Comments
Description
Transcript
Gulldens hög i Husby-Långhundra
Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 6 Gulldens hög i Husby-Långhundra Birgit Arrhenius & Gunilla Eriksson med bidrag av Thomas Bartholin, Liselotte Bergström, Karin Calissendorff†, Helena Fennö, Henr y Freij†, Ann-Marie Hansson, Lars G. Henricson, Henry Sven Isaksson, Rita Larje & Ur ve Miller Urve Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 6: Gulldens hög i Husby-Långhundra av Birgit Arrhenius & Gunilla Eriksson med bidrag av Thomas Bartholin, Liselotte Bergström, Karin Calissendorff, Helena Fennö, Henry Freij, Ann-Marie Hansson, Lars G. Henricson, Sven Isaksson, Rita Larje & Urve Miller Omslagsillustration: Lars G. Henricson Hela rapporten finns tillgänglig i fulltext (pdf) på Arkeologiska forskningslaboratoriets webbplats: www.arklab.su.se under fliken Publikationer. Den kan även beställas på CD från: Arkeologiska forskningslaboratoriet Stockholms universitet 106 91 Stockholm tel 08-16 20 00 © Arkeologiska forskningslaboratoriet och respektive författare 2006 issn 1653-2910 Förord Den rapport som här föreligger gäller de utgrävningar som utfördes vid Gullhögen i HusbyLånghundra från 1988 till 1993. Utgrävningarna var en del av undervisningen i laborativ fältarkeologi och extra medel för undersökningarna beviljades av Berit Wallenbergs Stiftelse. Utgrävningarna har delrapporterats tidigare, men här föreligger den kompletta redovisningen av fältarbetena och deras resultat. Att slutredovisningen dröjt så länge har flera skäl. Dels var utgrävningarna komplicerade och de kompletterades med många naturvetenskapliga analyser som tog tid att utföra. Medel för bl.a. Thomas Bartholins dendroanalys av kolet i koldikena har beviljats av dåvarande Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Men skälet för dröjsmålet har också att göra med att jag direkt efter Gullhögens avslutande startade ett nytt projekt, nämligen utgrävningarna vid Vendel, som sedermera kom att vara en viktig del av det av Riksbanksfondens särskilda kulturdonation understödda SIV-projektet (Svealand i vendel- och vikingatid). Tyvärr kom SIV-projektet att ta så mycket tid att slutrapporteringen av Gullhögen kom att åsidosättas. Samtidigt har dock materialet varit tillgängligt för intresserade forskare och därför torde dröjsmålet inte orsakat större men. Till Gullhögen finns ett mycket stort dokumentationsmaterial och det blev nödvändigt att inför slutrapporteringen göra en ganska kraftig sållning av detta material. Delvis berodde det rika dokumentationsmaterialet på att utgrävningarna var ett led i undervisningen i laborativ fältarkeologi och att därför varje grupp gjorde egna profiler och planritningar. Men ett problem var också att det dröjde innan vi i fält till fullo förstod högens konstruktion med koldiken och de underliggande gravarna A och B. Renritningen av de stora huvudprofilerna har utförts av Bo Zachrisson som också ritat planen av röset efter lodfotona. Digitalisering av fältplanerna har utförts av Gunilla Eriksson och småprofilerna har digitaliserats av Öjvind Karlsson och Kjell Persson. Fältfotona är om inte annat anges tagna av Lars Henricson, som också illustrerat omslaget. Gunilla Eriksson, har genom att hon själv deltog i utgrävningens slutstadium varit till ovärderlig hjälp för att leta fram lämpliga fältfoton och fältritningar och i övrigt granska texten. Hon har också fotograferat alla föremålen, kalibrerat 14Cdateringarna och bearbetat texten för tryckning. Kista i oktober 2003 Birgit Arrhenius Innehåll Bilaga 6 Gullhögen vid Husby-Långhundra av Birgit Arrhenius ........................ 3 Högens belägenhet ...................................... 3 Orsaken till utgrävningen .............................. 3 Tiden för utgrävningen och deltagare ............. 3 Uppmätning och yttre besiktning av högen ...... 4 Utgrävningens förlopp .................................. 4 Högens och gravarnas konstruktion ................ 6 Koldikenas morfologi ................................... 8 Koldikena och mittrösets koltäckning – datering och relation till gravläggningarna .............. 8 Gravgåvor .................................................. 9 Gravarnas datering .................................... 12 Sammanfattning ......................................... 12 Referenser ................................................. 14 Tabell ....................................................... 16 Figurer ..................................................... 17 Fyndfoton ................................................. 39 Huvudprofil 1–2 ........................................ 49 Översikt över profiler .................................. 51 Fyndlista ................................................... 53 Bilaga 1 Trækulsanalyser fra Gullhögen – rappor rapportt av Thomas Bartholin .................... 59 Bilaga 2 PM avseende undersökning av fytoliter ur jordprover tagna i Gullhögen av Liselotte Bergström .................. 67 Bilaga 3 Namnet Gullhögen av Karin Calissendorff ................. 69 Bilaga 4 Konser veringsrappor Konserveringsrappor veringsrapportt av Helena Fennö ......................... 71 Bilaga 5 Rappor Rapportt om fossila växtrester funna i Gullhögen av Ann-Marie Hansson 73 Inledning .................................................. Resultat ..................................................... Diskussion ................................................. Referenser ................................................. 73 73 74 75 En cirkusbägare samt ytterligare två glas, möjligen härrörande från gruppen Schlangenfädenglas av Lars G. Henricson ................... 81 Bilaga 7 Osteologisk analys av benmaterialet från Gullhögen av Rita Larje ......... 83 Gravarna från äldre järnålder ..................... Brandgrav A .......................................... Brandgrav B ........................................... A–B, F 135 ............................................ Graven från vikingatid ................................ Keramikkärl I, F 174 ............................... Keramikkärl II, F 195 .............................. Keramikkärl III, F 201 .............................. Referenser ................................................. 83 83 84 85 85 85 85 87 87 Bilaga 8 Studies of soil samples from Gullhögen, compared with top soils and sediment strata from surrounding areas av Urve Miller .......................... 101 Bilaga 9 Rappor Rapportt avseende arkeologisk undersökning av stensättningen grav 3 av Sven Isaksson & Birgit Arrhenius . 107 Inledning ................................................ Undersökningens genomförande ................ Undersökningens resultat .......................... Fyndhistorik ............................................. Gravgåvor .............................................. Referenser ............................................... Tekniska och administrativa uppgifter .......... Figurer ................................................... Fyndlista ................................................. 107 107 107 108 108 109 109 110 114 Bilaga 10 Osteologisk analys av benmaterialet från grav 3 av Rita Larje ............ 117 Brända ben av människa .......................... Obrända djurben ..................................... Fragmenteringsgrad ................................. Fragmentstorlek ....................................... Referenser ............................................... Figur, tabeller och appendix ...................... 117 117 118 118 118 119 Gullhögen vid Husby-Långhundra Birgit Arrhenius Högens belägenhet Gullhögen är belägen på Vackerberga gård, Husby-Långhundra sn, Uppland (ekonomiska kartan, Uppsala 11I 5f, Lockstaholm). Den omnämns såsom Gulldenshögen på Wackerberga ägor, dels i Rannsakningar efter antikviteter (Olsson, Stahre & Ståhle 1960, s. 61), dels i Dybecks Runa (Dybeck 1848, s. 15). Gullhögen ligger längst i norr på ett mindre gravfält, Raä 30 (fig. 1). Gravfältet består förutom av storhögen av åtta runda stensättningar och en kvadratisk stensättning. För att bättre förstå konstruktionen av den äldsta graven i Gullhögen, undersöktes en motsvarande stensättning, grav 3, i samband med återställandet av Gullhögen (Isaksson & Arrhenius, bilaga 9). Gravfältet utgör den norra delen av en moränkulle som i norr har berg i dagen. Åt sydöst är moränkullen genomskuren av en dalsänka på vars östra sida ligger gravfält Raä 27, bestående av nio runda stensättningar och en rektangulär samt ytterligare åt sydväst gravfältet Raä 25, bestående av sju runda stensättningar. Ytterligare ett gravfält, Raä 28, ligger på ett moränimpediment omedelbart norr om Gullhögen. Det skall enligt inventeringen bestå av 14 stensättningar och en mindre hög. De här beskrivna fyra gravfälten är sannolikt sammanhörande med en och samma bebyggelse. Att de placerats på skilda impediment beror på terrängens utformning med moränsansamlingar intill mindre bergknallar och däremellan dalformiga försänkningar. Slutligen bör två terrassanläggningar belägna söder om Gullhögen och de andra gravfälten omedelbart intill sluttningen ner mot Storån omnämnas. Terrasserna är närmast fyrkantiga uppbyggda med en stenskoning. Den östra terrassen 20×20 m hade i sydvästra hörnet en kraftig fosfatansamling som tyder på att här legat ett spisröse, dvs terrassen kan ha tillhört ett medeltida eller senvikingtida hus. Den andra terrassen som var något större, ca 25×25m, gav inga förhöjda fosfatvärden (jfr Wallin 1994, som redovisar fosfatkarteringen av hela området) och kan ha varit ett förrådshus (lada el. dyl.). Nedanför terrasserna sluttar området ned mot Storån. Borrningar gjordes 1988 av kvartärgeologerna under ledning av prof. Urve Miller (Miller, bilaga 8). Dessa visade att här fanns kulturlagerrester. På andra sidan Storån finns en runristning inristad i fast häll (Runverket nr U 497). Ån har sannolikt här haft ett vadställe som på vikingatiden, enligt runristningen försågs med en bro. Ytterligare en runsten (Runverket nr U 496, jfr Calissendorff, bilaga 3) som tillhört samma väg står nu tvärs över på åkern invid gravfält 25. Stenen är nu kraftigt skadad. På samma sida som runhällen och nära intill denna ligger en stenlagd torpgrund, enligt uppgifter rester av ett soldattorp. Orsaken till utgrävningen Sedan länge var det känt (jfr Zachrisson 1983, s. 13) att från toppen av Gullhögen rasslade det ut kol. På senare tid kunde man notera att kolet rasslade ut i anslutning till ett grävlingsgryt med utgångar på sidan av toppen. Seminariet för nordisk arkeologi i Uppsala hade i anslutning till sin utgrävning av Brunnshögen samlat in löst liggande kol utanför grävlingsgrytet under förra delen av 1980-talet. Dåvarande antikvarien vid RAÄ David Damell hade besiktigat högen och han bedömde att högens gravgömma vara skadad och därför en mindre arkeologisk undersökning önskvärd. Han vände sig för denna undersökning till Arkeologiska forskningslaboratoriet och vi beslöt att göra en efterundersökning i form av en seminariegrävning våren 1988. Innan undersökningen startade röjdes högen för sly på bekostnad av RAÄ genom markägaren Lennart Karlsson. Tiden för utgrävningen och deltagare Utgrävningen pågick från 1988 t.o.m. 1992 under huvudsakligen maj månad. Deltagare i utgrävningen var 1988 professor Birgit Arrhenius, Arrhenius • Gullhögen text • 3 utgrävningsledare, samt seminarieeleverna Louise Deutgen, Henry Freij, Mats Fyhr, Ann-Marie Hansson, Inger Hedengran, Lars G. Henricson, Birgitta M. Johansson, Kerstin Lidén, Lisa Deutsch, Anita Malmius, Sophie Nyström, Britta Stenberg Tyrefors, Lars Sundkvist och Siw Wikström. Som traktorförare tjänstgjorde markägaren Lennarts Karlsson under hela grävningstiden. Under de påföljande åren 1989–1992 deltog inte längre Louise Deutgen, Inger Hedengran, Birgitta Johansson, Lisa Deutsch, Sophie Nyström, Birgitta Stenberg Tyrefors eller Siw Wikström och efter 1990 slutade Henry Freij. Istället tillkom Helena Fennö och Sven Isaksson 1991, samt Karl-Johan Ekstrand och Gunilla Eriksson 1992. Under 1988– 1990 tjänstgjorde Henry Freij som förste man, 1991 hade Mats Fyhr och Kerstin Lidén denna position och 1992 var Sven Isaksson förste man. Kjell Persson och Lena Holmquist Olausson medverkade vid lodfotografering med laboratoriets för dylika ändamål byggda mast. Kjell Persson övertog efter Henry Freij ansvaret för uppmätning och kartering. Lars G. Henricson ritade de stora huvudprofilerna, som sedan renritades av Bo Zachrisson. Uppmätning och yttre besiktning av högen Uppmätningen av högen gjordes av Henry Freij med hjälp av en Wild T2-teodolit. Höjd och sidovinklar mättes från två punkter väster respektive öster om högen. Avläsningarna gjordes mot en stav av fix längd som fördes med ca 1 m steg längs parallella linjer med 1 m inbördes avstånd. Den avmätta ytan var 35×35 m. En lokal höjdfix 25,66 m ö.h. etablerades på berget norr om högen och utmärktes med ett rött kors vid x338,8/y115,9. För bättre åtkomlighet från söder etablerades en andra höjdreferens på högsta punkten på stenen vid x316,5/y134,5 med samma höjd. Höjden överfördes från en allmän höjdfix 22,29 m ö.h. belägen 1 km NNO om högen. De uppmätta vinklarna omräknades med dator till linjära mått och genom interpolering skapades en matris 36×36 med höjdmått i 1 m-intervall. Med matrisen som bas ritades en isaritmkarta med 0,2 m ekvidistans (fig. 2). Kartan försågs med det i N–S upprättade koordinatsystemet. Högen hade en närmast oval form med sin största diameter i nord–sydlig riktning. I söder hade dock ett område blivit bortschaktat, enligt uppgift en grustäkt företagen av den förre ägaren. Isaritmkartan visade att uppgiften stämde så till vida att jorden vid det skadade området var bort- 4 • Gullhögen text • Arrhenius förd. Enligt de beräkningar som Freij utförde med hjälp av isaritmkartan hade högen ursprungligen haft en volym av 1 305 m3, av vilka 152 var bortförda (dvs. en dryg tiondel). Högens största diameter från norr till söder var 31 m och från öst till väst 26 m. Största uppmätta höjd över ursprunglig marknivå var 4,8 m (fig. 3). Högen hade en förhållandevis jämn sluttning i nord–sydlig riktning medan öst- och västsidan var brantare. I båda riktningar fanns spår av insjunkningar, sannolikt föranledda av att högen byggts i fler etapper och påverkats av grävlingarnas gångar. Högen var upptill försedd med en platå, närmast rektangulär med sin största utsträckning i öst–västlig riktning, 7 m, medan bredden i nord–sydlig riktning endast var ca 5 m (jfr fig. 2). Högen var vid utgrävningens början bebodd av grävlingar vars utgång från grytet syntes omedelbart vid kanten av platån (fig. 4). Intill grythålet låg rikligt med kol. Från platån har man en vid utsikt över nejden med i norr kyrkan och den intill liggande Brunnshögen tvärs över dalen, medan i söder synes Storån med sin bro med runstenshäll. Utgrävningens förlopp Efter slyrensning, inmätning samt fotografering startade utgrävningen i högens sydöstra kvadrant där tidigare en skada fanns, enligt uppgift på grund av en grustäkt. Med hjälp av traktor avlägsnades ytjorden och det visade sig då att högen var skiktad, dvs. uppbyggd av grästorvor. Inte några som helst spår av grusfyllning kunde iakttagas. Ett av de första fynden, påträffat vid den tvärgående mittprofilen, profil 1 vid x320, var ett grovt T-format järnföremål, F9 (fyndfoto 1), mest sannolikt en sentida dubb för fastsättande av ett redskap (ursprungligen tolkat som en torshammare), som låg nedtryckt i det lager av skiktad grästorv som i öster började ca 30 cm under nuvarande markyta. Intill järndubben fanns rester av en stubbe och dubben har sannolikt dragits ned av trädets rötter. Högre upp mot högens krön var ett större område omrört, en störning som orsakats av grävlingsgrytet (fig. 4c). Här och var påträffades här kolsamlingar som emellertid kunde ha släpats dit av grävlingarna. Först när vi kom bort till den nord–sydliga huvudprofilen, profil 2, invid y120, framgick det att kolet sannolikt härrörde från ett ytligt liggande kolfyllt dike av samma slag som påträffades längre ner i högen (se avsnittet Högens och gravarnas konstruktion). Grävlingarnas aktivitet omöjliggjorde dock en fullständig kartering av detta koldike som kan ha haft en diameter av 3,5–4,5 m och möjligen legat mer eller mindre direkt under ytan på topplatån. Det längre ner i högen påträffade cirkulära, med kol fyllda, diket iakttogs först längst i öster i samband med arbete vid den öst–västgående huvudprofilen, profil 1. Efter att ha lokaliserat koldiket kunde vi sedan följa detta dels med hjälp av borrning med en jordsond, dels med direkt frampreparering (fig. 5). Jordsonden visade att det funnits ytterligare ett kolfyllt dike beläget i högens periferi som preparerades fram i den sydöstra kvadranten (fig. 6–7). Arbetet kom att nästföljande säsong inrikta sig på att följa den nivå som utgjorde toppskiktet av det mellersta kolfyllda diket in mot centrum. Den först uttagna kvadranten utvidgades ytterligare ett par meter åt väster och norr. Det visade sig att framtagandet av koldiket var besvärligt då kolet låg så hårt packat att det omedelbart vällde ut om man gick det minsta ner i kolet (fig. 8). I ett par fall lyckades någon innan ringen var lokaliserad i detalj trampa igenom det lager av grästorvor som täckte kolet och sjönk ner i kollagret. Ett av problemen med lokaliseringen av det cirkulära diket var att det hade varierande bredd och dessutom något varierande ytnivå, där nivåskillnader om 30–40 cm förelåg mellan öst- och västsidan (profil 1) medan variationen mellan syd- och norrsidan var betydligt mindre (profil 2). Variationen har sannolikt att göra med högens uppbyggnad av grästorvor, där det visade sig att den västra sidan var betydligt mera uppbyggd än den östra sidan, dvs. att högen var placerad på en naturlig förhöjning som i öster utgjordes av det fasta berget på vilket man ursprungligen lagt ett röse över vilken högen byggts. Vid byggandet av högen var man tvungen att kompensera för röset och den vikingatida påbyggnadens sluttning mot väster. Man kan studera detta i den tvärgående stora mittprofilen (profil 1) där torvorna har en bitvis kraftig lutning i väster. Torvornas lutning kan delvis också förklaras av att högen genomgått en sättning kanske beroende på att kolet som lagts på röset sjunkit ihop (se avsnittet Högens och gravarnas konstruktion). Då det var meningen att högen skulle återställas efter grävningen blev utgrävningsstrategien beroende av skillnaderna mellan högens västra och dess östra delar. I öster beslöt vi att gräva ut i stort sett hela den östra halvan och endast lämnande en smal remsa utgörande den östra delen av den Ö–V-gående huvudprofilen, profil 1, medan vi i väster beslöt att lämna så stora delar som möjligt av högen intakta. För att minimera rasrisken grävde vi också ut högen i etapper med trappstegsavsatser (fig. 8– 9). Etappgrävning visade sig vara ett utomordentligt lyckat grepp ur rent grävningsteknisk syn- punkt, vi upplevde inga ras till trots för att stora jordmassor stod blottade över flera säsonger. Emellertid försvårade denna metodik självfallet överblicken över högens hela konstruktion i fält. När utgrävningen påbörjades hade vi ännu inte tillgång till ett CAD-system och inte heller en datoriserad s.k. totalstation för uppmätning i fält. Med hänsyn till att dessa hjälpmedel saknades, fungerade både uppmätningsteknik och överförande av fältdata senare till ett CAD-system på en dator inne i laboratoriet förvånande väl med hänsyn till de stora höjdskillnader som förelåg i högen. Under åren 1988, 1989 och 1990 ägnades utgrävningen i stort sett åt att gräva ända till botten i den utvidgade sydöstra kvadranten. Härvid påträffades inemot centrum ett röse (fig. 9–12). I nivå med rösets övre nivå togs en serie fosfatprover i grästorven (fig. 13). Fosfatanalysen visade förhöjda värden vilket antyder att torvorna bör ha tagits från av människor påverkad mark. Detta är av intresse då kvartärgeologerna under ledning av prof. Urve Miller (Miller, bilaga 8) visade att grästorven hämtats från strandbunden mark. Därefter rensades kvadranten ned till den bottennivå som röset vilade på. Redan ut emot högens kant i sydöst hade påträffats enstaka vita brända ben. När benhorisonten följdes fram emot röset visade det sig att de glest spridda benen följde en horisont som låg i nivå med bottenstenarna i röset. Denna horisont karakteriserades av ett brunrött lager liknande en gammal markhorisont. Två prover togs från denna markhorisont för fytolitanalys som utfördes av Liselotte Bergström (Bergström, bilaga 2). Det ena provet togs direkt utanför röset (F343) medan det andra provet (F 342) togs under röset. Båda visade gräsinnehåll som dock var mindre under röset. Den sistnämnda skillnaden kan bero på att prov 343 var direkt överlagrat av den påförda grästorven från den vikingatida högen och att därigenom fytoliter från torven blandats in i den ursprungliga markhorisonten. Fytolitanalysen är i varje fall en klar indikation på att marken bevarats öppen från förromersk järnålder, när röset anlades, och ända in i vikingatid. Fram emot mittröset påträffades kol men i motsats mot koldikena bestod detta kollager av löst staplade pinnar, 30–50 cm långa lagda över delar av mittröset, se profil 1– 2 och fig. 5. Under detta kollager kom ånyo en markhorisont fram, dvs. denna markhorisont låg ovanpå mittröset men under kollagret. För att ta fram mittröset bröts 1989 den öst– västliga huvudprofilen, profil 1. Därvid påträffades ca 30 cm innanför profilen mot norr ett vikingatida svärd som stod mer eller mindre lodrätt nedtryckt i mittrösets ovandel samt invid svärdet intill varandra tre lerkärl fyllda med brända ben Arrhenius • Gullhögen text • 5 (fig. 14). Det framgick klart att denna vikingatida grav var sekundär i förhållande till mittröset. Den vikingatida graven var begränsad av ett antal mindre stenar som låg ovanpå mittrösets större stenar (fig. 10). Längre söderut hade i nivå med det mellersta koldiket påträffats ett antal löst liggande stenar som föreföll vara utkastade från mittröset möjligen i anslutning till anläggande av den vikingatida sekundärgraven (hädanefter kallad grav C). Bland dessa stenar var en alldeles plan romboidisk sten som vi gav arbetsnamnet offerbord (fyndfoto 3). Eftersom vi uppfattade mittröset som byggt över en grav fortsatte utgrävningen efter det att mittröset preparerats fram, där dock den norra kanten fick stå med högens torvfyllning orörd i den första omgången. Genom borrning med marksonden visste vi att stenrösets kant låg omedelbart norr om x324/y118 där vi lät en profil stå kvar samtidigt som stenarna lyftes söder om denna profil. Det visade sig härvid att stenarna i röset som inemot mitten var staplade i två lager (där den vikingatida graven C var anlagd låg stenarna i tre lager) låg direkt på orörd fast mark där t.o.m. ljung som växte på berghällen var bevarad. Mittröset täckte således ingen gravanläggning. Den fortsatta grävningen 1991 och 1992 kom vi nu att ägna den norra delen av gravhögen. Först och främst preparerade vi här fram den sista delen av mittröset som här bestod av stenblock, drygt meterstora (fig. 15). Blocken var lagda så att de bildade en distinkt spets. Med hänsyn tagen till att den vikingatida graven C sannolikt skadat den sydöstra kanten, medan rösets nordvästra kant förefaller vara tämligen intakt med en markant raksida som i söder avslutas i en mjukt rundad sydände, så är det möjligt att det nu oregelbundna, närmast femsidiga, stenröset ursprungligen var avsedd att avbilda en båtform. Redan vid den sydliga kanten av röset hade vi påträffat brända ben, från vad vi kom att beteckna som grav A. I samband med att vi bröt mittröset påträffade vi i dess östra kant vid x324/y122 en sten med en skålgrop (fig. 16). Skålgropen fanns visserligen på stenens översida, men var inte särskilt väl markerad och det är därför möjligt att stenen av en slump hamnat i mittröset. Men även en sten med markanta vittringsfåror låg i röset (fig. 17). Ca 7 m söder om skålgropsstenen påträffades ett järnföremål som emellertid endast hade bevarats som ett korrosionsavtryck på en sten (fig. 18). Det hade formen av ett spiralformat föremål (fyndfoto 5). Ett motsvarande men bättre bevarat spiralformat nålhuvud (fyndfoto 4) hittades ca 3 m nordost om skålgropsstenen, placerat intill det brunfärgade lager som representerade den ursprungliga markytan. 6 • Gullhögen text • Arrhenius Över hela området kring den östra kanten av mittröset mellan x324 och x326 låg spridda brända ben som vi hade bedömt tillhöra brandgrav A. Även spiralerna synes ha tillhört brandgrav A. Mera osäkra blev vi när vi träffade på en liten ansamling ben ännu längre norrut intill en av kantstenarna vid x326,5/y124. Vi har kallat dessa A-B, då vi vid utgrävningen inte var helt säkra på till vilken kremering dessa ben hörde (jfr Larje, bilaga 7). Med hänsyn till hur spridda benen överhuvudtaget var i brandgrav A skulle jag numera vara mest benägen att även räkna dessa ben till brandgrav A. Påpekas bör dock att fragmenteringsgraden av dessa ben skulle kunna antyda att de hörde till brandgrav B. Men som Larje framhåller i sin redovisning av grav 3, en av gravarna som låg närmast Gullhögen (Isaksson & Arrhenius, bilaga 9, samt Larje, bilaga 10), kan fragmenteringsgraden bero på att materialet vattensållades inne i laboratoriet istället för att sållas ute i fält. Sedan vi i norr påträffat det perifera och mellersta koldiket (jfr profil 2), träffade vi på en allt större koncentration av brända ben ca 1–2 m norr om mittröset. Toppen av högen var inom detta område totalt söndergrävd av grävlingsgångar som t.o.m. nådde ända ner till samma djup som mittröset. Vi bestämde oss att ta in större delen av denna koncentration för sållning inne i laboratoriet och härvid kom också bensamlingen F135, det vi kallat A-B, med. Skälen till att vi bestämde oss för en finsållning i laboratoriet var dels den otjänliga väderleken, men också att vi här påträffade en serie mycket dyrbara gravgåvor. Denna grav hade ett mycket koncentrerat brandlager, och kom hädanefter att kallas grav B. Tillvägagångssättet att ta in gravens brandlager i laboratoriet visade sig ha stora fördelar, då vi vid finsållning och flotering inne i laboratoriet fick fram ett mycket stort och delvis unikt organiskt fyndmaterial (Hansson, bilaga 5). Utgrävningen avslutades våren 1992 då det sista av högens fyllning norr om röset undersöktes. Samtidigt kompletterades det schakt som redan 1989 påbörjats för att undersöka högens sydvästra del. Det visade sig att här liksom i botten av den norra delen låg en oregelbunden stenpackning (fig. 15) som sannolikt till stora delar var en naturlig stensamling men som påbättrats för att ge en bra och jämn undergrund till den påförda grästorven. Högens och gravarnas konstruktion Som ovan antytts är högen byggd över en vikingatida grav, C, samt minst två äldre gravar, nämligen grav A och grav B. Den äldsta anläggningen, mittröset, hade formen av ett närmast femsidigt flak av stenar, mot mitten skiktat i två lager med stenar i storleken 30–50 cm. Längst i norr är rösets norra, triangulära spets kantad med en rad av meterstora block, som också bildar en här utdragen spets. Innanför triangelspetsen påträffades här det mindre block som var försett med en skålgrop. De stora stenarna var sannolikt lagda för att motverka backens ojämnheter, dvs. ge stenflaket en relativt jämn yta. Under flaket påträffades här och var den gamla markytan som bestod av ett tunt jordskikt ovanpå berg och var bevuxen med ljung. På ett par ställen låg stenarna direkt på berget, men mestadels var det jordlager som låg mellan röset och berget 10–20 cm tjockt. Till denna anläggning hörde sannolikt de spridda brända ben som påträffades lagda direkt på den ursprungliga markytan längs kanten eller på stenröset, här benämnt grav A (fig. 19). Bland dessa ben, som var vitbrända men inte särskilt fragmenterade (fyndfoto 8), påträffades ytterst ringa kol samt några små hartstätningsfragment (fyndfoto 6) och ett ornerat benfragment (fyndfoto 7). I norr utanför stenröset påträffades en annan och mera koncentrerad bensamling, här kallad grav B (fig. 19). Denna bensamling, där benen var vitbrända men betydligt mer finkrossade än i grav A, låg i ett tydligt och väl begränsat brandlager med kol och artefakter. Ovanpå det lager som innehöll brandlagret B (jfr profil 1, x328–335) fanns spår av en ytterligare markyta, dvs. ett rostfärgat tunt jordlager. Man kunde iakttaga en svag välvning av denna markyta i nord–sydlig riktning som gav en antydan om att brandlagret var täckt av en låg kulle med enstaka kantstenar. Kanten var dock inte tydligt markerad i väst–östlig riktning och vi kunde därför i fält inte klart skönja grav B:s ytterkontur. Ovanpå det mittröse kring vilken bensamling A var orienterad låg ett lager kol bestående av pinnar och grenar orienterade utan någon synbar ordning. Detta kolskikt täckte delar av mittröset. Mellan kolskiktet och stenarna fanns mestadels ett tunt fast lerblandat jordlager, 5–10 cm tjockt, som förhindrat att kolet trängt ner i mellanrummet mellan stenarna och inte heller nådde ner till den ursprungliga markytan, i vilken rösets stenar var nedsjunkna. Det var därför uppenbart att kolet placerats på röset långt efter att detta anlagts. Bland kolet fanns flera obrända eller dåligt brända stycken (fyndfoto 2), och därför antog vi redan i fält att denna kolsamling var kolad på platsen. I den centrala delen av röset något förskjutet mot norr påträffades några slarvigt lagda mindre stenar som visade sig täcka den vikingatida graven C (fig. 10). Den vikingatida gravsättningen var inte täckt av kolet som stoppade ca 0,5 m från detta toppröse (jfr profil 1 och 2 samt fig. 5, 11 och 14). Ovanpå mittröset med sitt kolskikt och vikingatida grav låg grästorven pressad tätt intill anläggningarna. Torven bestod av parvis sammanlagda torvor, dvs. lagda så att rotdelen låg mot rotdel varvid grässvålen bildade en brunaktig färgning med en närmast spetsoval form (fig. 21–22). I allmänhet kunde man se grästorvornas form i detalj men på den vikingatida gravens östra sida var torvskiktningen något otydlig, möjligen beroende på att man här använt en mera leraktig torv, med delvis försvunnen grässvål. Det fanns också andra partier inom den ca 3 m höga torvstapeln vilka var något lerigare respektive sandigare och där själva grässvålen var otydligare. Som framgår av profil 1 låg torvorna staplade i plana skikt över hela graven. Endast i väster lutade torvorna något. Detta kan bero på en sättning i högen i väster som kan ha att göra med förändringar som skedde vid kolningen ovanpå mittröset och anläggandet av det mellersta koldiket (jfr nedan). Torvornas plana läge ger en antydan om att högen byggts upp systematiskt nivå för nivå. Vid den första etappen anlade man det ytterst belägna koldiket i periferin och man täckte delar av mittröset med kol. Man täckte dessa anläggningar med ett i söder, väster och öster cirka 1 m tjockt torvlager som emellertid tunnade av mot mitten och norrut. Torvlagret kom att täcka grav A samt mittröset, och vid den norra periferin grav B. Att man gjorde ett uppehåll vid denna nivå antyds av att vi här når botten av det större mellersta koldiket, men också av att vi här kan spåra en viss skillnad i högens yttre konturer (jfr profil 1, y128–129, profil 2, x315– 316, samt fig. 23), där västsidan och sydsidan har en mycket flackare kontur än den mer branta (sannolikt ursprungliga) kontur som öst- och nordsidan uppvisar. En del av fortsättningen av svackan i profil l kan säkert förklaras av den sentida s.k. grustäkten, men såsom framgår av Freijs uppmätning (fig. 2) synes täkten ej gå längre än till x312, medan svackan fortsätter högre upp. Det är därför sannolikt att vi här har att göra med ett etappmål, ca 1 m över ursprunglig marknivå. Vid denna nivå har man anlagt den vikingatida graven som lades direkt ovanpå mittrösets topp och täcktes av en del mindre stenar (fig. 10). Material för det mellersta koldiket lades ut antingen som obränt trä eller som kol. Vid den därpå följande etapp 2 täckte man det mellersta koldiket och den vikingatida graven med ca 1,5 m grästorv och nådde därmed etapp 3. Vid etapp 3, då man befinner sig nära högens topp anlägger man det sista koldiket som täcks med ytterligare ett ca 0,5–1 m tjockt torvlager. Det grästorvlager som lades på vid etapp 3 är nu starkt Arrhenius • Gullhögen text • 7 eroderat. Som ovan påpekats har också det sist anlagda koldiket blivit skadat av de grävlingsgryt och gångar som fanns i högens topp. Koldikenas mor fologi morfologi Koldikena var en fornlämningsform som tidigare inte beskrivits och som vållade oss åtskilligt huvudbry. Karakteristiskt för de cirkulära dikena fyllda med kol var att de bestod av mer eller mindre starkt förkolnade kvistar och grenar beskrivna av Bartholin (bilaga 1 samt fig. 5 ). Grenarna och kvistarna hade en maximal längd mellan 5 och 10 cm. Ett påfallande drag var att kolsamlingarna låg under mycket hård press av ovanliggande torvlager (fig. 24) vilket gjorde att när vi försökte preparera fram dikena, dessa ofta förlorade sin form och vällde ut på en större yta. Man kunde också se i profilerna, både de här redovisade och ett större antal småprofiler som vi gjorde under utgrävningens förlopp, att koldikena ofta var delade i parallella enheter intill varandra så att t.ex. det mellersta diket på flera ställen har delats upp i mer eller mindre separata linser (vid profil 1 vid y115–118 och profil 2 mellan x327–329 samt mellan x317–318/ y130–132). I det sistnämnda fallet vid x317–318/ y130–131 har man faktiskt utvidgat ringen för att intill en större jordfast sten lägga en större kolsamling av fint huggna 5×5 cm stora kolstycken i en ganska tjock lins (fig. 25). Skälet till denna utvidgning kan ha varit att de vikingatida gravkonstruktörerna här träffat på ett äldre lager av finkrossat kol, sannolikt från grav A (fig. 26) (vilket framgick av 14C-dateringar, se avsnittet Koldikenas datering). Den större jordfasta sten liksom mindre stenar i dess närhet som fanns här visade stark eldpåverkan. Om dessa delningar också karakteriserade det yttersta koldiket beläget i högens periferi, vet vi inte, eftersom det endast blev frampreparerat på ett mindre område (i öster vid x320–322/y129–130) och i övrigt karterades med hjälp av borrning och där det påträffades i de stora huvudprofilerna (i profil 2 i norr, profil 1 i öster samt fig. 23). Detta koldike var i söder där högen varit utsatt för grustäkt endast bevarad som en ganska tunn mörkfärgning som först kom fram när vi gjorde den sista avrensningen av detta område (fig. 6–7). Allt talar dock för att det perifera koldiket i stort hade samma innehåll och struktur som de mellersta och översta koldikena. Koldikena var i motsats mot högen nästan cirkelrunda. Det perifera koldiket hade en diameter som maximalt uppgått till 21 m (i de delar som endast redovisats med borrning har den exakta diametern varit svår att utröna), det mellersta koldiket hade en maximal diameter av 16 8 • Gullhögen text • Arrhenius m, medan koldiket i toppen torde ha haft en maximal diameter av 4,5 m. Tjockleken på koldikena kunde liksom bredden växla (speciellt där diket delades såsom vi hade tillfälle att detaljstudera på det mellersta diket, men synes i huvudsak röra sig om 10–35 cm (i vissa fall ända upp till 50 cm) och en bredd av upp till 50 cm. Sammanlagt kan man antaga att koldikena har rymt minst 10 m3 kol. Koldikena och mittrösets koltäckning – datering och relation till gravläggningar na gravläggningarna Som framgår av ovanstående redovisning är koldikena direkt anknutna till byggandet av storhögen. Man kan visserligen notera att det perifera diket hade en något mindre diameter än högen men löpte i stort parallellt med högens ytterkontur även om detta dike inte hade den ovala form som högen hade. Den ovala formen på högen ger emellertid inte intryck av att ha varit en avsedd form utan kan ha uppstått i samband med bygget. Man kan också notera att det mellersta koldiket är något förskjutet i förhållande till högens topp men den förskjutningen synes vara beroende av den vikingatida gravens läge. Den vikingatida graven är således placerad i mitten av koldiket men förskjuten i förhållande till högens topp. Detta förhållande visar oss att koldikena är direkt knutna till anläggandet av den vikingatida graven. Denna hypotes konfirmeras av de fem 14C-dateringar på koldikena som har utförts (tabell 1, fig. 27). Två av dateringarna, utförda med traditionell dateringsmetodik och tagna i det mellersta koldiket, gav kalibrerat med 2σ åldern 710–1020 cal AD respektive 690–1020 cal AD. Ytterligare ett prov togs vid förgreningen av det mellersta koldiket vid x317–318/y130–132, vilket gav 2σ-intervallet 680–990 cal AD. I samma grop fanns dock även mera finkrossad kol och här togs ett prov som med acceleratordatering gav ett betydligt äldre värde, nämligen 400 cal BC–350 cal AD (2σ). Som ovan framhållits har vi här sannolikt fått fram kol från den äldsta gravanläggningen, grav A. Det förefaller sannolikt att man förtjockade och förgrenade den mellersta koldiket vid detta område just på grund av att man här iakttagit en äldre begravning. Vidare togs ett kolprov från det träkol som täckte mittrösets yttre delar. Dateringen gav kalibrerat med 2σ intervallet 670–980 cal AD, vilket visar att även detta kol var praktiskt taget samtida med koldikena. Bredden i dateringarna från 670 till 1030 cal AD ligger inom felmarginalerna vanliga för vikingatiden och sammanfaller med de två dateringar av sädeskorn som påträffades strödda på den markyta som fanns vid den vikingatida gravens anläggning där acceleratordateringar kalibrerade med 2σ gav 710–1020 cal AD respektive 660–980 cal AD. Sammanlagt ger dessa dateringar en klar anknytning till vikingatid och skall ses mot bakgrund av att svärdet i den vikingatida graven kan dateras till 800-talets senare del. Det är således ganska klart att anläggandet av koldiken och täckandet av mittröset med kol är en aktivitet som direkt hör samman med byggandet av den vikingatida grav för vilken också den mäktiga torvhög restes som kom att dölja dessa kolsamlingar. Man kan diskutera hur själva förkolningen har gått till. Thomas Bartholin, som gjorde ett dagslångt besök på platsen när det mellersta koldiket var frampreparerat på flera ställen, anser att kolet kolats på annan plats för att därefter placeras i högen. Han avvisar därmed den tolkning som gjordes av oss i samband med utgrävningen, nämligen att kolet kolats i själva högen i samband med att denna byggdes. Skälet för att Bartholin avvisade denna tolkning var framför allt att man inte på den grästorv som omgav kolet kunde se någon eldpåverkan i form av rödfärgning eller asklager. Skälen för att vi antog att kolet framställts i samband med högens byggande var dels det förhållande att på många ställen förkolningen inte var fullständig utan delar av trästycken kunde vara helt oförkolnade. Ett annat skäl var att mellan kolet påträffades tjärklumpar som måste ha kommit dit i samband med kolningen. Det tredje skälet för att vi antog att förkolningen skett på platsen var torvlagrets hårdhet i anslutning till kolet som gjorde att kolet låg inpressat och vällde ut när vi lättade på torvlagret intill koldikena. På flera ställen, innan vi riktigt visste hur det mellersta koldiket var lokaliserat, gick vi direkt ovanpå koldiket med dess torvskal, vilket emellertid brast om man rörde sig oförsiktigt. Vid de prov på grästorv från högen som vi tog in till laboratoriet kunde man också visa att torven inte rödfärgades ens vid upphettningar till över 1000 grader utan istället föraskades till ett finkornigt pulver som vi inte kunnat iakttaga vid själva utgrävningen. Det är en gammal sedvänja att använda jord för att täcka ytan av t.ex. en kolmila eller en kolgrop (t.ex. Seymour 1985, s. 36ff). Att som skett här använda grästorv måste ha varit ännu mera effektivt då växtligheten har varit ett ypperligt isolermaterial om torvorna var något fuktade. Ett problem som man måste ha haft var hur man tände på ett koldike och det är sannolikt att de utväxter vi här och var noterade var just dylika tändkanaler. Speciellt svår måste det ha varit att tända det trä som var staplat kring mittröset. Som påpekats ovan gick detta kol aldrig helt fram till toppen av röset där kremeringsurnorna från den vikingatida graven placerades. Det är möjligt att man utnyttjade detta tomrum för påtändningen och att placeringen av urnorna först skedde när kolningen var avslutad. Som framgår av konserveringsrapporten (Fennö, bilaga 4) var det svärd som stuckits lodrätt ned intill krukorna eldpåverkat, men den påverkan synes snarast ha skett på kremeringsbålet, eftersom där fanns brända benbitar inbäddade i korrosionen. Själva kremeringen av de döda synes inte ha skett i gravhögen utan på annan plats. Slutligen gör också det förhållande att man byggt högen i etapper, och att det skett vissa sättningar i högen, det sannolikt att kolet skapades i anslutning till att högen byggdes. Framhållas bör dock att det är svårt för att inte säga omöjligt att med absolut säkerhet avgöra om kolet bränts på platsen eller nedlagts i redan färdigkolat skick. Bartholins hypotes kan därför inte helt tillbakavisas utan man får tills liknande anläggningar påträffats, där man kanske kan göra ännu mera detaljerade studier, anse att båda hypoteser om tillvägagångssättet kan vara möjliga. Gravgåvor Grav A I den äldsta graven, grav A, fanns det förutom brända ben av en person, adult (kön ej bedömbart, se Larje, bilaga 7) även ben av ett får/get, vidare hartstätning, ett litet fragment av ett bearbetat benföremål samt två spiraler av järn, sannolikt spiralhuvudnålar. Järnspiralerna (fyndfoto 4–5) var mycket hårt korroderade, den ena som låg pressad mot en av rösets kantstenar i sydöst var så korroderad att endast ett avtryck kunde tas upp. Den andra spiralen påträffades ca 10 m längre norrut öster om rösets nordliga spets på en betydligt djupare nivå. Detta talar emot att spiralerna skulle kunna ha till hört ett gemensamt föremål, t.ex. en bältehake av järn av den typ som främst påträffats på Bornholm men också i Södermanland (Hjärthner-Holdar 1993, s. 156, fig. 154b) eller vara huvudena till en dubbel spiralhuvudnål av den typ som bl.a. påträffats på Öland, jfr gravfältet vid Långerum (Holgersson 2002, s. 91). Närmast synes spiralerna likna ovandelen till spiralhuvudnålar av brons av den typ som beskrivits av Baudou (1960, s. 80f och Tafel XVII). Som påvisats av Hjärthner-Holdar har i flera fall dessa spiralhuvudnålar av brons påträffats tillsammans med järnföremål i Uppland (HjärthnerHoldar 1993, s. 166f). Att därför i detta fall själva nålarna är av järn tyder på en fortsatt utveckling av Arrhenius • Gullhögen text • 9 typen. En spiralhuvudnål av likartad form men nu gjord av järn är påträffad i Penttala i Nakkila i sydöstra Finland i vad som tolkas som s.k. tarandgravar lagda på ett större stenflak som bildar ett gravfält (Salo 1968, s. 69, nr 20). På mitten av den finländska nålens spiralhuvud finns en utbuktning som tolkats som en spets (fig. 28). Även i vårt fall är mitten en aning förtjockad men synes knappast att ha varit en utstående pik. Salo (1968, s. 98) diskuterar utförligt dateringen av det finländska exemplaret som påträffades tillsammans med en större kniv (svärd?) samt en holkyxa av järn. Tidigare forskning har jämfört nålen med en s.k. spiraltutulus och daterat nålen till den äldsta järnåldern. Som Salo påpekar skulle en sådan datering helt bryta mot övriga gravar på gravfältet och också mot dateringen av de föremål som påträffades tillsammans med nålen. Han föreslår därför sen datering till den yngsta förromerska järnåldern. Salos sena datering är av stort intresse då även ett annat föremål från graven kan ha denna datering. Det gäller det lilla ornerade benfragmentet (fyndfoto 7), ett triangulärt stycke med största bredd av 6 mm med två tvärgående förhöjda lister, som inte är lätt att bestämma till föremålstyp. Det är för smalt för att kunna tillhöra en kam, men skulle möjligen kunna vara en avsplittrad del av en benknapp av den typ Rasch har beskrivit från Öland (Rasch 1997, s. 51) och som också tillhör yngsta förromerska järnålder. En dylik datering gör att den äldsta påträffade kolansamlingen som gav en 14C-datering med ett mittvärde omkring ”år noll” kan höra ihop med grav A och utgöra någon form av gravgåva. Som ovan påpekats var kolet som låg i anslutning till en jordfast sten ett stycke utanför det centrala stenröset mycket finkrossat och av en annan kvalitet än det kol som fanns i det ovanliggande koldiket (jfr fig. 25). Slutligen bör det påpekas att själva gravskicket där de brända benen och övriga föremål var strödda ovanpå och längs sydöstra kanten av röset har nära anknytning till grav 3 på samma gravfält, en vapengrav som tillhör första århundradet e.Kr (Isaksson & Arrhenius, bilaga 9). Sammanfattande kan anföras att grav A innehöll en ovanlig föremålsform, spiralhuvudnålar av järn. Osteologiskt kunde man inte göra en könsbedömning men nålarna och den förmodade benknappen antyder att gravläggningen tillhört en kvinna. Fynduppgifter F 44 Hartstätning m. triangulärt tvärsnitt (fyndfoto 6). 10 • Gullhögen text • Arrhenius F 83 Finkrossat kol, acceleratordaterat, Ua-1601 (jfr tabell 1, fig. 27). F 121 Avtryck av spiralhuvudnål, endast spiralen (fyndfoto 5). F 178 Litet ornerat benfragment. Orneringen består av 2 förhöjda lister. Största längd 0,6 cm (fyndfoto 7). F 370 Spiralhuvudnål, fragmenterad, av järn, starkt korroderad. Spiralen består av två vindlingar med mera massiv mittdel. Största diameter 3,4 cm, största längd 5,8 cm (fyndfoto 4). Grav B Grav B innehöll en serie ovanliga och prestigefyllda föremål, nämligen fragment av en ormhuvudring (fyndfoto 16) och fragment av två till tre glasbägare – en s.k. cirkusbägare (fyndfoto 24–25) och en till två s.k. schlangenfädenglas (fyndfoto 21–22) (jfr Henricsons bestämning, bilaga 6). En stor ihopsmält silverklump (fyndfoto 12) kan möjligen komma från en fibula. Två små kamfragment från en enskiktad kam (fyndfoto 15) av den typ som karakteriserar yngre romersk järnålder (Brynja 1998, s. 91), en datering som också gäller för fragmentet av en cylindrisk bärnstenspärla (fyndfoto 14). Det förefaller som om glasen och ormhuvudringen varit arvegods då dessa föremål i regel dateras till C1b medan kammen och bärnstenspärlan kan vara en generation yngre. Därjämte ingår ytterligare en blå glaspärla (fyndfoto 19) och sannolikt fragment från ytterligare glaspärlor. Slutligen en järnkniv med bevarat bronsbeslag till handtaget (fyndfoto 9). Några fragment av ett lerkärl (fyndfoto 13) ingår också bland gravgåvorna. Björnfalanger visar att den döde legat på en björnfäll. Andersson som i en artikel omnämner fragmenten av cirkusbägaren och fragmentet av ormhuvudringen (Andersson 2001, s. 225) anger att cirkusbägaren måste ha varit fragmentarisk redan vid nedläggningen i graven. Detta är fullt möjligt men svårt att verifiera då det finns ett stort antal försmälta glasklumpar. Helt säkert är att ormhuvudringen av vilket endast ett vulstornerat parti återstår knappast kan ha varit komplett vid gravläggningen då det visar tydliga spår efter att ha blivit avhugget. Sammanfattande kan anföras om grav B att graven med sitt innehåll av glasbägare och ormhuvudring ansluter sig till en klar grupp av högreståndsgravar med import från Uppland och Västmanland (Andersson 2001). Cirkusglaset är det enda i sitt slag som påträffats i Sverige (jfr fig. 29). Osteologiskt har man inte kunnat könsbedöma graven men fynden av dryckeskärl, pärlor och en möjlig silverfibula samt frånvaron av vapen antyder att graven varit anlagd för en kvinna, dvs. en av de många rika kvinnogravar som finns från denna tid i Västmanland och Uppland (jfr Andersson 2001, s. 226f). Fynduppgifter F438 Schlangenfädenglas (fyndfoto 22, jfr 21 och 23). Se Henricson, bilaga 6. F441 Mörkblå glaspärla. Största diameter 1,12 cm (fyndfoto 19). F479 Liten smältklump av guld. Största diameter 0,2 cm, vikt 0,1 g (fyndfoto 11). F479 Keramik, varav en mynningsbit, lätt insvängd. Fint gods. Tjocklek 0,7 cm (fyndfoto 13). F473 Liten smältklump av silver. Största diameter 0,5 cm (fyndfoto 10). F503 Cirkusglas (fyndfoto 24, jfr 25). Se Henricson, bilaga 6 F507 Schlangenfädenglas (fyndfoto 21). Se Henricson, bilaga 6. F522 Schlangenfädenglas. Se Henricson, bilaga 6. F531 Cirkusglas (fyndfoto 25). Se Henricson, bilaga 6. F606 Större smältklump av silver. Största diameter l,5 cm, vikt 20 g (fyndfoto 12). F622 Fragment av ormhuvudring av guld samt ett litet fragment från en av vulsterna. Ringen är ornerad med längsgående vulster (sammanlagt 7) där varannan vulst är tvärräfflad (jfr fyndfoto 16c). Största längd 11 cm, största bredd 10 cm, tjocklek 8 cm, vikt 2 g (fyndfoto 16). F623 Två sammanhörande kamfragment av enkelskiktad kam med avsats för tänderna. Största längd 1,6 cm (fyndfoto 15). F644 Kniv av järn med bronsbeslag. Största längd 15 cm. eggens största bredd 1,8 cm (fyndfoto 9). F661 Fragmentarisk cylindrisk, facetterad (?) bärnstenspärla. Största diameter 0,37 cm (fyndfoto 14). Grav C Grav C innehöll tre lerkärl placerade mer eller mindre ovanpå varandra innehållande brända ben. I den översta krukan, kärl I (fyndfoto 26), fanns de brända benen av en ung kvinna samt ett litet bryne (fyndfoto 27). I kärl II (fyndfoto 28) fanns de brända benen av en vuxen man, samt djurben av en häst och hund och köttrika delar av nöt och småbovid, möjligen får, medan kärl III (fyndfoto 30) innehöll människo- och djurben från samma kremering som kärl II. Överst i kärl II låg de obrända benen av två tuppar (fyndfoto 29). Stående i vertikal ställning var ett svärd nedstucket så att det följde de uppstaplade krukorna. Svärdet (fyndfoto 31) som var ett typiskt s.k. Hsvärd med inläggningar, tauschering, med vertikal striering av trådar gjorda av mässing på hjalt och knapp. Såväl överhjaltet som underhjaltet är på undersidan försedda med en skiva gjord av förgyllt silver. På underhjaltet hade denna skiva glidit ur läge ner på själva svärdet. Svaga spår av mönsterdamaskering kan iakttagas på svärdets mittparti. I samma kruka som kvinnobenen fanns också ett litet välpolerat bryne av grå skiffer. I denna kruka som var sönderslagen låg bland de urfallna benen några helt genomkorroderade järnfragment. Svärdet ger en datering till sent 800-tal vilket väl överensstämmer med koldikenas datering. Som påvisats av Nordberg (2002, s. 18f) förekommer sedvänjan att sticka ner svärdet vertikalt i flera gravar i Mälarlandskapen och kan jämföras med sedan att ställa en yxa eller spjut vertikalt i gravhögen, något som förekommer både i Norge och på Åland. Mera ovanligt är att avståndet mellan överhjalt och underhjalt endast är 8 cm vilket gör att svärdet måste ha tillhört en ovanligt finlemmad person, den normala storleken på greppet är omkring 10–12 cm. Detta gör att man kan ifrågasätta om svärdet verkligen tillhört den gravlagda mannen eller om det egentligen var en tillhörighet till den unga kvinnan. Det var ju också i hennes kruka som brynet låg med vilket svärdet kunde poleras. Noteras bör att kvinnans ben var helt separerade med undantag från två rörben från ett obestämbart djur som låg i sålljorden utanför krukan. I kruka II och III, där mannen låg, fanns rikligt med djurben, där både hästen och hunden men också de obrända tupparna kan anses ha ett visst statusvärde. Därför skulle man ha väntat sig att svärdet också tillhörde mannen som då är den person till vilken graven tillägnats. Men det finns ytterligare en detalj som gör att man är tveksam att använda den generella tolkningen där kvinnan varit en offergåva. Det förhållandet att inte en enda detalj av klädedräkten bevarats hos varken mannen och kvinnan är förvisso ytterst förbryllande och ovanlig. En bältesölja, en ringnål eller en fibula av brons eller ädelmetall skulle vara förväntade gravgåvor särskilt med hänsyn till det dyrbara svärdet. Är kanske båda personerna offer, dvs. utgör deltagare i en kultisk ceremoni? Av ovanstående framgår att tolkningen av den vikingatida graven inte är helt entydig och att det kultiska inslaget inte bara gäller själva högen med koldikena utan också gravgåvorna. Påpekas bör också den omfattande offringen av makrofossil (Hansson, bilaga 5) som lagts ovanpå grav B i samband med att den vikingatida graven anlades. Arrhenius • Gullhögen text • 11 Fynduppgifter F174 Kruka I. Tunnformig av grovt gods Höjd ca 15 cm, största diameter ca 17 cm, vid botten ca 14 cm, godsets tjocklek 0,7 cm (fyndfoto 26). F174c Bryne av grå skiffer. Största längd 10,5 cm, största bredd 1,5 cm och tjocklek 0,7 cm (fyndfoto 27). F179 och F195c Svärd i två delar. Total längd ca 80 cm. Avståndet mellan hjalt och knapp 8 cm. Bladets längd ca 69 cm. Största bredd 5,5 cm (fyndfoto 31). F195a Kruka II. Tunnformig av grovt gods. Höjd 18,8 cm, största diameter 20,5 cm, vid botten 13,8 cm, godsets tjocklek 0,6 cm (fyndfoto 28). F201a Kruka III. Tunnformig av grovt gods. Höjd ca 17 cm, diameter ca 15 cm, vid botten 12,8 cm, godsets tjocklek 0,6 cm (fyndfoto30). Makrofossil, flera fnr. Se Hansson, bilaga 5 Gravarnas datering Grav A, som är den äldsta graven och som bestod av spridda brända ben och föremål kring mittrösets södra och östra kant, kan med hjälp av föremålen dateras till den yngre förromerska järnåldern. En samling finkrossat kol daterat med acceleratorteknik ansluter till föremålens datering. Grav B, bestående av en låg kulle belägen i norr med ett tydligt avskilt brandlager, kan dateras genom föremålen till yngre romersk järnålder, där kammen, som är ett av gravens yngsta föremål, ger en datering framemot 300 e.Kr. Grav C är knuten till själva högen och är daterad med hjälp av svärdet till omkring 900 e.Kr., en datering som inte motsäges av 14C-dateringar (fig. 30) tagna på kol och makrofossil, även om de senare av naturliga skäl har en mycket vidare ram. Sammanfattning När fältarbetena vid Gullhögen Vackerberga startades var målsättningen att försöka utröna den stora Gullhögens relation till den något mindre Brunnshögen, som ligger inom synhåll tvärs över den dal där en meanderslinga av Storån gått norr om Gullhögen medan den egentliga Storån löper söder om Gullhögen. Brunnshögen hade då varit föremål för undersökningar under ledning av professor Bertil Almgren, seminariet för nordisk fornkunskap i Uppsala. Brunnshögen hade givit märkliga fynd, bl.a. ett granatsmycke från 400-talet (Arrhenius 1985, s. 70). Sannolikt var detta stycke ett arvegods då merparten av gravens föremål synes tillhöra 500-talet. Husby-Långhundra är över- 12 • Gullhögen text • Arrhenius huvudtaget en av Upplands fornminnesrikaste bygder med 1 750 registrerade fornlämningar, varav 50 järnåldersgravfält och sex fornborgar. Av socknens fyra kända runstenar befinner sig två stycken ännu i ursprungligt läge intill Vackerberga gravfält. Den tornlösa kyrkan som också ligger inom synhåll från Gullhögen, på samma sida om Storåns meanderslinga som Brunnshögen, är från ca 1200 och innehåller bl.a. ett triumfkrucifix från samma tid. Intill Vackerberga gravfält ligger en gård med namnet Tibble (dvs. den stora gården) och ursprungligen har gravfältet sannolikt hört till Tibblegården. Det är intressant att notera att Tibblegården sannolikt har haft en förhistorisk pendang på andra sidan om Storåns meanderslinga, en gård på vars mark kyrkan byggdes och Brunnshögen anlades. En viktig väg till kyrkan passerade Tibblegården, vilket omvittnas av runristningen i fast häll belägen intill vägen söder om Gullhögen. Storån som har tangerat båda dessa gårdar är en del av den farled av vattenvägar som från Östersjön gått upp till det övre loppet av Fyrisån för att leda direkt till Gamla Uppsala. Ambrosiani (1961) var den första som gav denna led namnet Långhundraleden och denna led har vid sidan av de vägar som ledde genom Mälaren varit en mycket betydelsefull förbindelse under forntiden, sannolikt med början redan under bronsålder. Vi kan också i de av oss påträffade äldsta gravfynden på Vackerberga gravfält notera de externa kontakter som gravfynden förmedlar. Så hade spiralhuvudnålarna av järn från Gullhögens grav A sin närmaste parallell i Finland. De båda spjutspetsarna av Salos typ B som påträffades i grav 3 (se Isaksson & Arrhenius, bilaga 9) finns både i Finland och på Sveriges fastland – förutom från denna grav och i Västmanland (Nicklasson 1997, s. 272, nr 12) i Öster- och Västergötland (Nicklasson 1997, s. 34) – men synes saknas i övriga landskap. Medan lansar är ett typiskt drag i de 24 vapengravar som påträffats från Upplands förromerska järnålder (jfr Wikborg 1998, s. 31) så är således spjutspetsarna från grav 3 (fyndfoto 36– 37) hitintills unika i Uppland. De kan ha kommit från Finland eller Öster- resp. Västergötland eller vara lokalt tillverkade efter importerade förebilder. Bland de uppländska förromerska vapenfynden finns flera former som är atypiska och sannolikt lokalt tillverkade (Nicklasson 1997, s. 110). I grav B från senromersk järnålder är det framför allt glasen som visar de externa internationella förbindelserna medan biten av guldarmringen visar att man varit angelägen att knyta an till statusgravar både inom och utanför Uppland (jfr Andersson 1998; 2001). Fyndmaterialet i den vikingatida grav C från Gullhögen visar i sig inte på några externa förbindelser. Krukorna är klart inhemska och det vikingatida svärdet har många paralleller i bl.a. Birka. Att den damaskerade klingan ursprungligen importerats är en egenskap som svärdet delar med de flesta vikingatida svärd från Sverige (Thålin Bergman & Arrhenius 2005, s. 35ff). Det som emellertid tydligast visar de externa kontakterna är själva gravskicket med de tre cirkulära koldikena samt det kollager som täckte mittröset. I Vestfold i Norge vid Haugar inte så långt från Tønsberg ligger på en höjd två stora gravhögar som tidigt ådragit sig uppmärksamhet. Således omtalar Snorre i Heimskringla, Harald Hårfagers saga (kap. 44) att Erik Blodyx kom till Tønsberg och på en backe öster om byn stod ett slag där Olav och Sigröd föll och blev begravda i två stora högar. I den södra högen gjorde Nickolaysen 1900 ett schakt från ytterkanten in mot mitten. Han träffade på ända från ytterkanten ett mäktigt och kompakt kollager som i mitten täckte en stenpackning som Nickolaysen uppfattade som en naturlig stenanhopning. Man påträffade ett fåtal brända människoben men i övrigt inga artefakter. Under sista världskriget byggde tyskarna en skyttevärnställning i den nordvästra högens västra del och även då påträffade man mängder av kol. Arkeologen professor Thorleif Sjøvold inspekterade i efterhand grävningen och arbetarna konfirmerade då att där låg ett tjockt kollager ovanpå ett stenröse med hålrum. Terje Gansum (jfr hans rapport, Gansum 1994, som Heid Gjøstein Resi vänligen skickat mig) gjorde 1994 i anslutning till sin magisteravhandling en efterundersökning av högen, där utgrävningsschaktet blev lagt där ursprungligen skyttevärnsgropen (nu igenlagd) närmast tangerade högens centrum. Det visade sig att arbetarnas uppgifter stämde, där låg ett 15–35 cm tjockt kollager ovanpå ett lager av grästorv som täckte ett kärnröse där hålrum fanns. Högen var även i övrigt uppbyggd av grästorvor lagda på ett likartat sätt som i Gullhögen. Kolet var, som det påpekades, helt homogent men i vissa fall inte helt förkolnat, och man påpekar att torven under kollagret inte visade någon eldpåverkan vilket gjorde att Gansum antog att kolet inte tillverkats på platsen. Här är iakttagelser av samma slag som vi kunde göra i Gullhögen, dvs. obrända eller halvt brända stycken inblandade i kollagret men inga spår av förbränning på de underliggande grästorvorna. I vårt fall kunde vi dock visa att grästorvorna var av den kvalitén, dvs. utan järninnehåll, så att grästorven vid upphettning inte kunde ha blivit rödfärgad såsom Gansum ansåg att den borde ha blivit om förbränningen skett på platsen. Det förefaller som om vi här i Haugar i de båda högarna som i storlek liknar Gullhögen har en parallell till Gullhögens koldiken men i motsats mot vad som är fallet i Gullhögen låg inte kolet i cirkulära diken, utan man har antagit att kolet täckte hela botten av högarna ovanpå kärnrösena. Då ingen av högarna är totalutgrävda är det svårt att belägga om denna tolkning är riktig. Om så är fallet har man i högen lagt in sammanlagt 59 m3 kol medan i Gullhögen vi har beräknat att det funnits ca 10 m3. Som Gansum mycket riktigt påpekar är mängden kol alldeles för stor för att gå åt till en kremering utan kolet måste ha placerats där av någon annan anledning. Två acceleratordateringar av nötskal i kollagret i den nordvästra högen låg kalibrerat med två sigma mellan 715 och 1002 AD, med värdena 1205±60 resp. 1175±65 BP. Dateringarna visar nära överensstämmelse med dateringarna på Gullhögen och det är därför sannolikt att det funnits någon form av kontakt mellan Vestfold och Uppland som förmedlat sedvänjan att utnyttja kol i gravceremonielet. Det finns ytterligare en kultisk detalj i Gullhögen som är värd att notera, nämligen att svärdet drivits ner vertikalt i gravröset intill krukorna. Religionshistorikern Andreas Nordberg har bearbetat detta tema och funnit sedvänjan att driva ner ett vapen vertikalt i graven representerad (i form av svärd, spjut eller yxa) i ett antal gravar i Uppland, därvid den näraliggande från Norrsunda, vidare från Södermanland och Öland samt på Åland och i Vestfold. Även här rör sig det tydligen om en sedvänja med spridning över ett större område av Skandinavien. Dateringen av gravarna talar för att sedvänjan tillhör vikingatid (Nordberg 2002, s. 18f). Slutligen kan det vara värt att omnämna själva högens uppbyggnad av grästorvor. Sammanlagt har det beräknats (Henry Freij †) att torvorna motsvarar en yta av tre hektar. Avtorvningen har krävt öppen mark och de analyser som Miller redovisar visar att torvorna tagits från fuktig mark, s.k. silängar där starr är ett viktigt gräs (Miller, bilaga 8). Att man valde detta slag av grästorv överensstämmer med vad som ansågs vara det starkaste byggnadsmaterialet på Island (Gestsson 1982, s. 163) och visar att de som byggt högen var väl insatta i torvbyggnadstekniken. Denna teknik har sitt ursprung och främsta användningsområde i västra Norden men synes ha nått Östsverige i samband med att de första storhögarna byggdes. Således var Ottarshögen till vissa delar uppbyggd av grästorv och så är sannolikt också fallet med många andra storhögar. Grästorven kan utnyttjas Arrhenius • Gullhögen text • 13 till att binda en inre sandkärna. I fallet Gullhögen var högen emellertid helt byggd av grästorv, något som man också finner i flera högar på Vestlandet i Norge bl.a. i Osebergshögen (jfr Gansum 1994, s. 42). Det är möjligt att den stora användningen av grästorv i Gullhögen är ett västskandinaviskt inflytande men det kan också bero på att man hade tillgång till bra torvmark i de låglänta slänterna kring Storån och därför kom att i så hög grad välja detta material. Som påvisats av Miller finns i den nuvarande åkermarken norr om Gullhögen, där Storån har haft sin meanderslinga, precis samma typ av diatoméer, så sannolikt kommer grästorven från denna mark. Av ovanstående framgår att man i Husby-Långhundra stått i livaktig kontakt med omvärlden samtidigt som gravfältet tydligen har varit i användning under åtminstone 1000 år utan att något egentligt traditionsbrott kan märkas. Tvärtom var den senromerska graven väl placerad med hänsyn till det stora röset och vid anläggandet av den stora högen har man noggrant markerat de äldre begravningarna både med makrofossiloffer och utvidgning av den mellersta koldiket. Torun Zachrisson har påpekat att ordet Odal, dvs. en familjs arvsrätt till jorden, kan ha varit markerad, dvs. visualiserad genom de stora högarna och det faktum att dessa ligger över äldre begravningar skulle betyda en ytterligare markering av odalsrätten (Zachrisson 1994). Hon stöder sig här på flera av landskapslagarna och hon påpekar att det bakom odalsrätten också kan ha funnits en förfäderskult då det bl.a. i Magnus Lagaböters lag (1270) står att en tredjedel av det gods som hittades i marken skall gå till högodalsmannen. Ordet högodalsmannen kan alludera till den man på vars mark finns en stor hög där förfadern varit begravd. Vackerbergagravfältet skulle då visualisera Odalsrätten dvs. familjens rätt till Tibblegården – en visualisering av äganderätten som senare också markeras med de två runstenarna som finns på gårdens marker. Det återstår slutligen att överväga innebörden, hermeneutiken av den vikingatida gravsättningen. Nordberg framhåller i sitt arbete över de vertikala vapnens betydelse i gravarna att dessa skulle vara exempel på rituella mord, dvs. vapnen har symboliskt märkt de döda som inte fallit i strid så att de kan komma till Oden (Nordberg 2002, s. 23). Han tar också upp det rituella mordet av en trälinna som berättas om av Ibn Fadlan när han bevistade en begravning av en hövding över Rus. Även här uppfattas detta som ett medel för att försäkra att trälinnan får följa sin herre till Oden (Nordberg 2002, s. 22). I Gullhögen skulle vi om denna tolkning är riktig således ha ett exempel på hur man 14 • Gullhögen text • Arrhenius här i Uppland i likhet med vad som skedde hos Rus genom rituella mord försäkrat sig om att de båda döda kom till Oden. Ytterligare ett tillägg i denna grav är de obrända tuppbenen som låg överst i de två krukorna med mannens ben och som skulle väcka de döda i dödsriket (Nordberg 2002, s. 16). Slutligen tar Nordberg upp kolringarna och ser dessa som spår efter den rök som frigjorde själen. Det sistnämnda stöder mitt antagande att kolet kolats på platsen. Helt klart är att kremeringen ej skett i graven och att kvinnan kremerats avskild från mannen som vid kremeringen hade med sig sina husdjur. Det är således en mycket omfattande ritual som föregått begravningen av de båda döda i den vikingatida graven som på detta sätt ger oss en unik inblick i dödsseder som rådde i Uppland omkring 900 e.Kr. Referenser Ambrosiani, B. 1961. Långhundraleden. Upplands fornminnesförenings årsbok 1961, s. 7– 33. Uppsala. Andersson, K. 1998. Rik eller fattig – medveten eller omedveten? Kvinnan i Uppland och Västmanland under romersk järnålder. I: Suionum hinc civiitates: Nya undersökningar kring norra Mälardalens äldre järnålder (red. K. Andersson). Occasional Papers in Archaeology 19. Uppsala. Andersson, K. 2001. Romerska kärl i Uppland och Västmanland. Fornvännen 96, s. 217–234. Arrhenius, B. 1985. Merovingian Garnet Jewellery. Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Stockholm. Baudou, E. 1960. Die regionale und chronologische Einteilung der jüngeren Bronzezeit im nordischen Kreis. Studies in North-European Archaeology 1. Stockholm Bronk Ramsey, C. 2000. OxCal, version 3.5. Brynja, E. 1998. Kammar från Mälardalen AD 350–600: Kammar från gravfält i Uppland, Södermanland och Västmanland. Utformning, kontext och kronologi. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholm. Dybeck, R. 1848. Runa. Stockholm. Gansum, T. 1994. Haugar & Haugating. Nytt lys over rikssamlingen. En arkeologisk undersøkning av nordvestre gravhaug. Dateringer og kulturhistorisk tolkning. Tønsberg. Gestsson, G. 1982. Brugen af sten og tørv i de islandske huse fra landnamstid til nyere tid. Vestnordisk byggeskikk gjenom to tusen år. AmS-skrifter 7. Stavanger Hjärthner-Holdar, E. 1993. Järnet och järnmetallurgins introduktion i Sverige. Aun 16. Uppsala. Holgersson, K. 2002. Gravfältet på Långerums samfällighet, fornlämning nr 57. Ölands järnåldersgravfält IV. Färjestaden. Nicklasson, P. 1997. Svärdet ljuger inte. Acta Archaeologica Lundensia 22. Lund. Nordberg, A. 2002. Vertikalt placerade vapen i vikingatida gravar. Fornvännen 97, s. 15–24. Ståhle, C. I. (red.) 1960. Rannsakningar efter antikviteter. Bd 1, Uppland Västmanland, Dalarna, Norrland, Finland. Kungl. Vitterhets, historie- och antikvitetsakademien. Stockholm. Rasch, M. 1997. Förromersk järnålder på Öland. Chronological Problems of the Pre-Roman Iron Age in Northern Europe. Arkæologiske skrifter 7, s. 45–72. Köpenhamn. Salo, U. 1968. Die frührömische Zeit in Finnland. Finska fornminnesföreningens tidskrift 67. Helsingfors. Seymour, J. 1985. De gamla hantverken. Stockholm. Thålin Bergman, L. & Arrhenius, B. 2005. Weapons from Helgö and its hinterland. Excavations at Helgö XV. KVHAA. Stockholm. Wallin, Å. 1994. Fosfatundersökning I HusbyLånghundra, Uppland: Vackerbergas gravar och terrasser. Uppsats i påbyggnadskurs i arkeologi med laborativ inriktning, vt 1994. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Wikborg, J. 1998. Den äldre järnålderns vapengravar i Mälarområdet – internationellt på det lokala planet. I: Suionum hinc civiitates: Nya undersökningar kring norra Mälardalens äldre järnålder (red. K. Andersson). Occasional Papers in Archaeology 19. Uppsala. Wessén, E. & Jansson, S. B. F. 1943–1958. Sveriges runinskrifter. Bd 6–9. Upplands runinskrifter, del 1–4. Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Stockholm. Zachrisson, T. 1983. Folktro kring fasta fornlämningar I Långhundra härad, Uppland. Uppsats för fortsättningskurs i etnologi. Institutet för folklivsforskning, Stockholms universitet. Zachrisson, T. 1994. The Odal and its manifestation in the landscape. Current Swedish Archaeology 2, s. 219–238. Arrhenius • Gullhögen text • 15 16 • Gullhögen tabell • Arrhenius Ua-1601 St-12424 St-12421 St-12423 St-12422 Ua-11898 Ua-11899 F83 F83 F171 F204 F205 F659 F665 träkol mellersta kolringen, förgrening träkol mellersta kolringen, förgrening träkol mittröse träkol mellersta kolringen träkol mellersta kolringen säd markyta ovanpå grav B säd markyta ovanpå grav B kombinerade VKT-dateringar labnr fyndnr material kontext Tabell 1. 14C-dateringar av material från Gullhögen. C-ålder (BP) 1980±105 1190±70 1215±70 1150±70 1155±70 1120±70 1230±75 1176±29 14 160–130 cal BC, 120 cal BC–140 cal AD 720–740, 770–900, 920–960 cal AD 690–700, 710–750, 760–900 cal AD 780–980 cal AD 780–980 cal AD 780–790, 820–840, 860–1000 cal AD 690–750, 760–890 cal AD 780–900 cal AD kalibrerat 1σ, (68,2% sannolikhet) 400–300 cal BC, 250 cal BC–350 cal AD 680–990 cal AD 670–980 cal AD 710–750, 760–1020 cal AD 690–750, 760–1020 cal AD 710–750, 760–1030 cal AD 660–980 cal AD 770–900, 910–960 cal AD kalibrerat 2σ, (95,4% sannolikhet) a) b) Figur 1. Översiktskarto över a) Mälarområdet (skala 1:5 000 000), b) Husby-Långhundra med Storåns nuvarande sträckning markerad; tidigare har ån också haft en förgrening i norr(skala 1:20 000), c) närområdet kring Gullhögen med fornlämningarna Raä 25, 27, 28 och 30 samt de två husgrundsterrasserna T1 och T2 (skala 1:2500, nästa sida). Arrhenius • Gullhögen figurer • 17 c) Figur 1c 18 • Gullhögen figurer • Arrhenius Figur 2. Gullhögen med inlagda höjdkurvor med 0,2 m ekvidistans. Uppmätning Henry Freij. Skala 1:250. Arrhenius • Gullhögen figurer • 19 Figur 3. Gullhögen. Foto från söder. Figur 4a) Från toppen av Gullhögen med grävlingsgrytets huvudingång. Från toppen syns utsikten mot norr. b) Huvudingången till grävlingsgrytet frampreparerat. Foto från söder. c) Omrört område kring grävlingsgrytets huvudingång. Foto från sydväst. 20 • Gullhögen figurer • Arrhenius Figur 4b Figur 4c Arrhenius • Gullhögen figurer • 21 Figur 5. Mittröset ritat efter lodfoton. Streckad linje markerar begränsningen av kol i anslutning till det vikingatida påbyggda toppröset. Obs! att själva toppröset ej var täckt av kol, jfr fig. 9 och 11. Skala 1:250. 22 • Gullhögen figurer • Arrhenius Figur 6. Det perifera koldiket. Foto från söder. Längst bak synes mittröset med sitt påbyggda topparti. Figur 7. Det perifera koldiket. Foto från söder. Arrhenius • Gullhögen figurer • 23 Figur 8. Kolet i det mellersta koldiket. Foto från öster. Figur 9. Mittröset under frampreparering. Foto från söder. 24 • Gullhögen figurer • Arrhenius Figur 10. Mittrösets påbyggda topparti bestående av mindre, skarpkantiga stenar. Foto från söder. Figur 11. Detalj från mittröset som visar kollagret till vänster. Foto från söder. Arrhenius • Gullhögen figurer • 25 Figur 12. Huvudprofil 1 genombruten på grund av att mittröset framkom. Längst bak synes grävlingsgångar i högens överdel. Foto från söder. 26 • Gullhögen figurer • Arrhenius Figur 13. Fosfatkartering av den frilagda ytan vid högens byggnadsetapp 1. Fosfatkarteringen visar att grästorven tagits från mark som utnyttjats som bete av husdjur. Fosfatkartering av Kjell Persson. Skala 1:250. Arrhenius • Gullhögen figurer • 27 Figur 14. Detaljprofil genom det vikingatida toppröset (x321/y120–123) från söder. Profilen visar det upprättstående svärdet som stod direkt bakom krukorna (här markerade med en streckad ring) och topprösets, i förhållande till mittrösets, små stenar. I profilen syns också den markyta (skrafferad) som täckte det ursprungliga röset och det kol som delvis låg på denna yta. Slutligen ligger mittrösets stenar direkt på ursprunglig markyta. Skala 1:20. 28 • Gullhögen figurer • Arrhenius Figur 15. Mittröset och en del av den ursprungliga stenfyllda markytan i norr. Själva mittröset låg delvis på en berghäll. Skala 1:100. Arrhenius • Gullhögen figurer • 29 Figur 16. Från mittrösets östra del med (längst fram på bilden) stenen med en flack skålgrop. Foto från sydöst. Figur 17. Från mittröset. En sten med stora vittringsräfflor. Foto från söder. 30 • Gullhögen figurer • Arrhenius Figur 18. Från mittröset. På en kantsten i öster korroderade rester av en spiralhuvudnål. Foto från sydöst. Arrhenius • Gullhögen figurer • 31 Figur 19. Plan med utbredningen av brända ben från grav A och B samt det osäkra partiet A–B som sannolikt tillhör grav A. De två spiralerna markerade som tjocka gråa ringar. Skala 1:100. 32 • Gullhögen figurer • Arrhenius Figur 20. Från mittrösets västra del med kollagret till vänster och där ovanför det mellersta koldiket. De små hålen är spår av en provtagning av torvlagren i lodrät riktning. Foto från söder. Figur 21. Detalj som visar torvuppbyggnaden, bestående av ihopslagna två torvor med gräsytor upptill och nedtill och rotdelen i mitten. Arrhenius • Gullhögen figurer • 33 Figur 22. Som Figur 21. Man kan notera att gräsytan synts tydligast på torvpaketens ovansida sannolikt beroende på att torvpaketen lagrats innan de användes som byggnadsmaterial. Figur 23. Specialprofil från högens västra del (x315,5/y106–112) där man tydligt ser hur högens fyllning rasat ut över periferin och den lagrade torvfyllningen. Till höger spår av den perifera kolringen. Skala 1:50. 34 • Gullhögen figurer • Arrhenius Figur 24. Huvudprofil 1 med mellersta koldiket (i mitten) samt kollinser till höger och vänster som inte gick att följa vidare. Foto från söder. Figur 25. Specialprofil (x318,5/y129–132) som visar hur det mellersta koldiket förgrenas, när det överlagrar en äldre kolfläck, sannolikt från grav A. Överst den överlagrande torvfyllningen.Skala 1:20. Arrhenius • Gullhögen figurer • 35 Figur 26. Det finkorniga kollagret intill en jordfast sten. Det övre kollagret från det mellersta koldikets utvidgning här delvis bortgrävt. Foto från norr. Jfr figur 25. Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.5 Bronk Ramsey (2000); cub r:4 sd:12 prob usp[chron] Ua-1601 träkol F83 1980±105BP Ua-11899 säd F665 1230±75BP St-12421 träkol F171 1215±70BP St-12424 träkol F83 1190±70BP St-12422 träkol F205 1155±70BP St-12423 träkol F204 1150±70BP Ua-11898 säd F659 1120±70BP 1500CalBC 1000CalBC 500CalBCCalBC/CalAD500CalAD 1000CalAD1500CalAD Calibrated date Figur 27. Samtliga sju 14C-dateringar från Gullhögen, kalibrerade m.h.a. OxCal 3.5 (Bronk Ramsey 2000). 36 • Gullhögen figurer • Arrhenius Figur 28. Exempel på spiraler från finska gravar. Från Salo 1968, Tafel 37. Arrhenius • Gullhögen figurer • 37 Figur 29. S.k. cirkusglas från danska gravar. Nationalmuseet, Köpenhamn. Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.5 Bronk Ramsey (2000); cub r:4 sd:12 prob usp[chron] Radiocarbon determination 1500BP R_Combine VKT : 1176±29BP 68.2% probability 780AD (68.2%) 900AD 95.4% probability 770AD (80.8%) 900AD 910AD (14.6%) 960AD X2-Test: df=5 T=1.7(5% 11.1) 1400BP 1300BP 1200BP 1100BP 1000BP 900BP 600CalAD 700CalAD 800CalAD 900CalAD 1000CalAD 1100CalAD Calibrated date Figur 30. De vikingatida dateringarna kombinerade, kalibrerade m.h.a. OxCal 3.5 (Bronk Ramsey 2000). 38 • Gullhögen figurer • Arrhenius Fyndfoto 1. F9 recent järndubb, skala 1:1. Fyndfoto 2. F171 träkol, ej helt genomkolat, skala 1:2. Fyndfoto 3. F165 s.k. offerbord, skala 1:2. fyndfoton • högen • 39 Fyndfoto 6. F133 hartstätning med triangulärt tvärsnitt, skala 1:1. Fyndfoto 7. F178 ornerat benfragment, skala 2:1. Fyndfoto 4. a) F370 spiralhuvudnål, skala 1:1, b) röntgenbild av densamma, skala 1:1. Fyndfoto 5. F121 avtryck av spiralhuvudnål, skala 1:1. Fyndfoto 8. Brända ben från grav A (F25, höger) och från grav B (F624, vänster), skala 1:1. 40 • grav A • fyndfoton Fyndfoto 10. F473 smältklump av silver, skala 2:1. Fyndfoto 11. F479 smältklump av guld, skala 2:1. Fyndfoto 14. F661 bärnstenspärla, skala 2:1. Fyndfoto 15. F624 kamfragment, skala 2:1. Fyndfoto 16. F622 a) ormhuvudring, skala 2:1, b) vulstfragment av guld, skala 2:1, c) ormhuvudring, detalj i SEM, c:a 20×. Fyndfoto 12. F606 smältklump av silver, skala 1:1. Fyndfoto 9. a) F644 järnkniv, skala 1:1, b) samt detalj, skala 2:1. Fyndfoto 13. F479 keramik, skala 1:1. fyndfoton • grav B • 41 Fyndfoto 17. F462 glas, skala 1:1. Fyndfoto 22. F438 schlangenfädenglas (?), skala 2:1. Fyndfoto 19. F441 glaspärla, skala 2:1. Fyndfoto 21. a) F507 glas, skala 1:1, b) fragment från cirkusbägare (?), skala 2:1. Fyndfoto 18. F496 glas, skala 1:1. Fyndfoto 20. F531 glas, skala 1:1. 42 • grav B • fyndfoton Fyndfoto 23. F466 schlangenfädenglas (?), skala 2:1. Fyndfoto 24. F503 fragment från cirkusbägare, skala 2:1. Fyndfoto 25. F623 fragment från cirkusbägare (?), skala 2:1. Fyndfoto 26. F174 kruka I, skala 1:2. Fyndfoto 27. F174c bryne, skala 1:1. fyndfoton • grav C • 43 Fyndfoto 30. F201 kruka III (och en handskbeklädd tumme), skala 1:2. Fyndfoto 29. F195 tars med sporre från tupp, skala 1:1. Fyndfoto 28. F195 kruka II rakt uppifrån (utsidan lindad med gasbinda), skala 1:2. 44 • grav C • fyndfoton Fyndfoto 31. a) F179 svärd, skala 1:3, b) detaljer hjaltet, skala 1:1. C • 45 fyndfoton • grav Fyndfoto 32. F834 järnbeslag, skala 1:1. Fyndfoto 33. F782 keramik, skala 1:1. 46 • grav 3 • fyndfoton Fyndfoto 34. F849 betselring, skala 1:1. Fyndfoto 35. F853a fällkniv , skala 1:1. Fyndfoto 36. F716 (spets) och F772 (holk) spjutspets av järn, skala 1:1. fyndfoton • grav 3 • 47 Fyndfoto 37. F796 (holk) och F838 (spets) spjutspets av järn, skala 1:1. 48 • grav 3 • fyndfoton Gullhögen huvudprofil 1, x320 Gullhögen huvudprofil 2, y120/121 Översikt över gjorda profilritningar. Observera att endast de markerade sektionerna finns avbildade i rapporten. Huvudprofil 2 har framställts genom att sammanfoga fyra profilritningar, varav en är förskjuten 1 m åt öster. Arrhenius • Gullhögen profiler • 51 Översikt över gjorda profilritningar. Observera att endast de markerade sektionerna finns avbildade i rapporten. Huvudprofil 2 har framställts genom att sammanfoga ritningarna 2,5,14 och19 – den sistnämnda dock förskjuten 1 m åt öster. nr x y sedd från figur sidnr 1 2 3 4 5 320 316–323 325 330 325–330 112–131 120 115–121 120–125 120 söder öster söder söder öster huvudprofil 1 huvudprofil 2 49 50 huvudprofil 2 50 6 7 8 9 10 330–325 319–325 325–328 322 321 125 116 117–120 120–125 120–123 väster öster sydost (diagonal) söder söder figur 14 28 11 12 13 14 15 315,5 318–309 323 324–322 324 106–112 112 115–120 120 120–125 söder väster söder öster söder figur 23 34 huvudprofil 2 50 16 17 18 19 20 319–327 326–327,5 329 329–336 325,8 115–116,5 116–120,5 129–124 121 130,5–126 öster söder norr öster norr huvudprofil 2 50 21 22 23 24 25 26 325,8–330 330 333 330–333 327–330 318,5 126,1 121–116 116–121 116 116 129–132 öster norr söder öster öster söder figur 25 35 52 • Gullhögen profiler • Arrhenius anläggning H H H H H H H H H H H H H H H H H H H H H H A A A H+A A A A A A H H H H A H H H H H H A A A? H A A A H H H H H H H H H? H fyndnr 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 H 82 83 lösfynd i dike 318 84 85 86 87 88-91 92 93 94 95 318 ned. koldike ned.koldike ned.koldike UTGÅR 320,2 320,2 319,54 319,4 A H H H H H A H x 303 y 122 z (möh) material benknota,obränd kol kol kol bränd sten kol kol 28,34 kol 28,98 järndubb kol 27,43 kol 27,43 bränd sten 27,45 319,15 320 122,74 123,44 320,01 320,01 319,02 123,44 128,47 128,77 322,4 317 322,2 118,5 Ö om nr 18 323,2 319 312,6 vid nr 22 vid nr 22 318,55 319,08 314 315,12 316,8 315,25 318 318 319 137,7 318 317,5 318 319 318,6 318,22 316,6 318,22 318 318,49 128,37 129,38 127 126 27,53 26,82 27,42 127,7 130,9 126,5 27,42 122,86 123,99 126 124,15 123,59 323,15 122 121 122 121,9 129 129,2 122 121 123,4 125,6 122,18 125,6 130 130,45 318,57 318,26 314,84 317 319 311,4 318 124,36 122,4 126,4 124 122 127,5 129 312 127,4 312,5 318 320 127,4 130 120 26,58 26,87 27,33 26,95 27,03 26,93 26,86 27,24 27,05 27,07 26,66 27,16 26,91 27,18 26,84 26,79 26,95 26,66 26,77 26,66 25,99 26,71 26,66 25,99 26,31 -81 kol kol stenar,flata kol röd kalks. kol br. ben br. ben br. ben kol br. ben br. ben br. ben br. ben br. ben röd kalks. kol lerprov kol kol u.fnr.31 kol torvprov torvprov bränd lera kol kol br. ben / harts kol bronsärg? torvskarv br. ben br. ben br. ben röd kalkste, kol o.jord kol.o.jord kol bearb.sten kol lerprov torv frö fr.sork? kolprov mängd/antal 1 påse 2 påsar 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 ask 1 påse 1 påse 1 påse 2 1 påse 1 1 påse 1 Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje 1 påse 1 påse 1 påse 2 påsar 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 3 påsar 1 påse 2 påsar 1 påse 3 påsar 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 2 påsar 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse kol kol kol flätavtryck? 1 säck 1 påse 1 påse 1 påse 29,26 29,34 27,23 27,77 kolprov kolprov br. ben kol 1 påse 1 påse 124 121,25 122,1 117,88 L-form Se Larje Se Larje utgår 25.76 130 Se Larje Se Larje Se Larje 1 påse+säck 2 påsar 27,16 anmärkning rec.däggdjur halvbränt ovanpå hög ovanpå hög ovanpå hög ovanpå hög ovanpå hög översta koldike (?) recent 1 påse 1 påse recenta kol 130 typ utgår mel.diket 14Cdat. underl.grop 14Cdat. nedersta koldiket nedersta koldiket nedersta koldiket utgår i Ö/V profil i Ö/Vprofil Se Larje 1 påse fyndlista • Gullhögen • 53 anläggning A A A A H H A H H A A A A A H H H H H H A A A A A A A A H A H A A A A A A A A A A H H A A H H H H H H A A H H A A A A A A A H A utgår H H H H H H A fyndnr 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 147 148 149 150 151 152 153 154 155 156 157 158 159 160 161 162 163 164 165 166 167 168 169 54 • Gullhögen • fyndlista x 319,45 319,3 319,26 319,37 316,2 320 315,59 317,67 320,2 318,96 318,69 318,46 318,48 317,5 319,22 318,09 319,72 318 319,6 315,5 315,9 319,29 319,86 319,5 318,82 317,45 317,75 318,93 318,3 320,09 319,25 318,6 319,01 316,95 316,95 317,9 315,67 315,9 315,55 326,48 318,77 317,91 y 122,63 122,86 122,58 122,92 117,18 120,75 122,72 121,83 122,4 122,58 120,66 120,93 120,19 122,6 120,45 120,62 120,45 121,95 122,7 116,53 116,53 120,19 122,52 122,1 120,55 121,15 120,38 120,3 120 121,7 123,14 121,6 123,02 122,88 123,55 124,12 123,31 123,65 123,44 123,97 120 120,36 z (möh) 27,01 26,95 26,98 26,95 27,05 27,15 26,95 27,05 27,15 26,88 27,02 27,00 26,92 26,83 26,97 26,93 26,97 26,82 26,88 26,57 26,59 26,99 26,83 27,18 26,97 26,83 26,85 26,93 26,83 27,12 26,83 26,84 26,82 26,76 26,70 26,72 26,59 26,66 26,67 26,70 26,63 26,78 123,65 123,55 120,1 124,15 118,3 124,75 122,7 118,37 116,65 116,25 118,07 119,5 122,1 123,45 122,7 123,4 124,4 123,96 124,45 120,05 121,05 118,75 124,41 123,55 118,25 123,82 122,2 117,85 125,1 125,7 118 26,66 26,76 26,57 26,67 26,49 26,63 26,53 26,33 26,48 26,50 26,53 26,29 27,18 26,62 26,28 26,47 26,42 26,41 26,45 26,32 26,58 26,29 26,51 26,35 25,88 26,38 26,31 26,11 26,33 26,31 26,08 material br. ben br. ben br. ben br,ben kol torvprov keramik kol kol sten br. ben br. ben br. ben br. ben br. ben br. lera br. lera br. lera slagg? kol kol br. ben br. ben br. ben br. ben järnspiral br. ben br. ben br. ben kol br. ben kol br. ben br. ben br. ben br. ben br. ben br. ben / hartstätning br. ben br. ben br. ben br. ben mängd/antal typ 1 påse 1 påse 1 fragment 1 påse 1 påse 1 påse Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje 1 ask 1 ask 1 ask 1 fragment 1 påse 1 påse Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje end.avtryck Se Larje Se Larje Se Larje 1 ask 1 ask Se Larje 1 påse Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje utgår 315 316 318,7 318,,0 317,4 317,7 319,5 316,8 315,87 315,4 315,05 316,6 319,5 317,68 315,8 323,35 323,42 324,23 324,5 323,06 322,8 326,7 324,95 323,8 326,5 323,73 315,2 316,7 317,7 318,55 315,2 harts kol br. ben br. ben näver? näver? obränt trä näver? kol kol br. ben br. ben harts kolstock br. ben br. ben br. ben br. ben br. ben br. ben br. ben org.mat? br. ben sten? harts harts näver sten? harts br. ben anmärkning Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje utgår naturlig? 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 2 påsar 1 påse 1 påse Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje 1 påse 1 påse Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje ej identifierat Se Larje utgår 1 1 påse 1 påse 1 påse 1 1 påse Se Larje anläggning H H H H fyndnr 170 171 172 173 x 319 317,5 318,5 318,3 y 117,1 123,5 123,3 120,6 C 174a 121,1 C C H A H A C C C C C C 174b 174c 175 176 177 178 179 180 181 182 183 184 185 186 187 188:1 188:2 188:3 189 190:1 190:2 190:3 191 192 193 194 195a 195b 195c 196 197 198 199 200 201a 201b 202 203 204 205 206-300 320,95 " " " " " 320,8 319,7 319,76 319,15 320,6 319,4 318 328,9 319,95 320,38 utgår 322 321 314,4 314,2 313,9 321,41 313,6 313,4 312,36 321,85 319,57 320,5 321,05 320,9 321,1 321,15 319 319,25 316,15 utgår 321,55 321,05 " 319,4 utgår 319.5 319.5 utgår z (möh) 26,31 26,52 26,71 26,23 26,8827,01 120,78 122 121,65 122,08 121 121,25 120,96 122 121,37 120,72 " " 26,79 26,31 26,36 26,35 26,43 26,14 26,09 26,09 26,07 26,17 br./obr. ben bryne trä br. ben sten m.frö br. ben, ornerat? svärd bronstråd röd sten rödgrön sten glimmer keramik 121,5 121,2 126,65 126,65 126,6 121,08 126,55 126,6 126,6 124,51 124,2 125,5 123,72 120,5 120,7 120,7 123 123,5 123,36 27,02 26,49 26,64 26,49 26,47 26,75 26,38 26,12 25,97 26,56 26,58 26,56 26,21 26,14 jordprov flat sten kolprov kolprov kolprov halvbränt trä kolprov kolprov kolprov varpa? näver kol djurlort kärl II:s b. br./obr. ben svärdsspets trä,halvbränt br. ben br. ben 120,9 121 26,74 25,99 120,85 26,04 trä,halvbränt kärl III br./obr. ben br. ben 117.5 116,7 25,88 25,80 kol kol 301 302-306 307 308 309 310 311 312 313 314 315 316 317 318 319 320-27 328 329 330 331 332 333 334 335 336 322,05 utgår 321,4 321,64 320,33 321,75 324,5 321 321,1 327,6 327,55 325,15 324,45 omrört lager 321,9 utgår 318,5 320,5 317,6 316,54 317,5 utgår 316,35 316,5 316,25 117,68 25,93 obrända ben 116,18 115,61 119,55 117,89 123,46 115,6 115,6 122,26 1124,3 123,3 123,92 26,77 26,30 26,86 26,87 27,92 26,81 26,77 26,61 26,10 26,17 26,13 118 26,34 br. ben kol glimmer br. ben kol br. ben br. ben br.tand slagg kol bränd lera bearb.kol kol 121,3 123,5 124,5 124,61 116,1 26,02 26,00 26,16 26,12 25,67 br. ben brunjord br. ben br. ben slagg 116,3 124,65 124,43 25,97 26,12 26,11 br. ben br. ben br. ben H C H H H H H H H H H H H C C C H A A H C C A H H A H A A A 26,06 26,71 26,15 26,15 material obränt trä kol.stock kol.stock röd sten mängd/antal 1 påse 4 påsar 1 påse typ kärl I 1 ask tunnf 1 ask 1 påse smalt anmärkning mittröset,14Cdat. mittröset höjd 13cm Se Larje 1 påse 1 ask 1 ask 1 påse 1 påse H-svärd taucher. 1 ask nästan obränt Se Larje frö fastbränt Se Larje bladets läge fr.svärdsknapp C-rösets topp C-rösets topp C-rösets topp till nr174a utgår 1 påse C-rösets topp Mel koldike i Ö " "" "" C-rösets topp Mel.diket, 14Cdat. " " " " 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 påse 1 ask 1 påse 1 påse 1 påse 1 ask tunnf. 1 ask tunnf. rec. grävling? kärl II från C Se Larje låg 5 cm fr.k. del av stock Se Larje Se Larje del av stock 1 påse 1 påse Se Larje Se Larje utgår mel.diket.,14C dat. mel.diket,14Cdat. recenta fr. grävlingsgångar Se Larje 1 påse 1 påse Se Larje 1 påse Se Larje Se Larje Se Larje 1 påse 1 påse m.urtag? 1 påse 1 påse 1 påse Se Larje g.markyta Se Larje Se Larje 1 påse utgår Se Larje Se Larje Se Larje fyndlista • Gullhögen • 55 anläggning A A H A A H H A H H A H A A H A B A H B B B B H B H H B B B B fyndnr 337 338 339 340 341 342 343 344 345 346 347 348 349 350 351 352 353 354 355 356 357 358 359 360 361 362 363 364 365 366 367 368 369 370 371-401 402 403 404 405 406 407 408 409 410 411 412 413 414 415 416 417 418 419 420 421 422 423 424 425 426 427 428 429 430 x 324,18 323,63 323,2 322,45 323 321,8 320,6 321,4 321,3 321,3 321,24 323,2 321,15 321,1 321,6 321 323,25 320,2 323,5 326,95 327,5 327,5 327,5 324,2 327,55 utgår 326,28 326,3 338,7 328,95 326,95 323,4 322,6 327,07 utgår 331 331 325,2 319 319 321 321 323.7 327.7 .324.8 324.8 325.8 325.8 326.3 326.3 326.5 326.5 327 327 326.3 326.3 330 utgår 328 328 330 326 330 330,55 125 125 123,3 116 134,4 127,05 B B B B B B B B B 431 432 433 434 435 436 437 438 439 129,9 329,2 330 330,4 331,2 330,25 331,2 330,77 330,74 122,55 122,3 123,2 122,15 122 122,85 122 122,54 121,87 B B B B B H H A B B B H H H H H H H H H H H H H H H H H H H 56 • Gullhögen • fyndlista y 123,5 123,85 118,8 117,25 117,2 115,6 116,6 117,4 117,1 118,1 118,5 116,5 116,65 116,65 116,5 117,5 118 116,9 118,5 123,15 122,05 123,15 122,15 118,5 121,47 z (möh) 25,88 25,86 26,00 25,99 25,92 25,89 26,02 25,96 25,96 25,68 25,90 25,87 25,92 25,93 25,92 25,87 25,87 25,91 25,90 25,76 25,74 25,70 25,70 25,82 25,86 121,6 122,68 122,4 121,6 122,05 116 116 123,7 25,36 25,50 25,35 25,36 25,34 25,41 25,63 25,98 järnfragm br. ben br. ben br. ben br. ben jordprov jordprov järnspiral 123,5 123,5 116,65 115 115 115 115 115 115 115 115 115 115 116 116 116.8 116.8 118 118 116 116 124.5 25,66 25,66 27,62 br. Ben nötskal harts? kol fr.mel. koldiket " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " " 26,01 26,01 26,42 26,80 26,84 26,81 26,77 26,69 26,77 26,96 26,77 material br. ben br. ben gräs u.sten br. ben br. ben brunjord brunjord br. ben kol grus/sand br. ben gräs u.sten br. ben mängd/antal 1 påse 1 påse glas br. ben br. lera glas br. ben br. lera glas glas anmärkning Se Larje Se Larje ej recent Se Larje Se Larje g.markyta Se Larje 1 påse 1 påse bottennivå Se Larje ej recent Se Larje Se Larje m.brunj.o.bott. Se Larje 1 påse torv br. ben järnfragm. br. ben lera järnfragm. järnfragm br. ben smält glas ? mossa järnfragm " " " " silikatslagg slagg järn br. ben typ 1 påse 1 ask Se Larje på berget 1 påse 1 ask 1 ask Se Larje 1 ask 1 påse 1 ask utgår 1 ask på berget Se Larje Se Larje Se Larje till kvartär till kvartär 1 ask bottenprover bottenprover som nr 121 34,1 g 0,1 g Se Larje övre del undre del övre del undre del övre del undre del övre del undre del övre del nedre del övre del nedre del övre del nedre del övre del nedre del övre del bottenlager bottenlagret " " 44,7 g <0,5 g fragment Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin Se Bartholin underst av ö.del Se Bartholin bottenlagret Se Bartholin blåsig Se Larje 1,6 g 0,8 g 1,1 g 2,6 g 3,1 g 2,6 g 4,0 g 6,7 g Se Larje smält Se Larje grön grön,vit anläggning B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B H B B B B B B B B B B B B B B B B B B B fyndnr 440 441 442 443 444 445 446 447 448 449 450 451 452 453 454 455 456 457 458 459 460 461 462 463 464 465 466 467 468 469 470 471 472 473 474 475 476 477 478 479 480 481 482 483 484 485 486 487 488 489 490 491 492 493 494 495 496 497 498 499 500 501 502 x 330,65 329,7 330,05 330,65 330,15 330,5 330,45 331,6 331,6 330,5 330,5 329,85 330,45 329,4 329,15 330,25 329,6 330,45 332,5 332,8 330,6 329,8 330,6 332 330,7 331,5 331,4 331,42 329,35 330 332 330,6 330,6 330,6 330,6 330,6 330,6 330,8 330,5 329,5 329,3 331,59 332,25 331 33O,7 330,7 332 335,2 329 331 330,0 331 331 331 331,4 331,2 330,8 331,3 331 331 331 331 y 121,95 132,48 128,5 123,1 122,45 122,3 121,5 122,7 122,1 122,1 121,15 121,15 121,9 122,8 122,29 121,75 122,65 127,7 122,7 122 125 121,7 121,95 121,7 122,5 122,15 121,4 121,25 121,66 122,2 121,8 123,55 121,7 121,7 121,7 121,7 121,7 121,7 122,3 122 122,6 122,25 122,87 121,46 121 122,3 122,3 122 121 122 122 123,0 121,35 123 123 121,4 121,3 121,3 121,4 121,45 122 122 123 B B B B 503 504 505 506 330 331 322 332 122 122 122 124 glas/br. ben glas/br. ben br. ben kol 4,7/8,1 g 2,2/1,1 g 0,3 g 0,6 g B B B B B 507 508 509 510 511 331 331 320,5 332,35 318 122 122 122,6 123,11 121 glas/br. ben glas/br. ben glas/br. ben metall? glas 0,8/0,6 g <0,1/0,5 g 0,1/14,0 g 2,1 g 3,6 g 320 z (möh) material 26,77 bränd lera glaspärla 25,85 br ben 25,85 br ben 26,68 glas 26,70 glas 26,66 glas 26,64 br. ben 26,75 br. ben 26,72 glas 26,73 glas 26,76 br. ben 26,74 kol,hassel 26,67 glas 26,74 glas 26,74 glas 26,67 metallkula 25,82 glas 25,75 glas 26,65 br. ben 25,64 br. ben 26,78 glas 25,83 glas 26,78 br. ben 26,74 br. ben 26,72 glas 26,62 br. ben 25,79 glas 25,71 glas 25,80 glas 25,86 glas 26,57 br. ben 26,78 glas/br. ben 26,78 silver/br. ben 26,78 glas/br. ben 26,78 glas/br. ben 26,78 br.l./br. ben 26,78 glas/br. ben 26,72 br. ben 25,89 guld/silv./glas 26,67 glas 26,67 glas 26,45 glas 26,81 kolprov 26,55 br. ben 26,85 br. ben 26,85 br. ben br. ben 26,39 br. ben glas/br. ben glas/br. ben glas/br. ben 26,77 br. ben 26,63 br. ben 26,63 br. ben 26,51 glas 26,71 glas 26,73 glas 26,53 glas 26,77 glas/br. ben hasselnöt glas/br. ben glas/br. ben 25,59 25,56 mängd/antal 15,0 g 1,2 g 0,3 g 0,2 g 4,5 g 5,1 g 5,1 g 1,8 g 2,1 g 1,2 g 1,6 g 7,8 g 0,9 g O,l g 1,2 g 2,4 g 0,2 g 0,2 g 1,2 g 1,2 g 18,8 g 3,1 g 2,1 g 1,8 g 0,4 g 0,7 g 0,4 g 0,6 g 2,5 g 5,5 g/6,8 g 0,6 g/0,1 g 0,1 g/1,2 g 0,1 g/0,5 g 1,7 g/8,3 g 0,4 g/03 g 0,3 g 0,1/1,4/12,3 g 3,4 g 1,2 g 0,5 g 21,0 g 8,7 g 2,2 g 1,6 g 0,4 g O,l g 0,2/4,5 g 0,2/0,8 g 2,2/2,4 g 3,3 g 0,4 g 1,2 g 1,6 g 10,5 g 3,0 g 1,2 g 2,7 g/13,3 g 0,1 g 1,7/0,4 17,4/2,8 g typ anmärkning grönblå Se Larje Se Larje ljust gul ljust gul saknas? Se Larje Se Larje ljust gul grön/vit Se Larje grön/vit grön ljust gul pärla? grön grön Se Larje Se Larje ljust gul grön Se Larje Se Larje gul Se Larje grön/vitt grön gul grön Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje gulgrön droppe ljust gul ljust gul rödbränd grön/gul droppar grönvitt grönt gulgrön ur profilen Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje grönt ljusgrönt grönt Se Larje Se Larje Se Larje grönt grönt/vitt ljusgul grön/vit gul/grön grönt grön,gul blå, grön, cirkusglas grön Se Larje Se Hansson Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje grön, Schlangenfäden Se Larje gul Se Larje gul Se Larje grön.vitt fyndlista • Gullhögen • 57 anläggning B B B B B B B B B B B B B B fyndnr 512 513 514 515 516 517 518 519 520 521 522 523 524 525 B B B B B 526 527 528 529 530 B B 531 532 533-600 UTGÅR 601 602 603 604 605 606 607 608 609 610 611 612 613 614 615 616 617 618 619 620 621 622 623 624 H H H B H H H H H H H H H H H H H H H H H B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B B x 321,65 333 332 332,8 332 331 331 331 331 332,4 321 y 124,9 1220 123 123,9 125,6 124 124 121 121 121 122 332 122 z (möh) 25,46 25,64 25,66 25,53 25,36 26,75 26,75 26,77 material br. ben br. ben br. ben br. lera kol br. ben glas/br. ben glas/br. ben glas/br. ben kol glas/br. ben glas/br. ben glas?/br. ben glas/br. ben mängd/antal 0,7 g 0,3 g 0,9 g 49,2 g 17,6 g 0,1 g 3,7/3,9 g 0,2/3,9 g 7,4/7,7 g 28,8 g 0,1/0,4 g 3,3/1,6 g 0,1/0,8 g 3,5/1,1 g glas/br. ben br. ben br. ben glas/br. ben br. ben 7,5/3,4 g 0,1 g 0,3 g 2,5/0,7 g glas/br. ben br. ben 0,3/0,4 g cirkusglas klofalang 20 g smält 332 123 331 122 329 123 331,49 331,63 331,55 331,4 327 331,27 utgår 331,2 331,09 326,55 326,86 326,55 326,86 331,35 330,95 330,6 330,15 331 329 330,3 331,55 331,08 331 331 119,17 119,06 119,27 119,65 126,9 120,83 26,04 26,00 26,03 26,06 26,48 25,04 br. lera br. lera br. lera br. lera br. lera silver 121,2 121,08 127,47 127,93 127,47 127,93 121,12 121,1 120,8 120,9 118,75 128 118,1 118,65 121 121 121 25,09 25,95 26,08 26,18 26,16 26,31 25,79 25,80 25,85 25,87 25,99 25,70 26,07 25,98 25,82 625-642 643 644 645 646-648 649 650 651 652 653 654 655 656 657 658 326-330 329,5 330,98 329,8 327 327,25 326,7 328 327 327 327 328 331 332 utgår 121-124 119,45 119,2 122,2 116 116,8 126,8 128,6 116-17 116-17 116-17 116 119 119 br. ben glas kolprov kolprov kolprov kolprov glas glas? glas? glas? smälta br. ben kol stora kolst. guld metallkula/br.ben glas/br. ben / kamfr. kolprov tagna ur koldike 1 och 2 jordprov jord kr.kniv nr 645 kniv / br. ben kol mel.koldiket slagg mel.koldiket jordprov jordprov kol slagg" sintrat jord jordprov jordprov 659 660 661 662 663 664 665 332 330 330 332 331 331 332 118 119 120 120 118 121 121 58 • Gullhögen • fyndlista 25,53 25,45 26,80 26,80 26,80 25,80 26,56 ~26,50 " " " " 26,51 utplockade makrof. " " " jordprov f.makrofossil " " " " " " " " " " " " typ cirkusglas fragm. fragm. grön,vit fragm. grönt grönt grönt anmärkning Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje Se Larje 1153 g 1575 g 1092 g 1101 g Se Bartholin Se Bartholin grönt Se Larje 111 g 227 g 2g orm.ring kula t.fibula ? avsatskam 2 fragment Se Larje Se Larje Se Bartholin Se Hansson Se Larje Se Bartholin 2456 g steril jord? steril jord? fr.kolring1 fr.kolring 1 fr.kolring1 steril jord? se Hansson " " " se Hansson, 14Cdat. " " " " " " " " " " " " 14Cdat. Trækulsanalyser fra Gullhögen – rapport Thomas Bartholin, Nationalmuseet/NNU Trækul af bløde træarter (gran, fyr, el o.l.) vejer ca 160 kg/m3. Trækul af hårde træarter (eg, med flere, men også grene af nåletræ) vejer ca 230 kg/m3. Af Gullhögens trækul udgør bløde træarter 60,3% og hårde 39,7%, hvilket betyder, at trækul herfra vejer ca 188 kg/m3. Gullhögens samlede, beregnede mængde trækul på 30 m3 skulle således veje 5 640 kg. Baseret på en vægt af 1,414 kg af 2200 stykker af i alt 3 532 analyserede stykker trækul fra Gullhögen, kan den analyserede del af trækullet beregnes til at udgøre 0,04% af den samlede mængde trækul. Trækulsanalyserenes formål har været at bestemme træarterne og dimensionerne af det træ, der som trækul er endt i Gullhögen, og de er således gennemført på en meget lille del af det usædvanlige fund. Trækulsanalyserne er normalt udført på prøver, som er udtaget på forskellige steder i anlægget og ofte er hvert sted repræsenteret med en prøve fra kullagets øvre del og en fra dets nedre del. Prøvetagningstedernes horisontelle beliggenhed er vist på figur 1:1. I hver prøve er der normalt analyseret 100 stykker trækul, hvoraf den ene halvdel udgør tilfældigt udvalgte stykker blandt prøvens store stykker og den anden halvdel er udtaget blandt prøvens mindste stykker. I gennemsnit vejer et stort stykke trækul 1,40 g og et lille 0,03 g. Det samlede analyseresultat er gengivet i tabel 1:1. Dimensionen af det stykke trækul, som har ligget til grund for trækullet er forsøgt bestemt, ligesom der er angivet, om kullet kommer fra grene eller stammer. Dette er relativt enkelt at se, når det drejer sig om nåletræ, hvor grenenes reaktionsved let lader sig erkende i trækullet. Tabel 1:2 gengiver analyseresultatet kvalitativt, træartens repræsentation i de forskellige prøver, og kvantitativt, svarende til et sammendrag af tabel 1:1. Tabel 1:3 gengiver dimensionsfordelingen af de stykker trækul, som kan specificeres hertil, for de 3 hyppigst forekomne træarter: Fyr, gran og eg (94,4% af hele materialet). Tabel 1:1–3 giver således et samlet overblik over udnyttelsen af den omgivende trævegetation. En gennemgang af de enkelte prøver giver derimod et mere varieret og helt lokalt billede af trævegetationens variation, som det fremgår af følgende kommenterede oversigt over analyseresultatet af de enkelte prøver: I kommentarerne til enkeltprøvernes analyseresultat er jordbundsforholdene for den mulige vækstplads for de pågældende træarter bedømt ud fra følgende generelt forventede optimale voksepladser under normale vækstbetingelser: Jordbundsforhold Juniperus Pinus Meget tør Tør Halvtør Let fugtig Fugtig Meget fugtig X x Picea Quercus Alnus x X x x X X x x X X x x X En sammenstilling af bedømte voksepladser for træarterne i enkeltprøverne ser således ud: Jordbundsforhold Meget tør Tør til halvtør Halvtør til let fugtig Let fugtig til fugtig Fugtig til meget fugtig Antal prøver 1 16 7 9 2 Disse mulige vækstpladser bør forsøges sættes i relation til de faktiske forhold. Her blot, at jo nærmere Gullhögens top, man kommer, jo tørrere bund, og som det af ovenstående fremgår, er skoven blevet udnyttet, så nær toppen som muligt. (Under forudsætning af at Gullhögen selvfølgelig var skovbevokset). Dette leder til følgende slutbemærkninger: Bartholin • bilaga 1 • 59 Det er forfatterens opfattelse, • at de store mængder trækul kan være fremkommet ved en tilfældig eller bevidst afbrænding af skoven i området fra Gullhögens top til den omgivende dalbund, • at der måske er sket en kløvning og yderligere „forkulning“ af en stor del, af de ved branden ikke helt forkullede stammer, • og at vikingerne har valgt at opbygge Gullhögen også med trækul, måske af den enkle grund, at man indså, at dette kunne være meget arbejdsbesparende. Trækul vejer jo kun ca 10% af hvad de andre byggematerialer vejer. • og måske skulle vikingen alligevel rydde det afbrændte areal med henblik på at skaffe arealer til græsning og opdyrkning. Lad derfor Eero Järnefelts billede: „Svedje“, fra 1893 være et tusindsårsminde for arbejdet med opbygningen af Gullhögen (Konstmuseet i Ateneum. Inv nr AI 514, Helsingfors). Tabel 1:1. Samlet analyseresultat. stykker Antal % prøver Pinus, stamme >10 cm „ „ >5 cm „ „ <5 cm „ gren >2 cm „ „ <2 cm „ uspecificeret stamme „ uspecificeret gren „ uspecificeret stamme/gren PINUS SUM (tall) 262 226 225 152 97 463 75 110 1610 7,42 6,40 6,37 4,30 2,75 13,11 2,12 3,11 45,48 19 21 18 19 17 16 5 4 24 Picea, stamme >10 cm „ „ >5 cm „ „ <5 cm „ gren >2 cm „ „ <2 cm „ uspecificeret stamme „ stamme/gren 57 PICEA SUM (gran) 328 105 86 75 83 313 1,61 1047 9,29 2,97 2,43 2,12 2,35 8,86 2 29,64 10 14 11 7 7 7 9 8 11 28 0,25 0,23 0,31 0,79 2 2 1 3 Salix, stamme/gren >10 cm „ „ <2 cm SALIX SUM (vide, sälg, pil) 1 1 2 0,03 0,03 0,06 1 1 2 Populus, stamme/gren >10 cm „ „ >5 cm „ „ <5 cm POPULUS SUM (asp) 22 2 3 27 0,62 0,06 0,08 0,76 5 2 1 6 Betula, stamme/gren >10 cm „ „ >5 cm „ „ <5 cm „ „ <2 cm „ uspecificeret stamme/gren BETULA SUM (björk) 6 3 14 19 8 50 0,17 0,08 0,40 0,54 0,23 1,42 3 2 5 4 2 9 Juniperus, stamme/gren >5 cm „ „ <5 cm „ uspecificeret stamme/gren JUNIPRUS SUM (en) 60 • bilaga 1 • Bar tholin Bartholin 14 Tabel 1:1 (forts.) Antal % prøver stykker Alnus, stamme/gren >10 cm „ „ >5 cm „ „ <5 cm „ „ <2 cm „ uspecificeret stamme/gren ALNUS SUM (al) 6 12 19 7 4 48 0,17 0,34 0,54 0,20 0,11 1,36 2 4 2 2 1 6 Quercus, stamme/gren >10 cm „ „ >5 cm „ „ <5 cm „ „ <2 cm „ uspecificeret stamme/gren QUERCUS SUM (ek) 199 126 56 23 278 682 5,63 3,57 1,59 0,65 7,87 19,31 8 11 7 6 7 15 1 1 0,03 0,03 1 1 1 5 4 10 0,03 0,14 0,11 0,28 1 1 2 4 1 1 0,03 0,03 1 1 26 0,74 5 3532 100,03 37 Prunus sp., stamme/gren <5 cm PRUNUS SP SUM (fågelbär, hägg, slån) Tilia, stamme/gren >10 cm „ „ >5 cm „ „ <5 cm TILIA SUM (lind) Fraxinus, stamme/gren <5 cm FRAXINUS SUM (ask) BARK SUM SUM Tabel 1:2. Kvalitativ og kvantitativ træartsfordeling af trækullet fra Gullhögen. Træart Antal prøver N % Antal stykker N % Pinus Picea Juniperus Salix Populus Betula Alnus Quercus Prunus Tilia Fraxinus Bark 24 14 3 2 6 9 6 15 1 4 1 5 64,9 37,8 8,1 5,4 16,2 24,3 16,2 40,5 2,7 10,8 2,7 13,5 1610 1047 28 2 27 50 48 682 1 10 1 26 45,5 29,6 0,8 0,1 0,8 1,4 1,4 19,3 0,0 0,3 0,0 0,7 I alt 37 X 3532 99,9 Bartholin • bilaga 1 • 61 Tabel 1:3. Specificerede dimensioner for Pinus, Picea og Quercus. PINUS % af antal Pinus alle Stamme/gren >10cm >5cm <5cm Grene >2cm <2cm I alt 262 226 225 152 97 962 27,2 23,5 23,4 15,8 10,1 100,0 12,8 11,1 11,0 7,4 4,7 47,1 PICEA % af antal Picea alle 328 105 86 75 83 677 48,4 16,1 15,5 5,1 12,7 4,2 11,1 3,7 12,3 4,1 100,0 33,2 QUERCUS % af antal Quercus alle 199 49,3 126 31,2 56 13,9 9,7 6,2 2,7 23 5,7 1,1 404 100,1 19,8 I ALT antal 789 457 367 227 203 2043 % 38,6 22,4 18,0 11,1 9,9 100,0 Figur 1:1. Prøvetagningstedernes horisontelle beliggenhed. 62 • bilaga 1 • Bar tholin Bartholin Bartholin • bilaga 1 • 63 gren " stamme " gren " stamme/gren " " " " " " " " >2 cm <2 cm >5 cm <5 cm >2 cm <2 cm >5 cm <5 cm <2 cm >5 cm <5 cm <2 cm >5cm <5 cm <5 cm 100 F405 1 1 2 9 24 31 6 12 5 2 3 3 0 1 0 100 F406 1 3 3 11 22 31 4 7 2 0 2 4 5 4 1 stamme " " gren " stamme/gren " >10 cm >5 cm uspecificeret >2 cm <2 cm >10 cm >10 cm 100 33 15 47 3 0 1 1 F407 100 42 6 44 0 2 6 0 F408 Kommentar: Begge prøver helt domineret af Picea stammeved (95 og 92%). De få Picea grene kan være knaster i veddet. Insektgange viser, at flere af træerne må have været døde inden brændingen. Selekteret materiale , forkullede eller kun delsvis forkullede stammer uden grene. Vegetationstype: Tæt granskov med svag indblanding af asp og sälg. Bund: Let fugtig til fugtig. Bemærkninger ved analysen: F407: Flere stykker kun delvis forkullede. Flere stykker med insektgange. Sum Picea, " " " " Populus, Salix F 407, øverste del og F 408, nederste del. antal trækulstykker Kommentar: Picea udgør 66 og 67% og Alnus 23 og 13% af prøverne. Små dimensioner. Stamme/gren-forholdet hos Picea tyder på, at det kun er kul fra træernes øverste stammedele og grene, der her er indsamlede. Vegetationstype: Tæt granskov med spredt ek med ung al i nærheden. Bund: Fugtig til meget fugtig (al). Sum Pinus, " Picea, " " " Alnus, " " Betula, " " Quercus, " Tilia, F 405, øverste del og F 406, nederste del. antal trækulstykker Oversigt over analyseresultatet af de enkelte prøver stamme " " gren stamme " " >10 cm >5 cm uspecificeret <2 cm <5 cm <5 cm <5 cm 100 33 17 50 0 0 0 0 F409 100 37 12 47 1 1 1 1 F410 stamme >10 cm " >5 cm " <5 cm gren >2 cm " <2 cm uspecificeret stamme stamme >10 cm " >5 cm " >10 cm 100 8 14 15 13 20 28 1 0 1 F411 100 14 20 12 10 0 36 0 8 0 F412 Kommentar: Begge prøver helt domineret af Pinus (98 og 92%). Den øvre prøve, F411, med lidt større andel af grene og små stammedimensioner, men antagelig ingen selektion. Vegetationstype: Ung tallskog med spredt ek. Bund: Halvtør til tør. Sum Pinus, " " " " " Quercus, " Populus F 411, øverste del og F 412, nederste del. antal trækulstykker Kommentar: Begge prøver helt domineret af stammeved af Quercus (100 og 96%). Selekteret materiale uden mindre stammer/grene. Vegetaionstype: Skov af ek med få, andre løvtræer. Bund: Halvtør til let fugtig. Sum Quercus, " " " Fraxinus, Betula, Prunus, F 409, øverste del og F 410, nederste del. antal trækulstykker 64 • bilaga 1 • Bartholin stamme >10 cm " >5 cm " <5 cm gren >2 cm " <2 cm uspecificeret stamme " grene stamme/gren >5 cm " <2 cm " >5 cm " <2 cm " <5 cm " <2 cm " >5 cm " <5 cm 100 0 14 15 15 6 12 14 3 0 1 1 3 11 5 0 F413 100 1 15 18 16 17 13 0 2 9 0 0 5 1 0 3 F414 stamme >10 cm " >5 cm " <5 cm gren <2 cm uspecificeret stamme 100 32 14 4 6 44 F415 100 73 22 3 0 2 F416 Kommentar: Begge prøver helt domineret af Pinus (100 og 100%). Selekteret materiale, kun stammeved. Vegetationstype: Ren, (halvgammel) tallskog. Bund: Tør. Bemærkninger ved analysen: F416: 1 stykke Pinus viser tydelige øksespor. Sum Pinus, " " " " F 415, øverste del og F 416, nederste del. antal trækulstykker Kommentar: Begge prøver domineret af Pinus (76 og 80%). Kun små dimensioner, også blandt det indsamlede løvtræ. Asntagelig ingen selektion. Vegetationstype: Ung tallskog , måske stadig præget af indblandet løvtræ fra foryngelsestidspunktet. Bund: Tør til halvtør. Bemærkninger ved analysen: F414: Mange af de større stykker kun delvis forkullede. 1 stk. Pinus med bark og færdigdannet årring tyder på vinterfældning. Sum Pinus, " " " " " " Quercus, " Populus Salix Betula " Tilia " F 413, øverste del og F 414, nederste del. antal trækulstykker stamme >10 cm " >5 cm " <5 cm gren >2 cm " <2 cm uspecificeret stamme stamme/gren >10 cm " >10 cm 100 14 18 9 11 6 41 1 0 F424 100 24 8 17 2 5 42 0 2 F425 Kommentar: Begge prøver domineret af Pinus (99 og 98%) med relativt få grene. Antagelig fra afbrænding af alene stammer. Vegetationstype. Næsten ren, "halvgammel" tallskog. Bund: Tør. Bemærkninger ved analysen: F424: Flere stykker "hårdt" brændte med indre sprængninger og krystalliserede dele, menogså flere stykker, der kun er delvis forkullede. F425: Flere stykker kun delvis forkullede. Stammestykker under 10 cm har gennemgående vokset meget langsomt. Sum Pinus, " " " " " Populus, Betula F 424, øverste del og F 425, nederste del. antal trækulstykker Bartholin • bilaga 1 • 65 stamme >10 cm " >5 cm gren >2 cm " <2 cm uspecificeret stamme/gren stamme >5 cm " <5 cm gren >2 cm " <2 cm uspecificeret stamme/gren stamme/gren >5 cm " <5 cm " uspecificeret 100 4 1 1 1 4 3 25 0 0 23 8 7 11 12 F612 100 0 2 5 2 12 8 5 16 11 34 1 0 0 4 F610 Kommentar: Prøverne domineres af Picea (51 og 74%) I F612 er det stammeved og i F610 er det mest grenved af Picea. Juniperus udgør også en væsentlig del af F612 (26%). Vegetationstype: Bemærkningerne fra analysen til F612 tolker materialet som kommende fra et overdrev/græsningsareal, jfr. de smalle årringe og indblanding af en. F610 kan derimod være renere granskog med nogen indblanding af tall. Bund: F612 er uspecifik, måske halvtør til let furtig. F610 fugtig til let fugtig. Bemærkninger ved analysen: Flere stykker kun delvis forkullede. F612: Meget smalle årringe i Pinus og Picea, overdrev? F610: Forholdet mange store grene og færre, mindre stammestykker: Topender fra større graner? Sum Pinus, " " " " Picea, " " " " Juniperus, " " Bark F 612, øverste del og F 610, nederste del. antal trækulstykker stamme >10 cm " >5 cm " <5 cm gren >2 cm " <2 cm uspecificeret stamme/gren uspecificeret stamme/gren stamme >5 cm uspecificeret stamme/gren stamme >10 cm " >5 cm uspecificeret stamme 100 3 7 7 23 8 40 1 1 4 0 1 5 0 F635 100 4 12 18 9 4 46 0 1 0 2 0 3 1 F636 Kommentar: Begge prøver næsten ren Pinus (88 og 93%). F635 måske mest topender fra større træer. Vegetationstype: Måske fra 2 forskellige bestande af tall. F636 fra tætvokset bestand med små stammediametre. Spredt indslag af andre træarter. Bund: Tør til halvtør. Bemærkninger ved analysen: F635: Flere stykker kun delvis forkullede. F636: Meget smalle årringe, under 50. Sum Pinus, " " " " " Quercus, Alnus, " Betula, " " Bark F 635, øverste del og F 636, nederste del. antal trækulstykker 66 • bilaga 1 • Bartholin stamme >10 cm " >5 cm " <5 cm gren >2 cm " <2 cm uspecificeret stamme " stamme/gren " gren 100 12 10 20 6 2 36 0 11 3 F639 100 4 12 15 11 8 0 44 0 6 F640 stamme >10 cm " >5 cm " <5 cm gren >2 cm " <2 cm uspecificeret stamme/gren 100 12 10 12 13 3 50 F642 Kommentar: Ren Pinus (100%), ingen selektion. Vegetationstype: Rent, ikke ungt tallbestånd. Bund: Tør. Bemærkninger ved analysen: Enkelte stykker kun delvis forkullede. Sum Pinus, " " " " " F 642, nederste del. antal trækulstykker Kommentar: Begge prøver ren Pinus (100%), ikke selekteret. Vegetationstype: Antagelig 2 forskellige bestande. F639, ældre med langsom vækst. F640, ung med hurtig vækst. Bund: Tør. Bemærkninger ved analysen: F640: Enkelte stykker kun delvis forkullede. F639: Meget smalle årringe, under 50. Sum Pinus, " " " " " " " Bark F 639, øverste del og F 640, nederste del. antal trækulstykker 100 50 44 4 2 F647 Kommentar: Ren Pinus, selekteret stammeved. Vegetationstype. "Ældre" bestand af tall. Bund: Tør. Bemærkninger ved analysen: Enkelte stykker kun delvis forkullede på overfladen, hvilket eventuelt kan betyde, at de har været udkløvet inden brændingen. Sum uspecificeret stamme " >10 cm >5 cm <5 cm stamme " " Pinus, " " F 647, øverste del. antal trækulstykker PM avseende undersökning av fytoliter ur jordprover tagna i Gullhögen Liselotte Bergström, Arkeologiska forskningslaboratoriet, 29 maj 1996 Syfte Att undersöka förekomsten av fytoliter i två jordprover tagna vid olika nivåer ur Gullhögen för att studera växtsammansättningen. Analys 3 g jord från vardera provet undersöktes (tabell 2:1). Framprepareringen skedde efter metod beskriven i Bergström 1996. Båda proverna innehöll mycket organiskt material vilket gav stor andel fytoliter. Tungvätskefraktioneringen med centrifugering utfördes därför endast en gång. Mängden biogent kiselmineral översteg redan då vida den erforderliga mängden fytoliter för en relativ kvantifiering. Andelen fytoliter med hög densitet (hit hör gräsfytoliter, bulliforma och en del andra kompakta fytoliter) kan därför vara något för låg. Förmodligen är dock förhållandena mellan de olika fytolittyperna korrekt. Av det frampreparerade materialet gjordes en relativ kvantifiering där förhålllandet mellan de stora grupperna av fytoliter undersöktes. F343 bestod till övervägande delen av pooida gräsfytoliter (>50%). En mindre andel terrestriska diatoméer (10–50%), lite avlånga fytoliter, lite plattformade fytoliter (genomskinliga och opaka) och lite stratosporer från guldalger (mindre än 10% vardera). Fytolitsammansättningen i de analyserade proverna skiljer sig väsentligt från varandra. F342 har en sammansättning som till största delen består av fytoliter associerade med gräs. En stor del av dessa förekommer emellertid även i stor utsträckning i andra växter. Andelen fytoliter som kan härröra från träd eller andra tvåhjärtbladiga växter är här relativt stor. Fytoliterna ur F343 har en tydligare gräskaraktär. Referens Bergström, L. 1996. Arkeobotaniska växtstenar. En metodstudie och morfologisk analys av kiselfytoliter ur jordprover från Vendel. I: CDuppsatser i laborativ arkeologi 95/96. Del 1. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms Universitet. Resultat F342 bestod av ungefär lika delar avlånga fytoliter och gräsfytoliter (pooida) (30–50% vardera). En hel del plattor (10–50%) – främst korniga. Tabell 2:1. Undersökt material. Provnummer Lagerbeskrivning F342 F343 brunjord från botten brunjord överlagrad av högens påförda grästorv X-koordinat Y-koordinat Z-värde 321,8 320,6 115,6 116,6 25,89 26,02 Bergström • bilaga 2 • 67 Namnet Gullhögen På runstenen U 496, upprest på det närbelägna gravfältet Raä 25 vid Gullhögen, finns omnämnt mansnamnen Gullæifr och Ragnfast. Här nedan diskuterar Karin Calissendorff möjligheten av att namnet Gullæifr är samma som högens namn Gulldenshögen. Att Gullæifs är att fatta som genitiv av ett mansnamn Gullæifr (Guðlæifr, Gunnlæifr) är säkert riktigt föreslaget av Wessén-Jansson. Namnet förekommer ju rätt ofta på runstenar. Den grammatiska konstruktionen ”för Ragnfasts själ och Guðlæifs” är lika normal som ”för Karins själ och Birgits”. Tråkigt nog finns ingen uppteckning av namnet Gullhögen. Ändringen från det obegripliga Gulldenshögen kan ses som en följd av att den stora högen väl har varit omsusad av drömmar om den stora skatten. Men kan detta namn komma ur det där tänkta *Gulleivshögen? Kanske inte omöjligt, men inte särskilt troligt heller. Vi på OAU skulle knappast våga oss på att sammanställa runskriftens mansnamn med förleden i högens namn. Fråga Helmer G. på Runverket. Gulldenshögen har onekligen en fördel i det där -s som kan vara genitiv -s. Om man vill laborera med genitivformen av Gullæifr i högens namn är det ändå ovisst om namnen gäller samma person. Stenens Gullæifr föreslås av Wessén-Jansson alternativt som farfar till Ragnfast. Men den mannen kan ju ha blivit uppkallad efter t.ex. sin farfar. Wessén-Janssons förvåning över gravfältskontinuitet mellan hedniskt och kristet kan vi väl inte riktigt dela numera efter att ha tittat på sådant i Bonniers arbete Kyrkorna berättar. Karin Calissendorff Arkivarie, Ortnamnsarkivet i Uppsala (OAU), 5 juli 1988 Calissendorff • bilaga 3 • 69 Konserveringsrapport Helena Fennö, Arkeologiska forskningslaboratoriet, 11 oktober 1994 Ett H-svärd i järn (fyndfoto 31) från Gullhögen i Husby-Långhundra socken, Uppland, konserverades under 1989–1990. Svärdet påträffades vid 1989 års utgrävning av högen. Före behandling Svärdet, som var i fem delar, förvarades nedfryst i frysrum fram till konserveringen. Svärdet var inte komplett, en del av klingan saknades. Klingan var hårt korroderad och korrosionen uppträdde i form av gropiga ytor och utgjutelser. Klingan var eldpåverkad, på ytan satt kolbitar och brända ben-liknande partiklar fastkorroderade. Blodsrännan var fortfarande synlig. Glansiga utgjutelser möjligen bestående av bränd sand, fanns på ett par ställen liksom avtryck av organiskt material. En av svärdsdelarna satt fast på en relativt stor sten. Ett ovalt beslag till underhjaltet hade halkat ner och satt en bit ner på klingan. Beslaget täcktes av järnkorrosion. Ett liknande beslag satt på undersidan av överhjaltet som var fastsatt med en nit på vardera sidan av greppet. Beslagen var av annan metall än järn. Underhjalt, överhjalt och knapp täcktes till större delen av korrosion, men på ett par ställen stack inkrusterade trådar fram ur korrosionstäcket. Behandling EDTA-metoden tillämpades vid konserveringen. Svärdsdelarna behandlades till en början i ett dygn i en 4% EDTA-lösning som först höll 80° sedan rumstemperatur. Den uppluckrade korrosionen bearbetades med ultraljud, skalpell och roterande borstar. På nytt lades delarna ned i EDTA, 4%, och behandlades 6–7 timmar för att bättre kunna ta fram inkrusteringen. Processen kontrollerades i mikroskop. Behandlingen fortsatte med lakning i buffertlösning av 1% Na2HPO4. Vätskan byttes varje dygn i en vecka och svärdet var därefter kloridfritt. Svärdet torkades med hjälp av blågel i en sluten behållare, därefter limmades bitarna ihop med tvåkomponentlim, Araldit. Inkrusteringarna och beslagen penslades med Ercalenelack och järnet täcktes med paraffin. Resultat Metallen stabiliserades vid konserveringen. Ytorna rengjordes, korrosion avlägsnades så långt som möjligt. De kraftiga, glansiga beläggningarna på klingan läts sitta kvar. En större insats gjordes för att preparera fram inkrusteringen. Både över-, underhjalt och knapp täcktes på samtliga sidor av koppar- och silverfärgade trådar. Den kompakta korrosionen som låg ovanpå var mycket hård och svårforcerad. Trots detta syntes inkrusteringen vara lagd i fyra rader på underhjaltet, i grupper om fyra koppar- / fyra silvertrådar. På överhjaltet och knappen var inkrusteringen bara delvis bevarad. Trådarna verkade vara ordnade på liknande sätt som på underhjaltet, dvs. i grupper om tre eller fyra silver- och kopparfärgade trådar. Dock låg de här inte i rader (möjligtvis på knappen). Trådarna på knappen var mycket dåligt bevarade och mönstret kunde bara anas. På överhjaltets undersida satt ett ovalt beslag som täckte hela ytan. Beslaget var något deformerat och hade på baksidan en silverfärgad yta. Utsidan var guldfärgad, eventuellt förgylld. Metallen hade ett par sprickor och ytan var fläckig av järnkorrosion. I övrigt var beslaget i god kondition. Beslaget vara fastsatt med två nitar, en på vardera sidan om greppet. Nitarna var segmenterade (melonpärleformade), mässingsfärgade, eventuellt förgyllda. En bit ned på klingan satt ännu ett beslag fastkorroderat i samma utformning som det tidigare nämnda. Beslaget har eventuellt suttit på svärdslidans kant eller på undersidan av underhjaltet. Inga spår av nitar var dock synliga. Svärdet, framförallt klingan, röntgades för att klargöra om någon mönstervällning fanns; svaga spår framträdde. Svärdets olika delar limmades ihop där passningen inte var tveksam. En bit saknades och svärdet lämnades därför i två delar. Fennö • bilaga 4 • 71 Rapport om fossila växtrester funna i Gullhögen, Husby Långhundra sn, Uppland Ann-Marie Hansson, Arkeologiska Forskningslaboratoriet, augusti 1995 (rev. 2002) Inledning De flesta analyser av fossilt växtmaterial i Sverige liksom även på kontinenten gäller andra anläggningstyper än gravar, t.ex. olika slags kulturlager, såsom stolphål i hus, kloaker, brunnar, byggnadsmaterial av olika slag och som avtryck i keramik (Willerding 1991:1). Växtmaterialet i gravarna kan ha utgjort gravgåvor, rituellt deponerade eller som symboler, men de kan också haft en viss praktisk funktion. När det gäller storhögar, som ibland kan innehålla flera gravar från olika tidsperioder, och som även kan ha ett bosättningslager underst eller i omedelbar närhet av högen (Küster 1985:15; Ramqvist 1992:152; Seiler 2001) kan växtmaterialet ibland vara svårtolkat. Trots ev. kontaminationsproblem är det oerhört viktigt att också belysa användningen av det botaniska materialet i de förhistoriska gravarna för att få en mer fullständig bild av gravinnehållet än enbart artefakter av oorganiskt slag samt brända ben. Man kan också jämföra gravmaterial av organiskt slag med det växtmaterial, som användes i de levandes samhälle. På detta sätt skulle man kunna få en bättre förståelse för den rådande ideologiska uppfattningen (Hansson & Bergström 2002). Det är annars inte så vanligt att man rutinmässigt gör analys av fossila växtrester i brandgravar. Även om intresset för denna kontext i makrofossilsammanhang har ökat under senare år. Under den torvbyggda högen låg ett mittröse och under detta påträffades berghällen med ett tunt lager mylla. Den ljung (Calluna vulgaris), som ursprungligen växt på hällen kunde fortfarande identifieras. Ytterligare en gles stensättning påträffades ca 1– 2 m norr om mittröset. Detta innehöll en äldre brandgrav med en större benkoncentration. Här fanns också fragment av mycket dyrbara gravgåvor. Graven daterades till romersk järnålder, 300-talet AD och låg relativt nära den vikingatida graven, men längre ner mot högens botten. Provtagning och metod Under utgrävningens gång togs jord in från och omkring brandlagret i grav B till Arkeologiska Forskningslaboratoriet för vattensållning och noggrann undersökning i laboratoriet. Vid vattensållningen även sädeskorn, hasselnötsskal (Corylus avellana) och ett enfrö (Juniperus communis) påträffades i norra delen av Gullhögen. Man beslöt då, att även prova att flotera jorden, för att på detta sätt också ta tillvara mindre växtrester (fig. 1). Det har sannolikt varit en kraftig störning just där man funnit de förkolnade växtresterna. De tre vetekärnorna har påträffats i olika koordinatrutor (varje koordinatruta är 1 m2). Vid floteringen användes floteringskärl med olika siktsatser med en minsta maskstorlek på 0,5 mm. Det växtmaterial som tillhandahölls på detta sätt undersöktes under stereolupp och identifierbara växtrester plockades försiktigt ut med en fin pensel. Mycket smutsiga fröer/frukter med pålagring av minerogent slag, tvättades i fluorvätesyra (HF). På detta sätt tillhandahölls för analys av fossila växtrester dels floterat och dels växtmaterial som plockats ut vid vattensållningen. Vid identifieringsarbetet användes, förutom AFL:s recenta referenssamling, följande referenslitteratur: Beierinck 1947, Katz et al. 1965, Berggren 1969, 1981, Anderberg 1994, Mossberg & Stenberg 1992, Korsmo et al. 1981. Nomenklatur enligt Mossberg & Stenberg 1992. Växtmakrofossilanalysen på detta material visar mycket klart att flotering av jorden ger ett betydligt rikhaltigare och mera varierat fossilt växtmaterial än att med blotta ögat leta efter förkolnade växtrester i jorden, även om den är vattensållad. Floteringen gör alltså att man får en mera allsidig bild av det förhistoriska botaniska materialet och därmed också information om odlingen och gravgåvor av botaniskt slag. Resultat (tabell 5:1–2) Av de sädeskorn som kunde identifieras domine- Hansson • bilaga 5 • 73 rade skalkorn (Hordeum vulgare), 53 kärnor och 10 osäkra. Här fanns också ett sädeskorn från havre (Avena sp.) liksom 3 vetekorn (Triticum sp.). Vidare påträffades 9 kärnor från emmer-/speltvete samt 5 sädeskorn som sannolikt kan föras till denna grupp. Obestämda sädeskorn, alltför hårt brända eller fragmenterade uppgick till ca 101. Till åkerogräsen som kom fram vid analysen kan räknas; dån (Galeopsis sp.), linmåra (Galium spurium ssp. spurium) (fig. 5:2), grönknavel (Scleranthus annuus) (fig. 5:3), bergssyra (Rumex acetosella), åkerviol (Viola cf. arvensis) och styvmorsviol (Viola cf. tricolor). Även ruderatväxter och växter från andra habitat, t.ex. ängsväxter såsom daggkåpa (Alchemilla vulgaris), nejlikväxter (Caryophyllaceae), starr (Carex spp.), och olika gräsarter. Av bär och nötter som har insamlats kan nämnas hasselnötter (Corylus avellana) som påträffades i fyra prov, men också smultron (Fragaria vesca), enbär (Juniperus communis) och lingon/blåbar (Vaccinium vitis-idaea/myrtillus). Enbären kan också hamnat här av andra orsaker. 14 C-datering har utförts på 2 av de 3 vetekärnorna (Triticum aestivum s.l.), och de då erhållna dateringarna, vikingatid, visar att åtminstone vetet sannolikt har kommit från den vikingatida graven. Diskussion Kontext De fossila växtresterna har påträffats norr om det stora mittröset och nära den äldre graven. Den vikingatida graven är alltså placerad i ett lager högre upp. Frågan är, hur de förkolnade växtresterna har hamnat i ett lager norr om graven och i ett annat stratigrafiskt läge om de har hört till denna grav. Det finns en möjlighet, att man kan ha strött ut material som kommit från gravbålet, och som inte placerats direkt i graven eller i de tre urnorna. Det kan sannolikt även finnas andra förklaringar. Kontamination från någon vikingatida bosättning kan vara svårt att tänka sig, eftersom inga bosättningslager har påträffats så nära Gullhögen. Fördelning av olika växtgrupper Troligtvis är säden nedlagd som gravgåva, eftersom fynden av säd (odlade växter) dominerar över andra ekologiska grupper. Så var även fallet i den mittblocksstensättning (A8) från Odensala prästgård, Odensala socken, Up, där också en växtmakrofossilundersökning har utförts (Hansson 1995), denna grav daterades till övergången yngre bronsålder/förromersk järnålder. Växtmaterialet i Gullhögen, vikingatid, och mittblockssten74 • bilaga 5 • Hansson sättningen från Odensala skiljer sig markant åt. Frånvaro av åkerogräs är ganska vanligt vid makrofossilundersökningar i bronsålderskontexter liksom också i Odensalagraven. Summan odlade växter är hög i Odensalagraven, här fanns också en stor andel dådra (Camelina sativa). I Gullhögen däremot bildar åkerogräsen/ruderaterna en grupp. Ur denna grupp kan sedan skiljas ut två olika typer av växter med olika krav på växtplats. Dels de växter, som kan trivas på torr och mager störd mark. Till denna grupp kan man räkna bergssyra (Rumex acetosella), grönknavel (Scleranthus annuus), fältveronika (Veronica arvensis), och styvmorsviol (Viola tricolor) (identifieringen av de två senare är något osäker) och dels de växter som kräver en störd biotop med mera nitrofila och gärna lite fuktigare förhållanden, såsom pipdån/toppdån (Galeopsis tetrahit/bifida), linmåra (Galium spurium ssp. spurium) och våtarv (Stellaria media). När det gäller åkerogräs/ruderatväxter från Gullhögen, har sannolikt de allra flesta i gruppen följt med säden som åkerogräs. Det kan noteras, att här inte fanns några svinmållor, som är mycket vanliga i dessa sammanhang, och brukar räknas som tecken på att åkrarna är gödslade. Mållorna är nitrofila. Här finns i stället grönknaveln som indikerar en mager åkermark Halvgräsen (Cyperaceae) har placerats för sig under gruppen ängsväxter (våtmarksväxter). Dessa brukar vara en indikator på djurfoder, hö, deras ”frön” är växtanatomiskt att betrakta som nötter, och de har ett motståndskraftigt skal. Dessa halvgräs har ibland hittats i fähusdelen i de undersökta förhistoriska norrländska husen (Engelmark, 1981; Ramqvist, 1983; Wennberg, 1986; Engelmark & Viklund 1990) och i östra Mellansverige i själva fähuset (Hansson 1999). Fördelningen av olika ekologiska växtgrupper i Gullhögen liknar mera de arkeobotaniskt undersökta brandgravarna i Vendlas hög, som daterats till yngre järnåldern (Hansson 2002), där också åkerogräs och ängsväxter förekommer tillsammans med säden (se fig. 5:4). Ängsväxterna i Vendlas hög kan tolkas på flera sätt , bl.a. som hö, i vilket den döde har bäddats ner. Säden När det gäller den förkolnade säden finns vete, emmer/speltvete, havre och korn, men ingen råg påträffades. Vetekärnorna var mycket små (se storlek nedan). Det förekommer olika fritröskande veten, kubbvete (Triticum compactum Host.) och brödvete (Triticum aestivum L.). För att skilja ut de kortare och tjockare kärnorna av kubb- eller bröd/kubbvete (compactum-typ) från de slankare kär- norna av brödvete (aestivum-typ), i de fall, där axdelar saknas, kan man använda sig av längd/ bredd-index. Kubbvetet (Triticum compactum) är kortare och tjockare än brödvetet (Triticum aestivum) (Behre 1990:155). Längd/bredd-index anges till 1,32–1,56 för kubbveten och 1,67–2,22 för brödveten. Ett genomsnitt av längd/breddindex för vetet i det vikingatida Haithabu ligger på 1,49 (Behre 1969:22) och har identifierats som kubbvete. I Gullhögen-analysen påträffades bara tre vetekärnor, vilket är för litet för att kunna avgöra till vilken vetesort de tillhör (Behre 1983:22), även om de enligt längd/bredd-index verkar ligga inom ramen för kubbvetet (fig. 5:5). I växtlistan har dessa vetekorn för enkelhetens skulle benämnts Triticum aestivum s.l., alltså brödvete i vid bemärkelse. De båda grupperna har av Schiemann (1948) slagits ihop till en undergrupp, bröd/klubbvete (Triticum aestivo-compactum Schiem.), en beteckning, som också har använts här i Sverige. Numera försöker man undvika undergrupper så mycket som möjligt (Zohary & Hopf 1994). Hjelmqvist (1998) ger referenser till neolitiska fynd av kubbvete, han påpekar att i Danmarks tidigneolitikum spelade detta vete en betydande roll under den äldsta jordbrukstiden, i t.ex. St. Vallby (Helbaek 1955), Stengade på Langeland, som dateras till tidigneolitikum (Hjelmqvist 1975). Men redan i sent tidigneolitikum och mellanneolitikum tycks detta vete vara sällsynt. Samma tendenser finns också i Sverige. Först under bronsoch järnålder finner man åter vete i lite större mängd. Vetet började också uppträda i liten skala i Mälarområdet under äldre järnålder för att sedan öka successivt (Hjelmqvist 1979:54). Hjelmqvist menar (1988:191) att detta kan bero på att det inte är samma typ av vete även om båda sorterna kallas kubbbvete. Senare tiders kubbvete står nära det vanliga hexaploida brödvetet, t.ex. de diagnostiska tvärcellernas morfologi överensstämmer också, vilket inte är fallet med det allra tidigaste kubbvetet, som Hjelmqvist benämner ”pålbyggnadsvete” och som inte är hexaploid. Tidiga fynd av kubbvete är sällsynta. I Finland har de har dock påträffats i södra Finland; Karjaa, Domargård, med en datering till 300-400 AD (Matiskainen 1984) och Janakkala, Virala, som dateras till samma tid. Ett medeltida (1400-tal) fynd av kubbvete från Turku, Finland, som omfattar mer än 300 förkolnade kärnor, och är påträffat i en anläggning som kan tolkas antingen som en avfallshög eller ett förråd. Längd/bredd index på 23 mätta kärnor var under 1,57 (Lempiäinen 1995:152). Medeltida fynd har också rapporterats från Lieto, Pahka, som ligger ca 7 km nordöst om Turku (Säppä 1979). I Gullhögen finns också emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta), vilket inte är särskilt vanligt vid den här tiden. Vid växtmakrofossilanalyserna i Svarta Jorden, Birka, vikingatid, har enbart vete, råg, havre och skalkorn påträffats. Medan bröden som deponerats som gravgåvor i Birkas brandgravar har bakats av mjöl innehållande bl.a. emmer- och speltvete. Hakon Hjelmqvist, som har utfört analysen, noterar att detta är ett ålderdomligt drag. Aven om det är mycket sällsynt med skalveten under vikingatiden i Sverige så förekom de i Ryssland vid den här tiden enligt de resultat som erhölls vid växtmakrofossilanalyser av jord från boplatser tillhörande ruserna, även om brödvete, råg och ärtor var huvudgrödorna förekom också skalveten (Pashkevich 1989:253). Referenser Anderberg, A.-L. 1994. Atlas of seeds and small fruits of Northwest-European plant species with morphological descriptions. Part 4. Resedaceae-Umbelliferae. Stockholm Arrhenius, B. 2002. Gullhögen vid Husby Långhundra. Intern rapport. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. Behre, K.-E. 1969. Untersuchungen des botanischen Materials der frühmittelalterlichen Siedlung Haithabu (Ausgrabung 19631964). Berichte über die Ausgrabungen in Haithabu. Bericht 2. Ed. Schietzel, K. Neumünster Behre, K.-E. 1983. Ernährung und Umwelt der wikingerzeitlichen Siedlung Haithabu. Neumünster. Behre, K.-E. 1990. Kulturpflanzen und Unkräuter der vorrömischen Eisenzeit aus der Siedlung Rullstorf, Ldkr. Lüneburg. Nachrichten aus Niedersachsens Urgeschichte, Band 59. Hildesheim, pp. 141-165 Beijerinck, W. 1947. Zadenatlas der nederlandsche flora. Wageningen Berggren, G. 1969. Atlas of seeds and small fruits of Northwest-European plant species with morphological descriptions. Part 2. Cyperaceae. Lund Berggren, G. 1981. Atlas of seeds and small fruits of Northwest-European plant species with morphological descriptions. Part 3. SalicaceaeCruciferae. Stockholm Engelmark, R. 1981. Carbonized plant material from the Early Iron Age in N. Sweden. Wahlenbergia 7:39-43 Engelmark, R. & Viklund, K. 1990. Makrofossil- Hansson • bilaga 5 • 75 analys av växtrester - kunskap om odlandets karaktär och historia. Bebyggelsehistorisk tidskrift 10:33-41. Hansson, A.-M. 1995. Analys av fossilt växtmaterial från RAÄ 235, Odensala Prästgård, Odensala socken. Bilaga IV. Olausson, M., Det inneslutna rummet - om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse. (Diss.) Stockholm, s. 262-269 Hansson, A.-M. 1999. Fossilt växtmaterial från SIV-projektets undersökningar i Vendel, vid Vendels kyrka. Opublicerad rapport från Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. Hansson, A.-M. 2002. Analys av fossilt växtmaterial från 3 brandgravar och ett undre lager i Vendlas hög, Vendel, Vendels sn, Uppland. Opublicerad rapport från Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. Hansson, A.-M. & Bergström, L. 2002. Archaeobotany in prehistoric graves - concepts and methods. Journal of Archaeological Science 13:43-58 Helbaek, H. 1955. Stora Valby - Kornavl i Danmarks förste Neolitiske fase. Aarböger 1954, pp. 198-204 Hjelmqvist 1975. Getreidearten und andere Nutzpflanzen aus der frühneolitischen Zeit von Langeland. I J. Skaarup, Stengade, pp. 211219. Rudkøbing Hjelmqvist, H. 1979. Beiträge zur Kenntnis der prähistorischen Nutzpflanzen in Schweden. Opera Botanica, nr 47 Hjelmqvist, H. 1988. Kornavtryck i stenålderskeramiken från Spodsbjerg. I Spodsbjerg - en yngre stenalders boplads på Langeland Katz, N.Ja., Katz, S.V. & Kipiani, M.G. 1965. Atlas and Keys of Fruits and seeds occuring in the quaternary deposits of the USSR. Moscow Korsmo, E., Vidme, T. & Fykse, H. 1981. Korsmos Ogräs Planscher. Stockholm Küster, H. 1985. Neolitische Pflanzenreste aus Hochdorf, Gemeinde Eberdingen (Kreis Ludwigsburg Hochdorf). Landesdenkmalamt Baden-Würtemberg. Kommisionsverlag 76 • bilaga 5 • Hansson Konrad Theiss verlag. Lempiäinen, T. 1995. Macrofossil Finds from the Medieval Turku, SW Finland. Res archaeobotanicae. International Workgroup for Palaeoethnobotany. Proceedings of the nineth Symposium Kiel 1992. Eds H. Kroll & R. Pasternak. Kiel, pp. 149-164 Matiskainen, H. 1984. Getreidekörner aus det spätzeitlichen Siedlungskammer Domargård 1 in Karjaa, Südfinnland. Fennoscandia Arch. 1, 1984, pp. 43-50 Mossberg, B. & Stenberg, L. 1992. Den Nordiska Floran. Stockholm Pashkevich, G.A. 1991. The palaeothnobotanical examination of cultivated plants of old russian state. Palaeoethnobotany and Archaeology. International Work Group for Palaeoethnobotany 8th symposium Nitra-Nove´ Vozokany 1989. Acta Interdisciplinaria Archaeologica Tomus VII. Nitra 1991. Ramqvist, P. 1983. Gene. On the origin, function and development of sedentary Iron Age settlement in Northern Sweden. Archaeology and Environment 1 (Diss). Ramqvist, P. 1992. Högom. The excavations 1949-1984. Högom part 1. University of Umeå, Department of Archaeology. Riksandikvarieämbetet. University of Kiel, Department of Pre- and Protohistory. Schiemann, E. 1948. Weizen, Roggen, Gerste. Systematik, Geschichte und Verwendung. Jena Seiler, A. 1991. I skuggan av båtgravarna. Landskap och samhälle i Vendels socken under yngre järnålder. Del 1. Text och figurer. Theses and Papers in Archaeology B:7. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet Säppä, M. 1979. Liedon Pahkan Pahamäen subfossiiliset viljalajit kaivauksilta v. 1977. Department of Botany, University of Oulu Wennberg, B. 1986. Iron Age agriculture in Trogsta, North Sweden. Fornvännen 81, pp. 254-262 Zohary, D. & Hopf, M. 1994. Domestication of plants in the old world. 2:nd ed. Oxford. Tabell 5:1. Innehåll av fossila växtrester i 1 l jordprover med fyndnummer och koordinater F 500 X331 Y122. Växtmaterialet var utplockat. 1 hasselnötsskal (Corylus avellana) F 644 X330 Y119. Från jord kring kniv. Växtmaterialet var utplockat. 1 cf. emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta) 2 cerealia indet. 7 en (Juniperus communis) F 656 X331 Y119. Växtmaterialet var utplockat 1 emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta) F 657 X332 Y119. Växtmaterialet var utplockat 11 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 4 emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta) 2 cf. emmer/speltvete (T. dicoccum/spelta) 9 cerealia indet. 1 hasselnötsskal (Corylus avellana) 1 en (Juniperus communis)(frö) F 659 X332 Y 118. Växtmaterialet var utplockat 2 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 1 bröd/kubbvete (Triticum aestivo-compactum) F 660 X330 Y119. Växtmaterialet var utplockat 9 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 1 bröd/kubbvete (Triticum aestivo-compactum) 1 en (Juniperus communis) (frö) F 661 X330 Y120 Växtmaterial var delvis utplockat. (Ca 8 l jord - 4 dl torkat floterat material). 19 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 2 cf. skalkorn (H. vulgare var. vulgare) 2 emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta) 2 cf emmer/speltvete (T. dicoccum/spelta) ca 19 st cerealia indet. (i fragmentariskt skick) 5 familjen halvgräs (Cyperaceae spp) (2 distigm., 3 tristigm.) 1 linmåra (Galium cf spurium ssp. spurium) 5 en (Juniperus communis) (frön) 1 cf. en (J. communis) barrfragment 1 grönknavel (Scleranthus annuus) Övrigt: bitar av träkol med gulaktig pålagring 1 litet blomax F 662 X332 Y120. (Ca 8 l jord - 4 dl floterat material) 8 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 2 korn (Hordeum sp.) 1 bröd/kubbvete (Triticum aestivo-compactum) 1 cf emmer/speltvete (T. dicoccum/spelta) ca 39 cerealia indet (fragment) 1 daggkåpa (Alchemilla vulgaris) 1 familjen nejlikväxter (Caryophyllaceae sp.) (cf Silene) 1 hasselnötsskal (Corylus avellana) 1 familjen halvgräs (Cyperaceae) (distigm.) 3 familjen halvgräs (Cyperaceae spp.) (tristigm.) 1 cf. ärtfamiljen (Fabaceae) 1 cf. smultron (Fragaria vesca) 1 pipdån/toppdån (Galeopsis tetrahit/bifida) 5 linmåra (Galium spurium ssp. spurium) 18 en (Juniperus communis) (frön) 31 en (J. communis) (barrfragment) 2 st Picea abies, gran (barrfragment) 10 gräsfamiljen (Poaceae spp.) 4 fingerört (Potentilla sp.) 17 grönknavel (Scleranthus annuus) 2 cf. våtarv (Stellaria media) 1 cf lingon/blåbär (Vaccinium vitis idaea/myrtillus) 1 fältveronika (Veronica cf arvensis) F 663 X331 Y 118. En del av materialet var utplockat. (Ca 2l jord - 1 dl floterat material) 7 cerealia indet (fragment) 1 hasselnötsskal Corylus avellana) 1 pipdån/toppdån (Galeopsis tetrahit/bifida) 1 linmåra (Galium spurium ssp. spurium) 4 en (Juniperus communis) (frön) 5 en (J. communis) (barrfragment) F 664 X331 Y121. (Ca 5 l jord - ca 3 dl floterat material) 6 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 3 cf. korn (Hordeum sp.) ca. 6 cerealia indet. (fragment) 5 en (Juniperus communis) (frön) 2 en (J. communis) (barrfragment) 4 cf. gräsfamiljen (Poaceae spp.) 1 grönknavel (Scleranthus annuus) 1 fältveronika (Veronica cf. arvense) 1 styvmorsviol (Viola cf. tricolor) F 665 X332 Y 121. (Ca 5 liter jord, ca 3 dl floterat material) 1 havre (Avena sp.) 1 cf. korn (Hordeum sp.) 1 emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta) 5 cerealia indet. 2 daggkåpa (Alchemilla vulgaris) 2 familjen ärtväxter (Fabaceae sp.) 8 linmåra (Galium spurium ssp. spurium) 13 en (Juniperus communis) (frön samt del av bär) 25 en (J. communis) (barrfragment) 6 gräsfamiljen (Poaceae spp.) 4 fingerört (Potentilla sp.) 2 bergssyra (Rumex acetosella) 19 grönknavel (Scleranthus annuus) 1 lingon/blåbär (Vaccinium vitis idaea/myrtillus) Hansson • bilaga 5 • 77 78 • bilaga 5 • Hansson 2) 1) Totalt antal frön/frukter i varje prov Vilda växter Daggkåpa (Alchemilla vulgaris) Familjen nejlikväxter (Caryophyllaceae) Hassel (Corylus avellana) 1 Familjen halvgräs (Cyperaceae) Familjen ärtväxter (Fabaceae) Smultron (Fragaria vesca) Pipdån/toppdån (Galeopsis tetrahit/bifida) Linmåra (Galium spurium ssp. spurium) cf. Linmåra (G. spurium ssp. spurium) En (Juniperus communis), frön (barrfragment) Gran (Picea abies) (barrfragment) Gräs familjen (Poaceae) Fingerört (Potentilla sp.) Bergssyra (Rumex acetosella) Grönknavel (Scleranthus annuus) Våtarv (Stellaria media) Lingon/blåbär (Vaccinium vitis idaea/myrtillus) Fältvetronika (Veronica cf. arvensis) Styvmorsviol (Viola cf. tricolor) Växtarter Provnummer: Odlade växter Havre (Avena sp.) Korn (Hordeum vulgare) cf. Korn (Hordeum sp.) Vete (Triticum aestivum s.l.) Emmer/speltvete (T. dicoccum/spelta) cf. emmer/speltvete (cf. T. dicoccum/spelta) Cerealia indet. Totalt antal odlade växter Växtrester som plockats ut vid vattensållning Floterat prov 5 5 4 4 2 2 3,5 2,4 2,4 4 5 3, 5 4 5 3 2 2 2 3, 5 1 1 1 1 1 1 1 EG 1 0 5001) 10 7 1 2 3 6441) 1 1 1 1 6561) 28 1 4 2 9 26 11 6571) 3 3 2 1 6591) 25 1 14 24 1 9 6601) Tabell 5:2. Fossila växtrester i Gullhögen. Ekologiska och funktionella grupper(EG): 1. Odlade växter, 2. Åkerogräs, ruderater, växter från störd mark och stränder, 3. Insamlade bär och nötter, 4. Ängsväxter, 5. Övriga 57 1 2 10 4 1 5 (1) 1 1 5 2 2 19 44 19 2 152 1 1 17 18 (31) (2) 1 5 1 1 1 4 1 39 51 8 2 1 1 19 4 4 (5) 1 1 7 7 6611,2) 6621,2) 6631,2) 29 1 1 1 6 4 5 (2) 6 15 6 3 6642) 90 20 8 2 19 2 1 13 (25) 8 2 1 4 2 5 8 1 1 1 6652) 415 2 2 1 2 38 2 14 1 54 (64) (2) 9 3 3 1 1 53 10 3 9 5 101 182 Totalt Fig. 5:1. Koordinatrutor med fyndnummer, grå koordinatrutor markerar jordprov för växtmakrofossilanalys. C = fynd av cerealier. Cadritning: Gunilla Eriksson med modifiering av Kjell Persson. Fig. 5:2. Grönknavel (Scleranthus annuus). Längd ca 2 mm. SEM-foto: AnnMarie Hansson Fig. 5:3 Linmåra (Galium spurium ssp. spurium) Längd ca 1,5 mm. SEMfoto: Ann-Marie Hansson Fig. 5:4 (höger). Fördelning av fossila växter i Gullhögen, Odensala grav A8 och i Vendlas hög efter ekologiska grupper. Ekologiska grupper = EG, 1. Odlade växter 2. Åkerogräs, växter från störd mark och stränder 3. Insamlade växter 4. Ängs- och fuktmarksväxter 5. Övriga Hansson • bilaga 5 • 79 a b c Fnr 659 660 662 Längd 4,1 3,8 3,1 Bredd 2,8 2,5 2,0 Höjd L/B-index 2,3 1,46 2,2 1,52 1,9 1,55 Fig. 5:5. Vete (Triticum aestivum s.l.). a) dorsal vy, b) ventral vy, c) storleksförhållande för de tre påträffade kärnorna från Gullhögen. 80 • bilaga 5 • Hansson En cirkusbägare samt ytterligare två glas, möjligen härrörande från gruppen Schlangenfädenglas från Vackerberga, Husby-Långhundra sn, Uppland Lars G. Henricson I det starkt brandskadade inventariet från grav B påträffades enligt författaren veterligt det första exemplaret av en s.k. cirkusbägare av glas, typ Jesendorff (Eggers 209) (Lund Hansen 1987, s. 74ff), funnet i Sverige. Gruppen representerar en bemålad och en omålad variant. En tredje mera sällsynt variant, med graverade figurativa ornament och inskriptioner (Goethert-Polaschek 1977, s. Taf. 37), har ännu inte återfunnits i Skandinavien (jfr Lund Hansen 1987, s. 74ff). Ytterligare sannolikt två glasbägare har påträffats i graven. Exemplaret (E 209) från Vackerberga är kraftigt fragmenterat och med svåra brandskador (fyndfoto 24–25). Lämningarna torde dock vara tillräckliga för en rimligt säker identifiering. På glasets yta finns bemålad figurativ ornamentik i färgskalan blå, gråvit och med svartgrå konturer och linjer, motivet kan dock här inte identifieras. Intressant är färgkomponentens kraftiga tjocklek, i vissa partier mellan ½ och 1 mm, vilket delvis kan bero på brandskadan. Traditionen att bemåla glas i emaljteknik kom att utvecklas till större omfattning under 200-talets senare del. Tekniken torde ha introducerats i Västeuropa av österifrån immigrerande hantverkare. De östliga produkterna, ibland även med guldornamentik, sannolikt från verkstäder i Egypten/ Syrien, kan visa bilder ur grekisk mytologi, t. ex. den egyptiska guden Osiris med inskription: ”Drick och må väl”. Även djur- eller vegetativa ornament är vanliga. Föregångare kan även sökas i cypriotiska verkstäder under det andra århundradet. Cirkusglasen är dock ännu de enda emaljbemålade glasen från perioden som kunnat dokumenteras från skandinaviska fynd under perioden (13 st danska samt fem glas utan bemålad ornamentik) (jfr Lund Hansen 1973, omslagsbild; Lund Hansen 1987, s. 76, 208f, Karte 73). Tillverkningen i väst sträcker sig in i det tredje århundradets tredje fjärdedel. Även om de flesta, och bäst bevarade kunnat återfinnas norr om limes (Danmark och norra Tyskland) anses de vara tillverkade i Rhenlandet. Merparten av dessa låga öppna skålar i relativt färglöst glas har bemålats med polykromt färgstarka, starkt narrativt och illusoriskt tecknade bilder från amfiteatrarnas kamper mellan gladiatorer och vilda djur. Dessa glas torde representera en höjdpunkt i den romerska glaskonstens polykromt figurativa bildkonst. En datering för cirkusglasen till period C1b (210/20– 250/60 e.Kr.), med tyngdpunkt i dess senare del är relevant för dansk gravkontext (Lund Hansen 1987, s. 30, 74). Graven från Vackerberga innehåller lämningar efter ytterligare två glas. Trots ett relativt stort antal fragment från dessa återstår inga skärvor som med säkerhet kan identifieras. Likheten är dock slående med glaslämningarna från en grav vid Gödåker (SHM 15368:1; två glas) (Almgren & Ohlsson 1916, s. 82f; Ekholm 1934, s. 21; Lund Hansen 1987, s. 443). Vackerbergaglasen karaktäriseras såväl som gödåkerglasen av kraftigt hopsmälta klumpar med tydliga stråk av vita opaka ofta långsmala trådliknande inslag i massan, som här tolkas vara spår efter på ytan ursprunglig opakvit trådornamentik (fyndfoto 21–23). Av gödåkerglasen är ett mörkare, ljust olivgrönt i grundmassan (ca 30 fragm.=186,4 g) ett ljusare, ljust grönt (ca 70 fragm.=112,9 g). Båda gravarna innehåller glas med dessa karaktäristika, även de opakt vita inslagen är identiska. Samtliga dessa glas torde ha tillverkats i Rhendalens ”Schlangenfädenwerkstätten” under 200-tal e.Kr. De bevarade lämningarna bör med sin kvantitativa omfattning ha tillhört relativt stora och tunga glas vilket ger stöd åt antagandet. Gruppen Schlangenfädenglas (”snake glass”, Eggers 189) är ovanliga i Sverige. Välkända är hornet från Östervarv, Varv sn, Östergötland (E 246) (Stenberger 1979, s. 391f, fig. 171; Lund Hansen 1987, s. 444) och bägaren från Tuna, Badelunda sn, Västmanland (Stenberger 1979, s. 394f; Lund Hansen 1987, s. 451). En skärva kan, med osäkerhet, dokumenteras från Helgöbosättningen (Henricson, sjävsyn). Från Tunagraven finns ”...ytterligare ett eller möjligen två glaskärl, varom några mycket små bitar bär vittnesbörd” (Stenberger 1979, s. 395). Henricson • bilaga 6 • 81 Gruppen schlangenfädenglas, som de kan identifieras i västeuropeiska museisamlingar representerar en kategori senromerska glas med en närmast obegränsad omfattning i formens, ornamentikens och funktionens omfattning. Samtliga binds samman i en gemensam kulturyttring genom sin polykroma, kraftiga, opaka och ibland ”pärlade” trådornamentik, som ofta läggs i en upprepad grundform ”Kölner Schnörkel” (Follman-Schultz 1992, s. 57). Även icke färgad ornamentik är vanlig. I dessa verkstäder kunde tillverkas föremål sannolikt till kompletta serviser: kannor, uppläggningsfat, flaskor eller mera anspråkslösa bägarformer. Ett ”Meisterstück” från RömischGermanische Museum i Köln, en platt rund flaska på fot med två hänklor och med röd, gul, blå och vit trådornamentik, anses vara oöverträffad i sitt ornamentala uttryck (Hellenkemper 1988, s. 6, Abb s. 7). En av museets kanske mest spektakulära föremål från dessa verkstäder torde vara ett par sandalformade varmvattenflaskor (att fylla med varmt vatten – för att trä på fötterna före sänggåendet) med blå, vit och ofärgad ”pärlad” trådornamentik (jfr Tait 1991, s. 84). Redan den ornamentala variationen hos skandinaviska fynd beskriver den polykromt trådornerade produktionens enorma variabilitet och omfattning. Gruppen glas med schlangenfädenornamentik introduceras i det andra århundradets senare del, majoriteten kan dateras till det tredje århundradet, stilen fortsätter dock med kontinuitet även i det fjärde. Dess kulturhistoriska och stilistiska ursprung kan sökas i samtida monokrom ornamentik från Syrien/Palestina (Tait 1991, s. 84). Båda de här aktuella glasformerna anses vara tillverkade i Rhendalens verkstäder, möjligen i Köln (Lund Hansen 1987, s. 70, 76, 160; Fremersdorf 1967, s. 17; Tait 1991, s. 84ff). Intressant är här att glasen från Östervarv och Tuna båda har påtagliga inslag av både opakt blå/turkosblå (”kornblumenblauen”) och opakt vit/gråvit tråd i ornamentiken. Glasen från Gödåker och Vackerberga saknar blå inslag, och bildar här en separat grupp för Mälarregionen, relaterat till östervarvs- och tunaglasen. Ekholm har behandlat gödåkerglasen i samband övriga nordiska schlangenfädenglas, men har utryckt osäkerhet gällande dess kultur- och grupptillhörighet (Ekholm 1958, s. 26). Samma tveksamhet måste gälla för klassificeringen av lämningarna från Vackerberga. Glas med endast vit trådornamentik har inte kunnat återfinnas i litteraturen, samtliga dessa fyra svenska glas måste ges en alternativ samtida tillhörighet. Likheterna i dessa båda lämningar av glas torde ha en gemen- 82 • bilaga 6 • Henricson sam kulturhistorisk beröringspunkt. Vackerbergagraven kan trots svårigheten med identifieringen av sitt starkt destruerade inventarium sälla sig till en grupp högkvalitativa gravläggningar med romerska glas, relaterat till jämförande dansk och svensk erfarenhet. I dansk gravkontext kan E 209 (polykromt bemålade) (tio daterade gravar) bindas till kombinationer med andra glaskärl som sannolikt tillverkats i Köln (tre gravar) (Lund Hansen 1987, s. 76). Två av dessa har polykrom trådornamentik. I sex gravar finns silverföremål dokumenterade, guldföremål (armeller fingerring/-ar) återfinns i sex gravar. Graven från Östra Varv har en rik vapenuppsättning, medan kvinnograven från Tuna i sin mångfald av silver- och guldföremål ”… i rikedom knappast äger sin motsvarighet i Norden från denna tid…” (Stenberger 1979, s. 391ff). Referenser Almgren, O. & Ohlsson, E. 1916. Ett uppländskt gravfält med romerska kärl. Fornvännen 11, s. 77–103. Ekholm, G. 1934. Romerska Vinskopor och Kärl av Hemmoortyp i skandinaviska fynd. Upplands Fornminnesförenings Tidskrift 45. Uppsala. Ekholm, G. 1958. Westeuropäische Gläser in Skandinavien während der späten Kaiser- und frühen Merowingerzeit. Acta Archaeologica 29. Köpenhamn. Follmann-Schulz, A.-B. 1992. Die römischen Gläser im Rheinischen Landesmuseum Bonn. Fremersdorf , F. 1967. Die römischen Gläser mit Schliff, Bemalung und Goldauflagen aus Köln. Die Dänkmäler des römischen Köln VIII. Köln. Goethert-Polaschek, K. 1977. Katalog der römischen Gläser des Rheinischen Landesmuseums Trier. Trier Grabungen und Forschungen, Band IX. Mainz am Rhein. Hellenkemper, H. 1988. Glas der Caesaren. Römisch-Germanische Museum, Köln 1988. Lund Hansen, U. 1973. Glas fra danske oldtidsfund. København. Lund Hansen, U. 1987. Römischer Import im Norden. Nordiske Fortidsminder, Serie B. Bind 10. København. Stenberger, M. 1965. Tuna i Badelunda. A grave in central Sweden with Roman vessels. Acta Archaeologica 27, s. 1–21. Stenberger, M. 1979. Det forntida Sverige. Stockholm. Tait, H. (red.) 1991. Five Thousand Years of Glass. London. Osteologisk analys av benmaterialet från Gullhögen, RAÄ 30, Husby-Långhundra socken, Uppland. Rita Larje, Naturhistoriska riksmuseet, 9 januari 1996 Benmaterialet från Gullhögen består av två i tid och rum väl avgränsade fyndenheter. Alla gravarna utgörs av kremeringar. De äldsta gravarna dateras från år noll till yngre romersk järnålder och består i sin tur av två samlingar av brända ben som skiljer sig åt både vad gäller fragmenteringsgrad, benens färg och gravgodsets sammansättning i övrigt. Den yngsta graven som daterar sig till vikingatid, består av tre lerkärl med innehåll av brända ben. Den osteologiska analysen visar att två personer blivit bisatta i dessa lerkärl. För den arkeologiska utredningen och tolkningen av gravkonstruktion, artefakter och datering hänvisas till redovisningen i huvudrapporten. Gravar na från äldre jär nålder Gravarna järnålder Gravanläggningarna utgjordes dels av en stenpackning med större block och mindre stenar dels av en mindre förhöjning norr om denna där det låg en koncentration av brända ben, sammanlagt ca 4200 mycket små fragment med en sammanlagd vikt av ca 240 g. Här hittades också 2.6 g obrända djurtänder. Över och mellan stenarna i den stora stenpackningen tillvaratogs en andra benkoncentration som innehöll drygt 1800 fragment med en vikt av ca 590 g. En fyndenhet med 98 brända benfragment vägande ca 20 g ligger på gränsen mellan dessa båda benkoncentrationer. Figur 7:1 visar stenpackningens utbredning och benkoncentrationernas placering. Tabell 7:1 redovisar benmaterialets fördelning i antal fragment och vikt i gram över gravkonstruktionen. De över stenpackningen spridda benen kallas i fortsättningen för A, benkoncentrationen i norr kallas B och fyndet på gränsen mellan A och B för A–B. Brandgrav A Till Brandgrav A har förts alla benfragment som låg utspridda över stenpackningen, fyndnummer 24-354 i Appendix 7:1. Enda undantaget är A-B som är fyndnummer 135 och ligger på gränsen mellan A och B. Två fyndenheter (24 och 48) med 1 resp. 2 obestämbara brända benfragment ligger förhållandevis långt utanför stenpackningen (fig. 7:1). Fynd 314, obrända fragment av hästtand, förs till Grav B. Ben av människa I benmaterialet har identifierats 189 fragment av människa från samtliga delar av kroppen (tabell 7:2). Den övervägande delen av fragmenten kommer från skalltaket. Detaljuppgifter rörande de identifierade fragmenten finns i Appendix 7:1. (Med ‘skalltak’ avses fragment från kranietaket medan ‘kranium, övriga delar’ avser skallbasen och ansiktet med undantag av käkarna.) Benen är väl förbrända och beige till färgen. Kön Trots ett stort antal identifierade fragment finns det få ben med kriterier som kan ligga till grund för bedömning av den dödes kön. Ett fragment från stora ischiasbukten på bäckenet utgör visserligen inbuktningens botten men är för liten för att tillåta en uppskattning av dess vinkel. Ålder Det finns endast två skallfragment med rester av sutur. I det ena fallet är suturen helt sluten och det andra fallet har en sutur under sammanväxning sprängts i den inre kompakta delen. Även om sutursammanväxningen i kraniet är en mindre bra åldersindikator är den ofta det enda som står tillbuds när det gäller brända ben. Av övriga skallfragment har en del (38 %) sprängts sönder i det mellanliggande spongiösa skiktet (diploë) så att resultatet har blivit fragment som består av antingen den yttre eller den inre kompakta delen av skalltaket. Sådan påverkan på kraniets platta ben genom kremering kan man se på unga individer och på mycket gamla (Gejvall 1948). Samtliga fragment där tvärsnittet har kunnat studeras har en uppbyggnad som visar lika tjocka kompakta yttre resp inre skikt och ett mellanskikt av diploë som utgör en tredjedel av skalltakets totala tjocklek vilket ta- Larje • bilaga 7 • 83 lar för att det rör sig om en ung vuxen person (Sigvallius 1994). En försiktig tolkning skulle vara att placera den döde i åldersintervallet Adultus (18-44 år). Avgränsningen av åldersintervallen följer den som används av Sjövold (1978). Djurben Bland de brända benen ingår även fyra identifierade djurbensfragment. Det rör sig om delar från två mellanhandsben, ett mellanfotsben och från skaftdelen av ett lårben, samtliga från får eller get. Fragmenteringsgrad Den genomsnittliga vikten för de fragment som identifierats till människa är 1.33 g, fragmenten av får är relativt stora (3.05 g i genomsnittsvikt) och den obestämbara fraktionen har en genomsnittlig fragmentvikt på 0.3 g. Den genomsnittliga vikten för hela materialet är 0.32 g per fragment vilket kan jämföras med 0.06 g för Brandgrav B (tabell 7:1). I A är alltså de brända benen mindre starkt fragmenterade än i B och det återspeglar sig också tydligt i att ett större antal postkraniala skelettelement finns representerade i listan över identifierade benfragment. Sammanfattning: Den döde var en vuxen person och på hans/hennes likbål har man offrat ett får eller åtminstone delar av ett. Både lårben och armbågsben hör hemma i köttrika delar av djurkroppen. De brända benen har krossats innan de ströddes ut över gravläggningens stenpackning. Brandgrav B Brandgrav B utgörs av den benkoncentration som låg norr om stenpackningen, fyndnummer 358– 667 i Appendix 7:1. Fem fyndenheter (430, 460, 488, 512 och 619) ligger långt från benkoncentrationen men har ändå räknats höra till brandgrav B, liksom fyndenhet 314. Ben av människa Benkoncentration B består av de brända och väl krossade benresterna efter en människa. 85 fragment från människa har identifierats (tabell 7:3) och av dessa var inte mindre är 81 bitar från skalltaket. En liten del av en tandrot finns också. Från det postkraniala skelettet har endast identifierats fragment från ett skulderblad och ett lårben samt ett fragment från vänster höftled på bäckenet. Som framgår av tabell 7:1 utgörs benfynden av mycket små fragment och därför har man störst möjlighet att känna igen skalltaksfragment medan övriga delar av skelettet förvandlats till icke identifierbart benkross. 84 • bilaga 7 • Larje Benen i Grav B är mestadels vita till färgen. Appendix 7:1 innehåller detaljerade uppgifter om de identifierade fragmenten. Kön Det finns inga identifierade fragment som kan ligga till grund för en könsbedömning. Ålder Fem skalltaksfragment har bevarade suturer och dessa är öppna. 8% av skalltaksfragmenten har spruckit i diploë. De få fragment där förhållandet mellan yttre och inre kompakt skikt och mellanliggande diploë kunnat studeras visar att de tre skikten är lika tjocka. Den sammantagna bedömningen kan befoga att den döde placeras i åldersintervallet Adultus (18–44 år). Djurben I det brända benmaterialet ingår också fyra klofragment av björn och detta brukar tolkas som att en björnfäll använts att svepa den döde i. Ett femte djurbensfragment utgörs av en liten bit horn som dock inte kunnat artbestämmas. Inga andra spår av brända djurben finns. Obrända djurben Till benkoncentration B hör även tre fynd av obrända djurtänder. I den södra marginalen (fig. 7:1) låg emaljfragment av en hästtand och mer centralt emaljfragment av troligen ett får. I det senare fallet rör det sig om 7 mycket små fragment. Det tredje fyndet (F 430) utgörs också av obrända emaljfragment av djurtand/tänder. Det är 43 mycket små fragment som på anatomiska grunder endast kan bestämmas till får/get eller nöt. Dessa tandrester kommer från ett område långt utanför B:s östra marginal (fig. 7:1). Fragmenteringsgrad Den genomsnittliga fragmentvikten för de identifierade fragmenten av människa ligger på ca 0.33 g medan den icke bestämbara fraktionen i genomsnitt bara väger 0.05 g per fragment (tabell 7:1). Den genomsnittliga fragmentvikten för hela benmaterialet från Brandgrav B är bara 0.05 g. Stora delar av materialet har vattensållats på laboratorium vilket naturligtvis bidragit till det höga fragmentantalet. Det torrsållade materialet har en genomsnittlig fragmentvikt på 0.064 g medan de vattensållade fragmenten i snitt väger 0.046 g, en skillnad på mindre än 0.02 g. Även med hänsyn tagen till sållningsförfarandet framstår Grav B som avvikande från grav A beträffande fragmenteringsgrad. Sammanfattning: Den döde som var en vuxen person har kremerats liggande på eller svept i en björnfäll. De brända benen har krossats före deposition inom en några m² stor yta. Obrända tänder (men inga andra obrända ben) av häst och får/get och möjligen också nöt ingår i begravningen. Sådana tänder är inte ovanliga fynd i brandgravar men innebörden är ännu dold för oss. Huruvida F430 (tand av får/get eller nöt) verkligen hör till brandgraven förblir en öppen fråga. A–B, F 135 F 135 består av sammanlagt 98 benfragment med en vikt av ca 20 g. De fördelar sig på 7 identifierade skalltaksfragment av människa, en lös lårbensepifys av får samt 90 obestämbara fragment. Anledningen till att detta fynd redovisas separat är svårigheten att föra det till rätt kremering. Det ligger på gränsen mellan A och B. Av tabell 7:1 framgår att man på grund av fragmenteringsgrad för bestämbara fragment av människa kanske skulle föra materialet till B medan förekomsten av ett bränt fårben bättre stämmer överens med A. Graven från vikingatid De vikingatida benfynden består av brända och obrända fragment. Benen från gravbålet/bålen låg samlade i tre keramikkärl (gravurnor). En mindre del ben tillvaratogs vid utgrävningen i sålljorden omedelbart utanför kärlen. I kärl nr II (F195) har fyndmaterialet tillvaratagits i fyra lager och i kärl nr III (F201) i två lager. Genomgående gäller att fragmentstorleken starkt varierar. Mycket stora benbitar finns (men inga hela brända ben) omväxlande med ett oräkneligt antal mycket små fragment. Det stora antal mycket små benfragment som inte kunnat bestämmas till benslag har inte räknats utan bara vägts. Det rör sig om tusentals minimala fragment. (Innehållet i gravurnorna har tillvaratagits i laboratorium.) Benen är mycket sköra och särskilt de spongiösa delarna faller lätt sönder. Även förbränningsgraden som den kan utläsas ur de brända benens färg skiftar. De brända benen uppvisar alla färgvarianter från vitt över beige och brunt till svart, alltså från väl förbränt till förkolnat. Keramikkärl I, F 174 Benmaterialet (ca 250 g) kommer dels från kärlet, dels från sålljorden utanför kärlet. Samtliga ben är väl förbrända, beigevita till färgen och sköra, utom några få små obestämbara rörbensfragment där insidan endast är förkolnad (svart). Med hänsyn till benmaterialets enhetliga utseende och att sam- mansättningen av benslag i sålljorden kompletterar benslagen i kärlet kan man sluta sig till att dessa benrester härrör från samma individ. Analysresultat Kärl I innehåller resterna av en människa. Från innehållet i kärlet har identifierats ett skalltaksfragment och delar av kotor, korsben och bäcken. De identifierbara benen från sålljorden utanför kärlet uppvisade likartad sammansättning av benslag; skalltak, kotor, korsben och bäckenfragment – men här återfanns också delar av lårben, skenben och skulderblad (tabell 7:4). Från sålljorden härrör också två djurbensfragment. Det är två rörbensbitar som tyvärr inte går att bestämma varken till benslag eller art. Kön Höger och vänster bäckenben kring stora ischiasbukten (incisura ischiadica major) har identifierats. Det vänstersidiga fragmentet uppvisar en ganska öppen vinkel (ca 90°) vilket skulle indikera att det rör sig om en kvinna. Ålder Kotkropparna visar inga åldersförändringar eller förslitningsskador varken i bröst- eller ländregionen. Korsbenet representeras av delar av de två översta kotelementen. De fem kotelementen som utgör korsbenet växer samman med början nerifrån. Sammanväxningen börjar i 20-årsåldern med start i de ringformade kotbrosken (Bass 1971). De identifierade översta kotelementen visar inga spår av sammanväxning. Kraniefragmenten är tunna. Fragment från skalltaket (os occipitale, os temporale och os parietale) har öppna suturer. Både utseendet på kotkropparna och de öppna suturerna samverkar till en placering av denna individ i åldersgruppen Adultus (18–44 år). Sammanväxningsgraden i korsbenet pekar mot Juvenilis (10–24 år). Jag gör bedömningen att det rör sig om en person på gränsen mellan Juvenilis och Adultus. Sammanfattning: Kärl nr I innehöll de brända benresterna av en ung kvinna. Keramikkärl II, F 195 Denna urna innehöll ca 1.100 g brända ben och ca 30 g obrända fågelben. Till detta kommer ca 6 g brända ben från sålljorden utanför kärlet. Urnans innehåll har grävts ut i fyra lager och analysen har därför också gjorts lager för lager. Samtliga lager innehöll både brända och obrända benfragment. Förbränningsgraden, avspeglad i benfragmentens färg, varierar från fullständig till Larje • bilaga 7 • 85 ofullständig/förkolnad. Analysresultat Brända ben Bland de brända benfragmenten har människa, häst, hund, får/get och nöt identifierats. Fördelningen av bestämbara fragment i de olika lagren framgår av tabell 7:5. Människa Sammanlagt 22 fragment med en sammanlagd vikt av ca 170 g har identifierats till människa. Av tabell 7:6 framgår att fragmenten i huvudsak utgörs av delar från bäckenregionen och de nedre extremiteterna. Den övre delen av kroppen representeras av enstaka fragment från överarm och strålben och skallen av fyra fragment. Ett vänstersidigt bäckenfragment från lager 2 är stort (största längd ca 10 cm) och omfattar del av acetabulum, incisura ischiadica major och del av ledytan mot korsbenet. Incisuren uppvisar en något spetsigare vinkel än motsvarande fragment i Kärl I. Fåran (Sulcus preauricularis) längs kanten mot korsbenet saknas. Kraniefragmenten utgörs av två bitar från skalltaket varav det ena (från os frontale) har en öppen sutur. Ansiktsskelettet finns bevarat i höger okbåge (os zygomaticum) och höger processus frontalis på os maxillare (d v s näsans yttre begränsning mot ögonhålan). Kön Eftersom könskaraktärerna i skelettet uppträder med överlappning och man måste välja antingen kvinna eller man är könsbedömning utifrån kremerade benrester ofta ett vanskligt företag. I det här fallet finns alltför lite av ischiasbukten bevarat för att ge en entydig bedömning av dess utseende, endast att den i jämförelse med fragmentet i Kärl I är mer U-formad. Sulcus preauricularis är inte utbildad. På grund av dessa fakta blir bedömningen att dessa brända fragment utgör resterna av en man. Ålder Liksom för skelettet i Kärl I saknas förslitningsskador och åldersbetingade förändringar. Utseendet talar för att det rör sig om en ung vuxen (Adultus 18–44 år) person och någon närmare åldersbestämning än så går inte att få fram ur benfragmentens yttre morfologi. Brända djurben Som framgår av tabell 7:5 finns häst, hund, nöt och en småbovid, troligen får representerade i Kärl II. 86 • bilaga 7 • Larje Häst Tabell 7:7 visar att fragment av hästben finns i samtliga lager i kärlet. Tabellen visar också att de 24 identifierade fragmenten kommer från samtliga hästens kroppsdelar vilket talar för att hästen lagts hel på bålet. Hund Av tabell 7:8 framgår att också en hund lagts hel på bålet. De flesta kroppsregioner finns representerade i de 23 identifierade fragmenten. Noteras kan dock att ben från tassarna saknas. Hundben återfanns i samtliga fyra lager i kärlet. Inget talar för att det finns mer är en kremerad hund. Nöt Nötboskap representeras av 8 benfragment som fördelar sig på de tre övre lagren i kärlet (tabell 7:9). Endast vissa delar av djurkroppen ingår. Den proximala delen av ett armbågsben och den distala delen av ett lårben har öppna ytor mot ledändarna (epifyserna). Dessa ledändar växer samman med sina resp skaft när djuret är mellan 3½ och 4 år (Silver 1969). Djuret som offrades var alltså yngre än 3½ år. De identifierade kroppsdelarna motsvarar styckningsdelarna framlägg och baklägg och detta skulle kunna tolkas som att vissa köttrika delar av ett ungnöt lagts på bålet men inte hela djuret. Får/get I materialet finns 3 fragment som kommer från får eller get (tabell 7:10). Två av fragmenten kommer från skallen. Det tredje fragmentet är från den distala delen av ett överarmben och motsvarar styckningsdelen framlägg. Obrända djurben Överst i kärl II låg rester av tamhöns. Mindre vingben och tåben hade rasat ned mellan de brända ben som fyllde kärlet och hönsben har identifierats från samtliga lager i kärlet. Ett stort antal hela och fragmenterade hönsben kunde identifieras till benslag (tabell 7:11). Många av skelettdelarna var också mätbara och som framgår av tabell 7:12 skiljer sig storleken på vänster och höger sidas ben. Mätningar på ett jämförelsematerial visar att skillnaden mellan höger och vänster sida normalt ligger i storleksordningen några 10-dels mm. Hönsbenen i kärl II har en storleksskillnad på mellan 1.1 och 3.5 mm och denna skillnad kan knappast förklaras som en höger/vänster asymmetri. Konsekvensen av detta antagande blir att det i kärl II finns benrester från två individer, i detta fall två tuppar. Det finns i materialet en vänstersidig hel tars med sporre och en högersidig lös, men mindre sporre. En egendomlighet i sammanhanget är att av den större tuppen endast vänstersidiga fragment och av den mindre endast högersidiga delar har återfunnits. Delar från det axiala skelettet kommer från en enda individ. Noteras ska också att inga skallben återfunnits. Fynd av obrända hönsben i brandgravar är inte ovanligt. Ett fint exempel finns från Järvafältet i västra Stockholm där man hittat en grav från tidig vikingatid med ett lerkärl med brända ben som hade en hel, obränd tupp som lock. I brandgravarna på Järvafältet finns flera fynd både av obrända eller lätt svedda höns och enstaka obrända djurben eller tänder. Tänder av nöt, får och svin tycks här förekomma under hela järnåldern medan hästtänder tycks vara begränsade till den senare delen av järnåldern (Sigvallius 1994). Keramikkärl III, F 201 Kärl III innehåller brända ben av både människa och djur. Benmaterialet väger totalt ca 333 g. Kärlet har grävts ut i två lager. Förbränningsgraden varierar från fullständig till förkolnad. Analysresultat Av tabell 7:13 framgår att människa, häst och hund identifierats i Kärl III. Människa Sju fragment har identifierats från kranium, ryggrad, korsben och lårben (tabell 7:14). Häst 18 identifierade fragment av häst fördelar sig över hela djurkroppen (tabell 7:15). Hund Från hund har identifierats 6 benfragment, mestadels från bakbenen (tabell 7:16). Kärl III innehåller benmaterial från samma kremering som Kärl II. Någon överlappning eller dubblering vad gäller förekomst av skelettelement som skulle tyda på samtida kremering av mer än en människa har inte kunnat beläggas. Istället kompletterar fragment av såväl människa som djur varandra. Identifierbara fragment saknas i kärl III av nöt och får vilket inte är förvånansvärt med tanke på det låga fragmentantal med vilka dessa djur är representerade i kärl II; 8 resp 3. Sammanfattande tolkning av benfynden i kärl II och III: Benresterna från likbålet över en ung man och de djur eller delar av djur han fick med sig som gåva har placerats i två lerkärl. Som lock över det ena kärlet har man lagt delar av två obrända tuppar. Gullhögen i Husby-Långhundra socken i Uppland visade sig dölja de bisatta resterna efter fyra personer. Samtliga hade blivit kremerade. I högens botten fanns två gravar från romersk järnålder. Den ena graven (A) tillhörde en ung vuxen person på vars bål man även lagt åtminstone några köttrika delar av får. De krossade benresterna hade strötts ut över en väl tilltagen stenpackning. Den andra graven tillhörde också en ung vuxen person som kremerats inlindad i en björnfäll. Benresterna hade krossats till mycket små fragment som strötts ut över en mindre markyta. Graven innehöll även obrända djurtänder (häst, får/get, och ev nöt). Under vikingatid har man åter använt den gamla gravplatsen och då bisatt de kremerade benen av en ung man, hans häst och hund samt resterna efter offrade delar av nöt och får/get. Som effektfullt lock har man placerat ett par nyslaktade tuppar. Bålresterna fick inte plats i en kruka utan man fick ta två stycken. Det finns också en tredje urna i graven och den gömmer de kremerade benen av en ung kvinna. Referenser Bass, W.M. 1971. Human Osteology: A Laboratory and Field Manual of the Human Skeleton. Second Edition. Colombia. von den Driesch, A. 1976. A Guide to the measurement of Animal Bones from Archaeological Sites. Cambridge, Mass. Gejvall, N.-G. 1948. Bestämning av de brända benen från gravarna i Horn. i Sahlstrand, K.E. & N.-G. Gejvall: Gravfältet på Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. Stockholm. Sigvallius, B. 1994: Funeral Pyres. Iron Age Cremations in North Spånga. Theses and Papers in Osteology 1. Stockholm University. Silver, I.A. 1969. The Ageing of Domestic Animals in D.R. Brothwell & E. Higgs eds., Science in Archaeology, London. Sjøvold, T. 1978. Inference concerning the age distribution of skeletal populations and some consequenses for palaedemography. Anthrop. Közl. 22. Larje • bilaga 7 • 87 Figur 7:1. Stenpackningens utbredning och benkoncentrationernas placering. 88 • bilaga 7 • Larje Tabell 7:1. GULLHÖGEN. Benmaterialet från äldre järnålder. .. Benfyndens fördelning på koncentrationer. Antal, vikt i g samt genomsnittlig fragmentvikt. .. A= benfynd spridda över stenpackningen. .. B= benkoncentrationen i norr. .. A-B= fynd på gränsen mellan A och B Brända ben Människa antal vikt, g medelvikt Djur antal vikt, g . medelvikt Obest antal vikt, g . medelvikt Totalt antal vikt, g medelvikt A 189 251.2 1.33 4 12.2 3.05 1645 285.7 0.2 1838 549.1 0.3 B 85 28.2 0.33 5 4.2 0.84 4099 209.8 0.05 4189 242.2 0.06 7 3.1 0.44 1 2.7 90 15.0 0.17 98 20.8 0.21 A-B Obrända ben A Djur antal vikt, g medelvikt 63 2.6 0.04 Larje • bilaga 7 • 89 90 • bilaga 7 • Larje antal vikt 251.2 g 81 1 1 1 1 85 Skalltak Tand Skulderblad Lårben Bäcken Summa vikt 28.2 g 1 1 2 3 1 Skalltak Bröstkota Ländkota Obest kota Korsben Skulderblad Bäcken Lårben prox " skaft/dist Vadben prox Vikt, g Total vikt oidentifierade fragment 11 44.6 Antal fragm 3 I kärlet BENSLAG 71.5 34 9 2 3 8 1 1 6 1 2 1 138.2 g Summa 116.1 Summa 45 I sålljorden Tabell 7:4. F 174, kärl I. Brända ben av människa. Antal Benslag Tabell 7:3. Brandgrav B. Brända ben av människa. Skalltak 105 Kranium, övriga delar 9 Överkäke 1 Underkäke 1 Kotor 27 Revben 7 Överarm 9 Armbågsben 3 Strålben 1 Bäcken 3 Lårben 8 Skenben 10 Vadben 2 Mellanfotsben 1 Hälben 2 Summa 189 Benslag Tabell 7:2. Brandgrav A. Brända ben av människa 14 120.4 Summa 156.1 154.3 25 217.1 6 41.2 5 140.9 9 11.8 1 1.0 4 22.2 Lager 3 n vikt,g 21.3 70.7 41.2 6 1 2 1 36.2 2 1 Vikt,g 2 2 8 5 1 1 2 96.6 82.4 36.2 37.3 3.6 5.3 Summa 169.4 482.4 80 620.1 22 169.4 24 344.0 23 53.6 3 6.3 8 46.8 Summa n vikt,g Summa 22 Lager 4 1 1 1 Lager 3 3 1 Lager 2 Antal fragm Lager 1 18 8 5 3 2 Lager 4 n vikt,g Skalltak Kranium, övrigt Ländkota Obest kota Överarm prox Strålben skaft 1 Bäcken Lårben prox skaft 1 dist 1 Skenben skaft Vadben skaft Fotrotsben BENSLAG Tabell 7:6. Kärl II, F 195. Brända ben av människa Totalt 1102.5 g + 6.1 g från sålljord 75.4 1 11.8 Obest 3 12.8 3 21.3 7 81.2 3 6.1 Människa Häst Hund Får/get Nöt 23 200.2 5 70.7 7 84.6 8 32.1 Lager 1 n vikt,g Lager 2 n vikt,g F 195, kärl II. Antal och vikt av de brända benfragmenten för varje lager och fördelade på människa och förekommande djurarter. ART Tabell 7:5. Larje • bilaga 7 • 91 81.2 84.6 7 8 3 6.1 Vikt, g 2.1 1 1 1 2 1 Antal fragment Lager 2 1 1 Lager 1 Kranium, höger Överkäke Underkäke Tänder Halskota 1 Bröstkota Ländkota Obest. kota 1 Korsben Strålben, skaft Armbågsben, skaft Lårben, prox, vänster 1 Lårben, prox BENSLAG Tabell 7:8. Kärl II, F 195. Brända ben av hund Vikt, g 5 7 Antal fragment 11.8 9 1 1 1 1 1 2 2 Lager 3 11.8 1 1 1 1 1 1 1 1 2 1 1 Kranium, vänster Kranium Halskota Ländkota Svanskota Obest. kota 1 Överarm, skaft, höger Överarm, dist 1 Armbågsben,prox, vänster Mellanhandsben,prox Mellanhandsben, skaft Korsbenet, vänster 1 Skenben, skaft 1 Skenben, skaft + distal del, vänster Språngben, vänster Hälben, vänster 1 Mellanfotsben, prox, vänster 1 Obest. mellanfotsben 1 2:a tåbenet Lager 3 Summa 214.9 Summa 24 3.6 3 1 1 1 Summa 53.6 Summa 23 Lager 4 37.3 5 1 2 1 1 Lager 4 11.8 1 1 12.8 3 1 2 Lager 2 22.2 Antal fragment 1.0 1 1 Hornkvicke Kranium, höger Överarm, dist, höger Vikt, g Lager 3 BENSLAG Lager 4 5.3 2 1 1 4 1 1 2 8 Summa 6.3 Summa 3 Summa 46.8 Summa Lager 3 Tabell 7:10. Kärl II, F 195. Brända ben av får/get Vikt, g Antal fragment Obest. kotor Korsbenet Armbågsben, prox Lårben, dist Knäskål, vänster Lager 1 BENSLAG Lager 2 BENSLAG Lager 1 Tabell 7:9. Kärl II, F 195. Brända ben av nöt Tabell 7:7. Kärl II, F 195. Brända ben av häst 92 • bilaga 7 • Larje 5 5 1 1 7 7 1 1 1 1 1 2 58 25.0 2.5 Halskotor Svanskotor Obest. kotor Pygostyl Revben Bröstben Korpbenet, höger Nyckelben Skulderblad, vänster Överarm, vänster Överarm, höger Strålben, prox + skaft, vänster Armbågsben, vänster Handrotsben Carpometacarpus, vänster Bäcken Lårben, prox + skaft, vänster Lårben, prox Lårben, dist Tibiotarsus, vänster Tibiotarsus, höger Vadben, prox + skaft, vänster Vadben, prox Tars, vänster Tars, höger 1:a vingfalang, höger 3:e vingfalang 1:a tåfalang 2:a tåfalang 3:e tåfalang Sesamben Benringar från luftstrupen Antal fragment Vikt, g Total vikt oident. 2 1 2 1 3 1 1 1 1 1 1 1 1 5 1 1 1 Lager 1 BENSLAG >0.5 0.7 7 1 1 2 1 1 1 Lager 2 >0.5 0.5 6 1 3 1 1 Lager 3 Tabell 7:11. Kärl II, F 195. Obrända ben av tamhöns >0.5 0.5 5 2 1 2 Summa 26.7 Summa 76 Lager 4 GL Did Bp Sc GL Bd Dip GL Bp Bd Sc Dd Dp Lm GL Bp Bd Sc TARSOMETATARSUS TIBIOTARSUS LÅRBEN GL 1:a VINGFALANGEN GL Bp Did CARPOMETACARPUS ARMBÅGSBEN GL Bp Bd Sc 77.5 12.0 11.9 6.9 Vänster 18.6 Vänster 76.6 13.3 14.7 6.7 10.9 9.1 71.9 Vänster 13.7 38.0 11.1 7.9 Vänster 68.6 9.2 8.7 4.5 Vänster 69.6 19.3 14.7 6.5 Vänster Greatest length Greatest breadth of the distal end Greatest depth of the distal end Greatest depth of the proximal end Greatest diagonal of the proximal end ÖVERARM GL Bd Dd Dp Dip 107.3 10.1 15.8 Höger 11.0 12.2 9.8 7.3 - Höger 66.5 16.9 - Höger Bp Sc Did Lm Mått enligt von den Driesch (1976) i mm Tabell 7:12. Mätbara ben av tamhöns Breadth of the proximal end Smallest breadth of the corpus Greatest diagonal of the distal end Medial length Larje • bilaga 7 • 93 19 101.7 Summa 74.7 107.9 12 49.5 3 1.1 4 22.7 5 25.7 Lager 2 n vikt, g 4 Antal fragment 1.1 3 3 Lager 2 5 1 2 1 1 1 1 14 84.0 Kranium Underkäke Atlaskotan Axiskotan Strålben, skaft Armbågsben, prox, vänster Handrotsben Skenben, prox Skenben, skaft Fotrotsben Antal fragment Vikt, g 1 1 Lager 1 BENSLAG 22.7 4 1 3 Lager 2 Tabell 7:15. Kärl III, F 201. Brända ben av häst 17.1 1 1 1 1 Skalltak Obest kotor Korsben Lårben, dist Vikt, g Lager 1 BENSLAG 18 Summa 106.7 Summa Summa 18.2 182.6 31 151.2 7 18.2 18 106.7 6 26.3 Summa n vikt, g Summa 7 Tabell 7:14. Kärl III, F 201. Brända ben av människa Totalt 333,8 g Obest 4 14 1 Människa Häst Hund 17.1 84.0 0.6 Lager 1 n vikt, g ART Tabell 7:13. Kärl III, F 201. Antal och vikt av de brända benfragmenten för varje lager och fördelade på människa och förekommande djurarter. Vikt, g 0.6 1 1 Överkäke Obest kota Lårben, prox + skaft, vänster Skenben, prox Skenben, skaft Antal fragment Lager 1 BENSLAG 25.7 5 1 1 1 1 1 Lager 2 6 Summa 26.3 Summa Tabell 7:16. Kärl III, F 201. Brända ben av hund Appendix 7:1 GULLHÖGEN, RAÄ 30, Husby-Långhundra sn, Uppland Osteologisk analys av benmaterialet från äldre järnålder. NR BENSLAG Antal fragment MÄNNISKA DJUR OBEST F 24 F 25 1 skalltak kotkropp överarm 2 1 1 VIKT, g ANMÄRKNING KOORD x y m.ö.h. 0.9 312.60 126.50 26.58 5.3 318.55 122.86 26.87 319.08 123.99 26.82 skaft 10 3.2 24 0.6 4.5 F 28 7 0.5 315.12 124.15 26.95 F 29 1 0.2 316.80 123.39 27.03 0.9 0.4 315.27 122.16 26.93 1 318 122 26.86 318319 121122 27.24 F 26 F 30 F 31 skalltak bröstkota 3 1 skalltak kranium kranium bröstkota överarm bäcken skenben 12 1 1 1 1 1 1 skalltak. 1 30.3 mellanhandsben Ovis 1 23 F 44 skalltak kranium kranium underkäke bröstkota ländkota obest kota revben överarm överarm överarm armbågsben lårben lårben skenben skenben vadben bäcken bäcken 1 öppen sutur, 1 sluten sutur höger okben vänster okben, processus temporalis skaft incisura ischiadica major distal ledyta 38 F 32 2 spruckna i diploë 43 1 3 1 34.4 3.0 tinningbenet, linea temp. inferior 3.9 5.4 skaft 91.0 6 öppna suturer, 12 spruckna i diploë höger kilben tinningbenet, pars petrosa höger kondyl 3 1 2 7 1 1 1 1 1 2 1 1 1 1 1 320 Ö-V profil höger, distal del höger proximal del distal del proximal del, olecranon skaft höger trochanter major höger, skaft skaft skaft vänster tuber ischiadicum vänster, facies sacropelvina 689 112.0 F 48 2 0.7 314.84 126.04 26.99 F 49 1 0.6 317 124 26.99 F 50 1 0.1 319 122 26.99 F 94 F 96 skalltak överarm 4 1 skenben 1 F 97 F 98 5.1 9 1.5 3 1.5 0.1 5 skalltak halskota skenben 319.54 122.10 27.23 skaft 319.45 122.63 27.01 319.30 122.36 26.95 tunn diploë kotkropp skaft, margo anterior 319.26 122.58 26.98 skaft 1 1 1 1.5 4.1 19 2.9 F 99 4 6.8 319.37 122.92 26.95 F 106 1 1.4 318,69 120.66 27.02 F 107 3 0.3 318.46 120.93 27.00 F 108 10 0.4 318.48 120.19 26.92 94 • bilaga 7 • Larje NR BENSLAG Antal fragment MÄNNISKA DJUR OBEST VIKT, g ANMÄRKNING KOORD x y m.ö.h. 26.83 F 109 4 0.1 317.5 F 110 5 1.1 319.22 120.48 F 117 1 1.3 319.29 120.19 26.99 höger, omr f tuberositas radii 319.86 122.52 +-5 +-5 26.83 5 spruckna i diploë proc. frontalis 319.50 122.10 +-5 +-5 27.18 318.82 120.55 26.97 317.75 120.38 26.85 F 118 strålben 1 4.4 3 F 119 F 120 skalltak överkäke halskota obest kota överarm armbågsben armbågsben lårben lårben skenben vadben strålben mellanfotsben skalltak 10 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 7.2 F 122 F 123 F124 263 39.0 3 0.2 1.0 4 0.6 1 5 lårben skenben hälben hälben 1 2 1 1 F 126 1 skaft proximal del höger, proximal del, olecranon skaft höger, distal del, condylus lateralis skaft, median skaft skaft skaft sprucket i diploë 0.7 29.7 29 26.97 0.8 24.0 Ovis 122.6 318.93 120.30 26.93 skaft skaft, samma ben, margo anterior vänster, facies articularis cuboidea facies articularis talaris media 318.30 120.00 26.83 8.6 319.25 123.14 26.83 F 128 skenben 1 3.5 skaft,bit med margo anterior 319.01 123.02 26.82 F 129 skalltak ländkota överarm 1 1 1 4.0 os parietale vid angulus mastoideus från processus articularis posterior skaft 316.95 122.88 +-5 26.76 F 130 skalltak kranium skenben 6 1 1 5 spruckna i diploë tinningben, pars petrosa skaft 316.20 123.55 26.70 +-10 F 132 skalltak kranium 2 1 1 sprucket i diploë tinningbenet 315.67 123.31 +-5 26.64 24 F 134 F 135 F 136 mellanfotsben 36 4.6 3.6 10.1 6 spruckna i diploë 315.90 123.65 +-10 +-10 26.66 58 0.2 3.0 distal del 315.55 123.44 +-10 +-10 26.67 16 1 sprucket i diploë vänster, proximal ledkula, lös epifys 326.48 123.97 26.70 90 3.1 2.7 15.0 318.77 120.00 +-10 +-10 26.63 1 7 skalltak bröstkota lårben 1 1 1 20.6 1.6 9 skalltak lårben 6.1 7.5 94 F 133b skalltak 0.3 Ovis 1 1.9 distal del, condylus lateralis 25 5.7 F 137 3 0.1 317.91 120.36 26.78 F 141 5 0.3 318.7 +-10 120.08 +-10 26.57 F 142 9 0.5 318.0 124.15 26.67 F 149 1 >0.1 315.05 118.77 26.53 F 150 2 2.2 316.60 119.50 26.29 F 153 7 0.9 315.80 122.70 26.28 F 154a 14 2.0 323.35 123.40 +-10 +-20 26.47 F 155 10 0.7 323.42 124.40 26.42 Larje • bilaga 7 • 95 NR BENSLAG Antal fragment MÄNNISKA DJUR OBEST VIKT, g ANMÄRKNING KOORD x y m.ö.h. F 156a 3 2.7 324.23 123.96 26.41 F 157 3 0.4 324.50 124.45 26.45 F 158 6 0.6 323.06 120.05 +-15 +-15 26.32 322.80 121.05 +-10 +-10 26.58 F 159 skalltak 1 lårben 1 mellanhandsben 2.6 Ovis 1 6 1.1 1.0 skaft skaft F 161a 1 0.2 324.95 124.41 26.51 F 169 1 >0.1 315.20 118.00 26.08 319.70 122.00 +-3 +-2 26.31 F 176 ländkota obest kota obest kota överarm 2 1 8 1 11.6 ledutskott skaft 13 7.6 F 178 4 0.6 319.15 122.08 26.35 F 197 4 >0.1 319.25 123.5 26.15 F 198 2 0.1 318.15 123.36 26.15 F 202 3 0.9 319.40 121.0 +-5 +-10 26.99 F 301 revben F 307 skalltak kranium halskota obest kota av kattstorlek 1 4 1 1 1 + 1 ornerat fragment 0.2 obränt, 322.15 117.68 27.37 12.2 1 sprucket i diploë höger nackben, vid protuberantia 321.40 116.88 26.77 63 15.0 F 310 1 >0.1 321.75 117.89 26.87 F 312 8 1.2 321.8 26.81 F 313 F 314 4 tand Equus 13 1.1 1.3 obrända-delvis brända emaljfragment två större, 11 mindre fragment 115.61 321.8 115.61 26.81 327.8 122.28 26.61 F 328 3 0.2 318.5 121.3 26.05 F 330 8 0.6 317.6 124.50 26.16 1.0 0.5 315.54 124.61 26.12 7 F 334 10 1.4 316.35 116.30 25.97 F 335 3 0.2 316.50 124.65 26.11 F 331 skalltak 2 1 sprucket i diploë F 336 1 0.1 316.25 124.43 26.13 F 337 1 0.1 324.18 123.50 25.88 F 338 2 >0.1 323.63 123.85 25.86 F 340 1 0.1 322.45 117.25 25.99 F 341 1 0.2 323.0 117.20 25.94 F 344 1 0.1 321.4 117.4 F 347 2 0.1 321.24 118.45 25.90 0.5 321.15 116.75 25.94 F 349 skalltak 2 F 350 3 0.2 F 352 2 >0.1 F 354 F 358 skalltak ∅2m 25.96 321.1 116.65 25.93 321 117.5 25.87 116.9 4 0.1 320.2 327.50 122.15 25.70 25.91 1 0.6 0.1 F 364 1 0.2 328.30 122.68 25.50 F 365 1 0.5 328.70 122.40 25.31 F 366 9 0.8 328.95 122.05 25.33 3.7 331.0 25.66 F 402:1 skalltak 96 • bilaga 7 • Larje 2 8 123.5 NR BENSLAG Antal fragment MÄNNISKA DJUR OBEST 80 F 402:2 skalltak 5 237 F 430 tand Ovis eller Bos 43 F 432 F 435 4 KOORD x y ANMÄRKNING 11.7 2.1 15.8 1.0 3 skalltak VIKT, g " obrända emaljfragment 330.55 127.05 26.42 329.2 122.3 26.84 ∅ 20 cm 331.2 +-10 122.0 +-10 26.77 ∅1m 330 122.5 ≈ 25.85 0.8 0.5 m.ö.h. 1 med öppen sutur 65 2.3 115 2.7 6.8 3 0.5 330.05 123.10 25.85 1.1 3.9 330.45 122.7 25.79 64 F 448 54 5.0 331.6 122.1 25.86 F 451 37 0.8 330.5 121.35 25.7925.87 F 459 5 0.6 332.5 +-30 122.0 +-20 25.76 332.8 125.0 25.64 3 0.6 1.1 0.8 58 3.1 330.6 121.7 25.8125.89 0.2 2.2 332.0 +-20 122.5 +-20 25.85 27 F 442 skalltak 12 F 443 F 447 F 460 klofalang skalltak horn Ursus arctos 1 2 1 F 463 F 464 skalltak 2 vattensållat ∅ 30 cm 1 sprucket i diploë F 466 1 0.5 331.5 121.4 26.62 F 471 1 >0.1 332.0 123.55 25.68 330.6 121.7 25.81- F 472 skalltak 1 0.3 öppen sutur vattensållat 25.89 F 473 F 474 skalltak F 477 skalltak skalltak F 479:2 skalltak klofalang F 484 skalltak nackbenet skalltak 0.1 vattensållat 330.6 121.7 25.8125.89 0.3 0.9 vattensållat 330.6 121.7 48 25.8125.89 26 0.5 vattensållat 330.6 121.7 25.8125.89 0.2 7.6 vattensållat 330.6 121.7 70 25.8125.89 0.1 0.2 vattensållat 330.6 121.7 15 25.8125.89 24 0.4 vattensållat 330.75 122.30 25.83 vattensållat 329.6- 121.5330.5 121.95 25.8925.79 1 1 0.7 172 7.8 206 0.4 0.2 79 2 Ursus arctos 1 7 1 F 485 F 486 8 1 F 478 F 479:1 skalltak 6.2 1 F 475 F 476 147 2.9 1 med öppen sutur SÖ m² 331.0 121.0 25.5425.66 56 5.5 11 2.0 330.4 +-30 122.0 +-30 25.5625.96 5 1.4 0.1 330.4 +-30 122.0 +-30 25.5625.96 7 0.3 SÖ m² 332.0 122.0 143 2 F 487 os frontale med öppen sutur F 488 skalltak 4 0.1 F 489 skalltak 3 0.6 3.9 1 med öppen sutur vattensållat .≈ 25.85 335.2 121.0 25.50 SÖ m² 329.0 122.0 ≈ 25.85 Larje • bilaga 7 • 97 NR BENSLAG Antal fragment MÄNNISKA DJUR OBEST F 490 28 F 491 F 492 skalltak KOORD x y ANMÄRKNING 0.8 m.ö.h. vattensållat SÖ m² 331.0 122.0 ≈ 25.85 SÖ m² 330.0 123.0 ≈ 25.85 60 2.3 vattensållat vattensållat 57 0.1 3.2 4 0.5 vattensållat vattensållat 1 F 493 VIKT, g 331-0- 121.3330.7 121.35 SÖ m² 331.0 123.0 331.0 123.0 25.8025.88 25.6425.74 F 494 42 1.3 F 499 140 3.7 F 501 8 0.3 vattensållat SÖ m² 331.0 122.0 ≈ 25.85 25.88 0.2 2.5 vattensållat SÖ m² 331.0 123.0 ≈ 25.85 85 vattensållat SÖ m² 330.0 121.3 ≈ 25.85 F 502 F 503 skalltak skalltak tand 1 3 1 1.7 331.0- 121.35 330.6 121.45 1 sprucket i diploë rotfragment 25.8025.8025.88 319 6.6 F 504 21 1.1 vattensållat SÖ m² 331.0 122.0 ≈ 25.85 F 505 9 0.2 vattensållat SÖ m² 332.0 122.0 ≈ 25.85 F 507 11 0.4 vattensållat SÖ m² 331.0 122.0 ≈ 25.85 F 508:2 11 0.3 vattensållat SÖ m² 331.0 122.0 ≈ 25.85 F 509 skalltak skulderblad 4 1 2.1 342 vattensållat ∅ 30 cm 330.5 122.6 25.59 ∅ 40 cm 331.65 124.9 25.46 330.0 122.0 25.5925.64 25.5625.66 11.7 F 512 2 0.6 F 513 34 0.3 F 514 6 1.0 vattensållat SÖ m² 332.0 123.0 F 517 8 0.1 vattensållat SÖ m² 331.0 124.0 ≈ 25.85 5.2 1 sprucket i diploë vattensållat skaft vänster, fossa acetabuli SÖ m² 331.0 124.0 ≈ 25.85 F 518 skalltak lårben bäcken 5 1 1 173 7.7 F 519 56 3.6 ur profilen 330.0- 121.0 331.0 25.6625.86 F 520 202 7.3 ur profilen 330.0- 121.0 331.0 25.6625.86 F 522 4 0.5 vattensållat SÖ m² 331.0 F 523 25 1.4 vattensållat SÖ m² F 524 F 525 F 526 skalltak skalltak ≈ 25.85 ≈ 25.85 0.9 vattensållat SÖ m² 332.0 vattensållat SÖ m² ≈ 25.85 30 0.2 0.7 0.4 2.9 vattensållat SÖ m² ≈ 25.85 91 1 >0.1 vattensållat SÖ m² 332.0 123.0 122.0 3 122.0 ≈ 25.85 23 1 F 527 122.0 ≈ 25.85 ≈ 25.85 F 528 6 0.3 vattensållat F 529 18 0.6 vattensållat SÖ m² 331.0 F 530 16 0.6 vattensållat SÖ m² F 531 5 0.4 vattensållat SÖ m² 0.4 2.8 vattensållat SÖ m² 329.0 43 F 608 31 9.5 vattensållat 331.14 121.10 +-0.1 +-0.18 25.99 F 619 3 0.3 vattensållat 329 25.7 F 532 klofalang 98 • bilaga 7 • Larje Ursus arctos 1 ≈ 25.85 ≈ 25.85 123.0 128 NR BENSLAG F 623 skalltak Antal fragment MÄNNISKA DJUR OBEST 4 VIKT, g KOORD x y ANMÄRKNING 118 0.9 11.0 211 8.7 46 0.3 1.4 4.7 F 656 11 0.8 vattensållat 331 119 ≈ 25.76 F 658 17 0.3 vattensållat 330 121 ≈ 25.76 F660 28 2.0 vattensållat 330 119 ≈ 25.76 F 662 9 1.0 vattensållat 332 120 ≈ 25.76 F 664 25 3.7 vattensållat 331 120 ≈ 25.76 F 667 17 2.3 vattensållat 331 121 ≈ 25.76 F 624 F 645 tand klofalang Ovis? Ursus arctos 7 1 brandlagerområde vattensållat 331 +-0.4 121 +-0.8 m.ö.h. brandlagerområde, utbredning ca330 121 framgår av planritning vattensållat obrända/eldpåverkade emaljfragm. vattensållat 25.98 329.3- 121.7- -≈ 25.76 329.8 122.2 Larje • bilaga 7 • 99 Studies of soil samples from Gullhögen, Husby-Långhundra, compared with top soils and sediment strata from surrounding areas Urve Miller, Dept. of Quaternary Geology, Stockholm University, August 1994 (rev. 2003) Sampling for microfossil studies was carried out at two different occasions in May 1988. At the first occasion samples were taken from the mound itself and from the fields down slope, north of Gullhögen. At the second occasion a pit was dug at Storåbron and samples were cut out from the pit wall (Table 8:1). The Gullhögen area Four samples from the Gullhögen area were prepared for siliceous microfossil analysis, and studied under light transmisson microscope (LTM) and scanning electron microscope (SEM). The estimated abundance of different siliceous microfossil groups along with the %-values of organic carbon (TOC) are shown in Table 8:2. There exists an obvious similarity in the microfossil composition between the samples 1a and 2. The rich occurrence of brackish–marine diatoms, mainly as corroded fragments, combined with abundantly occurring terrestrial diatoms, speaks in favour of the same origin of the material. It is also of interest to notice that phytoliths are most abundant in sample 3, i.e. the newly sawn field, and quite common also in samples 1b and 2, while in sample 1a they are present, but not common. A list of diatom taxa, and other siliceous microfossil groups, noted in the Gullhögen area, and their ecological preferences, are presented in Table 8:3. Selected representatives of the characteristic siliceous microfossils present in the Gullhögen material, are illustrated on SEM micrographs Figs 8:1–7. The sample 1b was also checked in its content of pollen. There were only a few corroded pollen grains noted, why no analysis was carried out. Table 8:1. Lithological description of soil and sediment samples, collected by U. Miller in May 1988 from the Gullhögen and Storåbron areas in Husby-Långhundra. Gullhögen Sample No. 1. The Mound, section I, “grass tussocks” a) “grass turf” with minerogeneous material b) thin layer of rusty or humic material. 2. Top soil from the field down slope the mound (bad for cultivation) 3. Top soil from the field down slope the mound (newly sown, good for cultivation) Storåbron Pit, dug in the depression (possibly an overgrown, small meander lake). No. Depth (cm) 4. –10 5. –20 6. –30 7. –40 8. –40 9. –40–50 10. –50 11. >–60 clay gyttja or gyttja clay “ “ “ “ “ “ with wood remains wood, clay with wattle impressions and charcoal clay gyttja or gyttja clay, rich in wood remains, charcoal, burnt clay and shaley stones clay gyttja or gyttja clay “ “ “ (slightly calcareous) clay (calcareous) Miller • bilaga 8 • 101 Table 8:2. Abundance (estimated) of siliceous microfossils and the organic carbon content (%TOC) in the samples from the Gullhögen and Storåbron areas, Husby-Långhundra. o = well preserved, # = fragments; o/# = rare, oo/## = common, ooo/### = abundant Sample brackish –marine diatoms Chrysoph. freshwater terreristrial cysts phytoliths sponge spicules TOC % Gullhögen 1a 1b 2 3 ##o # ##o #o o# o o # oo# oo# o# o# – o – o o# oo# oo# oo## # – # – 2.19 3.14 1.46 1.71 Storåbron 4 10cm 5 20cm 6 30cm 7 40cm 8 40cm 9 40–50cm 10 50cm 11 >60cm #oo #oo #o #o #o oo #oo # oo oo# o## # oo# o o# # o# o# o# # o# o o# # oo o – – – – – – o o# o # oo o # – – – – – – – # – 4.11 2.59 3.47 1.41 3.92 1.07 0.59 0.25 Storåbron Concluding remarks Eight samples from the sedimentary sequence at Storåbron were prepared for diatom analysis. A general survey of the slides under a light microscope showed that the clay at –60 cm is barren of microfossils and calcareous, possibly glacial. The overlying gyttja clay (–50 cm) contains fragments of saltwater diatoms (Hyalodiscus scoticus, Grammatophora oceanica, Rhabdonema arcuatum). No phytoliths were noted. Upwards in the gyttja clay there is an increase in the content of terrestrial diatoms, phytoliths, chrysophyte cysts and charcoal particles. Fragments and some whole frustules of saltwater diatoms are present up to the uppermost sample (–10 cm). In order to indicate changes in palaeoenvironmental conditions the sampling at Storåbron should be complemented by denser intervals. Preferably a soil monolith could be cut out and studied with reference to several parameters, e.g. micromorphology, sediment composition, microfossils and plant macrofossils. Pollen and macrofossil analysis should be carried out, along with siliceous microfossil studies. The stratum rich in wood remains and charcoal (–40 cm) should be radiocarbon dated. The samples studied from Gullhögen show that in dry and oxidised soil the pollen grains are not preserved, but the resistant siliceous microfossils occur abundantly. The main groups of siliceous microfossils present are: diatoms, phytoliths and chrysophyte cysts. Diatoms indicate the palaeoenvironmental conditions, which prevailed at the time of sediment deposition in the water (brackish–marine), or at the soil surface after emerging from the sea (freshwater and/or terrestrial) (Miller & Florin 1989). Phytoliths are small particles of biogenic silica, present in plants and very common in grasses, including cereals. Their presence indicates terrestrial conditions (land use, erosion) and grass vegetation, either natural or cultivated (Rovner 1971, Piperno 1988, Rapp & Mulholland 1992, Risberg & Miller 1997, Tingvall 1997). Chrysophyte cysts are common in nutrient (P and N) rich environments, often affected by humans, but may occur in very different environmental conditions (Duff & Smol 1991). The present pioneer study was aimed as a test of palaeoecological methods, which could be applicable to oxidised soil samples. The analyses confirm 102 • bilaga 8 • Miller the potential of siliceous microfossils as environmental indicators, in conditions, where the organic matter, e.g. pollen and plant macrofossils, is not preserved. Acknowledgements Sven Karlsson and Liis Miller assisted during the field work. Britta Hörnström prepared the samples for diatom analysis and measured the TOC content. Sven Karlsson is also responsible for the SEM micrographs. Birgit Arrhenius and the Archaeological Research Laboratory are acknowledged for good collaboration and valuable discussions. References Duff, K.E. & Smol, J.P. 1991. Morphological description and stratigraphic distributions of the chrysophycean stomatocysts from a recently acidified lake (Adirondack Park, N.Y.). Journal of Paleolimnology 5, pp. 73– 113. Miller, U. & Florin, M.B. 1989. Diatom Analysis. Table 8:3. List of diatom taxa and other siliceous microfossils noted in the soil samples from the Gullhögen area in Husby-Långhundra. +++ abundant, ++ common, + rare, – not noted. Introduction to Methods and Applications. In Geology and Palaeoecology for Archaeologists (eds: T. Hackens and U. Miller). PACT 24, pp. 133–157. Piperno, D.R 1988. Phytolith Analysis. An Archaeological and Geological Perspective. San Diego. Rapp, G. jr & Mulholland, S. (eds) 1992. Phytolith Systematics. New York. Risberg, J. & Miller, U. 1997. Siliceous Microfossils in Soils, Ash Strata and Sediments from the Birka Excavation Site and its surroundings. In Environment and Vikings, (eds: U. Miller, H.Clarke, A-M. Hansson, B.M. Johansson, B. Ambrosiani & T. Hackens). PACT 52, pp. 261–275. Rovner, I. 1971. Potential of opal phytoliths in paleoecological reconstruction. Quaternary Research 1, pp. 343–359. Tingvall, C. 1997. Phytolith Studies of Selected Cereals and Other Grasses. In Environment and Vikings, (eds: U. Miller, H. Clarke, A-M. Hansson, B.M. Johansson, B. Ambrosiani & T. Hackens). PACT 52, pp. 167–172. Sample Diatom taxa Brackish–marine Cocconeis scutellum Epithemia westermanni 1a 1b 2 3 – +++ – +++ + +++ – + – – – + Grammatophora oceanica Hyalodiscus scoticus (umbillicus) Nitzschia punctata Rhabdonema arcuatum Rhabdonema minutum Synedra tabulata ++ + – + + + – + – – – – ++ + + – – + + – + + – – Freshwater and terrestrial Anomoeoneis brachysira Eunotia spp. Hantzschia amphioxys Navicula mutica Pinnularia borealis Pinnularia Majores Pinnularia spp. – + ++ + ++ + – + ++ ++ – ++ – ++ – – + – + – + – – + – – – + Chrysophyceae cysts Phytoliths Sponge spicules – + + + ++ – – ++ + + +++ – Gomphonema exigua Miller • bilaga 8 • 103 Fig. 8:1. Grammatophora oceanica, a brackish–marine diatom species. Sample 1a. All micrographs are taken under Philips SEM 515 at the Department of Quaternary Research, Stockholm University. Magnification is shown by the white or black bar = 10 μm. Fig. 8:2. Phytolith and diatom fragments. Sample 1a. Fig. 8:3. The genus Pinnularia prefers shallow freshwater and terrestrial conditions. Sample 1b. 104 • bilaga 8 • Miller Fig. 8:4. Phytolith, chrysophycean stomatocyst and diatom fragments indicate terrestrial conditions. Sample 1b. Fig. 8:5. Rhabdonema arcuatum, a brackish–marine diatom species together with phytoliths and diatom fragments. Sample 3. Fig. 8:6. Phytolith together with a fragment of Epithemia westermanni, a slightly brackish water species. Sample 3. Miller • bilaga 8 • 105 Fig. 8:7. Chrysophycean stomatocyst, often common in nutrient rich soils. Sample 3. 106 • bilaga 8 • Miller Rapport avseende arkeologisk undersökning av stensättningen grav 3, Raä 30, Husby-Långhundra sn, Uppland Sven Isaksson & Birgit Arrhenius Inledning Grävningsarbetet Den undersökning som här avrapporteras föranleddes av påträffandet av den stensättning som var belägen under Gullhögen (grav A). Denna stensättning hade ett brandlager spritt på och omkring själva stenpackningen. Då grav A överlagrades av högen bedömdes det som nödvändigt att undersöka om detta något avvikande gravskick var en mera generell sedvänja på gravfältet. Utifrån denna grova premiss valdes graven markerad på kartan (fig. 9:1) ut. Utgrävningen ägde rum mellan den 3 och 27 maj 1993. Platsledare i fält var FK Sven Isaksson. Under vintern 1992/1993 avverkade markägaren Lennart Karlsson de tallar och enar som växte på graven och under våren utfördes en tät fosfatkartering, på ca 20 cm djup, och en noggrann avvägning av graven. Fosfatkarteringen gav fosfatmax vid x269/y140 och x271/y138 på ca 120 P° samt en generell förhöjning av fosfathalterna inom gravens begränsningar (fig. 9:2). Sammanlagt kom ca 105 m2 att undersökas. Större delen av arbetet, dvs. avtorvning och rensning, utfördes för hand, med spadar, skärslevar och borstar. Lyftandet av stenpackningen utfördes dels för hand samt dels med hjälp av grävmaskin. En höjdfix fastställdes på en jordfast sten vid x258,8/ y132,8 och uppmättes till 24,78 m ö.h. Stensättningens högsta punkt låg på ca 25,5 m ö.h. Koordinatnätet och höjdfixen upprättades i överensstämmelse med tidigare undersökningars koordinatnät och höjdfix inom gravfältet. Före avtorvning fotodokumenterades graven, både med svart/vit film för papperskopior samt färgdia. En profil drogs längs yl39 mellan x262 och x275 (fig. 9:3), och en längs x270,5 mellan yl30 och yl39,6 (fig. 9:4). Den sistnämnda profilen upprättades inte förrän efter avtorvning och när delar av stenpackningen lyfts bort. Då graven med stenpackningen avvägdes noggrant innan flyttningen var det lätt att lägga tillbaka stenarna och rekonstruera graven efter att undersökningen avslutats. Undersökningens genomförande Beskrivning av stensättningen och dess omedelbara omnejd Området utgörs av en skogsbevuxen hage i vilken utegångskor hålles. Vegetationen består framför allt av tallar och enbuskar. Undervegetationen utgörs mestadels av gräs, mossor och allehanda örter. Stensättningen är belägen i en svag sydsluttning, är närmast rund med en diameter av ca 10 m. Kantkedjan utgjordes av mellan 0,5 och 1,5 m stora stenar, väl synliga i gravens sydöstra del. Nordost om gravens centrum fanns en oval fördjupning, ca 2 m lång och 0,7 m bred. Flera ovan jord synliga, större stenar (1–1,5 m) fanns söder och sydväst om fördjupningen. Väster om graven gick en stig som sannolikt var den väg som förbi Gullhögen ledde till kyrkan. Uppenbarligen hade man utnyttjat grav 3 som rastställe då vid gravens västra kant påträffades en mängd recenta föremål, däribland en fällkniv av modell äldre (fyndfoto 35). Undersökningens resultat Efter avtorvning syntes kantkedjan tydligt runt hela graven, med ett avbrott i sydväst. Stenarna i själva packningen varierade i storlek mellan 1 m och ned till knytnäves storlek, och var lagd i ett till två lager. Fyllningen i graven utgjordes antingen av ett grusigt siltlager med viss humus eller ett grusigt mullager. Underst fanns två typer av gulaktig morän med lite eller ingen inblandning av humus. Den ena var grusig och lös medan den andra var sandigare och mer kompakt. Både mullagret och siltlagret uppträdde med inblandning av sot. Mullagret har bitvis tolkats som orginalmarkyta medan den siltiga bitvis verkar påförd. Denna tolkning grundar sig på att den siltiga jorden överlagrar mullagret, vilket tydligt syns centralt i de båda profilerna (fig. 9:3–4). I profilen yl39 syns tydligt att den ovan nämnda fördjupningen är grävd. Detta syns i det att den gulaktiga botten- Isaksson & Arrhenius • bilaga 9 • 107 Tabell 9:1. Fyndlista i urval; de i texten nämnda fynden redovisas. Fynd 716 738 772 773 775 777 778 782 783 796 804 807 825 834 838 849 868 905 X Y 269,70 270,40 268,96 270,35 267,86 272,86 272,20 268,24 270,63 267,32 268,70 268,50 267,40 266,86 272,07 268,35 271,10 267,70 140,90 137,96 134,27 132,80 137,66 138,59 138,00 138,72 138,95 138,57 138,00 137,70 138,10 137,78 141,21 141,30 138,90 141,60 möh Under Sakord markytan (m) 25,45 25,49 25,13 24,90 25,42 25,47 25,59 25,48 25,31 25,30 25,37 25,35 25,19 25,22 25,24 24,93 24,98 24,87 0,05 0,05 0,15 0,15 0,10 0,10 0,05 0,15 0,20 0,15 0,05 0,05 0,30 0,20 0,30 0,55 0,50 0,45 Spjutspets Obestämbar Spjutspets Spik/nit-huvud Ten Spik/nit-huvud Obestämbar Keramik Obestämbar Spjutspets Keramik Keramik Keramik Obestämbar Spjutspets Betselring Flinta Spik/nit-huvud moränen överlagrar mullagret strax intill, eller närmare bestämt söder och väster om, fördjupningen. Tre stycken tydligare mörkfärgningar dokumenterades. En mindre var belägen ca l m söder om de stora stenarna, omkring x267,5/y139,3, och ca l×0,5 m stor. En större var belägen direkt norr om de stora stenarna och i anslutning till fördjupningen. Den var belägen omkring x270/ x138–140 och var ca 2,5×1,5 m stor. Den tredje låg i direkt anslutning till gravens norra kant och fortsatte dessutom utanför graven. Denna mörkfärgnings avgränsning var bitvis något diffus och var bitvis mycket rik på kol. Den sträckte sig norrut från omkring x272 och sträckte sig i öst–västlig riktning mellan yl36,5 och yl42 (fig. 9:5). Fyndhistorik Fynden påträffades generellt väldigt ytligt (tabell 1). De första kom redan under grästorven. Samtliga metall- och keramikfynd påträffades ovanpå stenpackningen (med F849 som enda undantag) och endast enstaka brända ben i eller strax under stenpackningen. Det hittades ingen direkt gravgömma, utan de brända benen låg spridda. Större delen hittades dock i gravens nordöstra kvadrant, kring fördjupningen och de stora stenarna. Flest ben hittades i rutorna x269/y139 och x269/y140, vilket stämmer bra med ett fosfatmaximum vid x269/y140. Två spjutspetsar i fyra delar (F716, 108 • bilaga 9 • Isaksson & Arrhenius Material Vikt (g) Järn 22,3 Korrosion <0,1 Järn 88,6 Järn 4,2 Järn 3,2 Järn 1,2 Järn? 4,0 Keramik 9,1 Järn 1,1 Järn 106,8 Keramik 1,4 Keramik 0,2 Keramik 0,8 Järn? 6,4 Järn 19,0 Järn 103,0 Flinta 1,8 Järn 4,4 Mått (mm) Anmärkningar 74×14 7 155×30 Ø=18 34×7 Ø=18 Ø=21 39×28×8 Ø=15 127×43 17×13×6 10×7×3 12×10×6 41×21×6 52×19 Ø=76 18×15×9 Ø=23 Bit av spets Vitaktig färg Spets med holk Spets av spik? 1 stor + 3 små bitar Spets med holk 5 små bitar 1 bit 1 bit Bit av spets F772, F796 och F838; fyndfoto 36–37) hittades, spridda över graven. Ytterligare järnfynd utgjordes av tre stycken spik- eller nithuvuden (F773, F777 och F905), en ten eller bit av spik (F775) samt en ring (F849), förmodligen en del av ett betsel (fyndfoto 34). Fyra stycken oformliga stycken/ klumpar av metall (F738, F778, F783 och F834) hittades också, även dessa spridda över graven. Den keramik (F782, F804, F807, och F825; fyndfoto 33) som fanns i graven är av enkelt slag, men bitarna räcker inte till något kärl. De hittades väster och söder om de stora stenarna inne i graven. Ett antal bitar av rödbränd lera hittades också. En mindre bit flinta hittades också (F868), relativt djupt ned i graven. Enstaka kolbitar och smärre kolkoncentrationer påträffades över i stort sett hela ytan. Enstaka bitar av harts (F762, F794) har också hittats. Totalt registrerades 206 fyndnummer. Av dessa utgörs ca 30% av kol och ca 55% brända ben. Resterande ca 15% utgörs i stort sett av ovan nämnda fynd. Gravgåvor Som ovan påpekas låg de brända benen och de förhistoriska föremålen spridda över stensättningen med en viss koncentration i den nordöstra delen. De brända benen kunde inte könsbedömas men tillhörde en person inom åldersintervallet Adultus (18–44 år, se Larje, bilaga 10). De två spjut- spetsarna ger dock en klar antydan om att graven tillhört en man. I graven fanns också obrända ben i form av ett par hästtänder och en fårbog. Spjutspetsarna tillhör båda Salos typ B (Salo 1962) som karakteriseras av att holken, med fyrsidigt tvärsnitt är mycket kort och övergår direkt till bladet som är kraftigt ryggat. Båda spjutspetsarna verkar avsiktlig demolerade med spetsen avbruten och eggarna omböjda. En betselring med två vidhäftande små ringar, ett antal oformliga järnklumpar och några krukskärvor från grovt gods ingick också i gravutrustningen. Gravens datering till förromersk järnålder ges av spjutspetsarna. Men som påpekas av Nicklasson sträcker sig det förromerska vapenskicket i Mälardalen in i period B1 (Nicklasson 1997, s. 110). Det är därför svårt att avgöra om grav A under Gullhögen eller grav 3 är den äldsta av de undersökta gravarna. En antydan om att grav A är äldst skulle kunna hämtas ur nivåerna, där i varje fall röset till grav A ligger på en något högre nivå än stensättningen till grav 3. Stensättningen till grav A är också betydligt mäktigare än motsvarande i grav 3. I Svealand brukar man som regel placera de äldsta gravarna högst upp i gravbacken där man från graven har en vidsträckt utsikt. Referenser Nicklasson, P. 1997. Svärdet ljuger inte. Acta Archaeologica Lundensia 22. Lund. Salo, U. 1962. Früheisenzeitliche Lanzenspitzen der skandinavischen Halbinsel. Acta Archaeologica XXXIII. Tekniska och administrativa uppgifter Länsstyrelsens dnr och datum för beslut: 2202899-93, 1993-04-30 Tidsperiod: 1993-05-03–1993-05-27 Undersökt yta: 105 m2 Personal: Följande personer deltog under mer eller mindre hela grävningen: Birgit Arrhenius, projektledare, Gunilla Eriksson, arkeolog, Sven Isaksson, platsledare, Åse Johannessen, assistent, Lennart Karlsson, grävare, Anita Malmius, doktorand, Lars Sundkvist, C-student, Åsa Wallin, C-student, Torbjörn Ågren, C-student. Belägenhet: Ekonomiskt kartblad 11I 5f Lockstaholm Isaksson & Arrhenius • bilaga 9 • 109 Figur 9:1. Karta över gravfältet Raä 30 och angränsande lämningar. I norr Gullhögen och strax S därom grav 3 är stensättningen som denna rapport avhandlar. Skala 1:2500. 110 • bilaga 9 • Isaksson & Arrhenius Figur 9:2. Isaritmkarta över fosfatkarteringen av grav 3. Skala 1:100. Isaksson & Arrhenius • bilaga 9 • 111 112 • bilaga 9 • Isaksson & Arrhenius Figur 9:4. Profil x270,5/y130–139,6, sedd från söder. Skala 1:50. Figur 9:3. Profil x262–275/y139, sedd från öster. Skala 1:50. Figur 9:5. Plan över kantkedja och inre större stenar samt fynd. Skala 1:100. Isaksson & Arrhenius • bilaga 9 • 113 114 • bilaga 9 • Isaksson & Arrhenius Fnr 701 702 703 704 705 706 707 708 709 710 711 712 713 714 715 716 717 718 719 720 721 722 723 724 725 726 727 728 729 730 731 732 733 734 735 736 737 738 739 740 741 742 743 744 745 746 747 748 749 750 751 752 753 754 755 756 757 758 759 760 761 762 763 764 765 766 767 768 769 770 x 269,30 268,65 268,50 268,15 269,66 272,90 274,15 268,78 269,10 269,45 270,23 267,27 269,30 272,30 269,20 269,70 266,10 268,95 269,35 272,70 269,60 269,20 268,30 269,45 269,50 268,00 268,30 270,10 269,90 269,30 267,70 268,70 269,67 269,33 269,42 269,30 267,87 270,40 269,88 269,88 269,78 269,30 267,40 271,80 269,88 269,61 269,67 268,20 269,64 270,43 272,74 268,17 269,60 267,30 270,35 270,30 267,48 269,01 271,15 267,81 271,20 266,20 266,10 271,72 269,59 269,43 269,40 269,52 269,45 269,65 y m ö.h. 141,75 25,31 139,35 25,50 140,05 25,50 139,40 25,47 141,77 25,32 140,55 25,49 139,80 25,34 141,17 25,41 140,05 25,47 139,55 25,40 141,77 25,34 140,21 25,36 139,95 25,42 140,20 25,61 140,80 25,46 140,90 25,45 141,05 24,86 140,66 25,45 139,74 25,44 139,50 25,43 139,71 25,40 141,14 25,38 140,50 25,36 139,20 25,36 139,40 25,36 140,32 25,19 141,08 25,35 139,20 25,31 140,00 25,33 141,14 25,33 139,83 25,40 141,30 25,30 140,56 25,37 140,44 25,29 140,30 25,35 136,45 25,40 141,21 25,19 137,96 25,49 140,52 25,31 140,37 25,32 140,23 25,35 137,40 25,48 140,98 25,14 136,20 25,48 140,50 25,27 140,02 25,32 140,00 25,29 137,85 25,46 139,98 25,26 138,45 25,46 138,93 25,48 137,17 25,47 140,21 25,22 137,68 25,39 137,50 25,54 137,30 25,55 139,52 25,39 137,80 25,43 138,40 25,53 135,50 25,25 138,50 25,50 137,00 25,28 137,80 25,34 138,35 25,57 139,17 25,35 139,72 25,16 139,42 25,35 139,47 25,25 139,83 25,30 139,59 25,35 material kol, brända ben brända ben brända ben brända ben kol kol kol brända ben bränd lera brända ben brända ben brända ben brända ben kol bränd lera järn kol brända ben brända ben kol kol, brända ben brända ben kol, brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben kol kol brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben kol brända ben metall brända ben brända ben brända ben brända ben kol kol brända ben brända ben brända ben kol brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben kol brända ben kol brända ben kol brända ben kol sten harts (org) kol brända ben brända ben brända ben brända ben kol, brända ben brända ben brända ben "glimmersten" troligen naturlig smält, framkom i sållet koncentration i sotig jord ca 0,15 m i diameter. skallben troligen kraftigt korroderad klump spetsigt föremål anmärkning 36 fyndfoto x 269,50 268,96 270,25 267,52 267,86 266,98 272,86 272,20 266,55 267,36 268,60 268,24 270,63 270,34 272,44 268,30 273,86 272,00 272,60 272,87 271,89 272,08 271,05 269,80 270,20 267,32 271,60 268,00 267,10 271,16 268,70 272,86 269,10 268,70 266,87 271,57 268,50 270,15 270,03 269,48 271,36 270,90 269,90 273,00 270,15 271,17 271,28 267,34 273,00 270,01 268,50 271,00 266,79 269,37 267,40 269,67 271,60 269,48 269,40 271,35 269,80 270,40 270,00 266,86 272,27 272,43 270,36 272,07 270,75 Fnr 771 772 773 774 775 776 777 778 779 780 781 782 783 784 785 786 787 788 789 790 791 792 793 794 795 796 797 798 799 800 801 802 803 804 805 806 807 808 809 810 811 812 813 814 815 816 817 818 819 820 821 822 823 824 825 826 827 828 829 830 831 832 833 834 835 836 837 838 839 134,27 132,80 139,39 137,66 134,06 138,59 138,00 139,16 139,15 138,40 138,72 138,95 138,90 138,30 138,70 137,05 139,43 139,23 139,13 134,66 139,25 140,18 136,60 138,20 138,57 139,70 138,00 138,50 139,38 137,60 139,72 138,10 138,00 138,24 138,38 137,70 140,38 140,44 140,47 139,44 139,97 140,07 139,00 141,20 138,52 139,52 139,54 135,70 140,47 137,30 138,30 141,28 140,20 138,10 141,82 141,90 141,67 141,90 140,65 141,90 136,90 141,90 137,78 138,26 138,17 141,62 141,21 141,34 25,13 24,90 25,24 25,42 24,82 25,47 25,59 25,23 25,36 25,43 25,48 25,31 25,28 25,52 25,44 25,39 25,51 25,41 25,39 25,24 25,51 25,41 25,48 25,40 25,30 25,38 25,37 25,36 25,38 25,42 25,37 25,30 25,37 25,33 25,50 25,35 25,28 25,24 25,32 25,21 25,21 25,15 25,31 25,33 25,40 25,17 25,09 25,40 25,15 25,33 25,40 25,02 25,15 25,19 25,25 25,22 25,27 25,26 25,41 25,20 25,43 25,35 25,22 25,46 25,45 25,22 25,24 25,23 järn järn bränd lera järn kol järn korr.järn? kol bränd lera kol keramik järn brända ben brända ben bränd lera kol brända ben brända ben kol brända ben organisk klump brända ben kol harts? brända ben järn brända ben brända ben kol brända ben kol, brända ben obrända ben kol, brända ben keramik kol kol brända ben brända ben, keramik/br lera brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben kol sten brända ben brända ben brända ben kol brända ben kol, brända ben brända ben kol, brända ben brända ben keramik brända ben kol brända ben brända ben sten brända ben organiskt, kol brända ben metall? brända ben brända ben brända ben spjutspets brända ben y m ö.h. material 140,10 25,15 brända ben sållfynd 0.2-0.3 m i diameter kolat/smält material i område ca 0.25 m i diameter sållfynd i område ca 0.2-0.3 m i diameter rostklump fynd i fyllningen fynd i fyllningen sållfynd ytliga kol spridda ca 0,5 m i diameter sållfynd sållfynd sållfynd ytligt i torvlager ur mörkfärgning sållfynd sållfynd sållfynd sållfynd sållfynd sållfynd spjutspets sållfynd sållfynd spik-/nithuvud, metalldetektorn gav ej något utslag metalldetektorn gav ej något utslag ten spjutspets, välbevarad med spets och holk. Kryss/korsformigt tvärsnitt. spik-/nithuvud anmärkning 37 32 37 33 36 fyndfoto Isaksson & Arrhenius • bilaga 9 • 115 Fnr 840 841 842 843 844 845 846 847 848 849 850 851 852 853a 853b 854 855 856 857 858 859 860 861 862 863 864 865 866 867 868 869 870 871 872 873 874 875 876 877 878 879 880 881 882 883 884 885 886 887 888 889 890 891 892 893 894 895 896 897 898 899 900 901 902 903 904 905 906 907 x 266,70 268,60 270,06 271,05 271,02 270,38 271,75 270,93 270,46 268,35 274,30 267,42 274,09 265,30 269,56 269,80 269,55 269,60 270,30 267,66 272,62 267,70 271,00 267,89 272,75 270,00 270,90 269,30 268,78 271,10 268,60 269,00 270,48 269,55 269,75 269,85 270,90 269,80 271,50 266,80 268,10 269,70 269,62 279,00 269,30 269,42 270,40 268,78 270,00 268,93 269,37 269,57 269,44 271,45 269,10 271,50 272,70 272,80 270,05 267,00 270,90 272,95 265,75 271,50 268,40 268,30 267,70 269,50 269,50 y m ö.h. 137,00 25,01 139,50 25,48 138,40 25,31 138,67 25,33 138,48 25,46 138,48 25,22 136,15 25,23 139,73 24,94 138,62 25,13 141,30 24,93 136,90 25,23 134,75 24,80 136,27 25,26 135,15 24,83 140,14 25,22 139,75 25,29 141,45 25,33 141,60 25,26 141,40 25,32 139,23 25,04 137,20 25,26 137,90 25,00 139,00 25,08 139,54 25,03 139,28 25,17 140,45 25,23 138,90 24,97 141,65 25,24 141,39 25,14 138,90 24,98 137,90 24,92 141,50 25,21 139,60 25,06 139,10 25,27 139,00 25,27 138,75 25,27 136,80 25,20 141,80 25,18 137,05 25,21 139,90 24,80 141,25 25,06 139,61 25,09 139,05 25,11 140,87 25,03 140,43 25,09 140,25 25,17 140,28 24,99 141,25 25,11 140,38 25,18 141,20 25,12 140,20 25,12 140,54 25,12 140,50 25,08 141,82 25,20 141,25 25,00 141,95 25,18 137,72 25,21 138,30 25,20 137,30 25,22 137,00 25,00 139,00 24,90 137,15 25,10 139,19 24,72 137,50 25,03 139,00 25,06 141,70 25,08 141,60 24,87 138,70 25,30 138,70 25,34 material kol brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben järn kol kol brända ben järn brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben kol kol kol brända ben kol kol brända ben kol brända ben obrända ben flinta lera brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben kol kol, brända ben kol kol brända ben kol, brända ben kol, brända ben kol brända ben brända ben brända ben obrända ben brända ben brända ben brända ben brända ben brända ben bränd lera? brända ben kol, brända ben brända ben kol kol bränd lera brända ben kol kol kol kol brända ben järn brända ben kol efter grävmaskinens intåg platt klump, efter grävmaskinens intåg bottenmått 25.06 sållfynd+ytfynd under sten grävmaskinsfynd i profilen alldeles ovanpå morän invid sten strax ovanför "morän" i jorden under en sten i påsen finns en liten bit som snarare tillhör F884 här fattas en liten benbit som finns i F883 klump ytligt benen låg i V-formation inklusive sållfynd under gul sand och sten i "morän" under stenlager 1, ovanpå sten med lite jord under sållfynd också +jord att sålla ring, till betsel? vagn? ytligt (recent?) område ca 0.3 m i diameter koncentration i morän ytligt! och långt ut i kanten av graven fällkniv, modern? +jord att sålla anmärkning sållfynd koncentration ca 0.3 m i diameter 35 34 fyndfoto Osteologisk analys av benmaterialet från grav 3, RAÄ 30, Husby-Långhundra socken, Uppland. Rita Larje, Naturhistoriska riksmuseet, 9 januari 1996 Gravanläggningen utgjordes av en stenpackning med större block och mindre stenar omgiven av en kantkedja. Graven dateras till tidig romersk järnålder. De brända benen låg spridda över hela graven, dock med en större koncentration i den nordöstra delen (Fig. 10:1). Totalt har ca 300 g brända och ca 48 g obrända benfragment tillvaratagits. För den arkeologiska utredningen och tolkningen vad gäller gravkonstruktion, artefakter och datering hänvisas till Isaksson & Arrhenius (bilaga 9) i denna publikation. Benmaterialet har mestadels framtagits genom sållning i fält (maskstorlek 4 mm). Fynd 908 och 909 kommer från material som vattensållats (maskstorlek 2 mm) på Arkeologiska forskningslaboratoriet. tabell 10:1 visar benmaterialets fördelning efter metod för tillvaratagande. De två vattensållade enheterna producerade mer än dubbelt så många benfragment som resten av gravanläggningen, men viktsmässigt utgjorde det bara ca en fjärdedel. Ser man till antalet bestämbara fragment kan man konstatera att trots den starka fragmenteringsgraden finns det i den vattensållade fraktionen 19 som kunnat identifieras. Det motsvarar 33% av totala antalet bestämbara fragment från graven men bara ca 6% av vikten. Sex av åtta tandrötter hittades vid vattensållning och som förväntat också ett antal (11 av 33) skalltaksfragment. Detta visar, vad som är allmänt känt, att finare såll ökar antalet bestämbara benfragment. Det gäller för alla typer av arkeologiska utgrävningar. Kön Det finns inga fragment identifierade som kan ligga till grund för en könsbedömning. Fragmenten är alltför små för att avslöja något om robusticitet. Ålder Fem av de 33 skalltaksfragmenten har en öppen sutur. Det finns inga fragment med slutna eller sammanväxande skallsömmar men sju små skalltaksbitar (21%) har sprängts sönder i diploë. De flesta fragment där tvärsnittet har kunnat studeras har en uppbyggnad som visar två lika tjocka kompakta yttre resp inre lager och ett mellanskikt av porös benvävnad som utgör en tredjedel av skalltakets totala tjocklek. Tre små fragment uppvisar en tjockare diploë på bekostnad av det inre kompakta lagret. Sammantaget befogar detta en placering av den döda personen i åldersintervallet Adultus (18–44 år) (Gejvall 1948, Sigvallius 1994). Obrända djurben De obrända skelettfragmenten kommer från häst och får/get (tabell 10:3). Häst Hästen representeras av 155 fragment av minst två tänder. Dessa hittades nära varandra (fynd 867 och 886) i östra utkanten av benkoncentrationen vid ett större block (Fig. 10:1). Brända ben av människa Får/Get De brända benen kommer uteslutande från människa (tabell 10:2). 58 fragment har identifierats och de fördelar sig på nästan samtliga kroppsdelar vilket framgår av tabell 10:2. 36 fragment kommer från kraniet och 8 utgörs av små bitar av tandrötter. Resterande 14 fragment härrör från det postkraniala skelettet. Fåret/geten representeras av fyra fragment sannolikt från samma överarmsben (fynd 802) och ligger också i benkoncentrationens utkant, men i den nordöstra delen av graven mellan två stora block (Fig. 10:1). Fynd av obrända tänder och enstaka ben av djur förekommer förhållandevis ofta i järnålderns Larje • bilaga 10 • 117 brandgravar. Att tolka innebörden av dessa fynd är svårt. I 31 brandgravar av 488 på Järvafältet undersökta av Sigvallius (1994) finns det obrända tänder av häst, nöt, får/get och svin och i 20 av dessa är just tänder de enda obrända fynden av djurkroppar. Fragmenteringsgrad De brända benen har genomgående en gråbeige färg. Som framgår av tabell 10:1 är den genomsnittliga fragmentstorleken uttryckt i vikt för hela materialet ca 0,13 g. Om man utesluter fynden 908 och 909 som vattensållats och där fragmentantalet skattats till ca 500 resp 1000 stiger medelvikten till 0,32 g. Det kan jämföras med benmaterialet i Brandgrav A från Gullhögen som på liknande sätt låg spritt över en stenpackning och också har en medelvikt på 0.32 g för hela benmaterialet. I båda fallen har tillvaratagandet skett genom sållning i fält (maskstorlek 4 mm). Sammanfattning: Den döde var en vuxen person, man eller kvinna går inte att utläsa ur de brända benresterna. Obrända kraniedelar av en häst, alternativt endast tänder, har lagts i graven liksom ett överarmsben av får/get. Det senare möjligen rester av en fårbog. Fragmentstorlek Vid osteologiska undersökningar av brända ben är det önskvärt att ange benvolym, helst både för den totala och för den identifierade resp. den oidentifierade fraktionen. Men detta låter sig ibland inte göras med mindre än att man häller samman benfragment från det otal små påsar som är resultatet av arkeologernas noggranna utgrävning och dokumentation. Brända ben från äldre gravundersökningar ligger ofta i en och samma påse medan senare undersökare registrerar och samlar in benen i mindre fyndenheter. Den totala vikten däremot kan man komma åt utan att förstöra fördelningen på fyndenheter. Genom att räkna och väga alla fragment per art 118 • bilaga 10 • Larje resp. obestämbar fraktion för sig får man ett underlag som kan användas när man vill beskriva den fragmenteringsgrad man subjektivt kan se. Som tidigare antytts (Larje, bilaga 7) kan man se en skillnad i fragmentstorlek mellan Grav A och Grav B i Gullhögen. I Grav A har fragmenten en medelvikt av 0.3 g medan medelvikten i Grav B bara ligger på 0.06 g. Ur Appendix 7:1 får man fram att mer än 2/3 av benfragmenten i Grav B tagits tillvara genom vattensållning i såll med 2 mm maskstorlek. Frågan är om detta är anledningen till den låga medelvikten. En jämförelse mellan den torrsållade (maskstorlek 4 mm) fraktionen och den vattensållade visar att skillnaden i medelvikt är minimal, mindre än 0.02 g. Skillnaden beror alltså inte på metoden för tillvaratagandet utan det föreligger en faktisk, påvisbar skillnad i hur benen har krossats i Grav A och Grav B. Hur ser då Grav 3 ut i jämförelse? Medelvikten för hela det brända benmaterialet är 0.13 g och faller alltså någonstans mittemellan Grav A och B. Som framgår av tabell 10:1 har ca 1500 fragment tagits fram genom vattensållning och 729 genom torrsållning i fält. Jämför man den torrsållade fraktionen med Grav A och B finner man en slående likhet med Grav A. I båda fallen är medelvikten ca 0.3 g. De vattensållade fragmenten väger i genomsnitt bara 0.04 g, t.o.m. något mindre än i Grav B. Det är uppenbart att vattensållningen i det här fallet resulterat i en stor mängd mycket små fragment som ”drar ner” medelvikten. Slutsatsen blir att Grav 3 i fråga om fragmenteringsgrad liknar Grav A i Gullhögen. Referenser Gejvall, N.-G. 1948. Bestämning av de brända benen från gravarna i Horn. I Sahlstrand, K.E. & N.-G. Gejvall: Gravfältet på Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. Stockholm. Sigvallius, B. 1994: Funeral Pyres. Iron Age Cremations in North Spånga. Theses and Papers in Osteology 1. Stockholm. Figur 10:1. Benfyndens spridning över graven. ×=brända ben, •=obrända ben. Skala 1:100. Larje • bilaga 10 • 119 Tabell 10:1. GRAV 3. Benmaterialets fördelning efter metod för tillvaratagande. Såll 4 mm = torrsållning i fält Såll 2 mm = vattensållning i laboratorium Bestämda antal vikt,g medelvikt Obestämda antal vikt,g Totalt antal medelvikt vikt,g medelvikt Såll 4 mm 39 Såll 2 mm 19 43.5 2.6 1.12 0.14 690 ca 1500 192.1 62.6 0.28 0.04 729 ca 1519 235.6 65.2 0.32 0.04 Totalt 46.1 0.79 2190 254.7 0.12 2248 300.8 0.13 58 Tabell 10:2. Brända ben. Identifierade fragment av människa Tabell 10:3. Obrända ben av djur. Benslag Skalltak Kranium, övrigt Överkäke Tänder Kotor Överarmsben Strålben Lårben Skenben Mellanfotsben 1:a fingerleden tå/fingerben Summa Antal 33 2 1 8 1 1 1 3 5 1 1 1 58 120 • bilaga 10 • Larje vikt: 43.4 g Art Benslag Antal vikt, g Häst Får Tand 155 Överarm 4 45.1 3.1 Appendix 10:1 GRAV 3, RAÄ 30, Husby-Långhundra sn, Uppland Osteologisk analys Antal fragment FNR BENSLAG MÄNNISKA DJUR COORD OBEST VIKT, g ANMÄRKNING x y z 702 5 0.6 269.30 139.35 25.50 703 7 1.5 268.50 140.05 25.50 704 1 0.1 268.15 139.40 25.47 708 268.78 141.17 25.41 710 skenben 1 4 0.2 269.45 139.55 25.40 711 1 0.4 270.23 141.77 25.34 712 1 >0.1 267.27 140.21 25.36 713 2 0.9 269.30 139.95 25.42 718 1 >0.1 268.95 140.66 25.45 719 2 0.7 269.35 139.74 25.44 721 3 0.7 269.60 137.71 25.40 722 8 0.9 269.20 141.14 25.38 >0.1 268.30 140.50 25.36 723 skalltak 1 724 överarm 1 725 strålben 2.1 1.9 0.3 skaft 269,45 139.20 25.36 3 0.5 0.3 skaft 269.50 139.40 25.36 3 268.00 140.32 25.19 os frontale 268.30 141.08 25.35 1 726 skaft 2 1.0 5 0.4 1.2 730 1 0.1 269.30 141.14 25.33 731 1 0.1 267.70 139.83 25.40 732 1 0.1 268.70 141.30 25.30 269.67 140.56 25.37 1 1.0 0.2 734 1 0.1 269.33 140.44 25.29 735 1 0.3 269.42 140.30 25.35 737 1 >0.1 267.87 141.21 25.19 739 1 >0.1 269.88 140.52 25.31 740 1 0.1 269.88 140.37 25.32 1 >0.1 269.78 140.23 25.35 0.2 269,30 137.40 25.48 727 733 skalltak skalltak 1 1 741 1 os parietale m öppen sutur 742 skalltak 743 skalltak 1 0.1 267.40 140.98 25.14 745 skenben 1 269.88 140.50 25.27 2 3.3 1.3 1 0.3 269.61 140.02 25.32 2.5 2.3 269.67 140.00 25.29 14 749 6 1.3 269.64 139.98 25.26 750 1 0.1 270.43 138.45 25.46 751 2 0.4 272.74 138.93 25.48 752 1 0.1 268.17 137.17 25.47 753 12 5.3 269.60 140.21 25.22 755 2 >0.1 270.35 137.50 25.54 267.48 139.52 25.39 759 1 >0.1 271.15 138.40 25.53 764 3 0.3 271.72 138.35 25.57 746 747 757 skalltak skalltak 4 2 0.1 ett fragm. med öppen sutur spruckna i diploë Larje • bilaga 10 • 121 Antal fragment FNR BENSLAG MÄNNISKA DJUR COORD OBEST VIKT, g ANMÄRKNING x y z 765 7 2.6 269.59 139.17 25.35 766 1 0.2 269.43 139.72 25.16 767 16 4.3 1 1.8 0.1 269.40 139.42 25.35 269.52 139.47 25.25 769 1 770 5 0.5 269.45 139.83 25.30 1.8 269.65 139.59 771 25.35 12 4.7 269.50 140.10 25.15 784 3 1.0 270.34 138.90 25.28 785 1 0.3 272.44 138.30 25.52 788 3 0.2 272.00 139.43 25.51 789 1 >0.1 272.60 139.23 25.41 791 1 0.2 271.89 134.66 25.24 793 1 0.2 271.05 140.18 25.41 795 3 0.5 270.20 138.20 25.40 797 2 0.5 sållfynd 271.60 139.70 25.38 798 3 0.2 sållfynd 268.00 138.00 25.37 800 2 0.2 271.16 139.38 25.38 768 kranium 801 skalltak 802 överarm 1 3 pars petrosa 0.8 får 4 3.1 sållfynd obränt 25.42 25.37 803 1 0.1 269.10 138.10 25.30 806 1 0.2 271.57 138.38 25.50 808 1 0.6 270.15 140.38 25.28 809 10 3.1 sållfynd 270.03 140.44 25.24 810 11 5.0 sållfynd 269.48 140.47 25.32 811 1 0.2 271.36 139.44 25.21 812 1 0.4 270.90 139.97 25.21 813 2 1.4 269.90 140.07 25.15 816 1 0.6 271.17 138.52 25.40 817 1 0.3 271.28 139.52 25.17 267.34 139.54 25.09 818 skalltak 1 1.9 sållfynd 268.70 137.60 272.86 139.72 os parietale mot occip., öppen sutur 820 3 2.7 270.01 140.47 25.15 821 1 0.1 268.50 137.30 25.33 822 2 0.6 271.00 138.30 25.40 823 2 1.1 824 8 2.4 826 25.25 skalltak 1 828 829 831 25.20 1:a fingerbenet skalltak 2.8 1 0.3 45 0.5 10.0 1 1 0.6 sållfynd sållfynd os occipitale, sulcus transversus distal ledända sållfynd os occip., sulcus transv., passn med 826 266.79 141.28 25.02 269.37 140.20 25.15 269.67 141.82 269.48 141.67 25.27 269.40 141.90 25.26 269.80 141.90 sållfynd, 0.2-0.3 m diameter 9 1.4 25.35 26 sprucket i diploë skaft sållfynd, 0.2-0.3 m diameter 270.00 141.90 1.2 4.7 835 1 0.1 nere i fyllningen 272.27 138.26 25.46 836 1 0.2 nere i fyllningen 272.43 138.17 25.45 833 skalltak mellanfotsben 1 1 122 • bilaga 10 • Larje Antal fragment FNR BENSLAG MÄNNISKA DJUR COORD OBEST VIKT, g ANMÄRKNING x y z 837 3 0.6 270.36 141.62 25.22 839 2 0.5 270.75 141.34 25.23 268.60 139.50 25.48 270.06 138.40 25.31 271.05 138.67 25.33 271.02 138.48 25.46 270.38 138.48 25.22 841 842 843 844 845 kotkropp lårben skalltak skenben 10 5.4 13 2.0 5.3 5 2.7 2.6 6 0.3 2.1 1 1 1 1 3.8 koncentration, ca 0.3 m diameter skaft, under trochanter minor skaft 846 1 0.5 271.75 136.15 25.23 847 3 0.4 270.93 139.73 24.94 1.4 8.5 270,46 138.62 25.13 27 848 skenben 1 852 853 skalltak 855 856 skalltak skalltak kranium övr tand 4 0.3 ytligt, i kanten 274.09 139.27 25.26 os front. mot pariet. öppen sutur 269.56 140.14 25.22 6 0.8 3.8 1 854 skaft 4 2.3 269.80 139.75 25.29 269.55 141.45 25.33 12 0.7 4.1 1.0 269.60 141.60 25.26 1 1 1 1 rotfragment 63 12.0 857 19 7.4 270.30 141.40 25.32 861 25 13.2 271.00 139.00 25.08 864 866 867 lårben 14 4.0 6 5.1 2.8 1 tänder häst 125 35.1 270.00 140.45 25.23 skaft, labium laterale facies poplitea sållfynd 269.30 141.65 25.24 obrända tandfragment 268.78 141.39 25.14 870 1 0.2 269.00 141.50 25.21 871 2 0.9 270.48 139.60 25.06 872 1 0.4 269.55 139.10 25.27 873 1 0.6 269.75 139.00 25.27 25.27 874 1 0.9 269.85 138.75 876 10 1.8 269.80 141.80 25.18 879 2 >0.1 268.10 141.25 25.06 269.70 139.61 25.09 skaft 269.62 139.05 25.11 269.30 140.43 25.09 os occip, öppen sutur 269.42 140.25 25.17 270.40 140.28 24.99 268.78 141.25 25.11 25.18 880 881 överkäke tand 1 1 lårben 1 0.6 rotfragment 883 10 5.1 11 2.7 3.7 3 0.1 1 0.7 0.1 1 0.4 1 10.0 >0.1 887 1 0.2 270.00 140.38 888 14 4.6 268.93 141.20 25.12 889 1 0.3 269.37 140.20 25.12 890 1 0.1 269.57 140.54 25.12 891 1 0.7 269.44 140.50 25.08 884 skalltak 885 886 tand häst 30 obrända fragment Larje • bilaga 10 • 123 Antal fragment FNR BENSLAG MÄNNISKA DJUR COORD OBEST VIKT, g ANMÄRKNING x y z 893 12 4.2 269.10 141.25 25.00 894 2 0.7 271.50 141.95 25.18 895 5 1.4 272.5 137.72 25.21 899 2 0.6 270.90 139.00 24.90 904 1 0.4 906 87 14.3 908 909 skalltak skenben tå/fingerben tand skalltak 4 1 1 1.1 ca 500 10.9 ca 1000 1.5 51.7 6 7 124 • bilaga 10 • Larje 268.30 141.70 25.08 sållfynd, botten 25.06 269.50 138.70 25.30 vattensållat, två säckar skaft distal del 270.46 138.62 25.13 rotfragment, vattensållat, fyra säckar 270.00 139.00 - ISSN 1653-2910