Från jägare till bönder Kandidatuppsats i arkeologi

Från jägare till bönder
Hur en urbefolkning i Västerbotten har utvecklats och en kulturdualism vuxit fram
Kandidatuppsats i arkeologi
Stockholms universitet
HT 2013
Jessica Lindqvist
Handledare: Anders Carlsson
Innehållsförteckning
1. Inledning
1
1.1. Problemorientering
1
1.2. Syfte
1
1.3. Frågeställningar
2
1.4. Avgränsningar
2
2. Tiden före bondebygden
2
2.1. Inledning och strandlinjer
2
2.2. Inland
4
2.2.1. Garaselet
4
2.3. Kust
5
2.3.1. Lundfors
5
2.3.2. Kuströseområdet
6
2.3.3. Jordbruk och handel
7
3. Bondebygd
8
3.2. Jordbruk och boskapsskötsel
8
3.1. Ortnamn
10
4. Skogsbygd
13
4.1. Härdar och boplatser
13
4.2. Fångstgropar
14
5. Tomtningar
15
5.1. Konstruktion
15
5.2. Spridning, datering och Stalo
16
5.3. Björngraven på Grundskatan
19
6. Från jägare till bönder – utnyttjandet av kustzonen
25
7. English summary
28
Referenser
29
Abstract: The main purpose with this essay is to understand how the coastal zone in the Gulf of
Bothnia (Västerbotten County) was used, and by whom, before the strong farming district expanded
during the medieval period. The sealing sites in the shore zone and the archaeological finds that have
been found suggest that both a hunting culture and a farming culture may have used the sites. To truly
understand one must examine the hinterland sites, the coastal sites, the shore sites and the local placenames as well.
Omslagsbild: Olaus Magnus bilder av säljägande lappar (1565) och ett lapskt par på skidor, som är på
väg till kyrkan (1555). Foton: Wikimedia Commons.
– Cover photo: Laps hunting seal (by Olaus Magnus 1565) and a Lap couple on skis, going to church
(by Olaus Magnus 1555).
1. Inledning
1.1. Problemorientering
Hur den norrländska kustzonen har utnyttjats, och av vilka innan historisk tid, har forskare
länge debatterat om. Tiden före medeltiden, och innan kristendomen kom till Norrland, är en
tid där fornlämningar kan sättas in i flera kontexter. De flesta fornlämningarna i kustzonen är
fyndtomma och är svåra att placera etniskt. En grupp med lämningar, de strandbundna
järnålderstomtningarna i strandzonen som sträcker sig längs hela Västerbottens kustband, är
troligtvis lämningar efter hyddor där jaktlag har övernattat. Utifrån det fyndmaterial som
påkommits, pekar de på skilda kulturer som brukat platserna – en fångstkultur i inlandet och
en kustnära bondekultur (Broadbent 2010:18).
De två arkeologerna Noel Broadbent (2010) och Lillian Rathje (2001) har båda undersökt
kustzonen, och båda menar på att samer (fångstkulturen) bodde i inlandzonen och bönder i
kustzonen i slutet av förhistorisk tid. Strandzonen med dess tomtningar menar Broadbent har
en samisk närvaro medan Rathje yrkar på att det är de jordbrukande bönderna.
För att kunna förstå utnyttjandet av de olika zonerna och hur de har verkat i relation till
varandra fram till slutet av förhistorisk tid, måste man se tillbaka till människans intåg efter
att inlandsisen smält. Denna uppsats kommer till viss del att behandla etableringen av de
första människorna i Norrland och vilka spår de har lämnat efter sig i de olika zonerna.
Huruvida en fångstbefolkning har övergått till jordbruk vid kusten eller om en kolonisation av
bönder ägde rum. Jag anser inte att det är nödvändigt att stämpla fångstbefolkningen som
samer (som b.la. Broadbent gör), lika lite som man behöver benämna jordbrukarna för
germaner. Det var knappast vad de själva benämnde sig som under dessa perioder, utan
snarare en etnisk benämning som växte fram genom tiden. Trots detta kommer jag att använda
mig utav termer som; typiska samiska lämningar, bönderna, jordbrukarna etc. och detta för att
läsaren av denna uppsats ska förstå vilka grupper jag pratar om.
1.2. Syfte
Syftet med denna uppsats är att förstå fångstkulturens närvaro i inlandet, vid kusten och på
stranden, före jordbruksbygdens etablering under medeltiden, och hur uppfattningen om en
kulturdualism har uppstått.
1
1.3. Frågeställningar
Hur har Norrlands inlands, kust - och strandzon utnyttjats före bondekulturens etablering?
Är bondekulturen etablerad genom kolonisation eller är det fångstkulturen som blivit bönder?
Vilka är relationerna mellan bondekulturen och fångstkulturen i relation till strandzonen?
1.4. Avgränsningar
Frågan om hur Västerbottens kustzon har utnyttjats innan historisk tid, och av vilka, är ett
ämne som tenderar att bli oerhört brett. För att kunna förstå helheten räcker det kanske inte
med en kandidatuppsats. Detta område är så pass komplext då lämningar samt föremål kan
sättas in i olika kontexter. Jag har valt att avgränsa mig utifrån det jag anser ger mig bäst
resultat för syftet.
Geografiskt har jag delat in Västerbotten i tre zoner; strandzon, kustzon och inlandszon.
Strandzonen blir i min analys först aktuell under vikingatiden, kustzonen blir aktuell med start
från bronsåldern och inlandszonen är konstant aktuell då de lämningar jag har valt att
undersöka även låg i inlandet långt tillbaka i förhistorisk tid.
2. Tiden före bondebygden
2.1. Inledning och strandlinjer
För att inleda vill jag börja med att konstatera att i detta kapitel saknas ett underkapitel med
titeln strand, eftersom att den strandzon med tomtningar som jag analyserar inte är aktuell
under denna tid, då den låg under vatten. Vid vilken tid människan först kom till Västerbotten
är inte lika mycket ett dateringproblem som av teknisk natur. Det som är svårt är att hitta och
datera lämningar från dessa tider, men det finns all anledning att tro att människan etablerade
sig i Norrland så fort landet blev isfritt (Broadbent 1982:26). Västerbotten ligger där isen
anses ha varit som tjockast, och det är även ett av de områden där den dröjde sig kvar längst,
vilket har resulterat i att landhöjningen är så stor. Västerbotten har idag landets snabbaste
landhöjning på nära 1 cm/år (Rathje 2001:59). Kusten blev isfri någon gång under äldre
mesolitikum (Broadbent 1982:19) och de äldsta belägg som har hittats för människans intåg i
de norra regionerna, innefattande Västerbotten, är små handtagskärnor och kölskrapor – som
inte kommer att behandlas vidare av mig i denna uppsats – där dateringen visar mesolitisk tid
(Broadbent 1982:27).
2
Fig. 1. Graf över strandlinjeförskjutningen i Västerbotten, från SGU.
– Graph showing the Shoreline displacement in Västerbotten.
Fig.2. Kartor över kustzonens gräns (vänster), strandzonens gräns (höger) samt Västerbottens
läge i Sverige. Kartor från SGU och Wikipedia.
– Maps showing the boarders of the coastal zone (left), shore zone (right) and the location of
Västerbotten in Sweden.
3
2.2. Inland
2.2.1. Garaselet
Till skillnad från kustzonens boplatser från olika perioder – som ligger åtskilda p.g.a.
strandlinjeförskjutningen – påträffar man vanligen blandat material från olika perioder i
inlandzonen. Det kan självklart ses som en fördel, men med inlandszonens ideliga plöjning
hamnar mycket material inte i lagerföljd, vilket komplicerar för arkeologer. Ett undantag av
dessa platser i inlandzonen som jag ämnar nämna, är Garaselet (se fig.3.).
Garaselet är en typisk inlandsplats som utifrån de påträffade fynden visar på att fångstmän,
renskötare, handelsmän och metallhantverkare har bebott denna plats genom de olika
tidsperioderna. Boplatsen ligger nedanför Garaselberget på södra sidan av Byskeälven och på
ett ungefär 500 m uppströms Storforsen. De äldsta belägg för bosättning på denna plats består
av två härdar och två kokgropar. Utifrån kolet i härdarna kunde man C-14 datera lämningarna
till mesolitikum, troligtvis den äldre perioden. De fyndmaterial som har återfunnits på denna
plats från mesolitikum är djurben (brända samt obrända – där b.la. brunbjörn har
identifierats), kvartsavslag, skiffer, flinta och stenyxor. Ungefär 2 km från platsen där flintan
påträffades, återfanns en oval härd, där ett par pilspetsar, skrapor och avslag från kvarts låg
vid härdsidan. Arkeologen Lennart Sundqvist har påpekat likheten mellan denna
härdkonstruktion samt fynd, med en liknande konstruktion som återfanns i en kåtagrund i
Forsavan vid Tärnasjön (Tärnaby, Lappland), där b.la. ett flertal kvartsitspetsar förekom
(Broadbent 1982: 32).
För att sammanfatta kort är Garaselet en mycket
speciell plats, där en klar översikt över platsen kan
ge perspektiv på hur människorna som bosatte sig
där efter isen levde och utnyttjade området.
Platsen räknas som en inlandsplats, dels för att
den ligger belägen i inlandet, men främst för att
den även låg belägen i inlandet under mesolitikum
(se strandlinjer, kap. 2). Något jag kom underfund
med var att Garaselet ligget alldeles bredvid en
plats med namnet Kåtaselet vilket b.la visar en
koppling till Forsavans kåtahärd.
Fig.3. Garaselets läge i Västerbottens län. Copyright Lantmäteriet Gävle 2011.
Medgivande I 2011/0094 – The location of Garaselet in Västerbotten County.
4
2.3. Kust
2.3.1. Lundfors
Ett stort antal av boplatserna längs Västerbottens kustzon dateras till slutet av yngre
mesolitikum och fram till neolitikums olika perioder. Dessa platser, där en majoritet av
boplatserna återfinns mellan 50 och 80 m.ö.h. (se strandlinjer, kap. 2) är lättupptäckta då de i
de flesta fall markeras genom koncentrationer av skärvsten, kvarts, annat stenmaterial samt
brända ben, där vikaresäl dominerar i alla boplatslämningar (Broadbent 1982:36ff).
En av dessa platser i kustzonen är Lundfors (se fig.4.), som ligger i Gummark, 1,5 mil från
staden Skellefteå och söder om Skellefteälven. I Lundfors har sju boplatser påträffats, och
lösfynd utgör de första beläggen för bosättning,
där datering visar yngre mesolitikum. Av
lösfynden har bl.a. några skifferknivar, en
skifferyxa, en brynsten, en hammarsten, perforerad sten och hundratals nätsänken återfunnits.
De fasta lämningarna består av oregelbundna
härdar, och i dem har rester av djurben funnits,
samt även nere i den forntida kustlinjen (över
11,000 st. av bl.a. älg, ren, bäver, mård, hare,
gädda, abborre, lax och säl – som utgör 98 % av
benen). Den mångfald av sälben som funnits kan
styrka att detta är kustboplatser, då sälben minskar
inåt landet. Något som är värt att notera är
huruvida nätsänken har använts. Förmodligen
Fig.4. Lundfors läge i Västerbottens län.
Copyright Lantmäteriet Gävle 2011.
Medgivande I 2011/0094 – The location of
Lundfors in Västerbotten County.
har de använts till sälfångst, och fångstfolket
(samer, om man så vill) i Tanaälven (i norska
Finnmark/finländska Lappland) beskrivs ha använt sina nät till att fånga säl som simmade
genom älven efter att ha ätit sig full på fisk (Broadbent 1982:42ff).
Precis som Garaselet är detta en speciell plats, som visar mycket hur människorna har levt och
vilka resurser de har haft. Utifrån fynden kan man anta att sälen var en viktig ekonomi för de
som bodde där och nätsänkena visar tydligt på en stark fångstbygd. Kopplingen till Tanaälven
är väldigt intressant, och det eftersom att även Garaselet visar en koppling till vad som idag
anses vara av ”samiskt ursprung”.
5
2.3.2. Kuströseområdet
Längs Västerbottens kustland löper en 800
km lång sträcka, från Gästrikland till södra
Norrbotten, bestående av rösen och
stensättningar som är belägna på olika nivåer
över havet. Datering utifrån strandlinjeförskjutning (se strandlinjer, kap. 2) visar att
lämningarna är från början av bronsåldern
t.o.m. yngre järnåldern (Rathje 2001:85).
Av dessa rösen/stensättningar, (581 registrerade, varav 18 som inte undersökts) har
endast ett fåtal med datering yngre järnålder
undersökts (RAÄ, Rathje 2001:99ff). Utifrån
detta kan man göra ett starkt antagande att
bronsåldersrösen/stensättningar utgör
majoriteten av sträckan. Två röseanlägg-
Fig.5. Kuströseområdet i Västerbotten samt
ensamma rösen i inlandszonen. Karta från
Riksantikvarieämbetets Fornsök.
– Coastal cairn area of Västerbotten and lonely
cairns in the inland zone.
ningar som är undersökta och av särskilt stort
intresse för mitt syfte är Nedre Bäck i Bureå
socken och Burholmen i Grundsunda socken.
Nedre Bäck (RAÄ:65) undersöktes 1970 av Skellefteå museum, och då påträffades ett svårt
skadat röse. I graven fann man människoben tillsammans med tre klofalanger från brunbjörn
(Rathje 2001:104). Gravröset dateras utifrån strandlinjeförskjutningen till romersk järnålder
(se strandlinjer, kap 2.). Detta är ett ovanligt fynd och det första av sitt slag så långt upp i norr.
En hypotes är att individen kan ha burit klorna på sin klädedräkt, som han sedan gravsattes i.
Enligt samisk tradition bar mannen tre klor på sin dräkt för att få björnens kraft, så man kan
göra ett svagt antagande att människobenen härstämmar från en man. De tre benen ska
representera åskan, bågen och vinden (Broadbent 1982:148ff).
Burholmen består utav ett flertal rösen som ligger belägna mellan 13 och 22 m.ö.h. (se
strandlinjer, kap. 2). De som ligger lägst är samlade på ett mindre gravfält (RAÄ:125) där två
av dessa rösen har undersökts. I den ena graven påträffades en kvinna med bl.a. röda och
brandgula pärlor, och denna dateras till vendeltid. I den andra graven, som är daterat till
6
folkvandringstid, återfanns den döde (som enligt utgrävaren antas är en man) tillsammans
med en hund, en järnkniv, några benfragment av svin och benfragment av antingen får eller
get. Den döde var placerad ovanpå en björnfäll (Grundberg 1992, 1993:30). Grundberg
(1992:134) menar på att förekomsten av de brända benen från tamdjur tyder på att de som har
anlagt dessa gravar förmodligen var jordbrukare och bofasta. Att de inte enbart har försörjt sig
på jakt och fiske. Mats Andersson (1997:24ff) menar angående björnfällen – som kan tolkas
som samisk p.g.a. björnens viktiga symbolik i det samiska samhället (se kap. 5) – att det
troligtvis är så att flera grupper har nyttjat björnen som symbol.
Nedre bäck och Burholmen är utan tvivel två intressanta platser, som utifrån fynden kan sättas
in i olika kontexter. Vad som är särskilt intressant med dessa rösen är kopplingen till björnen,
och på vilket sätt fällen samt falangerna kan tolkas.
2.3.3. Jordbruk och handel
De perioder under stenåldern som innefattar jordbruk i arkeologiskt perspektiv är neolitikum.
Det man vet om jordbruket från den här tiden i Västerbotten, utifrån pollenanalyser, är att det
främst innefattade skötsel och användning av domesticerade djur samt odling av olika växter;
olika typer av grödor, vete och korn. De domesticerade djuren bestod framförallt av
nötboskap och får, och härstammade från Mellersta Östern, där de hade följt med bönder som
hade brett ut sig över sydöstra och centrala Europa samt norra Europas slätter. Dateringar
visar att vid slutet av tidigneolitikum hade jordbruket nått så långt norrut som till Medelpad
vid den norrländska kusten (Broadbent 1982:56).
En viktig aspekt till varför människor valde att börja med jordbruk i norr, är klimatet. Över
hela norra Fennoskandien stimulerade det varma, torra subboreala klimatet jordbruksexpansionen. En hypotes är att nya människor från söder spred sig till norr med sitt utsäde,
sina djur och redskap. Ett antagande görs att de måste ha stött på grupper av bl.a. säljägare
och fiskare vid kusten, och att deras fortsatta överlevnad måste ha berott på om de anpassa sig
till de nya råmaterialen samt om de olika grupperna kunde komma överrens (Broadbent
1982:72).
Om detta har många debatter florerat angående huruvida nya folkgrupper tog kustzonen i
anspråk, och detta på bekostnad av en inhemsk befolkning. Arkeologen Gustaf Hallström
menade att urbefolkningen i norr var av nordskandinaviskt ursprung och att lösfynd i form av
7
yxor är ett resultat av handeln söderifrån. Gruppen från söder – som invandrade med sina
växter, djur och redskap – ska sen ha dragit sig tillbaka vid slutet av yngre bronsåldern, och
detta i samband med klimatförändring, vilket ledde till att ”samernas” förfäder tog tillbaka en
stor del av övre Norrland (Broadbent 1982:74).
3. Bondebygd
3.1. Jordbruk och boskapsskötsel
Under historisk tid i Västerbotten bestod kustzonen av en stark bondebygd som vid
medeltidens slut var starkt etablerad. En mångfald av dessa byar återfinns i de första
skatteböckerna från mitten av 1500-talet, och ett antagande kan göras att bondebygden
sträcker sig långt tillbaka i tiden (Rathje 2001:55). Bondebygden i Västerbottens kustzon var
beroende av klimatförhållandet för att en ekonomi skulle fungera i bygden. Genom att
anlägga gårdar vid kusten kunde man ta till vara på Bottenvikens förmildrande påverkan på
klimatet (Rathje 2001:61). Kustzonen består dels utav två större slättområden, som utgör
Västerbottens två största jordbruksområden (Rathje 2001:59).
Genom pollenanalyser kan man se att jordbruket expanderade kraftigt under vikingatiden, och
en hypotes är att det ekonomiska system som existerade innefattade jordbruk, boskapsskötsel
men även sälfångst, vilket man kan se i strandens tomtningar (se fig.6.) samt funna sälben
inuti härdarna, medan de enda belägg för jordbruk finns att se i pollendiagram då fysiska
lämningar saknas (Rathje 2001:61).
Det pollendiagrammet visar är dels hur jordbruket expanderade under vikingatiden, men även
när bondebygden började ta form. Vid slutet av folkvandringstid finns de första spåren för det
nya jordbruket, och diagrammen visar att sen dess har det varit en kontinuerlig odling i
kustzonen, som mestadels har bestått av korn, råg, lin och hampa, vilket anses styrka
boskapsskötselns betydelse (Rathje 2001:62).
Än så länge saknas järnåldersgårdar och bebyggelsestruktur, vilket gör det svårt att värdera
boskapsskötselns betydelse för ekonomin i det samhälle man förmodar existerade under yngre
delen av järnåldern. Man gör ett antagande att det har haft en betydande roll, precis som det
har haft i historisk tid. I Västerbottens kustzon förekommer ortnamn som återfinns i de första
skattelängderna, och dessa namn tyder på att dessa byar tidigare har varit fäbodar (Rathje
2001:68).
8
Ett fäbodsystem innebär att djuren
(kor samt får) under vår, sommar
och höst förs till speciella
betesmarker som låg en bit ifrån
byn eller hemgården. Under
vinterhalvåret levde de på
vinterfoder. (Rathje 2001:68).
Namnet fäbod betyder ”en
byggnad för boskap”, fä (boskap)
bod (byggnad) – gårdar för
säsongsmässiga gårdar för
mjölkhushållning. Författaren
refererar till Åsa Nyman
(1993:107) som menar att i denna
kultur, till skillnad från andra
boskapsskötande kulturer, var det
kvinnorna som vistades i
fäbodarna. De vallade och tog
hand om djuren samt skötte om
mjölkningen och tillredningen av
mjölkprodukter (Rathje
Fig.6. Sälfångsten under vikingatid med förmodade
bosättningsområden (Broadbent 1991:230).
– The catching of seals during the Viking Age with assumed
settlements.
2001:69).
Benämningen fäbod är inte ett känt begrepp förrän i slutet av medeltiden (år 1386) och trots
detta faktum har man gjort ett antagande att fäbodsystemet har haft en lång tradition i norra
Sverige (Montelius 1982:10). Sigvard Montelius (1982:9) menar att fäbodsystemet i Norge
förekom redan under äldre vikingatid, och att vikingarna förde traditionen vidare till Island.
Lika gärna kan de ha fört traditionen vidare till Sverige.
I historiska källor står det skrivet hur arbetsuppgifterna i den allt mer växande bondebygden
fördelades mellan män och kvinnor. Även i det samhälle man antar existerade under
vikingatid tror man att dessa fördelningar gällde. Till en början var de indelade i olika
9
arbetslag bestående av män, för sälfångsten, och kvinnor, för bokapsskötsel. Lagbildningen
inom Sverige under förhistorisk tid samt historisk tid var vanlig, och särskilt i Norrland och
Dalarna där det visar sig mest markant. Anledningen till det är att dessa områden saknar ett
markant inslag av hierarkisering och tillgång till specialister (Rathje 2001:80f).
3.2. Ortnamn
Längs efter landet i kustzonen återfinns ett komplicerat historiskt ortnamnsmaterial, nämligen
de ursprungliga norrländska ånamnen (Umeå, Skellefteå, Bureå och Bygdeå), vilka alla idag
är sockennamn (Rathje 2001:180). Lars-Erik Edlund (1997:45) menar att ett samiskt
inflytande under förhistorisk tid återfinns i de västerbottniska ortnamnen. Som ett exempel
lyfter han fram namnet Kåddis i Umeå socken, som anses vara av samiskt ursprung. Kåddis
betyder ”stranden”, eller ”vid stranden”. Han menar även att namnet på Skellefteälven ska
visa på samisk inflytande.
En av diskussionerna kring de stora namnen i Västerbotten har rört Skellefteå. Namnet anses
rent generellt ha samiskt ursprung, men Ulf Lundström (muntliga uppgifter), lokalhistoriker
på Skellefteå Museum menar på att det inte finns några säkra tolkningar angående detta. Han
menar att namnet kan vara ett låne-namn från samerna, då de levde nära inpå varandra, men
även att det kan finnas andra orsaker. I Svenskt Etymologisk Ordbok (1948) som Broadbent
refererar till, anser nordiska lingvister att Skellefteå som flodnamn är av samiskt ursprung då
den övre farleden heter Seldutiedno och den undre heter Syöldateiednuo, på umesamiska.
Suffixet –iedno, -iednuo betyder flod (Broadbent 2010:194).
Det föreligger en tydlig skillnad mellan Ångermanland och Västerbotten vad gäller
förekomsten av förhistoriska ortnamn som kan knytas till bebyggelse. Dessa namn, -sta och hem är vanliga i områden upp till Jämtland och norra Ångermanland, men saknas helt i
Västerbotten. Även namn med suffixet -vin saknas helt norr om gränsen mellan
Ångermanland och Västerbotten (-vin är vanligt i Mellannorrland). Edlund (1977) menar att
de ortnamn som förekommer i Västerbotten kan knytas till nordiskt, finskt eller samiskt
ursprung. (Rathje 2001:180ff). Längs västerbottenskusten finns i stort sett varken gravhögar
eller de namn man vanligen anknyter till en sedentär järnåldersbygd (Rathje 2001:189).
Frekvensen av ortnamn som pekar på rennäring i Västerbottens kustland är både noterbar och
användbar från ett arkeologiskt perspektiv. Så tidigt som 1940, hade Holm (1949:143–145)
dragit uppmärksamhet till Lövånger sockens ortnamn Rengårdsmyr, Rengårdstjärn och
10
frekvensen av ortnamn med rengård i området. Det finns 74 ortnamn som refererar till
rennäring i Skellefteå kommun, 37 av dem refererar till rengård och av de 37 är 16 av dem
Rengårdsmyren (Broadbent 2010:159).
I titeln på Broadbents bok, Lapps and Labyrinths, menar han att termen Lapp lyfter fram
samerna vid kusten. Av 1,100 ortnamn inom Sverige som hänvisar till samerna, finns 87 % på
den bottniska kusten. Broadbent menar att dessa platser är viktiga för att kunna förstå
utvecklingen av det moderna samiska samhället (Broadbent 2010:2).
Broadbent refererar till Nicolaus Lundius (1905) och Isaac Olsen (1910) som båda skrev att
ortnamnen som en gång identifierade områden, i många fall har försvunnit i och med
samernas förändrade landutnyttjanden samt försvinnandet av språken. De menar även att de
nedskrivna källorna angående ortnamnen är relativt nya och att de har skrivits av icke-samer.
Lundius och Olsen möjliggör tanken att samerna vägrade avslöja var de heliga platserna samt
heliga ortnamnen fanns, och detta antingen på grund av att kraften i deras traditioner skulle
försvinna i och med att de skämde ut platsen, eller så kan annat ha legat som grund till detta
(Broadbent 2010:173).
Broadbent menar att det finns väldigt lite bevis på kustnära samiska namn från de nedskrivna
källorna från 1500-talet, men att det inte är helt oväntat (Broadbent 2010:201). Han menar att
i det kustnära Västerbotten finns det ett samiskt landskap som följer samiska namn som på
något sätt har översatts till svenska. Den logiska källan till detta skulle vara att nybyggarna
som var bekanta med landskapet hade ett särskilt intresse för att fästa den samiska identiteten
till dessa platser. Broadbent säger också att om det inte var nybyggarna som låg bakom detta
kan det ha varit samerna själva, och då möjligtvis av samerna som höll på att bli eller redan
hade blivit svensktalande (Broadbent 2010:199).
11
12
Fig.7. Karta over samiska ortrnamn och karakteristiska
lapp-namn nära Skellefteå och Umeå i Västerbottens
kustzon (Broadbent 2010:194). Map of Saami placenames and characteristic Lapp place-names near
Skellefteå and Umeå in coastal Västerbotten .
Fig.8. Spridningen av de äldre ortnamnssuffixen –vin och –
anger/ånger, som saknas helt i övre Norrland (Rathje 2001:178).
The distribution of older names with the suffix –vin and –
anger/ånger, which is entirely missing in upper Norrland.
4. Skogsbygd
4.1. Härdar och boplatser
Härdar i övre Norrlands fjäll – samt skogsområden är idag den fornlämningstyp som främst
utmärker boplatser daterade från yngre järnålder till historisk tid (Skellefteå kommun). Av
totalt 3226 st. härdar i Västerbotten, är 479 st. ännu inte undersökta (RAÄ).
Det som karaktäriserar tolkningar av härdar till samiska boplatslämningar är att de är synliga
som en förhöjning i terrängen eller att härdstenarna delvis framkommer i markytan, men även
dateringen spelar stor roll. Om härdarna får en förhistorisk datering kan de inte kopplas
samman med samerna. Det är till stor del antagandet om härdarnas ålder som är avgörande
om härden ska tolkas som samisk (Hedman 2003:96f).
Hedman (2003:97) refererar till
Hvarfner (1957:110), som menar att
härdarna i sig inte är något bevis för
att det är samiska boplatser, utan det
måste finnas ett fyndmaterial som
direkt går att relatera till den samiska
kulturen. I mitten av 70-talet
påträffade arkeologen Sven-Donald
Hedman (2003:36) ett flertal härdar en
mil väster om Arjeplog (Lappland,
Fig. 9. Härd i Västerbottens län som tolkats som
samisk, då myren mot öster heter Lappslyet och berget
i söder heter Lappberget. Fotograf: Krister Hägglund
(2008). Bild från Kulturarv Västerbotten.
– Hearth in Västerbotten County, interpreted as Saami
because the marsh to the east is called Lappslyet and
the mountain in the south is called Lappberget.
Norrbottens län). De framträdde
tydligt som upphöjningar i terrängen
och oftast med några synliga stenar (se
fig. 9.) Hedman menar att härdarna är
en direkt indikation som visar på
bosättning (Hedman 2003:47). Hedman (2003:26f) refererar till Inga-Maria Mulks artikel
(1983) om samiska vinterbosättningar längsmed Lule älvdal från järnålder till nutid. Mulk
menar att boplatserna under järnåldern är relativt ensartade på grund av ett likartat
resursutnyttjande, och att man kan se detta genom det som karaktäriserar lämningarna.
Några av dessa är fångstgropssystem, offerplatser, kokgropar, ovala och något nedsänkta
kåtatomtningar, gravar och ovala och rektangulära härdar med stenpackning.
13
Dessa samiska vinterboplatser beskrivs
finnas i skogsmiljö på torra hedmarken
vid större vattendrag (älvdalar som
exempel). Mulk (1983) menar också att
dessa samiska vinterboplatser har
förändrats mycket över tid och att man
först kan börja se det från lämningarna
under 1400-1600-talet när
fångstsamhället övergick till
rennomadism (Hedman 2003:26f).
Hedman refererar även till Ingela
Bergman (1995) som precis som Mulk
har granskat bosättningsmönster utefter
Fig. 10. Utsträckningen av härdar längsmed
vattenvägar samt i inlandszonen inom Skellefteå
socken. Från Riksantikvarieämbetets Fornsök.
– The extent of hearths along waterways in
Skellefteå Parish.
en älvdal, Skellefteälven. Utifrån
härdarnas spridning (se fig. 10.) längsefter älven, som visar på bosättning, menar Bergman att
det mellan 500 f. Kr – 400 e. Kr har funnits en basboplats i skogslandet och att man från
denna har utgått till lägerplatser stationerade i både skog – och fjällområden (Hedman
2003:30).
4.2. Fångstgropar
I Inga-Maria Mulks bok Sirkas (1994:160) skriver hon om fångstgropar för älg samt ren. Hon
förklarar att de är vanligt förekommande i det nordliga boreala området samt i de angränsande
fjäll och tundraområdena.
En viktig återkommande fråga där åsikterna florerar är huruvida fångstgroparna har anlagts
för fångst utav ren eller älg.
Mulk refererar till Lars-Göran Spång (1981) som menar att de stora groparna som finns
belägna i skoglandet har anlagts för älg, medan de mindre groparna i fjällområdet har anlagts
för ren. Mulk refererar sedan till Vorren (1975, 1978) som istället menar att fångstgropar för
älg och ren förekommer på samma platser, men att det som skiljer sig är deras lägen i
terrängen, då renens vanliga läge är näs mellan vattendrag, höga terrasser och de torra
14
Fig. 11. Utsträckningen av fångstgropar längsmed
vattenvägar inom Skellefteå socken. Från
Riksantikvarieämbetets Fornsök.
– The extent of pitfalls along waterways in
Skellefteå Parish.
Fig. 12. Fångstgrop i Västerbottens inland.
Fotograf: Krister Hägglund (2008). Bilden
hämtad från Kulturarv Västerbotten – Pitfall in
Västerbotten’s hinterland.
partierna längsefter myrar och älgens vanliga läge är tvärs över näs mellan dalar, vid foten av
terrasser och på flata skogsmoar (Mulk 1994:160).
I Lars-Göran Spångs artikel (1981:286) menar han att det mest utmärkande för fångstgroparna
är hur de är anlagda i rader för att spärra av djurens strategiska vandringsstråk (se fig.6.),
vilket han menar även har uppmärksammats i äldre litteratur. Spång refererar till Ernst
Mankers lappmarksundersökningar under åren 1948-57. Fångstgroparna tolkades som
samiska lämningar och Manker menar att de var avsedda för vildrensfångst, som var första
steget till rennomadismen (Spång 1981:282)
5. Tomtningar
5.1. Konstruktion
De strandbundna tomtningarna som löper längsmed Norrlands kustrand är grunder som
troligtvis har fungerat som en grund åt hyddor. De består av låga kullerstensväggar, som
vanligtvis mäter mindre än 30 cm i höjd och mellan 0,3-1,0 m i bredd. Golvytorna, som legat
direkt på marken mäter i genomsnittlig storlek 3x4 m, men det förekommer även mindre samt
större, då de största mäter omkring 4x6 m. De flesta av dessa lämningar är i en avrundadrektangulär form men även ovala samt rätlinjiga former återfinns, och de kan ha flera
ingångar som mäter under 1 m i bredd, ibland med trösklar.
15
Tomtningarna förekommer vanligtvis i grupper på mellan 2-9 lämningar och är byggda i
rader, ibland med delade väggar. Inuti husgrunderna förekommer spår av rundade väggar som
kan ha utgjort inre kammare samt små inbyggda rösen och små välbyggda gropar i markytan
som kan ha varit stöd till
någon form av stängsel.
Varken innanför eller
utanför kullerstensväggarna finns något
som tyder på stolphål, så
därför kan det antas att
ett tak till en hydda
stöddes mot en
trästomme eller direkt
mot väggarna. De flesta
av tomtningarna har en
central härd, och där
dessa återfinns mäter
Fig. 13. En av tomtningarna på Grundskatan, Bjurön, Västerbottens
län. Fotograf: Krister Hägglund (2008). Från Kulturarv Västerbotten.
– Hut foundation at Grundskatan, Bjurön, Västerbotten County.
Photographer: Krister Hägglund.
diametern ca 1 m och
man har funnit spår av
träkol, brända sälben och
brända stenar. De flesta av härdarna saknar stenar som omsluter dem, och kan istället ha varit
kantade av en trästomme som inte längre är bevarad. Härdarna i tomtningarna ligger grunt,
omkring 10-20 cm ned i golvytan (Broadbent 2010:52). Av benen som har funnits i de
undersökta tomtningarnas kommer 98 % (4,593 st.) från säl (två olika arter, där vikaresäl
dominerar). Trots den dominerande sälen har även ben från hovdjur hittats i tomtningarnas
härdar, vilka troligtvis kommer från älg och ren. (Broadbent 2010:158).
5.2. Spridning, datering och Stalo
Efter utförda pollenanalyser visar dateringarna att tomtningarna där säljakt bedrivits började
utnyttjas under äldre romersk järnåldern. De nådde en topp under början av vendeltid och
nådde sedan en svag nedgång i slutet av vendeltid. Under vikingatiden var utnyttjandet som
mest aktivt och sen under början av medeltiden började det avta kraftigt. Den vanligaste
dateringen för tomtningarna är yngre vikingatid (Broadbent 2010:144).
16
Strandzonens tomtningar visar intressanta
paralleller med stalotomter som återfinns i
Sverige och Norges fjällområden.
Stalotomterna sträcker sig från
Torneträskområdet, beläget högst upp i
Sverige, ner till Frostviken i Jämtland. Det
finns omkring 500 registrerade stalotomter i
Sverige, vilket visar en stark parallell med de
västerbottniska tomtningarna (i min analys
förkortat Vb-tomtningar), som finns i ett
ungefär lika stort antal. Stalotomterna – som
tolkas som tillfälliga jaktstationer för vildren
– varierar i storlek och form, precis som Vbtomtningarna, och kan variera i former från
oval till rektangulär. Oftast förekommer de i
grupper mellan 3-7 st. vilket även stämmer
bra med Vb-tomtningarnas grupperingar.
Fig. 14. Utsträckningen av tomtningar
längsmed Västerbottens läns strandzon. Från
Riksantikvarieämbetets Fornsök.
– The extent of hut foundations along
Västerbotten County shore zone.
Något som är typiskt att påträffa i eller vid
en av dessa lämningar är bengömmor, härdar
och fångstgropar. Forskare har valt att
associera dessa stalotomter med säsongsjakt,
precis som Vb-tomtningarna, där man istället för säl har riktat in sig på ren (alternativt även
renvallning). Dateringarna kan variera, men majoriteten är daterade till yngre vikingatid
(utförd av Lars Liedgren 2007 på 22 stalotomtningar), vilket överlappar Vb-tomtningarnas
mest aktiva period. En hypotes är att dessa två lämningar som liknar varandra till mångt och
mycket, trots det geografiska avståndet, var ett resultat av en likartad (om inte samma)
historiska – och ekonomiska process som ägde rum i norra Norden innan historisk tid
(Broadbent 2010:144f)
Dessa två lämningar kontra varandra, är mycket intressant. De tydliga likheter som återfinns i
materialet visar tydligt en koppling till varandra, men vad är inte fastställt ännu. Att göra en
djup studie av dessa skulle kunna öppna ögon samt nya vägar för att kunna ge en tydligare
bild av hur och av vem västerbottenstomtningarna har utnyttjats, och även kunna besvara allt
mer utförligt hur hela kusten har brukats i relation till inlandet.
17
18
Fig.15. Kartan visar strandlinjeförskjutningen i strandzonen under en period av 2000 år. Detta för att styrka dateringen av tomtningarna på
bl.a. Grundskatan, Bjurön. Man kan se hur land sakta höjer sig över havet och små öar bildas. Kartbilder från SGU, ihopsatt av mig.
- The map shows the shoreline displacement in the shore zone during a period of 2000 years. This is to verify the dating of the hut
foundations at Grundskatan, Bjurön. One can see how the country is slowly rising above the sea and small islands are formed.
I fig.15. har jag medvetet valt att inte pricka ut alla tomtningar som löper längsmed
Västerbottens kustrand. Tomtningarna har en likartad datering (yngre vikingatid) och är
belägna ungefär på samma höjder. Det jag vill lyfta fram är hur små ögrupper sakta tar sig
ovan vattenytan och hur man i detta skede kan se att tomtningarna uppträder.
5.4. Björngraven på Grundskatan
Björnen har varit, och är
förmodligen fortfarande, en av de
viktigaste symbolerna i det samiska
samhället, vilka återfinns att se i
funna björngravar men även i
ornamentiken på samiska trummor.
I Nordsverige och Nordnorge
företräder björngravar en unik
manifestation och symbol inom den
samiska kulturen. Björnriten
speglar trosföreställningar med
djupa rötter inom den cirkumpolära
världen. Vad man vet så tog
samiska traditioner plats på olika
platser i landskapet, men en viktig
aspekt angående björngravar i
Sverige är att majoriteten (73%)
på något vis är associerade med
vatten och har antingen blivit
Fig.16. Björngraven på Grundskatan. Karta från RAÄ,
Fornsök.
– Bear burial at Grundskatan.
placerade på höjder eller öar. Detta
är en stark parallell med Norges björngravar, där alla förutom två finns belägna vid kusten. I
Norrland har hittills 14 björngravar funnits, och den äldsta av gravarna ligger i Karats i
Jokkmokk (inlandzon), där dateringen utifrån en björntand visar yngre vikingatid. Alla
förutom en av dessa gravar är funna i inlandzonen samt fjällterräng. På Grundskatan, Bjurön,
Västerbotten (strandzon) påträffades en påstådd björngrav i liknande kontext samt med
liknande datering som Karatsfyndet (Broadbent & Storå 2003).
19
Fig.17. Plan över tomtning 4 på Grundskatan, med m.ö.h. (Broadbent 2010:77).
– Plan of hut 4 at Grundskatan with altitudes.
Vid utgrävningarna på område 78 (se fig.16.) Grundskatan (Bjurön, Västerbottens län), där ett
fyrtiotal tomtningar förekommer (Broadbent 2010:72), påträffades brända ben från brunbjörn
i tomtning nr 4 (RAÄ 78:1). Benen hittades innanför det sydvästra hörnet, under ett samtida
röse (Broadbent 2010:77f).
Tomtning nr 4 (se fig.17.) är i rektangulär form med rundade väggar och mäter ca 7,7x7 m
med en golvyta på 3x4 m. Konstruktionen är uppbyggd av 30 cm höga vallar av rullstenar. En
härd ligger centralt i tomtningen, som C-14 dateras till yngre vikingatid. Tomtning 4 tillhör en
grupp av sju tomtningar, tre förrådsrösen och låga stensträngar. Ytterligare sex tomtningar i
fornlämningsområdet har daterats till perioden vendeltid-vikingatid (Broadbent & Storå 2003,
Broadbent 2010:177).
20
Röset i sydvästra hörnet, där björnbenen påträffades, mäter ca 3x3 m, och låg beläget 15 cm
högre än själva tomtningen. Röset bestod av den ena väggen samt plockade stenar från den
södra väggen. När anläggningen snittades och grävdes ut, upptäckte man att röset låg ovanpå
en stor jordfast sten. Vid utgrävningstillfället antog man att röset var sekundärt, då inga andra
utgrävda tomtningar hade liknande rösekonstruktioner. Då benen hittades tolkades de enbart
som fragmentariska ben och tandrötter från ett större däggdjur. Inga tankar om att det kunde
vara en björngrav det rörde sig om dök upp. Då benen var svårt fragmenterade, och inte alls
liknade de hårt brända sälbenen som påträffats i härden, ansåg man att de inte hörde till
tomtningen, utan att de hade följt med det sekundära röset (Broadbent & Storå 2003, Broadbent
2010:79).
När benen väl daterades visade det sig att benen och röset var samtida med tomtningen, vilket
öppnade nya frågor och tolkningar angående bebyggelse i Västerbottens kustland. Det blev ett
spektakulärt fynd då björngraven var funnen i en sådan komplex kontext, en tomtningsmiljö
(Broadbent & Storå 2003).
Totalt 66 ben med en totalvikt på 949 g hittades, och av dessa kunde 275 g identifieras som
lämningar av skelett. Efter noggranna undersökningar utförda av Jan Storå (Osteologiska
enheten, Stockholms universitet) visade morfologin och strukturen att benen härstammade
från en och samma individ. Utifrån benens storlek gjordes bedömningen att benen
härstammade från en fullvuxen brunbjörn (Broadbent 2010:81).
Många forskare har avslagit tanken att detta skulle vara en björngrav, men mycket visar på att
det är en. Benen var sorterade i tre högar omgivna av små fragment (Broadbent & Storå 2003).
I den första av högarna (den störste av dem) hittades en del av björnens kranium, båda
halvorna av underkäken, tand-fragment
samt mindre fragment av rörben. I den
andra högen hittades tre stora rörben och
i den tredje sista högen hittades en stor
mängd tandfragment.
Fig. 18. Björnben från tomtning 4 på
Grundskatan (Broadbent 2010:180).
– Bear bones from hut 4 at Grundskatan.
21
Det som saknades i graven, och som är vanligt i björngravar, samt de viktigaste delarna av
skelettet, var falanger – klor (Broadbent 2010:81)
Utifrån beskrivningen av hur björnbenen lagts ner under röset, verkar de inte ha legat i ett
korrekt anatomiskt läge, utan fragment från olika benslag hade blandats samman i de funna
högarna. Eftersom att björnen var så pass viktig i det samiska samhället kan man ifrågasätta
hur benen bara hade blandats ihop, men samtidigt finns det många likheter med andra
björngravar som inte går att förbise. Att falanger saknas är också någonting man kan
diskutera, men jag anser att kulturer rör sig runt och formas efter möten med andra kulturer
(även om liknande kulturer möts) så det är inte något jag väljer att lägga för mycket vikt vid.
En hypotes om varför falangerna saknades är att när björnen flåddes så följde klorna med
skinnet, och detta ska enligt Broadbent (2010:180) finnas i muntliga samt skriftliga källor,
vilket jag ännu inte har hittat någonting om eller ansett har varit viktigt.
Några av benen uppvisade sprickmönster, som enligt analys antyder att benen avsiktligen har
brutits av eller krossats i färskt tillstånd. På ett av de eldpåverkade benen i den största högen
finns ett snitt, som troligtvis har kommit från en kniv eller något annat vasst redskap. Utifrån
detta kan man skapa en hypotes om att björnen först hade dödats, sen styckats och därefter
hade benen avsiktligt krossats eller brutits innan de kom i kontakt med elden. Som nämnt
ovan härstammar benen från en och samma björn, men den totala benmängden (endast 949 g)
kan omöjligen vara nog för att representera en hel björns skelett, så en möjlighet är att resten
av björnen påträffas i den delen av röset som inte ännu är utgrävd (Broadbent & Storå 2003).
Några viktiga likheter med andra björngravar är bl.a.
-
att inga artefakter förekom i graven tillsammans med benen, vilket överensstämmer
med majoriteten av de än så länge funna björngravarna.
-
Benen var avhuggna, vilket överensstämmer med 78% gentemot andra gravar.
-
Benen hittades under ett röse, vilket endast överensstämmer med 8% av andra gravar,
men denna likhet är ack så viktig, då det visar att Grundskatanfyndet inte är ensamt i
sitt slag.
(Broadbent 2010:180)
22
Fig. 19. Björnben i
tomtning 4 på
Grundskatan (Broadbent
2010:180).
– Bear bones in hut 4 at
Grundskatan.
Som nämnt tidigare finns det likheter med Karatsgraven i Jokkmokk (inlandzon):
• Graven var lagd på marknivå
• Graven var rösad
• Benen har kluvits
• De flesta skelettdelar är representerade
• Inga andra djurben förekom
• Inga föremål framkom
• Graven hittades på en boplats.
Även skillnader återfinns:
Benen från Grundskatan var till viss del brända, medan graven i Karats låg på bränd mark och
ett skikt av näver. En annan skillnad är att kranium inte hade skadats i Karats, men trots dessa
skillnader kan man anta att likheterna som återfinns gör att man kan se dessa ben som en
björngrav. Björngraven från Grundskatan visar att det inte finns några enkla svar på vilka
människor som bebodde denna region under järnåldern (Broadbent & Storå 2003).
I Norge är 30 björngravar kända med dateringar som sträcker sig från yngre romersk järnålder
fram till 1800-talet. Fyra av de norska fynden härstammar från vikingatiden. De flesta
björngravar är belägna i kustområden där samerna bedrev en blandekonomi med jordbruk,
fångst och fiske. Detta mönster ger fog för tanken att en likartad kustsamisk befolkning fanns
i övre Norrland (Broadbent 2010:158).
23
Utifrån träkolsanalyser på en yta av björngraven/depositionen, kom ett oväntat resultat fram.
Många av de identifierade växterna som man funnit spår av växer lokalt och är vanliga i
området. Spår av idegran återfanns i träkolet, vilket växer i södra Sverige. Detta kan enligt
Broadbent förstärka hypotesen att det är en björngrav, då han menar att de inte skulle ha rest
söderut för att hämta speciella växter om man inte ämnade använda de i rituellt bruk
(Broadbent 2010:82).
I Fornvännen 107 (2012) riktar Lars Liedgren och Per H. Ramqvist skarp kritik mot
Broadbents teorier kring de kustbundna samerna. De menar på att tolkningen av tomtning nr 4
som en samisk lämning inte är något annat än en ”slutsats som är byggd på lösan grund”, då
de menar att Broadbent har gjort en helomvändning från sin tidigare tolkning om dessa
tomtningar, och detta utifrån ett enda fynd (Liedgren och Ramqvist 2012:212).
Björnbenen som tolkats som en björngrav menar de skiljer sig från tidigare gravar som har
hittats, dels då benen varit obrända i samtliga fall och dels för att benen i Broadbents
björngrav inte hade blivit behandlade med samma vördnad som i tidigare fynd. Liedgren och
Ramqvist ger förslag på en alternativ tolkning av dessa ben, då de menar att säljakten som
bedrevs på Grundskatan kan ha lockat till sig björnen på grund av jaktavfall och att man sedan
dödade, flådde, styckade och åt upp den. Benresterna brändes därefter och sedan deponerade
man dem på plats. Tomtning ska vid ett senare tillfälle uppförts ovanpå lämningen. ”Med
andra ord kan det lika gärna ha rört sig om ett tillfällighetsfynd” (Liedgren och Ramqvist
2012:215f).
I Fornvännen 108 (2013) svarar Broadbent på kritiken och lyfter fram många aspekter
angående björngraven som han menar visar på visar att det inte går att förbise den samiska
kopplingen som återfinns i materialet. Han lyfter fram sin tolkning om björngraven och
stärker sin hypotes med de utgångspunkter han hade inför forskningen, samt ortnamn och
andra lämningar.
24
6. Från jägare till bönder – utnyttjandet av kustzonen
När jag påbörjade denna uppsats var det självklart för mig att välja just det här ämnet, då jag
själv kommer från Västerbottens kust. Tillsammans med min handledare begränsade vi oss,
då detta ämne tenderar att bli alltför brett. Det kan jag konstatera att det ändå blev. Många fler
aspekter än de jag har valt att lyfta fram spelar stor roll i frågan om hur och vem det är som
har utnyttjat kustzonen innan historisk tid, men samtidigt har jag kommit en bit närmare än
vad jag var innan. Min tolkning, från jägare till bönder, förklarar var jag står i denna fråga,
och min tolkning tar stöd utav Stig Welinders bok – Jämtarna och samerna kom först (2008).
Som en början kan jag nämna, som redan har nämnts i inledningen, att begreppet etnicitet inte
är särdeles nödvändigt att diskutera. Precis som Stig Welinder (2008:141) skriver, så ändras
innehållet i en kultur/grupp genom tidens gång. I och med möten med andra kulturer,
människor och områden influeras man och efter några århundraden kan den forna
fångstkulturen, alternativt bondekulturen, ha bytt spår, delat på sig eller levt av andra
näringar. Så att markera artefakter och lämningar och säga att de är typiskt samiska, känns
inte som hela sanningen. Det viktiga är att förstå övergången och vad den kan ha berott på.
Genom undersökning av de tre zonerna kan man tydligt se att människorna har förhållit sig till
kusten, i och med att mer land har höjts från havet. Boplatser vid kusten, som Lundfors, visar
på den stora betydelsen av sälfångst, b.la. utifrån fynden av nätsänken. Under bronsåldern
hade ännu mer land höjts, och rösen uppfördes. Samma sak under yngre järnåldern.
Vikingatidens tomtningar är de lämningar som ligger närmast havet i dagens läge. Av de
tusentals sälben som har funnits i härdar, kan man inte mer än erkänna sälens och kustens
(framförallt tillgång till vattnets resurser) betydande roll i en ekonomi som måste ha sträckt
sig från de första människorna fram till medeltiden.
Bondekulturen blev enligt mig etablerad genom att en del av fångstkulturen övergick till
jordbruk. Kusten har alltid varit bebodd, och att en bondekultur kom söderifrån och tog ifrån
fångstbefolkningen sin mark, alternativt att fångstbefolkningen lämnade över den, känns inte
särdeles övertygande. De yxor som har påträffats i form av lösfynd, och som har tolkats som
bevis för bosättning av en grupp bönder, samt handel, håller jag bara till viss del med om.
Handel är inte omöjligt, och många av dessa lösfynd kan vara spår utav det, lika gärna som
det skulle kunna vara ett tillfällighetsfynd. Hur många gånger kan man kolonisera en kust?
25
Hur vet man med säkerhet att spår av domesticerade djur och växter berodde på kolonisation,
och inte enbart kontakter?
Fångstkulturen, som anses vara samernas förfäder, har alltid setts som en fångstkultur. För
mig är inte tanken om att de skulle ha börjat med jordbruk omöjlig. I och med att
människorna ökar i antal, mer land blir tillgängligt och människan utvecklats, börjar man
använda andra områden. Människor från olika kulturer möts och nya kulturer kan skapas och
förändras. Från börjar var urbefolkningen i hela Sverige fångstmän och fångstkvinnor. Under
neolitikum visas spår av första odlingen i Västerbotten, och det var innan en påstådd
kolonisation ägde rum. Fångstkulturen, eller t.o.m. kulturer hade fallenheten för att driva
jordbruk, så att de under senare tid skulle ha utgjort grunden för den starka bondebygd som
växte sig alltmer starkare under medeltiden är snarare en självklarhet.
För denna teori finns många belägg som styrker mitt uttalande: från jägare till bönder.
Som jag har uppfattat det är den allmänt kända tanken angående samerna och jordbruk att de
aldrig bedrev något sådant, i och med att de var fångstfolk. Men när blev det bestämt att de
inte kunde vara bönder likaväl som jägare? När blev samerna samer? När uppstod en
kulturdualism då det blev nödvändigt att stämpla etnicitet? Att som forskare undkomma
dualismer är i mångt och mycket en omöjlighet. De påträffas överallt, i ekonomiska, sociala,
och rituella kontexter etc. Kärnan är varför de har byggts upp. Varför har en etnisk grupp
blivit stämplad som bönder och en annan som jägare?
Min hypotes är att i fångstbefolkningens fall, de som enligt mig har bebott Västerbottens
inlands, kust– och strandzon genom alla tider, blev kyrkans och kristendomens intåg en
vändpunkt. Det är inget okänt faktum att kyrkan konverterade hedningar till en kristen livsstil
när den först infördes. Kring denna tidpunkt existerade inte namnet same, utan den
benämningen myntades utav Johannes Schefferus (1673) efter att hans bok Lapponia
publicerades. Trots detta så benämndes samerna för lappar. Det verkar ha funnits en tydlig
gräns mellan de kristna och lapparna, en gräns som var viktig för att utmärka sin egen grupp.
De kristna bönderna, som finns vid västerbottniska kusten, har troligtvis bestått utav en del av
den forna fångstkulturen. Sannolikt har en mindre mängd konverterat till den nya religionen
och börjat med jordbruk i kyrkans namn. Det är svårt att veta hur det såg ut i övergången då
26
historiskt material saknas, men man kan anta att de som inte valde den kristna läran som sin
tro blev förvisade in i landet. Västerbottens kust har bra odlingsmark, och den ville med all
sannolikhet kyrkan utnyttja. Någonstans i detta skede måste en kulturdualism ha uppstått.
Kulturer blev etniskt indelade i grupper utefter olikheter.
Något jag finner väldigt intressant för min hypotes är ortnamnen. Broadbent (2010) menar att
kustnära namn med samisk anknytning (t.ex. Lappberget) har namngetts av icke-samer. Detta
ger en möjligheten att tolka de kristnas sätt att se på fångstkulturens lämningar. De kristna
bönderna skulle inte ha benämnt olika platser/orter med samisk etnicitet om samerna inte hade
vistats i de områdena.
En intressant koppling jag har påträffat i de tre olika zonerna är björnen som symbol.
Björngraven på Grundskatan är väldigt fascinerande då den starkt visar på samisk etnicitet.
Trots Liedgrens och Ramqvists kritik mot Broadbent kan man inte bortse från de starka
likheter björnbenen visar med andra gravar. Då de är funna i en mindre vanlig kontext är det
lätt att förbise kopplingar, men det är just detta jag finner väldigt fascinerande. Ett fynd som
återfinns i en annorlunda kontext öppnar dörrar för intressant forskning. Kopplingen i mina
zoner gäller främst kustzonen och strandzonen (med björngraven). I kustzonens rösen har två
intressanta björnfynd påträffats, en björnfäll och falanger, vilket enligt mig visar starka
kopplingar till fångstkulturen där björnen alltid har varit en viktig symbol.
Detta arbete är långt ifrån klart och mycket mer forskning angående samerna vid kusten måste
i mitt tycke bedrivas.
27
7. English summary
How the northern coastal zone in Västerbotten County has been used, and by whom during
prehistoric times, have scientists long debated about. The time before the Medieval Period,
and before Christianity came to northern Sweden, is a time where ancient remains can be
placed in multiple contexts. Many of the archaeological sites in the coastal zone are empty of
archaeological finds and therefor difficult to place ethnically. A group of sites, the sealing
sites (dated Viking Age) in the shore zone, which extends along the entire Västerbotten coast,
is probably the remains of huts where hunting teams have spent the night during seal hunting
season. Based on the few findings that have been found (including an interpreted bear burial),
they point to different cultures which might have used the sites – a hunting culture in the
hinterland and a coastal farming culture. The hunting culture is often mentioned to be Saami,
and the farming culture Germanic. The idea that Saami would start with agriculture are too
many scientists an unlikely hypothesis. The general view is that the Saami have always been
hunters, and that they always lived in the hinterland, which they do today. A group of farmers
from southern Scandinavia is said to have colonized the coastal zone, where agriculture later
began. It is said to be the beginning of the strong agriculture that expanded during the
Medieval Period in coastal Västerbotten.
In order to increase the understanding on how the coastal zone has been used, I chose to
divide my area into three zones: shore (with sealing sites), coastal (with signs of farming,
cairns, and settlements) and hinterland (with settlements, hearths and pitfalls). And this was to
see if similar sites, settlement patterns etc. could be found in various zones.
Through examination of the three zones (including its sites and finds) one can clearly see that
people have always had a strong bond to the coast during prehistoric time. When more land
rose from the sea, cultures followed the coast and settled again. The thought that the coastal
zone was colonized by farmers seems to me unlikely. The hunters show a strong bond to the
coast, and I don’t think they would abandon it. When the church came, and Christianity
entered northern Sweden a culture dualism must have risen. The church must have wanted to
convert all heathens to the new religion, and some might have converted and started with
farming. The ones, who wouldn’t give up their beliefs, must have got relegated to the
hinterland. To support this, there is a lot of place name material that at least put the Saami to
the coast zone, which includes names with the term “Lapp”.
28
Referenser
Litteratur
Andersson, Mats. 1997. Björnen sover… En social- och religionshistorisk studie över
björnklor i järnåldersgravar från Mellannorrland. CD-uppsats. Institutionen för arkeologi,
Umeå universitet. Umeå.
Baudou, Evert. 1968. Forntida betydelse i Ångermanlands kustland.
Arkeologiska undersökningar av ångermanländska kuströsen. Arkiv för norrländsk
hembygdsforskning XVII. Härnösand.
Broadbent, Noel. 1982. Skelleftebygdens historia. Del 3. Den förhistoriska utvecklingen under
7000 år. Skellefteå kommun. Skellefteå.
Broadbent & Storå. 2003. Björngraven I Grundskatan. Populär arkeologi. Nr. 21/1:3-6.
Lärbro.
Broadbent, Noel D. with contribution by Jan Storå. 2010. Lapps and Labyrinths. Saami
prehistory, colonization and cultural resilience. The Artic Studies Center. Washington, D.C.
Broadbent, Noel D. 2013. Coastal Saami in Västerbotten: A Reply to Liedgren and Ramqvist.
Fornvännen (108).
Edlund, Lars-Erik. 1997. Ortnamnsforskning och historieforskning. Några reflexioner från ett
nordligt perspektiv. I: Bakken; K. (red.), Den 8.e nasjonale konferansen i namnegranskning,
Universitetet i Oslo. Oslo, s. 41-82.
Grundberg, Leif. 1992. 1000 år kring Risöfjärden. I: Grundberg, L. & Edblom, L. (red),
Arkeologi Nolaskogs. Fornlämningar, fynd och forskning i norra Ångermanland. Skrifter från
Örnsköldsvik museum 3. Örnsköldsvik, s. 131-144.
Grundberg, Leif. 1993. En romartida barngrav från norra Ångermanland. I: ÅngermanlandMedelpad 1992-93, s. 27-37.
Hedman, Sven-Donald. 2003. Boplatser och offerplatser, ekonomisk strategi och
boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD. Umeå.
Liedgren, Lars och Ramqvist, Per.H. 2012. Noel Broadbents lappar och labyrinter.
Fornvännen (107).
Montelius, Sigvard. 1982. Fäbodväsendet i övre Dalarna. Stockholm.
Mulk, Inga Maria. 1994. Sirkas. Ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr.
Umeå.
29
Nyman, Åsa. 1993. Research into the Swedish shieling system. I: Cheape, H. (ed.), Tools and
Traditions. Studies in European Ethnology Presented to Alexander Fenton. National museum
of Scotland. Edinburgh, s. 107-114.
Rathje, Lillian. 2001. Amasonen och jägaren. Kön/genderkonstruktioner i norr. Umeå.
Spång, Lars-Göran. 1981. Fångstgropar – lämningar efter forntida älgfångst. Västerbotten (4).
Kulturminnesvården i Västerbotten. Umeå.
Zachrisson, Inger m.fl. 1997. Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellan Skandinavien.
Statens Historiska Museum. Stockholm.
Welinder, Stig. 2008. Jämtarna och samerna kom först. Jämtland.
Andra källor
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html - Riksantikvarieämbetet, Fornsök.
http://www.kulturvasterbotten.se/ - Kulturarv Västerbotten.
http://www.lantmateriet.se/ - Lantmäteriet.
http://www.sgu.se/ - Sveriges geologiska undersökning.
http://www.wikipedia.org/ - Wikipedia.
Ulf Lundström, lokalhistoriker, Skellefteå Museum. Skellefteå. Muntlig källa, 2013-04-10.
30
31