize a group (or
the adherence to a group); (2) to pin down on a person a physical or moral
defect; (3) to make an amusing remark appropriate in the context. For example, in Birds v. 766ff, Cleombrotus (here presented indirectly as ―Peisias‘
son‖) is stigmatized as belonging to the group ―outlaws‖ and as being a traitor (―[if he] wants to betray the gates to the outlaws‖); this remark is furthermore appropriate in this comedy about birds since Cleambrotus was
nicknamed ―son of Partridge‖, and according to the chorus (who is here
speaking) ―there‘s nothing shameful in playing partridge tricks‖ (i.e. being
skilful at evading pursuers).210
Sometimes the depreciatory remark does not follow the formula ―X is y‖
but, instead, takes the form of an optative clause, e.g. Acharnians v. 1150ff:
―Antimachus […] may Zeus terribly eradicate him!‖.
4.6 Variations in the length of the statement
A remark consisting of a single name occupies (as a label or with a short tag)
not more than one verse. Other remarks occupy normally two or more
verses. The longest remark in the corpus consists of 24 verses (Acharnians v.
1150ff).211 If our corpus is divided into two parts, the first part consisting of
utterances occupying one, two or three lines, and the other part four or more
208
The name ‖Socrates‖ is in this instance even transformed to a verb: ”έζυκπάηυν”
‖Evidently this Phyromachus […] had somehow mispronounced hetairoi ‘associates‘ as
hetairai ‘courtesans‘; and hedras ‘seats‘ can also mean ‘rear ends‘‖, see Henderson in Aristophanes, Assemblywomen and note ad loc.
210
See Henderson in Aristophanes, Birds and note ad loc for this interpretation of the passage.
211
Indication of length is approximate since verses expressed by the chorus generally are
shorter (e.g. have fewer syllables).
142
209
verses, the second group (―long utterances‖) represents 8 percent of all utterances. These utterances are, by definition, more elaborated.212
4.7 Variations in tone and magnitude
The depreciatory remarks are different from each other with respect to tone
and magnitude.213 Some of them are surprisingly crude and offensive, others
are rather innocent or of less importance; the jokes can variously be characterized as malicious, pungent, virulent, mean, satirical, benign or kind.214
On one end, we have insulting, or so it seems to a modern readership, utterances, i.e. Frogs v. 1504ff (Pluto addresses Aeschylus who is going to
return to earth):
And take this and give it to Cleophon; and this […] together with Myrmex
and Nicomachus; and this to Archenomus; and tell them to hurry on down
here to me […].215
Personal intimacies are not spared, e.g. Birds v. 790f, where the chorus
speaks:
And supposing some Patrocleides in the audience needed to shit, he wouldn‘t
have soaked his cloak […].216
The vast majority of the utterances is less hostile but nonetheless biting,
e.g. Peace v. 1009f where Trygaius expresses a desire to see Melanthius go
to the market late, when everything‘s sold, and shriek in despair, then sing an
ode from Medea, ―I‘m done for, done for, and bereft of her [a Copaic eel]
that lay in amid beets! ‖ and may the people rejoice at his grief.
In this large subgroup of mildly hostile remarks, we find statements like
―[…] suffocate them with a billow of Aeschines, son of Hotair!‖ (Wasps v.
459)217; ―Artemon […] too hasty with his poetry, his armpits smelling nasty,
son of a father from the Goat d‘Azur (Τπαγαζαίος)” (Acharnians v.
212
This is not to say that they are more important than shorter ones; a shorter one could have
a higher ―density‖, more ―punch‖ (cf. Ch. 4.5).
213
Stylistic changes over time (i.e. if the use of derisions in the comedies also is a function of
fluctuating taste or attitudes) are not studied in this survey.
214
Dover (1972), pp. 34-35, notes that Aristophanes never praises politicians when they have
taken an action approved by him. The job of the comic playwright is to criticise, not to praise.
215
The ‖gifts‖ here are various instruments of suicide, implying that these persons ought to
take their lives.
216
According to the scholiast, Patroclides‘ nickname was ‖the shitter‖, see Aristophanes,
Birds and note ad loc.
217
Aeschines was known for his empty boasting.
143
850ff); ―a lowlife male citizen, that brackish Hyperbolus (ἄνδπα
μοσθηπὸν πολίηην, ὀξίνην Ὑπέπβολον)‖ (Knights v. 1304); ―Here
comes the song of Datis, which once upon a time he used to sing while masturbating of an afternoon‖ (Peace v. 289f).
At the far end of the scale, we find more or less innocent comments, e.g.
Wasps 461f where Lovecleon says the following about the chorus to Loathcleon:
But you wouldn‘t have escaped them [the attacking chorus] so easily if
they‘d been munching on Philocles‘ songs.
The point is that the somewhat rude style of the tragic poet Philocles
would have made the chorus more persevering.
Variations in magnitude and the degree of intended meanness (as far as
we can judge) are positively correlated with different groups of citizens; a
politician fares generally more badly than one of Aristophanes‘ colleagues.
4.8 Internal context
The impact of a depreciatory remark could, eventually, also be a function of
internal circumstances in the comedy, i.e. the remark should be evaluated
differently according to which character in the play it is who utters it, when
it is uttered and in what situation. The parabasis (speech by the chorus) is
often used to utter a longer and elaborated depreciatory joke about a person
(e.g. Knights v. 1280f, about Ariphrades, and v. 1290f, about Cleonymus).
This section of the comedy reflects probably traditionally sanctioned jesting
and abusive talk, and should perhaps be interpreted in a different, less serious, way. For example, the degrading remarks about Cleisthenes and his
activities in the graveyard (Frogs v. 422f) are maybe not as offensive as the
may seem in a first reading (see Ch. 5.6 below).
4.9 Veracity
It is evident that if the purpose behind the depreciatory remark is to entertain
the audience (and fling mud at well-known Athenian citizens), the comic
context in itself (allowing exaggerations and parody) gives the playwright a
wide range of possibilities when it comes to truthfulness.
For this reason, among the depreciatory remarks in our corpus we will
find veracious statements (as far as we can judge), e.g. Frogs v. 303 and the
assertion that the tragic actor Hegelochus once mispronounced ―calm‖
(γαλῆν) so that is sounded as ―weasel‖ (γαλήν).218 On the other side of
218
The result being something like ―After the storm how weasily we sail‖.
144
the scale, we will (probably) meet statements fabricated by Aristophanes
without any foundation at all in reality, e.g. the statement that Euripides‘
mother sold vegetables at the market.219 Another example of a false statement, and unique in the comedies of Aristophanes, is the assertion in Peace
v. 700 that the comic playwright Carcinus is dead; he probable was alive
(even if he was an old man). In between these two extremes (completely true
statements and completely untrue statements) we find the whole array of
comic distortions, transformations, mistreatments and disregards of facts, all
for the pleasure of the audience (who, in sharp contrast to us, could compare
the veracity of the statements with the factual situation, and derive enjoyment from the ensuing comical gap – if there was one).
5 Forms of criticism in the comedies
5.1 Acceptability, response and reception of criticism
Beyond the question of how the depreciatory remarks were constructed and
their place in Old Comedy looms larger themes: what kind of political, social
and sexual conduct was accepted and which was not in the Athenian society?
And what kind of limits (e.g. law or custom) regulated the public utterances
(in the comedies) of abuse, slander and ridicule? These are two of the most
discussed topics concerning Old Comedy.
One can interpret the use of derision in the comedies as a soft corrective
to certain ways of living (―soft‖ because the utterances concern transgressions of conducts not regulated by the law). In this way, depreciatory remarks in Old Comedy can be seen as comments upon conducts that was
tolerated in the Athenian society albeit not commonly accepted or liked.
Many, if not all, of the derogatory remarks in our corpus fall in the vague,
and to a large extent undefined, area between accepted conduct, on the one
hand, and indictable conduct, on the other hand.
If jokes in the comedies of Aristophanes were intrinsically harmless (see
Ch. 2 for a discussion of this possibility), this means (at least potentially)
that the victim could laugh with the rest of the audience, even if one may
wonder how funny it was for Ariphrades to be designated as ―pussylicker‖
(Knights v. 1280f, Wasps v. 1280f and Peace v. 883f), Opuntius as one-eyed
(Birds v. 1294), Laespodias as a barbarian with misshapen legs (Birds v.
1569), Melanthius as having a skin-disease (Birds v. 151), Smicythion as
219
See Dover in Aristophanes (1993), Frogs v. 840 and note. One of the comic writer‘s privileges is to invent ―facts‖. In the case of Euripides‘ mother, it is possible that the family had
some agricultural business and that some of its products were sold at he market.
145
impotent (Assemblywomen v. 46f), Aristyllus as a coprophiliac (Assemblywomen v. 647), Antisthenes as suffering from constipation problems (Assemblywomen v. 806) – the list is by far not finished. Even if, as we are inclined to think, the opinion (represented by Heath) that the comedies did not
have any impact besides purely comic considerations is, generally speaking,
wrong, this does not automatically imply that the opposite view – that the
jokes expressed uniformly serious discontent – always is correct.220 The reception of a joke is a complex function of many elements (cf. Jakobson‘s
communicative scheme in Ch. 4), forming a changing cluster. The statement,
for example, that ―X is y‖ (where ―X‖ is a person and the tag ―y‖ indicating
a blameworthy conduct) do not necessarily meet with the same response as
―Y is y‖; and different reactions could also be the case if the sender is A or
B; or the receiver C or D; or the enunciator situation α or β, etc. (cf. III-VI in
Ch 4.1 and Ch 4.8 above). In many cases, and on a more practical level, this
(i.e. taking into consideration all relevant elements in the communicative
scheme) means that many depreciatory remarks and jokes in the comedies of
Aristophanes have to be analysed individually in ordert to be correctly understood and appreciated.
It is obvious that the circumstances determining the enunciation and the
audience‘s reactions are difficult for us to grasp firmly. One example can
illustrate the interpretative problems surrounding the depreciatory remarks:
In Assemblywomen v. 167f, the revolting women prepare to dress themselves as men and infiltrate the Assembly. Praxagora, the leading character,
encourages and instructs them how to speak as men. One woman (commonly
named ―second woman‖) fails in a first attempt when she swears ―by the
Two Goddesses‖ (a women oath). She tries once more:
Second woman:
[…] I want to try my speech again. I think I‘ve got it down nicely now: ―In
my view, assembled ladies …‖
Praxagora:
Again, you loser? You‘re calling men ladies!
220
Heath makes the distinction between mockery as ―a communally applied sanction‖, the
fear of which ―discourages deviant behaviours‖ and, on the other hand, mockery as something
―transformed into entertainment, or even into a form of art; and in such a case mockery can be
detached [...] from any hostile intent towards the victim‖, Heath, pp. 24 and 25. Heath, p. 26,
also notes that it seems ‖improbable that comic poets would indulge so freely in abuse if that
would have earned them the bitter enmity of large numbers of their social peers [...].‖ MacDowell, p. 5, among others, criticizes this view. This distinction should be taken into consideration together with the fact, according to Heath, p. 26, that in Athens ―inability to take a
joke tolerantly was socially unacceptable behaviour‖.
146
Second woman:
It‘s that Epigonus over there; I caught sight of him and thought I was addressing ladies!
Here we have a joke based on confusion (incongruity) between two
groups of individuals (men vs. women) caused by a deviation from the norm
(a man with female features). We also have a joke-situation where the person
actually is indicated as present in the audience.221 This passage gives rise to a
number of difficult questions (cf. Jakobson‘s scheme, Ch. 4 above):
1. What is the intention behind the joke? The difference between Epigonus and the majority of the audience is ascertained, but does this mean that
his conduct should be censured (i.e. the joke is a sort of exhortation to exclusion of Epigonus)?
2. How did the audience react and what kind of laughter did this joke produce?
3. And how did Epigonus himself react? If he really was dressed, or behaved, in a different and feminine way, this was probably because he wanted
to signal his preferences. The joke would then enhance his notoriety and it is
not sure he felt excluded (the contrary could be the case).
4. The fact that Epigonus actually was present in the audience (as we here
presume) and that his name was associated with an effeminate conduct
(which seems to be the best interpretation of the passage), suggest that the
passage is an indication that this sort of behaviour was not censured per se,
but funny because it gave witness to a way of life that was not unknown for
Athenian men (even if they did not indulge in this kind of gender transformation). It is thus the exaggeration that is funny (but not intolerable) for the
audience. It could then be argued that transgression of sofrosyne (―wellbehaving‖ or ―good measure‖) – i.e. when a person no longer can hold himself back from excessive indulgence in pleasure, and thereby is loosing himself and abandons his control over himself – is funny because the transgression delimits those who are in control of themselves and those that are not.
Eupolis is not an isolated case; many, if not all, of the persons attacked
for their feminine behaviour were citizens of high status, politicians with
important missions and occupying important posts in the Athenian administration.
221
We cannot say if the jokes mentioning spectators present in the audience were in the script
or improvised (the written text for wider distribution and selling was, as far as we can guess,
written after the performance, so improvising – a stock-in trade in comedies – could be incorporated later). Aristophanes did probably not know in advance who would be present in the
audience or where Epigonus would exactly be seated. The actor in question (the second
woman) picked an appropriated victim whom she recognized in the audience and applied a
loosely prepared joke (maybe the joke worked whether or not Epigonus was in the audience
because he could have been there).
147
A discussion of depreciatory remarks thus has to take into consideration
the eventual persuasive effect that the jokes could produce. Another example, where, indeed, we know something about the audience‘s reaction to an
explicit exhortation is the case of Cleon, who was humiliated and derided in
more than one of Aristophanes‘ comedies, and the most malignant of these,
Knights, was awarded the first prize 424 BCE. However, some weeks later
Cleon was voted general in spite of the play‘s urge to the contrary. In Clouds
v. 581ff Aristophanes lets the chorus in the parabasis comment this discrepancy:
[…] when you were about to elect as general the godforsaken tanner Paphlagon [Cleon], we furrowed our brows and carried on dreadfully […]. But you
elected him anyway! […] we will easily teach you how even this mistake can
benefit you. If you convict that vulture Cleon of bribery and theft, then clamp
his neck in the pillory, your situation will be as it was before, and everything
will turn out better for the city, in spite of your mistake.
The relationship between the jokes‘ ability to produce laughter (and affirmation) and its power to influence the same audience must, as it seems, be
considered complex. In fact, as we have seen in Ch. 3, two diametrically
opposed opinions crystallize: according to the first one, comedies played a
part in the public discussion and could also influence it. The other position
denies that the comedies had this impact. As for the first opinion, no instance
testifying to such an influence can be cited, although MacDowell believes
that Cleon sustained from prosecuting Laches because the satire Aristophanes made of this case in Wasps v. 240f at the City Dionysia in advance
discredited Cleon‘s position so much that to go along with the case would
have ridiculed him (the trial was due to start within some weeks after the
festival).222 As for the second opinion, Heath, for example, concurs that in
the plays by Aristophanes politics is ‖the material of comedy‖ and that this
material is without any design ‖on the political life from which it departed‖.223 Our modest survey do not allow any definite conclusion in this
difficult question, but the fact that Aristophanes‘ plays had little impact on
political matters (as far as we know) does not mean that jokes attacking his
political opponents were not considered as effronteries.
222
MacDowell in Aristophanes (1971), Wasps v. 240 and note.
Heath, p. 42.
148
223
5.2 Criticism of politicians and advocates of war
Politicians more than any other single group are the target for Aristophanes‘
critical remarks.224 Politicians are criticized for a number of reasons, not all
of them directly emanating from a particular political opinion, but, instead,
for being unworthy persons (e.g. of low birth) or prone to unworthy deeds
(e.g. to perjure, deceive, flatter, boast). Other kinds of mockery concern alleged low lifestyle and physical disfigurement. Politicians are the only individuals that Aristophanes wishes dead.225
Politicians are sometimes criticized for bad handling of the administration
of the state and other related matters, e.g. Clouds v. 351 where Simon is
attacked as ―a predator of public funds (ἅππαγα ηῶν δημοζίυν). The
same Simon is also (v. 395f) attacked when Socrates answers to the assertion
that Zeus hurls his lightning bolt against perjurers by asking: ―If he really
strikes perjurers, then why hasn‘t he burned up Simon […]‖. The same accusation is directed against Pisander in Lysistrata v. 490f by the heroine:
It was for opportunities to steal that Pisander and the others who aimed to
hold office were always fomenting some kind of commotion.
In a long passage in Frogs (beginning at v. 533), the chorus castigates
Theramenes for being a turncoat.226 To defame a person by accusing him of
being of low extraction is of course easily done in a political context, thus
we find in the comedies remarks about ―hamp seller‖, ―lamp seller‖ and
―potter‖.227
The statistical importance for the political group is, however, reduced by
the frequent references to Hyperbolus and Cleonymus, these two represent
together (with Cleon excluded from the counting) only 2 out of 27 names (c.
7 percent) but almost 45 percent of all utterances (see Ch. 5.6 below).
The war is represented by the general Lamachus more than anyone else.
He figures as a character in Acharnians and is mentioned in Peace vv. 304
and 473 (no individual soldiers are mentioned in connection with the ongoing war).
224
15 percent of the names and 21 percent of the utterances in the corpus belong to this group
(excluding Cleon). If generals and other persons in connection with the war against Sparta and
her allies are added, the numbers shift to 22 and 25 respectively.
225
So is the case at Knights v. 1362 and Frogs v. 1504.
226
Since Theramenes is mention last in this harangue, one suspects that the description could
fit many a politician and that many politicians in the audience nervously attended the ending
of the chorus‘ speech at this point.
227
These examples are from Knights vv. 129 and 739, and Assemblywomen v. 247.
149
5.3 Criticism of writers and artists
Other dramatists are often the butt of Aristophanes‘ jokes. Twenty tragedians
and comic playwrights figure in the corpus in thirty different utterances.
Contrary to what one would have expected comic playwrights are in the
minority (only five).228 Criticism of Aristophanes‘ colleagues and competitors is lighter, even light-hearted, and primary directed against the authors‘
alleged incompetence.229 Besides dramatists, we also find in this group fluteplayers, tragic actors230, authors of dithyrambs and a citarode.
5.4 Criticism of other well-known Athenians
Besides the two groups in Ch. 5.2 and 5.3 here above, the rest of Aristophanes‘ depreciatory remarks are directed against other well-known citizens.
This group, by far the largest (more than a third of all utterances), is very
heterogeneous and the richness and variety of it give a slight hallucinatory
impression. Some subgroups under this heading deserve a special mention:
experts on oracles231, boasters232, gluttons233 and poor citizens234.
Two criteria seem here to be at work, either together or separately: (1)
The person must be, in one way or another, already known; (2) the person is
ascribed a moral defect or associated with a misconduct (or the like) that are
real or imaginary and that are already known to the audience or an invention
of the comic playwright. In this way, all, or nearly all, of Athens‘ wellknown citizens could fear to be criticised.235
The criticism concerns (1) personal defects or handicaps236; (2) that the
person is not completely in control of himself, that he violates the sofrosyne,
―good measure‖, which good Athenians should respect (i.e. he is given to
drinking, eating, gambling, acting as juror and so forth). All in all, lack of
228
The comic playwrights are: Cratinus, Eupolis, Phrynicus, Lycis and Ameipsias. These are
mentioned in five comedies (if Cratinus is excluded, only two comedies mention comic playwrights).
229
Statements in this group mirror Aristophanes‘ assertions elsewhere in the comedies about
his own excellence and his criticism of juries not giving him the first prize when they failed to
do so.
230
Two of them, Hegelochus (Frogs v. 303, cf. Ch. 4.1 above) and Phyromachus (Assemblywomen v. 22b) are teased for mispronunciations.
231
E.g. Knights v. 1085, Clouds v. 332 and Birds vv. 521 and 988.
232
E.g. Wasps vv. 325, 459 and 1213, Birds vv. 822f and 1126.
233
E.g. Acharnians 887, Wasps vv. 506 and 1142, Peace v. 1008, Women at the Thesmophoria v. 1032.
234
E.g. Knights v. 1278, Wasps vv. 1311 and 1270, Assemblywomen v. 408.
235
It could also be the case that many an Athenian wished to be apostrophized because this
act indicated that one was somebody worthy of joking.
236
Among physical defects one observes lisping (Wasps v. 44), one-eyedness, defecatory
problems, uncleanliness, deformed legs (Birds vv. 153, 790, 1555 and 1569), having a face
like the female sex (Frogs v. 965 and Assemblywomen v. 97), incontinence (Knights v. 400).
150
sofrosyne seems to be a defining characteristic of ancient Greek culture and
the reason behind many depreciatory remarks in the comedies.
5.5 Criticism concerning sexual matters
A common target, albeit less often levelled than one would think, for criticism is alleged deviant sexual conduct (16 percent of all utterances).
Criticism concerning heterosexual conducts is in minority (only 6 percent
of all utterances). These few remarks are in the main not about sexual practices per se or attitudes toward them, but secondary associations, e.g. as a
way of earning ones living.237
Two striking and strange cases in this category should be noticed here.
Firstly, the mentioning of Ariphrades‘ inclination for cunnilingus.238 Evidently this practise was considered extravagant or silly, but one may wonder how
this could be public knowledge – how is information of this kind diffused?
Was the association to this practice (expressed to an audience of c 15.000
spectators) embarrassing as such for Ariphrades, or only that it became public? The fact that Aristophanes thought it would be funny to mention it, confirms Henderson‘s clarification that ―obscenity was not considered inherently evil or offensive. It was the shame of exposure that made obscenity obscene for the Greeks […]‖.239
237
For these sorts of remarks see, for example, Knights v. 765 (about the courtesans Cynna
and Salabaccho), v. 1069 (about the pimp Philostratus) and Peace v. 755. Heterosexual matters are, of course, otherwise prominent elements in the comedies of Aristophanes. The endings of the comedies, for example, often include merry-making and in them the hero is gratified for his accomplishments with the company of young women, never young boys (e.g. the
endings of Acharnians, Wasps and Peace). As joking-material (e.g. naked Reconciliation,
Διαλλαγή, at the end of Lysistrata) heterosexuality is given an undisputable positive stance.
238
These attacks against Ariphrades are expressed in Knights v. 1280ff, Wasps v. 1280 and
Peace v. 883 (where Ariphrades is designated as being present in the audience). The attack in
Knights v. 1280ff occupies all of ten verses and merits to be cited for its elaborated argumentation (it‘s the chorus who speaks):
[…] Ariphrades the sleazy (πονηπόρ). Yes, that‘s what he likes to be. But
he‘s not merely sleazy, or I wouldn‘t even have noticed him, nor even utterly
sleazy. The fact is, he‘s added a brand new meaning to the term. He pollutes
his own tongue with disgraceful gratifications (ηην γάπ αςηος γλυηηαν
αίζσπαίρ ηδοναίρ λςμαίνεηαι), licking the detestable dew in bawdyhouses, besmirching his beard, disturbing the ladies‘ hotpots (κςκυν ηάρ
έζσάπαρ) […]. Anyone who doesn‘t loathe such a man will never drink from
the same cup with me‖.
Smoeus is criticized for the same ―vice‖ at Assemblywomen v. 846.
239
Henderson, 1991, p.11.
151
The second, and even stranger, case is the mentioning of a certain Aristullus, selected for being a coprophiliac (Assemblywomen v. 647f and Wealth v.
314).240
One of the most hotly discussed issues about ancient Greek sexuality is
attitudes to various forms of homosexuality.241 Concerning these practices in
the comedies, few remarks are about men‘s relationship with youngsters.242
Aristophanes‘ target is almost always ‖feminine‖ or ―passive‖ behaviours.
A common way in the comedies to designate a person is by saying that he
his ―wide-arsed‖ (καηάπςγορ or εὐπύππυκηορ), referring to the passive
partner in a homosexual relationship). In our corpus, this happens twice
(Acharnians vv. 716243 and 842).244 If these two instances are excluded, the
corpus contains 16 names and 28 utterances under this heading. Given the
otherwise sexual outspoken character of Aristophanes‘ comedies, these
numbers are rather on the low side.245
These kind of depreciatory remarks tend, like other kinds of utterances in
the corpus, to be concentrated in clusters, i.e. concentrated on some few individuals. In the case of effeminate men, Cleisthenes occupies alone one
third of all utterances in this category (but only five percent of the names; for
more on Cleisthenes, see Ch. 5.6 below). 246
240
This is the interpretation of Henderson, see Aristophanes, Assemblywomen and note ad
loc.
241
We are here only concerned with statements in the comedies; for a broader view se Dover,
1978, and, more recently, but not necessarily more accurate, Davidson, 2007.
242
This may seem a little bit surprising given the importance these relationships had in Greek
society. Aristophanes makes some, but not many, sexual jokes about men‘s sexual relations
with youngsters (e.g. Birds v. 137ff, Frogs vv. 56 and 148). One should therefore expect some
jokes about this kind of sexual behaviour and, if not about the practice itself, an exaggerated
(and therefore comical) dependency on it or indulgence in it revealing lack of sofrosyne. The
absence of censure or mockery in this regard could be interpreted as a sign that such practices
were not considered deviant from existing norms, and therefore neither funny nor blameworthy.
243
This utterance concerns Alcibiades (in 425 BCE only twenty-five years old).
244
The word is sometimes used like ―motherfucker‖, i.e. as an insult (this could also be the
case of the two utterances in the corpus); see also Worman, p. 17.
245
The numbers could, eventually, be revised upwards if the vocabulary used in certain passages is interpreted with the same attention as some of the commentaries allow. Concerning
Acharnians v. 382f, for example Olson, in Aristophanes (2002), Acharnians ad loc and note
observes that the verb in the phrase ―he [Cleon] tongued his lies all over me‖ (τεςδη
καηεγλώηηιξέ μος; Olsens‘ translation) ―refer[s] to French-kissing [and it] calls up the
image of an unwanted advance by a disgusting homosexual predator‖. Henderson, in Aristophanes Acharnians ad loc, renders this as ―[he] tongue-lashed me with lies‖.
246
If Stratos, Cleisthenes‘ companion, is counted with Cleisthenes the numbers change to: 11
percent of the names and 40 percent of all utterances.
152
5.6 The most frequently attacked persons
Cleonymus
One of the most intriguing and one of the most discussed cases in the comedies of Aristophanes concerns Cleonymus (mentioned 17 times in six comedies). We do not know much about him, except that he was a radical democrat and politically closely associated with Cleon, and thereby an appropriate
target to vilify. Cleonymus ascended to power in 426 or 425 BCE and was
perhaps a member of the Council. He was the mover of an important decree
tightening up the collecting of tribute from allied states. In 415 BCE, he
moved a decree offering a reward of 1000 drachmas for information that
could help to elucidate the circumstances surrounding the profanation of the
Eleusinian mysteries.
Cleonymus must have been the talk of the town and very useful from a
comical point of view since Aristophanes so often came back to him. Eight
of the utterances are variations on the theme that Cleonymus during the
Athenian retreat at Delium in 424 BCE threw away his shield.247 This act, if
true, would have resulted in severe punishment. So, why was this event funny, and why did Aristophanes so often make allusions to it? Most commentators do not think that this joke relates to an actual act of abandoning the
battlefield but, instead, is some comic distortion of what happened in that
battle or of some other mishap involving Cleonymus.248 The shield-throwing
accusation was only one of the faults that Aristophanes found in him. He is
also criticized for gluttony, being a perjurer and, at Clouds vv. 675f and 680,
a masturbator and effeminate; three times his name is just mentioned as label.
Hyperbolus
Hyperbolus was a prominent politician and when Cleon fell in battle 422
BCE he succeeded him as the leading political figure in Athens. He is maltreated in the comedies for a number of reasons, e.g. for imposing lawsuits
(Acharnians v. 846), being a lamp seller (Knights v. 739), living a low life,
being a ―rascal‖, liar and ―sleazy champion‖) (Knights v. 1300ff, Clouds v.
1065, Wasps v. 1007, Peace v. 673ff). When some misfortune happens to
him, this is reason for malicious joy (Clouds v. 623). The point of the most
elaborate commentary on him (by the chorus at Knights v. 1300ff) is that he
should not be the leader of Athens. In a more simple way, Aristophanes
247
Knights v. 1372; Wasps vv. 15-27 and 818-823; Peace vv. 670-678 and 1295-1304;
Clouds vv. 353-354; Birds vv. 288-290 and 1470-1481.
248
This is the opinion of Heath, p. 28. Various interpretations are discussed by MacDowell,
pp. 23-25.
153
wishes that Hyperbolus would be dead (Knights 1363) or that one should
stop him or drive him away (Peace vv. 922 and 1319).
Cleisthenes
Mentioned in eight comedies, Cleisthenes is one of Aristophanes‘ favourites
whipping-boys. He also makes an appearance as a character in Women at the
Thesmophoria where he plays a minor part. Judging from the few and shattered bits of information in the texts of Aristophanes, Cleisthenes was ―politically and socially prominent‖.249 The main target for Aristophanes‘ attacks
is Cleisthenes‘ alleged effeminacy – in Clouds v. 355, for example, the
clouds turn into women when they se him. A recurrent theme is his beardlessness, e.g. Acharnians v. 118, and Knights v. 1373.250 In Birds v. 829f,
Euelpides gives the following characterization:
And just how can a city remain well disciplined, where a god born a woman
stands there wearing full armour [i.e. Athena Polias], while Cleisthenes plies
a spindle (κεπκίδα)?
The picture given in Lysistrata v. 1090f is even more explicit, stigmatizing Cleisthenes as an inveterate homosexual (the Athenian delegate complaining about the women‘s refusal to have sex with their men):
First Athenian delegate:
[…] I mean, if someone doesn‘t reconcile us soon, there‘s no way we won‘t
be fucking Cleisthenes!
The most outspoken effrontery, however, occurs in Frogs v. 422ff251:
And I hear that Cleisthenes
is in the gravyard, plucking
his arsehole and tearing his cheeks;
all bent over, he kept beating his head,
wailing and weeping
for Humpus of Wankton, whoever that may be
ηὸν Κλειζθένη δ´ἀκούυ
ἐν ηαῖρ ηαθαῖζι ππυκηὸν
ηίλλειν ἐαςηοῦ καὶ ζπαπάηηειν ηὰρ γνάθοςρ.
249
Olson, in Aristophanes (2002), Acharnians vv. 117-118 and note.
Cf. the comment by R. A. Neil, in Aristophanes (1966), The Knights of Aristophanes ad
loc: ―Apparently they [Cleisthenes and his comrades] broke the custom, almost universal at
Athens […], and shaved or used pitch to remove the hair: this was considered disgraceful‖.
251
We follow here the alternative reading Κλειζθένη instead of Κλειζθένοςρ, see Aristophanes Frogs and note ad loc.
154
250
κἀκόπηεη᾽ἐγκεκςθώρ,
κἄκλαε κάκεκπάγει
Σεβῖνον ὅζηιρ ἐζηὶν Ἁνκαθλύζηιορ.
The impact of this statement is, perhaps, mitigated by the fact that it is the
chorus who expresses it in the parabasis of the comedy (cf. Ch. 4.7), and that
it concerns a person whose reputation already is at the lowest (at least in the
comedies of Aristophanes).
Cratinus and Carcinus
Cratinus was already an established and elderly comic playwright when
Aristophanes made his debut (his play Pytine defeated Clouds in 423 BCE).
The jokes about him are disparate: strange or extravagant way of shaving,
incontinent, a drunkard and ―bull-eating Cratinus‘ language‖ (Acharnians v.
848, Knights v. 400, Peace v. 700 and Frogs v. 357). In a long speech, attacking a certain Antimachus at Acharnians v. 1168f, the chorus ends, surprisingly with:
and when he [Antimachus] wants to grab a stone
I hope in the darkness
he grabs in his hand a fresh-shat turd,
and holding that glittering missile
let him charge at his foe, then miss him
and hit Cratinus!
Carcinus, another comic playwright, is also mentioned five times in the
corpus, three of them in Peace.
Cleon
Cleon was the foremost prominent politician in the beginning of Aristophanes‘ career. Aristophanes attacked him vigorously, even after Cleon‘s
death and made him a character in one of his plays (in Knights where he is
Paphlagon, steward of Demos, that is, Athens). 252
We are ill informed about the reasons Aristophanes had to pursue his attacks. It seems that Cleon had Aristophanes indicted for some kind of slander directed towards himself or Athenian institutions in the comedy Banqueters (see Ch. 2). Cleon lost his case and Aristophanes took a gruesome revenge in Knights. Aristophanes blames Cleon for not being of noble birth
252
All in all, Cleon is attacked 21 times. Since the character Paphlagon in Knights is an incarnation of Cleon, much of the comedy is an extended attack on him with clear references to the
real Cleon, e.g. his dealing in the tanning industry at vv. 136, 315, 321 and 892; for a discussion of Paphlagon, and the depiction of Cleon in Wasps, see Worman, pp. 88-94. The jokes in
Peace and in Frogs are made post mortem, Cleon died in battle at Amphipolis the summer
422 BCE.
155
and if he was rich, this was due to industrial commerce, not to traditional
farming, and thus Aristophanes made him into a simple tanner.
6 Conclusion
In this article, we have given a brief survey of who is attacked for what reasons and how often in the comedies of Aristophanes. The results, based on a
statistical approach, show that although many persons are attacked and for
various reasons, many attacks are formed in clusters, centred on a few wellknown citizens and concern a few points of criticism. In short, Aristophanes
seems to be more concerned with individuals than with general political or
moral conducts. In this way, the comedies are not secure, stable or easily
interpreted testimonies to accepted political or sexual behaviour. The results
in this article also indicate that the comic situation proper is an important
element in the understanding of the depreciatory remarks.
156
Bibliography
Works by Aristophanes; Text and translation
Edited and translated by J. Henderson, The Loeb Classical Library, Harvard University Press, Cambridge, Mass. & London, England
I, Acharnians, Knights (1998)
II, Clouds, Wasps, Peace (1998)
III, Birds, Lysistrata, Women at the Thesmophoria (2000)
IV, Frogs, Assemblywomen, Wealth (2002)
Works by Aristophanes; Critical editions
Acharnians (2002), edited with introduction and commentary by S. D. Olson, Oxford etc., Oxford University Press
Frogs (1993), edited with an introduction and commentary by K. Dover, Oxford,
Clarendon
The Knights of Aristophanes (1966), edited by R. A. Neil, Hildesheim, Georg Olms
Verlagsbuchhandlung
Wasps (1971, 1988), edited with introduction and commentary by D. M. MacDowell, Oxford, Clarendon
Other works
Davidson, J. (2007), The Greeks and Greek Love: A bold new exploration of the
ancient world, London, Random House
Dover, K. J. (1972), Aristophanic Comedy, London, B. T. Batsford Ltd
— (1978), Greek Homosexuality, Cambridge, Mass., Harvard University Press
Halliwell, S. (2008), Greek Laughter: A Study of Cultural Psychology from Homer
to Early Christianity, Cambridge etc., Cambridge University Press
Heath, M. (1987), Political Comedy in Aristophanes, Göttingen, Vandenhoeck &
Ruprecht
Henderson, J. (1975), The Maculate Muse: obscene language in Attic comedy, New
Haven, Yale University Press
— (1992), ―The Demos and the Comic Competition‖, in Nothing to do with Dionysos, ed J. J. Winkler & F. I. Zeitlin, Princeton , Princeton University Press
Jaeger, W. (1939, 1965), Paideia. The Ideals of Greek Culture; v. I: Archaic Greece
– The Mind of Athens (translated by G. Highet), Oxford etc, Oxford University
Press
Kloss, G. (2002), ―Sprachverwendung und Gruppenzugehörigkeit als Thema der
Alten Komödie‖, in Spoudaiogeloion. Form und Funktion der Verspottung in
der aristophanischen Komödie, Hrg. A. Ercolani, Stuttgart und Weimar, Verlag
J. B. Metzler
MacDowell, D. (1996), Aristophanes and Athens: An Introduction to the Plays,
Oxford etc., Oxford University Press
Mann, Ch. (2002), ―Aristophanes, Kleon und eine angebliche Zäsur in der Geschichte Athens‖, in Spoudaiogeloion. Form und Funktion der Verspottung in der
aristophanischen Komödie, Hrg. A. Ercolani, Stuttgart und Weimar, Verlag J.
B. Metzler
157
Sommerstein, A. H (2004), ―Harassing the Satirist: The alleged attempts to prosecute Aristophanes, in Free Speech in Classical Antiquity, edited by I. Sluiter and
R. M. Rosen, Leiden and Boston, Brill Academic Publishers
Worman, N. (2008), Abusive Mouths in Classical Athens, Cambridge etc, Cambridge University Press
158
The Stones of Turin. Humour in La donna
della domenica by Carlo Fruttero and Franco
Lucentini.
Vincenzo Maggitti
Stockholm University
Pirandello defined humour as "the feeling of the contrary" and made it a
cornerstone for a complete revaluation of the literary art that had found in
the humorous technique a key to dialogically oppose traditionalism and classicism. His seminal essay On Humour (1908)253 that polemically opens the
twentieth century debate, foregrounds the art of humour as one ‖focusing on
the neglected‖ (Guglielmi 1986: 57) and the humorous writer as one dismantling the concept of artistic wholeness and harmonic composition.
As a technique, humour is not definitely linked to any specific literary genre. Its presence, in fact, usually dwells in those works that make a parody of
the most standardized literary genres or try to unravel the rhetorical pattern
underlying some traditional figure of narrative, such as the omniscient narrator. Post-modern fiction is said to have been thriving on that, as a reaction to
the ‖exhaustion‖ of issues and themes. The invocation of post-modernism
here is not haphazard, as it is used as one of the cultural references of the
binary opposition that Lang has outlined between irony and humour: the
former is identified as the trope of modernity, the latter ‖is a necessary and
perhaps sufficient condition for the post-modern mentality‖ (Lang 1988: 14).
Lang suggests the distinction as one of the main premises for a better critical evaluation of those (post-modern) works, whose linguistic ambiguity and
polyvalence are often disregarded by critics as worthless examples of irony,
i.e. of the classical "disparity between essence and appearance, or meaning
and expression" (1988: 5). Inasmuch as postmodernist writing has its deepest
impact in showing how words can be superficially ‖multi-played‖ instead of
being prone to the hierarchy of the concept, which irony only confirms by
subverting it for a given time, it does not sound surprising that language and
its usage are the main points in the contrast. The scholar provides us with a
definition of humorist that can be a useful resource in the discussion and
analyses that will follow in this article. Therefore, I quote it as a whole:
253
The essay is included in vol. VI of Pirandello‘s Opere, edited by M. LoVecchio-Musti,
(Mondadori: Milano, 1960).
159
The humorist writes with the conviction that language is always an essential
determinant of thought (not only accidentally or when used perversely), and
that its semantic ambiguities and connotative resonances are to be explored
and actualized rather than limited or suppressed (Lang 1988: 6).
This definition clearly underlines the importance of ambiguity in the
meaning of words and the connotative lore in the way they ‖sound‖ to our
cultural and social memory, bringing contrasting images to the fore. The
choice of turning a linguistic puzzle into the crucial piece of evidence for
arresting the murderer makes the first novel by Fruttero and Lucentini, La
donna della domenica, published in 1972, a striking example of that kind of
humour.
This novel is ranked among the smartest examples of the Italian giallo,
the name thrillers and detective fiction have taken after the colour of the
book cover of a very successful series, launched by Mondadori in 1929. Recently, this very novel has been praised in a special issue of Le Magazine
Littéraire, because its authors, according to Quadruppani (2009: 86), ―apportaient au genre une nouvelle élégance intellectuelle‖. This opinion is surely
flattering, but it does not specify, for lack of space in the article, that Fruttero
and Lucentini are the first Italian example of a planned composition, fully
aware of narratological devices, and with a stylish taste for contaminating
literary genres, although in Italy their critical appreciation has been rather
inconsistent. First, they do not conform to the national Crocian cult for the
‖single‖ author, and then, their ‖writing for entertainment‖, has always kept
them ‖in the commercial area of Triviallitteratur‖ (Tani 1990: 101). As a
matter of fact, the whole giallo genre was in the same area, before it attained
a cultural legitimacy, also thanks to the huge international success of Andrea
Camilleri‘s gialli, whose protagonists are both the Commissario Montalbano
and their reinvented Sicilian dialect. In fact, Camilleri‘s novels have undoubtedly shown how the genre can host linguistic concerns that blur the borders
between high and low culture in etymological playfulness.
Before focusing on the literary relevance of La donna della domenica as a
humoristic novel, the reader may appreciate a brief outline of its plot, which,
as a matter of fact, is not an easy task, because of the multitude of characters
who inhabit the text. Basically, the novel spins around two murders, apparently unconnected, that are objects of inquiry by Commissario Santamaria,
chosen by the Police Headquarters as the most suitable to deal with a case
involving high society in the city of Turin, where the novel is set.
The solution is discovered through the linguistic agency of a proverbial
sentence, the puzzle mentioned above. It actually becomes a puzzle for the
Commissario and the other officers, as it is orally transmitted in a dialect
which is unknown to the people who conduct the investigation: at that time
(early 1970s), policemen mostly came from the South of Italy and spoke
their own dialects, while the proverb is in Piedmont dialect, a region of the
160
North of Italy. So far, this would be just a devise to describe a sociolinguistic incongruity which became ‘standard‘ in post-war Italy, during the
‘60s and ‘70s, as a consequence of the strong immigration of job-seekers
from South to North. The ambiguity, however, is multiplied by the similarities of sound between a dialect word and a standard-language ‘false friend‘,
which is taken for granted as a reliable translation. That ambiguity is the
kernel of my argument in this article, but I would also like to focus the reader‘s attention on other issues, which are, nevertheless, craftily patterned on
the humoristic texture as well. One must not think of this novel as a piece of
vernacular literature, since the use of dialect is strictly confined to the proverb and some other occasional terms whose meaning can be grasped from
the lexical context (when it is not translated for ‖on-stage‖ characters who
do not understand them). The use of dialect, as a matter of fact, is consistent
with the ‖linguistic turn‖ of the novel: language and reflections on language
permeate the whole text and connote the relationship between characters and
the city (Turin), as well as among the characters themselves. In the following
pages, I will try to demonstrate how humour permeates the dialogues as well
as the narrator‘s comments in the novel, to the point of diminishing the perfect machinery of the genre in exchange for an overwhelming prevalence of
humorous and digressive details. In order to do that, my analysis will draw
from different theoretical sources: Lang and Lewis and their interdisciplinary
approach to humour in literature will provide the framework for the whole
article, though this enlarged perspective will prove especially useful in the
second section, dealing with the cultural and sociological importance of the
urban context; Barbe‘s study of irony for the relationship between irony and
context and Weinreich‘s concept of ―interference‖, applied to the contact
between languages, are key references in the first section, concerned with the
humorous layout of dialogues and police inquiries in the novel. Finally, the
conclusion of the article will briefly draw on a close analysis of the proverb
and its short-circuiting linguistic items, which belong to disconnected levels
and different voices of the textual and narrative microcosm.
Concerning the idea of humour as ‘protagonist‘ of the novel, textual support can be found quite early in the text, when the protagonist, Commissario
Santamaria meets Anna Carla Dosio, one of the incongruous suspects for the
first murder in the novel, whose victim is Garrone, a dishonest architect. In
the existing theorization of humour, one of its major sources has been found
out to be incongruity. The incongruity theory254, originally developed by
254
My reference, here, will be the study on ―comic effects‖ in literature by Lewis, a book that
collects and interprets examples belonging to different classical literary genres, from Shakespeare to Gothic fiction. What is more to the point, Lewis fosters a connection of literary
criticism to the sociological research in the field of humour and humour sharing; though
interested in the possibility of making their results applicable to genre-mapping in literature,
161
Kant, maintains that humour is caused by the incongruous coexistence of
two different objects inside the same conceptual frame. Even though its main
research field has been sociology (where it has been consistently used to
explain how a joke works in social communication), the theory basically
addresses a philosophical problem which can be pointed at in the persistence
of incongruity as the precarious balance between two terms in opposition:
those mentioned above from Lang, ―essence‖ and ―appearance‖, being contemporary projections of the Kantian categories of ―noumenal‖ and ―phenomenal‖. My choice of ―incongruous‖ as a key adjective for most of the situations explored in the novel, therefore, is not innocent, but relies on the idea
of considering the investigation as a ―frame‖, inside of which several objects
(suspects) are gathered, in incongruous relationship with the murder. As a
matter of fact, the same could obviously be said of lots of detective novels,
including the most traditional and claustrophobic ones, such as Agatha
Christie‘s. In La donna della domenica, however, the sense of the incongruous lingers in the text (and the characters as well) even after the culprit
has been revealed, shifting the novel towards a less conventional deployment
of the genre rules.
During their first encounter, Anna Carla is impressed by what she defines
as a ‖linguistic miracle‖ (Fruttero & Lucentini, 1972: 125). The ―miracle‖
claimed by Anna Carla happens because of the Commissario‘s ability to
endow such worn-out Italian expressions as ―i casi della vita‖ (‘life
chances‘) with a renewed appeal of credibility. He utters the trite syntagm as
a comment upon the detailed and colourful description of the homicide given
by Massimo Campi, Anna Carla‘s best friend, himself a suspect for the police. The phrase used by the female character echoes the one coined in the
1960s to describe the years of the so-called economic miracle, a term for the
rebirth of a nation which had collapsed under the Second World War (and
the Fascist dictatorship, beforehand). The miracle, as historians acknowledge, was made possible through the agency of a labour-force that mostly
came from the South of Italy. Though the miracle had a peculiarly economic
profile, language itself was affected, in a country where dialects were still
spoken by the majority of people in most ordinary intercourse. Dialects were
used in a wider sense than social division would allow for and they worked
paradoxically as a regional code, also when the ‖new‖ national language
came along with national bureaucracy. Pasolini coined a word for this language: neo-italiano, by which he meant to define the people as well, their
the critic is also aware that the centrality of incongruity is "perhaps most readily seen in works
that jumble humour, fear and problem-solving together‖. See Paul Lewis (1989: 20).
162
subjectivity being a result of the new language, as Restivo has recently argued255.
―I casi della vita‖ would sound like a worn-out phrase to sophisticated
auditors like Anna Carla and Massimo, one that could have been picked up
from snatches of sentences casually recorded by an undercover agent in a
bar, thronged with people commenting on the lurid news of the murder. The
effect is surprisingly pleasant when delivered by the Commissario Santamaria, responsible for casting a linguistic innocence on the phrase and conveying pure astonishment as well as detachment from the morbid attraction that
the two upper-class members fake for the episode. The interplay between
languages is a spotlight for Santamaria, an archetype of the new policeman
in the Italian giallo. The genre was commercially reinvented by Fruttero and
Lucentini, who drew from the cultural clash between immigrants and locals
in a Gothic city like early 1970s‘ Turin, already filled with narrative possibilities. The chances for the novel to become a best-seller (as actually happened) could have been seriously hindered by the social discredit thrown on
policemen after their heavy interventions in the strike-ridden period of the
so-called ―autunno caldo‖ from 1969 on. Santamaria, however, is a different
kind of policeman: he already lived in Turin, therefore he is familiar with the
urban context, and, moreover, he had fought together with the Partisans on
the nearby mountains, gaining social respect for his contribution. This is the
reason why he is entrusted with the delicate task of carefully checking the
alibis of two ironic upper-class suspects (Anna Carla, married to a rich capitalist and her closest friend, Massimo, son of a rich capitalist), being clever
enough to face their linguistically demanding company.
By calling Anna Carla and Massimo ―suspects‖, one follows the darkly
humorous clue which has been provided by two comic servants from Sardinia: after being fired for constantly quarrelling while on duty, they take immediate revenge by going to the police and fetching them scraps of waste
paper as evidence for their ex-employer‘s guilt. In fact, Anna Carla had only
tried to drop a line to her friend Massimo in order to prevent him from ever
again comparing her to the architect Garrone. The odd thing is that she had
used rather violent language, apparently tinged with murderous intentions,
such as ‖Omicidio rituale o no, facciamolo fuori sul serio una buona volta.
Ci guadagneremo tutti e due‖256 (Fruttero & Lucentini 1972: 73). This is,
actually, the only complete sentence in a bundle of blotted and unfinished
beginnings of a letter, which, if literally meant, would be liable to serious
255
"[...] Pasolini's neologism can be applied not only to the emergence of a new, hegemonic
national language but also to an essentially new subject — precisely, the "Italian" — constructed out of the rapid modernization of the nation brought about by the economic boom of
the late fifties and early sixties", see: Restivo (2002: 45) (writer‘s italics).
256
―Ritual homicide or not, we have to get rid of him once for all: we‘re both going to benefit
from that‖ (this, as well as all the subsequent ones from the novel, are my translations).
163
inquiry; in actual fact, it refers to a private game, that Anna Carla and Massimo play using people they know as puppets for an amateur theatre of social
misdemeanours in their city.
The social ―sins‖ that they enlist in their private collection are often
measured against the background of a linguistic code of sobriety, whose
unspoken rules mostly punish the signs of inappropriate exhibitionism, even
the pettiest ones. Their argument about Garrone, for ex., is due to his correct
pronunciation of the name of Boston (which is phonetically reproduced in
the book as ―Baaastn‖) as a useless showing off of a linguistic competence in
the wrong context. This laughable excuse for an argument is mirrored in the
reporting of the ―guilty‖ letters by the servants. Here bureaucracy becomes,
indeed, the vehicle for early comic relief in a paragraph which revels in the
misunderstanding resulting from undigested appropriation of the ―new‖ Italian in official documents. When the police clerk starts filling in the form of
their deposition, the two Sardinians get stuck in a controversy about the use
of the locative ―ivi‖, erroneously preceding the city of Turin in the bio notes.
―Ivi‖ refers to the city where they were born, Cagliari, in Sardinia, which is
not, of course, the city where they live at the moment. The paradox of living
in two different places at the same time, however, is not easily grasped by
the couple who keep claiming their right to use a sentence that, back home,
had always been accepted by officers and never judged incongruous.
Humorous Conversation
Through the use of the purloined letter device, which echoes Poe‘s archetype of the genre, La donna della domenica seems to suggest to the reader
that one cannot trust a sentence/phrase out of the context which has produced it, and this turns out to be, at the same time, one of the basic rules for
recognizing humour and sharing it within a given social group257. This happens quite often in the dialogues between characters, but, since this is a detective novel, most dialogues are ―disguised‖ as police interviews.
In the novel readers witness several examples of irony which originates
from the discrepancies between both regional and personal backgrounds. In
this section we will deal with ‖conversation pieces‖ in the novel, measuring
them against the grid taken from humour research and psychoanalytic theories of bilingualism. One of the most exhilarating of these conversation pieces, whose name is deliberately reminiscent of William Hogarth‘s humorous
paintings and their ability to highlight social contradictions inside their
257
―A sense of the cultural relativity of a given group's sense of the normal and the deviant,
the real and the unreal, underpins both the anthropology and the sociology of humour‖.
(Lewis 1989: 12-13).
164
frames, is the testimony of Mrs Tabusso: she is the owner of an estate on the
outskirts of Turin, whose retarded sister has seen the woman suspected of
Garrone‘s murder wandering in the nearby wooded area, lately become notorious as a meeting place for whores and their clients. Mrs Tabusso has already been introduced as a peculiar character in a scene set at a hairdresser‘s
where, after hearing that the owner is going to spend his holidays in Tahiti,
she noisily shares with Anna Carla her annoyance at the cheek one must
have to tell you plainly what your money is used for. She is a very outspoken
woman, with a thick voice, inclined to accompany her speech with lively
gestures, and usually filling her utterances with plenty of swearwords, which
has the double effect of both disturbing and amusing people. When she spontaneously goes to the police, Santamaria thinks it could be a device to have
the intruders on her estate rounded up. Nevertheless, he involves his colleague, De Palma, letting him lead the conversation as being better informed
about the details of the inquiry. So far, the three of them would seemingly
work as a fictional replica of the usual participants in any ironic instance,
according to the linguistic literature about verbal humour (Barbe 1995: 1618):
• the speaker or ironist (Mrs Tabusso)
• the hearer or victim (De Palma)
• the audience or evaluator (Santamaria)
The scheme holds true as Santamaria never intrudes in the dialogue between the other two characters, but occasionally rejoices with the hearer in
the comic effect of shared irony. De Palma, of course, is sometimes entitled
to the role of speaker as well, when he adds an ironic nuance to his questions, but he does keep the hearer stance as the official context requires.
Something, however, does not fit the picture. Sarcasm spicily seasons most
of the speaker‘s lines, which is made visible in the syntactic frequency of
questions used by the speaker when she talks back to the policeman‘s inquiries. For example, when De Palma asks the woman if they own a TV set at
home, she replies first by asking him astonished if he watches it, then declaring that: ―...after Carosello, we all go to sleep‖258; moreover, as De Palma
258
Carosello was the name of an Italian television programme of half an hour made up of
advertising spots, whose length was about two minutes each, starring actors from theatre and
cinema. Actually, the spot was confined to the 'tail' of the short movies, and what came before
contained nothing closely related to the product, but it was a comic scene with a sophisticated,
though popular, sense of entertainment, meant to provide an introduction to the television
primetime. It was broadcast from 1957 to 1979 and since it went on at 8.30 pm every evening,
its end always meant bedtime for children of that generation.
165
ironically compares the two sisters to innocent cherubs, she hurries to counteract him, asking for the wings to be cut in order to subvert the comparison
from cherubs to hens. Sarcasm is considered to be a type of irony and, besides, it is perfectly consistent with the blunt character of Mrs Tabusso.
What strikes the reader‘s attention (a virtual audience) and, as a consequence, makes the exception invalidate the rule of the instance, is a narratorial comment, following the exchange just mentioned above. I quote the
whole paragraph to make the point clearer:
Il commissario e De Palma si misero a ridere, ma la signora Tabusso aveva,
oltre all‘accento, anche questo di torinese: non si curava dell‘effetto delle sue
brusche battute, come se stesse sempre fuori della dimensione dell‘umorismo
(ma quante volte ti veniva il dubbio che l‘intera città ci stesse, al contrario,
sempre dentro?) (Fruttero & Lucentini, 1972: 169)259.
In an ordinary ironic instance, the hearer has the possibility of ignoring sarcasm which does not need any supporting pre-knowledge, being rather explicit and straightforward; this chance, however, is never given to the speaker, who is perfectly aware of his/her sarcasm in the utterance. By contrast,
this comment stresses the unexpected reaction on the speaker‘s side as Mrs
Tabusso blatantly shows that she does not care about the audience‘s response
to her irony. On his side, the narrator ambiguously attributes this odd behaviour to the urban customs in Turin.
On the contrary, a sense of humour definitely binds the two policemen together and Santamaria is always reminded of this mutual gift when De Palma annoys him. If Tabusso‘s oddity in withdrawing from laughter is explained on the grounds of her being a citizen of Turin, the character that will
bring this dualistic attitude to the fore is Felice Bonetto. With his surname
always preceded by his academic qualification as a scholar in American
Studies (‖l‘americanista‖) Bonetto will be the ―pre-text‖ for a set of linguistic fireworks ignited by the emotional turmoil of his inquiry at the police
station. Circumstances turn from tragic to comic once again, as is the case in
Pirandello‘s definition of humoristic literature, when the police decide to
detain at the disposal of judicial authority all the people who knew Lello
Riviera, the second victim in the novel, and who, by sheer chance, were in
the same place — the Balùn market — where he was murdered. Bonetto,
who had just met Lello for the first time that very morning, feels foolishly
trapped and his total lack of courage makes him talk in a hilarious mixture of
dialect and American English. The mingling already begins in his mind,
259
‖Santamaria and De Palma burst into laughter, but Mrs Tabusso‘s citizenship in Turin was
not only signalled by her accent: she did not care, either, for the effect of her blunt jokes as if
she always were outside the dimension of humour (but how often one wondered, instead,
whether the whole city was deeply steeped in it, on the contrary)‖.
166
when he tries to recollect all the times he had to face danger during his stay
in the USA, just coming up with proud memories of violent acts he had
heard of, but never actually witnessed. Nevertheless, he feels ‖cool‖ and
answers the questions in a linguistic pastiche that the reader can further enjoy from Bonetto‘s berserk point of view:
Ma nessuna, nessuna, era un tizio completamente nondescript; e come se lui,
con Sheila vicino, avesse potuto avere delle impressioni su un rumpiciap di
quel genere. [...] I.Q. zero via zero. [...] E poi di nuovo a cissare con i cinque
o dieci minuti cruciali, e lei dov‘era e con chi era, e perché è tornato in quella
piola, e cosa sarebbe un ciapapuer (Fruttero & Lucentini, 1972: 179)260.
As is visible from the quotation, dialectical words (in italics) are more used
than American English ones (in bold characters), in a parallel ascendancy of
his ‖provincial‖ ego over the academic one; the back and forth of this disrupted balance will push him to provide himself the translation for the dialect word ciapapuer (a dust-catcher) translating word by word. A psychological process of regression to childhood is surmised by De Palma as the
cause that has triggered the linguistic mess. The reader has already had the
chance of witnessing a shameful pettiness in Bonetto‘s thoughts, when he
pretends to be ready to commit suicide unless he finds a way to counteract a
colleague who has written an unfavourable remark on his work in a literary
review. The relentless search for the right word to be incidentally inserted in
the speech he is going to deliver is already a linguistic parody of academic
struggles. Bonetto would surely have cut a nice figure as a character in the
academic novel (a genre that has never bloomed in the Italian soil, apart
from some recent products of attempts at revenge furiously wrapped in an
unaccomplished style), showing Fruttero and Lucentini‘s familiarity with the
Anglo-American literature and its tradition, just a few years before David
Lodge highlighted the funny side of the genre and revealed that, as Showalter (2005: 71) has put it, ―it could engender boisterous laughter‖.
De Palma‘s remark can be read against the background of sociolinguistic
theories of ―interference‖261, a term that, according to Uriel Weinreich, aptly
describes the influence of one or more known languages on the language
―Nothing at all, it was a totally nondescript guy; as if, walking besides Sheila, he could
have noticed a nuisance like that. [...] zero I.Q. [...] And then, they started to press him again
about those crucial five or ten minutes, the where were you and the whom with, and why did
you go back to that shack and what does ciapapuer mean?‖
261
The phenomenon has been studied in the frame of linguistic contact (either of different
languages in the same individual or pertaining to a whole bilingual community). The reference is to the fundamental study of sociolinguistics Languages in Contact by Weinreich
(1964), but the question has been also approached from a psychoanalytic perspective, precisely insomuch as it exceeds linguistic concerns. See Amati Mehler, Argentieri, Canestri
(1990: 265-277).
167
260
mainly used by a bilingual speaker, defining a personal linguistic profile,
which corresponds to the Saussurian parole. Now, Bonetto suffers from a
lexical interference, which makes what he is saying incomprehensible; his
lexicon, therefore, requires a translation, mostly because of the policemen‘s
poor knowledge of Piedmontese dialect. On a linguistic level, this interference has a remarkable consequence, as it raises dialect to the status of a
language, which, on one side, is not surprising in a city (Turin) where ‖also
the first king of Italy, Vittorio Emanuele II, usually speaks dialect even during an official meeting with his ministers‖ (Marcato 2002: 16-17), even after
Italy had became a unitary nation, but, on the other side, sounds paradoxical
in a character whose public ‖persona‖ is moulded on his expertise and perfect knowledge of the English language. Structurally poignant, this reversal
of signs takes place as early as the market scene: there, the constantly changing news on the murder is delivered in dialect by excited voices of a popular
‖choir‖ and translated into Italian by the owner of a refreshment kiosk, who
exposes Bonetto to much more important communication than the comments
that Sheila, his American pin-up friend, enthusiastically utters at the sight of
worthless items on sale.
The lack of linguistic control becomes here the main point and offers a vision of character stripped of his official role. The simultaneity of languages
makes room for a psychoanalytic explanation, related to the Freudian concept of Spaltung, the splitting of personality which is explained as a consequence of the defensive process262. Here, the process is actually started by
the investigation, so as to make it seem a literally meant example of splitting,
maybe too literal not to make one wonder whether it be ironic, too. Bonetto‘s
comedy, in fact, lies in his behaving like those people who have left their
home country and adopted a new foreign language, sometimes in order to be
able to get a psychological independence from their families, but, who, under particularly stressful circumstances, abruptly revert to their mother tongue, which they often keep aside as a private and secret language. Bonetto,
on the contrary, has never left home, or only for short periods, and still lives
with his caring mother; his switching from dialect to English, therefore,
resembles a psychotic splitting whose diagnosis is intentionally trusted to the
voice of De Palma, because one does not need a psychiatrist to guess that he
has never left his family‘s nest. The interference of dialect and English,
moreover, makes him sound like some old immigrant from Little Italy who
cannot speak correct Italian because he left his country without properly
learning it: hence, the deliriously humorous contrast to his academic profession.
262
For a focused analysis of the Freudian concept and its linguistic aftermath see Amati
Mehler, Argentieri, Canestri (1990: 319-344), where the authors also take into account the
contributions to the debate by Lacan and Klein.
168
Even funnier is Bonetto‘s complete unawareness of his interlocutor‘s attitude when he fears that Santamaria could raise a scandal for having seen
Sheila coming out naked from the kitchen (the academic has taken advantage
of his parents being on a weekend trip). Santamaria, on the contrary, is constantly checking his linguistic choices and, earlier in the novel, as a consequence of Anna Carla‘s linguistic coup de foudre for him, ponders on how
his relationship with her is liable to overt simplification by the simple stock
phrases one can find in language repertoire as formulas to describe people.
His reflections start from the label he has used for Anna Carla: ‖a nice lady‖.
The following step in the process would make him a ‖conscientious official‖
and Turin the ‖capital of cars‖. Besides a ‖linguistic miracle‖, in the same
scene Santamaria is also defined as ‖a man without inverted commas‖, a
phrase where, once again, language, and its mocked oral overtones, become
a metaphor to convey the image of a new, down-to-earth approach to the
human comedy, which the novel portrays through the genre. The risk of language codes prevailing over human relationships and controlling their unpredictable output is an ironic echo of how characters can become a cliché
through apparently harmless ‖narratorial‖ definitions whose power relies on
them being easy to recognize as roles. Santamaria can laugh at himself for
being naïve and drawing from a conventional pool of linguistic pairs as a
defensive device from the perils of a sentimental twist. The narrator cannily
shows how the character belongs, for his self-irony, to the same lineage of
humorists that Pirandello glimpsed in Socrates, as he could laugh at his comic image in the play by Aristophanes (Νεφέλαι, ‖The Clouds‖, 423 B.C.), at
the same time joining in the public laughter of his contemporary audience at
the theatre.
As I have suggested, though, the linguistically humorous climax of the
novel La donna della domenica is not to be found in the stock sentences, but
in the unexpected importance of an old-fashioned proverb, whose final word
is a pun (paronomasia), which can be retrospectively seen to have run
throughout the novel, exploiting the ambiguity between two similar words:
péra (―pear‖) and pietra (―stone‖). The wordplay, however, does not concern
just one language, as in most cases, but two languages with common NeoLatin roots, Italian and Piedmontese dialect. Beside that, the pun is doublefaced, as it is based on both homophonic and homographic likeness. This
‖multiple‖ pun, whose performance in the text is going to be analysed in the
following section, is also functional to make a dissonant portrait of the contrasts present in Turin, a city that has never been felt to completely belong to
the country (having been the capital for only five years, from 1860 to 1865)
and whose history shows a deeper connection to France and to the influential
closeness of Paris. It was, nevertheless, the city that led the way to the industrial renewal in post-war Italy. Owing to these contrasting features, it is a
space where the ―incongruous‖ is more likely to grow and become problematic.
169
Urban Dialogues
The city of Turin can be said to be itself a character in the novel, as a result
of the detailed topography that the reader is provided with when the narrator
describes the routes of characters walking or driving from one place to the
other. These descriptions are mostly aimed at underlining the ―gothic‖ atmosphere of the city, quite a commonplace in the national culture, which is
the object of a hyperbolic assessment by Anna Carla to Santamaria. In one of
the most accomplished chapters of the book, the two of them, acting like a
couple of under-cover detectives, pay a visit to the Zavattaro factory to find
out if they secretly manufactured the corpus delicti used to murder Garrone
(a counterfeit ancient stone phallus which is a commercial imitation of a real
one, discovered in Umbria as a relic of an ancient funerary cult). After being
admitted to a secondary warehouse, they get to know that, along with the
tombstones they officially produce, Zavattaro runs a parallel commercial
enterprise moulding and selling the anatomical sculptures as an ornamental
item, which is quite popular in North-European countries (Sweden included,
where a particularly satisfied customer is reported by the producer to have
sent him a thankful letter for the satisfactory purchase of the item and a picture portraying the article on the foreground, with the typical "stuga" and the
children playing in the garden in the background of the image). In response
to the utter disbelief shown by the Inspector at Turin being the birthplace of
such a morbid activity, in sharp contrast to the reserved surface of the city,
Anna Carla quotes Massimo‘s theory of Turin as the place from which Evil
spreads throughout the country, adding the supporting, and irresistibly funny, evidence given by the endless list of national scourges coming from the
city: ‖ […] la prima automobile, I primi consigli di fabbrica, il cinema, la
prima stazione radio, la televisione, gl‘intellettuali di sinistra, I sociologi, il
Libro Cuore, il cioccolatino di lusso, l‘opposizione extraparlamentare, insomma tutto‖ (Fruttero & Lucentini, 1972: 246)263.
Turin, besides, is also the city where both ends meet, the North and the
South, as briefly mentioned in the introduction, paving the way to a high
concentration of commonplace ironies towards the unfitness of southern
people for urban life. When Lello, the other victim of the novel, cannot leave
with his car because of another one (a Giulietta), illegally parked nearby, he
is sure that the owner must be a ―meridionale‖, one of those people who, on
the day before moving to the city, still ―used to live in the woods of Calabria‖ or ―in the caves of Sicily‖ (Fruttero & Lucentini 1972: 253). The same
stereotype is applied to the owner of another car, a Fiat 124, who, ironically,
will end up as his murderer, a born and bred ―Torinese‖, and this reversal of
263
‖...the first car, the first factory union meeting, cinema, the first radio station, television,
leftist intellectuals, sociologists, the book Cuore, the luxury truffle, extra-parliamentary opposition, in a word: everything‖.
170
regional stereotypes is somehow anticipated en abyme when Lello hears the
voice of a fast-panting man who begs his pardon for badly parking the Giulietta with a strong dialect intonation, inclusive of the usual Piedmontese
tag ‖neh‖.
Lello himself is a target of the preconceptions of Massimo, his lover who
sees him as a personification of ‖Monsù Travet‖, a stock character in humorous literature. The reference, made in dialect, implies a homage to Vittorio Bersezio264, a Piedmontese writer and journalist of the XIXth century: he
became famous for his pièce Le miserie ‗d Monsù Travet, successfully performed for the first time at the Alfieri Theatre in Turin in 1863, but he is also
remembered for starting the first illustrated comic newspaper in Italy – ‖Il
Fischietto‖ – in 1864. ‖Monsù Travet‖, whose surname comes from the
Piedmontese verb travajé (‖to work‖), has ever since represented the harassed and bullied office clerk. Lello, therefore, is precisely heir to the cultural regional archetype when he tries to show his colleagues that he is more
clever than his position at the office would let them assume, and follows
some clues he has spotted in the connection between Garrone and a technical
plan, unreasonably held at the town hall, still waiting for a definitive approval. The ending for Lello will be far more tragic than for Monsù Travet, who
simply abandons his job, even after obtaining a raise of his salary, and
chooses to run an activity on his own.
Turin seems to play an active role in the ongoing investigations, as the
narrator suggests with a linguistic understatement while introducing how
Santamaria finds the solution of the enigma at the beginning of the last chapter. Walking to the police district on a Sunday morning, Santamaria realizes
how void of illusions Turin reveals itself to be in the eye of someone who is
not elated, and he comes up with the expression — a cruel one, indeed, as
the narrator adds — that locals use when it comes down to reality: ―al pian
dii babi‖265 (Fruttero & Lucentini, 1972: 361). The Inspector keeps repeating
it to himself, just as a reminder. Dialect brings Santamaria, and the investigation, back to reality and to factuality, but the expression works as a clear hint
for the discourse, both investigative and narrative, to go ‖downwards‖,
where humour always reaches for. Fruttero and Lucentini‘s ‖toads‖ live in
the same Bathos, the same depth, where Santamaria will spot the incongruous combination of ideas that have precluded any clear understanding.
The unexpected revelation is finally offered to Santamaria by Felice Bonetto, a character whose lexical polyphony I have commented on in the preceding paragraph. Bonetto is the unaware diegetic assistant for getting to the
solution of a very complex plot between unapproved building projects and
institutional permissions which lies behind the double murder. At the end of
264
265
This precious detail comes from Dossena (1972).
―where toads live‖.
171
an ‖informal‖ conversation with Santamaria, who has dropped by on the
same Sunday morning, he compares the architect Garrone to a ―cativa lavandera‖ (dialect for ―a bad laundry-woman‖) as in an obsolete regional saying.
The reference sounds like an alarm to Santamaria who asks for an explanation, and Bonetto, consistent with his pedagogical Bildung, translates the
whole saying, word by word, and unfolds to the Inspector its metaphorical
meaning. As the narrative voice here switches to Bonetto, the reader can
share his inner thought about Santamaria being just another sample of
Southern illiteracy, and this very comment will be ironically confirmed by
De Palma, two pages afterwards, when he reacts to Santamaria‘s hypothesis
with a bitter statement about the pros and cons of working in a ‖foreign‖
city: ‖Se non eravamo terroni, lo capivamo prima‖ (Fruttero & Lucentini
1972: 370)266.
The reader, actually, has to wait a bit longer, as the complete version of
the popular saying will only be given later in the text. This is how it sounds:
La cativa lavandera a treuva mai la bona pera267. Though it is spelled like
the Italian word for ―pear‖, the dialect word ―pera‖ means ―stone‖. The saying draws from the former habit of doing the laundry in open stone washhouses, one of which, dating back to the seventeenth century, is still preserved in Tabusso‘s estate, which takes its name (Le bone pere) precisely
after that. At the beginning the police head officers thought the reason could
be the growing of pear-trees in the field. Since Garrone had boasted with
several of his acquaintances that he was waiting for his ‖good stones‖ to
come soon and change his life, the association with the dialect finally helps
the Inspector Santamaria trace the word back to its basic meaning, which had
been totally neglected in favour of its secondary, and more artificial, connotation of ―precious stones‖. The investigative hypothesis about Garrone‘s
expected source of wealth had obviously relied on the latter, as it is quite
common in the linguistic usage to drop the adjective ―precious‖ and talk of
the highly-wrought material simply as a stone (for ex. in Italian phrases such
as ―bella pietra‖, or ―una pietra di ottima fattura‖). As a further assessment
of this ―material‖ meaning of the word, both crimes are committed with an
object made of stone: the first weapon was the fake phallomorphic statue
that Garrone kept in his ramshackle office, the second one a copy of a handmade pestle which had been stolen from a stand at the Balùn market with the
purpose of killing Riviera.
The semantic change which the word ―stone‖ undergoes in the novel entails a rehabilitation of the ordinary which echoes the attention to the material life and to the inversion of socially perceived values, claimed by Pirandello as the most worthwhile feature of humour as a literary technique. In the
266
―Hadn‘t we been from the South, we‘d have understood it before‖.
“The bad laundry-woman never finds the good stone‖.
172
267
absolutely disjointed relationship among the meanings that jumble around
the word ―stone‖ one can perceive the Bakhtinian idea of double-voiced
discourse, i.e. the presence in the same text of interfering voices which stand
for separate worlds, irreducible to one another. Heteroglossia, which is the
term coined by Bakhtin to define this multiplicity of language in prose literature, is usually referred to as the combination of ―the direct intention of the
character who is speaking and the refracted intention of the author‖ (Dentith
1995: 218). In La donna della domenica, the interplay is between a regional
character who claims to be international and the authors‘ intention to make a
linguistic regionalism into a deus ex machina. But the picture gets even more
complex, when we take into account the different regional origin of the authors: Freccero is himself from Turin, while Lucentini was born and raised in
Rome before moving to the North. Their intention is further ―refracted‖ by
these incongruous biographical notes, suggesting the intertwined attitude
their fictional narrator must have acquired to the city of Turin. One must not
forget, moreover, that they were both translators and particularly Lucentini,
who successfully faced linguistically demanding writers like Borges. Against
this cultural background, the use of a proverb in dialect becomes less embedded in regionalism than a vehicle for a clash between meanings open to
different translations. As a conclusion, we should consider these diverging
meanings closely.
The general purpose of the proverb is to stigmatize the lack of commitment in a worker (the laundry-woman) who will always find some excuse
just not to do his/her duty. In the specific text, the ―alibi‖ is represented by a
stone, which is where the cloth had first to be laid, then rubbed with soap
and finally flapped in order to be washed. The proverb, therefore, mirrors the
basic of an ethic of work which was the backbone of Piedmontese society,
whose members‘ peculiar resentment of not being recognized as committed
workers was visible in the caricature of Monsù Travet, whom we met above
as a substitute for a character description in the novel. Not only do the two
puns on the word ―stone‖, the homophonical (pera) and the homographical
(pietra), make different meanings collide, but also the victims themselves of
Mrs Tabusso stand for two distant worlds, only sharing the fate of homicide
by a stone. While Lello is a contemporary ―Travet‖, surviving the industrial
upheaval, Garrone has never seriously worked as an architect and lives off
his old mother and unmarried sister, waiting for the big chance to come, of
course, from blackmail. Furthermore, both Lello and Garrone are from Turin, which adds to the writers‘ intent not of staging a contrast of regional
stereotypes, but of exploring the incongruous side of the unique post-modern
Italian city.
The murderous ―solution‖ to the incongruities devised by Mrs Tabusso
does not take that into account when she proudly maintains, during her confession, to have contributed to the moral cleaning of the city, by murdering
first a degenerate and then a pederast. But the ending does not satisfy the
173
conventional genre relief at the solution, and the visible inconsistency in all
the ―facts‖ that apparently make sense overwhelms Santamaria, making him
more similar to his counterpart Ingravallo in Gadda‘s Quel pasticciaccio
brutto in via Merulana (1957). In fact, this novel, also focused both on linguistic and social issues can be matched together with La donna della domenica in an anti-rhetorical tradition that looks for the humoristic cracks in the
stiffly-ruled building of the detection genre.
174
Bibliography
Amati Mehler, J., Argentieri, S. & Canestri, J. (1990), La Babele dell'inconscio.
Lingua madre e lingue straniere nella dimensione psicoanalitica, Milano:
Raffaello Cortina Editore.
Barbe, K. (1995), Irony in Context, Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.
Dentith, S. (1995), Bakhtinian Thought. An introductory reader, London: Routledge.
Dossena, G. (1972), Luoghi letterari. Paesaggi, opere e personaggi, Milano: Ed.
Sylvestre Bonnard.
Fruttero, C. & Lucentini, F. (2000) [1972], La donna della domenica, Milano:
Mondadori.
Guglielmi, G. (1986). La prosa italiana del Novecento. Umorismo Metafisica
Grottesco, Torino: Einaudi.
Lang, C. D. (1988), Irony/Humor. Critical Paradigms, Baltimore and London: The
Johns Hopkins University Press.
Lewis, P. (1989), Comic Effects: Interdisciplinary Approaches to Humor in Literature, Albany: State University of New York Press.
Marcato, C. (2002), Dialetto, dialetti e italiano, Bologna: Il Mulino.
Pirandello, L. (2001) [1908], L´umorismo, Milano: Mondadori.
Quadruppani, S. (2009), L´irrésistible ascension du giallo, in Le Magazine Littéraire
Numéro 17 (hors-série), Juillet-Août 2009, pp. 86-87.
Restivo, A. (2002), The Cinema of Economic Miracle. Visuality and Modernization
in the Italian Art Film, Durham and London: Duke University Press.
Scarpa, D. (2007), ―Doppio ritratto‖, in Di Rosa, V, La Guardia, G. & Miglio, C.
(eds.) Dello scrivere e del tradurre, Napoli: Il Torcoliere, pp. 185-193.
Showalter, E. (2005), Faculty Towers. The Academic Novel and its Discontents,
Oxford: Oxford University Press.
Tani, S. (1990), Il romanzo di ritorno. Dal romanzo medio degli anni sessanta alla
giovane narrativa degli anni ottanta, Milano: Mursia.
175
German in an English fun-house mirror
Mark Twain‘s famous essay on the German
language reviewed
Gunnar Magnusson
Stockholm University
Introduction
When Mark Twain set foot upon German soil in April 1878, the author,
holding the reputation of having an unusually inquiring mind, had already
devoted some nine full weeks to studying the German language. He had
ample opportunity to deepen his knowledge when travelling in the Rhine
area round Frankfurt and Heidelberg with his friend Mr Harris.
Twain‘s ethnological observations during this journey, which later also
included Switzerland and Italy, are just as amusing as his well-known views
on the German language. The local people appear to him to be ‖warmhearted, emotional, impulsive, enthusiastic‖, ‖their tears come at the mildest
touch and it is not hard to move them to laughter‖. The author marvels at
their behaviour, how they ‖hug and kiss and cry and shout and dance and
sing‖.
These characterisations are given in A Tramp Abroad (Vol. I: 76), two
volumes about his travels in the Old World (1880). In part two we find
Twain‘s most famous philological essay, ‖The Awful German Language‖
(henceforth ‖Awful‖), an item quietly tucked away in an appendix (D). This
circumstance does not diminish its importance, however, if we are to believe
the author‘s own words, referring to Herodotus: ‖Nothing gives such weight
and dignity to a book as an Appendix‖. This essay should not be confused,
however, with the lecture he gave some 20 years later with an almost identical title, ‖The Horrors of the German Language‖ (in Mark Twain‘s
Speeches, 1910; henceforth ‖Horrors‖), less known but equally pointed and
humorous.
How relevant are Twain‘s views on the German language from today‘s
perspective? In this article I review his observations, suggestions, and plans
for reform, not only in the light of our current knowledge of German but also
of English. Although German is the focus of Twain‘s analyses, his native
176
tongue, English, is the background against which he models his observations.
A recurrent issue in the assessment of contrastive phenomena is the relative weight of determining typological factors, on the one hand, and stylistic
ideals, on the other. Current typological studies describe German as a
‖Mischsprache‖ (Askedal 1996: 369, Wurzel 1996: 492) where synthetic, i.e.
inflectional (predominantly) and agglutinating, characteristics are found side
by side with analytical ones. English is indisputably an analytical language.
The foremost purpose of this paper is, with Twain‘s views as a starting
point, to discuss the effects of typological differences in English and German
style and discourse, respectively. In seeking to obtain interesting results in
this contrastive field, translation may normally be trusted to provide an excellent tool. Twain makes frequent use of it to illustrate his ideas. The mode
he has chosen is word-for-word translation in its most striking subspecies:
interlinear translation. This ‖method‖ has been appropriately described by
Peter Newmark: ‖The Source Language (SL) word-order is preserved and
the words translated singly by their most common meanings, out of context.
Cultural words are translated literally.‖ (Newmark 1988: 45-46).
Newmark‘s claim that ‖the use of word-for-word translation is to understand the mechanics of the SL‖ (1988: 46; my italics) is fully congruent with
Twain‘s purpose in examining the two languages in question. Twain‘s original and humorous ideas have remained remarkably up-to-date, thus justifying, as I see it, the subject of the present paper; they also testify to the wellknown notion that writers and artists have a seismographic capacity for registering complex matters, very often intuitively.
‖Discourse‖ in our title primarily refers to the microperspective, i.e. the
analysis of ‖natural spoken or written language in context‖ (Collins
Cobuild), especially the relation of successive utterances. In a macroperspective, I also take into consideration how texts are organised and how arguments are negotiated in a purposive fashion (cf. Clyne, 1987). Another
macroperspective, especially prominent in the humanities in France and
Germany (Foucault, Habermas), is not at issue here. An example of the latter
would be the discourse analysis concerned with (delimited) problem complexes such as the Historikerstreit (‖Historians‘ Controversy‖) about the
Holocaust.268
I have rearranged the order of Twain‘s observations in order to adhere to
the traditional division into morphology and syntax, choosing to conclude
268
This branch of study is appropriately described by Busse, Hermanns and Teubert (1994:
14; my translation): ‖A discourse consists of all texts that concern any object, theme, scientific problem complex or concept chosen as an object of research, which exhibit mutual semantic connections and/or involve a mutual declaratory, communicative, functional or purposive
relation.‖
177
the discussion with such core discourse matters as information structure,
including parentheses and digressions.
Accordingly, gender, case, and the inflections of adjectives are treated
first, with word formation (compounds) and separable verbs forming the
transition to syntax; the concluding section on the organisation of texts also
takes up contrastivity in lexis, including Twain‘s notion of overdescription
and overprecision as distinctive characteristics of German.
Twain ends his essay ‖The Awful German Language‖ by suggesting reform plans for the language. In my epilogue, I will venture a radical remedy
of my own, the abolition of capital letters with common nouns.
Gender
My rather extensive remarks on gender in German and English below may
be justified by the emphasis it is given by Twain in ‖Awful‖ – it occupies
one sixth of the entire essay – but also by more recent increase in scholarly
interest in the subject (see, for example, Köpcke 1982; Köpcke-Zubin 1984;
Corbett 1999).
An easily predictable target of Twain‘s criticism of the German morphological system is of course the animate gender system: der Regen – er (the
rain - ‘he‘), die Hand - sie (the hand - ‘she‘), das Bein - es (the leg - ‘it‘). His
illustration of this, the poem Das Fischweib (author unknown to me), reveals, however, more than the author‘s ridicule. Notice the poetic tenor of
the excerpt from his English version of the poem. To someone with Swedish
as their mother tongue Twain‘s faithful (‖sexualised‖) translations of the
German pronouns are reminiscent of the animate gender practice of medieval Swedish poetry:
It is a bleak Day. Hear the Rain, how he pours, and the Hail, how he rattles;
and see the Snow, how he drifts along, and oh, the Mud, how deep he is. Ah,
the poor Fishwife, it is stuck fast in the Mire; it has dropped its Basket of
Fishes […]
Analysing this poem, Twain draws our attention to the foreign learner's wellknown difficulty in persuading his tongue to refer to things as ‖he‖, ‖she‖,
‖him‖ and ‖her‖, which it has been accustomed to refer to as ‖it‖. Furthermore, this excerpt from Twain‘s (full-length) rendering of Das Fischweib
illustrates two prominent issues in current German gender discussion.
178
Gender and generic reference
The exemplified German mode of reference is, as we know, extended to
adhere to the entire pronominal system: der Tisch, der Lehrer > er (‘he‘),
sein (‘his ‘), dessen (‘his ‘, ‘the latter‘s‘), derjenige (‘that ‘, ‘the ‘), dieser
(‘this ‘, ‘this one‘). The strong connotations of male gender in instances like
the use of ‖der Lehrer‖ for all teachers, complete with masculine anaphoric
pronouns has led to a claim – and not only from feminists – that the so-called
gender-neutral, ‖generic‖ use of such occupational titles should be revised.
An example to illustrate the problematic use of the generic masculine is
given below.
The Spokesman (sic) of the German Parliament, Rita Süssmuth, refused
to sign a regulation with the following wording (note the pronoun reference!): ‖Wenn der Arzt im Praktikum schwanger wird, hat er Urlaub nach den
Regelungen des Mutterschutzgesetzes; nach Inanspruchnahme des Erziehungsurlaubs kann er seine Ausbildung fortführen‖.269 Her motivation, here
cited directly from the Proceedings of the Bundestag, was as follows:
Ich fragte, ob ich das wirklich unterschreiben sollte. Man sagte mir, ‖Arzt im
Praktikum ist eine geschlechtsneutrale Bezeichnung; das ist eine Institution‖
[Allgemeine Heiterkeit]. Ich antwortete: ‖Aber Institutionen werden aller Erfahrung nach nicht schwanger.‖ [Heiterkeit und Beifall bei allen Fraktionen]
Damit war es endlich geschafft, diese Regelung außer Kraft zu setzen und
auch von Ärztinnen im Praktikum zu sprechen.270
A more general awareness of this problem has led to a significant increase in
feminisation, primarily achieved by derivation (‖Ärztin‖ etc.); In fact, there
is nowadays a strong tendency towards a grammaticalisation of the moved
form as a compulsory agreement marker (Jobin 2004: 127-150).
Another solution in combating masculine bias is the use of adjectival
nouns, die Lehrenden (‘the teaching staff‘) instead of die Lehrer (‘the teachers‘), or, when possible, formations with neutral second parts of a compound: Lehrkraft, Schreibkraft, Putzkraft (‘cleaner‘; -kraft literally ‘power,
force‘) (cf. Magnusson & Jobin 1997: 166-167).
269
‘If the doctor becomes pregnant while serving as a Houseman, he is granted leave of
absence in accordance with the regulations of the Maternity Act; after completion of maternity leave he may complete his training.‘
270
‘I asked whether I really should sign it. I was told: ‘doctor… serving as a Houseman is a
gender-neutral designation, it is an ‘institution‘. [General amusement.] I replied: ‘But all
experience indicates that institutions do not become pregnant.‘ [Amusement and applause all
round.] And thus we were finally able to eliminate this rule and speak of female Housemen, as
well. ‘
179
There is, however, one decided advantage of the German gender system,
namely its explicit reference-tracking capacity. In EU documents for example, the agentive reference with regard to committees, officials, etc. is clearer
in German (signalled by er, sie, es) than in the corresponding Swedish ones
(and presumably the English ones, too), where the indefinite pronoun man
(‘one‘) is used frequently (Jobin, 2004: 204-221).
German shares with English, however, the problem of generic reference
with pronouns like everybody, anyone, no one. The stylistically somewhat
awkward English solutions ‘he or she', ‘she or he', ‘(s)he' have the counterparts ‘er oder sie', 'sie oder er', but these are only infrequently used. The
frequency of avoidance devices like recast sentences involving nominalisations, passives, or infinitive clauses in the respective languages has yet to be
researched.
In English, some non-fiction writers use she throughout for generic reference to occupational titles etc. (Williams, 1995; Ellis, 1990).271 This is
hardly a viable solution in German, owing to the strict grammatical rules of
agreement addressed by Twain, commenting on the ‖Fishwife‖. The teacher
– she – is not a problem in English, whereas der Lehrer – sie – is an anomaly
in German. A consistent splitting in ‖der Lehrer und die Lehrerin‖ with anaphoric double pronoun reference is clumsy, to say the least.
Grammatical and semantic gender
A weakness of the rigid system of gender assignment in German, particularly of pronominal gender, can be illustrated by the group of nouns where
grammatical and semantic agreement demands are in conflict. Twain draws
our attention to this when Weib in the poem is referentially reactivated by it:
In the German it is true that, by some oversight of the inventor of the language, a woman is a female, but a ‖wife‖ (Weib) is not – which is unfortunate. A wife has no sex. She is neuter. (‖Awful‖: 260)
A ‖Weib‖ may well have ‖no sex‖ designated by its lexical gender, but there
is a pronounced tendency today towards semantic referential agreement for
nouns like Weib and Mädchen; the further away we move from the noun in
the referential chain, the more likely is animate agreement, i.e. ‖she‖, ‖her‖
etc.
271
Ellis has a note on pronouns in his preface: ‖In this book I have used "she" and "her" to
refer generically to learners, teachers, researchers etc . ... I have come to realise that the
choice of pronouns is an important issue to many women and that, overall, less offence is
likely to be caused by the choice of the female gender.‖
180
Case
A major stumbling block for all foreigners attempting to learn German is its
complicated case system, another of Twain‘s points of attack. As Hawkins
(1986) has emphasised, case syncretism in English (seen as early as the ninth
century) is the pervasive force that has moulded this language in a thoroughly different manner from German. The canonical SVO word order for
all clause types that emerged from this development, with its rigid order
necessary for reasons of clarity as to subject and object functions, favoured
(or enforced):
(a)
a reanalysis of impersonal structures as in
θam cunge
licoden
pearen
INDIRECT OBJECT
VERB
SUBJECT
‘to the king
appealed
pears‘
Reanalysis:
‘the king
liked
pears‘
(b) a restructuring of the field of transitivity and intransitivity. Here lie the
foundations for the astounding flexibility of verbal usage in English, compared with its continental cousins, including nonagentive subjects: ‖the book
sold 10,000 copies, this hotel forbids dogs, my guitar broke a string‖ (examples from Hawkins, 1986: 69, 72).
The fairly unique formal underspecification of English syntax, the decoding
of which relies considerably on pragmatic and contextual clues, was of
course almost certainly unknown to Twain, as the overspecified German
system comes under his sharp attack. Contrary to the case of the syntax of its
overseas cousin, the syntactic formulas of German were never blurred by the
impact of William the Conqueror, German having retained a typically Germanic four-case system. In all essentials, in Modern German we still behold
the Old High German paradigm (cf. Askedal, 1996: 378).
Twain criticises the ‖superfluous‖ dative singular -e in masculine and
neuter nouns. His request to do away with it has largely been granted. Its use
today is dwindling; only in fixed combinations like nach Hause (‘home‘), zu
Pferde (‘on horseback‘) is it at all frequent, but we no longer say ‖im Hause‖
or ‖mit dem Pferde‖, as was the case in Twain‘s day.
Wurzel (1996: 514) predicts the death of all case flexives in German (!),
which would include the dative -n/-en in the plural (mit den Männern; ‘with
the men‘) and the –n/-en in the oblique cases of the weak nouns: den Spezia181
listen > den Spezialist, am Fahrkartenautomaten > am Fahrkartenautomat.
This change is slowly, but clearly, under way.
Communicatively unnecessary endings such as the above characterise the
inflections of the German adjective in particular. It is easy for us to share
Twain‘s resignation: ‖I heard a Californian student in Heidelberg say, in one
of his calmest moods, that he would rather decline two drinks than one German adjective‖ (‖Awful‖: 258). Had he listened carefully to how people
talked in the Rhine area, however, he would have noticed an almost total
neglect of adjective endings. On the whole, German dialects are considerably less inflectional than the standard language, and case syncretism is very
conspicuous indeed.
Compounds
In a paragraph in Mark Twain‘s Speeches entitled ‖A New German Word‖
(1910: 55) the author presents us with a ‖veritable jewel‖ in a telegram from
Linz, Austria:
Personaleinkommensteuerschätzungskommissionsmitgliedsreisekostenrechnungsergänzungsrevisionsfund
When Twain comes across such words, he adds them to his collection of rare
items, ‖putting them in his museum‖ (A Tramp Abroad, 1899-1900: 264),
commenting: ‖If I could get a similar word engraved upon my tombstone I
should sleep beneath it in peace.‖
Among the Germanic languages, German is considered to be the most
flexible in compounding. Further illustrations that Twain provides, Stadtverordnetenversammlungen (‘Town councils‘) and Freundschaftsbezeigungen
(‘tokens of friendship‘) are by no means surprising.
Obviously, there is no weakening tendency in this type of word formation; frequency data show a continually rising curve from 1900 to the
present. According to Augst, the increase is only slightly offset by acronyms.
He illustrated the stages of syntactic compression humorously in a lecture at
the annual Mannheim conference on German studies 2001: Gefahr durch
lange und kurze Wörter? > Die Lang- und Kurzwortgefahr > LKW-Gefahr
[Gefahr = ‘risk ‘, LKW = ‘truck‘].
Interestingly, compounds are still a topical issue, not only among German
linguists but also among journalists. The following title of a new law, issued
by the ministry of agriculture in the federal government of MecklenburgVorpommern caused a stir in the German press:
Das Rinderkennzeichnungs- und
Rindfleischetikettierungsüberwachungsaufgabenübertragungsgesetz
182
Obviously, BSE caused linguistic problems, as well.
Of course, these Bandwurmwörter (‘tapeworm words‘) let the reader do
the interpretive job; they are less reader-friendly than their explicit syntactic
counterparts and, in the view of language critics, undemocratic. Corresponding unhyphenated constructions in English are, for the same reason, the target of stylistic criticism, too:
Early childhood thought disorder misdiagnosis often occurs [...] This paper
reviews seven recent studies of particular relevance to preteen hyperactivity
diagnosis and to treatment modalities involving medication maintenance level evaluation procedures.(Williams 1995: 42; my italics)
This type of syntactic compression is increasing in scientific prose according
to Williams, but it is also found in headlines, for example ‖Triple lovesnatch boy is hunted‖, ‖Torment of a love-tug mum‖ (Ljung, 1997: 136).
The last word goes to Twain, his fifth reform suggestion for German,
which obviously has some relevance for English as well:
I would do away with those great long compounded words, or require the
speaker to deliver them in sections, with intermissions for refreshments. To
wholly do away with them would be best, for ideas are more easily received
and digested when they come one at a time than when they come in bulk. Intellectual food is like any other; it is pleasanter and more beneficial to take it
with a spoon than with a shovel.
Separable Verbs
In his introduction to the volume Deutsch typologisch, Ewald Lang recommends ‖The Awful German Language‖ as a well-tried appetiser to arouse
students‘ interest in typology (1996: 9). The keynote for the discussion is
often struck by the following quotation from Twain (unknown source):
Whenever the literary German dives into a sentence that‘s the last you are
going to see of him until he emerges on the other side of the Atlantic with a
verb in his mouth.
The adjective literary can be seen as an indication that Twain has noticed
that verb-final does not apply equally strictly to spoken language, where
exbraciation (‘Ausklammerung‘) is quite conspicuous. In principle, German
has retained the Germanic verb-final word order (SVO in declarative sentences, though), whereas English switched to SVO in the course of the Middle English period. The role of case syncretism in this change has been discussed above. The new paradigm also affected pre- and post-modification in
English.
183
SOV versus SVO word order in German is still debated among scholars,
however (Askedal, 1996: 371; Eisenberg, 1994: 381f). A nice little example,
quoted by Butzkamm, illustrates how primordial the SOV word order still is
in German. Two-year-old Natalie is being taught a children‘s rhyme by her
mother. Not even an easily memorised rhyme and rhythm makes Natalie
abandon what she obviously perceives as the ‖normal‖ verb placement in
German, i.e. verb-final:
Mother
Natalie
Au schreit der Bauer
Aua aua Baua schreit
die Äpfel sind sauer
Äpfel sauer sind
die Birnen sind süß
Birnen süß
morgen gibt's Gemüs.
morgen Gemüs gibt.
(‘Ow, cries the peasant, the apples are sour, the pears are sweet, tomorrow
we'll have veg. ‘)
(Butzkamm, 1993: 117)
Another Twain metaphor for the ‖tension‖ of German clauses is that of a
bridge, equally as potent a characterisation as the famous ‖Atlantic simile‖,
as will be apparent from the following confession of the author in an address
to the Vienna Press Club in November 1897:
Meine häufige Anwesenheit auf den Brücken [Wiens] hat einen ganz unschuldigen Grund. Dort giebt‘s den nöthigen Raum. Dort kann man einen edlen, langen deutschen Satz ausdehnen, die Brückengeländer entlang, und seinen ganzen Inhalt mit einem Blick übersehen. Auf das eine Ende des Geländers klebe ich das erste Glied eines trennbaren Zeitwortes und das
Schluszglied klebe ich an‘s andere Ende – dann breite ich den Leib des Satzes dazwischen aus.
(Mark Twain‘s Speeches, 1910: 48)272
The bridge metaphor also occurs in modern German grammars for the brace
in subordinate clauses: Spannsatz (‘span clause‘; cf. Ulrich 1981: 73).
272
Twain‘s interlinear translation: 'My frequent presence on the bridges [of Vienna] has an
entirely innocent ground. Yonder gives it the necessary space, yonder can one a noble long
German sentence elaborate, the bridge-railing along, and his whole contents with one glance
overlook. On the one end of the railing pasted I the first member of a separable verb and the
final member cleave I to the other end – then spread the body of the sentence between it out!'
184
For this address in German the author provided an amusing parallel English interlinear version (‘a literal translation‘ in Twain‘s own words (‖Horrors‖), where he disclosed his reform plans for German word order:
I might gladly the separable verb also a little bit reform. I might none do let
what Schiller did: he has the whole history of the Thirty Years' War between
the two members of a separable verb inpushed. That has even Germany itself
aroused, and one has Schiller the permission refused the History of the Hundred Years' War to compose – God be it thanked! After all these reforms established be will, will the German language the noblest and the prettiest on
the world be. (pp. 47, 49)
German and English Style
A difference between German and English, determined by traditions but also
by typology, is left-branching and right-branching, respectively, or in a
more modern terminology, pre- and post-modification:
German:
Die von den Nachbarn übernommenen und weiterentwickelten Bräuche
left-branching
English:
The customs adapted and further developed by their neighbours
right-branching
Figure 1 Pre- and post-modification in German and English
Nominal blocks and extensive pre-modification have been a growing tendency in written German since the age of Humanism (von Polenz, 1995:
351). Today these features are especially prominent in elaborate journalistic
prose and scientific jargon, being a distinctive integral part of the so-called
Imponierstil (495).
The hydra expanded attribute (see Figure 1) does not escape Twain‘s
keen observation. He does not know the term, of course, but he has recognised its features, apparent in the following parodying interlinear translation
into English of a notice in a Mannheim newspaper:
In the daybeforeyesterdayshortlyaftereleveno‘clock Night, the inthistownstanding tavern called ‖The Wagoner‖ was downburnt. When the Fire to
185
the onthedownburning resting Stork‘s Nest reached, flew the parent Stork
away. But when the bytheraging, fire surrounded Nest itself caught Fire,
straightaway plunged the quickreturning Mother-Stork into the Flames and
died, her Wings over the young ones outspread.
(‖Awful‖: 266)
Twain‘s capitalisation of the nouns is a nice gesture to his readers. In the
discussion of German style he makes the following important remark: ‖In
German all the Nouns begin with a capital letter. Now that is a good idea.‖
How could we otherwise manage our way through the labyrinth of a piece of
elaborate German prose? Anyone trying to decode a complex nominal chain
must rely heavily on what I would like to call the high and noble pines, i.e.
the capitalised nouns:
Nachbarn übernommenen, leicht modifizierten und weiterentwickelten Bräuche
Die von den
Other stylistic features that strike Twain, the amateur linguist, are Pandora‘s
box-sentences (‘Schachtelsätze‘), parentheses, and digressions:
I have heard that sometimes after stringing along on exciting preliminaries
and parentheses for a column or two, they get in a hurry and have to go to
press without getting to the verb at all. (‖Awful‖: 255; about journalistic
prose)
This description still holds for certain genres.
Clyne (1987) looked at English and German texts on linguistics and sociology. He found that, in general, the first were linear and symmetrical, the
latter digressive and asymmetrical. The English texts were more readerfriendly and personal, aiming at a dialogue on the subject matter, whereas
the German ones were more theory-bound, deductive, and intended to impress. These differences, including the above addressed problem of pre- and
post-modification, are repeatedly focused on in Handbuch Translation (see,
for example, Snell-Hornby et al., 1998: 67-68). An example from a German
school book on history is a good illustration of these phenomena.273 The
author opens a chapter on Bismarck‘s Kampf gegen das Zentrum (‘Bismarck‘s struggle against the Zentrum party‘) with the following heavily premodified sentence:
Die Weichen, die ihn [so far unspecified] am Ende in die parteipolitische
Ausweglosigkeit geraten ließen, stellte Bismarck [thank you] bereits unmit-
273
Görtemaker, Manfred (1986), Deutschland im 19. Jahrhundert. Opladen.
186
telbar nach der Reichsgründung, als er versuchte, in einem ‖Kulturkampf‖
gegen den Ultramontanismus das Zentrum als politische Kraft in Deutschland
auszuschalten.274
Twain summarises his views on German discourse practice:
... with the Germans it is doubtless the mark and sign of a practised pen and
of the presence of that sort of luminous intellectual fog which stands for
clearness among these people. (‖Awful‖: 255, my italics)
And yet, this would definitely be an unjust general description of how Germans look at standards of style and discourse today. My personal view is
that German ‖practised pens‖ in journalism and scientific domains write as
clearly and elegantly as their English colleagues. In fact, there is no reason to
question Erich Kästner‘s well-known words when he describes himself,
journalist and writer, in the context of German philosophic tradition:
A sworn opponent of the false depths that never fall out of fashion in the land
of poets and thinkers, he [E.K.] is a great-grandson of the German Enlightenment, bound to and enamoured of the three inalienable demands: sincerity
of sentiment, clarity of thought and simplicity in word and sentence. 275
(Kästner, 1959: 304)
In conclusion, Twain complains of the overprecision and overdescription of
the German language (‖Awful‖: 260). He exemplifies overprecision with
morphology – die Engländerin – but this characteristic is equally prominent
in lexis, syntax and discourse. König (1996: 50) contrasts the open object
specification of English put on (– a jacket, glasses, a tie, a ring) with the
diversification of verbs in German with regard to type of object: die Jacke
anziehen, die Brille aufsetzen, eine Krawatte umbinden, einen Ring anstecken. This is particularly apparent in selection restrictions, for example for
meiden, vermeiden, ausweichen versus avoid (Hawkins, 1986: 32), and in
many other near-synonyms in German, which correspond to one English
verb: ändern, abändern, verändern for change. In general, German verbs
have more selection restrictions.
274
'Immediately after the Reich was founded, Bismarck chose the tracks which ultimately
led him into a political cul-de-sac, as he sought to shunt the Center Party aside as a political
force, by means of a "cultural battle" against the ultramontane forces of papist centralisation.'
275
'Er [E.K..] ist ein Urenkel der deutschen Aufklärung, spinnefeind der unechten Tiefe, die
im Lande der Dichter und Denker nie aus der Mode kommt, untertan und zugetan den drei
unveräußerlichen Forderungen: nach der Aufrichtigkeit des Empfindens, nach der Klarheit
des Denkens und nach der Einfachheit in Wort und Satz.' (Kästner, 1959: 304)
187
In bad German discourse, notably in sociology and linguistics, overdescription is conspicuous. In a context where ‖the use of these words‖ would
be a sufficient summarising expression, one might come across ‖die paradigmatische, syntagmatische, pragmatische Realisierung von diesen Formativen‖. Readers are not trusted to infer information from the context, they are
invariably given all particulars.
Conclusion
As has been shown above, typological conditions as well as stylistic conventions are given pride of place in Twain‘s humorous consideration of the differences between German and English. The typological differences are particularly apparent as regards gender, case, compounding, and the structure of
the verb system, with case being the most prominent factor. While stylistic
conventions are admittedly hard to break, they do not steer discourse phenomena such as attribution, parentheses, digressions, overprecision, and
overdescription to the same extent as typological restrictions. In his summary, Twain recapitulates in eight points his reform plans for the German
language (‖Awful‖: 269-71). Those that have been discussed in this article
are: leave out the dative case, move the verb further up to the front, reorganise the sexes, do away with the long compounded words, discard the parentheses.
Two of Twain‘s requests have been granted: the communicatively irrelevant -e in the dative case has now been discarded, apart from fixed phrases;
the verb, by way of exbraciation (‘Ausklammerung'), is frequently moved
further up the sentence, especially in spoken language. The problems of sex
remain, as well as those of compounding. The use or non-use of parentheses
depends largely on the proficiency and skill of those producing the texts.
Finally, I would like to launch a reform plan of my own, one hinted at
earlier. Mark Twain in a splendid insight noticed that ‖all the [German]
nouns begin with a capital letter. Now that is a good idea‖ (‖Awful‖: 258).
He intuitively realised our risk of otherwise getting lost in the depths of
German syntax. Without the nouns – ‖the high and noble pines‖ – we would
soon go astray in today‘s forest-like syntax in certain genres. We would not
see the wood for the trees.
Doing away with the capitalised nouns (by law!) would probably mean
that text producers in German would be forced to form sentences that are
easier to grasp and absorb, a spelling reform (German: Rechtschreibreform)
worthy of its name. The result would probably be shorter sentences and more
relative clauses, making it easier for us to steer a correct course through the
German syntactic landscape.
188
Is my reform plan for German nouns an impossible dream? By no means.
Look at the Danes. To my knowledge, their capitalisation reform of 1948 has
not led to a cultural decline and fall of the Danish language.
Twain concludes his essay with a sigh of resignation that his philosophical studies have convinced him that a gifted person needs 30 years to learn
the German language. My suggestion for the abolition of capitalised nouns
would reduce this period considerably. And German would avoid the gloomy destiny prophesied by Twain:
If it is to remain as it is, it ought to be gently and reverently set aside among
the dead languages, for only the dead have time to learn it. (‖Awful‖: 271)
189
References
(1) By and on Mark Twain
Twain, M. (1899-1900), A Tramp Abroad (Vols. I-II), Leipzig: Tauchnitz.
Twain, M. (1899-1900), The Awful German Language. In A Tramp Abroad (Vol. II,
Appendix D), pp. 252-73.
Mark Twain‘s Speeches (1910). With an introduction by William Dean Howells,
New York & London: Harper & Brothers.
Twain, M. (1910), The horrors of the German language, in Mark Twain‘s Speeches,
pp. 43-51.
Illustrated Works of Mark Twain (1979). Selections and an introduction by Michael
Patrick Hearn, New York: Avenel books.
(2) Other
Askedal, J.O. (1996), Überlegungen zum Deutschen als sprachtypologischem
‖Mischtyp‖, in Lang, E. and Zifonun, G. (eds), Deutsch typologisch, Berlin &
New York: de Gruyter, pp. 360-383.
Busse, D., Hermanns, F., Teubert, W. (eds), (1994), Begriffsgeschichte und Diskursgeschichte. Methodenfragen und Forschungsergebnisse der historischen Semantik, Opladen: Westdeutscher Verlag.
Butzkamm, W. (1993), Psycholinguistik des Fremdsprachenunterrichts. Natürliche
Künstlichkeit: Von der Muttersprache zur Fremdsprache, Tübingen and Basel:
Francke.
Clyne, M. (1987), Cultural differences in the organization of academic discourse,
Journal of Pragmatics 11, pp. 211-247.
Corbett, G. (1999), Gender, Cambridge.
Eisenberg, P. (1994), Grundriß der deutschen Grammatik, Stuttgart.
Ellis, R. (1990), Instructed Second Language Acquisition. Learning in the Classroom, Oxford & Cambridge: Blackwell.
Görtemaker, M. (1986), Deutschland im 19. Jahrhundert, Opladen: Westdeutscher
Verlag.
Jobin, B. (2004), Genus im Wandel. Studien zu Genus und Animatizität anhand von
Personenbezeichnungen im heutigen Deutsch mit Kontrastierungen zum Schwedischen. Stockholmer Germanistische Forschungen 64. Stockholm: Almqvist &
Wiksell.
Hawkins, J.A. (1986), A Comparative Typology of English and German. Unifying
the Contrasts, London & Sydney.
Kästner, E. (1959), Kästner über Kästner, in Die kleine Freiheit. Gesammelte
Schriften in sieben Bänden. Band V Vermischte Beiträge.
König, E. (1996), Kontrastive Grammatik und Typologie, in Lang, E. and Zifonun,
G. (eds), Deutsch typologisch. Berlin & New York: de Gruyter, pp. 31-54.
Köpcke, K.-M. (1982), Untersuchungen zum Genussystem der deutschen Gegenwartssprache, Tübingen: Narr.
Köpcke, K.-M. and Zubin, D.A. (1984), Sechs Prinzipien für die Genuszuweisung
im Deutschen: ein Beitrag zur natürlichen Klassifikation, Linguistische Berichte
93, pp. 26-50.
190
Lang, E. (1996), Das Deutsche im typologischen Spektrum, in Lang, E. and
Zifonun, G. (eds), Deutsch typologisch. Berlin & New York: de Gruyter, pp. 715.
Ljung, M. (1997), The English of British tabloids and heavies: Differences and similarities, in Falk, J., Magnusson, G., Melchers, G. and Nilsson, B. (eds), Norm,
Variation and Change in Language, Stockholm Studies in Modern Philology,
New Series 11, pp. 133-48.
Magnusson, G. and Jobin, B. (1997), Gender and sex in German and Swedish, in
Falk, J., Magnusson, G., Melchers, G. and Nilsson, B. (eds), Norm, Variation
and Change in Language, Stockholm Studies in Modern Philology, New Series
11, pp. 143-174.
Newmark, P. (1988), A Textbook of Translation, New York & London: Prentice
Hall.
Snell-Hornby, M., Hönig, H.G., Kussmaul, P. and Schmitt, P.A. (eds), (1998),
Handbuch Translation, Tübingen: Stauffenburg.
Ulrich, W. (1981), Wörterbuch Linguistische Grundbegriffe, Kiel: Hirt.
Von Polenz, P. (1999), Deutsche Sprachgeschichte vom Spätmittelalter bis zur Gegenwart, Band III, 19. und 20. Jahrhundert, Berlin & New York: de Gruyter.
Williams, J.M. (1995), Style. Toward Clarity and Grace, Chicago: The University of
Chicago Press.
Wurzel, W.U. (1996), Morphologischer Strukturwandel: Typologische Entwicklungen des Deutschen, in Lang, E. and Zifonun, G. (eds), Deutsch typologisch, Berlin & New York: de Gruyter, pp. 492-524.
191
Mike Tyson syö korvia ‖: två eller flera språk
som markörer för humor
276
277
Anu Muhonen
Stockholms Universitet
1 Introduktion
Ladies and gentlemen hitticlubs
latenight show proudly presents
the host for the evening […]
Humor omfattar omdefiniering av en sociokulturell realitet och resulterar i
ett muntert sinnestillstånd […] (Apte 1985: 14). Mycket av det som man
finner humoristiskt är gemensamt för många människor. Vad man skojar om
och vad som anses vara roligt kan dock variera och beror av den fysiska,
sociala eller kulturella kontexten och även på den som tolkar humorn (Lynch
2002: 443; Meyer 2000: 316). För att uttrycka humor verbalt använder man
sig av många olika typer av språkliga resurser och uttryck.
Denna artikel behandlar verbal humor i finskspråkig ungdomsradio i Finland och i Sverige.278 Jag söker svar på följande frågor: Vad skojar man om
och hur låter humorn i ett finskt eller sverigefinskt279 radioprogram för ungdomar? Hur fungerar användningen av två eller flera språk som markör för
humor i en interaktion och vilka funktioner har den i humorhandlingen?
Vilka samtalsdrag använder man och hur skapar man humor med två eller
flera varieteter som resurs? Med exempel från material bestående av inspelningar av de finskspråkiga ungdomsradioprogrammen Klubi-Klubben i Sverige och YleX X-ryhmä i Finland ska jag beskriva och analysera hur humor
276
―Mike Tyson syö korvia‖ betyder Mike Tyson äter öron eller korv.
Jag tackar mina handledare prof. Jarmo Lainio och prof. Maisa Martin, redaktörerna Victorine Hancock och Anders Bengtsson samt Gunnar Magnusson för deras värdefulla kommentarer. På samma sätt vill jag även tacka kollegorna på Institutionen för baltiska språk, finska och
tyska.
278
Materialet som är underlaget för denna studie analyseras också ur andra infallsvinklar på
annat håll, med språköverskridande och samtalsanalytiskt fokus, se t.ex. Muhonen (2008a;
2008b; u. utg. 2011; u. utg.).
279
Sverigefinskt omfattar populationen med finskt bakgrund som bor stadigvarande i Sverige.
192
277
byggs upp. Som teoriram anammar jag Auers samtalsanalysbaserade modell
(1984; 1998; 2000) som syftar till att analysera och förklara språkalternationens (language alternation280) funktioner i en specifik social kontext. Undersökningen ingår i ett större arbete. Radioprogram kan vara intressanta ur en
mängd olika språkvetenskapliga synvinklar. Eftersom man endast använder
sig av verbala medel för att skapa en relation till sina lyssnare och en oftast
okänd publik, måste även humor konstrueras med verbala medel i dialogen.
Radiolyssnarna varken ser den som talar eller har tillgång till talarens ickeverbala kommunikation.281 Dock använder man även olika pragmatiska, paralingvistiska, prosodiska eller lingvistiska drag för att locka fram och stimulera lyssnarens fantasi i humorskapandet (se Ross 1998: 89).
I ett tidigt skede av den här undersökningen noterade jag att det som jag
själv ansåg vara humoristiskt inte tolkades likadant av andra som inte hade
samma kulturella eller språkliga bakgrund. Det blev plötsligt svårt att definiera humor. Detta beror på att all kommunikation, och inte minst språkalternationens funktioner i humorskapandet, innehåller och producerar så kallade
indexikala betydelser, det vill säga betydelser som bestäms av sammanhanget och måste tolkas genom den sociala situationen där kommunikationen
sker. Genom denna indexikalitet berättas också något om personerna som
deltar i kommunikationen, om yttrandet och dess sociala kontext. Den indexikala betydelsen gör att språkbruket blir beroende av både sociala och kulturella faktorer (Blommaert 2005: 12). Denna studie visar att humor till stora
delar är kultur-, kontext- och språkbunden. Det är också viktigt att notera att
humorn i en radiokontext för ungdomar kanske inte öppnar sig för alla, och
att det kanske inte heller är syftet med programmet att vända sig till en bred
publik. Därmed kan humor också sägas vara genrebunden.
Rubriken på denna artikel är ‖Mike Tyson syö korvia‖. Den ordagranna
översättningen lyder ‖Mike Tyson äter öron‖ (fi. korva = öron) eller ‖korv‖.
(sv. korv med finskans objektsmarkering). Meningen i sig är inte speciellt
rolig men demonstrerar något av själva essensen och pragmatiken i finsk och
sverigefinsk humor, där andra språk direkt eller indirekt utnyttjas som resurser. Hur detta kan se ut återkommer jag till senare i den här artikeln.
Enligt Androutsopoulos (2007: 210-211) har inte studier av språket och
dess funktioner i mediekontext i media riktade till nationella minoriteter
varit föremål för undersökningar, trots att det finns forskning om minoritets-
280
Language alternation (språkalternation) gäller alla typer av språkliga varieteter eller lingvistiska förekomster där ett eller flera språk används samtidigt i en och samma dialog. Den
kan förekomma i en mening eller replik, mellan två meningar eller i en turtagning. Den kan
innefatta enstaka ord, meningar, en dialog eller hela interaktionsspråket (Auer 1984: 7-8;
1998). I denna artikel använder jag min egen översättning språkalternation för language
alternation.
281
Vissa radiosändningar kan t.ex. följas via nätet genom nättelevision. Så är dock inte fallet i
mitt radiomaterial.
193
radiokanaler och deras innehåll. När man har undersökt media och programutbudet, har man alltså inte studerat språkliga aspekter och språkbruket.
Forskning om hur spontan och oväntad humor skapas och byggs upp i naturliga diskussioner har nyligen börjat intressera humorforskare (Hay 2001:
57). Denna studie belyser både forskningen om minoritetsspråk och -media
men även särskilt sverigefinska media eftersom forskning om dessa har förekommit i mycket liten utsträckning och enbart koncentrerat sig på tidningsspråk (se Ehrnebo 2007). Hittills har bara två studentuppsatser skrivits
om det enda sverigefinska ungdomsmediet (Savolainen 2008; Törmälä
2004). Engelskans funktioner i finskan i Finland har däremot undersökts i
större omfattning.282 Kytölä (2008) undersöker engelskans funktioner för att
uttrycka humor i ett finskspråkigt diskussionsforum. Det finns också studier
om humor i finsk TV (Laajalahti 2004; Malmberg 2006).
2 Om språkalternationens funktioner
Mitt intresse ligger i interaktionen och utgångspunkten är att språkalternation
fungerar som en verbal aktivitet som används bl.a. för att skapa och uttrycka
kommunikativa och sociala betydelser. Flerspråkighet kan ses som ett verktyg för lingvistiska aktiviteter och därför behövs också funktionellt motiverade förklaringar till språkalternation (se också Auer 2000: 169). Jag närmar
mig språkalternation genom modifierad samtalsanalys283 och försöker visa
hur man använder språkalternation för att uttrycka och tolka humor som
även kan ha vidare funktioner i diskussionen.
Auer (1984, 1995, 1998) skiljer mellan fyra olika synvinklar på språkalternation och tolkningen av den: De första två beskriver funktioner som man
realiserar i en interaktion. Den första av dessa två funktioner är språklig variation som anknytning till diskursen som äger rum, d.v.s. diskursrelaterad
språkalternation (discourse related language alternation). Den andra beror
på deltagarna i interaktionen, d.v.s. talar han om deltagarrelaterad språkalternation (participant related language alternation). Språkalternation i en
diskurs uppfattas som en metod som man organiserar en diskussion med
(t.ex. turtagning, kohesion inom repliken, koherens, segmentering av
diskursaktiviteterna eller t.ex. respons). Den utför interaktionella funktioner
som hör till den pågående diskussionen (Auer 1998: 4). Den så kallade deltagarrelaterade språkalternationen ansluter sig till en gemensam process där
282
Se bl.a. Leppänen 2007; Leppänen & Nikula 2007; Muhonen 2008a; Toriseva 2008.
Samtalsanalys (eng. conversation analysis, CA), är studier av den kunskap och de metoder
som människor använder för att åstadkomma fungerande samtal och ge dem mening. Samtalsanalysen, som initierades av Harvey Sacks på 1960-talet, har sin utgångspunkt i idén att
den sociala vardagsverkligheten inte är på förhand given utan tvärtom något som människor i
samspel med varandra hela tiden skapar och upprätthåller (se Sacks 1992a, 1992b).
194
283
man försöker hitta och förhandla om rätt språk i konversationen genom att ta
hänsyn till alla deltagares språkkunskaper, önskemål och preferenser (Auer
1984: 12, 23–24).
De två andra kategorierna av språkalternation realiseras som kodväxling
eller inskott (inserts).284 Inskotten ger namn åt ord eller en mening och dyker
då oftast upp tillfälligt i en konversation varefter man återvänder till matrisspråket, d.v.s. interaktionens huvudsakliga språk (Auer 1984: 29; 1995:
126). Kodväxling däremot kan ses som en diskursaktivitet med olika funktioner. Den kan referera till platser eller aktiviteter i diskussionen. Som verbal aktivitet skapar kodväxlingen oftast en kontrast mellan det man gör just
nu och vad som gjordes i interaktionen före (Auer 1984: 5, 26). Kodväxlingen kan leda till att interaktionsspråket ändras och fortsätter på det växlade
språket (Auer 2000: 177). Dessa fyra sätt att beskriva språkalternation är inte
underkategorier till varandra, och kodväxlingen eller inskotten kan antingen
vara diskurs- eller deltagarreleterade. Auers syn på kodalternation som en
diskursaktivitet som realiseras som antingen diskurs- eller deltagarrelaterad
språkalternation skiljer sig alltså från den mer grammatikbaserade referens
kodväxlingen oftast har. Kodväxling ger därmed namn åt en kategori, såsom
inskott.
Bakom Auers (1995, 1998) ansats ligger en teori om skillnader mellan situationsrelaterad och metaforisk språkalternation (Blom & Gumperz 1972;
Gumperz 1982). Den situationsrelaterade språkalternationen är förutsägbar
eftersom den följer specifika och bekanta regler om hur man byter språk i en
viss situation, till exempel när omgivningen förändras. I den metaforiska
språkalternationen ändras däremot inte omgivningen, bara språket. Spontana
skämt eller citat som bryter mot vad som förväntas i en viss samtalssituation
är ett slag av metaforisk språkalternation som ofta förekommer i mitt material. För att tolka metaforisk språkalternation måste man ta hänsyn till interaktionen i en diskussion. Tolkningen beror av hur deltagarna i en diskussion
förhandlar om språksituationen och dess meningar (se Gumperz 1982: 91).
Mycket av den humor som jag presenterar i den här artikeln innehåller språkalternation ur en metaforisk synvinkel, då den oftast dyker upp spontant
och oväntat.285
När språkalternationen förekommer i en och samma dialog anser jag att
dialogen också tillhör en och samma lingvistiska repertoar, d.v.s. talarnas
totala uppsättning av varieteter av språk, dialekter och stilar (eng. repertoire,
se Bachtin 1988; Auer 2000: 169; Gumperz 1982: 155; Muhonen 2008:
169). Bakom Auers ansats ligger också antagandet om att människor som
deltar i en diskussion vill försöka tala ett och samma språk (Auer 1984: 21–
284
Auer (1984) kallade inserts för transfer förut men han ändrade termen senare pga. att
termen redan används inom språkkontaktforskning i en annan betydelse (se Auer 1998: 6).
285
Se till exempel materialinslag 1 och 2.
195
22, 24). När man växlar språk, gör man det av någon särskild anledning. Om
denna anledning är att uttrycka humor, finner man ännu starkare bevis för att
språkalternationens inte är något godtyckligt utan tjänar ett syfte i interaktionen. Man ska dock inte glömma bort att språkalternation, såsom all verbal
interaktion, kan ha flera funktioner samtidigt (Gumperz 1982: 97; Wei 1998:
169; se också Muhonen 2008: 177-178, 186-187).
Den här studien är emellertid inte kodväxlingsforskning i traditionell och
grammatisk mening där man studerar kodväxlingens syntax och restriktioner
(jämför t.ex. Appel & Muysken 1992; Poplack 1980; Myers-Scotton 1993).
Först och främst delar jag Auers intresse av att analysera språkalternationfunktioner på den interaktionella nivån. Auers forskning om flerspråkiga
italienska invandrarungdomar kan enligt min mening mycket väl jämföras
med unga sverigefinnar, bl.a. för att de har en stabil och historisk invandrarstatus och att de tillhör en mycket heterogen grupp. Auers har visat att ungdomarna på ett kreativt sätt utnyttjar den flerspråkiga repertoar som de har
till sitt förfogande (se Auer 2000: 167-168; Muhonen 2008a). Speciellt väl
belyses det i det sverigefinska materialet där ungdomarna ofta är flerspråkiga
redan från barndomen.
3 Radiomaterialet
Kännetecknande för radiomediet är utöver dess lättillgänglighet (analogt och
digitalt), att man oftast har radion på i bakgrunden när man sysslar med något annat. Hur koncentrerat man lyssnar varierar mycket beroende på lyssnaren, tiden på dygnet, situationen, programmet och omgivningen (Ruohomaa
1993). I dagens samhälle har de många radiokanalerna i en allt större utsträckning anpassat sina program till en viss publik och specifika målgrupper. Radiokanalerna profilerar sig och riktar sina program och sändningar till
olika ålders- och lyssnargrupper och tar mer hänsyn till publikens önskemål
och behov. Man har också gått från en mer formell stil till ett mer vardagligt
sätt att tala (Valo 1994: 79). Sannolikt öppnar detta även för fler möjligheter
att tala informellt och fritt, att skapa och uttrycka humor samt att utnyttja
flera språk i diskussionerna, även i radioprogram riktade till finskspråkiga
ungdomar.
Materialet för denna artikel kommer från Sveriges Radios (SR) finskspråkiga radiokanal Sisuradio och Yleisradio (YLE) i Finland. Båda är reklamfria och oberoende radiokanaler i allmänhetens tjänst och har som public
service-företag till uppgift att göra kvalitativa program för hela befolkningen. SR har ett särskilt ansvar att sända program på minoritetsspråk286 i Sveri-
286
Språk i minoritetskontext kan beskrivas på olika sätt: bl.a. som ett regionalt språk, mindre
använt (lesser-used), icke-nationellt (non-state), icke-ledande (non-hegemonic) eller t.ex.
196
ge. Som ett av de fem nationella minoritetsspråken i Sverige har finskan en
särställning med en egen kanal, SR P7 Sisuradio, som är en dygnet runtkanal på finska och hörs på webben, i digitalradion (DAB) och även via kabel-tv på ett flertal orter i Sverige. Sisuradio erbjuder nyheter, musik, kultur,
underhållning och sport på finska 16 timmar dagligen (www.sr.se). KlubiKlubben var länge SR:s finskspråkiga ungdomsprogram som sände tre olika
program. Jymyklub(i) riktade sig till personer över 20 år och innehöll kultur,
dagsaktuella teman och diskussioner kring olika problem och livsval. Staraklub(i) var riktat till sverigefinnar i gymnasieålder och innehöll bl.a. intervjuer om och med andra unga sverigefinländare. Syftet med detta program var
att ge ungdomar möjlighet och mål för identifikation. Hittiklub(i) spelade
finsk musik och intervjuade oftast finska eller sverigefinska artister. Sändningstiderna för Klubi-Klubben var från onsdag till fredag klockan 20–22.
Klubi-Klubben har numera ändrat sitt format och kallas för Finska pinnar287
och är fortfarande det enda finskspråkiga ungdomsmediet i Sverige. Yleisradio (YLE) är den finska radiokanalen med allmännyttig verksamhet, där
YleX är YLE:s ungdomskanal. Utbudet omfattar program av typen talkshows med radioprofiler såväl som specialprogram om musik och humorprogram. X-ryhmä (X-grupp) är ett program specialiserat på populärkultur
till musikens storkonsumenter. Programmet handlar också om film och spel
och innehåller många artistintervjuer, livemusik och nyheter från popvärlden. X-ryhmä sänds alla vardagar mellan 18 och 21 (www.yle.fi).
I denna studie använder jag ljudmaterial och inspelningar som har samlats
in och digitaliserats från båda dessa kanaler sommaren 2005. Jag har transkriberat materialet genom att tillämpa de konventioner som används vid
samtalsanalys.288 Eftersom artikelns syfte är att studera humor och dess funktioner i interaktionen i radiodiskussioner har jag inte transkriberat materialet
på fonetisk nivå eftersom det inte är nödvändigt för att förklara språkalternationens funktioner, som oftast syns på den lexikala, syntaktiska och ibland i
också på den semantiska nivån. Då jag har ansett det nödvändigt har jag
transkriberat vissa engelskspråkiga lingvistiska element fonetiskt till det
finska ljudsystemet för att demonstrera det ursprungliga uttalet. Engelskeller svenskspråkiga element har inte översatts.
ursprungligt (indigenous). Här används termen minoritetsspråk eftersom den innefattar alla
ovan nämnda aspekter och är typiskt omgiven av ett majoritetsspråk (Cormack 2007).
287
Radioprogrammets nya namn Finska pinnar ger en humoristisk indexikalitet och har en
poäng: De svenska småkakor som kallas för Finska pinnar är, trots namnet, inte finska, vilket
ofta uppmärksammas i sverigefinnarnas diskussioner och upplevs som humoristiskt.
288
Se transkriptionsnyckel i slutet av artikeln.
197
4 Humorhandling
Enligt Nationalencyklopedin (NE) lyder definitionen för humor som följer:
‖Humor som genre är konstprodukter (i tal, skrift, bild och ton) vars huvudsyfte är att locka konsumenten till skratt eller leende‖. Humor kan definieras
ur talarens synvinkel (Nash 1985: 2) eller utifrån hur publiken förstår och
tolkar något som humor (Meyer 2000: 311). Man kan även förutsätta att
humor måste vara ömsesidig för att vara legitim (Hay 2001). Jag undersöker
humor och det deltagarna gör med språket i ett samtal för att skapa humor
och anser att alla exempel i materialet i den här undersökningen tydligt kan
tolkas som humoristiska, både av talarna och inte minst av en del av åhörarna (se Holmes 2000: 163). I stället för att beskriva humor med lingvistiska
termer närmar jag mig den genom att tillämpa och vidareutveckla Nashs
(1985) koncept act of humor, som jag kallar ‖humorhandling‖ när jag beskriver och analyserar exempel av sådant som uppfattas som humor i mitt
material. När något ska ses som humorhandling krävs det enligt Nash (1985:
9-10) tre principiella referenser:
(a) A locus in language, some word or phrase that is indispensable to the
joke; the point at which humor is held and discharged (whence, as a descriptive term, ´locative´).
(b) A characteristic design, presentation, or verbal packaging, by virtue of
which the humorous intention is indicated and recognized.
(c) A ´genus´, or ´derivation´, in culture institutions, attitudes, beliefs, typical practices, characteristic artefacts, etc (whence, in subsequent discussion, the adjective ´generic´). (Nash 1985: 9-10)
Den så kallade generiska referensen (c) innehåller både sociala och historiska fakta som de flesta av deltagarna i diskussionen känner till: människans
vanliga och allmänt kända sätt att vara och bete sig i vissa situationer, dominerande eller traditionella attityder samt fördomar och stereotyper (Nash
1985: 10). En så kallad ‖verbal ram‖ eller package (b) kan t.ex. syfta på ett
visst medium, i denna undersökning gäller det radioprogram eller humoravsnitt av ett program, där lyssnarna förväntar sig ett visst sätt att tala och har
förväntningar på humor. Jag tolkar det också som att vissa verbala uttryck
som t.ex. detta har ni säkert hört tidigare289 formar en viss verbal ram, framing, där humor oftast kan förväntas förekomma.
Framing refers to any kind of system of linguistic choices that can get associated with prototypical instances of scenes. Scenes therefore are any kind of
289
Se materialinslag 10 Matti Rattikelkka, s. 209-210 i denna undersökning.
198
coherent sequences of human beliefs, actions or experiences (Fillmore 2006
[1982]: 373).
Den första punkten (a) syftar på språket, ett visst lingvistiskt drag i den verbala kommunikationen, där det verbala skämtet utförs och humorn når sin
höjdpunkt.
För den här undersökningen tillämpar jag Nashs principer enligt ovan.
Förutom dessa tre principiella referenser formulerar jag ännu ett krav för
humorhandlingen i mitt material: humorinslagen måste också initieras av
eller innehålla språkalternation. Att något ska kunna tolkas som humoristiskt
i mitt material kräver att alla som deltar i diskussionen delar en någorlunda
gemensam uppfattning om vad som är det ‖generiska‖ i sammanhanget,
d.v.s. i radiodiskussionen och situationen. För det andra måste det så kallade
verbala paketet antingen vara explicit och vara menat som humor eller uppfattas som humoristiskt på grund av en specifik kontext eller ett specifikt
ordval. För det tredje måste själva diskussionen innehålla ett ord, en fras
eller en mening som är central i humorskapandet, d.v.s. i humorhandlingen.
Slutligen måste denna verbala klimax, d.v.s. själva skämtet, innehålla språkalternation eller direkta eller indirekta hänvisningar till den. Humor skapas
och tolkas som en verbal handling där alla fyra nämnda aspekter samarbetar.
Språkalternation (d) på den språkliga nivån (c) är självklart viktigaste punkten för analysen men måste alltså tolkas i ett vidare sammanhang av (a) och
(b). I följande figur har jag försökt visualisera hur man kan förstå humor
med utgångspunkt i Nashs ideér och där den centrala aspekten språkalternation presenteras:
Figur 1.
(a) =humorns (verbala) klimax/höjdpunkt
(b) = verbal package
(c) = ‖det generiska‖
(d) = fi. =finska, sv. =svenska eller eng. = engelska 290
290
Den språkliga nivån (d) markeras inte implicit i figuren men den syftar till användningen
eng., sv. eller fi. vilka oftast övergriper alla andra nivåer (a, b eller c).
199
Dessa teorier bildar en referensram för analysen av mina humorhandlingar i
denna studie.
5 Humor i finsk och sverigefinsk ungdomsradio
Mycket av det som föder och skapar humor i materialet reflekterar dagsaktuella händelser och dagens samhälle. Talarna uttrycker ironi, ger humoristiska
kommentarer och hittar på roliga historier som baserar sig på händelser på
hemmaplan eller ute i världen. Man skojar och hittar på roliga anekdoter om
egna traditioner, människor eller språk, och skapar humor om den egna vardagen. Det skämtas också om kulturella stereotypier. Även självironi riktad
mot en själv, det egna samhället och den egna kulturen förekommer ofta. Ett
effektivt sätt för humorskapandet är att utforska det egna livet med en utomståendes ögon. Kännetecknande är också att man uppmärksammar och bearbetar även allvarliga teman och händelser genom att skratta, förlöjliga och
skapa humor om dem (Sanford & Eder 1984: 240-241).
Nedan undersöker jag först humor som skapas i ett verbalt samarbete (se
exempel 1 och 2). Sedan följer humorhandlingar med språket och ordens
betydelser i centrum, i exempel 3-5. Under den tredje rubriken presenteras
en välkänd gammal vits (exempel 6). Sist analyseras ett finskspråkigt humorexempel som visar humorns indexikalitet och intertextualitet under rubriken
‖Elämä on laiffii‖. Många exempel från materialet kan passa även i andra
sammanhang och under andra rubriker.
5.1 Humoristisk dialog som ett verbalt samarbete
Mycket ofta dyker roliga historier upp i en spontan diskussion och humorhandlingen sker i ett verbalt samarbete. Att talarna tillsammans och med ett
gemensamt och delat tankesätt konstruerar en humoristisk konversation bygger på ett meningsfullt och fungerande samarbete samt en delad världsbild. I
följande dialog talar två programledare om Bill Gates och hans ekonomiska
tillgångar. Denna diskussion dyker upp spontant efter en avslutad diskussion
angående ett annat samtalsämne:
200
Exempel 1: Herr Gates
01 L1:
minkälainen Bill Gatesilla on (.) tämä Visan luottoraja (.)
hur är det med Bill Gates´
Visas kreditgräns
02
kuinka paljon myönnetään
hur
mycket beviljas
03 L2:
voisin kuvitella että (.) siellä ei ainakaan se viiden
jag kan tänka mig att man inte i alla fall den där fem
04
tuhannen dollarin (h) (h) luottoraja oo (.) pankis sanottu että=
tusen dollars
kreditgräns har på banken meddelats att
→ L1291: =@<Mister Gates I am sorry but>=@
06 L2:
@<niin (.) se on sitten hyvä pitää tässä että (.) ei mene sitten yli (.)
ja det är ju bra då att hålla sig till det (.) så att det inte råkar överskridas
07
et ei tuu nii hirveitä yllätyksiä>@ […]
att det inte blir så hemska överraskningar [...]
På rad 1 undrar L1 hur det är med den välkända miljonären Bill Gates kreditgränser och beviljade kreditbelopp. L2 fortsätter diskussionen (rad 3–4)
med att nämna att det troligen inte är samma gränser som en vanlig konsument skulle ha. L2 tycker dock att tanken är rolig och skrattar mitt i repliken
(rad 4) och fortsätter med inledningsfrasen ‖på banken har meddelats att‖ där
den underordnande konjunktionen ‖että‖ (sv. ‘att‘) initierar en bisats och
markerar talarens intentioner att fortsätta meningen (Hakulinen m fl 2004:
843). Där avbryter dock plötsligt L1 L2:s mening och börjar tala engelska
med en förändrad röst som tillhör den imiterade engelsktalande banktjänstemannen (BM) som tilltalar Herr Gates och säger på engelska ‖Mister Gates I
am sorry but‖. Koden byts också på den paralingvistiska nivån: BM talar
tydligare och i ett långsammare tempo, vilket understryker inlevelsen och det
komiska i BM:s röst. Samtidigt (rad 5) börjar också en ny footing292, som
fortsätter på paralingvistisk nivå genom resten av dialogen när L2 i fortsättningen också tar BM:s roll. L2 tar emot och accepterar med dialogpartikeln
‖niin‖, som fungerar som en reaktion på yttrandet i turen och som har en
viktig funktion för förståelsen (Sorjonen 1997: 110; Routarinne 2003: 261).
Sedan fortsätter L2 med en elliptisk mening genom att ge BM:s råd till Mr
Gates med samma imiterade röst men på finska (se raderna 6-7). Tonen i
dialogen är glad, programledarna talar spontant och spelar rollspel när de
gemensamt bygger upp och dramatiserar en humoristisk situation och en
rolig historia. Fraserna och orden följer efter varandra utan pauser och turer
291
På raderna 5-6 talar L1 och L2 i rollen som banktjänsteman, förkortas som BM i texten.
Erving Goffmans (1981) begrepp footing hör hemma i den etnometodologiska interaktionsforskningen. Med hjälp av footing är det möjligt att analysera talarens inställning till och
ansvar för det sagda; talaren kan uppträda som animator (uttalare), author (uttydare) eller
principal (upphovsman). Footing belyser den komplexitet som kan finnas i ett uttalande och
avser på vilket sätt individer deltar i samtalet. Inte sällan refereras till någon annan i uttalandet, ibland öppet och ibland dolt. (Goffman 1981: 124-159)
201
292
byts enkelt och okomplicerat. Inga lingvistiska element som markerar turtagning förekommer heller.
Fantasi-humor byggs upp genom att talarna i ett verbalt samarbete skapar
fiktiva scener eller händelser (Hay 2001: 65). När L1 börjar tala som BM
stödjer L2 humorhandlingen genom att fortsätta med samma register och
footing. Att samtalspartnern ger respons åt humorskapandet och spelar med
är ett vanligt sätt att tillföra mer humor i konversationen (Hay 2001: 55).
Denna dialog är dessutom ironisk på rad 6-7 när lyssnaren inser att det skulle
vara osannolikt att sådana råd om kreditgränserna skulle diskuteras med Bill
Gates. Att Gates är känd av alla öppnar den inbillade situationen och dess
humor för lyssnarna (Harjunpää 2006: 54). Här fungerar humorhandlingen
mest på nivån (c), som Figur 2 visar:
Figur 2.
Den allmänna kännedomen om vem Gates är och vetskapen om att han
knappast någonsin behöver diskutera sina kreditgränser eller ta emot sådana
råd från någon banktjänsteman formar den humoristiska pragmatiken. Även
nivå (b), kännedom om hur bankdialogen är uppbyggd, ger anledning till
samma ironiska tolkning: denna diskussion skulle vara osannolik i verkligheten.
Med språkbytet från finska till engelska på rad 5 inför L1 en kontrast mellan det som sägs tidigare och det kommande samt förvränger sin egen röst
för att imitera den imaginära BM:s engelskspråkiga röst och ord. I ett rollspel antar man någon annans röst eller karaktär för att skapa en humoristisk
effekt (Hay 2001: 65). Röstmodifikation fungerar som en komponent av
återgivet tal (t.ex. Dryselius & Lundin 2000: 170; Eriksson 1997; Nordberg
1984). Genom att byta språk kan man uttrycka och markera att ett samtalsämne slutar och ett nytt samtalsämne, d.v.s. en ny aktivitet, börjar (Auer
1984; 1995). Utöver de prosodiska dragen fungerar kodväxling därmed som
en verbal metod för kontextualisering (Auer 1984: 18–19, 23) och även för
humorskapande. Språkalternation fungerar ofta som en markör för verbal
lekfullhet (Auer 1995: 120). Här markerar den diskursrelaterade kodväxlingen (rad 5) en aktivitetsändring som ändring i deltagarkonstellationen när
engelska används för att markera att L1 talar i egenskap av en banktjänsteman (Auer 1984: 13-15; 2000: 175). Användningen av engelska skapar också en inbillad servicesituation där man försöker imitera ett kundmöte på ban202
ken. Genom att tala på engelska poängterar programledaren den givna tänkta
kontexten293.
Humor och ett gemensamt skratt skapar goda och nära förhållanden mellan kollegorna och främjar samarbete (Holmes & Myerhoff 1999: 176; Morreall 2008: 470-471). När kollegorna skämtar och kommunicerar på ett sådant friktionsfritt sätt kan deras relation tolkas som mer än vanlig språkgemenskap.294 Jag tolkar det som att denna sociala grupp som har utvecklats i
en gemensam interaktion med tiden kan ses som en praktikgemenskap
(community of practice295). I interaktionen med varandra har de skapat en
helt egen lingvistisk kommunikationsstil som verkar ha egna speciella traditioner och gemensam praxis. Medarbetarna har arbetat länge och intensivt
tillsammans. Med tiden har denna praktikgemenskap skapat en egen specifik
skämtkultur (se Fine & De Soucey 2005: 1; Holmes & Myerhoff 1999: 176177).
Humor byggs upp verbalt på liknande sätt mellan nära vänner. I följande
exempel från Klubi-Klubben diskuterar flera unga sverigefinska kvinnor vad
de skulle vilja köpa om de plötsligt fick tusen kronor. Diskussionen har pågått en stund och fortsätter på följande sätt:
Exempel 2: Vicious circle
01 K1: eee- tai ku mä en oikein tykkää (.) ostaa
nää- eller eftersom jag inte riktigt gillar köpa
02
vaatteita enää (.)
kläder längre
03 K2: enää↑ (.) ootsä ostellu niin paljon vai
längre har du handlat så mycket eller
04 K1: no eiku mä lihon aina ni- pit(h)ää vaan no(h)usta
nä men jag går upp i vikt alltid så- måste bara gå upp
05
niissä ko(h)issa- koossa
i de där stor- storlekarna
06 K2: nii(h)nku sä sy(h)öt ku sä tykkäät ruuasta
just det för att du äter eftersom du gillar mat
→ K1: nii- ju(h)st [((skratt)) it´s a vicious circle
precis
07 K
(flera)
[((skratt i bakgrunden
))
→ K2: okay (.) anyways=
09 K1: =mä haluaisin muuten mennä […]
jag skulle förresten vilja gå […]
293
Auer påpekar att teorin inte kan förklara alla sociala funktioner, vilket är fallet i denna
dialog. Trots samma footing byts inte språket, vilket egentligen tyder på att språkalternationen
(rad 5) är mer eller mindre diffus och skulle kunna tolkas som ett inskott.
294
(speech community), mer om en social grupp se t.ex. Holmes & Myerhoff (1999)
295
Se Wenger (1998)
203
K1 säger att hon inte riktigt vill köpa kläder längre, vilket orsakar K2:s reaktion, upprepningen av ordet ‖enää‖ (sv. ‘längre‘) på rad 3, där den stigande
intonationen uttrycker förvåning och signalerar kontroll- eller ekofråga och
tyder på en överraskad reaktion och därmed på att K1:s svar var oväntat.
Därefter undrar K2 om det är därför att hon har köpt så mycket som hon vill
avstå. Avsikten med K2:s fråga är att kontrollera att hon verkligen har fått
rätt information (se Routarinne 2003: 182). Ett uttryck som slutar med stigande intonation signalerar här även osäkerhet (Ward & Hirschberg 1985:
756-757). Detta lockar till skratt när K1 först svarar ‖no eiku‖ (sv. ʿnä men‘)
att det är på grund av att hon har gått upp i klädstorlekar som hon inte längre
vill köpa nya kläder (rad 4-5), och skrattar mitt i repliken. Därefter uttrycks
humor på två olika sätt. Först föreslår K2 (rad 6) lite retsamt att K1 går upp i
vikt därför att hon gillar att äta och därefter med K1:s jakande samtycke ‖nii
just‖ (sv. ‘just så‘) och ett konstaterande ‖it‘s a vicious circle [sic]‖ på engelska.
‖It‘s a vicious circle‖ fungerar som markör för självironi från K1:s sida.
Samtidigt är det ett generellt humoristiskt skämt som har en diskursrelaterad
funktion. Detta insiderskämt uttrycker också textuell koherens med vad som
sagts tidigare (Auer 1984: 24; 1998: 7) samt samhörighet, speciellt när flera
vänner hörs skratta (rad 7) gillande i bakgrunden. Talarens sarkastiska kommentar som efterföljs av skratt är lätt att tolka som skämt eller humor (Norrick 1993: 23). Även det felaktiga ordvalet (‘circle‘ vs. ‘cycle‘), avsiktligt
eller inte, kan locka till mer skratt i dialogen. Med skrattfylld gemensam
vetskap och en rolig stund på bekostnad av en gemensam vän bygger man
upp en rolig historia och samhörighet (se Hay 2001: 60-61). Tonen är aldrig
kritisk och K1 skrattar med hela tiden. Det som talarna förmodar eller tar för
givet i sammanhanget är väsentligt, för om lyssnaren inte delar samma uppfattning upplevs inte det som humor. Här känner kvinnorna varandra och
delar en gemensam värld. Att våga skoja även om känsliga frågor och hitta
gemenskap i dem stärker bandet mellan människor.
För att tolka kodväxlingens betydelse i humorhandlingen i denna dialog
krävs det kännedom om engelska språket (d) och vad meningen ‖It‘s a vicious circle‖ omfattar (b). Detta samband illustreras i Figur 3.
Figur 3.
Tidigare kunskap om hur situationen och dialogen har utvecklats hjälper
också till med tolkningen av talarens avsikt och ger indikation på humor
204
(Hay 2001: 56). De unga kvinnorna har i den här korta dialogen också
verbalt konstruerat den ‖onda cirkeln‖. Humor används för varierande funktioner i denna interaktion. Den fungerar som en markör för att uttrycka vänlighet, solidaritet och så kallad positiv artighet296 inom gruppen. En funktion
för humor är att retas, vilket också kan göras för att skapa solidaritet (Hay
2001: 99, 103-108). Man kan också använda humor som självförsvar genom
att använda humor och identifiera samt avslöja sin egen svaghet innan någon
annan hinner göra det (Ervin-Tripp & Lambert 1992: 115), precis som K2
gör när hon själv avslöjar sitt problem och orsaken till att kläderna inte längre passar. Det är mycket vanligt att unga kvinnor diskuterar pinsamma ämnen och erfarenheter och bearbetar dem med humor (Sanford & Eder 1984:
242). Humorns indirekta och avväpnande natur gör det möjligt att diskutera
ämnen som annars skulle kännas obehagliga. Att både K1 och K2 samt deras
vänner skrattar mycket i dialogen stödjer också tolkningen av humor. Denna
humoristiska historia har de unga kvinnorna byggt upp under en lång diskussion där man ofta återkommit till ämnen som berör mat och vikt. K1:s humoristiska replik, kodväxling, ‖It´s a vicious circle‖ fungerar också som en
slags sidokommentar (Gumperz 1982: 77-78) som har en diskursrelaterad
funktion: den avslutar kvinnornas diskussion om detta mat- och viktrelaterade ämne. K2 svar ‖okay anyways‖ (rad 8) stöder tolkningen av kodväxlingen
och det fungerar även som en bekräftelse på att samtalsämnet är avslutat.
5.2 Ord och deras dubbelbetydelser
En intressant och central källa för humor ur ett lingvistiskt perspektiv är
självklart det gemensamma finska språket. I YleX-materialet skapar ungdomarna mycket humor som härstammar från teman där människor uttalar
finska eller främmande ord på ett felaktigt sätt297. På den sverigefinska kanalen Klubi-Klubben är det finska språket och dess fonologiska, morfologiska,
eller semantiska egenskaper ofta föremål för humorhandlingen. Det faktum
att finskan har många svenska låneord som behållit mycket av sin fonologiska struktur är centralt och avgörande i sammanhanget (se t.ex. Häkkinen
1997). Även andra ordlekar, d.v.s. ett humoristiskt konstaterande där humor
skapas genom konstiga och roliga ord, ljud eller betydelser används för att
skapa humor (se Hay 1995: 6). Trots att det oftast är enstaka ord eller ling-
296
Positiv artighet (positive politeness) är en handling som betyder att man försöker upprätthålla mottagarens positiva ansikte, d.v.s. dennes önskan att bli uppskattad och accepterad av
andra människor och den kan ses som ett uttryck för intimitet. Till positiv artighet hör en
varm och nära atmosfär av enighet och samförstånd, karakteristiskt är också tilltal, direkthet,
optimism, stöd, uppmuntran och vitsar. (Brown & Levinson 1987: 69-70, 101-129)
297
Material av metalingvistisk natur tas inte upp i denna studie, eftersom det kommer tematiskt för nära bedömning eller värdering av språket, vilket inte är mitt syfte.
205
vistiska element — (a) i figuren — som belyser humorhandlingen och som
blir centrala i den, bär tolkningen oftast en mångsidig indexikalitet i det verbala paketet (b) eller i den sociala miljön (c). Jag återkommer till detta senare.
I det följande demonstreras olika karaktärer av humor som härstammar
från finskt, svenskt eller engelskt ordförråd. Första exemplet (3) ‖Vill du ha
en smocka?‖ presenterar humor som har sitt ursprung i ett språkfel och som
är typiskt i det sverigefinska materialet. Det andra exemplet från KlubiKlubben-materialet är humoravsnittet (4) ‖Matti Rattikelkka‖, som innehåller ett sverigefinskt skämt som baseras på det finska ordets morfologi och
dess svenska motsvarigheter. Sedan analyserar jag ett exempel ‖Sömnhockey‖ (5) som demonstrerar hur det skämtas om bl.a. det svenska och engelska
språket i YleX-materialet.
I följande exempel föreställer man sig ett ungt kärlekspar Jenny (J), en
ung kvinna som är född i Sverige, och Matti (M), en kille från Finland. Radiolyssnarna får möjlighet att följa deras liv på kanalen Klubi-Klubben genom olika programinslag som handlar om olika händelser i deras liv. Nu är
ungdomarna på disko och i bakgrunden hörs högljudd musik:
Exempel 3: Vill du ha en smocka?
01 J:
→ M:
03 J:
→ M:
→ J:
06 M:
07
→ J:
→
10 M:
11 J:
12 M:
[…] jag måste snart gå- (.) jag har prov imorgon
men vill du ha en smocka (2.0)
↑VAvill du ha en SMOCKA INNAN DU GÅR
meinaaksä antaa mulle turphiin (3.0)
tänker du ge mig på käften
(h) (h) mistä sie semmosta luulit (.) miehän vaan
var fick du det ifrån jag bara
kysyin (.) haluaksie lähteä tupakille
frågade om du vill gå ut och ta en cigg
smo- jaa smoke tänkte du på men smocka
betyder että (.) haluak- sie turphiin (.) vill du ha en smocka
att vill du ha en smocka
(h) (h) [voi että minunki kans
oj oj som jag är
[(h) (h) (h) (h)
eikö eikö eiku haluuksie lähtee tupakille […]
nej nej nej nej men vill du gå ut och röka […]
På rad 1 säger J till M på svenska att hon ‖måste snart gå jag har ett prov
imorgon‖. M vill dock inte att J ska åka iväg direkt och frågar ‖men vill du
ha en smocka‖ (r. 2). J hör inte vad M säger eller tror inte sina öron och ropar högt med stigande intonation med förvåning i rösten högt ‖VA-‖ vilket
resulterar i att M (rad 4) upprepar sin fråga ‖Vill du ha en smocka‖ och fortsätter med förklaring ‖innan du går‖. Efter det byter J språk och frågar på
finska ‖meinaaksä antaa mulle turphiin‖ (sv. tänker du ge mig på käften).
206
Det följs av en lång paus, M:s skratt och en direkt fråga ‖mistä sie semmosta
luulit miehän vain kysyin haluaksie lähteä tupakille‖ (rad 6-7). M:s nervösa
skratt signalerar emotionell respons (se Ruch 2008: 23). Då förstår J sammanhanget och förklarar (rad 8-9) att M:s val av ordet ‖smocka‖ är fel om M
menade ‖smoke‖, d.v.s. att de skulle ta en cigg tillsammans. Missförståndet
slutar i att M skrattar befriat och skojar om sig själv genom att säga ‖voi että
minuki kanssa‖ (sv. ‘oj oj som jag är’) där dubblering av interjektionen ‖voi
voi‖ innebär klagande Därefter skrattar också J på rad 11 och efter M:s implicita förklaring och fråga ‖haluuksi lähteä tupakille vai‖ med betoning på
ordet ‖tupakille‖ (sv. ‘vill du gå ut och röka‘) beslutar ungdomarna att lämna
diskot.
Dialogen 3 innehåller humorhandling på olika plan. M:s lexikala fel ger
upphov till flera humoristiska missförstånd i rad: Först när M tolkar J:s svar
‖VA-‖ (rad 3) som att J inte hörde vad han sade och när M därefter upprepar
sin fråga och ropar högt ‖vill du ha en smocka innan du går‖. Humoristisk
blir dialogen också eftersom M utan att veta om det två gånger hotar att
misshandla J. Bakom den roliga historien finns en allvarligare aspekt. En
situation där en finlandsfödd person talar svenska som främmande språk
innehåller ofta misstag som sedan lätt kan leda till allvarliga missförstånd.
På ett humoristiskt sätt tar denna kärlekshistoria även upp denna aspekt av
humor på sverigefinsk samhällsnivå (c).
Figur 4.
Som Sanford & Eder (1984: 236) flera gånger påpekar, fungerar humorn och
skämtandet i ungdomars dialog som ett sätt att behandla känsliga ämnen och
diskutera och bearbeta pinsamma händelser. Samma funktion har M:s humor
som uppstår på grund av hans bristande språkkunskaper i svenska. Ungdomarna som lyssnar får möjlighet att identifiera sig i situationen och kanske
även möjlighet att bearbeta egna negativa och pinsamma erfarenheter. Därmed spelar (Nash 1985: 9-10, 22) kännedom om det omgivande samhället
(nivå c) också en roll i den kontextuella tolkningen av denna humorhandling,
som annars skapas enbart på nivå (d), d.v.s. i en flerspråkig repertoar och på
grund av en misslyckad användning av ord (‘smoke‘ vs. ‘smocka‘), som
morfologiskt och fonetiskt ligger nära varandra. Den direkta hänvisningen
till ordets främmande ursprung och okända betydelse är framför allt ett tydligt tecken på att det är frågan om ett deltagarrelaterat inskott (Auer 1984:
26). Här uppstår tydligt en deltagarrelaterad kodväxling (Auer 1984: 23;
207
2000: 172-174) genom både J:s preferens att tala svenska och M:s preferens
att tala finska i dialogen (Auer 2000: 173-174). J inleder diskussionen på
svenska och byter till det igen på rad 8 och åter på 13. M däremot föredrar
finska, vilket syns i hans försök att kodväxla till finska både på rad 6 och 10.
Med anledning av fel ordval på rad 2 kan man förklara M:s preferens för
finskan genom hans bristfälliga kunskaper i svenska. Denna tolkning styrks
av Jennys fråga ‖meinaaksä antaa mulle turphiin‖ (sv. ‘tänker du ger mig på
käften‘) på finska på rad 5. Båda byter alltså språk avsiktligt (se också Auer
2000: 172-173).
Nästa exempel är ur ett så kallat humoravsnitt i programmet KlubiKlubben. Inslaget har presenterats som ståuppkomik av en man som heter
Matti Rattikelkka298 som (rad 3) kallas till estraden och följs av (publikens299)
förinspelade jubel som uppenbart har spelats in från en större scen:
Exempel 4: Matti Rattikelkka
01 L1: hyvät naiset ja herrat (1.0 sek) lavalle astuu (.)
mina damer och herrar på scenen stiger
→
Ruotsin hauskin mies (.) MATTI (.) RATTIKELKKAASveriges roligaste man Matti Rattkälke
03
((publ 5.0 sek)) (.)
04 MR: ((nasalt)) kiitos kiitos (.)
tack tack
05
((publ. 3.0 sek))
06
öö- mä ajattelin aloittaa ((publ.)) jutulla (.) ehh
jag tänkte börja med
en historia
07
hauskalla jutulla (.) (h) (h) varmaan ootte
en rolig historia
ni har säkert
08
[kuullu tän ennenkin (.) mutta (.) tiesittekö te
hört den här förut också men visste ni
[((publ. 3.0))
09
että Mike Tyson (.) nyrkkeilijä (.) öö- on
att
boxaren
är
10
[ruotsinsuomalainen (.) ai miten niin te kysytte
sverigefinsk
aj hur så frågar ni
11
[((publ. 3.0 sek))
→
no sehän Mike Tysonhan hän syö korvia
nå den där
han äter ju korv/öron
13
((publ.)) […]
Humorn i detta exempel börjar redan när komikern introduceras för publiken (rad 2). Samtidigt annonseras också kommande humor (se Nash 1985:
6). Det första skämtet återfinns i själva namnet på komikern: Den indexikala
humorn bygger på den sverigefinska erfarenheten och den kulturbundna
298
Matti Rattikelkka (sv. Matti Rattkälke) förkortas i texten (MR)
(publ. i transkriptionen betyder att publiken högljutt jublar, skrattar, klappar händerna)
208
299
uppfattningen att alla finska män heter antingen Matti eller Pekka enligt
svenskar300. Dessutom är namnet med sitt stora antal konsonanter och dubbelklusiler kanske utmanande för en svenskspråkig att uttala. Här handlar det
om insiderhumor och kunskapen om hur ordets morfologi och uttal skulle
kunna uppfattas med svenska ögon. Humor skapas också genom att Rattikelkka introduceras som Sveriges roligaste man, vilket innehåller ytterligare
två humoristiska indexikaliteter: Att Sveriges roligaste man har finskt påbrå
och att han lockar till skratt med enbart sitt namn som även rimmar fonetiskt.
En del av den humoristiska effekten uppnås genom att publiken redan är
involverad i humorhandlingen och genom att situationen och den kommande
humorn placeras i en humoristisk ram (Nash 1985: 6). Genom inramningen
förstärks publikens förväntan på humor.
I exempel 4 är det alltså ståuppkomikern MR som berättar en historia. På
raderna 6-7 fortsätter inramningen av den humoristiska upplevelsen och
förväntan när han inleder historian med meningarna ‖mä ajattelin aloittaa
jutulla eeh hauskalla jutulla‖ (sv. ‘jag tänkte börja med en historia en rolig
historia‘) och ‖varmaan ootte kuullu tän ennenkin‖ (sv. ‘ni har säkert hört
den här tidigare‘) som förbereder lyssnaren på kommande humor. Att MR
själv skrattar (rad 7) fungerar i sig som humorindikator. Efter dessa två yttranden som signalerar utlovad humor, börjar själva skämtet. MR ställer (rad
8-9) en direkt fråga till publiken ‖visste ni‖ som följs av bisatsen ‖att Mike
Tyson är sverigefinsk‖. Den retoriska frågan ‖hur så undrar ni‖ som med
dialogpartikeln och interjektionen ‖ai‖ (‘ojdå‘/’jaså‘), uttrycker genuint intresse och mottagandet av ny information och utmanar dessutom publikens
nyfikenhet (Hakulinen m fl 2005: 773-774). Eftersom det här inslaget med
den stora jublande publiken är så olikt de vanliga programmen blir
kontrasten stor och därmed knyts det till uttryckets ursprungliga kontext som
följer modellen för en amerikansk talkshow.
Efter publikens jubel (rad 11) ger MR svaret ‖Mike Tysonhan syö korvia‖, vars bokstavliga översättning lyder ‖Mike Tyson äter ju öron‖ (fi. korva = ‘öron‘). MR:s historia blir humoristisk då den baserar sig på en internationellt välkänd bildsekvens där boxaren Tyson bet en motståndare i örat.
Höjdpunkten i detta skämt uppstår dock genom en annan pragmatik som
öppnas för sverigefinländare: meningen kan även tolkas som att Mike Tyson
äter ‖korvia‖ (sv. ‘korv‘ med finskans objektsmarkering)301.
300
Namnet Matti förekommer också i inslaget (3) om Jenny och Matti på sidan 206.
Nash (1985: 7): Through form we come to language, the trigger that detonates the humorous mass. About its function, two things may be noted […]. One is, that there is usually a
centre of energy, some word or phrase in which the whole matter of the joke is fused, and
from which its powers radiate; and the other is, that the language of humor dances most often
on the points of some dual principle, an ambiguity, a figure and ground, an overt appearance
and a covert reality.
209
301
Auer (1984: 31) påpekar att språkalternation anknyter till flera språkliga
plan, vilket är fallet här. Det humoristiska i detta språkskämt byggs på två
finska former ‖korvia‖ (sv. ‘öron‘) i plural partitivform och ‖korvia‖ (sv.
‘korv‘) i partitiv singularis och deras identiska böjningsmorfologi. Humorhandlingen baserar sig alltså på dessa homonymer (se också Nash 1985: 140141). Själva grundformen är alltså antingen ‖korva‖ (fi. ‘öra‘) eller svenska
‖korv‖ och betydelseskillnaden kan bara uppfattas när man böjer substantiven i ett annat kasus än partitiv. Finska språkets morfologi och substantivets
korva (sv. öra) likhet med det svenska ordet utgör utgångspunkten för detta
humorexempel.
För flerspråkiga ungdomar är t.ex. dubbeltydigheten i ordet korv i exempel 4 så naturlig att den gemensamma morfologin och semantiken kan användas smidigt i skapandet av humor. Att skapa humor som baserar sig på
ord och deras homonymi där båda betydelser är uppenbara för personer som
talar båda språken, är typiskt för så kallade tvåspråkiga puns (bilingual
puns) (Nash 1985: 145). Tolkningen av detta indexikala skämt kräver kännedom om humorhandlingens alla nivåer (c), (b) och självklart också både
på svenska och finska på nivå (d).
Figur 5.
Många sverigefinländare delar dessutom uppfattningen om att korv som
tillverkats i Finland smakar bättre än svensk korv. Vidare är det en allmän
stereotyp att finländarna äter mycket korv. Därmed exemplifierar skämtet
också så kallade stereotypvitsar (joke stereotypes), där humorhandlingen
baseras på stereotypiska antaganden om någon grupp (Nash 1985: 11). Referenten i yttrandet kan alltså tolkas på två olika sätt beroende på åhörarens
bakgrund. Humor har en viktig uppgift när man vill skapa solidaritet inom en
viss grupp eller mellan enskilda människor som tillhör gruppen (Hay 2001:
99). Här baseras humorn också på den gemensamma sverigefinska erfarenheten, men också på delad vetskap om två språk. De semantiska och
morfologiska likheterna och skillnaderna av detta finska homonympar gör
humorn mycket kontext- och språkbunden och är åter ett exempel på sverigefinsk insiderhumor.
Nästa inslag är hämtat från den finlandsfinska kanalen. Två programledare diskuterar med varandra och konversationen har pågått en bra stund.
Plötsligt ställer L1 frågan (rad 1) ‖mikä on sähly saksaksi‖ (sv. ‘vad innebandy är på tyska‘):
210
Exempel 5: Sömnhockey
01 L1: tietsä mikä on sähly saksaksi
vet du vad innebandy är på tyska
02 L2: no (h) (h) en (h) tie(h)dä
näjag vet inte
03 L1: unihockey
04 L2: un(h)ih(h)ockey↑
05 L1: niija06 L2: joo joo
ja ja
07 L1: tiedätkö mikä on ammattikirjallisuus ruotsiksi
vet du vad facklitteratur är på svenska
08 L2: ee- no sano nyt
nää- berätta nu
09 L1: fuck (.) litteratur
10 L2: sel(h)vä no niin […]
ok så där ja-
L2 svarar skrattande att han inte vet. Skrattet indikerar förväntningar på humor och signalerar att L2 måste ana något roligt bakom L1:s fråga. Då svarar
L1 ‖unihockey‖, vilket L2 tycker är mycket roligt när han skrattande upprepar och bekräftar ordet ‖unihockey‖ (rad 4). Den stigande intonationen tyder
på tvivel, L2 vill ha bekräftelse på svaret, vilket L1 sedan gör med ‖nii-‖ (sv.
ja-) som däremot signalerar att L2 fortfarande har ordet och att talaren behandlar dialogen som ofullständig (Routarinne 2003: 182, 269). L2:s uttryck
‖joo joo‖ sägs med tvivel i rösten, vilket avslutar ämnet (Sorjonen 1997:
417-422). Responsen tar också ställning till hela den tidigare diskussionen
(Hakulinen m fl 2005: 774). L1 fortsätter frågestunden med att fråga om L2
vet vad ‖ammattikirjallisuus‖302 är på svenska. L2 svarar med ett nekande
‖nää-‖ och uppmuntrar L1 att berätta. Med skratt i rösten svarar L1 ‖fuck
litteratur‖ med det engelska [fak] (engl. ‘fuck‘, sv. ‘knulla‘), vilket framkallar skratt och L2:s jakande svar ‖ok så där ja‖.
Det roliga i detta inslag bygger på faktumet att ‖uni‖ (sv. ‘sömn‘) och
‖hockey‖ ger en rolig finsk konnotation till ett lagspel som man spelar i
sömnen d.v.s. ‖sömnhockey‖. Skämtet bygger alltså på en tanke att tysk
innebandy är hockey som man spelar i sömnen. Unihoc är dessutom ett märke för innebandyklubbor, som används också i Finland, och därmed blir
anspelningen tydlig för åtminstone sportintresserade lyssnare. Ordets morfologi ger en anledning till en rolig ordlek och dubbelbetydelse. Både svenskans ‖fack‖ och engelskans ‖fuck‖ har likadan fonologi och liknande uttal
302
Ammattikirjallisuus (sv. ‘yrkeslitteratur, facklitteratur‘), fi. ammatti (sv. ‘yrke‘).
211
[fak] på finska och endast L1:s paus mellan orden ‖fuck‖ och ‖litteratur‖ ger
den humoristiska konnotationen: att man ska skita i litteraturen. Båda representerar humortypen homofonem, där ord med liknande fonologi men olika
betydelse används i humorhandlingen (Nash 1985: 138-139).
För att tolka humorhandlingen i detta exempel krävs det kunskap om
finska, svenska och engelska, d.v.s. alla tre språk som behandlas på nivå (d):
Figur 6.
Själva humorhandlingens karaktär i den verbala kontexten är inte speciell på
något sätt och ger inte hänvisningar till själva tolkningen. Den som lyssnar
behöver egentligen inte ens ha vetskap om tyskans ‖unihockey‖ eller svenskans ‖facklitteratur‖ då humor byggs genom att L1 frågar om dem. Här aktiverar humorhandlingen åter fenomenet tvåspråkiga ordvitsar (se Nash 1985:
145) fast på flera olika språk: i det första ordet ‖unihockey‖ på tyska och i
det sista ordet ‖facklitteratur‖ på svenska. Båda skämten baserar sig på det
närliggande uttalet av orden som har två semantiska tolkningar. Programledarna skämtar om ordet och dess morfologi, som liknar ordets finska eller
engelska betydelse; därmed bygger språkalternationen upp dubbeltydigheter
med humoristiska konnotationer. Kodväxlingen ‖unihockey‖ har en diskursrelaterad funktion, då L2, genom att upprepa ordet signalerar lexikal och
textuell koherens (Auer 1984: 24; 1998: 7) inom dialogen.
5.3 Den välkända vitsen
Följande exempel består av en gammal hederlig vits som en programledare
citerar. En vits (canned joke) är en rolig historia som man oftast har lärt sig
utantill och som berättas av många (Hay 2001: 65). Vitsar inlärda av t.ex.
föräldrar eller kompisar är mycket populära bland ungdomarna (Sanford &
Eder 1984: 236). Det roliga i detta är dock inte bara själva vitsen som börjar
från rad 3 utan också inledningen, det verbala omslaget. Innan exemplet
börjar har L1 berättat att han och en kollega brukar turas om att hitta på vitsar och skämt spontant och att det nu är L1:s tur. Detta signalerar t.ex. L1:s
repliker ‖pitää keksiä näin ihan ilmasta‖ (sv. ‘måste hitta på så här ur luften‘)
och ‖mietitään vähän aikaa‖ (sv. ‘låt oss fundera en liten stund‘) på raderna
1-2. Detta skapar en välformad ram och en förväntan på humorhandlingen:
212
Exempel 6: Kom nu ketchup så går vi
01 L: pitää keksiä näin ihan ilmasta jaa ootapas
måste hitta på så här ur luften ja-a vänta nu
02
kun mietitään vähä aikaa (.) niin oli (0.3)
låt oss fundera en liten stund så det var
03
oo(h)tapas oo(h)tapas nyt (.) niin oli kaks tomaattia (.)
vänta nu vänta nu
så det var två tomater
04
käveli tien yli ja (.) sitten (.) ensimmäinen käveli ja
promenerade tvärs över gatan då den första gick och
05
toinen käveli se toinen jäi sitten auton alle (.) ja se
den andra gick den andra blev överkörd av en bil och den
→
eka sieltä huutaa että HEY (.) COME ON (.) KETCHUP
första
ropar då att
07
((skratt))
Förväntan på och inramningen av humor bygger upp en humoristisk
stämning och en förväntan på själva vitsen som L1 sedan inleder (rad 3) med
den välbekanta inledningen ‖oli kaksi tomaattia‖ (sv. det var två tomater),
vilket blir humoristiskt inte minst genom talarens tidigare påståenden om ett
spontant humorskapande. Självklart är vitsen om den krossade tomaten som
blir ketchup också rolig i sig, speciellt om man hör den för första gången.
Monologen fortsätter med historien om de promenerande tomaterna (rad 46). Därefter inleder konjunktionen ‖että‖ (sv. att) en indirekt anförning (Hakulinen m fl 2005: 1401) och citat, refererandet av tomatens engelskspråkiga
utrop ‖hey come on ketchup‖. Här har den engelska kodväxlingen flera
funktioner i dialogen. Först signalerar engelskan en ändring i deltagarkonstellationen när L1 inte längre pratar som sig själv utan som en tomat. Vidare
signalerar kodväxlingen både höjdpunkten och avslutningen på humorhandlingen och därmed en diskursrelaterad funktion (Auer 2000: 175-176).
En vits är kontextfri och återanvändbar i motsats till spontan humor (Hay
2001: 57). Egentligen behövs det enbart kännedom om engelska språket,
d.v.s. nivå (d) enligt min tolkning av Nashs modell för att tolka humorhandlingen i denna vits. Det viktiga i sammanhanget är bara att känna till det
engelska ordet ‖ketchup‖ och kännedom om att ketchupen är gjord av krossade tomater. Intressant är dock att detta skämt förekommer också på svenska, som rubriken för detta exempel ,‖Kom nu ketchup så går vi‖, hänvisar
till. Detta skämt existerar och fungerar också på finska, då vetskapen om
ordet ‖ketchup‖ på samma sätt är central i humorhandlingen. Att L1 väljer
att citera den talande tomaten på engelska beror kanske på engelskans större
prestige i språkbruket hos dagens ungdomar. Att citera skämtet på dess originalspråk bekräftar detta faktum. När vitsen tar slut avslutas också en aktivitet, vilket framhävs i och med att det sker på engelska.
213
5.4 ―Elämä on laiffii‖
I denna sektion illustreras genom analys av ett nytt exempel, hur en reflexion
över humorhandlingens kulturella, nationella och kontextuellt betingade
värde, har avgörande betydelse för tolkningen av humorns funktioner.
En typ av starkt kulturbunden betydelse i Finland innehåller sloganen
Elämä on laiffii som betyder Life is life på engelska (sv. Livet är life). Sloganen eller hänvisningar till den förekommer flera gånger i mitt YleX–material
och jag vill exemplifiera detta med en analys av exempel 7. Programledarna
diskuterar smått roat ett SMS som har kommit från lyssnaren E. Meddelandet innehåller nämligen ett önskemål om en låt som E antagligen har knappat
in fel och som programledarna därmed inte är helt säkra på:
Exempel 7: En sporre för life
01 L1: no otin (.) oikeuden itselleni päätellä että
jag tog mig rätten att dra slutsatsen att
02 L2: ai jaajaha03 L1: kyseessä on Queen yhtye Sho(h)w Must Go On
det handlar om bandet Queen
04 L2: ai ↑niin (.) niin tietenki joo joo=
oj just (.) just självklart ja ja
05 L1: =ja E jatkaa viestillä että ku <tarttis vähän
och E fortsätter med meddelande att det behövs lite
→
kannustusta tähän laiffiin> (.)
sporre
i det här life
→ L2: ((skrattar))
→ L1: no kannustusta laiffiin haluamme si- sulle
nå sporre
i life vill vi ge di- dig
09
antaa ja tässä tulee toivekappaleesi ((musik))
ge och här kommer din favoritlåt
På raderna 1 och 3 berättar L1 att han har tagit sig rätten att tolka meddelandet att önskelåten är rockbandets ‖Queen‖ låt ‖The Show Must Go on‖. L2:s
konstaterande med diskurspartikeln ‖ai jaa‖ på rad 2 uttrycker att han tar
emot denna nya information (Hakulinen m fl 2005: 773) men låter L1 behålla turen och fortsätta tala. L2:s godkännande replik ‖ai niin niin tietenki joo
joo‖ strukturerar också upp dialogen på liknande sätt på rad 4. Den samtyckande partikeln ‖niin niin‖ uttrycker att L2 förstår och håller med om det L1
säger (Hakulinen m fl 2005: 993-994). Dubbla ‖joo joo‖ (sv. ‘ja ja‘) ökar
känslan av samtycke och visar att L2 delar L1:s mening (Hakulinen m fl
2005: 774). På raderna 5–6 citerar L1 SMS:et ‖tarttis vähän kannustusta
tähän laiffiin‖ som har skickats in av lyssnaren E. Citatet läses med emfas
och långsammare tempo och följs av högljutt skratt av L2 (rad 7). På de följande raderna 8–9 reagerar L1 på E:s önskemål och konstaterar ‖no kannustusta laiffiin haluamme sinulle antaa‖ och citerar och upprepar ordet ‖laiffi214
in‖ också i sin replik. L2:s skratt på rad 7 är en reaktion på lyssnare E:s SMS
och kan närmare tolkas som en reaktion på användningen av ordet ‖laiffi‖,
som härstammar från det engelska låneordet life men som är morfologiskt
anpassat till finskan. Ordet ‖laiffi‖ har nämligen en indexikal betydelse som
har en mycket djupare innebörd än att bara vara ett tillfälligt engelskt låneord i finskan. På grund av Elämä on laiffii-sloganen har också själva ordet
laiffi blivit till ett nationellt begrepp som dessutom är stilistiskt färgat. P2:s
skratt baserar sig alltså på detta faktum.
Sloganen Elämä on laiffii var ursprungligen bara ett verbalt misstag av en
före detta världskänd finsk backhoppare, Matti Nykänen. Denne använde
uttrycket när han försökte citera den i Finland populära engelska sloganen
Life is life som har blivit välkänd och ofta citerad i Finland genom att det
finska ishockeylaget Tappara från Tammerfors sedan 1986 använt låten som
sin supportersång. ‖Life is life‖ däremot härstammar från en mycket välkänd
hitlåt Live is life från 1985 av det österrikiska bandet Opus. Intressant nog
uttalas och sjungs låten oftast ‖fel‖ i Finland, för ‖Live is life‖ har blivit
‖Life is life‖. Därmed har den engelska låttiteln en mycket specifik bakgrund
och pragmatik i Finland303. Genast efter Nykänens lapsus304 började folk i
Finland citera och skämta om den; senare gav den namn åt en musiklåt305. Nu
har sloganen vuxit till en odödlig ‖livsvisdom‖ som används pragmatiskt i
situationer där livet inte alltid är någon dans på rosor306. Numera förknippas
sloganen knappast med det engelskspråkiga originalet. Den lever sitt eget liv
och har sin egen pragmatik i Finland även utanför ishockeyrinken.
Ibland byggs humor upp genom att man hänvisar till en annan diskussion
eller kontext eller genom att citera något som är allmänt känt. Humor kan
effektivt byggas upp genom att upprepa ord som föregående talare har använt. Detta kallas för ‖echo-strategin‖ (Hay 2001: 166). Genom att upprepa
det engelska låneordet ‖life‖ uttrycker L1 textuell koherens i den pågående
diskussionen samt till ordets ursprungliga kontext (Auer 1984: 24; 1998: 7).
Enstaka kodväxlade element kan referera till flera olika verbala sammanhang, vilket också är fallet här (se Auer 1984: 31). Den intertextuella anknytningen till den beryktade sloganen Elämä on laiffii passar mycket bra i
sammanhanget: som E påpekar i sitt textmeddelande behöver hon en sporre
för livet, såsom sloganens ursprungliga talare verkade behöva, av kvällstidningarna att döma. Kunskap om etymologin för ordet ‖laiffi‖, hur situationen
och dialogen har utvecklats och ser ut samt olika interaktionella och lingvistiska markörer för humor hjälper också till med tolkningen av talarens avsikt
(Hay 2001: 56). Att E väljer ordet ‖laiffi‖ istället för den finska motsvarighe-
303
Personlig kontakt med Tapparas kontor Teamhockey Oy i Finland (20100208).
Mer on Nykänens verbala fiffigheter och nykonstruktioner (se Jokinen 2009).
305
Se låten på internet (http://fr.utrecht.cc/artist/Matti%20Nyk%C3%A4nen/v/422950.
306
Man kan se omfattningen av fenomenet genom att söka ‖Elämä on laiffii‖ på Internet.
304
215
ten ‖elämä‖, kan tolkas som att hon på ett lingvistiskt sätt försöker mjuka
upp och lindra meddelandets sorgsna ton. Genom att upprepa ordet ‖laiffi‖
på rad 8 uppmärksammar L1 meddelandets melankoliska ton och uttrycker
sympati och medmänsklighet gentemot E. Samtidigt håller han med om L2:s
tolkning av och reaktion på den humoristiska konnotationen som E skapar
med sitt ordval och sin pragmatik. Programledarna skrattar alltså inte på
bekostnad av den humoristiska indexikaliteten i E:s meddelande utan på
grund av att E själv medvetet skapade den humoristiska stämningen genom
sina lingvistiska val och trots sin önskan att få lite mer sporre för laiffiin (sv.
‘liv‘). Att L1 uttrycker sympati genom att upprepa ordet är avgörande då
skratt som används i så kallat problemprat (trouble talk) oftast indikerar att
en åhörare upplever talarens olyckliga situation som rolig. En talare kan
skratta åt och förlöjliga sina egna problem, som E här också gör, men en
vanlig reaktion på sådan humor är att visa sympati (Jefferson 1984: 351),
vilket L1 gör. Humor som bevis på solidaritet med andra skapar och bibehåller vänliga relationer och positiv artighet mellan parterna. Oftast fungerar
den som en markör för att uttrycka vänlighet och solidaritet (Brown & Levinson 1987: 69-70, 101-129; Holmes & Marra 2002: 70.). Så kallade psykologiska funktioner i humor omfattar t.ex. humor som mekanism för hantering av olika slags av problem (Hay 2001: 109).
Sammanfattningsvis har ‖Elämä on laiffii‖ fått en specifik pragmatisk betydelse i Finland, som skiljer sig från den ursprungliga och bokstavliga betydelsen. Det utgör ett så kallat ‖replicated joke‖, vilket typiskt har sitt ursprung i en helt vanlig icke-humoristisk språkkontext, men som snabbt innehåller produktiva nyckelord som uttrycker nationellt bunden indexikalitet
och populärkultur (Nash 1985: 54-56).
6 Sammanfattning och diskussion
Radioprogram sänds för att få en lyssnare att trivas, beröras, underhållas och
kanske även skratta. Radion måste vara lockande och dagsaktuell för att
dagens ungdomar ska välja att lyssna på en viss kanal och ett visst program
på ett visst språk – och samtidigt välja bort något annat. Radion måste vidare
attrahera ungdomar för att få lyssnare även i framtiden. På vilket språk man
väljer att lyssna på radio är något som man inte ska bagatellisera. Språkvalets anknytning till ungdomars eget språkbruk är central. En sådan aspekt är
bruket av engelskan eller kontakter med den. Dagens unga finländare och
sverigefinländare är flerspråkiga och mycket medvetna om detta (Leppänen
2008; Muhonen 2008). Det är inte en självklarhet att en ung finskkunnig
person per automatik väljer att lyssna på radio på finska, inte ens i Finland.
Speciellt när det finns så många andra finskspråkiga medier att välja på, även
via nätet. Det är ett dilemma i synnerhet för minoritetsmedia: när språket inte
utgör en tröskel i valet mellan oräkneliga möjligheter för media, måste det
216
man gör vara underhållande, intressant och på något sätt ett mer lockande val
än något annat.
Jag har i denna artikel undersökt humorhandlingar inom finskspråkig
ungdomsradio och språkalternationens funktioner i dem. Jag har i analysdelen lyft fram några av de teman som speciellt väl belyser språkalternation.
För att man genom samtalsanalytiska metoder ska kunna tolka användningen
av språkalternation som humor har den i analysen inkluderat olika pragmatiska, lingvistiska, paralingvistiska och prosodiska drag. Flera kontextuella
och lingvistiska fenomen, allt från talarens röstkvalité och sätt att tala till
publikens respons, är relevanta vid identifikationen av humorhandlingar i
materialet (se Holmes 2000: 163; Holmes & Marra 2002: 67-68).
I en flerspråkig diskurs öppnas fler möjligheter till interkontextuella hänvisningar till humor genom språkliga medel: på den fonologiska nivån (se
exempel 5), på de morfologiska och lexikala nivåerna (se exempel 4 och 5)
och på de syntaktiska och pragmatiska nivåerna (se exempel 7). Språkalternation används på flera olika plan307. Den flerspråkiga dialogen och kontexten används och är självklarheter för dessa ungdomar och därmed ifrågasätter ingen vad det är som är roligt eller humoristiskt i materialet. Den indexikala betydelsen av användningen av språkalternation är att spegla tvåspråkighet och dess anknytning till flera kulturer. Humorn i materialet öppnar sig
överhuvudtaget inte för dem som inte är flerspråkiga eller som inte delar
samma repertoar. Därför är språkalternation ett mycket centralt fenomen i
humorhandlingen i ungdomarnas språk och i radiokontexten. Den signalerar
det gemensamma hos ungdomarna som kanske skiljer dem från andra grupper och därmed ger dem en möjlighet till identifikation och gruppkänsla.
Denna studie visar att man måste ha stor kunskap om de olika språken
och deras indexikalitet samt de sociala och kulturella sammanhangen innan
man kan förstå vissa av humorhandlingarna. Humor fungerar oftast mellan
människor som delar en gemensam historia eller bakgrund. Man kan också
ana i flera exempel att det ligger mer indexikalitet bakom de unga talarnas
skratt än en utomstående forskare med säkerhet kan tolka i materialet och i
dialogen. Man får en känsla av att programledarna även har roligt tillsammans i studion. Dessutom är det viktigt att inte glömma att allt språkbruk
innehåller en aspekt av det oförutsägbara och att inte ens kännedom om den
sociala eller kulturella kontexten garanterar att man vet vad andra ska säga i
en viss situation.
Informalitet i språkbruk är basen för humor, eftersom humor säkerligen
inte skulle förekomma på samma sätt i mer formella media. En del av hu-
307
Se Auer 1984; 1998.
217
morhandlingarna uppstår på grund av den informella situationen som mitt
material innehåller. Radiodiskussioner är mycket mer än bara det som sägs:
det gemensamma finska språket öppnar t. ex. inte samma humor för finska
och sverigefinska lyssnare. Ännu svårare måste det vara att förklara denna
humor för människor som inte behärskar finska. SR:s finskspråkiga KlubiKlubben återspeglar därmed något som är typiskt för radio från ett minoritetsperspektiv och självklart även ett speciellt sverigefinskt sådant. En sverigefinsk språklig och kulturell fristad ger en möjlighet att bygga upp humor i
två samhällen på ett unikt sätt. Ett intressant faktum är att den sverigefinska
sidans användning av minoritetsspråket gör att man ibland kan skoja så fritt
om det svenska livet. Svenskspråkiga skulle troligen inte förstå dessa aspekter, men de som behärskar både finska och svenska delar ett gemensamt
minoritetsperspektiv och den utomståendes synvinkel. Anmärkningsvärt är
dock att man sällan eller aldrig förlöjligar det sverigefinska livet.
I en postmodern värld hör dagens unga människor till flera olika grupper
både internationellt och nationellt. Därmed byggs humor ofta upp med globala och flerspråkiga medel, vilket mitt material speglar. Samtidigt tillhör
människor olika grupper med egna nationella och språkbundna sätt att skapa
och behandla humor. Resurser från flera språk tjänar då flera syften, nämligen sammanhållning, avgränsning och underhållning.
[…] ladies and gentlemen
Ormond has left the building.
218
Referenser
Androutsopoulos, J. (2007), Bilingualism in the Mass Media and on the Internet,
in Heller, M. (ed.) Bilingualism: a Social Approach, New York: Palgrave MacMillan, pp. 207–230.
Appel, R. & Muysken, P. (1992) Language contact and bilingualism, London: Edward Arnold, London.
Auer, P. (1984), Bilingual conversation, Amsterdam: John Benjamins.
Auer, P. (1995), The Pragmatics of code-switching, a sequential approach, in Milroy, L. & Muysken, P. (eds.) One speaker, Two languages: Cross-Disciplinary
Perspectives on Code-Switching, Cambridge: Cambridge University Press, pp.
115-135.
Auer, P. (1998), Bilingual Conversation revisited. Auer, P. (ed.) Code-Switching in
Conversation, Language, interaction and identity, London: Routledge, pp. 1-28.
Auer, P. (2000), Conversation analytic approach to code-switching and transfer, in
Wei, L. (ed.) The Bilingualism Reader, London: Routledge, pp. 166-187.
Apte, M. L. (1985), Humour and laughter: an anthropological approach, Ithaka,
New York: Cornell University Press.
Bachtin, M. (1988), Det dialogiska ordet, Risbergs tryckeri Ab, Uddevalla.
Blom, J. P. & Gumperz, J. (1972), Social meaning in linguistic structures: codeswitching in Norway. Teoksessa Gumperz, J. & Hymes, D. (eds.) Directions in
sociolinguistics, New York: Holt, Rinehart & Winston, pp. 407-434.
Blommaert, J. (2005), Discourse, A Critical Introduction, New York: Cambridge
University Press.
Brown, P. & Levinson, S. C. (1987), Politeness, Some universals in language use,
Studies in interactional sociolinguistics 4, Cambridge university press.
Cormack, M. (2007), Introduction: Studying Minority Language Media, in Cormack, M. & Hourigan, N. (eds.) Minority Language Media. Concepts, Critiques
and Case Studies, Clevedon: Multilingual Matters, pp. 1–16.
Dryselius, V. & Lundin, K. (2000), Med ungdomligt språk i bagaget - kontinuiteten i
språket avspeglad i tre kvinnors samtalsstil. Språk och stil 9, pp. 155-176.
Ehrnebo, P. (2007), Heter Vägverket Tielaitos eller Tievirasto på finska? : benämningar på svenska samhällsfenomen i sverigefinska tidningar, Studia Fennica
Stockholmensia 10, Stockholms universitet.
Eriksson, M. (1997), Ungdomars berättande. En studie i struktur och interaktion.
Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 43,
Uppsala.
Ervin-Tripp, S. & Lambert, M.D. (1992), Gender Differences in the Construction of
Humorous Talk, in Hall, K. & Bucholtz, M. & Moonwomon, B. (eds.) Locating
Power. Proceedings of the Second Berkeley Women and Language Conference
4-5 April, Vol. 1, California, Berkeley Woman and Language Group, pp. 108117.
Fillmore, C. J. (2006) [1982], Frame semantics in Geeraerts, D. (ed.) Cognitive
Linguistics: Basic readings, Berlin: Mouton de Gruyter, pp. 373-400.
Fine, G. A. & De Soucey, M. (2005), Joking cultures: Humor themes as social regulation in group life, Humor 18–1, pp. 1–22.
Goffman, E. (1981), Forms of talk, Philadelphia: University of Pennsylvania Press.
Gumperz, J. (1982), Discourse strategies. Cambridge: Cambridge University Press.
Hakulinen, A.; Vilkuna, M. & Korhonen, R. & Koivosto, V. & Heinonen, T. R. &
Alho, I. (2004), ISO suomen kielioppi, Helsinki: SKS.
219
Harjunpää, K. (2006), Juontajan äänet, kuvitellun puheen referointia radiossa, in
Korpela, E. & Harjunpää, K. & Keinänen, M. & Somiska, O. (eds.) Vuorovaikutus radiossa, Vantaa: Dark Oy, pp. 33-55.
Hay, J. (1995), Gender and Humour: Beyond a Joke, Wellington: Victoria university.
Hay, J (2001), The Pragmatics of humor support, Humor 14-1, 2001, Walter de
Gruyter, pp. 55-82.
Heller, M. (1988), Introduction. I: Heller, M. (ed.): Anthropological and Sociolinguistic Perspectives, Berlin: Mouton de Gruyter, pp. 1-24.
Holmes, J. (2000), Politeness, power and provocation: How humor functions in the
workplace, Discourse studies 2(2), pp. 159-185.
Holmes, J. & Marra, M. (2002), Over the edge? Subversive humor between colleagues and friends, Humor 15–1, pp. 65-87.
Holmes, J. & Myerhoff, M. (1999), The community of practice: theories and methodologies in language and gender research, in Holmes, J. & Meyerhoff, M. Language in society 28(2), pp. 173–183.
Häkkinen, K. (1997), Kuinka ruotsi on vaikuttanut suomeen? Sananjalka, pp. 31-53.
Jeffersson, G. (1984), On the organization of laughter in talk about troubles, in
Atkinson, M. J. & Heritage, J., Structures of Social Action, Studies in Conversation Analysis, Cambridge: Cambridge University Press, pp. 346-369.
Jokinen, J. V. (2009), Elämä on laiffii, Helsinki: Minerva Kustannus Oy.
Kytölä, S. (2008), Englanti huumorin ja syrjinnän välineenä suomalaisen Futisforumin keskusteluissa, in Leppänen, S. & Nikula, T. & Kääntä, L. (eds.) Kolmas
kotimainen, Lähikuvia englannin kielen käytöstä Suomessa, Tietolipas 224, Helsinki: SK, pp. 236-274.
Laajalahti, A. (2004), Huumori talk show –haastatteluissa, Jyväskylä universitet,
Finland.
Leppänen, S. (2007), Youth language in media contexts: Some insights into the
spread of English in Finland. World Englishes, 26(2), pp. 149-169.
Leppänen, S. & Nikula, T. (2007), Diverse uses of English in Finnish society: Discourse-pragmatic insights into media, education and professional life. Multilingua 26(4), pp. 333-380.
Lynch, O. H. (2002), Humorous Communication: Finding a Place for Humor in
Communication Research, in Communication theory 12(4), pp. 423-445.
Malmberg, M. (2006), Sukupuolten representaatiot, huumori ja valta
Krisse-televisiosarjassa, MA-thesis, Helsingfors universitet.
Meyer, J. C. (2000), Humor as a Double-Edged Sword: Four Functions of Humor in
Communication, Communication theory 10(3), pp. 310-331.
Morreall, J. (2008), Applications of humor: health, the workplace, and education,
in: Raskin, V. (ed.) The Primer of Humor Research, Berlin: Mouton de Gruyter,
pp. 449-478.
Muhonen, A (2008a), Sheikataan lika a Polaroid picture: englannin tehtävistä nuorisoradiojuonnoissa, in Leppänen, S. & Nikula, T. & Kääntä, L. (eds.) Kolmas kotimainen, Lähikuvia englannin kielen käytöstä Suomessa, Tietolipas 224, Helsinki: SKS, pp. 169-202.
— (2008b), Ruotsinsuomalaisen nuoren kielellisestä repertoaarista, in Kieliviesti,
2/2008, Institutet för språk och folkminnen, Stockholm, pp. 15-17.
— (u. utg. 2010) ―It´s a vicious circle‖: The Roles and Functions of English within
the Sweden Finnish Youth Radio programs.
— (u. utg. 2011), Finnish, Finglish, Swenglish or English? Code Switching, Multilingualism and Polyphony within the Finnish and Sweden Finnish Youth Radio
Context. Pågående doktorsavhandling.
220
Myers-Scotton, C. (1993), Duelling languages: grammatical structure in codeswitching, Oxford: Clarendon press.
Nash, W. (1985), The Language of Humour, Style and technique in comic discourse,
English language series, No 6, New York: Longman.
Nationalencyklopedin (NE), in http://www.ne.se.
Nordberg, B. (1984), Om ungdomars samtalsstil. Några preliminära iakttagelser.
Nysvenska studier 64, Stockholm: Almqvist & Wiksell International, pp. 5-27.
Norrick, N. R. (1993), Conversational joking: humor in everyday talk. Bloomington:
Indiana university press.
Poplack, S. (1980), Sometimes I´ll start a sentence in English Y TERMINO EN
ESPAÑOL: toward a typology of code-switching, Linguistics 18 (7), pp. 581618.
Ruch, W. (2008), Psychology of Humour, in: Raskin, V. (ed.) The Primer of Humor
Research, Berlin: Mouton de Gruyter, pp. 17-100.
Ruohomaa, E. (1993), Yleisökeskeiseen radiotutkimukseen, in Hujanen, T (ed.),
Radiotutkimusta kohti, Sarja C, 18/1993, Helsinki: Oy Yleisradio Ab.
Ross, A. (1998), The Language of Humour, London: Routledge.
Routarinne, S. (2003), Tytöt äänessä, paranteesit ja nouseva sävelkulku kertojan
vuorovaikutuskeinoina, Helsinki: SKS.
Sacks, H. (1992a & 1992b) Lectures on conversation, Volume I & II, Jefferson, G.
(ed.), Massachusetts; Blackwell.
Sanford, S. & Eder, D. (1984), Adolescent Humor During Peer Interaction, Social
Psychology Quarterly, Vol. 47, No. 3, pp. 235-243.
Savolainen, M. (2008), Monikielisyydestä vähemmistökieliviestin SR Sisuradion nuoriso-ohjelmissa. Magisteruppsats, Jyväskylä universitet, Finland.
Sorjonen, M.-L. (1997), Korjausjäsennys, in Tainio, Liisa (ed.) Keskusteluanalyysin
perusteet, Tampere: Vastapaino, pp. 111-137.
Sveriges radio, SR, in www.sr.se
Toriseva, M. (2008), ―Svits bs flippi näistä tuplista, kelaa‖. Suomen ja englannin
kielen vaihtelun tehtävistä skeittiteksteissa, in Leppänen, S. & Nikula, T. &
Kääntä, L. (eds.) Kolmas kotimainen, Lähikuvia englannin kielen käytöstä Suomessa, Tietolipas 224, Helsinki: SKS, pp. 275-298.
Törmälä, M. (2004), Radio-ohjelmien toimittaminen nuorille vähemmistökielellä
SR Sisuradion Klubi-nuortenohjelmat, Studentuppsats.
Valo, M. (1994), Käsitykset ja vaikutelmat äänestä. Kuuntelijoiden arviointia radiopuheen äänellisistä ominaisuuksista, Studia Philologica Jyväskyläensia 33, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto.
Ward, G. & Hirschberg, J. (1985), Implicating uncertainty: The pragmatics of fallrice intonation. Language 61(4), pp. 747-776.
Wei, L. (1998), The ―why‖ and ―how‖ questions in the analysis of conversational
code-switching, in Auer, P (ed.) Code-Switching in conversation, Language, interaction and identity, London: Routledge, pp. 156-176.
Wenger, E. (1998), Communities of Practice: Learning, Meaning, and Identity,
Cambridge: Cambridge University Press.
Yleisradio, YLE, in www.yle.fi.
221
Transkriptionsnyckel
te[xt1 ]
[ text]2
text1=
=text2
(0.7)
(.)
((skrattar))
(h) (h)
CAPITAL
Stress
@text@
<slow>
hh
↑
cutoff ste(h)xt
308
308
overlapping utterances
latching utterances
a pause, timed in tenths of a second
a pause shorter than 0.4 seconds
transcriber´s comments
laugh tokens
loud speech
strong stress on the syllable
altered tone of voice, usually when quoting someone
slow speech
inbreath, the number of h´s indicating the length
rising intonation
cutoff word or sentence
laughing production of an utterance
Transkriptionsnyckeln är en modifierad CA-modell och innehåller bara de tecken som är
aktuella i den här undersökningen.
222
Humour satirique et jeux de mots dans les gros
titres du Canard enchaîné (2009)
Françoise Sullet-Nylander
Université de Stockholm
1 Genre de discours et jeux de langage
Pour certains genres textuels, le jeu de mots a toujours été un trait
caractéristique. En ce qui concerne la presse écrite française, on associe
souvent les jeux de mots à des organes de presse tels que Charlie Hebdo,
Libération, l'Équipe, mais aussi et surtout, pour l'humour satirique, au
Canard enchaîné309. Compte tenu de leur position charnière sur la page de
journal, les titres, plus que dans d‘autres parties du journal, constituent un
terrain privilégié où sont attendus les jeux de mots.
L'étude portera sur cinquante-deux titres de « une » du Canard enchaîné
de l'année 2009 (du 7 janvier au 30 décembre). Le jeu de mots y sera abordé
comme phénomène linguistico-discursif et nous en étudierons alors les
différents procédés langagiers. Nous nous intéresserons également au jeu de
mots en tant que phénomène social permettant au journal de diriger sa satire,
autant contre les institutions (politiques en particulier) que contre les formes
du langage. Par la pratique de jeux de mots et donc de doubles sens, le
journal affiche sa position vis-à-vis des événements et des discours ; par le
réemploi d'énoncés antérieurs sur lesquels se basent ces jeux de langage, il
inscrit l'actualité dans une dynamique interdiscursive310. Nous serons ainsi
amenée à nous pencher sur les façons dont le journal rapportent ou
309
Le Canard enchaîné, journal hebdomadaire français, a été créé en 1915 par Maurice Et
Jeanne Maréchal. Le nom du journal est une parodie d‘un autre journal qui lui a précédé :
L‘Homme enchaîné. Ce dernier est, à son tour, une référence à l‘Homme libre, un journal
édité par Georges Clémenceau. Lemieux (2001) considère que le journal est actuellement
situé entre « satire et information » tandis qu‘à ses débuts (jusqu‘aux années soixante environ), il était avant tout un journal d‘opinion très marqué à gauche.
310
On utilisera ici le terme « interdiscours » comme « l‘ensemble des unités discursives (relevant de discours antérieurs du même genre, de discours contemporains d‘autres genres, etc)
avec lesquels un discours particulier entre en relation implicite ou explicite. » (Maingueneau
2009).
223
représentent311 les discours et donc sur les différentes manifestations du
dialogisme (voir section 4.1 pour la notion de dialogisme).
Le dernier gros titre de « une » de l‘année 2009 (30 décembre) nous
permettra d‘illustrer d‘entrée ces pratiques. En rapport avec la traditionnelle
présentation des voeux du président de la République française, qui a eu lieu
le lendemain de la parution du numéro, Le Canard enchaîné (no 4653) titre
et entame son article ainsi :
(1) Soyons résolument optimistes pour 2010
Le pire Noël est derrière nous! Décodons ensemble!
En exclusivité, nous offrons à nos lecteurs les bons vœux que le président de
la République ne prononcera pas jeudi soir. « Mes chers compatriotes, cette
fin d‘année est calamiteuse, je ne vous le cache pas. Deux baffes récentes
parmi d‘autres : l‘Émirat d‘Abou Dhabi vient de préférer la Corée du Sud à la
France pour l‘achat de trois réacteurs nucléaires. Un dossier dont je
m‘occupais tout particulièrement… J‘en tire immédiatement la leçon : il faut
que je m‘occupe davantage de tous les dossiers sans exception. Autre fiasco :
les Chinois viennent de choisir les Allemands de Siemens de préférence à
notre TGV pour équiper la ligne Canton-Wuhan, la plus longue (1000
kilomètres) et la plus rapide (350 km/h) du monde. À ce train, notre TGV
fera bientôt figure de tortillard. Mais on va se refaire car j‘ai une idée :
vendre aux Chinois des RER A avec tous leurs conducteurs [...] »
Dans le corps de l‘article, le journaliste anticipe sur la traditionnelle présentation des vœux du président de la République. Il s‘agit d‘un discours rapporté virtuel (« les bons vœux que le président de la République ne prononcera pas jeudi soir ») conçu sur le mode satirique312, s‘attaquant aux récents
échecs de sa politique. Dans les deux titres indiqués en gras (« Le pire Noël
est derrière nous » (titre de une) et « Décodons ensemble » (titre de
l‘éditorial), le journal met en œuvre un processus de paronymie313 sur les
unités « Père Noël » et « déconnons ».
Comme Todorov (1978 : 289-290), nous considérons que le jeu de mots
se compose d‘un double sens et que, au niveau dit par ce chercheur de
311
Au sein des recherches menées ces dernières années sur le discours rapporté, on opère une
distinction entre « discours rapporté » et « discours représenté » que Rosier (2008 : 4) explique ainsi : « Les oscillations terminologiques actuelles entre discours rapporté et représenté […] entendent rendre compte de l‘opposition entre l‘existence effective d‘une parole initiale rapportée et la mise en scène d‘une parole supposée. » Tout en prenant en compte cette
distinction, nous continuerons d‘employer, dans la majeure partie des cas, de l‘expression
« discours rapporté ».
312
Nous définirons la satire, à l‘instar du Dictionnaire culturel en langue française (2005 :
564) comme « écrit, discours qui s‘attaque à qqch. ou à qqn. en s‘en moquant » et par ext.
une « critique moqueuse ». Les auteurs du même dictionnaire ajoute que le mot satire peut
aussi désigner « cette forme de critique, en tant qu‘elle constitue un ton, un style, un genre
littéraire ».
313
La paronymie consiste à substituer un élément à un autre qui lui est proche phonétiquement.
224
« symbolisation », on a toujours un sens « exposé » et un sens « imposé ».
Ces deux sens correspondent aux sens dénoté et connoté chez KerbratOrecchioni (1977)314. Une autre distinction doit être faite pour expliquer le
mécanisme par lequel les deux sens sont saisis : le contexte syntagmatique et
le contexte paradigmatique (Todorov 1978 : 291)315. Ce sont les mots et
expressions environnants qui mettent en avant un sens, tandis que le contexte
paradigmatique en impose un autre. Dans de nombreux cas, il est difficile
d‘établir une hiérarchie entre ces deux sens quant à l‘interprétation de
l‘énoncé. Cependant, la fréquence du procédé dans les titres du Canard
enchaîné est telle qu‘il est rare que le sens second soit dissimulé et qu‘il
échappe au lecteur.
Dans un article récent, Rabatel (à paraître) parle lui de « figure d‘à-peuprès » pour les cas où le jeu de mots repose sur la paronymie uniquement316.
Ce chercheur considère que « plus l‘altération phonétique est forte, plus l‘àpeu-près est repérable et fait l‘objet d‘un jugement d‘approximation ». Ce
constat est tout à fait pertinent pour comparer les deux titres de l‘exemple
(1). Dans le premier, l‘altération phonétique est d‘autant plus forte qu‘elle
porte sur un nom propre : « Père Noël » ; les deux sens (« Le Père Noël » et
« Le pire Noël ») sont actualisés sans primauté de l‘un sur l‘autre, tandis
qu‘avec le second titre, le sens « exposé » (« décodons » = cherchons à comprendre) est pleinement actualisé dans le contexte de l‘actualité et ne débouche qu‘approximativement sur l‘interprétation « Déconnons ensemble !
». Plusieurs niveaux d‘interprétation peuvent être dégagés : le « Père Noël »
peut renvoyer au vrai Père Noël (si l‘on y croit !) (= « Noël est passé »), ou
bien à Nicolas Sarkozy lui-même qui fait alors figure de « père » responsable derrière les Français (= « Nicolas Sarkozy nous soutient dans la
crise ») ou bien encore, avec la paronymie à l‘oeuvre, à des propos ironiques
sur la situation de la France qui s‘améliorerait (= « Le pire Noël est derrière
nous »). Dans tous les cas, les énoncés sont entachés de la satire du journal
quant à la personnalité de Nicolas Sarkozy et à ses propos (trop positifs et en
décalage par rapport à la dure réalité des faits). Il n‘y a, pour ainsi dire, pas
de lecture « neutre ».
Rabatel (à paraître), dont la majorité des exemples sont également tirés du
Canard enchaîné, cherche à dénouer, dans des exemples similaires, les différents points de vue (PDV) sémantiques en confrontation lors de l‘emploi de
314
D‘autres chercheurs se sont intéressés à la question. Rastier (1997 : 314) dit qu'il n'y a
« jeu de mots » que « quand plusieurs parcours coexistent, fût-ce avec des degrés de plausibilité différents ».
315
Cette même distinction est opérée par Guiraud (1979 : 6-7)
316
Rabatel (à paraître) distingue la figure d‘à-peu-près du calembour et de la contrepèterie de
la manière suivante : « […] on se bornera ici à une approche figurale de l‘à-peu-près qui
repose sur la paronymie, exclusivement et sans contrepartie : "exclusivement", pour le distinguer du calembour reposant sur l‘homophonie ou des permutations anagrammiques ; "sans
contrepartie", ce qui le distingue de la contrepèterie. »
225
noms propres (Npr) dans des « à-peu-près » et considère que le « primat des
mécanismes phonétiques ne peut ignorer la primauté de la dimension sémantique ». Notre étude cherchera à mettre ces deux dimensions – phonétique et
sémantique – en étroite relation, afin de dégager les enjeux et les effets de
sens des jeux de langage.
2 Statut et fonctions du titre de presse
Certains ont accordé au titre de presse le statut de macrostructure sémantique317 considérant qu‘il représente l‘organisation générale et thématique de
l‘article ; d‘autres ont pourtant remis en question sa fonction de résumé et
donc son équivalence (partielle) de sens avec l‘article, en insistant, à partir
de divers critères – la « disposition spatiale », le fait que le paratexte est écrit
par un autre auteur que l‘article lui-même et l‘absence de mots anaphoriques
–, sur son autonomie textuelle (Frandsen 1990). Pour nous, le titre de presse
se situe au carrefour de deux axes : l‘axe horizontal de construction du journal d‘abord, dans lequel les titres se succèdent dans leur diversité, et l‘axe
vertical, ensuite, par lequel le titre naît de transformations successives de
l‘article. Avec ce second axe en particulier, nous nous trouvons dans la problématique de la paraphrase consistant à redire « la même chose » mais autrement (Fuchs 1994). Le statut générique et les fonctions du titre de presse
au sein de l‘organe de presse contraignent considérablement ces processus
de reformulation du contenu de l‘information.
Dans son ouvrage intitulé Langage et discours, Charaudeau (1983) consacre un chapitre au « genre information » le divisant en plusieurs sousgenres comme la chronique, le reportage, la nouvelle, le commentaire, etc. Il
définit ainsi la place des titres de presse dans le discours médiatique :
Les titres, dans l‘information, sont d'une importance capitale ; car, non seulement ils annoncent la nouvelle (fonction « épiphanique »), non seulement
ils conduisent à l‘article (fonction « guide »), mais encore ils résument, ils
condensent, voire ils figent la nouvelle au point de devenir l‘essentiel de
l‘information. Le titre acquiert donc un statut autonome ; il devient un texte à
soi seul, un texte qui est livré au regard des lecteurs et à l‘écoute des auditeurs comme tenant le rôle principal sur la scène de l‘information.
(Charaudeau 1983 :102)
En comparaison avec d‘autres organes de presse, l‘énoncé-titre du Canard
enchaîné fonctionne moins comme un résumé de l‘article que comme un
énoncé-slogan porteur du commentaire essentiel du journal sur l‘actualité : le
317
Notre traduction de « semantic macrostructure » (van Dijk 1988).
226
titre ici donne le ton. On peut rejoindre, en ce sens, les auteurs du Journal
quotidien, Mouillaud et Tétu (1989 : 115-116), qui décrivent le titre comme
« une inscription, c‘est-à-dire comme un énoncé de langue et comme un pli –
pli majeur318 – de l‘articulation du journal : une région-clé qui est l‘articulé et
l‘articulant du journal, l‘expression de sa structure ». Les titres apparaissent
ici comme les messages centraux du journal, « l‘inscription du journal par
excellence ».
Au Centre de formation et de perfectionnement des journalistes (CFPJ),
certains précis ont été rédigés dans le but d‘offrir aux futurs journalistes des
ouvrages de nature prescriptive. Voirol (1995 : 101), par exemple, définit le
titre comme une « courte phrase résumant la substance informative de
l‘article, ou formule destinée à susciter la curiosité du lecteur, et mise en
évidence en gros caractères en tête de l‘article ». On y retrouve la fonction
de résumer le contenu et la fonction d‘ « allécher » le lecteur. Cette distinction est à l‘origine de la dichotomie entre les titres dits « informatifs » et les
titres dits « incitatifs » (Agnès & Croissandeau 1979). Une autre publication
du CFPJ, rédigée par Furet (1995, 21-25), catégorise ainsi les fonctions du
titre de presse : 1. accrocher le regard des lecteurs, 2. permettre le choix de
lecture, 3. donner envie de lire l‘article, 4. contribuer à l‘image du journal,
5. structurer la page ou un ensemble de pages. On remarque en particulier
que la fonction de résumer n‘y figure pas, du moins n‘est-elle pas exprimée
de manière explicite. L‘accent semble plutôt porter ici sur ses fonctions « externes », les caractères incitateur et organisateur du titre : nous y reviendrons plus loin.
3 Préalables syntaxiques, pragmatiques et rhétoriques
Dans Sullet-Nylander (1998) ont été définis un certain nombre de traits syntaxiques, pragmatiques et rhétoriques spécifiques au titre de presse de la
presse quotidienne (Le Figaro, Le Monde et Libération) , envisagé alors
comme genre discursif à part entière et comme unité communicationnelle
autonome. L‘étude des aspects syntactico-discursifs a permis de dégager
quatre types formels319 : a) la phrase complète : ex. « Sarko a déjà gagné
l'étape du mont Vantard » (22 juillet 2009) ; b) la parataxe : ex. « Sarko, le
déchanteur de Mexico » (11 mars 2009) ; c) la structure bipartite : SN +
SPrép : ex. « Silence dans l‘Iran » (17 juin 2009) ; d) le bloc unique : ex.
« Un mercredi très show ».
318
C‘est-à-dire message central.
Les exemples de ces quatre catégories sont extraits du corpus à l‘étude dans cet article
(titres de « unes » du Canard enchaîné 2009) et non de Sullet-Nylander (1998) qui contenait
des titres du Figaro, de Libération et du Monde.
227
319
Les quatre types de structures inventoriés sont liés d‘une part par leur caractère assertif et d‘autre part par le fait que, souvent, les marques de temporalité sont effacées, du moins dans les trois types formels b), c) et d). Dans
les titres de presse étudiés précédemment (presse d‘information quotidienne)
l‘énonciation y est souvent délocutive320 : le journaliste y est « énonciativement » absent. Ainsi nombre de titres de presse quotidienne sont-ils le lieu
par excellence de ce que Rabatel (2004, 4-7) qualifie d‘« effacement énonciatif » : le locuteur donne « l‘impression qu‘il se retire de l‘énonciation,
qu‘il "objectivise" son discours en "gommant" non seulement les marques
les plus manisfestes de sa présence (les embrayeurs) mais également le marquage de toute source d‘énonciation identifiable ».
C‘est là une différence entre Le Canard enchaîné et les quotidiens
d‘information étudiés auparavant : les titres en général, et le gros titre de
« une » en particulier, y constituent un espace énonciatif bien plus marqué.
Si les types syntaxiques représentés y sont relativement identiques, le paratexte (surtitre, titre, chapeau…) du Canard enchaîné ne se limite pas à la
zone de l‘événement rapporté, mais il opère pleinement dans celle de
l‘événement commenté321. L‘emploi fréquent de points d‘exclamation en est
un des indices : le commentaire du journal est ainsi mis à l‘avant de la scène.
C‘est aussi par l‘emploi systématique de jeux de mots et de formules que le
journal satirique donne, déjà dans les titres, son point de vue sur l‘actualité.
Voici deux exemples de titres du Canard enchaîné illustrant le type formel
a) (la phrase complète) et comportant un jeu de mots dévoilant le
commentaire du journal sur l‘actualité : « Jean-Louis Borloo réclame un plan
Vigipicrate ! » (13 mai 2009) ou bien « Darcos ne rate pas une çonnerie ! »
(27 mai 2009).
En ce qui concerne les aspects pragmatico-communicationnels et les
discours rapportés en particulier, nous avions pu mettre en avant quelques
traits stables dans la façon de présenter la parole de l‘autre dans les titres,
qui, a priori, distinguent le titre des autres énoncés journalistiques. Au-delà
des divergences entre Le Monde d‘un côté et Le Figaro et Libération de
l‘autre322, on a montré que l‘emploi du discours rapporté, sous ses différentes
formes (discours cité, intégré, évoqué et narrativisé...)323 contribue de manière décisive à la caractérisation du genre titre de presse, en ce sens que le
320
Selon Charaudeau & Maingueneau (2002 : 354) le délocutif se caractérise par le fait que le
« locuteur laisse s‘imposer le propos en tant que tel, comme s‘il n‘en était nullement responsable ».
321
Nous référons ici aux différents modes discursifs de l‘information mentionnés par Charaudeau (1997) : le mode de l‘événement rapporté et celui de l‘événement commenté.
322
La recherche (Sullet-Nylander 1998) a montré que Le Monde est plus friand, dans ses
titres, de discours indirects et narrativisés, tandis que Le Figaro et Libération sont plus portés
sur le discours direct. Le Figaro nomme systématiquement le locuteur cité, alors qu‘à Libération, il n‘est pas rare que les paroles soient guillemetées sans indication de la source.
323
Voir Charaudeau (1992).
228
discours rapporté, dans beaucoup de cas, y perd, par le phénomène
d‘effacement énonciatif (Rabatel 2004) qui lui est caractéristique, sa source
énonciative ; celle-ci étant cependant récupérable dans le corps de l‘article
ou dans les autres unités paratextuelles, le chapeau en particulier (SulletNylander 2006a).
Ce qui caractérise, de cet aspect, les titres du Canard enchaîné, par rapport aux quotidiens susnommés, c‘est l‘emploi fréquent, dans le gros titre de
« une », de guillemets par lesquels, le discours du locuteur-journaliste et
celui des actants sont entremêlés. Les paroles d‘autrui sont imprégnées de
l‘interprétation du journal et les guillemets y perdent leur valeur traditionnelle : celle de garantie du rapport « mimétique » des paroles données
comme celles d‘autrui324. Il en va ainsi dans les deux exemples suivants :
« Pour le gouvernement La Guadeloupe, c‘est « L‘île de la plantation » (18
février 2009) et « La défense de Sarko face à la récession : « À l‘Élysée on
n‘a pas d‘idées mais on a du Pérol » (4 mars 2009)325. La fonction des guillemets ici n‘est pas d‘authentifier un propos ou de se distancer par rapport à
un autre, mais de mettre en scène une critique – des mesures entreprises ou
des propos tenus par la classe politique – en s‘appuyant sur des figements en
circulation, permettant au journal de mettre en avant son point de vue :
« L‘île de la tentation » et « En France, on n‘a pas de pétrole, mais on a des
idées »). On parlera ici de « pseudo-discours rapporté », défini par Rosier
(2008 : 141) comme un « DR qui ne peut pas reprendre une énonciation antérieure en vertu d‘indications cotextuelles (verbe au futur par exemple),
discours rapporté inventé. ». Ici, et plus particulièrement dans le corps de
l‘article, ce sont les données contextuelles qui identifient les mots guillemetés comme un pseudo-discours rapporté, un discours inventé. Il s‘agit d‘une
pratique systématique par laquelle le journal fait parler les actants de la vie
politique en leur prêtant des propos fictifs et détournés. Nous reviendrons sur
ce point dans la section 4.1.
Une dernière partie de la recherche (Sullet-Nylander 1998) a porté sur les
aspects stylistico-rhétoriques, figures de sens et jeux de langage, avec en
particulier les défigements, basés sur des figements linguistiques (expressions figées de la langue) et culturels (titres d‘œuvres, slogans politiques et
culturels, etc. en circulation), sur lesquelles nous nous pencherons plus particulièrement dans la section 4.2.
324
Ajoutons cependant, avec Charaudeau et Maingueneau (2002 : 192), que l‘idée selon
laquelle le discours direct (et donc les guillemets) serait plus « fidèle » que le discours indirect
et qu‘il reproduirait des paroles effectivement tenues a été plus ou moins abandonnée par les
chercheurs de ce domaine.
325
Nous indiquons ici, le surtitre (segment souligné dans le journal), qui constitue souvent
l‘expression introductrice du discours rapporté direct (« La défense de Sarko face à la récession : ») à gauche des deux points ou bien le syntagme prépositionnel (« Pour le gouvernement », tenant lieu de « syntagme cadratif » (Kronning 2002) encadrant le discours rapporté.
229
Nous plaçons nos travaux dans le cadre des approches pragmaticocommunicationnels qui conçoivent l‘énonciation de la manière suivante (Authiez-Revuz citée dans Brunet 2003 : 63) :
L‘énonciation comme théâtre, mise en scène, jeux de masque, d‘images et de
rôles [avec] des sujets qui se dédoublent dans un rapport interactif à l‘autre
[Aut98, p.69].
Ajoutons enfin que, dans ce cadre, une partie de nos recherches précédentes
a déjà traité des jeux de langage dans les titres de presse, mais en rapport
étroit avec d‘autres problématiques linguistiques : celles du nom propre
(Sullet-Nylander 2001a), de la polyphonie (Sullet-Nylander 2002) et de la
citation (Sullet-Nylander 2006b). Enfin, dans Sullet-Nylander (à paraître)
nous nous sommes concentrée plus précisément sur les procédés de reformulation dans le passage de l‘article au titre.
4 Paroles détournées et défigements à la « une »
La satire a été définie, avec le Dictionnaire culturel en langue française
(2005 : 564) comme un discours qui s‘attaque à quelque chose ou à quelqu‘un en s‘en moquant et par extension, comme une « critique moqueuse »326. À la une du Canard enchaîné 2009, cette critique moqueuse
porte en grande partie sur les discours des politiques – aussi bien sur la
forme que sur le fond –, et de manière encore plus fréquente sur ceux du
président de la République française.
4.1 Satire et dialogisme327
Comme nous l‘avons évoqué plus haut, un bon nombre de gros titres prennent la forme d‘un pseudo-discours rapporté – du président ou d‘autres actants concernés par sa politique –, mettant en avant l‘irrespect du journal visà-vis de l‘action et des discours des politiques. Selon Rosier (2008 : 27),
l‘emploi de pseudo-discours rapportés peut avoir deux effets de sens : « soit
la connivence soit la déconsidération du discours d‘autrui ».
Au sein du paratexte du Canard enchaîné, le surtitre constitue une formule introductrice des propos guillemetés dont la fonction principale est de
contextualiser la nouvelle. Voici quelques exemples de tels paratextes –
326
Voir note 5.
La notion de « dialogisme » est définie par Maingueneau (2009 : 43), comme, d‘une part,
les relations interdiscursives qui se nouent avec d‘autres discours ; d‘autre part, les relations
de dialogue proprement dit avec un allocutaire, réel, ou imaginaire.
230
327
surtitre en italique et souligné et gros titre entre guillemets et en caractères
gras – prélevés au cours de l‘année 2009328 :
(2) A chacun son slogan
Obama : « Yes we can ! » Sarko : « Yes je crâne ! » (21 janvier 2009)
(3) Il s‘invite à la télé jeudi soir Sarkozy avait pourtant juré : « Pas de pub
après 20 h ! » (4 février 2009)
(4) La défense de Sarko face à la récession : « A l’Élysée on n’a pas d’idées
mais on a du Pérol ! » (4 mars 2009)
(5) Le slogan des manifs : « Si Sarko ne donne pas un coup de barre,
après mars, ça repart ! » (18 mars 2009)
(6) Sarkozy joue les gauchistes :
« Que les gros salaires lèvent le pied ! » (25 mars 2009)
(7) Réplique de Zapatero : « Sarkozy n’est peut être pas intelligent, mais il
aimerait bien être réélu » (22 avril 2009)
(8) Le cri du prince Charles, invité en catastrophe à célébrer le Débarquement : « Oublier la Queen, your Sarko is vraiment barge ! » (3 juin 2009)
(9) La chanson préférée de l‘Élysée : « L’Epad, l’Epad, oui, mais des
Sarkozy ! » (14 octobre 2009)
(10) Une phrase historique pour clore la polémique sur sa présence à Berlin,
le 9 novembre 1989 : Sarkozy : « Ich bin ein baratineur ! » (11 novembre
2009)
(11) Sarko et Albert Camus : « J’ai pas pu lire "L’étranger", Besson l’a
expulsé ! » (25 novembre 2009)
Dans cette disposition du paratexte journalistique, les deux énoncés – surtitre et titre – sont à la fois autonomes (syntaxiquement) et dépendants (contextuellement). L‘on a affaire à une parataxe, avec, dans la plupart des cas,
les deux points marquant le rapport direct entre les deux propositions, le
segment introducteur et le discours cité. Souvent, dans le surtitre, il est fait
mention du mode d‘énonciation, du genre de l‘énoncé originel ou de la
source des paroles guillemetées : « défense », « slogan », « réplique »,
« cri », « réponse », « chanson », etc.
328
Sur les cinquante-deux titres du corpus, vingt d‘entre eux représentent la forme à l‘étude
ici, c‘est-à-dire le discours direct.
231
Certains titres, comme (2), (4), (5), (9) et (10), reprennent une formule ou
un slogan publicitaire ; autant de figements culturels329 en circulation sur
lesquels le journal, par divers procédés de défigement, fait entendre sa raillerie. Ainsi, en (4) la reprise du slogan « En France, on n‘a pas de pétrole,
mais on a des idées ! », issu d‘une campagne publicitaire des années 1970,
au moment du premier choc pétrolier, met l‘accent sur l‘aspect dérisoire des
solutions proposées par le président Sarkozy face à la crise économique et
financière actuelle. À l‘intérieur du pseudo-discours rapporté, qui constitue
une sorte d‘antiphrase de l‘énoncé originel, notons le procédé de parasynonymie France > Élysée et la paronymie entre le nom propre Pérol330 et pétrole.
Pour reprendre le type d‘analyse effectué par Rabatel (à paraître) sur des
énoncés porteurs de figures d‘à-peu-près (voir note 6), on peut avancer ici
que le locuteur/énonciateur se distancie (par la négation) du PDV véhiculé
dans le slogan originel « En France, on a des idées », tout en affirmant, en
filigrane, que Pérol ne suffit pas à résoudre la crise (grâce au figement sousjacent : « on n‘a pas de pétrole »).
Les titres (5) et (9) évoquent, quant à eux, deux slogans publicitaires datant également des années 70 : « Un coup de barre, Mars, et ça repart !» et
« Des pâtes, des pâtes, oui mais des Panzani ! »331. Ici, en raison de l‘origine
même de ces énoncés mémorisés, l‘effet produit est, selon nous, moins satirique que ludique. En effet, à l‘aide de ces slogans ressassés depuis plus de
40 ans, les journalistes tournent en dérision les actions menées par le président, aussi bien sa politique sociale que sa manière de gérer les affaires publiques en relation avec la sphère privée332. Notons également qu‘en (5),
l‘interprétation du syntagme « un coup de barre » n‘est pas aisée lors d‘un
premier parcours ; pourtant, à la lecture de tout ou partie de l‘article : « […]
Au grand dam de Sarko, qui, lui, contre vents et marées, s‘arc-boute sur son
bouclier [fiscal]. »), l‘interprétation de « barre » devient évidente : il s‘agit
329
Nous entendons par là des « énoncés mémorisés par les sujets d‘une même communauté
linguistique et culturelle, comme des titres de livres, de films ou d‘autres œuvres » (SulletNylander 1998 : 210)
330
François Pérol, ancien secrétaire général adjoint à la présidence de la République, devenu,
en février 2009, président de la Banque populaire et de la Caisse d'épargne.
331
« Un coup de barre, Mars, et ça repart ! » = slogan publicitaire pour la barre de chocolat
Mars censée redonner de l‘énergie à celui ou celle qui la consomme. Le Petit Robert (1995 :
196) définit ainsi l‘expression « avoir un (ou le) coup de barre » : « se sentir soudain très
fatigué ». Le titre (9) renvoie à « Des pâtes, des pâtes, oui mais des Panzani ! », un slogan
publicitaire pour la marque de pâtes Panzani, censées être de qualité supérieure.
332
En effet, dans (9), on réfère au fils cadet du président de la République, Jean Sarkozy, qui
était candidat à la présidence de l'Établissement public de la Défense (l‘Epad) dans les Hautsde-Seine, premier quartier d'affaires d'Europe. Suite à la forte polémique (accusations de
« favoritisme », et de « passe-droit et traitement de faveur » Le Figaro du 23 novembre 2009)
suscitée par cette candidature, Jean Sarkozy a retiré sa candidature.
232
ainsi, pour Nicolas Sarkozy, de changer de direction333, comme le ferait le
navigateur d‘un bateau, afin d‘éviter de faire face aux vents contraires. Il y a
donc, ici aussi, défigement de l‘expression figée « un coup de barre », par
simple polysémie du mot « barre ». L‘absence d‘altération phonique rend le
double sens nettement moins repérable, même si le cotexte et les connaissances encyclopédiques des lecteurs facilitent considérablement la déconstruction du sens.
Le titre (2) est basé sur la figure de parallélisme334 entre les deux énoncés
au discours direct « Yes, we can !» et « Yes, je crâne ! ». Un procédé de
paronymie est à l‘œuvre, avec l‘approximation phonétique. La critique moqueuse du président est d‘autant plus forte que les deux énoncés sont mis
côte à côte, accentuant l‘effet de dérision produit par l‘imitation approximative du deuxième énoncé. Le jeu de mots sur les entités « souffle » et « air »
dans la chute de l‘article renforce également cet effet : « « […] Et chacun sa
spécialité, l‘un incarne « le nouveau souffle de l‘Amérique » et l‘autre ne
manque pas d‘air ! »335. Ajoutons enfin, au sujet de cet exemple, que le dessin accompagnant l‘éditorial de Erik Emptaz renforce le trait satirique en
regard du positionnement du président français vis-à-vis de son homologue
américain. Dans ce dessin, le président français se regarde dans un miroir et
dit « Miroir, mon beau miroir, dis-moi… » et le miroir renvoie au président
français le visage de Barack Obama qui dit « Désolé ! ». Ainsi, l‘ensemble
du paratexte journalistique (titres, surtitres, dessins/caricatures…), avec ses
multiples intertextes, participe à la mise en œuvre et à l‘ancrage de l‘humour
satirique.
Le même effet satirique est produit dans le titre (10) où la célèbre phrase
de John F. Kennedy, lancée à Berlin en juin 1963 – exprimant la solidarité
des Américains vis-à-vis de Berlin et des Berlinois pendant la guerre froide –
est mise au compte de Nicolas Sarkozy (Sarkozy : « Ich bin ein baratineur ! »), après avoir subi un changement paronymique de « Berliner » à
« baratineur »336. On insiste, ici aussi, mais in abstentia cette fois-ci337, sur le
333
Une politique qui, selon certains, devrait se tourner moins vers les riches que vers les plus
démunis, même au sein de la majorité présidentielle. Le journal écrit ainsi : « […] Du coup,
l‘inquiétude gagne aussi la majorité, du moins quelques-uns de ses membres, qui en viennent
à remettre en cause l‘un des fondamentaux du quinquennat de Sarko, son fameux bouclier
fiscal. Une mesure promptement votée pour envoyer un signe plus qu‘amical aux riches de sa
clientèle électorale. […] ».
334
On définira le « parallélisme » comme la juxtaposition de deux énoncés semblablement
construits et d‘une longueur similaire.
335
Le jeu de mots consiste ici, selon nous, en une sorte de chiasme (croisement dans les deux
phrases des éléments « souffle » et « air ») qui renforce l‘antithèse entre les expressions sousjacente « donner du souffle » (pour Obama) et « ne pas manquer d‘air » (pour Sarkozy).
336
Dans l‘éditorial intitulé « Le casse-muraille », Le Canard enchaîné, avec d‘autres, remet
en question la présence de Nicolas Sarkozy à Berlin au moment de la chute du mur de Berlin :
« Là encore, comme pour la présence de notre omniprésident à Berlin le 9 novembre 1989,
certains mettent en doute la parole omniprésidentielle ! » Le président de la République avait
233
contraste entre, d‘une part, la mise en avant de la valeur de solidarité dans
l‘énoncé mémorisé – celui de Kennedy : « Ich bin ein Berliner » – et d‘autre
part, la valeur d‘individualisme et de vantardise dans l‘énoncé « attribué » à
Sarkozy par le journal : « Ich bine ein baratineur ».
Il n‘est pas rare, comme ici en (10), mais aussi en (8), que le journal satirique en passe par un mélange de code linguistique (ici le « franglais ») pour
renforcer l‘effet humoristique. Le titre (8) : « Oublier la Queen, your Sarko
is vraiment barge »338, daté du 3 juin 2009, renvoie à ce que Le Canard enchaîné nomme, dans un autre titre, « La royale gaffe de Sarko », c‘est-à-dire
l‘erreur de ne pas avoir invité, en bonne et due forme, la reine d‘Angleterre à
la commémoration du Débarquement le 6 juin 2009 en Normandie : seul le
Prince Charles s‘y est rendu339.
Dans chacun de ces titres se manifeste un dialogisme à plusieurs facettes
entre, d‘un côté, les points de vue « doxiques » portés par des énoncés mémorisés (ici des slogans historiques, politiques et publicitaires) et de l‘autre,
celui des rédacteurs du Canard enchaîné prenant le contre-pied de ceux-ci.
Nous parlerons ici, à l‘instar de Moirand (2007), de dialogisme intertextuel :
le journal crée ces titres à partir d‘énoncés/textes préconstruits et porteurs de
mémoire (lourde parfois !), ce qui lui permet de rendre l‘information plus
dynamique, mais aussi de donner, de manière explicite, son point de vue
critique sur l‘actualité politique mettant celui-ci en relief à l‘aide de jeux de
langage. De plus, le journal fait dialoguer les actants du monde politique
entre eux, voire avec eux-mêmes, en leur attribuant, par guillemets interposés, des propos en totale contradiction avec leurs propres points de vue et en
les confrontant à ceux d‘autres locuteurs (cf. « Ich bin ein baratineur » ou
« Yes, je crâne »). Les fils interdiscursifs et les points de vue sur l‘actualité
se multiplient et se cristallisent dans les titres par la pratique systématique de
retour sur des énoncés figés et mémorisés et par leur déconstruction.
Dans d‘autres titres comme (3), (6) et (7) en particulier, il n‘y a pas dialogisme intertextuel, dans la mesure où le titre ne s‘appuie pas sur un énoncé
préconstruit. Pourtant, une autre forme de dialogisme se manifeste, puisque
le locuteur reprend sous forme de citation des discours antérieurs, ou représentés comme tels. On parlera ici de dialogisme interdiscursif dont Bres &
affirmé, sur Facebook, avoir donné « quelques coups de pioche » dans le mur, le 9 novembre
1989, avec Alain Juppé.
337
Dans l‘exemple (2) la figure est produite in presentia, avec l‘énoncé source « Yes, we
can » présent dans le titre.
338
Titre qui signifie : « Oublier la Reine : votre Sarko est vraiment fou ».
339
Dans le corps de l‘article intitulé La Royale gaffe de Sarko, on note : « […] Buckingham
Palace a d‘abord décliné cette invitation cavalière avant d‘accepter à la dernière minute
d‘envoyer le prince Charles. […] » L‘explication fournie par Le Canard Enchaîné est la
suivante : « […] On a compris le film : à la veille des élections européennes du 7 juin, Sarko
tient absolument à apparaître seul sur les photos, avec le charismatique président Obama à
Obama Beach… […] »
234
al (2005 : 52) rend compte de la manière suivante : « Le locuteur, dans sa
saisie d‘un objet, rencontre les discours précédemment tenus par d‘autres sur
ce même objet, discours avec lesquels il ne peut manquer d‘entrer en interaction ». En (3), par exemple, le journal se moque du président de la République qui s‘exprime sur la chaîne publique alors que lui et son gouvernement ont fait une proposition de réforme concernant la suppression de la
publicité après vingt heures sur les chaînes publiques. Le président serait
donc en contradiction avec ses propres propositions. Le journal met ainsi en
question la « bonne foi » du président (« il avait pourtant juré »), jouant sur
le sens de l‘unité « pub » qui commute ici avec « propagande » dans le contexte d‘une intervention présidentielle télévisée. Il en va également ainsi
dans l‘exemple (6) où le segment introducteur, « Sarkozy joue les gauchistes », renvoie aux propos critiques tenus par le président lui-même, au
début de son quinquennat, sur la génération de Mai 68. Tout le long de
l‘article, l‘éditorialiste Erik Emptaz, met en avant les contradictions présidentielles évoquées dans le titre et le surtitre : « Mais, même en en faisant
trop, ce n‘est pas encore assez pour faire oublier que s‘il préfère les boucliers
aux parachutes notre omniprésident, en matière de montres, de week-end ou
de yacht de Bolloré, n‘a rien contre le doré. »
Le même dialogisme interdiscursif est à l‘œuvre dans le titre (7) reprenant
les propos du président de la République qui aurait déclaré, lors d'un déjeuner avec des parlementaires, que le Premier ministre espagnol, Zapatero,
n'était « peut-être pas intelligent... »340. Le journal laisse entendre deux voix
qui « dialoguent » entre elles : celles de Sarkozy et de Zapatero, tout en y
ajoutant sa propre voix : « mais il aimerait bien être réélu ».
Dans une mise en scène quasi-théâtrale de la titraille, Le Canard Enchaîné
laisse ainsi s‘entremêler, dans de nombreux pseudo-discours rapportés directs, les points de vue contradictoires des uns et des autres. Cette technique
de construction des titres est particulièrement bien illustrée par l‘exemple
(11), sur lequel nous clorons cette section : Sarko et Albert Camus : « J‘ai
pas pu lire "L‘étranger", Besson l‘a expulsé ! ». Le journal fait ainsi dialoguer Albert Camus et Nicolas Sarkozy autour de deux domaines de
l‘actualité ayant fait l‘objet de fortes polémiques : le transfert de Camus au
Panthéon et le débat sur l‘identité nationale initié par Éric Besson, ministre
de l‘Immigration, de l‘Intégration, de l‘Identité nationale et du Développement solidaire. Dans ce dernier exemple, l‘humour ne relève pas d‘un jeu de
langage consistant en une cassure du signifiant et d‘un dédoublement du
sens, mais plutôt de la mise en scène et de la confrontation des voix de ceux
340
Selon Le Nouvel observateur (17 avril 2009), ces propos ont été « démentis par l'Élysée ».
L‘hebdomadaire ajoute : « Vrai ou pas, la presse internationale, en tout cas, semble y croire.
Elle fustige l'"arrogance bien française" de Nicolas Sarkozy ».
(http://tempsreel.nouvelobs.com/actualites/politique/20090417)
235
sur qui porte l‘actualité, dont le journal se fait le chef d‘orchestre et le metteur en scène.
4.2 Satire et défigements 341
Les titres du Canard enchaîné analysés sous 4.1 sont tous porteurs d‘un discours direct. Même si, comme nous l‘avons souligné, il s‘agit, en majorité,
d‘un pseudo-discours rapporté, il y a dédoublement de l‘énonciation. Le
journal exerce ainsi son humour satirique en attribuant aux différents actants
de l‘actualité (politique) des propos détournés, en passant par des formules
mémorisées (slogans historiques, politiques, publicitaires…). Dans la présente section, nous nous pencherons sur des titres porteurs d‘expressions
figées342 de la langue qui apparaissent non pas à l‘intérieur d‘une citation,
mais dans le commentaire du locuteur-journaliste, présenté comme le responsable principal de l‘acte de langage 343. Ces jeux de langage peuvent également être basés sur des noms propres qui commutent alors avec des noms
communs344. En voici quelques exemples345 :
(12) Morte du juge d‘instruction Sarkozy s’offre un joli parquet-cadeau
(14 janvier 2009)
(13) Sarko a peut-être "la banane", mais la France est au régime ! (1er
avril 2009)
(14) Succès fracassant des listes Cohn- Bendit Modem réduit et Aubry de
Verts (10 juin 2009)
(15) Vacances : Sarko au Cap Nègre… et les autres au Cap maigre ! (5
août 2009)
341
Dans Sullet-Nylander (2005 : 117), nous avons décrit les défigements de la manière suivante : « Pour qu‘il y ait "défigement" dans un énoncé, il faut qu‘il y ait à la base un figement.
Par figement linguistique nous entendons toute expression, locution ou phrase figée dont on
ne peut changer les termes (Petit Robert 1992) sans changer le sens et de facto produire divers
effets de sens. » Selon Svensson (2004), les deux principaux critères pour identifier les figements sont : la mémorisation et le blocage lexical. Le calcul du sens sera donc fonction du
degré de cassure opéré sur les éléments lexicaux de l‘expression figée retrouvant, avec le
défigement, leur liberté combinatoire.
342
Ces expressions figées sont aussi appelées « lexies » ou « collocations » par KerbratOrecchioni (1977) ou bien « expressions et locutions » par Rey & Chantreau (1993).
343
Celui que Rabatel (à paraître) nomme le « locuteur/énonciateur primaire, dont le rôle
domine les locuteurs/énonciateurs seconds (l2/e2) ».
344
Dans Sullet-Nylander (2001a), nous nous sommes intéressée en particulier à la problématique des défigements appliqués aux noms propres.
345
Les titres de ce type (sans discours rapporté direct) sont au nombre de trente-deux dans le
corpus de 2009.
236
(16) Délinquance estivale dans les banques Le retour de la Bande à Bonus !
(12 août 2009)
(17) Malgré les injonctions de Bercy, ils ne baissent guère leurs prix Les restaurateurs sont durs d’oseille ! (19 août 2009)
(18) Divisé sur l‘alliance avec le centre : Le PS joue la querelle des Anciens
et des MoDem ! (26 août 2009)
(19) En ne proposant que le RSA aux moins de 25 ans Sarko pousse un peu
loin le bouffon (30 septembre 2009)
(20) "L‘identité nationale", nouvel appât pour les électeurs d‘extrême droite
Pour la pêche aux voix, Sarko sort la Gaule ! (28 octobre 2009)
(21) Après avoir épuisé une génération de magistrats, il est finalement rattrapé Chirac, le repris de justesse (4 novembre 2009)
Dans les exemples (12) à (21), le surtitre contextualise l‘information du titre.
En (19), le surtitre et le titre constituent les deux propositions d‘une véritable
phrase complexe (surtitre = subordonnée et titre = principale). En revanche,
dans les autres titres de cette série, le titre et le surtitre sont indépendants
syntaxiquement, mais l‘apport sémantique du surtitre pour l‘interprétation du
titre – souvent complexe – est essentielle.
En ce qui concerne les procédés linguistiques à l‘œuvre, la plupart des
titres listés ci-dessus – hormis les titres (13) et (20) – en passent par un procédé de paronymie, c‘est-à-dire une « altération phonique » du signifiant346.
Ce procédé porte sur des unités sémantiques présentant des degrés variables
de figements : ex. « paquet-cadeau » en (12), « être dur d‘oreille » en (17),
« pousser le bouchon » en (19) et « repris de justice » en (21). Ces unités
sont porteuses du point de vue principal que veut véhiculer le journal à ses
lecteurs, comme par exemple « Sarko pousse trop loin le bouchon » en (19)
ou bien « Chirac a été repris de justesse par la justice »347 en (21). Le plus
souvent, ce commentaire est repris sous une autre forme dans l‘article ou
dans les pages intérieures du journal. Il en va ainsi pour le (12) qui est repris
dans les pages intérieures de la manière suivante : « Les procureurs ne manqueront pas d‘instructions… La suppression du juge d‘instruction, annoncée
par Sarko, donnera aux parquets la totale maîtrise des affaires politicofinancières. Tranquillité assurée pour le pouvoir. » En prenant cette mesure,
le président, selon ce journal, se fait donc un « paquet-cadeau ». Dans le titre
346
Voir aussi notes 5 et 8.
Le journal précise dans le corps de l‘article : « Quant au temps mis par la justice à poursuivre Jacques Chirac, cet état de fait révèle aussi et surtout l‘acharnement de l‘intéresser à
échapper, trente ans durant, à toute poursuite ».
237
347
(17), oseille348 se substitue à oreille – dans l‘expression « être dur d‘oreille »,
mais aussi, en filigrane « faire la sourde oreille » ; l‘effet produit par le jeu
de mots paronymique est ici plus ludique que satirique. Dans le corps de
l‘article, le journal laisse entendre (chiffres à l‘appui) qu‘il s‘agit d‘un jeu,
d‘une plaisanterie de la part des uns et des autres, et que les conséquences de
la mesure sont dérisoires : « Le café à 1 euro et une réduction de 20 centimes sur le plat du jour, c‘est la bonne blague de l‘été, une pagnolade version 2009, avec des rôles épatants. Les patrons de bistrots et de restaurant
font semblant de baisser leurs prix, et la droite fait semblant de taper sur le
comptoir. ». On peut parler dans ce cas de « sens interdiscursif » de l‘unité
« oreille » dans les locutions « être dur d‘oreille » et « faire la sourde
oreille »349. Pour sa part, Kerbrat-Orecchioni (1977 : 118-119) décrit ce phénomène ainsi : « Lorsque deux termes constituent ensemble une lexie, ou
lorsque leur association syntagmatique est particulièrement fréquente, ils ont
tendance à s‘appeler l‘un l‘autre ». Ces connotations sont, selon cette chercheuse, à rapprocher des connotations intertextuelles.
Le procédé de paronymie peut également porter sur des noms propres,
comme en (15) : « le Cap Nègre », en (16) : « la Bande à Bonnot »350 et en
(14) et (18) avec le nom du parti politique de François Bayrou, le « MoDem »351. En (14) le nom propre « MoDem » se substitue au nom commun
sous-jacent « modèle », à l‘intérieur de l‘expression « modèle réduit ». En
(18) « MoDem » se substitue à « Modernes » dans l‘expression « La querelle
des Anciens et des Modernes ». Il est intéressant de s‘interroger sur le processus de dédoublement du sens lorsque le jeu de mots repose sur une parenté de signifiant avec un nom propre (Npr) qui, selon Mill (cité par Jonasson
1994 : 114), « a une dénotation mais pas de connotation, c‘est-à-dire qu‘il
réfère sans signifier ».
Le titre (14) informe les lecteurs du grand succès électoral du groupe
« Europe écologie » aux dernières élections européennes et des graves conséquences de ce résultat pour le partir modéré, le MoDem (d‘où « Modem
réduit »), mais aussi pour le Parti socialiste et son chef, Martine Aubry
(d‘où « Aubry de Verts »). L‘adjectif « fracassant » dans le surtitre annonce
348
Terme argotique pour argent.
« P. Charaudeau parle ainsi de « sens interdiscursif » pour les locutions ou les énoncés
figés qui sont attachés régulièrement aux mots et contribuent à leur donner une valeur symbolique » : par exemple pour « oiseau » deux unités comme « avoir un appétit d‘oiseau », « être
un drôle d‘oiseau » […] (Maingueneau 2009 : 77).
350
La Bande à Bonnot, un groupe anarchiste français actif pendant la Belle Époque (19111912), auquel le journal fait allusion (« Bonnot » vs « bonus ») en dénonçant le retour de la
pratique des « bonus » accordés aux traders de BNP Paribas : « […] BNP Paribas, auquel les
contribuables ont prêté en novembre 2008 pas moins de 5 milliards d‘euros pour lui éviter la
banqueroute, provisionne 1 milliard pour récompenser ses traders. »
351
Le Modem ou Mouvement démocrate est un parti politique du centre fondé par François
Bayrou après l‘élection européenne de 2007.
238
349
déjà la « cassure » sémantique, opérée dans le titre qui suit. On assiste ainsi à
une multiplication de connotations avec « Aubry de Verts », que nous reformulerions ainsi : suite au succès éclatant des Verts, Martine Aubry et son
parti (socialiste) ne récoltent que des « débris » (Paronymie « Aubry/débris ») et doivent se rapprocher des Verts (paronymie et homophonie
« Aubry de Verts/débris de verre). Cette interprétation est explicitée dans le
corps de l‘article : « […] Un problème chasse l‘autre et, du côté de ceux qui
piétinent les roses-plates bandes, le vert Cohn-Bendit a remplacé l‘orange
Bayrou, et le PS n‘a guère d‘autre solution que de se rapprocher d‘un de ses
deux cauchemars et même de quelques autres pour envisager d‘émerger un
jour du pot au noir où il se retrouve encalminé ». Le titre (18)352 renvoie
également aux difficultés actuelles du Parti socialiste. Le journal dresse une
comparaison ironique entre les désaccords au sein du parti avec la classique
« querelle des Anciens et des modernes », c‘est-à-dire entre les tenants des
traditions et ceux qui prônent la modernité. Les « Anciens » sont ici ceux qui
préfèrent une union des partis de la gauche « classique », tandis que les
« Modernes » sont pour l‘alliance avec le « MoDem ». Grâce au procédé de
paronymie, le MoDem est comparé et assimilé à la modernité (in absentia :
les Modernes). Le journal reformule en deuxième page ce même dilemme du
parti socialiste : « Le bras de fer est donc à nouveau engagé au sein de la
direction du PS. D‘un côté des éléphanteaux (Vincent Peillon, Manuel
Walls, etc.) convaincus que leur statut électoral passe notamment, par une
alliance avec le MoDem.
Dans ces deux derniers titres (14) et (18), qui ne constituent pas des énoncés complets, il est très délicat d‘établir une hiérarchie entre ces couches
sémantiques. Selon nous, les noms propres « MoDem » et « Aubry » posent
le thème, c‘est-à-dire le référent du nom propre, tandis que les lexies dans
lesquelles on les insère (« modèle réduit » et « débris de verre ») déclenchent
des connotations qui constituent le commentaire (ou rhème) du journal sur
eux. Notre analyse du jeu de mots consiste donc ici en une analyse du type
thème-rhème.
Dans notre corpus, les titres (13), (15) et (20) font « figures à part » dans
la mesure où le jeu de mots se fait in praesentia (sur l‘axe syntagmatique). Il
y a pourtant aussi défigement par paronymie (« Cap Nègre » vs « Cap
maigre ») en (15), et par polysémie (« gaule » synonyme de « canne à
pêche » et « Gaule » synonyme de « France ») en (20). Dans l‘exemple (13),
le signifiant « régime banane »353 est cassé pour déboucher dans la première
partie de l‘énoncé sur « avoir la banane » (= être heureux/sourire), puis « être
352
Le titre : « Le PS joue la querelle des Anciens et des MoDem ! » est également analysé par
Rabatel (à paraître). Comme nous l‘avons mentionné ci-dessus, il s‘agit d‘une analyse des
PDV en présence dans des à-peu-près.
353
Le « régime banane » consiste à ne manger que des bananes pendant quelques jours, pour
maigrir.
239
au régime » dans la deuxième partie. L‘humour satirique porte une fois encore sur Nicolas Sarkozy qui se montre très satisfait (« il a la banane »), tandis que les Français vivent encore des temps difficiles (« ils sont au régime »). Le même effet de sens se produit en (15) avec d‘un côté Nicolas
Sarkozy qui passe des vacances luxueuses au Cap Nègre et de l‘autre, les
difficultés économiques des Français qui sont eux au « Cap maigre ». En
(20), le jeu de mots est « amorcé » dans le surtitre avec le terme « appât »
pour désigner le débat sur l‘identité nationale que le journal estime destiné à
l‘extrême droite. L‘isotopie de la pêche se prolonge dans le titre où
« pêche » et « gaule » se font écho354.
Nous l‘avons vu dans cette section (4.2), les jeux de mots du Canard enchaîné portent aussi bien sur des expressions figées de la langue que sur des
noms propres. Dans le premier cas, le jeu de mots conduit le lecteur à chercher un sens second. On a affaire dans la plupart des cas à une association de
mots par altération phonique du signifiant ou paronymie (ex.
« oseille »/ « oreille »). Dans le cas d‘un nom propre, on assiste plutôt à une
substitution sur l‘axe paradigmatique (in abstentia) du nom propre à d‘autres
éléments d‘une expression figée (ex. « Modem » dans « la querelle des Anciens et des Modem » ou « Aubry » dans « Aubry de Verts »). Le nom
propre véhicule ainsi le thème – sur lequel porte l‘article – tandis que
l‘expression sous-jacente (« la querelle des Anciens et des Modernes » ou
« débris de verre ») en constitue le rhème (ou commentaire du journal sur le
thème). Au sujet du traitement des noms propres dans le jeu de mots qu‘il
nomme « l‘à-peu-près », Rabatel (à paraître) conclut son étude ainsi : « Que
l‘à-peu-près porte sur le Npr ne fait que souligner combien, en tant que jeu
de mots, il a une fonction de critique sociale qui vise les institutions et les
puissants (Guiraud 1976 : 116-118) ».
5 Remarques finales
Après avoir pris en compte le statut et les fonctions du titre de presse, ainsi
que ses caractéristiques syntaxiques et pragmatiques, nous nous sommes
penchée sur les procédés langagiers mis en œuvre par Le Canard enchaîné
(2009) dans sa titraille pour annoncer les nouvelles : modalité exclamative,
mélange de code linguistique et jeux de mots allusifs sont autant de moyens
pour le journaliste d‘exprimer son humour satirique sur l‘actualité. Par le
détournement de paroles ou pseudo-discours rapportés — créés sur la base
de slogans historiques, politiques ou publicitaires ou bien de discours antérieurs —, le journal confronte différentes voix, dont la sienne, et inscrit ainsi
354
Le déclenchement du débat sur l‘identité nationale est, selon le journal, un moyen pour
Nicolas Sarkozy de « ratisser dans les plates-bandes bleu-blanc-rouge du FN ».
240
l'actualité dans une dynamique interdiscursive. Par le défigement
d‘expressions figées de la langue, reposant dans la plupart des cas sur un
procédé de paronymie, il fait jaillir, comme le souligne Authiez-Revuz
(1995 : 796), « d‘autres mots, d‘autres sens […] visant à faire surgir l‘envers
caché de la comédie sociale derrière sa respectable apparence ». Dans les
titres de « unes » du Canard enchaîné (2009), la satire porte en majeure partie sur les discours et les actions de la classe politique en général et sur ceux
du président de la République en particulier.
241
Références
Agnès, Y & Croissandeau, J.-M. (1979) Lire le journal. Paris : Éditions F.P.
Authiez-Revuz, J. (1995), Ces mots qui ne vont pas de soi. Boucles réflexives et non
coincidences du dire, Paris : Larousse.
Bres & al (eds). (2005), Dialogisme et polyphonie. Approches linguistiques,
Bruxelles : Éditions Duculot.
Brunet, E. (2003), Quelques figures du sujet parlant dans quelques théories linguistiques contemporaines, in Actes des VIèmes RJC ED268 « Langage et langues »
Paris III, pp. 61-64.
Cazeneuve, J. (1996), Du calembour au mot d‘esprit, Monaco : Édition du Rocher.
Charaudeau, P. (1983), Langage et discours : éléments de sémiolinguistique : théorie et pratique, Paris : Hachette.
Charaudeau, P. (1992), Grammaire du sens et de l'expression, Paris : Hachette Éducation.
Charaudeau, P. (1997), Le discours d'information médiatique. La construction du
miroir social, Paris : Nathan.
Charaudeau, P. & Maingueneau, D. (2002). Dictionnaire d‘analyse du discours.
Paris : Seuil.
van Dijk T. A. (1988), News as Discourse, Hillsdale (New Jersey) : Lawrence Erlbaum.
Fiala, P. & Habert, B. (1989), La langue de bois en éclat : les défigements dans les
titres de presse quotidienne française, Mots 21, pp. 83-99.
Frandsen F. (1990), « Eléments pour une théorie du paratexte journalistique » in O.
Halmøy et al. (ed.), Actes du Onzième Congrès des romanistes scandinaves
(Trondheim, 13-17 août 1990), pp. 159-171.
Fuchs C. (1994), Paraphrase et énonciation, Paris : Ophrys.
Furet, C. (1995), Le titre de presse. Pour donner envie de lire, Paris : Les Éditions
du CFPJ
Jonasson, K. (1994), Le nom propre. Constructions et interprétations, Bruxelles :
Duculot.
Guiraud, P. (1976), Les jeux de mots, Paris : P.U.F.
Kerbrat-Orecchioni, C. (1977), La connotation, Lyon : PUF.
Lemieux, C. (2001), Le Canard enchaîné ou les fortunes de la vertu, in Réseaux,
vol.19, no108.
Kronning H. (2002), Le conditionnel « journalistique » : médiation et modalisation
épistémiques, « Romansk Forum », 16 (2), pp. 561-575, http://www.digbib.
uio.no/roman/page21.html.
Maingueneau D. (2009), Les termes clés de l‘analyse du discours, Paris : Éditions
du Seuil.
Marnette S. (2004), L‘effacement énonciatif dans la presse contemporaine, in Langages, 156, 51-64.
Moirand, S. (2003), Les lieux d‘inscription d‘une mémoire interdiscursive, in Textes
réunis et édités par Juhani Härmä, Le langage des médias : Discours éphémères,
Limoges : L‘Harmattan, pp. 83-111.
Moirand S. (2007), Les discours de la presse quotidienne. Observer, analyser, comprendre, Paris : Presses Universitaires de France.
Mouillaud M., Tétu J. (1989), Le journal quotidien, Lyon : Presses Universitaires de
Lyon.
Rabatel, A. (2004), L‘effacement énonciatif dans les discours rapportés et ses effets
pragmatiques, in Langages 156, pp. 3-17.
242
Rabatel, A. (à paraître), Les figures de l'à-peu-près, in Rabatel A. (éd). Le Français
Moderne.
Rastier, F. (1997), Défigements sémantiques en contexte, in La locution, entre
langue et usages. Paris : Martins-Baltar, M. Éd., pp. 305-329.
Rey, A. & Chantreau, S. (1993), Dictionnaire des expressions et locutions, Paris :
Dictionnaires Le Robert.
Rey, A. (éd) (2005), Dictionnaire culturel en langue française, Paris : Dictionnaires
le Robert – Sejer.
Rosier, L. (2008), Le discours rapporté en français, Paris : Éditions Ophrys.
Sullet-Nylander, F. (1998), Le titre de presse. Analyses syntaxique, pragmatique et
rhétorique, Thèse de doctorat, Stockholm: Stockholms universitet.
Sullet-Nylander, F. (2001a), Défigements, noms propres et titres de presse, in Langage et Référence, Studia Romanica Upsaliensia, Uppsala : Acta universitatis
upsaliensis, pp. 767-775.
Sullet-Nylander, F. (2001b), Reported speech in French media discourse, in Wengle
and Kay Wikberg (eds.), New Directions in Nordic Text Linguistics Discourse
Analysis : Methodological Issues, Oslo : Novus förlag, pp. 123-136.
Sullet-Nylander, F. (2002), Titres de presse et polyphonie, in XVe Skandinaviska
Romaniskongressen, Romanica Stockholmiensia, Stockholm : Acta universitatis
Stockholmiensis, pp. 767-775.
Sullet-Nylander, F. (2004), Le discours narrativisé : quels critères formels ? in Lopez Munoz, JM, Marnette, S. et Rosier, L. (eds) Le discours rapporté dans tous
ses états, Bruxelles : L‘harmattan, pp. 386-396.
Sullet-Nylander, F. (2005), Jeux de mots et défigements à la Une de Libération
(1973-2004), in Langage & Société, 112, pp. 111-139.
Sullet-Nylander, F. (2006a), Paratexte, contexte et intertexte dans Le Monde : conditionnels journalistiques et discours rapportés, in Pratiques, pp. 129/130, pp.
123-138.
Sullet-Nylander, F. (2006b), Citations et jeux de langage dans les titres de presse
satirique : le cas de la « Une » du Canard enchaîné, in Gunnel Engwall (éd.),
Construction, acquisition et communication, Romanica Stockholmiensa 23, Stocholm : Acta universitatis Stockholmiensis, pp. 219-239.
Sullet-Nylander, F. (2009), De la circulation d‘une fausse nouvelle dans la presse
écrite francophone. Étude d‘un fait divers : l‘affaire du RER (12-18 juillet
2004), in López Munoz, JM., Marnette, S., Rosier, L. & Vincent, D. (eds) La
circulation des discours, Québec : Éditions Nota bene, pp. 261-285.
Sullet-Nylander, F. (à paraître), Titre de presse vs article. Étude de quelques cas de
figures d‘équivalence/différence sémantique et énonciative, in Sergio Cappello,
Mirella Connena, Jean-Paul Dufiet (eds), La synonymie au-delà du lexique.
Udine : Forum.
Svensson, M. H. (2004), Critères de figement. L‘identification des expressions figées en français, Umeå : Umeå universitet.
Todorov, T. (1978), Les Genres du discours, Paris : Seuil.
Voirol M. (1995), Guide de la rédaction, Paris : CFPJ.
243
STOCKHOLM STUDIES IN MODERN PHILOLOGY.
NEW SERIES
Studier i modern språkvetenskap. Utgivna i samverkan med Nyfilologiska
sällskapet i Stockholm. Ny serie.
Vol. 1. 1960. Pp. 170.
Contents:
Walter A. Berendsohn. Schillers ‖Wilhelm Tell‖ als Kunstwerk.
Sven L. Fristedt. The Dating of the Earliest Manuscript of the Wycliffe Bible.
Tore Jungnell. Notes on the Language of Ben Jonson.
Bertil Maler. Un vieux terme de jeu espagnol.
Alarik Rynell. On Middle English take(n) as an Inchoative Verb.
Rut Tarselius. You Dance a Treat.
Olof von Feilitzen. Bibliography of Swedish Works on Romance, English
and German Philology, 1956-58.
Vol. 2. 1964. Pp. 195.
Contents:
Åke Grafström. Un Suédois traverse la France au XVIIIe siècle.
Walter A. Berendsohn. Thomas Manns ‖Bekenntnisse des Hochstaplers Felix Krull‖.
Sven L. Fristedt. A Weird Manuscript Enigma in the British Museum.
Stanley Gerson. The New Sporting Magazine and the O.E.D.
Alarik Rynell. On Alleged Constructions like did wrote.
Bertil Sandahl. Brisket.
Rut Tarselius. Varved Clay.
Olof von Feilitzen. Bibliography of Swedish Works on Romance, English
and German Philology, 1959-62.
Vol. 3. 1968. Pp. 279.
Contents:
Bror Danielsson. The Percy Poem on Falconry.
Sven L. Fristedt. New Light on John Wycliffe and the First Full English
Bible.
Lars-Gunnar Hallander. Two Old English Confessional Prayers.
Sven Jacobson. Transformational Grammar and Linguistic Intuition.
Ingeborg Brunkhorst. Alexander Lernet-Holenias Roman ‖Die Standarte‖.
Els Oksaar. Zu den Genusmorphemen bei Nomina Agentis.
244
Fernand Lechanteur. Quelques traits essentiels des parlers de la BasseNormandie.
Sture von Scheven. La conjunción temporal tan pronto.
Olof von Feilitzen. Bibliography of Swedish Works on Romance, English
and German Philology, 1963-65.
Vol. 4. 1972. Pp. 329.
Contents:
Erik Wellander. Arvid Gabrielson 18-9-18794-9-1972.
Gunnar Tilander. Gruppkort av medlemmar i Nyfilologiska sällskapet i
Stockholm.
Bror Danielsson. The Durham Treatise of Falconry.
Sven L. Fristedt. A Note on Some Obscurities in the History of the Lollard
Bible.
Sven Jacobson. On the Derivational History of Relative Clauses in English
Transformational Grammar.
Inger Ruin. Tense-Determinating Factors in English.
Bo Ullman. Der unpolitische Georg Büchner.
Werner Koller. Probleme, Problematik und Theorie des Übersetzens.
Eva Lüders. Der Vorderspiegel der Handschrift G der St. Georgener
Predigten.
Åke Grafström. Mots français attestés dans le journal de voyage de Bengt
Gerner.
Gustaf Holmér. Quelques réflexions sur les traductions françaises d‘œuvres
latines au Moyen Âge.
Alf Lombard. Les pronoms personnels du roumain. Aperçu syntaxique.
Bertil Maler. L‘infinitif gérondival portugais : quelques notes sur sa propagation.
Marianne Sandels. Bibliography of Swedish Works on Romance, English
and German Philology, 1966-70.
Vol. 5. 1975. Pp. 230.
Sven L. Fristedt. Spanish Influence on Lollard Translation. Amplification of
The Wycliffe Bible. Part III.
Bror Danielsson. William Pelham, an Early Nineteenth Century American
Phonetician.
Inger Ruin. On the Semantics of Tense in English.
Helmut Müssener. ―Über ein Bündnis zwischen Bild und Gedicht‖. Bertolt
Brecht und Hans Tombrock im Schwedischen Exil.
Hans Bäckvall. La prononciation du premier maître de langue française à
l‘université d‘Upsal.
245
Karl Johan Danell. La crise de la linguistique et un problème de syntaxe
française. À propos d‘un article de N. Ruwet.
Gustaf Holmér. Le Dit du faucon. Poème allégorique du XIIIe siècle.
Bertil Maler. À propos de quelques formulaires médiévaux du ―sacramentum
more judaico―.
Eva Martins. On Interference. Some social and psychological aspects.
Folke Sandgren. Bibliography of Swedish Works on Romance, English and
German Philology, 1971-74.
Vol. 6. 1980. Pp. 140.
Contents:
Alarik Rynell. On take to drink and? take to drinking and Similar Constructions.
Gunnel Engwall. ―Le Plaidoyer d‘un fou‖, un plaidoyer de Strindberg ou de
Loiseau?
Folke Freund. Soziale Konventionen und die phatische Funktion der
Sprache. Bemerkungen zu einigen Kommunikationsbarrieren von Schweden
in Deutschland.
Birgit Stolt. Die Rhetorik als Maβstab deutscher Dichter von Gottfried bis
Goethe.
Carola Bark, Cecilia Berg, Lars Frendel. Bibliography of Swedish Works on
Romance, English and German Philology, 1975-78.
Vol. 7. 1984. Pp. 214.
Contents:
Lars-Gunnar Hallander. Bertil Maler 25/12 1910-15/4 1980.
Hans Bäckvall. Documents inédits français conservés dans un château suédois.
Åke Grafström. La langue du comte Robert Joseph de la Cerda de Villelongue, correspondant de Voltaire.
Nils-Lennart Johannesson. A Mirror of the Soul — On the Indexical Function of Gollum‘s Speech.
Magnus Ljung. Swearing.
Brigitte Kusche. Aristoteles und das Frauenbild — wen hat es eigentlich
beeinfluβt? Die Frau in den mittelniederländischen Handschriften aus dem
15. Jahrhundert.
Conrad Lindberg. Who wrote Wiclif‘s Bible?
Barbro Nilsson. Third Person Subjects in Polish. Studies in Their Communicative and Cohesive Functions.
Hans Ruge. Was ist neu am Neugriechischen?
Alarik Rynell. On hardly/scarely…than and no sooner…when and on neither…or.
246
Vol. 8. 1987. Pp. 175.
Contents:
Claes-Christian Elert. Linguistics at the University of Stockholm until 1967.
Ingemar Olsson. Om studiet av schizofrenas språk.
Sverker Brorström. Adverbial Intensifiers in Swift‘s Journal to Stella.
Sven Jacobson. Is Am I happy? an exclamatory question?
Nils-Lennart Johannesson. Topic Marker Selection in Late Middle English.
Gillis Kristensson. English dialectal toll ‗chump of trees‘ and cognates.
Gunnel Melchers. Is du heard aboot yun afore? On the use of be as a perfective auxiliary in Shetland dialect.
Mats Rydén. English Names for Convallaria Majalis L.
Alarik Rynell. On the Syntax of to will.
Gustav Korlén. Bemerkungen zum deutschen Einfluβ auf den schwedischen
Wortschatz der Nachkriegszeit.
Astrid Stedje. Warum nur im Germanischen? Altes und Neues zum Ablaut
der starken Verben.
Gustaf Holmér. Remarques sur deux traductions médiévales.
Barbro Nilsson. Syntaktisk organisation av texter från Šiškov, Radiščev och
Karamzin.
Anders Sjöberg. Old Church Slavonic and Old English Translation Techniques.
Seung-bog Cho. On the Ancient Japanese word uzike.
Eva Martins. The Plight of the Multilingual.
Vol. 9. 1990. Pp. 239.
Contents:
Sverker Brorström. English through the Looking-Glass of a Philologist.
Nils-Lennart Johannesson. Consistency and Change in Old English Subject
Topicalization.
Gunnel Melchers. A Knitting Language Pattern.
Bo Andersson. Eric Hermelin als Böhmeübersetzer.
Göran Inghult. Zu den Verben mit einem Erstglied im Deutschen und
Schwedischen.
Hans Bäckvall. L‘antériorité du passé en français écrit actuel.
Gunnel Engwall. Strindberg, auteur français, traduit en suédois. Le cas du
―Plaidoyer d‘un fou‖ et d‘―Inferno‖.
Kerstin Jonasson. Sur le double statut mondain et métalinguistique du nom
propre.
Lars Fant. Iniciativa, respuesta y turno de intervenciones en negociaciones
españolas y escandinavas.
247
Monica Vessberg. La leggenda di Santa Margherita di Antiochia in un
processo di magia nella Napoli del tardo ‗500. Un primo tentativo di
edizione.
Barbro Nilsson. Verbalabstrakter som subjekt till pro-verb i ryskan.
Helge Rinholm. Om om(-) et forsøk på semantisk integrering.
Lars Steensland. Är älvdalskan ett språk eller en dialekt — och vad spelar
det för roll?
Erling Wande. Tänker finnar annorlunda än svenskar?
Vol. 10. 1993. Pp. 228.
Contents:
Gunnel Melchers. Lars-Gunnar Hallander 1/5 1919-6/8 1993.
Bo Andersson. Bildungssoziale Aspekte der rhetorischen dispositio. Valentin
Weigle und Jacob Böhme.
Brita Bergman. Teckenspråket — ett svenskt minoritetsspråk.
Birgitta Englund Dimitrova. Metoder i empirisk forskning om översättning
och tolkning.
Gunnel Engwall. Bland franska förord. Några nya aspekter på Strindbergs
En dåres försvarstal.
Britt Erman & Ulla-Britt Kotsinas. Pragmaticalization: the case of ba‘ and
you know.
Johan Falk. Particularidades sintácticas y semánticas de los predicados emotivos en español.
Lars Fant. ―Pull‖ and ―Push‖ moves in Spanish and Swedish negotiation
talk.
Kerstin Jonasson. Le nom propre en fonction d‘attribut.
Gunnar Magnusson. Das humoristische Adjektiv.
Gunnel Melchers. ―In the hope that you will consider me for the position‖.
On writing letters of application for an academic post. I: Introduction; beginnings: endings.
Barbro Nilsson. Verb eller substantiv? Om verbalabstrakter i ryska.
Vol. 11. 1997. Pp. 255.
Contents :
Nyfilologiska sällskapet 100 år. Från Operakällaren till Nedre Manilla
(Gunnar Magnusson).
Inge Bartning. C‘est — in Native and Non-native Spoken French.
Birgitta Englund Dimitrova. Translation and Dialect in Fictional Prose —
Vilhelm Moberg in Russian and English as a Case in Point.
Göran Inghult. Anglicisms in German and Swedish: Principles for the
Choice of Transfer Type.
248
Kerstin Jonasson. Norm and Variation in Translating from French into Swedish.
Ulla-Britt Kotsinas. Young People‘s Language. Norm, Variation and Language Change.
Magnus Ljung. The English of British Tabloids and Heavies: Differences
and Similarities.
Gunnar Magnusson & Bettina Jobin. Gender and Sex in German and Swedish.
Gunnel Melchers. How do ‗Smoothers‘ Pronounce Zebra? A Study of Phonetic vs. Phonemic Variation and Change.
Barbro Nilsson. Language and Social Change: The Example of Russian.
Jane Nystedt: Norm and Variation in the Lexical Structure of Italian Medical
Language. Illustrations from two Centuries.
Mats Rydén. Towards a Standardization of the Official Swedish Plant Nomenclature in the 20th Century: the Names of Orchids.
Beatrice Warren. Lexicalization and Relexicalization.
Vol. 12. 2000. Pp. 163.
Contents:
Introduction (Gunnar Magnusson).
Per Ambrosiani. On the Translation of English forms of address into Russian.
Bo Andersson. Beobachtungen zur Groβschreibung in deutschen und schwedischen Versen des 17. Jahrhunderts: Andreas Gryphius — Skogekär Bergbo
— Lars Johansson (Lucidor).
Diana Bravo. Aspectos contrastivos en conversación: la comunicación no
verbal.
Håkan Edgren. Fogning av bisatser i ryskan och svenskan.
Björn Hammarberg. A Polyfunctional Word in Native Usage and L2 Acquisition: the Swedish Neutral Pronoun ―det‖.
Bettina Jobin & Gunnar Magnusson. ―Urwüchsige leistungen der einbildungskraft‖? Zur Erscheinung Genus in der älteren deutschen und schwedischen Forschung.
Barbro Nilsson. Människa — man — kvinna. Om klasser, individer och
instanser.
Gabriella Rundblad. Regularity and Regular Irregularity.
Vol. 13. 2004. Pp. 156.
Contents:
Camilla Bardel. Il progetto InterIta. L‘apprendimento dell‘italiano L2 in un
contesto svedese.
249
Britt Erman. Phraseological build-up in the writings of deaf and hearing first
term students of English.
Johan Falk. ―La felicidad se trivializa‖. Estudio sobre el uso de estar feliz
basade en les?? Bases de datos CREA y CORDE.
Fanny Forsberg. Les séquences préfabriquées en français L1 et L2.
Victorine Hancock. L‘emploi de donc chez des apprenants avancés : intonosyntaxe et fonctionnements dans la chaîne parlée.
Gunnel Melchers. ―It‘s a dog skälling‖ — Some aspects of young Swedish
learners‘ spoken English.
Philip Shaw. Rhetorical development in Swedish university students‘ written
English: A longitudinal study.
Vol. 14. 2007. Pp. 149.
Contents:
Introduction (Camilla Bardel & Britt Erman).
Tora Hedin. Gender and language in Czech talk shows.
Per Förnegård. «Si prinst corage de homme »: l‘expression du féminin dans
le Miroir historial de Jean de Noyal.
Andreas Nord. ―Ett paradis för dig själv och din maka‖. Kön och trädgård i
skrifter för allmogen kring 1900.
Catherine Sandbach-Dahlström. Feminist polemic and Bakhtinian utterance
in Virginia Woolf‘s Three Guineas.
Anna Uddén. No trivial matter — Gendered aesthetics in eighteenth-century
reviews.
Bettina Jobin. Kongruenz durch Derivation oder die Sprache als Vermittlerin
von Sexunterscheidungen.
Eva Lindström. Un trait tardif dans l‘acquisition d‘une L2 — l‘accord en
genre.
Subscriptions to the series and orders for single volumes should be addressed
to any international bookseller or directly to the distributor:
eddy.se ab, Box 1310, SE-621 24 Visby, Sweden.
Phone: +46 498 253900
Fax: +46 498 249789
E-mail: [email protected]
http://acta.bokorder.se
250
ACTA UNIVERSITATIS STOCKHOLMIENSIS
Corpus Troporum
Romanica Stockholmiensia
Stockholm Cinema Studies
Stockholm Economic Studies. Pamphlet Series
Stockholm Oriental Studies
Stockholm Slavic Studies
Stockholm Studies in Baltic Languages
Stockholm Studies in Classical Archeology
Stockholm Studies in Comparative Religion
Stockholm Studies in Economic History
Stockholm Studies in Educational Psychology
Stockholm Studies in English
Stockholm Studies in Ethnology
Stockholm Studies in Film History
Stockholm Studies in History
Stockholm Studies in History of Art
Stockholm Studies in History of Ideas
Stockholm Studies in History of Literature
Stockholm Studies in Human Geography
Stockholm Studies in Linguistics
Stockholm Studies in Modern Philology. N. S.
Stockholm Studies in Musicology
Stockholm Studies in Philosophy
Stockholm Studies in Psychology
Stockholm Studies in Russian Literature
Stockholm Studies in Scandinavian Philology. N. S.
Stockholm Studies in Sociology. N. S.
Stockholm Studies in Statistics
Stockholm Theatre Studies
Stockholmer Germanistische Forschungen
Studia Fennica Stockholmiensia
Studia Graeca Stockholmiensia. Series Graeca
Studia Graeca Stockholmiensia. Series Neohellenica
Studia Juridica Stockholmiensia
Studia Latina Stockholmiensia
Studies in North-European Archaeology
251