Document 1961059

 UPPSATSER FRÅN KULTURGEOGRAFISKA INSTITUTIONEN
juni 2012
”BÄTTRE BALANS I
BOENDESAMMANSÄTTNINGEN”
- FÖR VEM?
En studie om boendes upplevelser av social mixing
i tre bostadsområden i Köpenhamn
Sandra Oliveira e Costa
Examensarbete i kulturgeografi 30 hp
Masteruppsats
Handledare Juan Velásquez
Kulturgeografiska institutionen Stockholms universitet
www.humangeo.su.se Oliveira e Costa, Sandra (2012). “BÄTTRE BALANS I BOENDESAMMANSÄTTNINGEN” – FÖR VEM? En studie om boendes upplevelser av social mixing i tre bostadsområden i Köpenhamn [“BETTER BALANCED COMPOSITION OF TENANTS” – FOR WHOM? A study about dwellers’ experiences of social mixing in three housing areas in Copenhagen] Human Geography, master thesis for master exam in Human Geography, 30 ECTS credits. Supervisor: Juan Velásquez Language: Swedish Abstrakt: Social mixing går ut på att ’mixa’ befolkning av olika klasser i ett bostadsområde med syfte att förändra områdets sociala sammansättning. Syftet med uppsatsen är att undersöka social mixing som urban utvecklingsstrategi i Köpenhamn utifrån boendes egna upplevelser av sina bostadsområden. I Danmark definieras 29 bostadsområden som ”ghetton” utifrån kriterier rörande de boendes anknytning till arbetsmarknaden, ”icke-­‐västliga” härkomst samt kriminalitet. Semistrukturerade intervjuer har genomförts med 16 invånare i tre av Köpenhamns marginaliserade bostadsområden och genererat empiri kring deras erfarenheter av social mixing. Empirin samt bostadspolitiken som avser att ”skapa en bättre balans i boendesammansättningen” diskuteras mot bakgrund av tidigare forskning som anammar ett revanchistiskt alternativt emancipatoriskt förhållningssätt till social mixing och gentrifiering. Studien identifierar komplexa aspekter av social mixing; majoritetsbefolkningens än mer privilegierade ställning och ”resurssvagas” försämrade situation på bostadsmarknaden; majoritetsbefolkningens försprång i den lokala maktens rum; minoriteters upplevelser av vissa segregerade rum som fristäder; kampen om rummet när fristäderna utmanas; samt flera aspekter som försvårar möten mellan boende och gentrifierare. Alternativa förhållningssätt identifieras från de boendes berättelser. De empiriska fynden nyanserar dessutom tidigare forskning om betydelsen av ’det egna valet’ i relation till bosättning i marginaliserade bostadsområden. Nyckelord: Social mixing, “ghetto”, Köpenhamn, boendesammansättning, kulturrasism, gentrifiering. 2 FÖRORD Hösten 2011 uppmärksammade en vän mig på en kontroversiell politik för stigmatiserade bostadsområden som fördes i Danmark. Bostadsområdena kallades för ”ghetton” av regeringen och delar av dem skulle rivas. I mina öron lät det kontroversiellt eftersom språkbruket ”ghetto” inte används i Sverige för att beskriva bostadsområden, må de vara socioekonomiskt utsatta, bebodda av en stor andel invandrade, eller stigmatiserade. Mig veterligen är rivning av utskällda bostadsområden inte heller en metod som används i Sverige för att komma till rätta med social problematik. Jag reagerade på vad jag hörde och lät det vila i bakhuvudet. Så gick ett litet tag. En morgon slog jag upp tidningen och fick syn på en valaffisch från Danmark. September 2011 skulle det hållas val till Folketinget. Valaffischen för Socialdemokraterne företällde en snett leende man som poserade intill texten ”Fattigdom er udansk” (Socialdemokraterne i Købenahvn 2011). Det började snurra i mitt huvud och jag återkopplade till historien om rivningen av så kallade ”ghetton”. Om fattigdom skulle vara ”odanskt” så kändes det som en stark symbolik att riva ned hus i stigmatiserade områden som befolkas av många människor med svag socioekonomi och utländsk bakgrund. Jag tolkade det som att Socialdemokraterne använde ett språkbruk som influerades av det starkt främlingsfientliga Dansk Folkepartis retorik, som haft en avgörande roll i dansk politik de senaste tio åren och jag började fundera över hur en kulturrasistisk politisk diskurs kan inverka på bostadspolitiken. Hösten 2011 var det exakt ett år sedan som Sverigedemokraterna trädde in i svenska riksdagen. Vilken inverkan har den kulturrasistiska diskursen haft på dansk bostadspolitik och vilka uttryck kan en liknande diskurs komma att ta i Sverige? Dessa frågor ledde mig in på studiet kring dansk politik riktad mot stigmatiserade bostadsområden. Jag anser att det är viktigt att undersöka förhållandena i Danmark för att se hur den mest marginaliserade befolkningen i en kulturrasistisk diskurs påverkas av den politik som förs. Kanske kan Sverige dra lärdomar av studier om grannlandet när Sverige nu befinner sig i ett läge där ett starkt invandrarfientligt parti tagit plats i maktens korridorer. Den danska regeringen, som sedan byttes hösten 2011, har en unik maktposition att definiera ’problem’ och ’lösningar’. Jag bestämde mig därför för att göra en studie om de boendes egna upplevelser av bostadsområden som av regeringen definieras som ”ghetton”. * Ett stort och varmt tack till alla i Aldersrogade, Blågården och Mjølnerparken som har deltagit i intervjuer. För intressanta samtal, för att ni delgivit mig era tankar och för att ni velat hjälpa mig med material till min uppsats. Tack alla som hjälpte till under vistelsen i Köpenhamn. Tack till Geografiska Förbundet som gjort det möjligt att genomföra fältstudierna för denna uppsats genom att tilldela mig Geografiska Förbundets stipendium för 2011. Tilldelningen var ett synnerligen viktigt steg på vägen. 3 Tack till kurskollegorna Gabriela Voglio Barruylle som uppmärksammade mig på den danska bostadspolitiken och Nathan Öhrn som ledde mig in på Loretta Lees kritik av social mixing. Slutligen vill jag tacka Juan Velásquez för handledning, men framförallt för att du stöttat mina idéer och trott på min förmåga. 4 1. INLEDNING ..................................................................................................................................... 7 1.1 SYFTE ................................................................................................................................................ 8 1.2 AVGRÄNSNINGAR ......................................................................................................................... 9 2. METOD OCH ETISKA ÖVERVÄGANDEN ............................................................................. 10 2.1 SEMISTRUKTURERADE INTERVJUER .................................................................................. 11 2.2 URVAL ............................................................................................................................................ 12 2.2.1 LITTERATUR OCH ANDRAHANDSKÄLLOR .................................................................................................. 12 2.2.2 GEOGRAFISK AVGRÄNSNING ......................................................................................................................... 12 2.2.3 INTERVJUPERSONER ...................................................................................................................................... 14 2.3 ATT HITTA INTERVJUPERSONER ......................................................................................... 14 2.3.1 VIA INSTITUTIONER ....................................................................................................................................... 14 2.3.2 NYCKELKONTAKTER OCH SNÖBOLLSMETODEN ........................................................................................ 14 2.3.3 COLD CALLING ................................................................................................................................................ 15 2.3.4 KOMPLETTERANDE INTERVJUER ................................................................................................................. 15 2.4 METOD FÖR ANALYS ................................................................................................................. 16 2.4.1 KATEGORISERING AV MATERIALET ............................................................................................................. 17 2.4.2 IDENTIFIERA HANDLING I BERÄTTELSERNA ............................................................................................. 17 2.4.3 SPRÅK ............................................................................................................................................................... 18 2.4.4 ATT PRESENTERA DET EMPIRISKA MATERIALET ..................................................................................... 18 2.5 KARTOR OCH FIGURER ............................................................................................................ 20 2.6 RELIABILITET ............................................................................................................................. 20 3. TIDIGARE FORSKNING OM SOCIAL MIXING ..................................................................... 22 3.1 GENTRIFIERING .......................................................................................................................... 22 3.1.1 EXEMPEL FRÅN KÖPENHAMN ...................................................................................................................... 23 3.1.2 ’EMANCIPATORISKT’ ELLER ’REVANCHISTISKT’? ..................................................................................... 24 3.2 SOCIAL MIXING ........................................................................................................................... 25 3.2.1 ARGUMENT FÖR SOCIAL MIXING .................................................................................................................. 26 3.2.2 KRITIK MOT SOCIAL MIXING ......................................................................................................................... 27 3.2.3 GENTRIFIERING OCH SOCIAL MIXING – PROCESS OCH POLICY SOM GÅR HAND I HAND? ................... 28 3.4 SAMMANFATTNING .................................................................................................................. 28 4. BAKGRUND – POLITIK FÖR SOCIAL MIXING I DANMARK ............................................... 30 4.1 DANMARKS ALLMÄNNYTTIGA BOSTADSSEKTOR .......................................................... 31 4.2 STYRDOKUMENT FÖR SOCIAL MIXING ........................................................................... 32 4.2.1 REGERINGEN – ”GHETTONA TILLBAKA TILL SAMHÄLLET” .................................................................... 32 4.2.2 SOCIALMINISTERIET – ”STÄRK BOENDESAMMANSÄTTNINGEN” .......................................................... 35 4.2.3 TEKNIK-­‐ OCH MILJÖFÖRVALTNINGEN -­‐ ”POLITIK FÖR UTSATTA BOSTADSOMRÅDEN” .................... 36 4.3 UTVÄRDERING AV REGLERNA FÖR UTHYRNING ............................................................. 37 4.4 SAMMANFATTNING .................................................................................................................. 38 5. STUDIE -­‐ SOCIAL MIXING I TRE BOSTADSKVARTER I KÖPENHAMN .......................... 40 5.1 DE TRE KVARTEREN UR DE BOENDES PERSPEKTIV ....................................................... 40 5.1.1 BLÅGÅRDEN .................................................................................................................................................... 41 5.1.2 ALDERSROGADE ............................................................................................................................................. 45 5.1.3 MJØLNERPARKEN ........................................................................................................................................... 47 5.2 VEM HAR MAKT ATT DEFINIERA RUMMETS IDENTITET? ............................................ 49 5.2.1 REAKTIONER PÅ MEDIEBILDEN ................................................................................................................... 49 5.2.2 REAKTIONER PÅ GHETTOBESKRIVNINGEN ................................................................................................ 51 5 5.3 ERFARENHETER AV SOCIAL MIXING I PRAKTIKEN ......................................................... 53 5.3.1 VILKA OMRÅDEN BEHÖVER ‘BALANSERAS’? ENSIDIG FOKUSERING PÅ FATTIGA OMRÅDEN ............ 53 5.3.2 VEM TAR MAKTEN NÄR MEDELKLASSEN FLYTTAR IN? ........................................................................... 55 5.3.3 SKAPAR SOCIAL MIXING TILLFÄLLE FÖR MÖTEN? .................................................................................... 58 5.4 TILLGÅNG TILL RUMMET ........................................................................................................ 60 5.4.1 STRATEGIER MOT DISKRIMINERING ........................................................................................................... 60 5.4.2 REAKTION MOT SOCIAL MIXING I ’SAFE SPACES’ ...................................................................................... 63 6. DISKUSSION ................................................................................................................................... 64 6.1 REVANCHISTISK ELLER EMANCIPATORISK – TVÅ DISKURSER MED SAMMA RESULTAT? ......................................................................................................................................... 64 6.1.1 PROBLEM MED PROBLEMFORMULERINGEN .............................................................................................. 65 6.1.2 MEDELKLASSEN BREDER UT SIG OCH ’DANSKA NORMER’ TAR PLATS I BOSTADSPOLITIKEN ........... 67 6.2 SOCIAL MIXING OCH KOMPLEXITET -­‐ UR DE BOENDES PERSPEKTIV ....................... 68 6.2.1 MÖTEN OCH ALTERNATIV ............................................................................................................................. 69 6.2.2 MAKT OCH ALTERNATIV ............................................................................................................................... 70 6.2.3 GHETTOFIXERING OCH ALTERNATIV .......................................................................................................... 70 6.2.4 GHETTOSYNEN OCH ALTERNATIV ............................................................................................................... 71 7. SLUTSATSER .................................................................................................................................. 73 REFERENSER, BILAGOR, APPENDIX ........................................................................................... 76 INTERVJUER ....................................................................................................................................... 76 REFERENSER ...................................................................................................................................... 77 BILAGA 1. GRUNDMALL INTERVJU MED INVÅNARE .............................................................. 82 BILAGA 2. INTERVJUMALL TJÄNSTEMÄN .................................................................................. 83 APPENDIX 1. ÖVERSIKT ANVÄNDA INTERVJUER ................................................................... 84 6 1. INLEDNING I Köpenhamn ökar befolkningen med 1000 invånare per månad. 2025 kan staden räkna med 100 000 fler invånare än idag (Teknik og Miljoforvaltningen 2011:4) och idag finns behov av 25 000 nya bostäder (Københavns Kommune 2010:8). Samtidigt som staden är i behov av bostäder för en växande befolkning ingriper regering och kommuner för att styra över vem som ska få tillåtelse att bo var, med siktet inställt på en omorganisering av den sociala sammansättningen i stadens marginaliserade områden. Anders Lund Hansen, Hans Thor Andersen och Erik Clark (2001) menar att både kommunala och kommersiella krafter försöker öka Köpenhamns status på den globala marknaden, med syfte att förbättra sina chanser i en global marknadskonkurrens om utländska investeringar (Lund Hansen, Thor Andersen & Clark 2001). Författarna framhåller att bostadspolitik har blivit ett sätt för landets kommuner att påverka den socio-­‐ekonomiska sammansättningen på lokala platser. Med hjälp av bostadspolitiska medel kan ekonomiskt starka platser skapas och en stadsdel på så sätt öka sin attraktivitet. I en sådan politik finns inte plats för landets marginaliserade befolkning (Lund Hansen, Thor Andersen & Clark 2001:12-­‐3). Utöver den rumsliga exkluderingen av personer med svag ekonomi rapporterar Karen Wren (2001) och Lasse Koefoed och Kirsten Simonsen (2007) att en kulturrasistisk diskurs fått starkt fäste i den politiska diskursen i Danmark, vilket går direkt ut över samhällets invandrade befolkning och tar sig uttryck i bostadspolitiken (Wren 1997). I oktober 2010 publicerade Danmarks dåvarande regering ett dokument med titeln Ghettoen tilbage til samfundet -­‐ Et opgør med parallelsamfund i Danmark (Ghettona tillbaka till samfundet – En uppgörelse med parallellsamfund i Danmark). ”Ghetton” är bostadsområden där framförallt en ekonomiskt svag befolkning bor. Regeringen vill minska antalet ”ghetton” och dokumentet presenterar fem insatsområden som ska leda fram till resultatet. Definitionen av ”ghetto” gäller områden med mer än 1000 invånare som uppfyller minst två av följande kriterier: 1. ”andelen invandrare och efterkommande från icke-­‐västligt land överstiger 50 %” 2. ”andelen 18 – 64-­‐åringar utan anknytning till arbetsmarknaden eller utbildning överstiger 40 %” 3. andel dömda för brott överstiger 270 per 10 000 invånare 1 (Regeringen oktober 2010:37).2 29 bostadsområden i landet uppfyller kriterierna för att bli betraktade som ”ghetton”. Regeringen ska i tätt samarbete med kommunerna se till att öka 1 Avser att antalet dömda för överträdelse av strafflag, vapenlag eller lag om euforiserande droger 2 Alla översättningar från danska dokument görs av uppsatsens författare. 7 attraktiviteten i dessa bostadsområden; skapa en ”bättre balans i boendesammansättningen”; stärka insatser för barn och unga; få bort den ”passiva” försörjningen på offentliga bidrag samt bekämpa ”socialt bedrägeri” och kriminalitet (Regeringen oktober 2010:6). Den här uppsatsen fokuserar på det andra insatsområdet – att skapa ”bättre balans i boendesammansättningen”. Insatsområdet syftar till att öka andelen boende som anses vara ”resursstarka” och minska andelen som anses ”resurssvaga” (Regeringen oktober 2010:16-­‐18). Begreppet social mixing brukar användas för att beteckna en sådan politiskt forcerad förändring av den sociala kompositionen av boende i ett område. Den danska regeringens mål att skapa en ”bättre balans i boendesammansättningen” förstås således i uppsatsen som en strategi för social mixing. Bland förespråkare för social mixing finns en tro på att inflyttning av medelklass i fattiga områden genererar positiva effekter för enskilda individer och lokala samhällen (Schoon 2001; Byrne 2003). Många ifrågasätter dock vem som egentligen gynnas av social mixing, eftersom mycket forskning tyder på att strategin på ett liknande sätt som gentrifiering ökar den ekonomiskt starka medelklassens tillgång till stadsrummet, snarare än att förbättra de marginaliserades positioner (Lund Hansen, Thor Andersen & Clark 2001; MacLeod 2002; Smith 2002; Harvey 2006; Slater 2006; Lees 2008). Det är angeläget att undersöka platsspecifika manifestationer av bostadspolitiken för att övervaka utvecklingen och synliggöra hur den marginaliserade befolkningen påverkas. Den här studien ger sig in i den diskussionen om social mixing som urban strategi genom att undersöka boendes egna upplevelser av bostadsområden som definieras som ”ghetton”. Med hjälp av 16 intervjuer med boende i tre av Köpenhamns så kallade ”ghetton” förs så en diskussion kring komplexiteten kring social mixing. 1.1 SYFTE Uppsatsens mål är att bidra med empiriskt underlag utifrån ett boendeperspektiv och ett reflekterande inlägg till den vetenskapliga diskussionen om social mixing som urban utvecklingsstrategi. Målet är också att bidra till en ökad förståelse för komplexiteten med social mixing. Uppsatsens syfte är att undersöka social mixing utifrån boendes egna upplevelser. Studien utförs i tre bostadsområden som definieras som ”ghetton” och som därmed är föremål för nationella och kommunala insatser för social mixing. I studien diskuteras hur de boendes upplevelser av bostadsområdena sammanfaller med tidigare forskning om social mixing. 8 1.2 AVGRÄNSNINGAR I Köpenhamn pågår flera omfattande stadsutvecklingsprojekt med flertalet olika insatser på individnivå såväl som med områdessperspektiv. Den här studien kretsar kring målet att ”skapa en bättre balans i boendesammansättningen” och till den diskurs som förs i förhållande till det. Studien ämnar inte undersöka stadsutvecklingsprojekt i sin helhet eftersom detta skulle vara ett alldeles för omfattande arbete inom ramen för en masteruppsats. Tre bostadsområden i en stadsdel i Köpenhamn utgör studiens fältområde. Att tre områden valts ut beror främst på att det ökat chanserna att samla in ett stort empiriskt underlag. Uppsatsen är inte en jämförande studie mellan dessa utan avser att belysa olika personers upplevelser av social mixing i sina bostadsområden. 9 2. METOD OCH ETISKA ÖVERVÄGANDEN Uppsatsen är en kvalitativ studie som till stor del baseras på egenhändigt insamlad empiri. Empirin insamlades under tre veckor i februari 2012 som jag tillbringade i Köpenhamn för att bekanta mig med områden som av Danmarks regering pekats ut som ”ghetton” och för att göra intervjuer med boende. Förutom egen empiri används i uppsatsen dokument från Danmarks regering och Köpenhamns kommun samt vetenskaplig litteratur om social mixing och etnisk boendesegregation. I detta kapitel beskrivs hur det empiriska materialet samlats in och hur det hanteras i studien. Vetenskapsrådet presenterar vägledande etiska råd för det svenska forskarsamhället. Som forskare ställs man inför etiska frågeställningar där man tvingas göra avvägningar mellan att producera forskning och att orsaka skada genom forskningsprocessen (Hermerén 2011). Ett tydligt exempel kan vara djurförsök som genomförs för att utveckla medicin för människor. Denna studie är kvalitativ och brottas inte med så uppenbara etiska frågor som man ställs inför om man arbetar med till exempel djurförsök. I denna studies fall kan ”skadan” syfta på den inverkan den har på människor när jag som student ger mig in i deras liv med frågor som genererar reflektioner kring personens bostadsområde, samt eventuella effekter som uppsatsen kan få för intervjupersonerna efter uppsatsens offentliggörande då uppsatsen kommer att ’leva sitt eget liv’. Vetenskapsrådet menar att forskaren får orsaka ”obetydlig skada”, eftersom mycket forskning annars inte skulle kunna bedrivas. ’Skadan’ måste avvägas mot vikten av att producera ny kunskap (Hermerén 2011:18). Som forskare bör man dock givetvis agera för att förebygga skada. Etiska reflektioner bör därför vara en ständig del av forskningsprocessen eftersom forskningens olika moment ställer forskaren inför olika etiska utmaningar. Under studiens gång har etiska reflektioner kretsat kring flera aspekter. De viktigaste handlar om hur intervjupersonernas konfidentialitet kan vidhållas och hur vilka termer och begrepp jag använder när jag pratar med deltagarna samt vilka ämnen jag tar upp i intervjuerna kan mottas och inverka på intervjudeltagarnas självbild. Studien har utförts i stigmatiserade bostadsområden och jag har inte velat reproducera ett stigma hos personerna som jag intervjuat. En avvägning som har gjorts är att endast fråga om hur personen förhåller sig till ordet ”ghetto” om intervjupersonen själv använt det, alternativt om jag bedömt att det uppstått tillräcklig tillit för att jag ska kunna ta upp frågan även om deltagaren inte själv först använt ordet ”ghetto”. En annan viktig avvägning handlar om hur intervjupersonerna ska presenteras i analysen, vilket jag återkommer till i 2.4.4 Att presentera det empiriska materialet. I avsnitten som följer beskrivs insamling och hantering av det empiriska materialet under uppsatsprocessen. 2.1 tar upp intervjumetod, 2.2 tar upp urval av bostadsområden och intervjupersoner, 2.3 vilka metoder som använts för att 10 komma i kontakt med dessa, 2.4 berättar hur analysprocessen gått till och hur det empiriska materialet presenteras. 2.5 presenterar information om figurer och fotografier och 2.6 diskuterar empirins reliabilitet. 2.1 SEMISTRUKTURERADE INTERVJUER Semistrukturerade intervjuer är en av de vanligaste kvalitativa forskningsmetoderna (Longhurst 2003:118). Metoden kan användas för att undersöka mänskliga relationer och deltagarnas relation till en plats (McDowell 2009) och har fördelen att vara flexibel eftersom det är möjligt att ställa följdfrågor. Den som intervjuar kan uppmuntra den intervjuade att utveckla sitt resonemang och på så sätt kan upplevelser och berättelser som forskaren inte förutsett med frågorna ändå komma fram. Longhurst (2003) påpekar att syftet med metoden inte är att ta fram representativ information. Syftet är istället att få fördjupad kunskap om individers erfarenheter och egna uppfattningar om sina liv (Longhurst 2003:118). Semistrukturerade intervjuer används i den här studien eftersom syftet är att undersöka invånarnas egna upplevelser av platsen och sociala processer i förhållande till denna. Studien avser inte att göra en representativ undersökning utan strävar efter att förstå enskilda personers berättelser och sätta dessa i ett större samhälleligt sammanhang. Eftersom metoden dessutom är öppen och flexibel samt möjlig att genomföra med begränsade resurser passar den väl för det som studien avser undersöka. Vid fyra av intervjuerna användes fotografier av bostadsområdet eller stadsdelen som komplement. Fotografierna togs antingen specifikt inför intervjun eller tillhörde intervjupersonens privata samling. 3 De flesta intervjuer har avtalats muntligen. Innan intervjuerna påbörjats har deltagarna informerats om intervjuns syfte, vad materialet ska användas till, samt om konfidentialitet och deltagarna har tillfrågats efter samtycke för inspelning (Hermerén 2012:kapitel 4). 3 Till en början var avsikten även att komplettera intervjuerna med fotografier (se Freidenberg 1998 och Parker 2009) för att öka min förståelse för platsen ur intervjudeltagarnas perspektiv. Metoden övergavs efter fältstudiernas första vecka eftersom den tog mycket tid i anspråk och innebar extra ansträngning från deltagarna, då de skulle tilldelas en engångskamera, fotografera och jag skulle framkalla bilderna innan intervjun kunde genomföras. Även fast metoden övergavs påverkade den fältarbetet eftersom den tog en del tid i anspråk inledningsvis. 11 2.2 URVAL 2.2.1 Litteratur och andrahandskällor Jag har använt sökord i vetenskapliga artikeldatabaser för att hitta artiklar som hanterar mitt ämne. I sökningarna har jag framförallt använt olika kombinationer av social mixing, Denmark, gentrification, housing policy, ghetto, urban, racism, När man sätter sig in i ett ämne och läser många artiklar som hanterar det så utreder man efter ett tag vilka författare som är mest refererade och som mest har influerat forskningen. Loretta Lees, David Harvey, Gordon MacLeod, Rowland Atkinson, Tom Slater och Niel Smith tillhör dessa i en internationell kontext och jag har använt mig av dessa författare. Jag har också ansträngt mig för att hitta litteratur om den specifika danska kontexten och har då kommit i kontakt med Anders Lund Hansen, Hans Skifter Andersen, Hans Thor Andersen och Erik Clark gällande social mix och segregation, och Kirsten Simonsen, Lasse Koefoed och Karen Wren för diskussioner om kulturrasism. Vidare har jag använt litteratur från den svenska kontexten som har haft stort inflytande. För de andrahandskällor som hanteras i uppsatsen, dvs. som tas upp i 4. Bakgrund – politik för social mixing i Danmark har jag valt de bostadspolitiska dokument som jag identifierat som mest betydelsefulla och vägledande för den politik som förs. 2.2.2 Geografisk avgränsning Figur 2.1. Nørrebro. På kartan över Köpenhamn är stadsdelen Nørrebro markerad. Med förbehåll för att applikationerna på kartdatan inte är fullständigt korrekt utsatt. 12 De tre bostadsområden som fungerar som studiens fältområde ligger alla i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn (se figur 2.1). De valdes i första hand ut på grundval av regeringens så kallade ”ghettolista” vilken omfattar tio bostadsområden i Köpenhamn (Ministeriet for By, Bolig og Landdistrikter 2011a). Till en början valdes Aldersrogade (se figur 2.2 på nästa sida) som är placerad som nummer två på listan över ”ghetton” 4 i Köpenhamn i förhållande till andel ”invandrare och efterkommande” (76.7 %). Nära kvarteret ligger Nørrebro bibliotek vilket var avgörande för att det valdes ut eftersom bedömningen gjordes att biblioteket var en plats som skulle ge möjlighet att knyta kontakter för intervjuer. Mjølnerparken och Blågården tillkom som studieområden för att öka studiens empiriska underlag då det till en början tycktes svårt att få ett tillfredsställande antal intervjuer i Aldersrogade. I de senare områdena kunde jag använda nyckelkontakter för att få hjälp att hitta deltagare till intervjuerna, en faktor som kan spela en viktig roll för urvalet av ett fältområde (Kings 2011:189). På grund av att bebyggelsen i Mjølnerparken och Aldersrogade är uppförda under samma tidsperiod och är tydligt avgränsade från omkringliggande bebyggelse omnämns dessa i uppsatsen som ’kvarter’ alternativt ’bostadsområde’ eller ’område’. Bebyggelsen i Mjølnerparken däremot är utspridd i ett område med olika typer av bebyggelser och omnämns därför som ’område’ eller ’bostadsområde’. Figur 2.2 Aldersrogade, Mjølnerparken och Blågården. I figuren visas respektive bostadsområdes lokalisering på Nørrebro. 4 Jag använder termen ghetto inom citat eftersom jag anser att det är en problematisk term. Denna kommer att diskuteras vidare utifrån de boendes perspektiv i 5.2.2 Reaktioner på ghettobeskrivningen. 13 2.2.3 Intervjupersoner Urvalet av informanter skedde på grundval av huruvida de bor i något av de tre områdena, alternativt i mycket nära anslutning till dessa och med en stark relation till området genom att till exempel ha bott där tidigare. Inga intervjuer utfördes med personer under 18 år. En någorlunda jämn könsfördelning eftersträvades vilket ger en möjlighet att se eventuella skillnader eller tendenser i förhållande till kön. Utöver detta tillämpades inte vidare urvalskriterier för exempelvis ålder eller sysselsättning eftersom olika grupper kan tänkas bidra med olika upplevelser och erfarenheter av bostadskvarteren som alla är lika viktiga att lyfta fram. 2.3 ATT HITTA INTERVJUPERSONER För att undvika att alla intervjudeltagare ingår i samma sociala nätverk har olika metoder och kanaler använts för att hitta intervjupersoner. Deltagarna (i intervjuerna) har kontaktats via kulturinstitutioner, kommunal verksamhet samt med hjälp av snöbollsmetoden och i viss mån med en variant av cold calling. De olika tillvägagångssätten beskrivs och diskuteras nedan. 2.3.1 Via institutioner Via Norrebro bibliotek fick jag kännedom om föreningar, institutioner och medborgarcenter i anslutning till området. Tio kulturinstitutioner, föreningar, områdesbaserade aktivitetshus och center kontaktades via mail med förfrågan5 om att hjälpa till att hitta deltagare till intervjuerna. Tillvägagångssättet visade sig ineffektivt och resulterade endast i två intervjuer6. När fältområdet utökades kompletterades den tidigare metoden att gå via institutioner och föreningar för att komma i kontakt med personer att intervjua, med informella kontakter och snöbollsmetoden som gav bättre resultat. Dessa metoder beskrivs i kommande avsnitt. 2.3.2 Nyckelkontakter och snöbollsmetoden En nyckelaktör är en person som har direkt anknytning till forskarens fältområde. Med sina kunskaper om fältet och med kontakter i området kan personen fungera 5 I förfrågan bifogades en beskrivning av studien och ett intyg från handledaren. 6 Det finns flera möjliga orsaker till det låga utslaget. Dels var flera personer som jag kontaktade på institutioner lediga på grund av skollov. Det kan också ha berott på lågt engagemang från personerna på de institutioner som kontaktades eller ointresse från potentiella respondenter. En annan viktigt faktor som dessvärre är oundviklig vid förfaringssättet är avsaknaden av direkt personlig kontakt mellan den som utför studien och potentiella respondenter, vilket kan tänkas höja tröskeln för att ställa upp på en intervju med en okänd person. 14 som en dörröppning mellan forskaren och fältet (Bailey 1996:54-­‐6). Relationen till nyckelaktören blir i synnerhet viktig för forskaren om denna inte har tidigare direktkontakt med fältet, vilket stämde med min situation. Tre kontakter etablerades i Köpenhamn via personliga bekanta, före avresan från Stockholm. Dessa benämns som nyckelkontakter eftersom de har en något annorlunda roll än Bailey’s nyckelaktör. Nyckelkontakterna bor inte i fältområdena och har inte varit närvarande under fältstudierna, men har ändock varit viktiga för min etablering i Köpenhamn samt hjälpt till med användbara kontakter. Snöbollsmetoden innebär en form av ”på-­‐plats-­‐rekrytering”, då en första kontakt med en intervjudeltagare eller annan person är till hjälp för att etablera ytterligare kontakter (Longhurst 2003:124 med referens till Krueger 1988 och Valentine 1997). Via nyckelkontakterna och snöbollsmetoden skapades möjlighet att genomföra omkring hälften av det totala antalet intervjuer. Eftersom snöbollsmetoden bygger på sociala kontakter finns risken att man rör sig inom ett och samma sociala nätverk. En stor andel av intervjuerna har genererats genom metoden, dock inte via samma kontakt. På så sätt har en spridning av urvalet ändå skett. Reliabilitetsaspekter i förhållande till denna aspekt diskuteras vidare i slutet av kapitlet. 2.3.3 Cold calling En annan metod som Longhurst (2003) tar upp är cold calling. Den refererar till när forskaren via telefon kontaktar okända personer inom urvalsgruppen för att fråga om de vill delta i en intervju (Longhurst 2003:124). Begreppet lånas för att beteckna de gånger då jag direkt närmade mig personer som jag inte kände för att fråga om intervju eller vidare kontakter. Cold calling användes under en promenad i Blågården som gav en intervju och kontakter för ytterligare två intervjuer, samt under en eftermiddag som tillbringades på en förskola och som resulterade i två intervjuer. 2.3.4 Kompletterande intervjuer Med projektledaren för Haraldsrogadekvarterets områdesförnyelse i vilket Aldersrogade ingår genomfördes en kompletterande intervju utifrån intervjupersonens specifika kunskaper om området och det pågående insatsprojektet. Samtal och intervjuer som inte refereras i uppsatsen har varit givande för att ge en djupare insikt i pågående processer i områden som definieras som ”ghetton”. En tjänsteman intervjuades på det allmännyttiga bostadsbolaget FSB i Blågården. Denna intervju används inte i uppsatsen, till stor del på grund av att språket komplicerade denna intervju. Vidare fördes ett samtal med en av medarbetarna på en av Aldersrogades lokala bostadsbolags lokala kontor; Lejerbo ejendomskontor, som inte refereras till i intervjun eftersom det snarast var ett spontant samtal och ingen inspelning gjordes. FSBs huvudkontor som ansvarar för urvalet av 15 bostadssökande kontaktades för kompletterande intervju men har inte svarat på försök att få kontakt. Via en av nyckelkontakterna etablerades kontakt med en person som arbetar i Charlotteager, ett bostadsområde utanför Köpenhamn som också definieras som ”ghetto”. Jag blev inbjuden att besöka området och där utfördes tre intervjuer med boende. Charlotteager ligger dock utanför Köpenhamn och utanför studiens geografiska avgränsning och dessa används inte i uppsatsen. Detaljer om de intervjuer som gjordes, men som inte refereras i uppsatsen, presenteras i Appendix 1 och diskuteras inte vidare i metodkapitlet. 2.4 METOD FÖR ANALYS 15 intervjuer har genomförts med sammanlagt 17 personer; nio kvinnor och åtta män. Elva av intervjuerna är mellan 20 och 40 minuter långa, fyra är längre och två är kortare. I Aldersrogade gjordes sju intervjuer varav en med projektledaren. I Blågården gjordes sju intervjuer och i Mjølnerparken gjordes tre intervjuer varav den ena med en förskolelärare som inte bor men arbetar i kvarteret. För mer detaljer kring intervjuerna se Appendix 1. Totalt (inklusive intervjuer som ej refereras) spelades 570 minuter in. Tio minuter inspelad intervju tar ca en timme att transkribera, vilket totalt gör 57 timmars transkribering och ännu mer med kontrollyssning. Eftersom transkribering är en mycket omfattande praktik och tiden som disponeras för uppsatsen är begränsad, transkriberades nio intervjuer och för resterande intervjuer gjordes refererat. Referatmetoden innebär en mindre extensiv översättning av intervjuerna från ljudfil till text, och översättningarna riskerar därmed att missa vissa kvaliteter. Eftersom majoriteten av intervjuerna transkriberades först fick hade jag redan en översiktlig bild över vad som togs upp och kunde på så sätt lättare göra avvägningar när referaten skrevs. Av det intervjupersonen säger nedtecknades det som bedömdes som relevant för uppsatsens syfte, suckar mm. nedtecknades inte. I referaten har texten minuthänvisning ca var 30 sekund. Eftersom minuthänvisningen är kontinuerlig och frekvent är det enkelt att gå tillbaka till ljudfilerna och lyssna på valda delar innan citering gjorts i uppsatsen (Jackson & Russell 2009). Empirin kopplas i kapitel 5. Studie – social mixing i tre bostadskvarter i Köpenhamn till den tidigare forskningen om social mixing. Nedan beskrivs vilka metoder som inspirerat analysen (vad säger intervjupersonerna) och kategoriseringen – (vad talar de om?) 16 2.4.1 Kategorisering av materialet För en systematisk analys av intervjuerna används fenomenografisk analysmetod som inspiration. Marton (1981) förklarar att metoden används i forskning som beskriver andra personers upplevelser av världen. Han menar att det inte alltid är självklart vad som ses som verklighet och vad som är en uppfattning om verkligheten (Marton 1981:179). Metoden avser undersöka varför någon tänker något om något, snarare än varför något är på ett visst sätt. Metoden används speciellt inom kunskaps-­‐ och utbildningsforskning (Marton 1981:177). Eftersom uppsatsen ämnar ta reda på invånarnas upplevelser av en plats kommer studien framförallt i kontakt med uppfattningar och tankar. Därför passar det uppsatsens upplägg väl att utgå från en metod som utvecklats för att undersöka uppfattningar om verkligheten. Fenomenografisk analysmetod enligt Dahlgren och Johansson (2009) utförs i sju steg. Av dessa kommer framförallt de första fem att användas i analysen av uppsatsens empiri. Dessa innebär att man vid genomläsning av intervjuerna först bekantar sig med materialet. Nästa moment är att kondensera textmassan, vilket betyder att man urskiljer de mest signifikanta uttalandena och benämner vad som samtalas kring. Då vet man vad som tas upp i intervjuerna och man kan sedan jämföra variationer och likheter i deltagarnas uppfattningar. Vidare grupperas passagerna i texterna (Dahlgren. & Johansson 2009:127-­‐130). Teman som intervjupersonerna har återkommit till utgör struktur för presentation av empirin. Dessa teman är; mediebilden, ghettoskildringen, samhällets fokusering på ”ghetton”, maktaspekter, möten och diskriminering. 2.4.2 Identifiera handling i berättelserna Momentet teoretisk kodning lånas från grundad teori. Det fungerar som en hjälp för att teoretisera över deltagarnas berättelser. Glaser har identifierat en lista på 28 kodfamiljer från vilka man kan välja eller kombinera olika familjer för att anpassa till det aktuella empiriska materialet (Thornberg & Forslund Frykedal 2009:48). I Thornberg & Forslund Frykedal (2009) presenteras ett urval av dessa, av vilka tre används i uppsaten. Kodfamiljerna omfattar verb och substantiv som är användbara för att identifiera deltagarnas förhållningssätt till och upplevelser av de verkligheter de berättar om. Kodfamiljen strategier fokuserar på aktörernas handlingar och betonar begrepp som taktik, hantering, manipulation (Thornberg & Forslund Frykedal. 2009:49). Kodfamiljen identitet betonar begrepp som relaterar till identitetsskapande, som till exempel självbild, identifikation och självvärdering. Huvudväg och inordning identifierar hur individer rättar sig efter eller påverkas till att inordna sig i ett större socialt sammanhang. Användbara begrepp är till exempel motkultur, social kontroll och social organisering (Thornberg & Forslund Frykedal. 2009:50). 17 2.4.3 Språk Språket är givetvis en central aspekt när man arbetar med intervjuer. Att fånga det talade ordet på papper och återspegla det på exakt samma sätt som när det uttalades är omöjligt (Jackson & Russell 2009). Vid transkribering går till exempel suckar och pauser förlorade, för att inte tala om rösten. Peter Jackson och Polly Russell (2009) poängterar att det därför är viktigt att gå tillbaka till inspelningen av intervjun under analysmomentet för att återfå sammanhanget och känslan som fanns vid intervjutillfället. För att ge läsaren en känsla för sammanhanget har jag i de flesta fall valt att återge lite längre berättelser (Jackson & Russell 2009) och inte endast lösryckta meningar. Jag har valt att inte återge synnerligen starka uttryck av respekt till intervjupersonerna eftersom det skrivna ordet ytterligare förstärker detta och jag inte är säker på att personen i efterhand skulle stå för det. Intervjuerna har i huvudsak gjorts på engelska. Några intervjuer har gjorts på danska och svenska, eller med inslag av språken. En intervju gjordes på spanska. Alla delar av intervjuerna som presenteras i uppsatsen har översatts av författaren. Att genomföra intervjuerna på engelska med personer som inte har det som första språk kan inverka negativt på kvaliteten eftersom personen kan vara begränsad i sitt språkliga uttryck. De personer som föredrog att göra intervjun på engelska uppmuntrades att använda danska då de önskade. Eftersom jag inte har specifika kunskaper i danska har intervjuer som gjorts helt7 eller delvis på danska fått hanteras med särskild varsamhet i förhållande till citering. Vilket språk varje intervju gjorts på presenteras i referenslistan över intervjuerna. 2.4.4 Att presentera det empiriska materialet Via språket som kommunikationsform förmedlas klass, genus och etnicitet i förhållande till majoritetssamhällets kultur (Velásquez 2001:32). Hur en person uttrycker sig påverkar därför hur omgivningen uppfattar denna. Färdigheter i språket är en källa till status och en person som har ett ’bra’ språk uppfattas oftare som ’kompetent’ (Velásquez 2001:31). Jag har i de flesta fall valt skala bort från citaten uttryck som ”ehm” och ”du vet” och andra typer av muntliga uttryck som alla människor använder vid tal, men oftast inte i skrift. Den typen av uttryck i skriven text kan göra att språket uppfattas som ’svagt’, inte minst i en akademisk text som utgör en stark kontrast till det skrivna ordet. Dels gör detta citaten mer läsvänliga, samtidigt förebygger jag att läsaren skapar sig fördomar om att intervjupersonerna skulle ha ett svagt språk, när det i själva verket handlar om talade ord som översätts till text. För att underlätta för läsaren och för att ge uppsatsen en så enhetlig form som möjligt, har den allra mesta citering som gjorts från litteratur och dokument översatts till svenska. Detta gäller även för intervjuerna som också genomförts på olika språk. Översättningar mellan danska och svenska är ofta självklara, och min 7 Frågorna har alltid ställts på svenska, med inslag av danska. Formuleringen syftar på då deltagaren i intervjun har pratat danska. 18 egen förståelse för danska har kompletterats med Skandinaviskt onlinelexikon (2004). Förutom de svårigheter som det innebär att översätta det talade ordet till skriven text och nyanser som därmed går förlorade (Jackson & Russell 2009) finns risken att nyanser i specifika ordval kan gå förlorade vid översättning mellan olika språk. För att minimera risken för detta har jag gått tillbaka till inspelningarna och inte endast förlitat mig på transkriptioner, och i synnerhet inte på referat av intervjuerna utan att först lyssna igenom igen. I de fall jag ändå varit osäker på den exakta betydelsen av ord, men ansett betydelsen av sammanhanget viktigt, har intervjupersonens berättelse återgivits utan att citeras. De allra flesta av personerna som deltar i intervjuerna beskriver sina kvarter utifrån människorna som bor där och deras olika nationaliteter. Kategorisering av exempelvis ’dansk’, ’utlänning’ och ’invandrare’ är generaliserande. Velásquez Muñoz (2001) förklarar att kategorisering kan användas av intervjudeltagare för att beskriva platsen man bor på. I sin forskning har hon delgivits beskrivningar av Alby med hjälp av kategoriseringar som ”vi svenskar”, ”ni invandrare”, ”vårt sätt” och ”andras sätt” (Velásquez Muñoz 2001:69) och observerat hur dessa kategoriseringar har kombinerats mellan och inom olika grupper. ”Kategoriseringarna och deras olika kombinationer fick mening och relevans beroende på den specifika situationen eller det omgivande sammanhanget.” (Velásquez Muñoz 2001:69) Hon förklarar att en konstruktivistisk ansats till etnicitetsbegreppet utgår från att etniciteter skapas kontinuerligt och i förhållande till något de kan kontrasteras i förhållande till, mot en ’annan’ etnicitet (Velásquez Muñoz 2001:63). Min egen ståndpunkt är den konstruktivistiska och i uppsatsen försöker jag använda etniciteter och nationaliteter på deltagarnas villkor. Som Velásquez Muñoz (2001) påpekat får kategoriseringarna mening beroende på sammanhang och situation. I de intervjuer som jag har gjort upplever jag, förenklat, att intervjupersonerna med ’dansk’ syftat på personer vars föräldrar betraktas som ’danskar’. Jag vill undvika att reproducera en essentiell syn på nationaliteter (till skillnad från den konstruktivistiska) och har därför brottats med problemet om huruvida det är nödvändigt att intervjupersonernas, eller deras föräldrars nationella bakgrund ska delges i uppsatsen. Eftersom regeringens politik formuleras utifrån koncentrationer av personer med olika nationell härkomst och stigmat kring ”ghetton” är tätt knutet till detsamma är intervjupersonernas position som tillhörande en majoritets-­‐ eller minoritetsbefolkning ändå relevant eftersom det hjälper till att förstå utifrån vilken position i relation till kontexten som personerna talar. I de flesta fallen framgår det genom intervjupersonens berättelse om denna talar utifrån en position som tillhörande den etniska majoritetsbefolkningen, ’dansk’, eller om personen talar utifrån en minoritetsposition. När jag har avgjort att det är relevant för sammanhanget har jag annars lagt till motsvarande information. Genom att sätta dansk inom ’ ’ markeras att detta inte är en statisk eller essentiell kategori. Genom att säga att en person har migrerat från till exempel Libanon istället för att säga att personen är ’libanes’ utesluts inte att personen samtidigt kan uppfatta sig som ’dansk’. 19 För att hålla på konfidentialiteten samtidigt som intervjupersonerna placeras i kontexten presenteras personerna utan namn, med ungefärlig beskrivning av ålder, till exempel ”kvinna i 30-­‐årsåldern”. Av samma anledning nämns i vissa fall inte nationell bakgrund med specifikt land, utan istället en större region. 2.5 KARTOR OCH FIGURER Mjukvaran Google Maps har använts för att ta fram kartdata över Nørrebro och Köpenhamn och satellitbilder över Mjølnerparken och Aldersrogade (Kartdata ®2012 Google). Datan har tagits fram med hjälp av sökningen Nørrebro, Köpenhamn, Danmark i mjukvarans sökfält. På kartdatan har jag applicerat linjer och text för att markera ut fältområdet och de specifika bostadsområden som intervjuerna utförs i. Programmet som använts för applikationer är Paint – Windows 7 Professional, Microsoft Windows Version 6.1 (Build 7601: Service Pack 1). Applikationerna har placerats ut med hjälp av jämförelser med Kraks Minikort København 9. Udgave 2011. Alla övriga fotografier är tagna av författaren själv under februari 2012 utom flygfotot över Blågården som tagits för FSBs räkning år 2009 och publiceras med tillstånd av FSB. De bilder jag har valt att visa i uppsatsen är avsedda att ge läsaren en känsla av bostadsområdena. Jag har försökt visa bilder som anknyter till det som intervjupersonerna berättar, eller till det som kommer fram i övrigt i uppsatsen. Eftersom uppsatsen i större utsträckning berör sociala relationer än fysisk struktur har det inte varit helt lätt att visa, i synnerhet eftersom jag undvikit bilder med personer. Personer som finns med på bilderna i uppsatsen har inte varit med på intervjuer. Bilderna visar hur jag har sett bostadsområdena när jag besökt dem. Kanske hade andra bilder tagits och valts ut av intervjudeltagarna, vilket också var min avsikt under fältarbetets tidiga skede. En avsikt som dock fick överges av skäl som beskrivits i 2.1 (se speciellt fotnot 3). 2.6 RELIABILITET Det finns en ojämn könsfördelning mellan intervjupersonerna i de olika imrådena. I Blågården har övervägande män intervjuats och i Mjølnerparken och Aldersrogade övervägande kvinnor. Flera gånger talar kvinnorna utifrån sin familjesituation och tar upp sina barn i intervjuerna. Jag upplever inte att detta sker lika mycket i intervjuerna med männen. Eftersom könsfördelningen totalt är förhållandevis jämn, men ojämn mellan områdena, kan skillnader i empiriska resultat mellan de olika områdena bero på genusstrukturer. 20 Förutom skillnader i genusfördelningen mellan de Mjølnerparken/Aldersrogade och Blågården råder samma uppdelning när det kommer till den geografiska lokaliseringen av platserna. Lokaliseringen av områdena beskrivs närmare i kapitel 5. Här kan kort sägas att Blågården är lokaliserat ett stenkast från innerstaden och har därmed mer karaktär av innerstad och bebyggelsen som definieras som ”ghetto” är blandad med annan, äldre typ av bostadshus, medan Aldersrogade och Mjølnerparken fysiskt sett är mer homogena kvarter där alla byggnader är uppförda inom samma tidsperiod och dessutom tydligt avgränsade och sammanhållna av gatunätet. Lokaliseringen och områdenas olika karaktärer har betydelse för invånarna och av den anledningen skiljer sig de empiriska resultaten delvis mellan områdena. Uppsatsens syfte är dock inte att göra en representativ och generell studie utan att lyfta fram olika invånarnas upplevelser varför detta inte ses som problematiskt, men väl värt att beakta. Jag kom i kontakt med flera intervjupersoner i Blågården genom snowballing, dels genom en nyckelkontakt, dels genom en kontakt som uppstod vid cold calling. Då snöbollsmetoden brukades tillfrågades kontakter om dessa kände någon som bodde i något av studieområdena och som skulle kunna vara intresserad av att delta i en intervju. I och med att kontakterna rekommenderade nya kontakter påverkades urvalet av de som fungerade som länkar i snöbollsmetoden. Jag uppfattade att kontakterna gärna ville hjälpa mig genom att föra mig samman med personer som de ansåg ha ett eget intresse av det tema studien tar upp, egna kunskaper kring ämnet eller som engagemang för bostadsområdet. Även två av totalt tre intervjuer i Mjølnerparken tillkom via snöbollsmetoden. Det finns ett mönster av engagemang för området eller intresse för urbana utvecklingsfrågor som går igen hos flera av de respondenter som jag fått kontakt med på detta sätt. Detta stämmer dock inte för alla intervjuer som tillkom via snöbollsmetoden i Blågården, men det har kommit att påverka underlaget på så sätt att flera av intervjuerna i Blågården och Mjølnerparken generellt har tagit lite annorlunda vinklar än intervjuerna i Aldersrogade (där förvisso en person delger att hon är aktiv på föreningsbasis). Eftersom jag inte gör en jämförande studie är det i sig inte ett problem att det empiriska underlaget skiljer sig åt, men det är en förklaring till varför. Utslaget hade eventuellt kunnat undvikas om jag inte hade använt snöbollsmetoden, men å andra sidan, om jag endast hade gått genom institutioner och föreningar hade det kunnat ge en empiri som endast genererats från förenings-­‐ och/eller områdesaktiva. I slutändan resulterade de blandade metoderna som använts i ett någorlunda brett underlag. Ur ett metodologiskt perspektiv visar det hur olika empiriska underlag forskaren kan få genom att använda olika urvalsmetoder. 21 3. TIDIGARE FORSKNING OM SOCIAL MIXING I inledningen lyftes flera processer fram som utspelar sig i Danmarks urbana rum. Danmarks regering och Köpenhamns kommun arbetar efter målet att ’balansera boendesammansättningen’ i bostadsområden som anses problematiska på grund av dessas sociala och etniska komposition av invånare. Med att ’balansera boendesammansättningen’ menas detsamma som att ’mixa’ in sociala grupper som regeringen anser kan bidra till att omforma områdena på det sätt som eftersträvas. Ett annat ord för detta är social mixing. Metoden är omdiskuterad inom forskningen och det finns ett gap mellan politisk policy som uttrycker höga visioner och kritisk forskning som hävdar att den marginaliserade befolkningen stjälps. Vissa menar dessutom att social mixing har samma effekter som gentrifiering; en aggressiv bortträngning eller rensning av stadens marginaliserade invånare (Lees 2008). Det här kapitlet tar upp tidigare forskning om social mixing som bör förstås i relation till gentrifiering. I 3.1 introduceras därför begreppet gentrifiering som relateras till internationella ekonomiska processer för att sedan komma in på ett lokalt exempel från Köpenhamn i 3.1.1. I avsnitt 3.1.2 introduceras det revanchistiska och det emancipatoriska förhållningssätten till gentrifiering. 3.2 inleder med att placera social mixing i förhållande till socioekonomisk segregation, för att sedan i 3.2.1 introducera argument för social mixing och i 3.2.2 kritik mot social mixing. Avslutningsvis, i 3.2.3, förs en kort diskussion om förhållandet mellan gentrifiering och social mixing. 3.1 GENTRIFIERING En stor del av litteraturen om gentrifiering tar avstamp i USA-­‐amerikanska 8 förhållanden. Under 1940-­‐ och 50-­‐talet migrerade stora delar av den ekonomiskt välbärgade klassen ut från stadskärnorna till nybyggda förorter. Samtidigt migrerade många svarta invånare från landsbygden i landets södra delar in till städerna. Stadskärnorna blev befolkade av en fattig och/eller svart befolkning och förföll till följd av minskade investeringar (Fraser 2004:441). Under 1950-­‐ och 60-­‐
talen genomfördes en statsledd satsning, så kallad ”urban renewal”, med syfte att bryta koncentrationen av fattigdom. Enligt Douglas Massey och Nancy Denton (1993) genomfördes 8 Att sätta ’USA’ som epitet till ’amerikanska’ kan tyckas överflödigt. Det är dock ett medvetet val som reaktion mot att ’amerikansk’ brukar vara synonymt med något som hör till USA trots att ’Amerika’ ingår i alla de tre regionerna Sydamerika, Centralamerika och Nordamerika. Att ’amerikansk’ ska vara synonymt med USA är tecken på en USA-­‐centrering. ’USAsk’ låter inte särskilt bra på svenska och därför anser jag att ’USA-­‐amerikansk’ blir det bästa alternativet. 22 ”[…] widespread slum clearance in growing black neighbourhoods that threatened white business districts and elite institutions.” (Massey & Denton 1993:56). Författarna berättar att speciella kvarter uppfördes på andra platser för att hysa de som fördrevs för att lämna plats åt den välbärgade vita befolkningen. James Fraser (2004) uttrycker det som att ”displacement, therefore, was built in to the process by design” (Fraser 2004:441). Denna korta inledning till betydelsen av begreppet gentrifiering ger uttryck för dess essens. Tom Slater (2006:744) sammanfattar gentrifieringsprocessen med Hackworth’s (2002:815) koncisa formulering: “space is being transformed for more affluent users”. Begreppet problematiserar stadsutveckling och stadsförnyelseprojekt som socialt exkluderande urbana processer. I denna sociala exkludering ligger en inneboende kamp om det urbana rummet som handlar om vilka som ska få tillgång till dess mest attraktiva delar. Kampen må ta sig ytterst lokala uttryck, men den pågår simultant över jorden och kan således ses ur ett internationellt sammanhang. Med hjälp av David Harvey (2006) kopplas gentrifiering till globala ekonomiska intressen. Han introducerar termen accumulation by dispossession (Harvey 2006; Lund Hansen 2006:19) som kan översättas till ’kapitalisering genom att ta egendom från någon’ (min översättning). Neil Smith (2002) ser gentrifiering som en ”global urban strategi” (Smith 2002) och tillsammans kan författarnas resonemang adderas till en förståelse av en global kapitalism där den urbana skalan spelar en avgörande roll i ackumuleringen av kapital. Det urbana är scen för en kamp om rummet (Lund Hansen 2006) som är en grundläggande resurs i ackumulationssystemet. Utifrån denna urbana form av imperialism kan kopplingen mellan det globala, lokala och kampen om rummet förstås; förfallna områden som befolkats av arbetarklassen ses numera som objekt för investering (Lund Hansen 2006:23). 3.1.1 Exempel från Köpenhamn Lund Hansen (2006) argumenterar för att det pågår en kamp över geografin, ett ”space war” i Köpenhamn. Han identifierar en utveckling av stadens urbana förändringar som går hand i hand med en kapitalistisk utveckling av den globala ekonomin, i vilken även Köpenhamn har en plats. Under de senast 20 åren har den urbana politiken skiftat fokus från fördelning till tillväxt samtidigt som den har blivit mer utåtriktad och privata företag fått ett större utrymme i beslutsförfaranden (Lund Hansen 2006:103). Gutzon Larsen och Lund Hansen (2008) berättar om Köpenhamns kommuns ”sociala lyft” av Vesterbro. Stadsdelen hade på 1980-­‐talet en stor andel befolkning som var arbetslös samtidigt som det i området förekom försäljning av narkotika och prostitution. I policydokument var kommunen öppen med att de skulle ha en ’social dimension’ för att försäkra att situationen för områdets sämst bemedlade befolkning inte skulle förvärras och att ’lyftet’ skulle komma alla till del, ingen skulle behöva flytta. I slutändan, argumenterar författarna dock, resulterade ’lyftet’ ändock i gentrifiering. En stor del av befolkningen hade flyttat på grund av ökade boendekostnader. Hyrorna på 23 Inre Vesterbro har gått upp med nära 50 % och 2004 omtalades området i New York Times som ”a graceful exhibition space for designers and fashion shows” (Chowder 2004 i Gutzon Larsen & Lund Hansen 2008:2440). Lund Hansen, Thor Andersen och Clark (2001) gör analysen att marginaliserade ‘deporteras’ från innerstaden eftersom de inte passar i den ”disneylika” ’kreativa staden’ som ska konkurrera om internationella kapitalinvesteringar på den globala marknaden (Lund Hansen, Thor Andersen & Clark 2001:853-­‐4). Enligt kritiska forskare innebär gentrifiering således att arbetslösa och personer med låg inkomst på detta sätt exkluderas, eller aktivt fördrivs eller trängs bort9 i och med att ett område anpassas för en ekonomiskt privilegierad medelklass. Bortträngningen kan ske direkt genom höjda boendekostnader för befintliga hyresgäster, eller indirekt genom att området blir otillgängligt för ekonomiskt svagare grupper eller att det krävs andra ojämlika metoder för att få tillgång till en bostad, till exempel kontakter (Hedin 2010:15). Tar man hänsyn till den indirekta bortträngningen blir omfattningen av gentrifieringens exkluderande effekter avsevärt större (Hedin 2010:26). Om rumslig upprustning diskuteras ur ett klassperspektiv kan lägenhetsrenoveringar och områdesupprustningar, eller ’sociala lyft’ ses som något som bereder väg för att den ekonomiskt starka medelklassen flyttar in i ett område samtidigt som sämre ekonomiskt bemedlade trängs bort. Vilka processer som är gentrifierande är dock inte alltid uppenbart. Urbana förändringsprocesser går under olika namn och visar på olika angreppsvinklar. Begrepp som urban renewal (Massey & Denton 1993), urban renaissance (Lees 2003) och urban regeneration10 (Slater 2006:745) och för den delen socialt lyft som Gutzon Larsen och Lund Hansen (2008) introducerade, ger positiva associationer men många hävdar att de positiva begreppen döljer exkluderande processer. Nedan diskuteras olika perspektiv på gentrifiering. 3.1.2 ’Emancipatoriskt’ eller ’revanchistiskt’? Gentrifiering ses av flertalet forskare som en del av en aggressiv neoliberal utveckling av det urbana rummet (Smith 2002, Harvey 2006, MacLeod 2002). Slater menar att klassperspektivet inom forskningen förloras när begrepp med positiva konnotationer, som de som presenterades i stycket ovan, tar över som analytiska verktyg (Slater 2006). Beteckningar som ’renässans’ och ’förnyelse’ döljer problematiska aspekter kring exkluderingen av grupper och individer (Tunström 2010:72-­‐3). Karin Hedin (2010) förklarar att forskare som anammar det perspektiv som Lees, Smith, MacLeod, Slater, Lund Hansen och Harvey gör, använder en revanchist city-­‐
diskurs (Hedin 2010:16; se också Lees 2000). Slater (2004) berättar att begreppet 9 Översättningen från engelskans displacement har jag lånat från Karin Hedin (2010) som översätter det till svenskans bortträngning. 10 Flera författare stämmer in på detta sätt att ’dölja’ negativa effekter av stadsutveckling på samhällets svagare grupper. Se även Hedin (2010). 24 revanschist härstammar från revenge, hämnd, och grundas i forskning kring gentrifiering i USA. Smith myntade uttrycket eftersom han såg gentrifieringen i 1980-­‐talets New York som ett hämndlystet ’återtagande’ av staden av medelklassen från minoriteter, arbetarklass och immigranter (Slater 2004). En diskurs som anammar ett annat perspektiv på gentrifiering är emancipatory city-­‐diskursen. Denna fokuserar på positiva förändringar som genereras av gentrifiering. Perspektivet härstammar från gentrifieringsforskning i Kanadensiska städer (Slater 2004:1192) och har en helt annan utgångspunkt. Här ses gentrifiering som en process som befriar medelklassen från förorternas modernistiska ideal (Slater 2004:1193). Den skapar nya sociala och ekonomiska nätverk, eftersom gentrifierarna (inflyttarna) är resursstarka grupper som ofta är för värden som tolerans och mångfald (Hedin 2010:16-­‐17). Det finns en utbredd tanke om att medelklassen måste flytta ’tillbaka’ till innerstäderna för att de ska kunna bli ”more diverse, interesting and economically vibrant places” (Lees 2003:613). Resonemanget om att medelklassen tillför staden befriande ideal och skapar tillfälle för social interaktion (Slater 2004:1193) kan kopplas direkt till det resonemang som ligger till grund för social mixing som nästa avsnitt handlar om. 3.2 SOCIAL MIXING Social mixing är ett tema som återkommit i stadsplaneringen sedan mitten av 1800-­‐talet (Nyström 2007:3). Den största delen av litteratur om social mixing undersöker förhållanden i USA, Nederländerna och Storbritannien. I USA till exempel har social mixing förespråkats som ett sätt att bryta den rumsliga koncentrationen av fattigdom och i Storbritannien vill regeringen öka socialt kapital i marginaliserade bostadsområden genom att producera ”socialt balanserade” områden via gentrifiering (Lees 2008:2452-­‐3). Zara Bergsten och Emma Holmqvist (2009) utgår från synen på social mix i Sverige som bygger på en uppfattning om att socioekonomisk segregation försvårar integration i samhället vilket kan leda till sociala konflikter och demokratiproblem (Holmqvist & Bergsten 2009:478). Segregation är en uppdelning av staden i socialt homogena enheter. Segregationsprocessen kan ses som en konsekvens av global ekonomisk omstrukturering där arbetstillfällen inom service-­‐ och kunskapssektorn ökar och arbetstillfällen inom industri och tillverkning minskar vilket orsakar arbetslöshet. Polarisering mellan stadsdelar betyder att ojämlikheterna mellan dem ökar. Socialt utsatta områden karaktäriseras av att människorna som bor där har höga ohälsotal, låga inkomster och arbetslöshet i större utsträckning än de som bor i välbärgade områden (Lilja & Pemer 2010:3-­‐4). Negativa grannskapseffekter betecknar uppfattningen om att socioekonomisk boendesegregation reproducerar ojämlika förhållanden mellan sociala grupper genom att till exempel inverka negativt på ungdomar, leda till exkludering på arbetsmarknaden och minskad delaktighet i samhället (Holmqvist & Bergsten. 25 2009:478). Grannskapseffekter uppstår genom att normer ”smittar av sig” mellan de invånare i samhället som har kontakt med varandra. Det ses som problematiskt i socialt utsatta områden om grannskapseffekterna gör att majoritetens normsystem inte upprätthålls (Lilja & Pemer 2010:8) Social mixing skulle kunna vända segregationen och skapa ett mer stabilt och integrerat samhälle (Holmqvist & Bergsten 2009:478) eftersom det grundas i en idé om att ”fattiga” som delar bostadsområde med mer välbeställda får tillgång till de tjänster och fördelar som välbeställda har möjlighet att dra till sig (Freeman 2006 i Hedin 2010:26). 3.2.1 Argument för social mixing Schoon (2001) framför tre huvudsakliga argument för social mixing. Argumenten talar för de positiva effekter som medelklassens närvaro anses generera för området som helhet och för dess fattiga befolkning i synnerhet; a) medelklasshushåll är duktiga på att föra sitt områdes talan och är därför en tillgång i ett område. De har till exempel kunskaper om hur man kan bearbeta auktoriteter och myndigheter (Schoon 2001;134) b) social mixing kan skapa utbyte av kontakter mellan, och förståelse för olika samhällsgrupper och fattiga personer kan få förebilder och värdefulla nätverk som kan leda till jobbtillfällen. ”It might provide them with role models. They see that it is normal to work and be self-­‐reliant, to have ambitions and aspirations and for children to have two parents living together.” (Schoon 2001:136) och c) den lokala ekonomin är bättre i socio-­‐ekonomiskt blandade bostadsområden än i områden med koncentrerad fattigdom (Schoon 2001:139, Lees 2008:2451). Det finns således en uppfattning om att umgänget mellan de kvarboende och de nyinflyttade ska ge positiva synergieffekter åt båda hållen, även om Schoon (2001) är medveten om att ett intensivt umgänge i bostadsområdet och dessutom mellan olika klasser inte uppstår särskilt ofta. Byrne (2003) bidrar med sin syn på saken: “Gentrification can ameliorate the social isolation of the poor. New more affluent residents will rub shoulders with poorer existing residents on the streets, in shops, and within local institutions, such as public schools.” (Byrne 2003:422) Enligt Ellerbæk och Host (2012) som utvärderat de uthyrningsregler som är ämnade att främja en ”mer balanserad boendesammansättning” i Danmark, avses med ”bättre balans” detsamma som social mixing (Ellerbæk & Host 2012:25). “Ønsket om at modvirke udviklingen af en ensidig beboersammensætning og koncentration af ressourcesvage grupper sigter på at styrke den sociale sammenhængskraft og at forhindre negative områdeeffekter (Fitzpatrick, 2005). En balanceret beboersammensætning i almene boligområder (socialt miks) antages blandt andet at styrke den sociale interaktion og udveksling af normer og værdier, øge ressourcesvages sociale kapital og at modvirke stigmatisering (se Wood, 2003).” (Ellerbæk & Host 2012:25). 26 I dansk social mix-­‐policy speglas idén om grannskapseffekter och Schoon’s (2001) och Byrne’s (2003) idéer om att en ’ideal komposition’ (Pitt 1977:16 i Lees 2008:2450) av boende skapar en miljö där ”resurssvaga” invånare får tillfälle att inspireras av ’resursstarka’. Fördelarna med social mixing diskuteras och kritiseras dock inom forskningen vilket förklaras mer ingående nedan. 3.2.2 Kritik mot social mixing Medan social mixing inom policydiskussioner ofta ses som en metod att motarbeta segregation (Holmqvist & Bergsten 2009; Nyström 2007, Schoon 2001) diskuteras social mixing som policy av flera forskare som sammanhängande med neoliberal gentrifiering (Lees 2008; Slater 2006; Smith 2002, MacLeod 2002) och flera forskare problematiserar effekterna av social mixing (Davidson 2008; Lees 2008). Loretta Lees gör i en artikel från 2008 en genomgång av forskning som studerar social mixing. I artikeln argumenterar hon för att social mixing inte förbättrar levnadsvillkoren för de personer som de ämnar hjälpa, och alltså inte lyckas skapa de ”integrerande effekter” som förespråkare pratar om. Hon refererar till forskning kring effekterna av social mixing när policyn använts inom områdesförnyelseprojekt i USA, Nederländerna och Storbritannien på vilken hon baserar en argumentation för att social mixing istället fungerar som en del av gentrifiering. Hon menar att social mixing policy behöver studeras eftersom den, som en gentrifierande process, riskerar att göra mer skada än nytta för de ekonomiskt svaga medborgare den påstås hjälpa (Lees 2008:2449). Vidare menar hon att gentrifiering genom social mixing skapar övervägande negativa effekter eftersom det inte leder till umgänge mellan klasser; är en strategi som fokuserar på fattiga områden men sällan på rika; vad som är en ”bra” social mix sällan specificeras i policy dokument (Lees 2008:2457-­‐61) och dessutom ”hotar [social mixing] fördelar som genereras av social segregation” (Lees 2008:2462 min översättning). Vidare argumenterar Lees (2008) för att när människor med samma behov bor på samma plats skapas det nätverk och verksamheter som är användbara utifrån de liknande förutsättningar och behov som personerna har. Enligt henne leder social mixing, när det ändrar den sociala sammansättningen, till att verksamheter och nätverk förändras. ”Det förstör ett socialt kapital när det försöker skapa ett annat.” (Lees 2008:2461 min översättning). Davidson (2008) är inne på ett liknande spår. Han tar upp community displacement vilket är olika former av exkludering (förutom fysisk bortträngning) som identifierats i områden där social mixing tillämpats och som handlar om att gentrifierare11 förändrar platsens identitet. Han talar om effekter av social mixing som inte är direkt bortträngning utan andra typer av utmaningar. Han undersöker social mixing när det inte lett till bortträngning, men argumenterar för att framgången av social mix-­‐policy inte ska mätas utifrån detta utan utifrån huruvida de sämst bemedlades situation har förbättrats (Davidson 2008:2401). Han argumenterar för att debatten om 11 Gentrifierare betecknar de personer som flyttar in i ett område och anses leda till gentrifiering. 27 bortträngning bör anknyta till aspekter av makt och ”place (re)creation” (Davidson 2008:2391) eftersom studier har tagit upp att befintliga invånare uttryckt oro för att deras inflytande ska minska när nyinflyttade invånare fått stort inflytande (Davidson 2008:2391). Fram till tiden då artikeln skrevs hävdar han att det finns svaga bevis för att fattigdom och social ojämlikhet minskat till följd av urban social mixing (Davidson 2008:2401). 3.2.3 Gentrifiering och social mixing – process och policy som går hand i hand? Karin Hedin (2010) delger liksom Lees (2008) att social mixing kan användas för att legitimera gentrifiering som stadsutvecklingsstrategi, eftersom det förväntas ha ”integrerande effekter” att skapa rum för högre inkomstgrupper i befintliga låginkomstområden genom att bygga bostäder som riktar sig till ekonomiskt starkare (Hedin 2010:25). Gutzon Larsen och Lund Hansen (2008) exemplifierar detta när de berättar att social mixing användes i förnyelsen av Vesterbro (som togs upp i 3.1.1 som ett exempel på gentrifiering) för att legitimera ”social transformering”. Författarna framhåller att utvecklingen i Vesterbro är ett exempel på ’traumatiska’ konsekvenser både för individer och för den ’rättvisa’ staden i sin helhet och att den motverkar ”de marginaliserades rätt till staden”, eftersom befolkningen snarare bytts ut (Gutzon Larsen & Lund Hansen 2008:2445-­‐6 min översättning). Däremot görs sällan tvärt om, att skapa rum för låginkomstgrupper i höginkomstområden, vilket även Lees (2008) kritiserat. Hedin (2010) kopplar fokus på fattiga områden som scener för social mixing till bland annat ekonomiska intressen i byggbranschen samt revanchistiska analyser om de ekonomiskt svagares bortträngning från stadsrummet (Hedin 2010:25). Samtidigt som det pågår en debatt om att social mix fungerar som ett led i gentrifiering, lyfter Atkinson (2008) ett varnande finger för att sätta likhetstecken mellan social mix och gentrifiering som något negativt och menar att ”[…] we need to be able to applaud where intervention might be effective in combating exclusionary forms of social containment and segregation” (Atkinson 2008:2627). De blandade uppfattningarna visar, dels på olika uppfattningar inom gentrifieringsforskningen, men också på de varierande mekanismer, processer och effekter som förnyelseprojekt genererar på olika platser och behovet därför av att se till olika ”geographies of gentrification” (Lees 2000; MacLeod 2002; Slater 2004). 3.4 SAMMANFATTNING Gentrifiering förstås i denna uppsats som processer som leder till att en befolkning byts ut och ersätts av en som är ekonomiskt bättre bemedlad. Detta kan ses som en revanchistisk process som driver ut arbetarklassen från det urbana rummet till förmån för ekonomiska intressen, eller som ett en emancipatorisk process som 28 uppgraderar platser till ekonomiskt, kulturellt och värdemässigt intressanta. Detta utbyte av befolkning sker ibland med hjälp av social mixing som motiveras med att socioekonomiskt svaga befolkningar som lever nära inpå varandra kan lyftas och stärkas med medelklassens kompetens och värderingar. Metoden är dock starkt kritiserad för att skapa sämre förutsättningar för redan marginaliserade befolkningsgrupper och för att sätta ekonomiska intressen i första hand. De olika synsätten på gentrifiering och social mixing aktualiserar en diskussion om vem – ur ett klassperspektiv -­‐ som egentligen får del av de positiva effekterna av dessa. I slutändan handlar en sådan diskussion om vem som får tillgång till rummet. 29 4. BAKGRUND – POLITIK FÖR SOCIAL MIXING I DANMARK I föregående kapitel presenterades tidigare forskning om gentrifiering och social mixing, framförallt undersökt ur ett socioekonomiskt perspektiv. Ghettodefinitionen grundar sig dock till stor del på etniska kriterier och den diskurs som används av regeringen är bitvis starkt inriktad på ”icke-­‐västliga invandrare”. För att förstå kontexten bättre ges en introduktion till kulturrasismens relevans för bostadspolitiken innan kapitlet fortsätter med en närmare redogörelse för nuvarande förutsättningar för bostadspolitiken. Före 1980-­‐talet fanns en stor efterfrågan på utländsk arbetskraft i Danmark, men behovet avtog på 80-­‐talet varpå en problemfokuserande diskurs om invandrade tog vid (Wren 2001:146). Mellan 2001 och 2011 styrdes Danmark av en borgerlig minoritetsregering som var beroende av stöd från det starkt invandrarfientliga Dansk Folkeparti. Hösten 2011 blev det regeringsskifte och nuvarande statsminister är Helle Thorning-­‐Schmidt från Socialdemokratie som leder en mitten-­‐vänsterregering (Utrikespolitiska institutet 2011). Karen Wren (2001) utreder platsspecifika manifesteringar av kulturrasism i Danmark. Kulturrasism är en utveckling av den biologiska rasismen och bygger på tanken om nationen som en kulturell enhet. Den hanterar européer som kulturellt överlägsna, inte religiöst eller biologiskt som tidigare former av rasism utgick från under kolonialismen (Wren 2001:143). Wren (2001) menar att det i Danmark funnits en självuppfattning om landet som en kulturellt homogen enhet. Kulturrasismen talar för exkludering av ’den andra’ eftersom denna anses kulturellt annorlunda och dennas närvaro i landet med det synsättet blir oundvikligen problematisk (Wren 2001:144). Lasse Koefoed och Kirsten Simonsen (2007) poängterar att diskussioner kring den nationella identiteten och danska kulturen länkats till frågor om acceptans och ’integration’ av invandrade. Dansk Folkepartis valkampanjer under 90-­‐ och 00-­‐talen har beskrivit invandrade som ett hot mot den ”verkliga danska identiteten” och författarna betonar att nationalistiska och kulturrasistiska trender fått alarmerande stort inflytande över den politiska diskursen (Koefoed & Simonsen 2007:310-­‐1). Ett av den danska regeringens huvudsakliga mål sedan 2001 har varit att minska invandringen (Skifter Andersen 2010:120). Enligt Skifter Andersen (2010) har regeringen, för att uppnå det målet, ansträngt sig för att göra livet som flykting i Danmark så svårt som möjligt, vilket har försämrat invandrades möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden (Skifter Andersen 2010:120). År 2006 hade inget land i världen så stora skillnader i arbetslöshetsstatistiken mellan infödda och immigranter som Danmark (Skifter Andersen 2010:121 med hänvisning till OECD 2006). I åldersgruppen 25-­‐64 hade 48 % av gruppen invandrade arbete medan siffran för ’danskar’ var 78 % och personer med invandrade föräldrar (descendents) hade arbete till 67 %. Samtidigt är Danmark ett av länderna i världen med högst andel befolkning i arbete (Skifter Andersen 2010:83). Skifter 30 Andersens (2010) forskning visar att invandrade medvetet utestängts från den danska arbetsmarknaden vilket har givit effekt på arbetslöshetsstatistiken. Idag utgör både arbetslöshet och beteckningen ”invandrare” grund för definitionen av ”ghetto”. Wren (1997) beskriver i sin forskning hur bostadspolitiken blivit ett medel för aktiv utestängning av invandrade i vissa bostadsområden. I Ishøj strax utanför Köpenhamn, tillämpades redan under 70-­‐ och 80-­‐talen en uthyrningspolicy i en bostadsavdelning där bostäder inte hyrdes ut till etniska minoriteter när andelen etniska minoriteter hade nått 4 % av invånarna. I hela Ishøj infördes 1976 ett system där uthyrning av bostad till minoriteter krävde speciellt tillstånd, en tillämpning som högsta domstolen fann olaglig 1991 med hänvisning till lagen om rasdiskriminering (Wren 1997:251). Wren (1997) menar att det redan då fanns en ”ghettorädsla”, inspirerad av USA, som kom att påverka hela den danska immigrationspolitiken (Wren 1997:250 med referens till Schierup 1993). Om Skifter Andersen (2010) visar hur invandrade aktivt utestängts från arbetsmarknaden så rapporterar Wren (1997) om en territoriell utestängning av den invandrade befolkningen med hjälp av bostadspolitik. I det här kapitlet presenteras fortsättningsvis tre kommun-­‐ och regeringsdokument som ger en bakgrund till Danmarks nuvarande bostadspolitik, samt en kort redogörelse för slutsatserna av en utredning av de hyresregler som syftar till att skapa en ”bättre balans i boendesammansättningen”. Regeringsdokumenten sätter nationella riktlinjer med policy och redskap för den allmänna bostadssektorns arbete i Köpenhamns utsatta bostadsområden. Kommundokumentet är anpassat till kommunnivå och styr insatserna lokalt. Dokumenten presenteras var för sig utifrån problemformulering, mål och strategier såsom jag har identifierat dem. Fokus ligger på de insatser som kan kopplas direkt till målet ”bättre balans i boendesammansättningen”. För att läsaren ska få en inblick i hur den allmännyttiga bostadsmarknaden fungerar i Danmark, ges allra först en introduktion till denna. 4.1 DANMARKS ALLMÄNNYTTIGA BOSTADSSEKTOR Den allmännyttiga bostadssektorn i Danmark består av bostadsbolag med ca 595 000 bostäder, vilket utgör ungefär 20 % av den totala andelen bostäder i landet. Bolagen är icke-­‐vinstdrivande och bundna till regelverk som följs upp av kommunen. Varje bostadsbolag är indelat i mindre enheter, så kallade avdelningar, som i de flesta fall är ekonomiskt självständiga och finansieras av intäkterna från hyresgästerna (Ministry of Housing, Urban and Rural Affairs 2012:1,4). Det övergripande målet för de allmänna bostadsbolagen är “to solve urgent social problems in housing” (Ministry of Housing, Urban and Rural Affairs 2012:2). Ett av de fem underliggande målen är som följer: 31 “When letting dwellings, the housing organisation must favour groups that have difficulties in acquiring housing at general market terms. Moreover, the housing organisation must promote a varied composition of residents.” (Ministry of Housing, Urban and Rural Affairs 2012:2) För att lösa akuta problem på bostadsmarknaden 12 kan de allmänna bostadsbolagen upplåta 25 % av sitt bestånd för unga och familjer till bostadssökande med särskilda behov som då får företräde i den ordinära bostadskön, så kallad kommunal anvisningsrätt (Ministry of Housing, Urban and Rural Affairs 2012:4). Denna anvisningsrätt ses som en förklaring till att det bor många personer som får kontanthjælp (motsvarande svenskt socialbidrag) i de allmänna bostadsområdena (Projektledare, Områdesförnyelse Haraldsgadekvartert 2012). Samtidigt är de allmänna bostadsbolagen till för hela befolkningen och inte endast för sårbara grupper (Skifter Andersen 2010:83) och som står i citatet ovan ska de verka för en ’varierad komposition’ av hyresgäster. De allmänna bostadsbolagen har således som uppgift att lösa problematik som är knuten till bostadsfrågan och de spelar en viktig roll för att uppnå social mix, eller ”bättre balans i boendesammansättningen”. Nedan presenteras dokument från Danmarks regering och Köpenhamns kommun som ger en vidare inblick i förutsättningarna och policy för bostadspolitiken. 4.2 STYRDOKUMENT FÖR SOCIAL MIXING I följande avsnitt presenteras dokument från regeringen, Socialministeriet och Trafik-­‐ och Miljöförvaltningen (Köpenhamns kommun) som styr arbetet för en ”bättre balans i boendesammansättningen”. 4.2.1 Regeringen – ”Ghettona tillbaka till samhället” 2010 publicerade regeringen Ghettoen tilbage til samfundet -­‐ Et opgør med parallelsamfund i Danmark (2010). Dokumentet är en övergripande strategi för att komma till rätta med vad som definieras som landets ”ghetton”. Målet är att antalet ”ghetton” ska minska med minst 25 % till 2016 och att antalet ska halveras till 2020 (Socialministeriet 2011:2). Vad är då ett danskt ”ghetto”? I dokumentet namnges 29 områden som kvalificerar till definitionen utifrån att det bor mer än 1000 invånare i området och att: -­‐ ”andelen invandrare och efterkommande från icke-­‐västligt land överstiger 50 %” -­‐ ”andelen 18 – 64-­‐åringar utan anknytning till arbetsmarknaden eller utbildning överstiger 40 %” 12 Här syftas framförallt på hemlöshet. 32 -­‐ andelen dömda för brott överstiger 270 per 10 000 invånare (Regeringen oktober 2010:37 min översättning). I Ghettoen tilbage til samfundet -­‐ Et opgør med parallelsamfund i Danmark kretsar problemformuleringen framförallt kring boende med ”icke-­‐västlig härkomst” och efterkommande till dessa. Termen ”efterkommande” definieras inte i dokumenten. Eventuellt skulle det kunna syfta på personer som kommer till Danmark efter någon annan, som i fallen med anhöriginvandring, men det är inte troligt att det är det som avses eftersom även personer som anländer Danmark som anhöriga invandrar och därför kategoriseras som ”invandrare”. Därför utgår jag från att regeringen med ’efterkommande’ menar invandrades barn. Tolkningen stöds av citatet nedan. ”Icke-­‐västliga länder” är en geografisk avgränsning som inte heller den definieras, men som däremot artikuleras ofta. Enligt Regeringen (2010) är ”danska värden” inte längre ”bärande” i de utpekade områdena, något som ses som högst problematiskt. I dokumentets inledning står: ”Vi ska inte acceptera parallellsamfund i Danmark. Vi ska förändra de områden där danska värden inte har fullt fäste. […] Och där en hög koncentration av invandrare betyder, att många fortsätter att vara tätare knutna till det land och den kultur, de eller deras föräldrar kommer ifrån, än till det danska samfund de bor och lever i. Vi ska förändra dessa områden så de blir en integrerad del av det danska samfundet.” (Regeringen 2010:5 min översättning). Här påstås att ”en hög koncentration av invandrare” gör att invånare har närmare anknytning till ett annat land och kultur än Danmarks. Detta ska förändras med syftet att områdena ska bli ”en integrerad del av det danska samhället”. Under rubriken Bättre balans i boendesammansättningen ser problemformuleringen ut som följer: ”Idag är mer än sex av tio boende i de danska ghettona invandrare eller efterkommande från icke-­‐västliga länder. Det är inte acceptabelt. Inget område ska ha en övervikt av invandrare och efterkommande från icke-­‐västliga länder. Och det ska vara normen, att det talas danska. (…) Regeringen vill inte acceptera områden, där det är normen att man försörjs av det offentliga. Det ska vara normen, att man arbetar och försörjer sig själv. Regeringen önskar en väsentligt mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena. Vi ska därför ha bromsad tillgång av boende utanför arbetsmarknaden till ghettona. Och vi ska också ha bromsad tillgång av nyanlända flyktingar och invandrare från icke-­‐västliga länder. Istället ska attraktionen av resursstarka boende till bostadsområdena öka.” (Regeringen 2010:15). I citatet motiveras varför regeringen vill ”balansera” boendesammansättningen och attrahera ”resursstarka” personer till områdena. Först beskrivs den nuvarande situationen med att mer än 60 % av de boende i ”ghettona” är ”invandrare och efterkommande från icke-­‐västliga länder”, en sammansättning som anses oacceptabel. Det specificeras inte exakt vad som anses vara problematiskt, men av 33 det tidigare citatet att döma handlar det i synnerhet om att det etableras icke önskvärda ’kulturella värden’ och att danska inte är det språk som talas i första hand. Vidare eftersträvas ytterligare en norm om att invånare ska arbeta och ”försörja sig själva”. Alinia (2006) visar hur en plats kan fyllas med mening beroende på vilka som bor där och var de befinner sig i samhällshierarkin. I en svensk kontext ser hon hur ”invandraren” och förorten blir tätt kopplade till varandra (Alinia 2006:64) Med referens till medias diskursiva hantering av områden som benämns som ”förort”, där förorten kopplas samman med ”sociala och kulturella problem”, drar Alinia slutsatsen att detta uttalande görs utifrån tanken om att de ”kulturella problemen” är beroende av ortens invånare. Dessutom, menar Alinia, är föreställningar om ”invandrare” på ett lokalt plan sammankopplat i global skala. I en global maktordning där före detta kolonier står långt ned på skalan och före detta kolonialmakter befinner sig högt upp i hierarkin, är det inte förvånande att de grupper av utlandsfödda som kommer från länder långt ned på skalan också positioneras längst ned i det svenska (eller danska) samhället (Alinia. 2006:85). Invånarnas position i samhällets makthierarki avgör på så sätt hur en plats behandlas diskursivt (Alinia. 2006:67). Den danska regeringen bygger upp ett argument för en mer ”balanserad boendesammansättning” och vill för att uppnå det, bromsa inflyttandet av personer utanför arbetsmarknaden samt nyanlända flyktingar och invandrade från ”icke-­‐västliga länder”. Istället vill regeringen attrahera ”resursstarka”. Här uttrycks en dikotomisk relation och diskursen framställer arbetslösa, nyanlända flyktingar och invandrade från ”icke-­‐västligt land” som ”resurssvaga”. Ett utbyte av sociala grupper som regeringen eftersträvar skulle av många betraktas som statsledd gentrifiering (Mac Leod 2002, Smith 2002, Lees 2003; 2008, Slater 2006, Gutzon Larsen & Lund Hansen 2008). Molina (2006) hävdar att gentrifiering i bostadsområden som bebos av en hög andel minoriteter är det samma som ’avetnifiering’, en form av ’etnisk rensning’. Hon menar att etnisk rensning är det pris ett område får betala för att ’förnyas’, ’normaliseras’ och tas ur stigmatiseringen (Molina 2006:221). Tabell 4.1. Översikt problemformulering, mål och strategier i Ghettoen tilbage til samfundet – Et opgør med parallel-­‐samfund i Danmark (Regeringen 2010). Problemformulering Syfte/mål Strategier/Redskap Parallelsamfund är platser där danska värderingar inte längre är bärande. Hög koncentration av invandrare skapar starkare band till föräldrarnas hem-­‐
länder än till Danmark. 29 områd-­‐en med så stora utmaningar att de betecknas som ghetton. ”Bostadsområdena inte längre avsöndrade från resten av samhället. Fler boende i arbete eller utbildning, kriminellt beteende stoppas, hög koncentration av invandrare och efterkommande från icke-­‐
västliga länder nedbringas.” (5). 1. Mer attraktiva bostadsområden som bryter isoleringen. 2. Bättre balans i boendesammansättningen. 3. Stärkt insats för barn och unga. 4. Bort med passiv försörjning på offentliga bidrag. 5. Bekämpning av socialt bedrägeri och kriminalitet. 34 4.2.2 Socialministeriet – ”Stärk boendesammansättningen” De senaste tio åren har det införts flera redskap för att reglera uthyrningen i den allmänna bostadssektorn med anledning att påverka boendesammansättningen. Kommunal anvisning infördes 1984. Andra boendesociala redskap som flexibel uthyrning och flytthjälp infördes år 2000 (Ellerbæk & Høst 2012:9). Styrk beboersammansaetningen i de almene boliger – fem udvalgte redskaber (Socialministeriet 2006) ingår i ”regeringens strategi mot ghettoisering” från 2004. Regeringen uttrycker i dokumentet att flera allmänna bostadsområden hamnat i en ”ond cirkel”. Närvaron av socialt utsatta människor anses ha givit några områden dåligt rykte och det har därmed blivit svårare att attrahera ”de resursstarka boende” (Socialministeriet 2006:2). För att främja en ”mer varierad boendesammansättning” presenteras fem redskap för att påverka vem som bosätter sig i vilket bostadsområde. Dokumentet syftar till att öka kommunernas och bostadsbolagens kännedom om redskapen. Regeringen överlåter sedan åt dessa att tillsammans komma överens om exakt vilka regler för uthyrning som tillämpas i varje avdelning (Socialministeriet 2006). Flexibel uthyrning ger möjlighet att styra vilka grupper som flyttar in i den allmänna bostadssektorn. De grupper som önskas av bostadsbolaget ges förtur i bostadskön. Till exempel till studenter eller personer med yrke (Socialministeriet 20064-­‐6). Kommunal anvisning ger möjligheten att anvisa ”resursstarka” personer till ”problematiska bostadsområden” och stimulera ”resurssvaga” att flytta från problembelastade områden med låg utflyttningsgrad till ”välfungerande” områden. Wren (1997) menar att anvisningsrätten redan under 90-­‐talet riktades specifikt till etniska minoriteter för att ’sprida’ dessa och att det därmed sändes ett klart budskap till den danska befolkningen att ”too many foreigners in their midst represent a threat to the social order and should be avoided at all costs” (Wren 1997:252 med referens till Schierup 1993). Kombinerad uthyrning ger möjlighet att neka mottagare av ekonomiskt bistånd från områden med en hög andel arbetslösa. Detta ska ske i samband med att den boende anvisas lägenhet i ett mindre belastat område. Flytthjälp kan användas för att motivera bestämda grupper eller personer att flytta från ett område. Uppsägning av hyresgäst kan användas i samband med ombyggnad eller rivning. Hyresgästen erbjuds då ett annat boende (Socialministeriet 2006). Flexibel uthyrning kan tillämpas på högst 90 % av de lediga bostäderna i ett bestånd. Uthyrningschefen i det allmänna bostadsbolaget Farum Midtpunkt berättar att ”resursstarka” personer lockas av möjligheten att få tillgång till större bostäder (Socialministeriet 2006:6, 8). Bolagets verksamhetsledare på Kongsgarden i Varde menar att i och med att flexibel uthyrning tillämpas i området märks en ”markant ändring som tydligt kan märkas och ses” (Socialministeriet 2006:12). Han fortsätter: ”[v]i vill självklart gärna ha ner antalet resurssvaga boende ännu lägre ned. Även om vi helt klart är på väg i rätt riktning, skall man komma ihåg att, problemen med en skev boendesammansättning inte löses på en dag” (Finn Muus i Socialministeriet 2006:13). 35 Ovanstående citat uttrycker att det som anses problematiskt i sammanhanget är den statistiskt höga andelen boende som faller inom gruppen ”resurssvaga”. Detta kopplas ofta ihop med svag anknytning till arbetsmarknaden. Gutzon Larsen och Lund Hansen (2008) citerar företrädare för Köpenhamns kommun inom ekonomi-­‐ och planeringssektorn som pratar om vissa befolkningsgrupper som ”trash” eller ”restprodukter”, ett vokabulär som ställs emot det förmildrade ”ekonomiskt hållbar befolkning” (Gutzon Larsen & Lund Hansen 2008:2433). I dokumentet används inte de starka uttrycken, men lösningen som förespråkas är kopplad till att andelen ”resurssvaga” fördelas till andra områden så att andelen i det egna upptagningsområdet minskar. I slutet av dokumentet understryks att det inte får ske diskriminering av personer på grundval av etnisk tillhörighet, religion eller hudfärg (Socialministeriet 2006:19). TABELL 4.2. Översikt över problemformulering, mål och strategier i Styrk beboersammansætningen i de almene boliger (Socialministeriet 2006). Problemformulering Syfte/mål Strategier/Redskap Flera allmännyttiga bostadsområden har dåligt rykte p.g.a. att många socialt utsatta människor bor där. Främja en mer varierad boendesammansättnig och hindra utveckling av nya utsatta bostads-­‐
områden. 1. Flexibel uthyrning 2. Kommunal anvisning 3. Kombinerad uthyrning 4. Flytthjälp 5. Uppsägning 4.2.3 Teknik-­‐ och Miljöförvaltningen -­‐ ”Politik för utsatta bostadsområden” I Politik for udsatte byområder (2011) har den förra regeringens så kallade ”ghettostrategi” anpassats till kommunnivå. Dokumentet innehåller flera strategier och helhetsinsatser med samarbete mellan kommunens olika delar och som syftar till att stärka de boende i förhållande till deras möjligheter på arbetsmarknaden till exempel genom utbildning, läxläsningsstöd, enskilda utbildningsinsatser, jobbcenter mm. Dokumenten berättar också om sociala satsningar på individbasis och på familjenivå. För ungdomar satsas det mycket på att erbjuda kultur-­‐ och idrottsaktiviteter (Teknik og Miljoforvaltningen 2011:32). Nationell härkomst ges inte lika stor plats i det här dokumentet generellt som i Ghettoen tilbage til samfundet. Begreppet ”ghetto” undviks och istället talas det om ”särskilt utsatta bostadsområden”. Dessa har dock samma indikatorer som ”ghetton”. Kommunen framhåller att de utsatta stadsdelsområdena har potential att bli ”attraktiva” områden, ”rika på mångfald, kultur och kreativitet”. Denna utveckling är avhängig ”bra, tidsenliga bostäder i attraktiva och trygga bostadsområden med varierad boendesammansättning” (Teknik og Miljoforvaltningen 2011:11). “Det meste af København opleves som en tryg by med blandende bykvarterer. Men der er også en bagside. Nogle områder er præget af fysisk nedslidning og en skæv beboersammensætning. Det indeholder kimen [fröet] til manglende 36 [bristande] forståelse og tolerance mellem mennesker, fattigdomsfælder [fattigdomsfällor] uden positive rollemodeller [förebilder] og i yderste konsekvens parallelsamfund, hvor der gælder andre normer end i resten af byen. […] Den sociale og etniske opdeling af byen er en stor udfordring [utmaning]. Andelen af indvandrere og efterkommere fra ikke-­‐vestlige lande er markant højere i de udsatte områder end i resten af København. Hvis den negative so-­‐ ciale arv skal brydes, er det vigtigt, at de mange forskellige [olika] københavnere møder hinanden på arbejde, i skolen og i boligforeningen. Derfor skal der fortsat arbejdes på at skabe en mere blandet beboersammensætning i de udsatte områder.” (Københavns Kommune 2010:15 kursiverade delar citeras även i (Teknik og Miljoforvaltningen. 2011:10) Utdraget visar på en uppfattning om att de ’utsatta områdena’ har en särskild betydelse för staden som helhet och att den ’skeva boendesammansättningen’ anses förekomma i dessa utsatta bostadsområden och att det är i dessa som boendesammansättningen också bör ’balanseras’. 4.3 UTVÄRDERING AV REGLERNA FÖR UTHYRNING På uppdrag av Ministeriet för by, bolig och landdistrikter (stad, boende och landsbygd) har Det Nationale Forskningscenter for Velfærd (SFI) gjort en utvärdering av uthyrningsreglerna (flexibel uthyrning, kombinerat uthyrning m.fl.) som presenterades i 4.2.2. 1140 bostadsavdelningar och 70 kommuner har svarat på frågor om hur de värderar redskapen och huruvida de har ändrat boendesammansättningen (Ellerbæk & Høst 2012:7). Av utvärderingen framkommer att redskapen i största grad har utnyttjats av de 20 % av avdelningarna som tillfaller gruppen ”hög grad av utsatthet”, vilken i utredningen bedöms efter faktorer som arbetsmarknadsanknytning, etnisk bakgrund och kriminalitet (Ellerbæk & Høst 2012:10). I uppskattningsvis en tredjedel av bostadsbolagens avdelningar medverkar redskapen till en ”balanserad boendesammansättning”. I en fjärdedel har andelen boende utan anknytning till arbetsmarknaden och/eller andelen ’resurssvaga’ sänkts (Ellerbæk & Høst 2012:143). En fjärdedel av de tillfrågade bostadsavdelningarna svarar ”vet ej” på frågor om effekterna av redskapen. Utvärderarna tror att det kan bero på att det är svårt för bolagen att värdera effekterna. Utvärderarna identifierar att kommunal anvisningsrätt medför fler ’resurssvaga’ och flexibel uthyrning medför fler ’resursstarka’. Kommunal anvisningsrätt är det redskap som används mest i bostadsavdelningarna. När de två redskapen kombineras, som i 28 % av bostadsavdelningarna, blir det mer eller mindre ett nollsummespel (Ellerbæk & Høst 2012:10). Kommunal anvisning används i 62 % av boendeavdelningarna, och flexibel uthyrning i 30 % av avdelningarna. Några 37 bostadsbolag menar att det är svårt att locka till sig ’resursstarka’ hyresgäster eftersom området har så dåligt rykte att redskapen inte spelar någon roll. Några som svarat på enkäten påpekar att det är på grund av den kommunala anvisningen som avdelningen nu står på regeringens ”ghettolista” (Ellerbæk & Høst 2012:148). De mest markanta effekterna märks i bostadsavdelningarna som räknas som områden med hög grad av utsatthet. I dessa värderas i störst utsträckning att redskapen; bidrar till att skapa en mer ”balanserad boendesammansättning”, medverkar till att öka andelen med anknytning till arbetsmarknaden, motverkar till att höja andelen ’resurssvaga’ och gör det svårare att skaffa bostäder till personer med akuta behov (Ellerbæk & Høst 2012:145-­‐6) 49 % av bostadsbolagens avdelningar i Köpenhamn och Fredriksbergs13 kommun säger att redskapen för uthyrning i ”hög grad” lett till att öka andelen med anknytning till arbetsmarknaden och 47 % kryssar i svarsalternativet ”i någon grad” (Ellerbæk & Høst 2012:233). Samtidigt rapporterar 23 % av bostadsbolagens avdelningar i samma område att uthyrningsreglerna i ”hög grad” gör det svårare att skaffa bostad till socialt utsatta invånare och invånare med akuta behov. 48 % i samma region svarar i ”någon grad” på samma fråga14 (Ellerbæk & Høst 2012:235). 4.4 SAMMANFATTNING Dokumenten visar att regeringens ghettodiskurs och mål kring en ”balanserad boendesammansättning” i stor utsträckning fokuserar på de boendes nationella härkomst. De boendes koppling till arbetsmarknaden och representation inom statistik över kriminalitet ges också stort utrymme. Fokuseringen på nationell härkomst urskiljer sig dock eftersom den grundar sig på kriterier som inte är möjliga att förändra. En arbetssituation kan förändras, likaså en kriminell bana – trots att domen finns kvar i statistiken, men en födelseort förblir alltid densamma. Problemfokuseringen förändras i dokumenten från ett uttalat mål att ”stoppa” inflyttningen av ”icke-­‐västliga invandrare” och flyktingar till att fokusera på socioekonomiska faktorer. Problemformuleringen i Ghettoen tilbage til samfundet -­‐ Et opgør med parallelsamfund i Danmark (2010) grundas i stort på nationell härkomst och en vilja att bevara ”danska värden”, medan fokus för de redskap som ska förändra boendesammansättningen ligger på omfördelning av ”resursstarka” och ”resurssvaga” hyresgäster. Kriterierna som ligger till grund för ghettodefinitionen eller för ”särskilt utsatta bostadsområden” fortsätter dock att vara de samma och avslöjar en rädsla för att koncentrationer av människor med svag ekonomi och erfarenhet av invandring utgör ett hot mot den sociala ordningen (Wren 1997). 13 Fredriksbergs kommun ligger börjar i Köpenhamns västra delar och är integrerat i stadsmiljön. 14 Av totalt 83 avdelningar som svarat. 38 Regeringens strävan efter en ”balanserad boendesammansättning”, eller social mixning, ger kommunen i samarbete med bostadsbolagen utrymme att styra över den sociala profilen på personer som flyttar in i ett område. Framförallt utnyttjas denna möjlighet av bostadsavdelningar som faller inom gruppen ”hög grad av utsatthet”. Dessa värderar att redskapen bidrar till att skapa en mer ”balanserad boendesammansättning”, medverkar till att öka andelen med anknytning till arbetsmarknaden, motverkar till att höja andelen ’resurssvaga’ och gör det svårare att skaffa bostäder till personer med akuta behov (Ellerbæk & Høst 2012:145-­‐6). 39 5. STUDIE -­‐ SOCIAL MIXING I TRE BOSTADSKVARTER I KÖPENHAMN I 5.1 presenteras de tre kvarteren Aldersrogade, Mjølnerparken och Blågården som utgör fältområdet för denna uppsats. I intervjuerna har intervjupersonerna själva beskrivit sina bostadsområden. Deras beskrivningar kommer vara de tongivande i denna uppsats och vävs in i presentationen av respektive område. Efter områdespresentationerna fortsätter uppsatsen presentera det empiriska materialet; intervjupersonernas berättelser om hur de upplever sina områden. Det empiriska materialet diskuteras med hjälp av den tidigare forskningen om social mixing och mot bakgrund av bostadspolitiken som presenterades i föregående kapitel. Analysen av empirin presenteras och diskuteras i fyra huvuddelar. Efter områdespresentationerna i 5.1 kommer 5.2 som handlar om hur deltagarna upplever att bilden av bostadsområdena skapas via medieporträttering och hur intervjupersonerna förhåller sig till skildringen av deras bostadsområden som ”ghetton”. 5.3 tar upp komplexa aspekter av social mixing i Köpenhamns så kallade ”ghetton” utifrån deltagarnas egna erfarenheter. 5.4 utgörs av berättelser om diskriminering och om hur rumsliga strategier utvecklas för att undvika diskriminering. 5.1 DE TRE KVARTEREN UR DE BOENDES PERSPEKTIV I Köpenhamns kommun bor strax över 550 000 invånare och i hela huvudstadsregionen bor strax över 1.7 miljoner (Københavns Kommune 2012). De tre kvarteren som studien utförs i ligger alla i stadsdelen Nørrebro (se figur 2.2). Blågården ligger på Inre Nørrebro medan Mjølnerparken och Aldersrogade ligger lite längre från stadskärnan på Yttre Nørrebro. Stadsdelen som skiljs från Köpenhamns centralaste delar av fem avlånga sjöar, har historiskt befolkats av stadens arbetarklass. Så här beskrivs Nørrebro i New York Times nätupplaga för resor i maj 2005: “In the last 150 years, the district has morphed from undeveloped hinterland to factory-­‐worker neighborhood to Middle Eastern immigrant enclave, emerging in the last few years as the city's hippest night life and shopping district, home to sushi bars, design boutiques and cocktail lounges. ‘We like to think of Nørrebro as our SoHo,' said Fridrik Weisshappel, the lanky, co-­‐owner of the Laundromat Cafe, Elmegade […]. His cheerful, bright orange establishment opened in August and has become a popular hangout for hip Danes in thrift-­‐store attire, who come to dine on Icelandic fish soup (the house specialty, $24 […]), peruse used books or clean their vintage T-­‐shirts and skirts in industrial washers and dryers. 'I get the same buzz and energy in Nørrebro 40 as I do when walking around downtown New York,' Mr. Weisshappel said.” (Sherwood 2005) De senaste åren har stadsdelen och i synnerhet några specifika bostadsområden varit föremål för flera urbana utvecklingsprojekt. Av de tio bostadsområden som definieras som ”ghetton” finns tre på Nørrebro. Uppsatsens fältområde omfattar således alla befintliga så kallade ”ghetton” på Nørrebro. Regeringen beskriver att ”ghettokvarteren” har karaktär av ”fysiska fästningar” (Regeringen 2010:6), vilket kontrasterar starkt mot New York Times beskrivning av Nørrebro i citatet ovan. Figur 5.1. Sjöarna skiljer Nørrebro från centrala Köpenhamn. Bilden är tagen från Nørrebro med vy mot stadskärnan. Alla fotografier är tagna av författaren om inget annat sägs. De tre kvarteren på Nørrebro är alla föremål för en så kallas Hotspotinsats. Inom ramen för insatsen arbetas det med att stärka det tvärgående samarbetet med kommunen, inte minst tillsammans med bostadsbolagen. Instatsen syftar bland annat till att öka tryggheten i stadsdelen (Teknik og Miljøforvaltningen 2011:23). Som en del av trygghetsinsatsen har övervakningskameror satts upp på flera hus i kvarteren Aldersrogade och Mjølnerparken med avsikt att minska risk för skadegörelse och försäljning av narkotika (Socialministeriet 2011:14). 5.1.1 Blågården Blågården ligger på centrala Nørrebro, ett par kvarter från sjöarna som avgränsar Nørrebro från Köpenhamns innerstad och är således centralt beläget. Att cykla från Blågårdsplads till Köpenhamns centralstation tar ca 10 minuter. Avståndet mellan Mjølnerparken och Blågården är också ca 10 minuter med cykel längs med vältrafikerade Nørrebrogade som leder upp till Nørrebro Station, som är en knytpunkt för kollektivtrafiken med anslutning till bussar och S-­‐tog, Köpenhamns spårvägstrafik över jord. 41 När det kommer till Blågården är det svårt att tala om ’ett kvarter’ eftersom bebyggelsen är utspridd i mindre enheter i Blågårdsgadekvarteret med annan bebyggelse emellan. De byggnader som faller under definitionen ”ghetto” samt ingår i Blågården uppfördes år 1985 medan annan bebyggelse i området är betydligt äldre. I husen bor 2 440 invånare. Bostadsbolaget FSB äger bebyggelsen. Andelen boende som räknas till gruppen ”invandrare och efterkommande” var i januari 2011 65.5 %. 281 per 10 000 personer är kriminellt dömda, vilket betyder att siffran i Figur 5.2. Blågårdens praktiken är ca 68 personer. I förhållande till lokaliseringe på Nørrebro. indikatorn om andel invånare utan anknytning till arbetsmarknaden ligger Blågården under gränsvärdet med 36.8 % (Socialministeriet 15
2011:7)
. I och med den stora andelen invandrad befolkning anser Socalministeriet att området är i behov av en ”målinriktad integrationsinsats” (Socialministeriet 2011:7). Figur 5.3. FSBs fastigheter I Blågården. På flygfotot är FSBs fastigheter rödmarkerade och det syns h ur de är integrerade i övrig bebyggelse. Fotografiet publiceras med tillstånd av FSB. 15 Med referens till Socialministeriets datagrundlag for ghettoområder pr 1. jan. 2011. 42 Figur 5.4. På bilden från Blågårdsplads nordvästra hörn syns skillnaderna mellan den äldre bebyggelsen och den som uppfördes på 1980-­‐talet. När intervjupersonerna får beskriva Blågården porträtteras en plats som skiljer sig starkt från beskrivningen om ”fysisk fästning” och ”isolering” (Regeringen 2010). Den första frågan som ställts i intervjuerna16 är ”kan du beskriva det här området för mig?”. Endast ett fåtal kommenterar då områdets fysiska struktur. En man i 20-­‐årsåldern arbetar i området och har bott i ett av 80-­‐talshusen i Blågården i snart sju år. Han är den enda som säger att han tycker att husen är ”fula” (Intervju 2). Flera boende tycker att kvarterens lokalisering i Köpenhamn är fördelaktig. En man i 40-­‐årsåldern som bott i Blågården och i nära anslutning till Blågården i ungefär femton år berättar om läget i förhållande till centrala Köpenhamn: ”Jag tycker om att bo här, det är väldigt centralt, tio femton minuter så är du i Köpenhamns centrum.” (Intervju 6) Platsens lokalisering så nära stadskärnan ger den ett läge som är attraktivt i en växande stad. De flesta intervjupersoner svarar dock på frågan genom att beskriva den sociala miljön. I första hand berättas det om stämningen i området, eller om personerna som bor där. Många tar upp att personer av många olika nationaliteter bor i området, en beskrivning som görs även av de andra två områdena som intervjuerna utförs i. I Blågården poängteras den stora variationen bland invånarna och bland folk som rör sig i området. En man i övre medelåldern har bott strax bredvid Blågårdsplads i 18 år, inte i de specifika hus som omfattas av definitionen ”ghetto”. Han börjar med att säga att han vet att det tidigare förekom skottlossning i Blågården, så fortsätter han med att poängtera att ’de flesta är bra folk’ (nice people) som tar hand om varandra. ”Vi tar hand om varandra och det är ett gammalt arbetarkvarter. Men nu är det… Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Vi är de mest olika personer, olika utbildningar, olika åldrar och etniska ursprung. Men vi har ett fint kvarter, tycker jag. Det är fint att bo här. Jag älskar det!” (Intervju 1) Variationen som poängteras i Blågården framhålls som något positivt. Samma man som poängterade Blågårdens centrala läge i det första citatet berättar om området: ”Först av allt skulle jag säga att det är ett väldigt kosmopolitiskt område, du kan se folk med alla olika bakgrunder, från alla sociala lager. Du kan se hemlösa, du kan se personer med en hög position i samhället, du kan se skådespelare och 16 Ett fåtal intervjuer öppnas upp med en annan fråga på grund av olika orsaker. T.ex. att de redan innan jag hunnit sätta på mp3n börjat beskriva området på eget bevåg. 43 skådespelerskor som bor här. En vanlig sommardag kan du se alla sorters människor, även fast det finns ett intryck av att utlänningarna tar över gatuvyn. Men det är inte helt sant för jag tror att sammansättningen av utlänningar som bor här är ca 40-­‐50%. Och bland dessa utlänningar är det många nationaliteter. Jag tror att folk som bor här vanligtvis är väldigt toleranta eftersom de har den här kontakten med varandra (-­‐-­‐-­‐). Det är därför man kan se folk som är toleranta, och de tar det lugnt. Det är ett bra område, väldigt väldigt bra område.” (Intervju 6) Mannen framhåller att folk i området är ”toleranta” och att området är ”kosmopolitiskt”. Fler intervjupersoner återkommer till en form av ’tolerans’ eller respekt som de menar är specifikt för människor i Blågården. Denna typ av beskrivningar kontrasterar mot regeringens uppfattning om att Köpenhamns ”ghetton” skulle vara ’avsöndrade’ från samhället (Regeringen 2010:5). Figur 5.5. Blågårdsplads vintern 2012. Flera berättar om Blågårdsplads som en social knytpunkt. I februari 2012 är skridskoverksamheten i full gång. Förespråkare för gentrifiering enligt emancipatory city-­‐diskursen framhåller att mångfald och tolerans ofta är en effekt av att medelklassen flyttar in i ett område och att medelklassen till och med är nödvändig för att skapa sådana platser (Slater 2004; Hedin 2010; Lees 2003). Berättelserna som här kommit fram om Blågården kan nyansera den bilden eftersom platsen i dagsläget tycks ha dessa värden, trots en låg andel medelklassbefolkning. Konstruktionen av ”ghetton” som ’parallellsamfund’ ’avsöndrade’ från samhället (Regeringen 2010) framstår i relation till invånarnas beskrivningar som en revanchistisk omskrivning som motiverar ett ’återtagande’ till samhället. Mot bakgrund av invånarnas berättelser tycks ett sådant ’återtagande’ till samhället dock överflödigt. Blågårdens attraktiva läge i förhållande till innerstaden och i relation till New York Times beskrivning av Nørrebro, kan däremot tänkas göra det till ett intressant objekt för den 44 internationella ekonomins ackumulering av investeringsobjekt (Lund Hansen, Thor Andersen och Clark 2001). 5.1.2 Aldersrogade Till skillnad från Blågården är Aldersrogade och Mjølnerparken formade som tydligt avgränsade kvarter, dessa kommer därför även att refereras till som ’kvarter’ i uppsatsen. Aldersrogadekvarteret är format som en trekant i på Yttre Nørrebro. I nordöstlig riktning avgränsas kvarteret av ett område med lagerlokaler (se figur 5.7). Det tar det ca fem minuter att promenera från Aldersrogade till Nørrebro Station. Figur 5.6. Aldersrogades lokalisering på Nørrebro. Lägenhetshusen på Aldersrogade är uppförda mellan 1977 och Figur 5.7. På satellitbilden syns Aldersrogade som 1997. Lejerbo är områdets största en tydliga trekanten. Kvarterets smeknamn är allmännyttiga bostadsbolag med ”den gröna trekanten”. två avdelningar, bostadsbolaget Vibo äger en tredje avdelning. Enligt Socialministeriets uppgifter från 2011 bor 2 356 personer i kvarteret varav nära 40 % är barn. 76.7 % är ”invandrare och efterkommande från icke-­‐västliga länder”, 42.2 % saknar anknytning till arbetsmarknaden och 282 invånare per 10 000 är dömda för kriminella handlingar, vilket i praktiken innebär ca 66 personer (Socialministeriet 2011:5)17. Haraldsgadekvarteret har sedan 2008 varit med om en Områdesförnyelse. Upplevelserna av Aldersrogade bland intervjupersonerna är emellanåt motstridiga. Det finns en stark upplevelse av gemenskap, men också oro för barnens uppväxt. En kvinna i 40-­‐årsåldern som migrerat till Danmark betonar vikten av det sociala nätverk av kvinnor som hon har byggt upp med hjälp av ett projekt som hon har varit med i i kvarteret. Tidigare upplevde hon sin tillvaro som 17 Med referens till Socialministeriets datagrundlag for ghettoområder pr 1. jan. 2011 45 isolerad. Hon berättar också om Beboerhuset som är ett hus som erbjuder många sociala aktiviteter (Intervju 13). En kvinna i övre 20-­‐årsåldern berättar både om ”stora vänkretsar” som hon tycker är väldigt ”trevliga” och som delvis uppstår mellan personer som kommer från samma land. Hon berättar även att ”riktigt många är också isolerade”. Hon arbetar med socialt utsatta människor i området och möjligen bidrar det till hennes iakttagelser av social problematik; enligt henne har en liten andel boende arbete, och en stor andel har ”fysiska eller psykiska problem” (Intervju 8). Kvinnan har ett barn i tio-­‐årsåldern och förhåller sig till Aldersrogade med tanke på sitt barn. ”Det [Aldersrogade] är riktigt riktigt trevligt om du inte har stora barn. För om du har stora barn och de är ute på gården så kan de få problem. Men om du har små barn och du kan hålla dem inne så har du det bra.” (Intervju 8) En annan kvinna som är student i samma övre 20-­‐årsåldern har fyra barn. Hon delar samma oro som den tidigare kvinnan. Hon berättar att hon är orolig för att pojkarna ska Figur 5.8. På bilden syns cykelvägarna som går sälja droger när de blir äldre, när de längs med Aldersrogade. Aldersrogade-­‐
är små vet man vad de andra barnen kvarteret med husen som ägs av Lejerbo syns gör och vilka de är, men när barnen på höger sida. blir större vet man inte exakt vilka vänner de väljer. Hon berättar att några personer har flyttat på grund av samma oro. Själv tänker hon bara flytta om familjen blir erbjuden en större lägenhet. Hon tycker om att bo på Aldersrogade. Det är lugnt på kvällarna och framförallt på sommaren är det socialt (Intervju 11). Oron som kvinnorna i Aldersrogade berättar om tycks inte delas männen i Blågården inte tycks dela, eller så delar männen inte med sig av denna. Detta skulle kunna bero på att kvinnornas berättelser om sitt område i flera fall tar avstamp i en tanke på deras barn som skiljer sig från männens. Det kan också bero på att kvinnornas barn är någorlunda nära tonåren som kan vara en period som de flesta föräldrar oroar sig för. Att Figur 5.9. Aldersrogadekvarteret sett från vara rädd att ens barn ska komma i sydväst med Rovsingsgade till vänster och kontakt med kriminalitet behöver inte Aldersrogade till höger. Gatorna löper längs vara specifikt för Aldersrogade utan med kvarteret och möter båda Vermundsgade. 46 kan vara en rädsla som många föräldrar kan känna igen sig i, oavsett bostadsort. Det kan också grunda sig i att de verkligen upplever kvarteret som speciellt utsatt för kriminalitet. Resonemanget speglar en tanke om grannskapseffekter (Holmqvist & Bergsten 2009), att barn som växer upp med kriminalitet ’runt hörnet’ har större chans att hamna där själva. Jag frågar kvinnan med fyra barn om hon är rädd att hennes barn ska bli kriminella. Hon svarar att hon inte tror att det finns en sådan risk bara för att de bor i Aldersrogade, många i kvarteret får både jobb och utbildning (Intervju 11). 5.1.3 Mjølnerparken Figur 5.11. På satellitbilden syns de fyra husblocken som utgör Mjølnerparken. På västra sidan syns fältet med järnvägsspår och på östra sidan syns parken som löper längs med kvarteret. Figur 5.10. Mjølnerparkens lokalisering på Nørrebro. Mjølnerparken ligger på ca fem minuters gångväg från Aldersrogade. Följer man Mjølnerparken söderut så kommer man så småningom till Nørrebrogade som är en av Nørrebros huvudgator. Kvarteret uppfördes 1986 och gränsar västerut till ett inhägnat järnvägsområde. Längs med östra sidan löper en park med cykelvägar. Både järnvägarna och parken syns på Figur 5.11. Mjølnerparken har 560 bostäder som bebos av 1 992 personer. I relation till definitionen av ”ghetto” har kvarteret en befolkning varav 89.9 % kategoriseras som ”invandrare och efterkommande”. 52.8 % saknar anknytning till arbetsmarknaden och 299 per 10 000 är dömda vilket i praktiken betyder ca 60 personer (Socialministeriet 2011:19)18. 18 Med referens till Socialministeriets datagrundlag for ghettoområder pr 1. jan. 2011 47 De två invånare jag pratar med som bor i Mjølnerparken har själva inga barn och hos dem märks inte oron som kvinnorna på Aldersrogade berättade om. En kvinna som är runt 20 år är uppvuxen i Mjølnerparken. Hon är universitetsstudent och säger att hon inte har så mycket tid att tänka på hur det är att bo i kvarteret. ”Det är ett bostadskomplex. Det består av fyra block och det är bara lägenheter. Det är faktiskt väl känt i Köpenhamn och Danmark för det har varit mycket i media för det har varit lite problem här, lite skottlossning och några gäng.” […] Det bra är att det är nära till allt. Det är nära till stan och det är nära till min skola, och det tar bara 15 minuter att ta sig till skolan [på cykel] så det är bra.” (Intervju 5) Figur 5.12. En av gårdarna i mellan husblocken i Mjølnerparken. Även Mjølnerparken som ligger på Yttre Nørrebro, längre från stadskärnan, upplevs ha ett centralt läge. Kvinnan berättar först om den fysiska miljön, sedan kommenterar hon synen på kvarteret utifrån, hur det porträtteras i media och blivit rikskänt. Själv tycker hon att det är bra att bo i kvarteret, inte minst på grund av läget. En kvinna i mitten av sina 20 år som bott ca ett år i Mjølnerparken upplever att kvarteret är ”vackert” och har sina problem på samma gång. ”Det är ett område med problem, jag ska inte låtsas att det inte är det, men det är också väldigt vackert. Du träffar dina grannar och folk säger hej till varandra, ler, barnen leker. Det finns massa kvaliteter som folk inte ser för att de är rädda för ’farliga’ ungdomar.” (Intervju 14a). Den nyinflyttade kvinnan har motstridiga upplevelser av Mjølnerparken, det är ”vackert” samtidigt som det finns problem. Hon upplever att kvarterets vackra sidor är okända för att de är svåra att upptäcka när de döljs av oro för ”farliga ungdomar”. Figur 5.13. Runt om i kvarteret sitter stolpar med videokameror i Mjølnerparken. 48 5.2 VEM HAR MAKT ATT DEFINIERA RUMMETS IDENTITET? Alicia Lindón (2007) talar om att platsens karaktärsdrag och identitet är produkter av sociala konstruktioner, de ”tillskrivs värden och är objekt för symboliska konstruktioner” (Lindón 2007:6). Lindón menar, med referens till Gumuchian (1991), att en plats kan betraktas som en ”ackumulering av betydelser” (Lindón 2007:6). Vidare refererar hon till Gunnar Olsson som framhåller språkets betydelse i den sociala konstruktionen av plats (Lindón 2007:8). Konstruktivisterna framhåller att det är med hjälp av språket vi tillsammans skapar en verklighet och att samma fenomen kan konstrueras olika beroende på utgångspunkt och perspektiv. En plats är samtidigt en produkt och en producent av det sociala (Lindón 2007:9). Olika aktörer har olika mycket makt att få genomslag för sina tolkningar av en plats. Regeringen och kommunens tolkningar av platser som Aldersrogade, Blågården och Mjølnerparken delgavs i kapitel 4. I följande avsnitt reagerar boende på medias skildring av områdena och ghettobegreppet. 5.2.1 Reaktioner på mediebilden En av intervjufrågorna handlar om vad deltagaren tror att personer som inte bor i området anser om det. Några av deltagarna i Blågården ger en motstridig bild. Några säger att utomstående är rädda för att vistas i Blågården, men flera påpekar också att många vill besöka området för att delta i gatulivet. De allra flesta intervjupersonerna berättar om negativa föreställningar som de känner till om Mjølnerparken, Blågårdsplads och Aldersrogade. Flera av intervjupersonerna upplever att media är drivande i att etablera denna bild. Just medias stigmatiserande skildringar av områdena kommer upp i flera sammanhang under intervjuerna. Boende på Aldersrogade berättar att de möter fördomar om området också i sin bekantskapskrets. En svensk kvinna i 20-­‐årsåldern som studerar på universitetet i Köpenhamn berättar att hennes danska kurskamrater skojar med henne om att hon bor i ett ”ghetto” och undrar om hon inte är rädd när hon ska cykla hem (Intervju 15). Kvinnan som är med i ett kvinnonätverk i Aldersrogade berättar att hennes väninnor kan vara rädda för att komma på besök sent på kvällen, men att det gäller för hela Nørrebro (Intervju 13). En man i 20-­‐årsåldern som bott i Aldersrogade i två år berättar att en tjej han känner säger att området är farligt för att en man blev skjuten till döds i kvarteret för fem år sedan. Själv jämför han Aldersrogade med mångmiljonstaden i Latinamerika som han är uppvuxen i och tänker att ett dödsfall inte gör området ”farligt”, utan tycker att det snarare är en ”incident” (Intervju 12). Även kvinnan som är uppvuxen i Mjølnerparken refererar till ett fall då en pojke blev dödad i kvarteret som en ”incident”; ”de här incidenterna inträffar över hela Köpenhamn”. Hon berättar att hon för att slippa fördomar inte säger till folk var hon bor, om folk inte frågar och hon tycker att det känns nödvändigt att berätta (Intervju 5). 49 Att media har stor makt i skapandet av synen på platserna är ett faktum. Både som det beskrivs av deltagarna, men det är också välkänt inom forskning om segregation (se t.ex. Ristilammi 1993, Molina 1997). Men det finns också motstridiga bilder. En man i 20-­‐årsåldern som är uppvuxen i Blågården upplever att folk som inte bor där antingen besöker Blågården och tycker om det för att ”det finns ingenstans i Köpenhamn som du hittar en plats som den här”, eller så är de rädda för området. Han upplever att på grund av media tror folk att: ”[…] om du går på den här gatan, kommer tjejer att bli våldtagna eller dödade, killar blir dödade eller de kommer att råna dig. Men det har aldrig hänt här.” (Intervju 4b). Flera andra personer berättar om problem med gängvåld som pågått i området för ca 3-­‐5 år sedan och hur det fått väldigt stora proportioner i media. Att det har hänt våldsamma incidenter är tämligen uppenbart när man lyssnar på intervjudeltagarna, men den här mannen visar en annan bild. Han menar att det ”aldrig” hänt något. Intervjun görs tillsammans med en kvinna som bor och arbetar med sociala aktiviteter i området. De båda deltagarna är vänner. Den unga mannen frågar kvinnan vad hon har att säga om saken. Hon säger att området alltid ”haft problem med media”. Förut handlade det om gängvåld mellan mc-­‐gäng, nu vill de (media) ”sätta ett muslimskt ansikte på det”. ”Vad jag har att säga? Det är väldigt klassiskt om du har en fiende på utsidan, som vi har media som säger oss att Nørrebro är en dålig plats och att det är gäng här, [namnet på gänget] kallar de det i media hela tiden. Det är sant, det finns kriminella här, men det är annorlunda än andra delar. Det är… alla känner varandra, så kanske någon är kriminell men han representerar inte området det är bara… det är inte som det berättas i media. När du har den typen av fiendehistoria blir du väldigt patriotisk […] och man hjälper varandra. För man behöver göra det för resten av världen ser på dig på ett annat sätt.” (Intervju 4a) Resonemanget visar att bilden som ges av området av utomstående aktörer är viktig för den egna självbilden. Motarbetandet som de upplever mot det egna området genererar ett motstånd inifrån. Det finns en tradition av politisk aktivism i Blågården och det finns också en ’tradition’ av motarbete från statens, polisens och medias håll. Det fungerar som ett kitt mellan områdets invånare och (re)producerar området som ett näste av autonomi och motståndskultur. Motståndsstrategin handlar om att ha en gemenskap inom området, att själva skapa vägar för organisering. Reaktionerna mot medias beskrivning av platserna kan jämföras med intervjupersonernas egna beskrivningar som presenterades inledningsvis. Då framkom bland annat beskrivningar som: ”Det är väldigt centralt.” ”Det är ett bostadskomplex. Det består av fyra block och det är bara lägenheter”. 50 ”Du kan se hemlösa, du kan se personer med en hög position i samhället, du kan se skådespelare och skådespelerskor som bor här.” Beskrivningarna ur intervjupersonernas egna perspektiv beskriver vardagliga platser utan större dramatik. Några personer tar upp en oro för sina barn, något som kan ses i relation till att alla föräldrar någon gång oroar sig för sina barn. Invånarna upplever att media visar en bild av platserna som inte överensstämmer med deras egna upplevelser och de odramatiska egna beskrivningarna förhåller sig förr eller senare till mediediskursen som beskriver utsatta bostadsområden utifrån en annan maktposition. Ericsson, Ristilammi och Molina (2002) jämför medias position med ett kolonialt förhållande där ”den överordnade alltid har ett tolkningsföreträde” (Ericsson, Ristilammi & Molina 2002:29). Medias sätt att förhålla sig till verkligheten och vidarebefordra tolkningar och beskrivningar till samhället påverkar integrationspolitiken, allmänhetens uppfattningar om platser och ”[…] även de boendes syn på sig själva och sitt bostadsområde” (Carlgren & Wegraeus 2002:8). Genom reaktionerna mot mediebilden visar intervjupersonerna ett behov av att dekonstruera mediebilden, man är inte nöjd med vad som visas upp. 5.2.2 Reaktioner på ghettobeskrivningen Benämningen ”ghetto” används på olika sätt av de boende. Några deltagare förklarar själva att de bor på en ”ghettoplats”. En kvinna som själv migrerat till Danmark från Mellanöstern, förklarar att Aldersrogade är ett ”ghetto” för att de flesta är ”etniska” och inte ”danskar” (Intervju 13). En annan person med migrationserfarenhet från Östeuropa tycker att ”det här stället kan man gott kalla för ett ghetto”, vilket hon baserar på att det bor flera människor från samma land (ej Danmark) på Aldersrogade (Intervju 8). Kvinnorna som här uttalar sig om sitt bostadsområde som ett ”ghetto” gör det utifrån föreställningen om att ett ghetto är en plats där många personer som invandrat bor. Alinia (2006) talade om hur svenska förorter sammankopplas med ”invandrare”. Sammankopplingen mellan plats och nationell härkomst tycks ha stark genomslagskraft. Jag frågar kvinnan som säger att Aldersrogade är en ”ghettoplats” vad hon tycker om ordet. ”De ska inte bara betrakta det som ett ghetto på grund av utlänningar. [-­‐-­‐-­‐] och det är många här som har jobb. Det är många unga som har utbildning. Jag tror inte att det är några problem här i området. Vi har det bra. Jag vet inte varför de kallar det så. Vem använder ordet ghetto? Det tror jag är politikerna. Ja. Det är för att det sker många problem i Nørrebro och att det finns många ’etniska danskar’, invandrare eller flyktingar, då kallar de det så där. För de tror att vi har mer problem än det danska samfundet. Hahaha. De fokuserar mycket alltså på oss. De har själva också problem men de fokuserar mycket på invandrare. Medierna. De säger mycket om oss, om det sker ett problem här på Aldersrogade så pratar de om det i nästan ett år. Eller de överdriver det. Men om det sker i Fyn … så sker det bara.” (Intervju 13) 51 Kvinnan uttrycker en frustation över att ’de’ sammankopplar området med problem för att det bor många invandrade personer där. ’De’ är politikerna. Och medierna driver på bilden av platsen och ”invandrarna” som ett problem. Andra personer använder inte alls begreppet ghetto på eget initiativ. Jag frågar en man i Blågården som inte själv använt ordet under intervjun, om han har hört att platsen ibland beskrivs som ett ”ghetto”. Hans respons är att variationen av de boende i området gör att benämningen inte stämmer med verkligheten, en uppfattning han inte är ensam om bland deltagarna. ”Jag tycker inte om ordet ’ghetto’ eftersom jag tänker att ordet ’ghetto’ är en komposition av folk där du kan se 100 % av en ras eller nationalitet som bor tillsammans. Som försöker göra sina egna regler och, jag skulle säga att det är en väldigt väldigt felaktig beskrivning. Speciellt som man kan se många många personer som är från hela världen, så det är aldrig bara en typ av folk. När du beskriver utlänningar, utlänningarna kommer inte från ett specifikt land, även om de är muslimer och de kommer från muslimska länder har de fortfarande sina skillnader, sin kultur… du vet, unika saker som skiljer dem från varandra. Så det kommer aldrig vara ett ’ghetto’ i den meningen av ordet.” (Intervju 6) Mannen som migrerat till Danmark från Mellanöstern, är noga med att framhålla att ”utlänningar” och ”muslimer” är olika sinsemellan medan regeringen generaliserar över alla personer som är födda i vad de anser vara ”icke-­‐västliga länder” och klumpar ihop dessa till en social (problematisk) gemenskap. Urban Ericsson, Irene Molina och Per-­‐Markku Ristilammi (2000) gör samma tolkning av ghettobegreppets applicerbarhet på den svenska förorten när de menar att den etniska mångfalden bland den invandrade befolkningen gör ”ghetto” oanvändbart för att beskriva förorten (Ericsson, Molina & Ristilammi 2000:15). I 5.2.1 Mediebilden och 5.2.2 Reaktioner på ghettobeskrivningen har den identitet som bostadsområdena tillskrivs av media och regeringen sagts emot av områdenas invånare (med ett undantag). Deltagarnas berättelser visar att ghetto-­‐begreppet kan avvisas eftersom det inte stämmer överens med den egna upplevelsen av området, men det kan också bli en del av självbilden som i exemplen då kvinnorna själva säger att deras bostadsområde är ett ”ghetto”. De två kvinnorna i Aldersrogade tog dock till sig begreppet ”ghetto” och beskriver själva sitt område så, även om den ena senare också avfärdade det. Figur 5.14. Gatuliv på Blågårdsgade. 52 5.3 ERFARENHETER AV SOCIAL MIXING I PRAKTIKEN Mycket forskning diskuterar effekterna av social mixing och i policydokument görs det visioner om vad som kan uppnås. Följande avsnitt handlar om hur intervjupersonerna upplever social mixing i praktiken. 5.3.1 Vilka områden behöver ‘balanseras’? Ensidig fokusering på fattiga områden Ett återkommande tema på deltagarnas egna initiativ är mötet mellan vad som betraktas som ’danskar’ och den invandrade befolkningen. Att temat är återkommande utan att jag leder in samtalet på ämnet, kan tolkas som att det läggs stor vikt vid det av de allra flesta som jag pratar med. Många skulle vilja överbrygga den mentala och rumsliga uppdelningen mellan infödda, invandrade och personer med föräldrar från andra länder. Det är inte lika vanligt att deltagarna pratar explicit om önskningar att mötas över sociala klasser. Samtidigt framkommer det att uppdelningar inte alltid är lätta att överbrygga och att social mixing kan ge komplexa effekter. Det är inte heller alltid givet att social mixing bör ske i stadens ’utsatta områden’ så som förespråkas av regeringen. Kvinnan som är uppvuxen i Mjølnerparken berättar om sina erfarenheter av social mixing: ”Det bor många utlänningar i det här kvarteret och det är egentligen inte på grund av utlänningarna, men för att många av dem är arbetslösa och har sociala problem så… kommunen anstränger sig för att, de kallar dem ’resursstarka’ personer ska komma och bo i här så att de kan stärka [empower] kvarteret […] så nu försöker de få danska, riktiga danskar att flytta in […] Jag märker ingen skillnad. Det gör ingen skillnad för mig om danskar flyttar in eller ut […] för man har inte så nära relation till sina grannar så när nya personer från andra sociala klasser flyttar in, de känner inte att de vill involvera sig med andra personer. Så jag tycker att det borde lägga kraft på andra saker. Kanske för att mina föräldrar arbetar och jag studerar så känner jag inte att någon utifrån kan komma och tillföra något nytt till mitt liv […] Kanske handlar det inte om de som flyttar in, men om några av de som behöver hjälp flyttar ut och lever bland folk i andra områden, då kanske de kan känna press, typ ’åh, mina grannar jobbar’ […] Jag tror inte de kan ändra så mycket av det sociala för de högre sociala klasserna bor i speciella områden i Köpenhamn som Hellerup och Østerbro kanske, du vet de där villakvarteren. Det kommer alltid att vara så, de är liksom lite isolerade.” (Intervju 5) Kvinnan poängterar att invandring och arbetslöshet inte är synonyma med varandra. Ändå är det ’danskar’, ”riktiga danskar” som hon upplever att kommunen försöker få att flytta in för att stärka kvarteret. Alinia (2006) visade hur ’förort’ i Sverige blivit sammankopplat med ’invandrare’ och ’problem’. Även om Köpenhamns kommun i Politik for udsatte byområder försöker tona ned diskursen kring ”icke-­‐västliga invandrare” som problematiska är det tydligt att den redan slagit igenom, att invandrade skulle vara ”resurssvaga” och ’danskar’ resursstarka. I Danmark kopplas ”ghetto” till ”invandrare” och för att stoppa ”ghettoiseringen” upplevs att man flyttar in ’danskar’. Sammanblandningen mellan invandrad och ”resurssvag” görs ofta och på ’marknivå’ är det inflyttningen av 53 ’danskar’ som märks. Kvinnan som är uppvuxen i Mjølnerparken säger att det inte påverkar henne om hennes grannar är ’danskar’, hon tror inte heller att det gör någon skillnad i kvarteret. Kvinnan i Aldersrogade som oroade sig för sitt barns framtid tycker däremot att det är bra att många ’danskar’ flyttar in i kvarteret eftersom det ”blir balans” och att det blivit lugnare sedan tio familjer blivit ”utkastade” (Intervju 8). Här återkommer regeringens resonemang om att ’danskar’ medför kvaliteter till ett område som andra personer inte gör. Regeringens idé att ’danskar’ medför ’balans’ och trygghet tycks ha etablerats bland vissa invånare. Diskursen om Köpenhamns fattiga, eller mångkulturella områden som ”ghetton” kan nyanseras av hur kvinnan i Mjølnerparken avslutningsvis identifierar Köpenhamns rika områden som ”isolerade”. Resonemanget utmynnar i att social mixing inte kan leda särskilt långt när den fokuserar på enskilda (fattiga) områden eftersom staden också består av isolerade ’rikemansghetton’. Istället funderar hon på vad det skulle leda till om det bereddes rum i andra områden för folk ”som behöver hjälp”. Den unga kvinnan i Mjølnerparken är inte ensam om att lyfta blicken från ”ghettot” för att undersöka vad som händer i andra delar av staden. Kvinnan som är med i kvinnonätverket i Aldersrogade säger att hon tycker att media ”fokuserar mycket på invandrarna” men att ”de själva” har problem. Hon vill att bostadsbolaget hon bor i, ”ska ge chanser till oss att integrera oss med danskar. Om jag till exempel vill flytta från mitt område, så ska man kunna få en lägenhet där det inte bara bor invandrare, de ska ge oss också chansen att bo med danskar, att integrera oss. De flesta som bor hos [bostadsbolaget] är invandrare. Danskarna flyttar ifrån, de kan få andra möjligheter. Men vi får bara bo på ställen där det finns dåligt rykte. […] De ska visa sig mer. De fokuserar mycket på att ”vi inte integrerar oss” eller att ”vi är inte i samfundet”, men vi blir isolerade. I Mjølnerparken är det nästan 99 % invandrare. Var är danskarna?” (Intervju 13). Kvinnan för diskussionen utifrån nationalitet. Hon menar att ’vi’, invandrade, blir isolerade från ’danskarna’ eftersom de har möjlighet att hitta lägenheter på andra platser. Personer som invandrat ”får bara bo på ställen med dåligt rykte”. Hon undrar också var ”danskarna är”. Hon vill bo med ’danskar’ för att ha chans att ”integrera sig”, men för det krävs att danskarna ”visar sig”. Integration förstås här inte som en envägsprocess utan som ett samarbete, och den ensidiga fixeringen vid invandrades ansvar i integrationsprocessen ifrågasätts. Fokuseringen på fattiga områden vid statsledd social mixing kritiseras av Lees (2008). Smith (2002) kritiserar samma aspekt och kommenterar samtidigt rasaspekten. ”Advocates of ’social balance’ rarely, if ever, advocate that white neighborhoods should be balanced by equal numbers of people of African, Caribbean, or Asian descent. […] the appeal to bring people back into the city is always a self-­‐
interested appeal that the white middle and upper middle-­‐classes retake control over the political and cultural economies as well as the geography of the largest cities.” (Smith 2002: 445). 54 Istället för den ensidiga problemfokuseringen på mångkulturella platser vill kvinnan på Aldersrogade att danskdominerade (homogena) områden öppnas upp för invandrade. 5.3.2 Vem tar makten när medelklassen flyttar in? Kvinnan som är nyinflyttad i Mjølnerparken intervjuas tillsammans med en man som arbetar i Blågården, också han i 20-­‐årsåldern. Flexibel uthyrning är det första kvinnan tar upp när hon beskriver sitt kvarter. ”Jag bor i Mjølnerparken som är en konstig plats för det har varit vad kommunen och regeringen kallar för ’ghetto’, i princip så länge som det [området] funnits, det är 24 eller 25 år gammalt. För några år sedan tog kommunen ett beslut att de skulle göra flexibel uthyrning. […] Det är en del av deras plan mot ghetton. […] Det ligger i linje med vad som har gjorts förut, anti-­‐
ghetto planer … Svarta pantrarna19 pratade om hur de placerade vita i svarta områden för att få priserna att stiga och hyrorna håller på att stiga i Mjølnerparken. (Intervju 14a) Det är inte officiellt att det är för folk med invandrarbakgrund. Folk delas in efter ekonomisk status så om du får ekonomiskt bistånd så är du lågt rankad, men om du har ett jobb eller studerar har du fördelar. (Intervju 14b) De säger det, men i princip handlar det om att få in vita till ghetton. Det är det projektet går ut på. Och det funkar. Det är väldigt ambivalent för någon som jag som är anti-­‐rasist och anti-­‐kapitalist att jobba med de här idéerna för det går emot mina ideal. Men från den position jag var i, jag hade ingenstans att bo och det är … ’jag har ingenstans att bo och jag kan få någonstans att bo, och det är en plats där de flesta vita personer inte vill bo, så om inte jag -­‐ vem?’ Jag kan också vara del i att legitimera politiken och rösterna i Mjølnerparken. (Intervju 14a).” Kvinnan och mannen tar upp flera problematiska aspekter med de flexibla hyresavtalen. För det första görs en parallell till 1950-­‐ och 60-­‐talens USA då en statligt ledd satsning för att ”bryta koncentrationen av fattigdom” i själva verket rensade innerstadsområden på dess svarta befolkning för att ge plats åt vita och affärsverksamhet (Massey & Denton 1993, se kapitel 3.1). Kvinnan konstaterar att hyrorna håller på att stiga i Mjølnerparken och hennes uppfattning är att något jämförbart med vad som hände i USA håller på att ske där. Både kvinnan och mannen upplever att även om den officiella diskursen talar om att ge fördelar till en ekonomiskt starkare befolkning så är det i själva verket en fråga om etnicitet eller ”ras” 20 . Här påtalas alltså tendenser både av gentrifiering utifrån socioekonomi och gentrifiering, eller rensning, utifrån ”ras”. Och ”det funkar”. 19 Organisation som arbetade för afroamerikaners rättigheter i USA på 1960 och 70-­‐talen. 20 Molina (1997) utgår från begreppet ”ras” som en social konstruktion, till skillnad från en idé om ”ras” som essentiella sociala, fysiska eller kulturella egenskaper hos människor. ”Raser” i dess biologiska benämning existerar inte, men den sociala konstruktionen av ”ras” ger däremot verkliga effekter. Till exempel präglar synen på människor som tillhörande olika ”raser” hur samhället är organiserat i hierarkiska strukturer. ”Ras” blir därför, enligt Molina, ett nödvändigt analytiskt begrepp för att kunna analysera maktförhållanden som skapats med dess hjälp (Molina 1997:56-­‐8). Termen förekommer på detta vis i denna uppsats inom citationstecken (Molina 1997). 55 Förutom höjda hyror och etnisk gentrifiering kommer kvinnan in på en tredje aspekt, relationen mellan henne som vit gentrifierare som fått en skjuts av uthyrningsreglerna och mellan kvarterets redan befintliga invånare. Hon behövde någonstans att bo, men är inte glad över att vara en person som fungerar som ett verktyg för att uppfylla regeringens ”plan mot ghetton”. Hon hoppas att hon kan bidra till en positiv utveckling genom att kanske, via sin vita kropp eller andra faktorer som kan räknas till ’resursstarka’, legitimera Mjølnerparkens röster. Schoon (2001) talar mycket riktigt om att medelklassen är duktig på att föra ett områdes talan och kvinnan är medveten om att hennes röst, som tillhör den dominerande kulturen (Velásquez 2001:32) kan vara starkare, eller tas på större allvar än andra personers röster i Mjølnerparken. En förskolelärare i Mjølnerparken pratar mycket om ’integration’ som finns som mål i ”alla dokument”. Mannen, som själv är vad han betraktar som ”etnisk dansk” hävdar att målet är att det ska vara ”50/50” på alla förskolor. 50 % barn med ”icke-­‐västlig” bakgrund och 50 % ”etniska danskar”. Han är skeptisk till vad denna styrning egentligen kan uppnå och pratar om förhållanden som han känner till på förskolor, om processer som sker där och om regeringens avsikt att använda förskolan som en integrationsinstitution. Försöken att flytta in vita människor i ”ghettona”, vilket han menar är vad som pågår, kommer endast att skapa ett vitt ”ghetto” i ”ghettot” – befintliga gränser flyttas in i områdena som idag är avgränsade. Istället menar han att det behövs projekt som får folk att Figur 5.15. Förskola på Nørrebro med kommunicera, om det är interaktion mellan texten ”Integr. Institution” vid entrén. olika grupper som eftersträvas. Han pratar om ”interkulturell kommunikation” som han menar är en kommunikationsform mellan olika grupper där man är lika öppen för andra gruppers synsätt som man är för att kliva tillbaka från kraven på att genomföra sina egna ’traditioner’. På förskolorna måste föräldrarna vara villiga att ’offra’ traditioner och värden. Jul ska vara lika mycket värt som id al-­‐fitr21. Han återkommer till att formerna för att ta beslut är strukturerade efter en dansk, eller vit, medelklassmentalitet, tillhörande den dominerande kulturen. I Danmark är föreningstraditionen stark och många har en ’föreningskompetens’, en vana att sitta i styrelser och träffas under 21 Firande av fastemånadens slut inom islam. 56 föreningsformer med stadgar och röstlängder. I denna typ av miljöer kan det vara svårt att ta plats om man inte är van vid formerna. ”Även om förskolan har 90 % svarta barn, eller utländska barn, i styrelsen är föräldrarna 90 % etniska danskar. De har goda intentioner och allt, men med sin kulturella bakgrund och sitt sätt att förstå hela situationen. Jag tror att det skulle vara samma sak i Mjølnerparken. Om det skulle vara 50/50 bland befolkningen, skulle inte styrelsen vara 50/50. Jag är i styrelsen där jag bor för jag vill ha inflytande på vad som händer, och jag vet hur man får inflytande för det danska samhället är föreningsbaserat. Alla vet hur det är att vara i en förening, antingen med sport eller scout eller vad som helst – alla vet det. Om du kommer utifrån med andra föreställningar om hur man får inflytande […] Om du har föreningar som en naturlig bas för det politiska systemet som det danska folket har, då är det såklart naturligt för dig att gå in i den här styrelsen eller lokala föreningen eller vad det nu är, eller förskola. Och om du inte kan förändra sättet som styrelsen fungerar på, då kan du inte förändra sättet folk får inflytande på. Så vad som händer är bara att du flyttar in den vita befolkningen som kommer att ta över.” (intervju 10). Mannen säger att om man ”flyttar in vita personer” med föreningskompetens som lätt kan få företräde i den lokala maktens rum, så spelar det ingen roll att man blandar befolkningen. Även om 90 % av barnen har utlandsfödda föräldrar så är det de etniska och danskfödda danskarna som tar plats i styrelserna. Förskoleläraren tror inte att social mixing är rätt väg att gå, han menar att andra medel måste till för att skapa interaktion och möte mellan folk som har olika förutsättningar i samhället. Man måste förändra formerna för att ta beslut. Leonie Sandercock (2003) ställer sig frågan: ”Hur kan ’vi’ (alla), med alla våra olikheter, känna oss ’hemma’ i de multikulturella och multietniska städerna av det 21a århundradet?” 22 (Sandercock, 2003:1) Hon framhåller att den modernistiska planeringstraditionen genom historien exkluderat majoriteten av alla de olika grupper som lever i en stad. I ”migrationens era” (Sandercock 2003) är det ett problem att det i huvudsak är den dominerande majoritetens normer och värderingar som reproduceras i den urbana planeringen. Frånvaron av minoritetsgrupper inom planeringen är detsamma som en aktiv exkludering av dessa. Hon argumenterar därför för en planering för multipla publiker 23 (Sandercock 2003:73). Minoritetsgrupper har givetvis varit aktiva i utformandet av staden, men dessa berättelser, som hon kallar insurgent stories (ung. ’rebelliska berättelser) får sällan plats i historieböckerna (Sandercock 2003:41-­‐5). Inkluderande kommunikation, berättande och lyssnande är några av hennes förslag för en inkluderande planering. Schoon (2001) menar att social mixing kan göra att ett område lyfts i och med medelklassens förmåga att föra områdets talan. Förskolelärarens berättelse 22 Min översättning från engelskan. 23 Att jämföra med planering för the public interest oftast utgår från majoritetssamhällets normer (Sandercock 2003:73). 57 däremot talar emot de argument för social mixing som går ut på att situationen för ett helt område lyfts när medelklassen flyttar in. Inbyggt i praktiken att föra någons talan ligger en dimension av makt. Davidson (2008) talade om vikten av att anknyta gentrifiering till en diskussion om makt. Juan Velásquez (2001) talar om språk och kulturella attityder som kulturella kompetenser som ”möjliggör både inflytande och förhandlingsläge” eftersom språket utgör nyckeln för kommunikation (Velásquez, J. 2001:15). Situationen i förskolornas styrelser visar hur detta kan ta sig uttryck; majoritetskulturens kulturella kompetenser ger maktfördelar i system som är skapade av majoriteten. Om medelklassen som enligt Schoon (2001) ska ’lyfta’ området, eller den infödda befolkning som är uppvuxen inom en föreningstradition, kan koderna för hur man får inflytande i samhället medan delar av den invandrade befolkningen eller vissa ekonomiska klasser inte har den kunskapen eller vanan -­‐ så betyder det att den vita danska medelklassen får ett företräde för normsättande i maktens lokala domäner. Förskoleläraren menar att de som sitter i styrelsen må ha världens alla goda intentioner, men vilka erfarenheter har och företräder de? Det intresse för att aktivera sig i området som Schoon (2001) talar om att medelklassen har visas det prov på i förskolornas styrelser. Men det aktualiserar också behovet av ett kritiskt förhållningssätt till vem som får inflytande och makt när majoritetskulturen tar plats i minoritetens rum. 5.3.3 Skapar social mixing tillfälle för möten? Byrne (2003) pratade om hur nya rikare invånare skulle ”rub shoulders” med fattigare personer på förskolor eller andra platser i kvarteret. Hur lätt uppstår då möten mellan olika grupper i grannskapet? Flera deltagare upplever att tidsaspekten utgör ett hinder för umgänge mellan boende på Aldersrogade. Kvinnan i Aldersrogade som beskrev att hon tidigare levt ett isolerat liv upplever att det är ”typiskt danskt” att vara ”helt ensamma efter arbetsdagen”. Hon säger att ’danskarna’ kan ses när det är julfest eller styrelsemöte, och att studenterna i området är upptagna och inte har tid att träffas (Intervju 13). Upplevelsen bekräftas av den svenska studenten som bott knappt två år i samma kvarter och som berättar att hon går hemifrån tidigt och kommer hem sent. Mycket mer tid spenderar hon inte i området (Intervju 15). Kvinnan som är uppvuxen i Mjølnerparken påpekar att hon själv som student spenderar lite tid i området och att personer ”från andra klasser” som flyttar in ”känner inte att de vill involvera sig med andra personer” (Intervju 5) (se citat som inleder avsnitt 5.3.1). Jag frågar projektledaren för områdesförnyelsen i Haraldsgadekvarteret som Aldersrogade ingår i om hon tror att försöken att flytta in personer med jobb i kvarteret har förändrat någonting: ”Nej, det är min poäng med att det tar tid. För problemet är att de som flyttar in gör det för att ha någonstans att bo, de flyttar inte in för att vara en del av … ett samhälle […] vi diskuterar det rätt mycket faktiskt, om man kan bli bättre på att välkomna folk och göra dem del av, skynda på processen att bli del av samhället.” (Intervju 3) 58 Återigen finns anledning att ifrågasätta Byrne (2003) och Schoon (2001) angående hur mycket gentrifierare och befintliga boende kommer att umgås. Även bland de som leder ’förnyelseprojekten’ finns insikt om att gentrifierarna inte nödvändigtvis gör sig till en del av platsen på ett aktivt och socialt sätt. En kvinna i 30-­‐årsåldern flyttade med sin familj till en lägenhet en bit ifrån Aldersrogade och bor sedan snart två år tillbaka i det mer välbärgade området Østerbro. Hennes barn går på förskola tillsammans med barn från Aldersrogade. Hon berättar att hennes barn gärna vill leka med några barn som bor där och som är muslimer, men att tidsaspekter och ”kulturskillnader” gör att det inte blir av. ”Jag tror inte bara att det beror på tid, också för att det kanske är lite kulturskillnader… som att jag och min man är ortodoxa kristna, och det är inte samma typ av religion, jag vet inte, det borde inte betyda något men vi måste ändå ta hänsyn till mataspekten. Måste tänka på att de inte äter gris och köttet måste vara halal och sådana saker. Det är som kulturskillnader. Jag tror vi är beredda att göra det, för oss är det ok och vi respekterar den andra religionen också, det är bara det att det kräver lite, bara lite extra ansträngning att göra det [ordna en träff mellan barnen]. Så självklart är det lättare att umgås mellan folk som är… så att man inte behöver tänka så mycket du vet.” (Intervju 9) Att barnen tycker om varandra och att hon och hennes man dessutom tycker att både barnens vänner och deras föräldrar är ’bra folk’ räcker inte för att barnen ska mötas, rädslor och farhågor tar över. Hon konstruerar en form av mentalt hinder. Istället för att till exempel fråga rakt ut om hur de ska göra med maten så skapas det ett problem kring ämnet som hindrar närmare umgänge. Hon förklarar vidare att hon inte har mycket tid, inte hennes man heller. De flyttade för ett år sedan och har fortfarande mycket att ordna med. Och så jobb. Och små barn. Det går inte ihop. Hon orkar inte engagera sig i den typen av organisering. Men gärna i framtiden, när allt är lite lugnare (intervju 9). Berättelsen anknyter till förskoleläraren i Mjølnerparken som talade om att personer från majoritetskulturen måste vara beredda att ’offra’ praktiker på samma sätt som invandrade får göra för att interkulturella möten ska kunna ske. Den här berättelsen från Aldersrogade är ett exempel på när sådan typ av uppoffring skulle vara nödvändig. En man i övre 20-­‐årsåldern har bott med sitt barn i Blågården i sju år. Han berättar att han har ”försökt” att skapa kontakt med sina grannar, både genom sociala projekt i kvarteret och genom att plinga på hos grannar för att låna om socker. Han tycker dock att det är svårt och gör en analys om att danskarnas alkoholkultur försvårar umgänge: ”Det är väldigt svårt eftersom vår [danskarnas] definition av att ha det roligt är så annorlunda. Många danskar, vuxna danskar i alla fall, de går ut och vill ha kul och om det är i ett sammanhang där man träffar folk så, alltid, alltid är alkohol inblandat. Jag tror att det är ett stort hinder.” (Intervju 2) En annan man som migrerade till Danmark på 80-­‐talet och bor ett kvarter från Blågården, hävdar att de unga danska studenterna som flyttar in i bostadsrätterna 59 som omgärdar hyreshusen från 1970-­‐talet framförallt vill festa och inte ”bidrar” till området. Davidson (2008) talade om community displacement, om hur gentrifiering kan få ett kvarter eller ett områdes identitet att förändras, han talade också om att mäta framgången av gentrifiering utifrån hur den svagaste delen av befolkningen hjälpts av det. Lees (2008) talade om att sociala nätverk skapas utifrån gemensamma behov och förutsättningar. Flera av referaten ovan beskriver hur svårt det kan vara för folk att mötas och mannen som berättar om de unga studenterna berättar snarast om en besvikelse och ett problem som han ser att de många festande ungdomarna utgör. Ett kontrasterande exempel till de ovanstående är den äldre kvinnan i Aldersrogade som beskrev sitt kvarter utifrån kvinnogruppen som fört samman många tidigare varit isolerade kvinnor. Den sociala verksamheten som hon berättar om baseras på ett gemensamt behov från kvinnornas sida att träffas och att prata om situationer som de delar. Kvinnan som tidigare pratade om svårigheterna med att ordna att hennes barn leker med några barn som är muslimer, migrerade till Danmark för ett 20-­‐tal år sedan. Hon har erfarenhet av att ha bott i tre av de områden i Köpenhamn som definieras som ”ghetton”. I intervjun tar jag upp hyresreglerna som gör att folk med arbete får förtur i bostadskön och det visar sig att hon känner till reglerna sedan innan, liksom många andra intervjupersoner. Kvinnan förklarar att det var likadant där hon bodde förut: ”Jag känner till folk som faktiskt har skrivit upp sig på de där väntelistorna, de vill bo där eftersom det är centralt, central lokalisering och hyrorna är resonabla så, jag tror folk är intresserade. Och jag tror att det är bra också, att rensa upp, att inte alla problem lever på samma ställe […] Det kan vara svårt för dem att komma ur en negativ spiral. Jag vet inte om det funkar än.”(Intervju 9) Kvinnan tycker att det är bra att ”byta ut” delar av befolkningen eftersom hon tänker sig att det är svårt för folk att ta sig ur missbruk och andra problem om flera personer med liknande förhållanden lever på samma ställe. För att bryta en negativ spiral. Hon ser inte de flexibla uthyresavtalen som en möjlighet för människor från olika grupper att umgås, snarare gör hon själv direkta kopplingar till en gentrifieringsprocess. 5.4 TILLGÅNG TILL RUMMET 5.4.1 Strategier mot diskriminering Mycket kan ligga bakom att man ’känner sig hemma’ på en plats. Kanske handlar det om kännedom om platsen eller att man tillbringat stor del av sin tid där. En annan aspekt kan vara att ”hemma” är en plats där ens identitet inte blir ifrågasatt. Ove Sernhede (2006) menar att det egna bostadsområdet kan få en avgörande betydelse för identitetsskapande för unga personer i stigmatiserade områden som annars inte känner sig ’hemma’ i samhället. I Blågården berättar en man i 20-­‐
60 årsåldern hur han blir betraktad som ”invandrare” både i Turkiet och i Danmark, men kan känna sig hemma i Blågården, där han upplever att hans bakgrund inte spelar någon roll. ”Jag kanske är från Turkiet, men när jag åker till Turkiet är jag invandrare [immigrant] där borta. När jag kommer hit är jag invandrare. Det här [Blågården] är hemma för mig. Det här är min stad… och det är tack vare folket, för jag känner att jag är välkommen i det här området, det här området är som mitt hem, som mitt hemland.” (Intervju 4b) Mannen känner sig välkommen i Blågården. Känslan av att vara ’välkommen’ och att vara ’hemma’ ställs mot känslan av att bli betraktad som ’invandrare’. Att bli ifrågasatt på grund av sitt ursprung kan komplicera upplevelsen av att känna sig hemma i landet man bor i. Sernhede (2006) argumenterar att när man inte känner sig ’hemma’ i det svenska samhället kan platsen man bor på få en ”avgörande identitets-­‐ och trygghetsskapande faktor” (Sernhede 2006:107). Bland de personer Sernhede möter identifierar han ett starkt behov av att uppvärdera den lokala ungdomsgemenskapen. Uppväxtplatsen blir en tillåtande plats. Sernhede (2006) benämner det som ’reservat’ – en plats man är förvisad till, men som samtidigt fungerar som ett ’befriat område’ som ”tillåter andra former av liv än de som är föreskrivna i samhället utanför” (Sernhede 2006:107). ’Hemma’ blir ett ”andningshål” där man slipper möta ett samhälle som annars ser ned på en (Sernhede 2006:107). Fler deltagare med erfarenhet av migration eller av att tillhöra en minoritet uttrycker en känsla av att vara accepterad i vissa rum men inte i andra. Kvinnan som är uppvuxen i Mjølnerparken berättar varför hon tycker om Nørrebro: ”Nørrebro är som ett hippt ställe med olika kulturer som möts och några alternativa livsstilar. Jag tycker om det med Nørrebro, för när jag går runt så har jag sjal [av religiösa skäl] och när jag går ute så är det ingen som tittar ’så där’, och jag känner när jag går i andra områden att folk är lite, de tycker att det är lite konstigt att eh… vara annorlunda.” (Intervju 5) Hela Nørrebro är en stadsdel med en stor andel befolkning med bakgrund i andra länder än Danmark. En man i 30-­‐årsåldern som flyttade till Danmark på 80-­‐talet berättar att det var ett medvetet val från hans sida att bosätta sig i Blågården på Nørrebro. ”Jag valde aktivt att bo i det här området eftersom jag var rädd att bli stoppad av polisen om jag var den enda svarta personen i området. Jag blev aldrig stoppad. Det är positivt.” (Intervju 7) Enligt Ruth Frankenberg (1993) är vithet (whiteness) ”[…] a location of structural advantage, of race privilege” (Frankenberg 1993:1). Dwyer & Jones (2000) skriver om hur vita privilegier ger ökad åtkomst till rummet (Dwyer & Jones 2000:219). En vit kropp i ett vitt majoritetssamhälle blir inte misstänkliggjord på grund av sin hudfärg. De refererar till McIntosh (1997) som synliggör privilegier som hon upplevt som vit. Blir hon stoppad av en trafikpolis när hon kör bil behöver hon inte fundera på huruvida hon blev stoppad på grund av sin hudfärg (Dwyer & Jones 61 2000:216). Minoo Alinia (2006:63) bekräftar de vita privilegierna med en kontrasterande berättelse om sin egen upplevelse av att få sin närvaro ifrågasatt i ”vita rum”. Hon befinner sig i en klädbutik i ”den vita innerstaden” där hon upplever hon att hon blir ifrågasatt och misstänkliggjord. I butiksbiträdets ögon är Alinias hudfärg en markör som reflekterar hennes rumsliga tillhörighet och därmed vilka rum hon får beträda och inte (Alinita 2006:63): ”Den fysiska kroppen utgör på det viset en symbolisk gräns, ett kännetecken, en kod, en representant för en annan rumslig sfär. Varje gång den tänjer på gränserna och beträder andra sfärer blir den genast igenkänd och avvisad som en inkräktare.” (Alinia 2006:63) Enligt henne reproducerar denna typ av ”små, subtila och indirekta handlingar” (Alinia, 2006:63) existerande maktstrukturer, något hon kallar vardagsrasism, och vardagsrasismen bidrar till en rumslig och hierarkisk indelning av samhället. Kvinnan som bor i Mjølnerparken berättar om vad hon anser vara fördelaktigt med Nørrebro. Blandningen av människor från olika länder gör att hon inte sticker ut med sina religiösa symboler. Även fast Alinia (2006) talar om hudfärg, är kopplingen till den religiösa symbolen relevant eftersom den är ett attribut som skiljer sig från de som används av den dominerande majoriteten. På Nørrebro slipper kvinnan bli betraktad som ’konstig’, något som hon annars kan uppleva när hon rör sig i andra delar av staden. Nørrebro konstrueras i berättelsen som en kosmopolitisk stadsdel där det finns utrymme att träda utanför den danska normen utan att för den delen vara ’konstig’. Sernhede (2006) poängterade att känslan av vissa områden som ’befriade’ växer fram ur ett samhälle som annars ser ned på en. Mannen i Blågården menar att om han sticker ut som svart bland en vit befolkning ökar risken att han ska bli misstänkliggjord av polisen. Hans motiv till att bosätta sig i Blågården kan direkt anknytas till det som Dwyer och Jones (2000) refererar till som ett ’vitt privilegium’. Berättelsen betonar hur olika kroppar har olika tillgång till stadsrummet. Att röra sig i rum där man inte blir ifrågasatt för sitt utseende kan användas som en strategi för att undvika diskriminering, ett sätt att hantera en vardag där risken att bli utsatt på grund av man sticker ut från majoritetsnormen, är ständig. En rumslig navigering för att undvika det Alinia (2006) kallar vardagsrasism. Att mångkulturella platser kan vara frigörande i ett samhälle där personer som avviker från den dominerande normen diskrimineras, stöder tanken att rumslig segregation skapar vissa fördelar (Lees 2008), om än kontexten – diskriminering – är nog så problematisk och negativ. En del forskning hävdar att egna preferenser i boendevalet som baseras på ”ras” och etnicitet styr var folk bosätter sig (se t.ex. Clark 2002). Uppfattningen att personer skulle välja att bo i marginaliserade bostadsområden för att ’bo nära sina landsmän’ motsägs av Molina (1997) som menar att denna idé om ’det egna valet’ innebär att man lägger skulden för segregationen på de marginaliserade. Hennes forskning visar att valet av bostadsplats måste ses utifrån redan begränsade valmöjligheter såsom otillräcklig 62 information om bostadsmarknaden, låga inkomster och diskriminerande mekanismer på bostadsmarknaden (Molina 1997). Kvinnan i 40-­‐årsåldern i Aldersrogade upplever att valmöjligheterna är få ”vi får bara bo på ställen där det finns dåligt rykte” (Intervju 13, se 5.3.1 Vilka områden behöver ‘balanseras’? Ensidig fokusering på fattiga områden). En annan kvinna i Aldersrogade talar för Molina (1997) och Clark (2002) samtidigt. Hon berättar först att hon bor i Aldersrogade för att ”jag kunde inte få lägenhet på något annat ställe”, och säger senare att många personer i kvarteret kommer från samma land och att de aktivt söker varandra för att de har något gemensamt (Intervju 8, se 5.3.1 Vilka områden behöver ‘balanseras’? Ensidig fokusering på fattiga områden). Velásquez (2001) studerar föreningar i en svensk kontext som antar ’etniska profiler’ och menar att i dessa får deltagarna chans att finna ”tröst, lycka och samhörighet […] en möjlighet att bli delaktig om än segregerade från resten av samhället.” (Velásquez 2001:42). Den etniska segregationen innehåller flera simultana dimensioner. 5.4.2 Reaktion mot social mixing i ’safe spaces’ Jag frågar den unga ’danska’ kvinnan som är nyinflyttad i Mjølnerparken om hur hon tror att de flexibla hyresavtalen påverkar relationerna i kvarteret och hon berättar om hur hon uppfattar att inflyttningen av vita danskar mottas. ”I Mjølnerparken har det skapat mycket konflikter för det är mycket folk som har vuxit upp där och bott där hela sina liv och plötsligt kommer den här massiva invasionen av vita personer, och jag tror att det har varit del i konflikten också för till exempel alla inbrott och attacker har varit mot vita etniskt danska personer. Ibland har jag blivit kallad ’danska’. Jag tror att det är provocerande för dem att de har haft en typ av ’safe space’ eller område där det inte har funnits massa ’kartofler’ [annat ord för ’danska’ personer]. Jag tror att det har varit dåligt på flera sätt för grannskapet [community] […] För det är många personer som inte har upplevt så mycket bra saker från det danska samhället, så de tycker inte riktigt om ’danskar’. Och det är irriterande ibland att vara någon som ser dansk ut, men jag tycker också att det är rättvist på ett sätt och svårt att reagera mot [den nedlåtande behandlingen på grund av hennes danskhet] för jag tänker ’ok du kan hata mig, jag förstår det för jag har upplevt en massa privilegier som du inte har gjort’.” (Intervju 14a) Kvinnan berättar om konflikter i området som hon upplever som en reaktion på att ’fristaden’ (safe space) ”invaderas” av vita personer. När fristadens grunder rubbas uppstår konflikter mellan vita kroppar med privilegier och diskriminerade kroppar utan. Gentrifierare kan förändra en plats identitet (Davidson 2008). Kvinnans berättelse framstår som ett illustrativt exempel på det som Lund Hansen (2006) kallar för Köpenhamns ”space wars”. Om Lund Hansen i synnerhet talar om ”space wars” som en kapitalistisk kamp för att hitta nya tillfällen och former för ackumulation och profit, så kan Mjølnerparken illustrera en kamp om privilegier utifrån ”ras”. Segregation, menar Ceri Peach (1996) ”reverses the power structure of the outside authority” (Peach 1996:389). Den ’vita invasionen’ hotar de (makt)fördelar som blir tillgängliga för minoriteter på en plats där den dominerande samhällsgruppen är frånvarande. 63 6. DISKUSSION 6.1 REVANCHISTISK ELLER EMANCIPATORISK – TVÅ DISKURSER MED SAMMA RESULTAT? På samma sätt som studien ämnat undersöka invånarnas upplevelser av det egna bostadsområdet och av deras erfarenheter, ses regeringens och kommunens förhållande till bostadsområdena som tecken på hur de upplever verkligheten, snarare än uttryck för hur verkligheten är (Marton 1981). Emancipatory city-­‐
diskursen förespråkar gentrifiering eftersom det tillför staden ’befriande ideal’ och skapar tillfälle för social interaktion (Slater 2004). Politik for udsatte byområder (Teknik og Miljoforvaltningen 2011) kan sägas vara en del av denna diskurs där de utsatta bostadsområdena anses ha potential att bli ”attraktiva” områden, ”rika på mångfald, kultur och kreativitet” – om boendesammansättningen är ”varierad”. Lees (2003:613) framhåller att det finns en utbredd tanke om att medelklassen är nödvändig för att innerstaden ska utvecklas till ”more diverse, interesting and economically, vibrant places”. Att Lees (2003) talar om innerstäderna är relaterat till den USA-­‐amerikanska kontexten där den mer välbärgade befolkningen ofta bor i stadens förorter. Den USA-­‐amerikanska kontexten är inte möjlig att direkt översätta till en skandinavisk kontext, eftersom de urbana processerna ser olika ut. Balanseringen av boendesammansättningen i Danmark anses mycket riktigt avgörande för att skapa attraktiva områden, mångfald, kultur och kreativitet. Detta villkorande leder vidare till revanchist city-­‐diskursen. I Ghettoen tilbage til samfundet – et opgør med prallelsamfund i Danmark är balanseringen av boendesammansättningen avgörande för en ”uppgörelse med parallellsamhällen”. Begreppet revanchism är sprunget ur revenge, hämnd (Slater 2004). ’Hämnd’ är en bestraffande handling som någon åsamkas för att ge upprättelse för någon typ av skada (Nationalencyklopedin 2012). Själva titeln till dokumentet har synnerligen revanchistiskt vokabulär. ”Ghetton” ska tillbaka till samhället, samhället ska återta kontrollen över områden som anses förlorade i förhållande till danska värden, här identifieras den skada som har skett och som skapar behovet av ’hämnd’; det finns platser i Danmark där majoritetskulturen inte tycks vara den som dominerar. Genom att ta tillbaka ”ghettona” genomför regeringen en uppgörelse med parallellsamhällen. Retoriken har tonats ned i senare dokument och flera av de insatser som görs i utsatta områden förespråkar mjukare värden och använder metoder som till exempel läxläsningshjälp för att underlätta studier och höja utbildningsnivån. Faktum kvarstår dock att det tycks finnas en rädsla för kulturer eller samhällen som avviker från majoritetens och som speglas i de danska dokumenten. Massey & Denton (1993), Lees (2003) och Slater (2006) menar alla att stadsförnyelseprojekt som går under namn som ger positiva associationer ofta döljer exkluderande processer med problematiska konsekvenser relaterade till bortträngning, men även till andra typer av komplexa processer. Den här uppsatsen har kommit i 64 kontakt med några av dessa ’andra typer av komplexa processer’. Jag återkommer till dessa lite senare i diskussionen. 6.1.1 Problem med problemformuleringen Skifter Andersen (2010) berättar om hur regeringens immigrationspolitik har motverkat integrationspolitiken mellan 2001 och 2011. I sina försök att göra invandring till Danmark så oattraktivt som möjligt, främst för gruppen flyktingar, har regeringen försämrat möjligheter för flyktingar att etablera sig på arbetsmarknaden. Regeringen har därmed stor delaktighet i den höga arbetslösheten bland personer med flyktingbakgrund varav de flesta kommer från länder utanför Europa (Skifter Andersen 2010:93) och som utgör en stor del av invånarna i ghettodefinierade områden. På så sätt kan dessa två indikatorer tänkas gå hand i hand i flera fall. Att invandrade utan anknytning till arbetsmarknaden räknas till ”resurssvaga” blir en cynisk slutsats från regeringens sida när denna själv varit högst delaktig i att skapa förutsättningar för detta. ”Resurssvaga” personer bör inte ses som att de är inneboende svagare, utan snarare att de blir det i ett samhälle där de diskrimineras och inte släpps fram eftersom det förhindras av strukturella orsaker. Ett samhälle kan skapa svagare grupper, på liknande sätt som den kan konstruera rum (Lindón 2007) och ”raser” (Frankenberg 1993; Molina 1997; Dwyer & Jones 2000). Det finns således starka orsaker till att ifrågasätta den problemformulering som leder arbetet för insatserna i ”ghetton”. I Tabell 6.1 har jag gjort två kolumner som utgår från ”ghetto”/”parallellsamhälle” och ’balanserat område’ som jag bedömer som dess motsats utifrån regeringens retorik. Tabell 6.1. Uppdelning i dikotomiförhållanden mellan värdena ’balans’ och ’problematik’ samt de indikatorer som kopplas till respektive grupp. Tabellen visar vilka värden och indikatorer som kopplas till ’resursstark’ respektive ’resurssvag’. Ghetto/ Parallellsamhälle Arbetslös, ej student Dömd för brott Icke-­‐västlig Balanserat område Arbetande, student Ej dömd för brott Västlig Invandrare och efterkommande Infödd och barn till infödda Resurssvag Resursstark Problematisk Oproblematisk Ett parallellsamhälle som Regeringen (2010) menar att ett ”ghetto” är, befolkas av personer som är arbetslösa, ej studerande, dömda för brott och har icke-­‐västlig bakgrund, i en viss utsträckning. Regeringen vill att ”resursstarka” personer ska flytta in till områdena. Personer som kan ha epitetet ”resursstark” är framförallt personer som arbetar eller studerar. En tolkning att en person som till exempel är arbetslös men föreningsaktiv skulle vara ’resursstark’ finns det inte utrymme för. Huruvida bostadsbolagen när de bedömer vilka personer som är önskade, även ser 65 till faktorn ”kriminellt dömd” är oklart. Om motsatserna till arbetslös och kriminell är arbetande och ej kriminell, så är rimligtvis ’västlig’ motsatsen till ”icke-­‐västlig”. Den sista raden i tabellen sammanfattar de indikatorer som följer ”ghetto”/”parallellsamhälle” respektive ”balanserat område”. Ett ”ghetto” eller ”parallellsamhälle” är synnerligen problematiskt medan ett ”balanserat område” framställs som oproblematiskt. De två första indikatorerna under rubriken i Tabell 6.1 kan ses som situationer. En arbetslös person kan få ett arbete. Med kriminellt dömd är det visserligen annorlunda eftersom domen alltid finns kvar. Däremot är det möjligt att sluta med aktiviteter som samhället bedömer som kriminella. För en ”icke-­‐västlig” person däremot är det inte möjligt att kliva ur ghettoindikatorn ”icke-­‐västlig”, så länge indikatorn inte ändras. En person kan inte ändra på sin födelseplats, än mindre på sina föräldrars födelseplats – ”efterkommande” syftar på barn till ”icke-­‐västlig”. På så sätt konstruerar regeringen personer med ”icke-­‐västlig” bakgrund som inneboende problematiska, de kan omöjligen göra sig av med epitetet ”icke-­‐
västlig”/problematisk eftersom det utifrån diskursen skapades i själva födelsemomentet. Ett par av intervjupersonerna uttrycker att de vill, eller tycker det är bra att ’danskar’ flyttar in, så att ”det blir mer balanserat”. Denna koppling, gjord av kvinnor som själva har ”icke-­‐västlig” bakgrund eller har invandrat till Danmark kan indikera att bilden av ’dansken’ som oproblematisk och ’resursstark’ i sig anammats. Som Lindón (2007) var inne på kring platsen som en produkt och producent av det sociala, speglas det även i kvinnornas självbild, för att inte tala om mediedebatten. Det enda som kan ändra på synen på personer med ”icke-­‐västlig” bakgrund som inneboende problematiska personer utifrån regeringsdiskursen, är regeringen själv. Även om Teknik og Miljoforvaltningen (2011) inte använder samma stigmatiserande retorik i Politik for udsatte byområder så använder de samma problemformulering med utgångspunkt i de tre ghettokriterierna. En ”icke-­‐
västerlänning” kan inte bli mindre ”icke-­‐västerlänning” så länge definitionen utgår från födelseplats. Eftersom regeringen strävar efter att minska antalet ”ghetton” till 2016 och halvera antalet till 2020 (Socialministeriet 2011:2) blir den enda möjliga lösningen för att minska värdet på indikatorn ”icke-­‐västliga invandrare och deras efterkommande” att andelen boende som omfattas av det kriteriet flyttar. Det finns också anledning att ställa sig frågan om hur länge regeringen avser att en person är ”invandrare”. Jag har markerat denna reflektion genom hela uppsatsen genom att i mina egna formuleringar använda ’invandrade’ istället för ”invandrare”, som har skrivits inom citationstecken. Skillnaden framställer invandring antingen som en tidsbaserad händelse som är anknuten till förflyttningen från ett land till ett annat, eller som en fixerad status som är oföränderlig i förhållande till landet man flyttat till och som alltid indikerar en avsaknad av koppling till inflyttningslandet (jmf t.ex Ericsson, Molina & Ristilammi 2000:22). Begreppet invandrad refererar istället till en erfarenhet som inte behöver ses som synonym med att personen i sig är problematisk på det sätt som den danska politiken för social mixing utgår från. I och med termen 66 ”efterkommande” blir även barn till invandrade en grupp som blir betraktad som inneboende problematisk. Det förs således en specifik landsomfattande bostadspolitik på grundval av infödda danskars föräldrars födelseplats. Målet att ”icke-­‐västliga invandrare och deras efterkommande” i framtiden inte ska bo i anslutning till varandra i lik hög grad som idag, tycks svårt att uppnå om befolkningsökning tas i beaktande. ”Efterkommande” kommer troligen att bli en allt större grupp. I hur många generationer är man ”invandrare” och i hur många generationer ska man undvika att folk med migrationserfarenhet bor nära varandra? Insatserna innebär inte bara social mixing, eller förflyttning, genom ’balansering av boendesammansättningen’, Köpenhamns kommun arbetar också med insatser som läxläsning, jobcenter mm (Teknik og Miljoforaltningen 2011) I det här läget behöver man dock ställa frågan – vad vill kommun och regering förbättra med social mixingpolitiken? Är det a) att stärka individer i de positioner som de befinner sig i idag för att på så sätt stärka välfärden, eller är det b) att förbättra områdets rykte genom att byta ut en befolkning som idag gör att det definieras som ghetto? Ett starkt argument emot att det är alternativ a som eftersträvas är att kriteriet om utländsk härkomst inte är en situation som kan ’förbättras’. 6.1.2 Medelklassen breder ut sig och ’danska normer’ tar plats i bostadspolitiken Hur påverkar politiken för social mixing tillgången till rummet? Vem får tillgång till rummet och vem stängs ute? Över 250 bostadsavdelningar har delgivit att andelen boende utan anknytning till arbetsmarknaden och/eller andelen resurssvaga sänkts (Ellerbæk & Høst 2012:143) samtidigt som 96 % svarar att uthyrningsavtalen medverkar till att höja andelen med anknytning till arbetsmarknaden (Ellerbæk & Høst 2012:233) och 71 % rapporterar att det i någon eller hög grad blivit svårare att skaffa bostad till socialt utsatta invånare och invånare med akuta behov (Ellerbæk & Høst 2012:235). Det är i de mest utsatta bostadsområdena, ”ghetton”, som dessa effekter märks oftast (Ellerbæk & Høst 2012:146). Ellerbæk och Høst (2012) har gjort en omfattande utvärdering som visar att personer i arbete, i större grad än tidigare, har lättare att få tillgång till bostad i den allmännyttiga bostadssektorn samtidigt som andelen ”resurssvaga” i samma sektor minskas och det blir svårare att hitta bostad till personer som är socialt utsatta och i akut behov av bostad. Gutzon Larsen och Lund Hansen (2008) visade hur ’lyftet’ av Vesterbro resulterat i en gentrifiering där en stor del av befolkningen hade flyttat på grund av ökade boendekostnader. Den process som pågår i Köpenhamn med uthyrningsavtal för en balanserad boendesammansättning, visar i dagsläget att befolkningen kan bytas ut utan att redskap som höjda hyror behöver tillämpas. Vad politiken för social mixing således gör är att ytterligare begränsa tillgången till stadsrummet för personer som redan har begränsad tillgång till bostadsmarknaden, till gagn för medelklassen som får mer plats i staden. Medelklassen får företräde till stadsrummet i egenskap av att vara just medelklass. 67 Förutom avsikten att balansera boendesammansättningen genom införandet av ”resursstarka” personer till ”ghetton” var regeringen också rädd för att ”danska värden” inte ”har fullt fäste” vilket de ställer mot att invandrade har en stark anknytning till andra länder än Danmark. Ellerbæk och Høst (2012:25) uttrycker att social mixing antas bidra till att ”stärka utvecklingen av normer och värden” i områden som domineras av ”resurssvaga”. Politiken för social mixing låter ofta som ett uttryck för en diskurs och ett samhällsklimat som är rädda för kulturella förändringar av stadsbilden och av det danska levnadssättet. Vad är det egentligen som oroar med ”ghetton”? Är det den sociala situationen i områdena med utgångspunkt i att de boende ska ha ett bra liv, eller är det förändringen av det kulturellt homogena danska samhället? Koefoed och Simonsen (2007) belyser sambandet mellan att en pågående diskussion om ’den danska identiten’ och kulturen länkas till frågor om acceptans av invandrade. Regeringen avslöjar en statisk syn på nationella identiteter, det finns inte utrymme att vara både ’dansk’ och något annat samtidigt. Man kan inte både ha en stark anknytning till ett annat land eller kultur och samtidigt dela ’danska värden’, vad nu det kan vara. Regeringsdiskursen kring ”ghetton” är ett exempel på det som Koefoed och Simonsen (2007) framhåller; att nationalistiska och kulturrasistiska trender fått stort inflytande på politiken och inte minst på bostadspolitiken. Wren (2001) menar att det i Danmark funnits en självuppfattning om ett kulturellt homogent land, nu märks en rädsla för att ”för många” invandrade (icke-­‐västliga) ska leva inom räckhåll för varandra och skapa platser som inte domineras av den danska kulturen, utveckla kulturer som avviker från den danska normen. ”Ghettona” representerar en ”icke-­‐danskhet” (jmf Ericsson, Ristilammi & Molina 2000:19). Det är förvisso uttalat att ingen får diskrimineras på grund av etnicitet (Socialministeriet 2006:19) men hur kan detta garanteras i en revanchistisk diskurs som har återtagande (från ”icke-­‐
danskheten”) och uppgörelse med parallellsamfund som målsättning? När etnicitet är en tydlig utgångspunkt för vad som är ett ghetto och en bostadsavdelning vill bli av med beteckningen ”ghetto” så blir en logisk utveckling att göra sig av inte bara med arbetslösa och kriminellt dömda, utan också med invandrade. 6.2 SOCIAL MIXING OCH KOMPLEXITET -­‐ UR DE BOENDES PERSPEKTIV Uppsatsens syfte är att undersöka social mixing utifrån de boendes perspektiv. Det har gjorts med hjälp av intervjuer med boende om deras egna upplevelser av sina bostadsområden. De boendes upplevelser har diskuterats utförligt i kapitel 5. Den problematik som intervjupersonerna kommit i kontakt med har på ett eller annat sätt kontrasterats med de boendes idéer kring egna alternativ. I detta avsnitt belyses vad som anses problematiskt och de alternativ som jag identifierat att intervjupersonerna kommit med. 68 6.2.1 Möten och alternativ Någonstans, alldeles i början av resonemanget kring social mixing som policyidé, ligger en tanke om möten. Välfärd och medelklassförmåner, goda värden och tillgänglighet till bra skola och omsorg, arbetstillfällen, dessa ska på något sätt ’smitta av sig’ eller helt enkelt överföras från de bättre bemedlade till de sämre (Schoon 2001; Byrne 2003; Lees 2008; Holmqvist & Bergsten 2009; Freeman 2006; Ellerbæk & Høst 2012). Rimligtvis måste denna överföring ske genom någon typ av möten i bostadsområdena. Flera intervjupersoner har poängterat att de vill möta människor av andra nationella bakgrunder än de själva. De tycker att det är viktigt. Flera gör det också redan i dagsläget, men många påtalar att det saknas former för möten. Även fast man bor i samma område eller har barn på samma förskola betyder det inte att man träffas över ’gränser’. Flera forskare är dock kritiska till hur pass mycket umgänge som verkligen uppstår mellan olika grupper till följd av social mixing (Lees 2008). Flera intervjupersoner i denna uppsats bekräftar kritiken när de berättar om svårigheter med att umgås med personer från andra grupper i bostadsområdena, om nyinflyttades avsaknad av intresse för att skapa kontakter i kvarteret eller om en generell uppfattning om att man inte umgås särskilt mycket med sina grannar överlag, och om en bristande interkulturell kommunikation. Detta kan jämföras med kvinnan på Aldersrogade som ingår i ett nätverk av kvinnor som träffas för att umgås och diskutera gemensamma erfarenheter, vilket enligt henne har brutit en social isolering för många. Lees (2008) talade om sociala nätverk som uppstår bland människor med liknande behov och förutsättningar. Hur skulle ett sådant nätverk fungera om de kvinnor som är med i kvarterets nätverk bodde på platser där grannarna i området hade helt andra behov och erfarenheter? I den bästa av världar skulle kvinnor med olika erfarenheter kunna förenas i ett gemensamt socialt nätverk, men i en mer cynisk tolkning av världen skulle nätverket kanske inte uppstå just på grund av att det gemensamma behovet saknas. Intervjudeltagarna efterfrågar alternativa mötesformer, liksom även projektledaren för Haraldsgadekvarterets områdesförnyelse gör. Alkohol är en barriär för möten med människor som inte värdesätter alkohol på samma sätt som majoriteten i en majoritetskultur där berusningsdrycker är ett ständigt inslag. Förutom att flera personer påtalar bristen på tid så påtalar projektledaren att tid inte är det enda som krävs – alla är helt enkelt inte intresserade av att vara delaktiga i sitt bostadsområde eller att interagera med personerna som bor där. Dessutom, som i fallet med kvinnan på Aldersrogade som tycker att det är problematiskt att umgås med personer som har muslimsk tro (och barn), reser fördomar barriärer. Det är intressant att denna berättelse kring fördomar kommer upp i ett sammanhang som är kopplat till förskola, eftersom en förskolelärare påpekar just denna problematik. 69 6.2.2 Makt och alternativ Schoon (2001) framför som argument för social mixing att medelklassen är bra på att föra sitt bostadsområdes talan. Med denna kompetens kommer också risken att ta över makten från de som inte tillhör medelklassen eller från dem som inte har den kulturella kompetens som krävs (Velásquez 2001). Förskoleläraren lyfte fram ett tydligt exempel på dessa mekanismer i sin beskrivning av hur förskolornas styrelser kan tas över av ”etniska danskar” för att dessa är vana vid de dominerande beslutsformer som råder i det föreningsbaserade landet Danmark. Att medelklassen skulle tillföra kvaliteter som tolerans och mångfald (Hedin 2010) á la emancipatory city-­‐diskursen kan med hjälp av förskolelärarens berättelse ifrågasättas eftersom att den snarast innebär motsatsen. Sandercock (2003) menar att majoritetens normer och värderingar reproduceras i den urbana planeringen. Köpenhamns kommun behöver arbeta aktivt med inkluderande former i lokala styrelser för att minoriteter ska kunna ta plats på samma villkor som den föreningserfarna majoriteten eller medelklassen. Förskoleläraren menar att det behövs interkulturell kommunikation, med vilket han avser att de som kommunicerar möts utan att någons kultur har företräde. I relation till kvinnans berättelse från Aldersrogade i avsnittet ovan, pratar förskoleläraren om att majoritetskulturen behöver ’offra’ sina vanor lika mycket som samhällets minoriteter. I relation till förskolornas styrelser krävs det att det utvecklas former för till exempel beslutsfattande inom styrelser där inte majoritetskulturens normer är de bärande. Denna slutsats kan sättas i relation till regeringens revanchistiska retorik om att ”förändra de områden där danska värden inte har fullt fäste” (Regeringen 2010:5) och Lilja och Pemers (2010) beskrivning av idén om att grannskapseffekter i utsatta bostadsområden gör att majoritetens normsystem inte upprätthålls. Sandercock (2003) och förskoleläraren förespråkar skapandet av rum som inte upprätthåller majoritetens normsystem. Den danska regeringen visar sig mycket rädd för detsamma och ett aktivt införande av medelklassen i minoritetsrum utan att ta hänsyn till den komplexitet som här påtalats, kan vara ett sätt att sätta stopp för utveckling av alternativa rum. 6.2.3 Ghettofixering och alternativ Politiken för utsatta bostadsområden i Köpenhamn har just de utsatta bostadsområdena i sitt fokus. Kombinerad uthyrning säger förvisso att en hyresgäst som nekas boende i ett belastat område ska anvisas bostad i ett mindre belastat område, men hela det politiska fokuset tycks vara på de utsatta bostadsområdena. Det framkommer av intervjuerna att boende i stigmatiserade bostadsområden uppfattar att det fokuseras för mycket på dessa och på de som bor där, både i relation till medias uppmärksammande av våldsdåd som: ”inträffar över hela Köpenhamn” (Intervju 5) och i relation till integrationsprojekt: ”de fokuserar mycket på att vi inte integrerar oss […] var är danskarna?” (Intervju 16), dessutom 70 framställs stadens rikaste delar som ”isolerade” (Intervju 15). Resonemangen kan kopplas till det som Lund Hansen (2006) refererar till som Köpenhamns ’space war’. Vilka grupper ska ’spädas ut’ och vilka ska koncentreras? Vilka rum ska förändras och vara utgångspunkt för sociala experiment? Lund Hansen (2006) utgår från en teori om en urban imperialism som ständigt behöver expandera kontrollen över nya områden för att ackumulera tillgångar (Harvey 2006). Utifrån detta perspektiv är fokuseringen på att förändra boendesammansättningen i socialt och ekonomiskt utsatta bostadsområden en självklar konsekvens eftersom dessa rum finns kvar att exproprieras eller ’koloniseras’ av en kapitalistisk ekonomi. Det tredje argumentet Schoon (2001) framför för social mixing är att socio-­‐ekonomiskt blandade områden har bättre ekonomi. I de utsatta bostadsområdena finns, med Harvey och Lund Hansens perspektiv, fortfarande marker i avsaknad av kommersialism att ta över och kapitalisera på. I synnerhet Mjølnerparken och Aldersrogade är sådana platser, i Blågården kan gentrifieringen snarast påstås vara i full gång. Intervjupersonernas berättelser kan ses som en kritik av att det fokuseras för mycket på dem och deras bostadsområden. Istället framkommer förslag om att hela staden och även den danska befolkningen bör vara utgångspunkten om kommun och regering vill arbeta för med blandade bostadsområden, social mixing bör ta plats i medelklassområden. Och regeringen må visserligen tänka på de ”resursstarkas” bidrag till en ”balanserad boendesammansättning” – men experimentet vill de utföra i de ’utsatta’ rummen, inte i de välbärgade. 6.2.4 Ghettosynen och alternativ Molinas (1997; 2006) forskning visar att invandrade bor i stigmatiserade bostadsområden för att de utifrån en diskriminerande bostadsmarknad har få andra alternativ. Detta stöds av min empiri i åtminstone två tydliga fall från Aldersrogade. En kvinna säger att hon inte kunde få lägenhet någon annanstans, en annan säger att ”vi [invandrade] bara får bostad på platser med dåligt rykte” (Intervju 13). Samtidigt kommer fyra andra personer med berättelser som nyanserar Molinas forskning, i förlängningen säger hennes forskning att inga invandrade egentligen vill bo i stigmatiserade bostadsområden. Även om många invånare kanske bor på en mångkulturell och marginaliserad plats för att de inte haft något annat val, eller blir diskriminerade på bostadsmarknaden, så påtalar empirin i den här uppsatsen att samma platser kan utgöra en befriande miljö för personer som blir just diskriminerade. På liknande sätt som ghettodiskursen gör en analog koppling mellan personer med ”icke-­‐västlig” bakgrund och problem, menar Frankenberg (1993) och Dwyer & Jones (2000) att sociala konstruktioner relaterade till ”ras” har gjort att vita människor har privilegier endast på grund av deras vithet. Homogena, vita rum är problematiska eftersom personer som avviker från normen ofta utsätts för diskriminering i dessa. Alinia (2006) beskriver det som att en kropp som tillhör en synlig minoritet (Malmberg, Andersson & Östh 2012) blir en 71 ”symbolisk gräns, ett kännetecken, en kod, en representant för en annan rumslig sfär.” (Alinia 2006:63) Två män som bor i Blågården och två kvinnor som bor i Mjølnerparken beskriver sina bostadsområden som rum som är befriande för en minoritetsbefolkning24 eftersom mångkulturella platser ger dem möjlighet att vara sig själva utan att bli ifrågasatta. Personer som blir ifrågasatta eller misstänkliggjorda på grund av sin blotta närvaro i ’den vita innerstaden’ (Alinia 2006) kan därmed tillskriva värden och betydelser till en plats (Lindón 2007:6) som markant skiljer sig från de värden och betydelser som ghettodiskursen tillskriver samma platser. Intervjupersonerna berättar hur ett område som ses som problematiskt av myndigheterna på grund av sin sociala sammansättning, kan vara ett tillåtande rum just på grund av detsamma. Mångkulturella platser bör inte ses som problematiska på slentrian, utan bör också betraktas utifrån sina tillåtande kvaliteter. Om Nørrebro är ett tillåtande rum för personer som i andra delar av staden kan bli ifrågasatta på grund av sin mörka hudfärg eller religiösa attribut, betyder det att dessa andra delar av staden är otillåtande rum. I de otillåtande rummen har de vita danskarna företräde och makten över normen. Iakttagelsen ger stöd till det kvinnan på Aldersrogade förespråkade, att danskhomogena rum behöver öppnas upp och bli tillgängliga för invandrade. På så sätt kan risken minska för minoriteter att bli diskriminerade i stadens nuvarande danskdominerade delar. 24 Den ena kvinnan inkluderar hela Nørrebro i sin betraktelse. Detta beskrivs i avsnitt 5.4.1. 72 7. SLUTSATSER Uppsatsen har undersökt boendes upplevelser av social mixing i tre bostadsområden mot bakgrund av en bostadspolitk som avser att ”skapa en bättre balans i boendesammansättningen”. Intervjupersonernas berättelser -­‐ studiens empiri -­‐ har diskuterats med hjälp av tidigare forskning om social mixing. Intervjupersonerna har berättat om upplevelser som visar att social mixing kan ha synnerligen komplex inverkan på ett bostadsområde. En kvinna i Mjølnerparken problematiserar vad hon uppfattar som en ”massiv invasion av vita människor” i vad hon ser som ett ”safe space” (Intervju 14a) för invandrade minoriteter. Hon berättar också om självupplevda konflikter som hon upplever som en reaktion på att rummet förändras i och med hyresreglerna som ska ’balansera boendesammansättningen’. Den kritiska gentrifieringsforskningen problematiserar olika aspekter av att byta ut vissa befolkningsgrupper för att ersätta med andra, när det sker på de svagare gruppernas bekostnad. Kvinnans skildring av vad som sker i Mjølnerparken är ett tecken på en konflikt som uppstår på grund av att de boende upplevs att befolkningen byts ut. Utredningen av hyresavtalens effekter på boendesammansättningen berättar att tendensen går mot en ökning av hyresgäster som har anknytning till arbetsmarknaden samtidigt som andelen ”resurssvaga” i samma sektor sänks. En viktig slutsats som utredningen kommer fram till är att det också blir svårare att hitta bostad till personer som är socialt utsatta och i akut behov av bostad, trots att de ska anvisas bostad på en annan plats. Det här kan tala för att boendesammansättningen håller på att ’balanseras’, men det talar också för att den håller på att bytas ut och för att samhällets mest marginaliserade invånare får det svårare på bostadsmarknaden när tillgången till stadsrummet begränsas för denna grupp. I Köpenhamn förs en urban politik som med hjälp av forskning kring gentrifiering kan kopplas till internationella tendenser inom en global ekonomi som konkurrerar enligt kapitalistiska principer. I denna konkurrens märks kampen om rummet (Harvey 2006; Lund Hansen 2006) av på olika sätt. Strävan efter en perfekt ’balans’ i boendemiljön resulterar i att ’resurssvaga’ personer som enligt målen för den allmänna bostadssektorn var de som sektorn i första hand var avsedd för, framställs i den offentliga diskursen som bostadsbolagens mest oönskade population. Istället bereds plats för den ’resursstarka’ medelklassen genom att göra bostadsköerna mer tillgängliga för ”folk med arbete” och mindre tillgängliga för folk som är beroende av statlig hjälp. Simultant pågår insatser som syftar till att förbättra situationen för personerna på plats, men dessa insatser riskerar att kompletteras med att befolkningen succesivt byts ut. Diskursen om ”resurssvaga” personer utifrån socioekonomisk situation pågår samtidigt som en kulturrasistisk diskurs om ”icke-­‐västliga invandrare och deras 73 efterkommande” konstruerar invandrade från vissa delar av världen som vandrande problemfaktorer. En ”för stor” andel invandrade av ”icke-­‐västlig” härkomst i ett och samma kvarter ses som problematisk och utgör en av tre indikatorer i ghettodefinitionen. De andra två är arbetslöshet och kriminalitet. I Danmark sammanfaller arbetslöshetsstatistiken kring arbetslöshet och nationellt ursprung i större grad än i andra länder. Eftersom personer som migrerat från länder utanför Europa och Nordamerika i högre grad är arbetslösa än ’danskar’, innebär det att ett utbyte av befolkningen på grundval av socioekonomi med stor sannolikhet innebär att den invandrade befolkningen byts ut. De flexibla hyresavtalen som motiveras med att ”skapa bättre balans i boendesammansättningen” utgör således en bostadspolitik som enligt vissa fungerar för att ”minska koncentration av fattigdom”. Sett ur sin internationella kontext kan denna metod för urban förändring istället ses som ett uttryck för en kamp om rummet där samhällets marginaliserade trängs bort med lagliga metoder från stadens attraktiva kärna. Bostadspolitiken visar samtidigt på en rädsla för att det i vissa områden ska utvecklas normer som är alternativa till majoritetssamhällets. Rebelliska berättelser (Sandercock 2003) som framkommit under det empiriska arbetet visar alternativa förhållningssätt till staden och problematiserar social mixing som urban utvecklingsstrategi. Bland intervjupersonerna efterfrågas alternativa strategier mot segregation. Stadens ’rika’ områden lyfts fram som ’isolerade’ liksom även i vissa fall ’danskarna’. Det efterfrågas ’integration’ från ’danskarnas’ sida samt tillgång till dansksdominerande områden och alternativ till traditionella beslutsprocesser där den föreningserfarna medelklassen ofta har försprång. Interkulturell kommunikation läggs fram som ett alternativ där alla kulturer ska få samma plats och ställning i diskussioner och prioriteringsordningar. Om planerare och beslutsfattare inkorporerar rebelliska berättelser i planeringsprocessen skulle nya dimensioner kunna ges till social mixing där inte endast stadens marginaliserade tvingas stå som ansvariga för den segregerade staden. I uppsatsen har iakttagelsen gjorts att en del invånare upplever stigmatiserade bostadsområden som ’fristäder’. I dessa fristäder är det möjligt att avvika från den kristna vita danska normen utan att bli ifrågasatt eller diskriminerad på grundval av religion, hudfärg eller snäva föreställningar om nationella identiteter 25 . Upplevelsen av att trivas där man bor, eller att aktivt ha valt att bo i området, görs mot bakgrund av den höga andelen invånare med migrationserfarenhet från andra (”icke-­‐västliga”) länder. Argumentationen nyanserar Irene Molinas (1997; 2006) kritik av att ’det egna valet’ skulle ligga till grund för etnisk boendesegregation. Jag argumenterar inte för att egna, etniska preferenser ligger till grund för etnisk 25 Jag har inte delgivits specifika exempel på diskriminering av personer i de bostadsområden som varit mitt fältområde, dock har jag fått höra att vissa nationella/etniska grupper står längst ned på ”den hierarkiska skalan”. Jag argumenterar inte för att dessa rum skulle vara fria från fördomar. Resonemanget grundas i de upplevelser av diskriminering som utgår från de kristna vita danska majoritetsnormerna. 74 boendesegregation, men mina resultat nyanserar Molinas på så sätt att de talar för att när etniskt segregerade rum har uppstått kan dessa vara diskriminerande (för minoritetspersoner som beträder vita majoritetsrum i linje med argumentationen som förs av Alinia [2006]), likväl som frigörande (för minoritetspersoner som beträder rum där samhällsminoriteter befinner sig i majoritet). Att ’välja’ att bo eller röra sig i rum som befolkas av samhällets etniska minoriteter kan ur det perspektivet vara en strategi för att undkomma diskriminering. 75 REFERENSER, BILAGOR, APPENDIX INTERVJUER Intervju 1. Man 60+ år, Blågårdsplads. 17 februari 2012. 21 minuter. Engelska. Intervju 2. Man 20+ år, Blågårdsplads. 17 februari 2012. 35 minuter. engelska. Intervju 4a. Kvinna 30+ år, Blågårdsplads. 17 februari 2012. 26 minuter. Engelska. Intervju 4b. Man 20+ år, Blågårdsplads. 17 februari 2012. 26 minuter. Engelska. Intervju 5. Kvinna 20-­‐ år, Mjølnerparken. 17 februari 2012. 32 minuter. Engelska. Intervju 6. Man 40+ år, Blågårdsplads. 18 februari 2012. 21 minuter. Engelska. Intervju 7. Man 30+ år, Blågårdsplads. 19 februari 2012. 1 timme och 13 minuter. Engelska. Intervju 8. Kvinna 20+ år, Aldersrogade. 19 februari 2012. 27 minuter. Danska/svenska. Intervju 9. Kvinna 30+ år, Aldersrogade. 20 februari 2012. 26 minuter. Engelska. Intervju 10. Man. 20+ Förskolepedagog, Mjølnerparken. 21 februari 2012. 21 minuter. Engelska. Intervju 11. Kvinna 20+ år, Aldersrogade. 21 februari 2012. Endast anteckningar. Ca 20 minuter. Danska/svenska. Intervju 12. Man 20+, Aldersrogade. 22 februari 2012. 19 minuter. Spanska. Intervju 13. Kvinna 40+, Aldersrogade. 27 februari 2012. 38 minuter. Danska/svenska. Intervju 14a. Kvinna 20+, Mjølnerparken. 28 februari 2012. 42 minuter. Engelska. Intervju 14b. Man 20+, Blågården. 28 februari 2012. 42 minuter. Danska/svenska/engelska. Intervju 15. Kvinna 20+ år. Aldersrogade. 28 februari 2012. 21 minuter. Svenska. KOMPLETTERANDE INTERVJUER Intervju 3. Kvinna Projektchef Områdelseförnyelse Haraldsgadekvarteret. (Aldersrogade) 17 februari 2012. 52 minuter. Danska/svenska, dock mestadels engelska. 76 REFERENSER Alinia, M. (2006) Invandraren, ”förorten” och maktens rumsliga förankring Berättelser om vardagsrasism i Kamali, M. (red.) Den segregerande integrationen Om social sammanhållning och dess hinder Statens Offentliga Utredningar SOU 2006:73. Stockholm. Atkinson, R. (2008) Commentary: Gentrifiacation, segregation and the vocabulary of affluent residential choice Urban Studies Vol. 45 s. 2626-­‐2636. Bailey, A. C. (1996) A guide to field research Pine Forge Press, SAGE. Thousand Oaks. Brubakers, R. (1992) Citizenship and nationhood in France and Germany, Harvard University Press. Cambridge. Byrne, J. P. (2003) Two cheers for gentrification Howard Law Journal Vol. 46:3 s. 405-­‐432. Carlgren, A. & Wegraeus, E. (2002) Förord i Ericsson, U., Molina, I. & Ristilammi, P-­‐M. (2000) Miljonprogram och media. Föreställningar om människor och förorter Integrationsverket & Riksantikvarieämbetet. Chowder, K. (2004) The other Copenhagen The New York Times 2004.08.08 Clark, W.A.V. (2002) Ethnic Preferences and Ethnic Perceptions in Multi-­‐Ethnic Settings Urban Geography Vol. 23 s. 237-­‐256. Dahlgren, L. O. & Johansson, K. (2009) Fenomenografi i Fejes, A. & Thornberg, R. (2009) Handbok i kvalitativ analys Liber AB. Stockholm. s. 122-­‐135. Davidson, M. (2008) Spoiled mixture: Where does state-­‐led 'positive' gentrification end? Urban Studies Vol. 45 s. 2385-­‐2405. Dwyer, O.J. & Jones III, J.P. (2000) White socio-­‐spatial epistemology Social & Cultural Geography 1:2 s. 209-­‐222. Ellerbæk, L. S. & Høst, A. (2012) Udlejningsredskaber i almene boligområder -­‐En analyse af brugen og effekterne af udlejningsredskaber i almene boligområder SFI – Det Nationale Forskningscenter for Velfærd. Köpenhamn. Ericsson, U., Molina, I. & Ristilammi, P-­‐M. (2000) Plats Järvafältet i Ericsson, U., Molina, I. & Ristilammi, P-­‐M. (2000) Miljonprogram och media. Föreställningar om människor och förorter Integrationsverket & Riksantikvarieämbetet. s. 14-­‐23. Frankenberg, R. (1993) White women, race matters the social construction of whiteness University of Minnesota Press. Minneapolis. Fraser, J. C. (2004) Beyond gentrification: Mobilizing communities and claiming space Urban Geography Vol. 25:5 s. 437–457. Freeman, L. (2006) There Goes the ’Hood: Views of Gentrification from the Ground Up Temple University Press. Philadelphia. 77 Freidenberg, J. (1998) The social construction and reconstruction of the other: Fieldwork in El Barrio Anthropological Quarterly Vol. 71:4 s. 169-­‐185. Gumuchian, H. (1991) Répresentations et amenagément du territoire Economica. Paris. Gutzon Larsen, H. & Lund Hansen, A. (2008) Gentrification -­‐ Gentle or Traumatic? Urban Renewal Policies and Socioeconomic Transformations in Copenhagen Urban Studies Vol. 45:12 s. 2429-­‐2448. Hackworth, J. (2002) Post-­‐recession gentrification in New York City Urban Affairs Review Vol. 37 s. 815–843. Harvey, D. (2006) Neo-­‐liberalism as Creative Destruction Geografiska Annaler Series B: Human Geography Vol. 88:2 s.145–158. Hermerén, G. (2011) God forskningssed Vetenskapsrådets rapportserie 1:2011. Vetenskapsrådet. Stockholm. Holmqvist, E. & Bergsten, Z. (2009) Swedish social mix policy: a general policy without an explicit ethnic focus Journal of Housing and the Built Environment Vol. 24:4. S. 477-­‐490. Jackson, P. & Russell, P. (2009) Life History Interviewing i DeLyser, D., Herbert, S., Aitken, S., Crang, M., and McDowell. L., (2009) The SAGE Handbook of Qualitative Geography SAGE. Thousand Oaks s. 172-­‐93 SAGE Reference Online. Kartdata ®2012 Google Nørrebro, Köpenhamn, Danmark http://maps.google.com/ (hämtat maj 2012) Kings, L. (2011) Till det lokalas försvar – Civilsamhället i den urbana periferin Avhandling. Stockholms universitet. Arkiv förlag. Lund. Københavns Kommune (2010) Kommunplanestrategi Københavns Kommune. Københavns Kommune (2012) Orientering fra Statistik 15 maj 2012 Københavns Kommune. Koefoed, L. & Simonsen, K. (2007) The price of goodness: Everyday nationalist narratives in Denmark Antipode Vol. 39:2 s. 310-­‐330. Krueger, R. A. (1988) Focus groups: A practical guide for applied research SAGE. Thousand Oaks. Lees, L. (2000) A reappraisal of gentrification: towards a ‘geography of gentrification’ Progress in Human Geography. Vol. 24, s. 389–408. Lees, L. (2003) The ambivalence of diversity and the politics of urban renaissance: the case of youth in downtown Portland, Maine International Journal of Urban and Regional Research Vol. 27:3 s. 613–634. Lees, L. (2008) Gentrification and social mixing: Towards an inclusive urban renaissance? Urban Studies Vol. 45:12 s. 2449-­‐2470. 78 Lilja, E. & Pemer, M. (2010) Boendesegregation – orsaker och mekanismer: En genomgång av aktuell forskning Bilaga 1 till rapporten Socialt hållbar stadsutveckling – en kunskapsöversikt (Boverket 2010) Boverket. Lindón, A. (2007) El constructivismo geográfico y las aproximaciones cualitativas Revista de Geografía Norte Grande Vol. 37 s. 5-­‐21. Longhurst, R. (2003) Semi-­‐structured interviews and focus groups i Clifford, J. Nicholas & Valentine, G. (red) (2008) Key methods in geography SAGE Publications Ltd. London. s. 117-­‐132. Lund Hansen, A., Thor Andersen, H., & Clark, E. (2001) Creative Copenhagen: globalization, utban governance and social change European Planning Studies Vol. 9:7 s. 851-­‐69. Lund Hansen, A. (2006) Space wars and the new urban imperialism Avhandling. Department of Social and Economic Geography Lund University. Lund. Malmberg, B. Andersson, E. & Östh, J. (2012) “Skolvalet används för att undvika underprivilegierade” Dagens Nyheter 2012.05.20 Massey, D. S. & Denton, N. A. (1993) American apartheid: Segregation and the making of the underclass Harvard University Press. Cambridge. Marton, F. (1981) Phenomenography – describing conceptions of the world around us Instructional Science Vol. 10:2 s. 177-­‐200. McDowell, L (2009) Interviewing: Fear and Liking in the Field DeLyser, D., Herbert, S., Aitken, S., Crang, M., and McDowell. L., (2009) The SAGE Handbook of Qualitative Geography SAGE. Thousand Oaks s. 172-­‐93 SAGE Reference Online. McIntosh, P. (1997) White privilege and male privilege: a personal account of coming to see correspondences through work in women’s studies, in Delgado, R. and Stefancic, J. (red) (1997) Critical White Studies: Looking Behind the Mirror. Philadelphia, PA: Temple University Press, s. 291–299. Ministry of Housing, Urban and Rural Affairs (2012) The Danish social housing sector 13.04.2012 Molina, I. (1997) Stadens rasifiering: etnisk boendesegregation i folkhemmet Avhandling. Uppsala Universitet. Molina, I. (2006) Mångkulturella förorter eller belägrade rum? i Kamali, M. (red.) (2006) Den segregerande integrationen Om social sammanhållning och dess hinder Statens Offentliga Utredningar SOU 2006:73. Stockholm. Nationalencyklopedin (2012) Hämnd http://www04.sub.su.se:2090/sve/hämnd Nationalencyklopedin (hämtad 2012.05.22) Nyström, L. (2007) SOCIAL MIX Politik och erfarenheter i några länder: Leder boendeintegration till integration i samhället? Boverket. 79 OECD (2006). The labour market integration of immigrants in Denmark DELSA/ELSA (2006)7/REV1. Note by the Secretariat. Regeringen (2010) Ghettoen tilbage til samfundet -­‐ Et opgør med parallelsamfund i Danmark Regeringen (Publikationen kan hämtas på www.sm.dk) Ristilammi, P. M. (1993) Rosengård och den svarta poesin – En studie av modern annorlundahet Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Peach, C. (1996) Good segregation, bad segregation Planning perspectives Vol. 11 s. 379-­‐
398. Parker, L. D. (2009) Photo-­‐elicitation: an ethno-­‐historical accounting and management research prospect Accounting, Auditing & Accountability Journal Vol. 22:7 s. 1111-­‐1129. Regeringen (2011) Ett Danmark, der star samman Regeringsgrundlag oktober 2011 Sandercock, L. (2003) Cosmopolis II Mongrel Cities in the 21st Century Continuum. London. Schierup, C. (1993) Pa kulturens slagmark, mindretal og Størretal taler om Danmark Sydjysk Universitetsforla. Esbjerg. Sernhede, O. (2006) Förortens ’hotfulla’ unga män Andrafieringens geografi och behovet av alternativ till stigmatisering och kriminalisering i Kamali, M. (red.) (2006) Den segregerande integrationen Om social sammanhållning och dess hinder Statens Offentliga Utredningar SOU 2006:73. Stockholm. Schoon, N. (2001) The chosen city Spon Press. London. Sherwood (2005) SURFACING: COPENHAGEN; Oasis of Energy in Danes' Capital New York Times 15 maj 2005 http://select.nytimes.com/gst/abstract.html?res=FB0E11FA39540C768DDDAC0894DD4
04482 (hämtat 2012.05.10) Skandinaviskt onlinelexikon (2004) www.tradusa.se/lexikon Rubrikmakarna AB Skifter Andersen, H. (2010) Contextualising ethnic residential segregation in Denmark: welfare, housing and immigration i Andersson, R. et al. (2010) Immigration, housing and segregation in the Nordic welfare states Department of geosciences and geography C2. University of Helsinki. Slater, T. (2004) North American gentrification? Revanchist and emancipatory perspectives explored Environment and Planning Vol. 34 s. 1191-­‐1213. Slater, T. (2006) The Eviction of Critical Perspectives from Gentrification Research International Journal of Urban and Regional Research Vol. 30:4 s. 737-­‐57. Smith, N. (2002) New globalism, new urbanism: Gentrification as global urban strategy Antipode Vol. 34:3 s. 427-­‐450. Socialdemokraterne i København (2011) http://s-­‐kbh.dk/sidste-­‐nyt/ikram-­‐sarwar-­‐–-­‐
fattigdom-­‐er-­‐udansk-­‐folketingskandidat-­‐3-­‐kreds-­‐indre-­‐by-­‐690 (hämtat 2012.05.29) 80 Socialministeriet (2006) Styrk beboersammansaetningen i de almene boliger – fem udvalgte redskaber Rostra Kommunikation A/S Socialministeriet (2011) Initiativavtale mellem Københavns Kommune og Socialministeriet Teknik og Miljoforvaltningen (2011) Politik for udsatte byområder Thornberg, R. & Forslund Frykedal, K. (2009) Grundad teori i Fejes, A. & Thornberg, R. (2009) Handbok i kvalitativ analys Liber AB. Stockholm. s. 38-­‐61. Utrikespolitiska institutet (2011) Aktuell politik http://www04.sub.su.se:2846/Lander/Europa/Danmark/Aktuell-­‐Politik 2011.10.03 (Hämtat 2012.05.02) Valentine, G. (1997) ”Tell me about…” using interviews as a research methodology i Flowerdew, R. & Martin, D. (red) Methods in human geography: a guide for students doing a research project Adison Wesley Longman. Edinburgh gate. Velásquez, J. (2001) Mångfald och gemenskap i Alby i Velásquez, J. & Velásquez Muñoz, A. (2001) Mångfald och gemenskap i Alby: Att bo i Alby Partnerskap för multietnisk integration. Umeå. Velásquez Muñoz, A. (2001) Att bo i Alby i Velásquez, J. & Velásquez Muñoz, A. (2001) Mångfald och gemenskap i Alby: Att bo i Alby Partnerskap för multietnisk integration. Umeå. Velfærdsministeriet (2008) Kickstart af områdefornyelse -­‐ En metode til effektiv borgerinddragelse og repræsentativ holdningsundersøgelse Velfærdsministeriet. Köpenhamn. Wren, K. (1997) Danish housing policy: The case of Labour Migrants in Ishøj i Borgegård, L. E.; Findlay, A. M.; Sondell, E. (red) (1997) Population, planning and policies CERUM report nr 5 1997 CERUM, Umeå universitet. Umeå. Wren, K. (2001) Cultural racism: something rotten in the state of Denmark? Social & Cultural Geography 2:2 s.141-­‐162. 81 BILAGA 1. GRUNDMALL INTERVJU MED INVÅNARE Upplevelser av området 1. Would you like to describe A/M/B for me? 2. Tell me, how is it like to live here? 3. (How come you live here?) Upplevelser av den sociala miljön 1. Would you like to tell me about the relations with your neighbours in A/M/B? 2. Are there new persons moving in here? (who are they? Do you know them?) 3. Have you noticed any changes in the area? 4. Have you heard about efforts to get people with work to move in to the area with help from the ‘udlejningsavtal’? Synen på området utifrån 1. What do you think that people who don’t live in A/M/B think about it? (köpenhamnsbo, politiker) 2. (Sometimes A/M/B is described as a ”ghetto”, have you heard that?) Övrigt Is there something you would like to tell more about? Clarify? Ask me? Bakgrund 1. How old are you? I de fall som fotografier har använts under intervjuerna har följande frågor använts som utgångspunkt. De har både inlett intervjuerna och använts som komplement löpande under intervjuerna. 1. Can you tell me about the photos? 2. Where are you in the photos? 3. Who do you interact w in the photos? 82 BILAGA 2. INTERVJUMALL TJÄNSTEMÄN Områdesförnyelse 2011 1. What is your role in the project? 2. Can you tell me a little about A/M/B? 3. In the document Områdesförnyelse 2011 pp. 28 it says Haraldsgadekvarteret is ”meget isoleret”. Can you tell me a little about this statement. In which way? 4. What role has the document Ghettoen tilbage til samfundet (oktober 2010) in the project? Bättre balans i boendesammansättningen 1. What is it that you wish to obtain with the goal ”bedre balance i boligsammansättning”? 2. How do you work to obtain this goal? 3. Can you tell me about Udlejningsaftalen? (s. 25 Politik för utsatta boligområden) -­‐ boligorganisationer able to neglect people from icke-­‐västlig land? -­‐ priorize people with work? Uppföljning 1. What kind of effects has Udlejningsaftalen given? (What has changed?) 2. How are you to follow up the ”bedre balance” part of the project? Bakgrund 1. How old are you? Övrigt Is there something you would like to tell more about? Clarify? Ask me? 83 APPENDIX 1. ÖVERSIKT ANVÄNDA INTERVJUER Under tre veckor i Köpenhamn i februari 2012 intervjuades 21 personer i 19 intervjuer, varav tre i Charlotteager som är ett bostadsområde ca 20 minuter utanför Köpenhamn och som också definieras som ”ghetto”. Intervjuerna från Charlotteager användes inte och presenteras separat sist i Appendix 1, liksom en intervju med FSBs driftschef i Blågården. Alla intervjuer utom en spelades in på ljudfil26. FÖRDELNING KVINNOR OCH MÄN Kvinnor: 9 Män: 8 INTERVJUERNAS OMFATTNING ≤ 20 min: 2 21-­‐30 min: 8 31-­‐40 min: 3 >40 min: 4 GEOGRAFISK FÖRDELNING AV INTERVJUER Aldersrogade: 7 intervjuer, varav en med en arbetar med kvarterets förnyelseprojekt. Mjølnerparken: 3 intervjuer, varav en arbetar som förskolepedagog i kvarteret. Blågården: 7 intervjuer, varav en med en person arbetar med socialt projekt i kvarteret. EFTERARBETE Transkribering: 9 Referat: 7 Endast anteckningar: 1 SPRÅK Engelska: 10 Engelska, danska och svenska: 2 Danska och svenska: 3 Svenska: 1 Spanska: 1 PLATS FÖR INTERVJU I hemmet: 2 Annan plats i det egna bostadsområdet t.ex. fik, samlingslokal, aktivitetshus: 10 Arbetsplats: 4 Övrigt: 3 26 Intervjupersonen kände sig inte bekväm med inspelning och därför togs endast anteckningar. 84 KOMPLETTERANDE INTERVJUER, EJ ANVÄNDA I UPPSATSEN Intervju 16. Kvinna, 60+ Charlotteager. Danska/svenska. 38 min. Intervju i kvarterets samlingslokal Intervju 17. Kvinna 30+ Charlotteager. Danska/svenska. 20 min. Intervju i kvarterets samlingslokal Intervju 18. Kvinna 40+ Charlotteager. Danska/svenska. 11 min. Intervju i kvarterets samlingslokal Intervju 19. Man. Driftschef, FSB, Blågårdsplads. 28 februari 2012. 24 minuter. Danska/svenska/engelska. Intervju på arbetsplatsen 85