Comments
Description
Transcript
Document 1999315
JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Åklagarens ansvar för påföljdsbestämningen -‐ Är åklagaren den nya makthavaren? Lova Bergman Examensarbete med praktik i processrätt, 30 hp Examinator: Anna Kaldal Stockholm, Höstterminen 2013 Sammanfattning Detta är en analys av några av de förslag som har presenterats i betänkandet Brottmålsprocessen. I betänkandet föreslås en genomgripande reform av rättegångsförfarandet i brottmål. Det huvudsakliga syftet med reformen är att tydliggöra rollerna i brottmålsprocessen för de inblandade parterna, att processen anpassas efter vad som krävs i det enskilda fallet och att effektiviteten i rättssystemet ökar. För att åstadkomma detta innehåller betänkandet bland annat ett förslag om att åklagaren i högre grad än i dag ska ansvara för påföljdsfrågan. Åklagaren ska i varje brottmål yrka en påföljd för brottet som ska vara bindande för rätten på så sätt att rätten inte får döma till en strängare påföljd än vad åklagaren yrkat. Uppsatsen redogör för förslagets bakomliggande tankar och förslagets innehåll, hur det har bemötts samt analyserar om det finns några praktiska eller principiella problem med de lösningar som utredningen föreslår. 2 Förkortningar BrB Brottsbalken Brå Brottsförebyggande rådet Dir. Direktiv Dnr. Diarienummer EMR En modernare rättegång HD Högsta domstolen JO Justitieombudsmannen JT Juristtidningen NJA II Nytt Juridiskt Arkiv II Prop. Proposition RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen RÅ Riksåklagaren SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning 3 Innehållsförteckning Förord ........................................................................................................................ 6 1. Inledning .................................................................................... 7 1. 1 1. 2 1. 3 1. 4 Inledande ord ................................................................................................. 7 Syfte och frågeställningar ............................................................................. 8 Metod och material ....................................................................................... 9 Avgränsning ................................................................................................... 9 2. Bakgrund .................................................................................. 11 2. 1 En historisk tillbakablick............................................................................ 11 2. 1. 1 En ackusatorisk eller inkvisitorisk process ........................................... 11 2. 1. 2 Den processrättsliga utvecklingen i korthet .......................................... 12 2. 2 Åklagaren ..................................................................................................... 14 2. 2. 1 Åklagarens huvudsakliga uppgifter ...................................................... 14 2. 2. 2 Åklagarens domsmakt........................................................................... 14 2. 2. 3 Objektivitetsplikten ............................................................................... 17 2. 3 Domaren ....................................................................................................... 18 2. 3. 1 Domarens huvudsakliga uppgifter ........................................................ 18 2. 3. 2 Domarens materiella processledning och ansvar för utredningen ........ 19 3. Förslaget................................................................................... 21 3. 1 Förslagens innehåll i korthet ...................................................................... 21 3. 2 Åklagaren bör ha ansvar för påföljdsbestämningen ............................... 21 3. 2. 1 En mer förutsebar process..................................................................... 22 3. 2. 2 Yrkande om påföljd i åtalet .................................................................. 23 3. 2. 3 Rätten ska vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande ....................... 24 3. 2. 4 Risken för att plea bargains introduceras i svensk rätt ........................ 25 3. 3 Förslaget om att åklagaren ska inhämta personutredning ..................... 26 3. 4 Förslaget att kunna använda ”hissning” i brottmål ................................ 27 3. 5 Förslag om ett särskilt förfarande i erkända mål .................................... 27 3. 6 Förslaget om att domarens utredningsansvar ska tas bort ..................... 28 4. Remissyttranden....................................................................... 30 4. 1 Förslaget om åklagarens påföljdsansvar................................................... 30 4. 1. 1 Åklagarmyndighetens uppfattning ........................................................ 30 4. 2 Kritiken som framförts i remissyttrandena .............................................. 31 4. 2. 1 Domstolen ............................................................................................. 31 4. 2. 2 Risken för att åklagare yrkar för låga påföljder .................................... 32 4. 2. 3 Risken för påföljdsyrkanden som är för höga ....................................... 33 4. 2. 4 Praxisbildningen ................................................................................... 34 4. 2. 5 Risk för plea bargains ........................................................................... 35 4. 2. 6 Ett tidigt yrkande om påföljd ................................................................ 35 4. 2. 7 Vad är mer ingripande och inte ............................................................. 36 4. 3 Om åklagarens ansvar för personutredningen ......................................... 36 4. 4 Om ”hissning” till HD ................................................................................. 37 4. 5 Om särskilt förfarande i erkända mål....................................................... 37 4. 6 Om domarens utredningsansvar................................................................ 38 5. Analys ...................................................................................... 39 5. 1 Ändringen av rollfördelningen ................................................................... 39 5. 2 Kan förslaget leda till en mer förutsebar och rättssäker process? ......... 39 5. 2. 1 Ett större fokus på påföljdsfrågan ......................................................... 39 4 5. 2. 2 Möjliggör objektivitetsplikten att åklagaren kan föra talan i påföljdsfrågan? .................................................................................................... 40 5. 2. 3 Åklagarnas kompetens .......................................................................... 40 5. 2. 4 Risken för plea bargains ....................................................................... 41 5. 2. 5 Risk att förutsebarheten inte ökar ......................................................... 42 5. 2. 6 Risker med att åklagaren ska ansvara för personutredningen ............... 43 5. 2. 8 Slutsats .................................................................................................. 43 5. 3 Ansvaret för rättsbildningen ...................................................................... 44 5. 3. 1 Kommer rättsbildningen att försvåras? Eller är åklagaren den nya makthavaren? ...................................................................................................... 44 5. 3. 2 Slutsats .................................................................................................. 47 5. 4 Avslutande ord............................................................................................. 47 Källförteckning............................................................................... 49 5 Förord Jag vill tacka min handledare Johanna Björkman, för all uppmuntran och hjälp under arbetet med den här uppsatsen. Ett tack till City Åklagarkammare och ett särskilt tack till Silvia Ingolfsdottir och Alexandra Bopp som bidrog till att min uppsatspraktik blev en otroligt positiv upplevelse. Mamma och pappa, för allt ni gör för mig. Lars, tack för att du gör mig glad! Tack, mig själv. Du klarade det! Nu börjar det! Stockholm, december 2013. Lova Bergman 6 1. Inledning 1. 1 Inledande ord Den 1 november 2008 trädde reformen En modernare rättegång i kraft, den så kallade EMR-reformen, som fokuserade på tvistemålsförfarandet och förfarandet i hovrätt.1 Sedan dess har regeringen tillsatt en rad utredningar vars syfte har varit att reformera även rättegångsförfarandet i brottmål. 2 2010 förordnade regeringen lagmannen Stefan Strömberg att som särskild utredare undersöka möjligheterna att mer genomgripande reformera brottmålsprocessen. De överväganden som enligt kommittédirektivet ingår i uppdraget är bland annat en översyn av ansvarsfördelningen mellan åklagare och domstol och hur deras roller och funktioner kan tydliggöras och utvecklas, om parternas inflytande över processen kan öka samt hur processen av brottmål i högre grad kan anpassas till vad som behövs för en prövning i det enskilda fallet. Detta skulle enligt kommittédirektivet kunna ske genom en mer flexibel och alternativ form för handläggningen.3 Betänkandet SOU 2013:17 - Brottmålsprocessen överlämnades till Justitiedepartementet den 3 april 2013. Ett av de många relativt omfattande förslagen som behandlas i utredningen är att åklagaren bör framställa ett yrkande i påföljdsfrågan i alla brottmål. Traditionellt sett har påföljdsfrågan varit en ansvarsuppgift som legat på domstolen. Förslaget innebär att åklagaren ska sätta den yttersta gränsen för hur strängt straff den tilltalade kan dömas till. Yrkandet om påföljd ska dock kunna ändras under rättegången. I dagsläget bereds betänkandet Brottmålsprocessen i Regeringskansliet och en proposition planeras till våren 2014.4 1 Prop. 2004/05:131. Se exempelvis prop. 2009/10:147, SOU 2011:45 och SOU 2012:34. 3 dir. 2010:78. 4 Enligt uppgift från David Säfwe, rättssakkunnig på Enheten för process- och domstolsfrågor på Justitiedepartementet. 2 7 1. 2 Syfte och frågeställningar Brottmålsprocessen är en genomgripande utredning som, om förslagen antas, kommer att påverka den svenska brottmålsprocessen i grunden. Ännu har ingen proposition lagts fram och utredningsförslagens framtid är i dagsläget osäker. Alldeles oavsett om förslagen kommer att genomföras eller inte är utredningen ett tidsdokument som skildrar de strömningar som råder i samhället om vad som anses vara en rättssäker process och vilka ansvarsuppgifter som parterna i en brottmålsprocess bör ha för att öka förutsättningarna för en tydligare och mer rättssäker rättsordning. Utredningen föreslår att det största ansvaret för påföljdsbestämningen kommer att läggas över på åklagaren. Av utredningen framgår att det krävs ett tydliggörande av ansvarsfördelningen i brottmålsprocessen och att förslaget kommer leda till en mer förutsebar och rättssäker process för den tilltalade. Syftet med denna uppsats är att undersöka vad förslaget går ut på, vilka problem förslaget är ägnat att lösa samt vilka konsekvenser en förändring av ansvarsuppdelningen kommer leda till. Vid analysen av förslaget ska jag söka svar på följande frågeställningar: • Finns det en risk att förslaget inte kommer kunna åstadkomma att brottmålsprocessen blir mer förutsebar och rättssäker? • Finns det en risk för att den ansvarsfördelning som kommer att skapas kan leda till att rättsbildningen försvåras? Eller kommer åklagaren ansvara för rättsbildningen? 5 Är åklagaren den nya makthavaren? 5 Vad som menas med rättsbildning tas upp längre fram i uppsatsen. 8 1. 3 Metod och material För att kunna diskutera de frågeställningar som jag ställt upp i min uppsats har den traditionella rättsdogmatiska metoden tillämpats genom en granskning av nu gällande lagstiftning, förarbeten samt doktrin. Det primära materialet är det betänkande av Straffprocessutredningen som är föremål för uppsatsen, SOU 2013:17 – Brottmålsprocessen. De remissyttranden som inkommit med anledning av förslagen har varit en utgångspunkt för min argumentation och analys. 1. 4 Avgränsning Betänkandet berör många delar av straffprocessrätten varför det är nödvändigt att begränsa uppsatsens fokus. Jag har förutsatt att läsaren känner till hur reglerna i BrB om hur domstolens påföljdsbestämning ska gå till och har därför inte redogjort för det. Jag redogör kortfattat för domarens utredningsansvar och det ansvar för att materiellt processleda parterna som enligt betänkandet bör tas bort. Redogörelsen syftar till att informera läsaren om att förslaget om en reform av åklagarens uppgifter har samma bakomliggande syfte som förslaget att domarens uppgifter ska förändras. Jag har dock inte diskuterat och analyserat förslaget i den delen eftersom uppsatsens fokus är åklagarens nya ansvar för påföljden. Jag har gått igenom de remissyttranden som inkommit till Justitiedepartementet men jag har endast valt att ta upp den kritik som jag anser har relevans för uppsatsens syfte och frågeställningar. 9 Vidare diskuterar jag risken för att så kallat plea bargains kommer att införas på längre sikt men jag har valt att inte mer djuplodande diskutera begreppet, eftersom det är ett ämne som förtjänar en uppsats för sig. I diskussionen kring förslaget om särskilda förfaranden i erkända mål, diskuterar jag bara förslaget ur ett påföljdsperspektiv. Jag har inte gått in i en diskussion som rör de problem som kan uppkomma i fråga om bevisprövning och erkännanden som processhandling. 1. 5 Disposition I kap. 2 redogör jag för vad som menas med en ackusatorisk och en inkvisitorisk process. Läsaren bör förstå innebörden av begreppen eftersom utredningen tar upp begreppen och resonerar kring dem. Jag har även en kort bakgrund om det svenska rättssystemets utveckling för att belysa varför ansvarsfördelningen i straffprocessen ser ut som den gör i dag. Vidare tar jag också i kap. 2 upp domarens uppgifter och domarens utredningsansvar. Jag redogör för åklagarens domsmakt så att analyserandet av denna underlättas. Jag tar även upp objektivitetsplikten i kap. 2 eftersom den utgör en ram för åklagaren när han eller hon framställer sina yrkanden om skuld och påföljd gentemot den tilltalade. I kap. 3 redogör jag för förslagets innehåll och hur utredningen har argumenterat för att åklagarens ansvar ska förändras. Jag tar upp föreslaget om ett förenklat förfarande i erkända mål, vars införande möjliggörs av att åklagaren får ett större ansvar för påföljden samt förslaget som rör ”hissning” till HD. Domarens utredningsansvar tas högst kortfattat upp. Kap. 4 innehåller en redogörelse av några utvalda remissinstansers synpunkter. Slutligen analyserar jag konsekvenserna med förslaget och om förslaget kan leda till problem för rättsbildningen. 10 2. Bakgrund 2. 1 En historisk tillbakablick 2. 1. 1 En ackusatorisk eller inkvisitorisk process Avgörande för vilka aktörer som är inblandade i en process och vilka roller som åläggs respektive aktör varierar i olika rättssystem och beror på om rättssystemet inhämtat influenser från den inkvisitoriska processen eller den ackusatoriska processen. Den inkvisitoriska processen kommer från den kanoniska rätten och var dominerande i Centraleuropa under medeltiden. Under medeltiden fanns ingen skarp skiljelinje mellan den som åtalade och skötte utredningen och den som dömde i målet. 6 Om domaren efter en undersökning kom fram till att den bevisning han själv lagt fram inte räckte, innebar detta att han var tvungen att underkänna sin egen utredning. Ett sådant system innebar att det fanns en risk att domaren inte på samma sätt hade intresse att efterforska de bevis som talade emot att den misstänkte var skyldig.7 I Sverige hade vi aldrig något renodlat inkvisitorisk system då det aldrig var möjligt att pröva ett mål utan att åtal hade väckts.8 I och med upplysningstiden och den utveckling av samhället som skedde från 1600-talet och framåt tog gradvis samhället över beivrande och bestraffning av brott från kyrkan och brottsoffer. I den andan skapades ett åklagarväsende som skulle utreda och åtala handlingar som på något sätt sågs som samhällsskadliga. Vid den här tiden utvecklades den fria bevisprövningen och att bevisbördan ska ligga på den som anklagar, inte den anklagade, vilket gjorde att den ackusatoriska processen vann ny mark. Förebilden var den engelska rätten. Den anklagande parten i en ackusatorisk process svarar för åtalet och utredningen och lägger fram denna för rätten, som ska döma i målet. Motparten – den tilltalade, har möjlighet att slå hål på den utredning som finns men har också rätt att förhålla sig helt passiv. Åklagaren har bevisbördan för 6 Bring, Thomas & Diesen, Christian, Förundersökning, 4 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm 2009, s. 27 ff. 7 Ekelöf, P-O och Boman, Robert, Rättegång I, 3 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm, 1997 s. 59. 8 Olivecrona, Karl, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl., P.A. Nordstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1961. s. 13. 11 att den tilltalade har begått ett brott. Domarens uppgift är att se till att rättsfrågan avgörs samt att processrättsliga regler följs. Domaren är neutral och överlämnar, i vart fall det huvudsakliga ansvaret för utredningen till parterna.9 Svensk rättsordning har, precis som de flesta rättsordningar, hämtat idéer från båda processformer. Vad som kännetecknar vardera processform råder det delade meningar om. Vissa menar att det avgörande är vem som åtalar. Om åtalet sköts av staten i direkt eller indirekt mening är det en inkvisitorisk process, till skillnad från om det är en enskild. Andra kännetecken är att den inkvisitoriska processen i stort sett är skriftlig och den ackusatoriska processen bygger på ett muntligt förfarande.10 2. 1. 2 Den processrättsliga utvecklingen i korthet Straffrätten har långsamt gått från att handla om försoning eller förlikning för den enskilt drabbade personen till att handla om det allmännas intresse av vedergällning och allmänprevention.11 Fram till 1600-talet var det målsägandens sak att väcka talan vid tinget. Processen gick ut på att den tilltalade genom bötesstraff skulle kompensera den skada som målsäganden lidit. I takt med att en central statsmakt växte fram blev intresset av att beivra brott så småningom allt viktigare, både på grund av att man ansåg att brottslighet skadade samhället eller kungen och för att böterna var en inte obetydlig inkomstkälla för staten. Ett starkt fiskalt intresse för straffrättskipningen utvecklades.12 9 Bring & Diesen (2009) s. 27 ff. Landström, Lena, Åklagaren som grindvakt – en rättsvetenskaplig studie av åklagarens befogenheter vid utredning och åtal av brott, Iustus Förlag, Uppsala, 2011, s. 50 f., med där gjorda hänvisningar. 11 Anners, Erik, Svensk straffrättshistoria några huvudlinjer del 1, Almquist och Wiksell, Stockholm, 1973, s. 5 och Lindstedt Cronberg, Marie, Från målsägare till brottsoffer: målsäganderätten i ett historiskt perspektiv, I: Bergenlöv m.fl., (red.) Offer för brott: våldtäkt, incest och barnamord i Sveriges historia från reformationen till nutid, 1 uppl., Nordic Academic Press, Lund, 2002, s. 25 f. 12 Träskman, P-O, Åtalsrätt - De offentliga åklagarna, deras behörighet och uppgifter enligt gällande finsk rätt, Juridiska föreningens i Finland publikationsserie Nr. 47, 1979, s. 21 ff. 10 12 Under 1600-talet blev det vanligt att kronans ämbetsmän, dvs. fogdar, fiskaler och länsmän förde ansvarstalan för det allmännas vägnar.13 Utredningen sköttes bara av dåtidens åklagare om det gällde åtal mot staten, medan utredningen av målsägandebrotten nästan uteslutande utreddes av domstolen. Det medförde att processen blev långsam och det var ofta nödvändigt att skjuta upp rättegången för att anskaffa bevis. I slutet av 1600-talet fick rätten möjlighet att efterforska grova brott trots att ingen hade åtalat gärningen, om rätten fick kännedom om brott ryktesvägen. Den bestämmelsen ingick även vid 1734 års lag. Det blev allt eftersom tydligt att det fanns behov av utredning innan målet nådde domstolen och att en sådan utredning måste ske med statens hjälp. Åklagarrollen blev därför allt mer omfattande och processen blev mer och mer präglad av ett ackusatoriskt förfarande, vilket i princip bara utvecklades i praxis. Åklagaren hade både allmän åtalsrätt och åtalsplikt, vilket understöddes av det växande polisväsendet.14 Vid utarbetandet av RB ansåg Processkommissionen att en ackusatorisk process hade klara fördelar framför den inkvisitoriska och att den svenska processrätten skulle gå i en ackusatorisk riktning. Det skulle vara svårt för domaren att förhålla sig objektiv, om domaren var tvungen att agera i rollen som domstol, åklagare och försvarare. Det fanns en stor risk att ett inkvisitoriskt system skulle skada förtroendet för rättssystemet om det fanns skäl att tvivla på domstolens opartiskhet. 15 Om det fanns flera aktörer i domstolen med olika roller, skulle utredningen i målet bli mer allsidig och aktörerna skulle ha intresse av att kontrollera varandra, något som skulle gynna den tilltalade. Domaren skulle inta en passiv roll vid utredning av målet vilket skulle bidra till att allmänheten hade större tillit till rättens objektivitet. Kommissionen ansåg att en ackusatoriskt inriktad process ställer höga krav på en skicklig och väl lämpad åklagarkår och en tillfredsställande organisation av försvarare.16 Åklagarna hade vid den här tiden bristande kompetens för många av uppgifterna och de var inte samlade i en enhetlig organisation. De behövde ha en fullständig juridisk utbildning. Först 1965 blev åklagarväsendet helt 13 Bring & Diesen (2009) s. 31. Bring & Diesen (2005), s. 27. 15 SOU 1926:32 s. 13 f. 16 SOU 1926:32 s. 14 -15. 14 13 förstatligat och åklagar-, exekutionsväsendet och polisväsendena fristående från varandra. Åklagarnas kompetenskrav höjdes i och med att juris kandidatexamen blev ett krav, likaså tingsmeritering.17 2. 2 Åklagaren 2. 2. 1 Åklagarens huvudsakliga uppgifter En åklagares viktigaste uppgifter är att ansvara för utredning och lagföring av brott. Åklagaren för talan för statens räkning och ansvarar för att statens straffanspråk kan uppehållas. 18 Åklagaren har en tredelad roll, nämligen förundersökningsledare, part under rättegången och ämbetsman med domsmakt.19 Åklagaren ansvarar också för vissa beslut om straffprocessuella tvångsmedel, t.ex. anhållande, reseförbud, kroppsvisitation, husrannsakan, beslag och kroppsbesiktning samt för besöksförbud. Åklagarens domsmakt aktualiseras kanske allra mest då denne beslutar om åtal ska väckas eller inte enligt 20 kap. 6 och 7 §§ RB och då åklagaren meddelar om strafföreläggande enligt 48 kap. RB. Ställningen som part framgår av 46 kap. 6 § RB. Det är åklagaren som genom sin talan bestämmer ramen för processen och som avgör vilken utredning som ska läggas fram för rätten. Åklagarens tredelade roll i det svenska rättssystemet är unik för Sverige.20 2. 2. 2 Åklagarens domsmakt Sedan RB:s genomförande har brottmålsförfarandet effektiviserats genom att vissa mål har flyttats från domstolen genom att åklagare meddelar åtalsunderlåtelse och strafföreläggande. Polisen har getts möjligheten att utfärda ordningsböter för mindre förseelser.21 År 2012 fattades ungefär 130 000 17 Landström (2011) s. 83 ff., med där gjorda hänvisningar, samt Östberg, Eric, Åklagarreflektioner kring rättegångsbalken, SvJT, 1999, s. 441. 18 Lindberg, Gunnel, Om åklagaretik, SvJT 1997, s. 199. 19 Jacobsson, Ulla, Lagbok i straffprocess, Liber-Hermods, Malmö, 1996, s. 60, termen ämbetsman med domsmakt kom sig av Sveriges representant i målet mellan Skoogström mot kommissionen och den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, se Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeiska praxis- en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 3 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2007, s. 118-119. 20 Jacobsson (1996) s. 62. 21 SOU 2013:17 s. 177 f. 14 lagföringsbeslut22, varav 71 000, mer än hälften, avsåg domar i tingsrätt. Av resterande beslut fattades ca 21 000 åtalsunderlåtelser och ca 37 000 strafförelägganden.23 Att meddela åtalsunderlåtelse utgör ett undantag från åtalsplikten. För att åtalsunderlåtelse ska kunna komma i fråga krävs att åklagaren konstaterar att det är helt klart att den misstänkte har begått ett brott. Trots detta väcker inte åklagaren åtal. För att det ska vara möjligt krävs att det inte strider mot ett viktigt enskilt eller allmänt intresse. Anledningen till att åklagaren väljer åtalsunderlåtelse är att åklagaren bedömer att det inte skulle få någon eller liten betydelse för straffvärdet eftersom den misstänkte har straffats eller ska straffas för andra, ofta mer allvarliga brott. Åtalsunderlåtelse har samma verkan som en dom och det antecknas i belastningsregistret.24 Ansvar för brott kan under vissa förutsättningar tas upp av åklagare genom strafföreläggande. Det innebär att om en misstänkt person godtar det, så föreläggs denne ett bötesstraff eller en villkorlig dom eller de två påföljderna i kombination. Godkännandet innebär att den misstänkte erkänner och godtar bötesstraffet eller den villkorliga domen eller den villkorliga domen i förening med böter.25 Om föreläggandet godkänns gäller detta som en lagakraftvunnen dom. Sedan strafföreläggandet inrättades år 1948 har tillämpningsområdet utvidgats i omgångar.26 Anledningen till detta är processekonomiska hänsyn tillsammans med en allt större arbetsbörda för domstolarna.27 Strafföreläggandet är en snabb 22 Med lagföringsbeslut menas domslut i fällande domar, godkänt strafföreläggande och åtalsunderlåtelser. I statistiken redovisas inte ordningsbot utfärdat av polis, trots att det är ett lagföringsbeslut. 23 Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Personer lagförda för brott – slutlig statistik för 2012, tillgänglig via bra.se, http://www.bra.se/webdav/files/statistik/pdf/Sammanfattning_lagforda_2012.p df (Hämtad 2013-11-01). 24 RÅ:s riktlinjer 2008:2 - Förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse. Åklagarens möjlighet att meddela strafföreläggande med villkorlig dom föreslås av utredningen att tas bort men strafföreläggande ska kunna meddelas även utan att den misstänkte erkänner, enligt Brottmålsprocessen. 26 Prop. 1996/97:8 s. 9. 27 SOU 1992:61 s. 192. 25 15 och effektiv form för att fastställa en påföljd när den misstänkte har erkänt gärningen, det inte rör sig om allvarlig brottslighet och för brott där det inte råder någon tvekan om vad påföljden skulle bli i en domstolsprövning. Det ackusatoriska momentet går visserligen förlorat vid den skriftliga prövningen. Att åklagaren har en objektivitetsplikt ska dock uppväga frånvaron av en muntlig förhandling.28 Möjligheten för åklagaren att besluta om villkorlig dom genom strafföreläggande tillkom i slutet av 1990-talet. 29 Åklagaren kan utfärda strafföreläggande i alla mål där böter ingår i straffskalan och där den misstänkte har godtagit det. Åklagaren kan också utfärda strafföreläggande vid godkända enskilda anspråk, särskild rättsverkan samt avgift för brottsofferfond. Enligt Europakonventionen30 art. 6 har alla rätt till en rättvis och offentlig förhandling inför en oavhängig och opartisk domstol. Möjligheten att meddela strafföreläggande kräver därför att den misstänkte genom godkännande avstår sin rätt till domstolsprövning. Det är således ett dispositivt förfarande i den mening att den misstänkte kan avstå från prövning i domstol men parterna disponerar inte över själva saken eftersom åklagaren måste göra en sedvanlig prövning om åtal ska väckas. Om godkännande inte sker ska åklagaren normalt väcka åtal.31 När Åklagarutredningen la fram ett förslag att åklagarna även skulle handha förelägganden om villkorlig dom32 avstyrkte en del remissinstanser förslaget på den grunden att villkorlig dom är en påföljd på fängelsenivå och att detta skulle innebära en förskjutning av tyngdpunkten i rättsskipningen från domstol till åklagare. Regeringen anförde att åklagaren redan hade möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse under vissa förutsättningar där det kunde antas att påföljden i händelse av åtal skulle bli villkorlig dom. Det skulle inte heller innebära någon fara ur rättsäkerhetssynpunkt eftersom reformen syftade till att enbart inkludera 28 SOU 1992:61 s. 196 f. Prop. 1996/97:8 30 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 31 Prop. 1996/97:8 s. 9 32 Lag (SFS 2006:284) om ändring i rättegångsbalken. 29 16 brott där skuldfrågan var utredd och påföljdsvalet var helt förutsebart. Målsättningen med reformarbetet var att domstolsprövning skulle förbehållas för brott där parterna inte var ense eller som avsåg allvarliga och grova brott.33 Med allvarliga brott ansågs i betänkandet brott för vilket är stadgat svårare påföljd än böter. Utredningen poängterade att det fanns skäl att anta att ett sådant synsätt även fortsättningsvis skulle prägla reformeringen av domstolarna. Domstolarna skulle avlastas sådant som inte avsåg rättsskipning i egentlig mening.34 2. 2. 3 Objektivitetsplikten Förutom att åklagaren har uppgifter och befogenheter, måste åklagaren iaktta vissa principer när åklagaren utövar sin befogenhet. Tillsammans med den absoluta åtalsplikten och den sammanhörande förundersökningsplikten, är objektivitetsprincipen en av de viktigaste principerna.35 Objektivitetsprincipen framgår av 1 kap. 9 § RF, där det sägs att alla som fullgör offentliga förvaltningsrättsliga uppgifter ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Paragrafen är också ett uttryck för principen om likhet inför lagen.36 Principen om likhet inför lagen är ett par hundra år gammal och är grunden för en rättsstat. 37 Med objektivitetsprincipen avses att myndigheterna i sin verksamhet ska vara sakliga och opartiska. De får inte ta hänsyn till intressen som de inte har till uppgift att tillgodose.38 Objektivitetsprincipen finns också lagstadgad specifikt för förundersökningen i brottmål, 23 kap. 4 § RB. Man brukar då tala om att åklagaren har en objektivitetsplikt. Av bestämmelsen framgår att åklagaren har en skyldighet att vid utredningen iaktta omständigheter som inte bara talar emot den misstänkte utan även omständigheter som är till den misstänktes fördel. Stadgandet är också ett uttryck för åklagarens utredningsplikt. Utredningsplikten framgår 33 Prop. 1996/97:8 s. 14. Prop. 1996/97:8 s. 9 f. 35 Landström (2011) s. 57, med där gjorda hänvisningar och Lindberg (1997) s. 197 ff. 36 Bull, Thomas & Sterzel, Fredrik, Regeringsformen – en kommentar, SNS Förlag, Stockholm, 2010, s. 58 ff. 37 Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning: en lärobok i allmän rättslära, 5 uppl., Norstedts Juridik, 1996, s. 299. 38 Landström (2011) s. 61. 34 17 också av 23 kap. 18 § andra stycket RB. Med utredningsplikt menas att åklagaren har en skyldighet att vidta utredningsåtgärder som begärs av den misstänkte, om det kan antas ha betydelse för förundersökningen. 39 Förundersökningen är till sin karaktär i vart fall i det inledande stadiet helt inkvisitoriskt och blir successivt allt mer ackusatoriskt ju längre processen fortlöper. Enligt doktrin gäller objektivitetsplikten under hela brottmålsprocessen i domstol. Ekelöf var av den uppfattningen, han vidhöll dock att det råder delade meningar om detta. Han ansåg trots sin uppfattning att man inte rimligtvis kan förvänta sig att åklagaren är lika aktiv till den tilltalades fördel när åklagaren har åtalat den tilltalade.40 I 1949 års kommentar till rättegångsbalken sägs att åklagaren vid upprätthållande av sin uppgift är målsman för de allmänna intressen som är förknippade med straffrättskipningen och att hänsynen till dessa intressen kräver inte blott att den som förövat brott fälls till ansvar utan även att inte någon oskyldig drabbas av straff.41 Det har ifrågasatts om det inte ställs orimligt höga krav på åklagaren i sina dubbla roller, som har beskrivits som ”utredare och domare under förundersökningen, part och utredare under huvudförhandlingen”.42 2. 3 Domaren 2. 3. 1 Domarens huvudsakliga uppgifter Det är riksdagen som stiftar lagar enligt vår grundlag, vilket regleras i 1 kap. 4 § RF. I 1 kap. 8 § RF sägs att domstolarna ska ansvara för rättsskipningen. Det finns ingen närmare definition av vad som menas med rättsskipning varken i RF eller i förarbetena. Inte heller i annan lag har man vidare definierat begreppet.43 En allmän definition är att med rättsskipning menas den dömande verksamhet som samhället genom domstolar utövar för att upprätthålla rättsordningen. 44 Rättsskipning kan enkelt uttryckt definieras som den 39 40 f. SOU 2011:45 s. 123. Ekelöf, Per-Olof & Edelstam, Henrik, Rättegång I, Norstedts Juridik, Stockholm, 2002, s. 73 Gärde, Nathanael, m.fl., Nya Rättegångsbalken jämte lagen om dess införande: med kommentar, P.A. Norstedt & Söner, Stockholm, 1949, s. 294. 42 Jacobsson, Ulla, Rollspelet mellan åklagare och advokater, Advokaten 1989 s. 59 och Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, Juristförlaget, Stockholm, 1994, s. 65 f. 43 SOU 1994:99 s. 37. 44 Definitionen enligt Nationalencyklopedin och Svensk Ordbok. 41 18 verksamhet som utövas av domstol, medan förvaltning är den verksamhet som utövas av förvaltningsmyndigheter. 45 Detta innebär att definitionen går i en cirkel, vilket gör att bestämmelsens innebörd är oklar. Grundlagsberedningen föreslog att man skulle närmare beskriva att domstolens skulle avgöra rättstvister, tillämpa strafflag och eljest pröva rättsfrågor. Detta förslag intogs dock aldrig i bestämmelsen. 46 Att döma enligt lagarna eller att tolka lagarna är kanske de främsta uppgifter som man förknippar med domarens rättsskipande uppgift. För brottmål handlar det om att döma enskilda till ansvar för brott och att bestämma påföljd. Förr i tiden sades att domaren hade till uppgift att lag säga, lag tälja och, om ingen regel fanns, lag göra. Under århundradena har domarens uppgifter skiftat, men ur upplysningstidens domarmodell utvecklades det angloamerikanska rättssystemet där domaren har en rättsskapande funktion. Även i Napoleons Code Civil stadgas att domaren inte får vägra att döma i mål endast för att lagen inte gav något svar på hur man skulle lösa tvisten. Under 1800talets Sverige kom lagstiftningen i bakgrunden till förmån för domstolens rättspraxis. Att riksdagen har ansvar för lagstiftningen hindrar inte, trots formuleringen i 1 kap. 4 § RF att domstolarna ändå måste anses ha en rättsutvecklande roll. Möjligheten att välja påföljd för brott och att HD är prejudikatinstans är två exempel på att domstolarna fortfarande skapar rätt.47 Rättsskipningen består alltså även av rättsutveckling, även kallat rättsbildning. Inom straffrätten måste man dock hålla sig inom legalitetsprincipens gränser, som i svensk rätt följer av 1 kap. 1 § BrB där sägs att ”Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff som sägs nedan är föreskrivet.” 2. 3. 2 Domarens materiella processledning och ansvar för utredningen I Processlagsbetänkandet sas att det krävs att rätten i större utsträckning än i tvistemål, materiellt processleder i brottmålsprocessen och är ansvarig för utredningen av målet. Särskilt ska rätten ta hänsyn till omständigheter som 45 SOU 1994:99 s. 38 f. SOU 1994:99 s. 37. 47 SOU 1994:99 s. 50 ff. 46 19 talar till den tilltalades förmån.48 Det framgår av 46 kap. 4 § andra stycket RB att rätten ska se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att rätten genom frågor och påpekanden ska försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter. Stadgandet ger uttryck för att domaren ska vara aktiv och materiellt processleda parterna. Tingsrätten kan även med stöd av 45 kap. 11 § och 46 kap. 12 § RB förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen. Tingsrätten kan också självmant besluta om att bevis ska läggas fram enligt 35 kap. 6 § RB. Det här är bara ett fåtal av de åtgärder som kan åtgärdas av rätten ex officio, dvs. utan att någon yrkar det. Av tradition har utredningen i påföljdsfrågan också varit en uppgift för domstolen. Tingsrätten ska vid behov hämta in uppgifter från belastningsregistret och den tilltalades personliga förhållanden så att dessa uppgifter kan läggas fram vid huvudförhandlingen enligt 46 kap. 9 § RB. 48 SOU 1938:44 s. 479. 20 3. Förslaget 3. 1 Förslagens innehåll i korthet De förslag som rör åklagarens ansvar för påföljden är följande - Åklagaren ska vara skyldig att ange sin ståndpunkt i påföljdsfrågan i alla mål. Yrkandet ska anges i åtalet. - Påföljdsyrkandet ska kunna ändras under målets handläggning. - Det slutliga påföljdsyrkandet ska inte kunna frångås av rätten i skärpande riktning. - Påföljdsyrkandet ska inte kunna ändras i högre rätt i skärpande riktning om inte särskilda skäl föreligger. - Personutredning ska i första hand vara åklagarens ansvar. - Prejudikatfrågor ska kunna ”hissas” till HD i likhet med tvistemålsförfarandet - Mål om allmänt åtal för brott avseende gärning som den tilltalade har erkänt hos rätten ska under vissa förutsättningar kunna avgöras i en förenklar förfarande utan huvudförhandling. - Åklagarens påföljdsyrkande i ett förenklat förfarande ska inte kunna frångås av rätten i mildrande riktning, om inte påföljden uppenbart strider mot gällande praxis. I så fall ska huvudförhandling hållas. - Domarens möjlighet att utan yrkande av part komplettera förundersökningen tas bort. 3. 2 Åklagaren bör ha ansvar för påföljdsbestämningen Det är vanligt att åklagaren anger vilken uppfattning i påföljdsfrågan. I dagsläget har dock åklagaren inte någon skyldighet att yrka den påföljd som åklagaren anser ska dömas ut. Rätten har ansvaret för att den som döms för en brottslig gärning får en lämplig påföljd. Historiskt sett har denna uppgift alltid legat på domstolen och är en rest av det inkvisitoriska förfarandet. I och med att åklagarna vid RB:s tillkomst saknade en fullgod juristutbildning, fanns det inte samma förtroende för åklagarna som det gör i dag. Det var alltså uteslutet att åklagarna skulle tillåtas att ansvara för processens ramar helt och hållet. I 21 utredningen framgår att det i dag är väldigt ovanligt att rätten går utöver åklagarens förslag till påföljd. Utredningen anser att det bör vara åklagarens ansvar att bestämma vad den svåraste påföljden kan bli för den tilltalade. Det är redan i dag åklagaren som styr rättens prövning i och med att åklagarens gärningsbeskrivning utgör ramen för processen och sätter en översta gräns i och med straffskalan för det åtalade brottet. Förslagets genomförande skulle innebära att rätten inte kan döma den tilltalade till en påföljd som är strängare eller mer ingripande än den påföljd som åklagaren har yrkat. 3. 2. 1 En mer förutsebar process Den största fördelen med förslaget är enligt utredarna att förslaget skulle bringa klarhet för den tilltalade att veta vad han riskerar att få för påföljd. Det är en mer förutsebar process som också ökar inslaget av ett tvåpartsförfarande, eftersom den tilltalade kan förbereda sitt försvar på ett bättre sätt. Den tilltalade kan bemöta allt som åklagaren för fram. Utredarna anser att det även ökar möjligheterna att avgöra mål där den tilltalade godtar åklagarens talan utan att hålla huvudförhandling, vilket är ytterligare ett lagförslag vars innehåll jag kommer att redogöra för längre fram i framställningen. Utredningen anser att med hjälp av riktlinjer och allmänna råd utformade av Åklagarmyndigheten kan enhetligheten i rättstillämpningen också öka. Förslagets genomförande kommer dessutom bidra till att domstolarna noggrant måste redogöra för de bedömningar de gör i påföljdsfrågan. Utredningen argumenterar vidare för sin bedömning med att avfärda den åsikten att domstolen ibland skulle vara förhindrade att döma till ”den korrekta” påföljden. Utredningen anser att ett sådant scenario antagligen skulle vara väldigt ovanligt eftersom det i de flesta fallen inte går att avgöra vad som är en materiellt riktig påföljd. Utredningen tror att förslaget kan orsaka oro för att åklagaren ”säkrar upp” genom att yrka på en för hård påföljd. Men eftersom förslaget innebär att rätten 22 enbart är bunden upp till yrkandet, anser inte utredningen att det finns risk att rättsäkerheten till men för den enskilde riskerar att äventyras. Utredningen tar även kortfattat upp att åklagaren antagligen kommer att se det som sin uppgift att verka för rättsutvecklingen gällande påföljdspraxis vid en viss brottstyp. Det anses att detta är en positiv utveckling och att domaren då kommer att ta tydlig ställning till åklagarens yrkande och att påföljdsfrågan då uppmärksammas i större utsträckning än vad som är fallet i dag. 3. 2. 2 Yrkande om påföljd i åtalet Förslaget innebär att ett påföljdsyrkande ska vara preciserat i åtalet, dvs. redan när åtalet ges in till rätten. Åklagaren måste alltså ta ställning till vilken påföljd han eller hon vill att rätten dömer ut. Åklagaren bör inte vara skyldig att ange mer än ett påföljdsyrkande och han eller hon bör utgå ifrån att hela ansvarsdelen kommer att bifallas. Har den åtalade tidigare dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård kan det bli fråga om att tillämpa reglerna om sammanträffande av brott och förändring av påföljd i 34 kap. BrB, vilket då ska framgå av åklagarens yrkande. Åklagaren bör alltid ge en kortfattad motivering till sitt yrkande, där det framgår vilka omständigheter som åklagaren har tagit hänsyn till vid bestämmande av påföljden, dvs. om straffvärdet, försvårande och förmildrande omständigheter och om åklagaren har beaktat tidigare brottslighet. Yrkandet om påföljd ska anges i åtalet. Men det är åklagarens slutliga yrkande om påföljd, senast påtalad i åklagarens slutanförande, som kommer vara bindande för rätten. Fördelen med att åklagaren ska ange påföljdsyrkandet redan i åtalet är att det blir klart för alla inblandade vad åklagaren anser är ett rimligt påföljdsval. För åklagaren bör det i många fall vara nödvändigt att i förundersökningen vidta utredningsåtgärder för att kunna yrka en rimlig påföljd vilket anses vara en utveckling i positiv riktning eftersom det främjar effektivitet och kvalitet. Utredningen poängterar att det givetvis kan finnas fall där åklagaren har svårt att komma med ett yrkande vid processens början, exempelvis där det finns en personutredning men där det krävs ytterligare uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden som inte finns tillgängliga. I det fallet är förslaget att åklagaren 23 ska kunna väcka åtal och rätten besluta att inhämtande av kompletterande personutredning ska ske, vilket då innebär att kompletteringen sker i väntan på huvudförhandling. Ett annat scenario är om den tilltalade inte medverkat i personutredningen. I det fallet bör åklagaren väcka åtal och framställa ett påföljdsyrkande som baseras på straffvärdet och den information det då finns. Åklagaren kan då påtala att det finns vissa brister i personutredningen, vilket innebär att den tilltalade blir varse att denne har ett ansvar att medverka i rättegången, vilket då kan utgöra ett incitament för den tilltalade att delta i personutredningen. Utredningen tar också upp sådana fall där man initialt i förfarandet har svårt att förutse vilken påföljd som bör komma ifråga, exempelvis i fall med ett flertal åtalade personer där det råder oklarheter om vilka som haft större eller mindre roller i den brottsliga gärningen. Det anses även i dessa fall vara relativt enkelt att ange ett påföljdsförslag, som man senare kan justera ifall nya uppgifter kommer fram under rättegången. I de fall där åklagaren väcker åtal för ny brottslighet under pågående rättegång är utredarnas uppfattning att det bästa alternativet är att åklagaren utformar ett påföljdsyrkande så att det tillkommande åtalet innehåller ett påföljdsyrkande för den samlade brottslighet som åklagaren väcker åtal för. 3. 2. 3 Rätten ska vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande Utredningen anser att rätten bör vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande på det sätt att rätten inte kan döma till en hårdare påföljd än vad åklagaren har yrkat. Huruvida en påföljd är mer ingripande för den tilltalade sker genom en objektiv bedömning. Den påföljd som är mest ingripande för den enskilde är fängelse enligt BrB. Villkorlig dom jämställs med skyddstillsyn. Så är dock inte fallet för en vanlig skyddstillsyn, som måste anses vara mer ingripande än en villkorlig dom förenad med böter. Bedömningen av vad som anses som mer ingripande bör göras enligt omröstningsreglerna enligt 29 kap. 3 § och förbudet mot reformatio in pejus49 enligt 51 kap. 25 § RB. I likhet med vad som är 49 Latinskt uttryck, ungefär översatt till ”förändring till det sämre” som är en processrättslig princip vilken innebär att domstolen inte får döma en part till en allvarligare rättsföljd än denne fått i en underinstans om endast denna part har överklagat. 24 stadgat om överlämnande till särskild vård anser utredarna att en sådan påföljd inte kan anses som svårare eller lindrigare än andra påföljder, undantaget sluten ungdomsvård. Det föreslås därför ett klargörande om detta i bestämmelsen. I övrigt är frågan om vilken påföljd som är mest ingripande en fråga för rättstillämpningen. Ifall den tilltalade har begått ett brott i tiden före en annan dom eller att brott begåtts efter en dom men innan påföljden verkställts eller upphört, kan rätten under vissa förutsättningar besluta att den tidigare påföljden ska avse även det nya brottet, döma till särskild påföljd för det nya brottet eller undanröja den tidigare domen. Åklagaren bör ta ställning till detta i påföljdsyrkandet. Rätten bör inte kunna besluta om ett förordnande enligt 34 kap. 1 § BrB om det skulle innebära att den tilltalade kommer att dömas till en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. 3. 2. 4 Risken för att plea bargains introduceras i svensk rätt Utredningen anser att förslaget kan skapa en öppning för åklagare och den tilltalade/försvararen att föra en dialog kring påföljden. En sådan dialog kan enligt utredningen vara till fördel, exempelvis i fall där åklagaren får ny information rörande den tilltalades personliga förhållanden som gör att åklagaren ändrar uppfattning angående vilken påföljd som anses lämplig. En sådan situation skulle dock kunna medföra att det ökar risken för inofficiella uppgörelser mellan åklagaren och den tilltalade. Förslaget i det betänkandet i kombination med de förslag som förslås i Nya påföljder 50 uppfattas som särskilt riskfyllt. Förslaget i Nya påföljder innebär att det i större utsträckning än i dag kan tas hänsyn till om den tilltalade erkänner eller medverkar i utredningen, exempelvis genom att gå under straffminimum (vilket kräver en lagändring i 29 kap. 5 § BrB). En sådan lösning ska bara vara möjlig gällande det egna brottet. Det kan komma att betyda att det är möjligt med strafflindring, särskilt vid svårutredda brott och vid grov brottslighet. Det man kan befara kommer ske är att åklagaren i en sådan situation yrkar på en lägre påföljd om den tilltalade i sin tur erkänner gärningen. Detta kallas för plea bargains och existerar i bl. a. amerikansk rätt. Utredningen Brottmålsprocessen 50 SOU 2012:34. 25 föreslår att åklagaren väcker talan på samma sätt som i dag. Samma regler gäller under förundersökningen, vilket innebär att det fortfarande kommer vara förbjudet att förespegla att den tilltalade kan få särskilda förmåner för att den tilltalade ska erkänna eller liknande. Åklagaren ska dessutom förklara för rätten vilka beaktanden han eller hon har gjort när denne ska ta ställning till påföljdsfrågan. Risken för plea bargains ska inte medföra att åklagarens påföljdsförslag ska kunna frångås av domstolen. Utredningen föreslår att åklagarens påföljdsyrkande i hovrätten begränsas av det yrkande som åklagaren har åberopat i tingsrätten. Den får frångås endast om det ändrade yrkandet beror på en omständighet som inte hade kunnat åberopas tidigare eller om åklagaren haft en giltig ursäkt att inte göra det. Detta ska även gälla i HD. 3. 3 Förslaget om att åklagaren ska inhämta personutredning För att förslaget ska vara genomförbart, krävs att personutredning, dvs. yttranden från Kriminalvården, inhämtas av åklagaren när åklagaren behöver ett sådant underlag för sitt yrkande. Utredningen anser att en bestämmelse med den innebörden bör införas i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Sedan 2002 har åklagare kunnat inhämta personutredning. Detta görs dock sällan. Förslaget syftar till att vid de fall då en personutredning behövs, ska den som huvudregel inhämtas av åklagaren. Åklagaren bör i många fall inhämta personutredning för att åklagaren ska kunna yrka en påföljd som är relevant. Dessutom anser utredningen att om personutredning kommer att inhämtas i närmre anslutning till det brott som utreds, kan det öka kvalitén på personutredningen. 51 Utredningen anför dock att det inte finns skäl att begränsa rättens möjlighet att inhämta utredning i påföljdsfrågan. Utredningen föreslår därför att 35 kap 6 § RB ändras så att rätten får inhämta utredning i påföljdsfrågan för brott som hör under allmänt åtal.52 51 52 SOU 2013:17 s. 363 f. SOU 2013:17 s. 227 f. 26 3. 4 Förslaget att kunna använda ”hissning” i brottmål Ett annat lagförslag i betänkandet är värt att nämna i korthet, nämligen att det bör införas en möjlighet till ”hissning” av brottmål till HD, i likhet med den som finns i tvistemål. RÅ har till uppgift att praktiskt verka för rättsutvecklingen.. Så sker genom att RÅ för upp prejudicerande frågeställningar till HD. Ibland uppkommer frågor där det tidigt står klart att det behövs ett uttalande i HD som klargör frågan.53 Det kan finnas mål där vissa avgränsade rättsfrågor har stor betydelse för utgången i mål, vilket då kan prövas specifikt i HD så att underinstanserna inte behöver pröva hela målet för sig. Utredningen anser att förslaget kommer få ytterst begränsad praktisk betydelse men samtidigt finns inga skäl för att inte införa en sådan möjlighet. Förslaget förutsätter dock enligt utredningen att parterna godkänner att frågan hänskjuts till HD, att åklagaren får ett godkännande av RÅ och att HD medger det. En orsak till dess begränsade nytta är enligt utredningen att det ofta är bevisfrågor som avgör målet och om parterna har olika uppfattning om vad som är bevisat kan det vara svårt att få godkännande från båda parter.54 3. 5 Förslag om ett särskilt förfarande i erkända mål Merparten av alla brottmål handläggs på samma sätt i dag genom att de avgörs i tingsrätt efter huvudförhandling. Utredningen har kommit fram till att många av de mål som avgörs i huvudförhandling bör kunna tas på handlingarna eftersom många mål är okomplicerade och i dagsläget orsakar kostnader och arbetsinsatser som inte är proportionerliga.55 Utredningen har därför föreslagit att vissa erkända brott begångna av vuxna personer ska kunna avgöras utan huvudförhandling. Huvudförhandling ska dock hållas om åklagaren yrkat att påföljden ska bestämmas till fängelse i mer än sex månader, villkorlig dom i förening med samhällstjänst om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff som överstiger sex månader, skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 53 Exempelvis den aktuella frågan i mål om skattetillägg och påföljdsfrågor inom skatterätt som rörde rättssatsen ne bis in idem, dvs. förbud mot dubbla förfaranden, där man fick vänta med ett klargörande uttalande av HD till dess att hovrätternas domar och beslut överklagades. 54 SOU 2013:17 s. 409 ff. 55 SOU 2013:17 s. 185. 27 kap. 3 § BrB, skyddstillsyn i förening med samhällstjänst eller kontraktsvård om det i domslutet ska anges ett fängelsestraff som överstiger sex månader, sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård. Det ska inte heller gälla om åklagaren yrkat att villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas med mer än sex månader eller att påföljden ska bestämmas till fängelse och villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff ska förverkas, om strafftiden sammantaget överstiger sex månader. Som nämns ovan är förutsättningen att den tilltalade har lämnat ett erkännande till rätten. Men utredningen anser att det även ska krävas att samtliga yrkanden i samband med åtalet godtas, att den tilltalade har samtyckt till att målet avgörs utan huvudförhandling, att det saknas särskilda skäl för att hålla huvudförhandling och att information om rådgivning har lämnats. 56 Utredningens uppfattning är då, i enlighet med tidigare anförda förslag, att rätten ska vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande. Men utredningen anser också att för att rätten ska kunna välja en lindrigare påföljd, så krävs det att åklagaren yrkar en påföljd som uppenbart står i strid med gällande praxis. I så fall så måste rätten sätta ut målet till huvudförhandling.57 Ju allvarligare brott och ju mer ingripande påföljd som är aktuell desto starkare är behovet av en prövning genom en offentlig och muntlig rättegång vid domstol. Utredningens uppfattning är att brott alltid anses som allvarligare om påföljden som åklagaren yrkar är att anses som svårare eller mer ingripande än fängelse i mer än sex månader. 58 3. 6 Förslaget om att domarens utredningsansvar ska tas bort Utredningen har föreslagit att domarens roll ska förändras. Domaren ska enligt förslaget inte längre självmant agera för att utredningen i skuldfrågan är fullständig. Han ska däremot verka för att inget onödigt dras in i målet och försöka klarlägga parternas ståndpunkter så att otydligheter och ofullständigheter i den utredning som läggs fram avhjälps. Det ska krävas yrkande från en part för att rätten ska förelägga åklagaren om att fullständiga 56 Se SOU 2013:17 avsnitt 3, s. 195-210, utredningen har kommit med förslag om att stärka den misstänktes ställning genom att föreslå en utvidgad rätt till rättslig rådgivning i vissa brottmål. 57 SOU 2013:17 s. 391-427. 58 SOU 2013:17 s. 312 f. 28 eller genomföra nya förundersökningsåtgärder. Rätten ska inte heller självmant kunna inhämta bevisning59. Orsaken till att utredningen vill ha en ändring i lagstiftningen anknyter till förslaget om åklagarens påföljdsansvar. Det har tidigare ansetts att domarens rättsskipningsansvar har bestått i att verka för att de domar som meddelas är materiellt riktiga och att bevisvärderingen ska ske på ett så gott bevisunderlag som möjligt. Domaren fick införskaffa all den utredning som denne ansåg behövlig.60 Rättens utredningsansvar har dock kraftigt uttunnats sedan RB:s tillkomst, framförallt på grund av den utveckling som skett av ett professionellt åklagarväsende och försvararkår. Utredningen anser att nuvarande ordning inte stämmer överens med behovet av att ha tydliga roller i processen. Det nuvarande systemet är inte heller önskvärt ur rättssäkerhetssynpunkt. Det råder en bred enlighet att domaren inte ska ansvara för att utredningen. Det finns dock ett fåtal domare som anser att de har ett ansvar att utreda sakförhållanden som parterna inte lagt fram för rätten. En sådan ordning riskerar att leda till domar vars utgång beror på vilken uppfattning domaren som dömer i målet har. Utredningen ifrågasätter även om nuvarande regelverk stämmer överens med Europakonventionens art. 6 om ett kontradiktoriskt förfarande och en opartisk domstol. Åklagaren ska styrka åtalet och domaren ska råda över processen i formellt hänseende och döma i målet. En brist i utredningen som inte läks av parterna ska leda till att rätten ogillar åtalet.61 59 SOU 2013:17 s. 213-232. NJA II 1943 s. 450. 61 SOU 2013:17 s. 213-221. 60 29 4. Remissyttranden Justitiedepartementet har valt att remittera förslaget till ett tjugotal tingsrätter, hovrätten, HD och ett antal myndigheter och intresseorganisationer. 4. 1 Förslaget om åklagarens påföljdsansvar Det kan konstateras att de flesta remissinstanser välkomnar stora delar av förslagen. I många delar är nästan alla instanser ense att förslagen är bra. Exempel på detta är förslaget att domarens utredningsansvar ska tas bort, som tillstyrks av nästan alla remissinstanser. I andra delar har förslagen bemötts av stark kritik. Det finns delade meningar om förslaget som rör åklagarens ansvar för påföljdsfrågan i brottmålsprocessen. Även i den här frågan är inställningen i remissyttrandena i grunden positiv och i stort sett alla remissinstanser anser att åklagaren i vart fall bör vara skyldig att uttala sig i påföljdsfrågan. Jag börjar med att redogöra för Åklagarmyndighetens uppfattning eftersom det är den myndighet som kommer att påverkas mest av om förslaget genomförs. 4. 1. 1 Åklagarmyndighetens uppfattning Åklagarmyndigheten anser att åklagarrollens förändring innebär att den tydliggörs. Det finns många principiella fördelar med det förslag som har lagts fram. Åklagarmyndigheten anser att den är väl rustad att ta mer ansvar i påföljdsfrågan. Frågan kommer att få mer uppmärksamhet än vad som är fallet i dag. Förutsebarheten för den tilltalade ökar och denne får större möjlighet att förbereda sitt försvar. Åklagarmyndigheten anser att risken för påtryckningar av olika slag mot åklagaren om denne får det fullständiga ansvaret att föra statens talan om straffansvar är liten. Redan i dag finns ett sådant ansvar för själva gärningen. Åklagaren har en sådan kompetens och en integritet att det kan förutsättas att åklagaren inte kommer att ta hänsyn till påtryckningar, varken för hårdare eller mildare påföljder. Åklagarmyndigheten anser inte heller att det finns skäl till oro att åklagaren ska framställa yrkanden om (för) hårda påföljder, eftersom en sådan ordning borde vara lika stor eller liten som i dag. I svåra fall så kan åklagaren ”ta höjd” när denne är osäker på vad det rör sig om för straffvärde, vilket får anses helt naturligt. Åklagaren kommer ha ett 30 tjänstemannaansvar att yrka på rimliga påföljder och måste också vara objektiv när denne ska bestämma vilken påföljd som är lämplig. Dessutom anser myndigheten att redan i dag bestämmer åklagaren ramen för processen i och med gärningsbeskrivningen. Farhågan att domstolens händer blir bakbundna, att det sker en förskjutning av makten från domstolarna till åklagarna och att rätten kommer förlora sin position som opartisk och självständig, är inte realistisk. Åklagarmyndigheten tar också upp risken för att åklagaren får ansvaret för rättsutvecklingen. Åklagaren har ett visst ansvar för utveckling av rättspraxis, så sker exempelvis när myndigheten utformar särskilda riktlinjer för vissa brott, exempelvis olovlig körning. Om åklagaren driver en fråga om lämpligheten med en viss påföljd kan detta öka möjligheten att påverka påföljdspraxis. Ett större fokus på påföljden kan alltså leda till en bättre och mer enhetlig påföljdspraxis.62 4. 2 Kritiken som framförts i remissyttrandena En ganska vanligt förekommande åsikt bland remissinstanserna är att åklagaren ska vara skyldig att framställa ett yrkande om påföljd under processen, men denna ska inte vara bindande. Rätten ska således även fortsättningsvis kunna döma den tilltalade till en strängare påföljd än vad åklagaren har yrkat, trots att det inte händer särskilt ofta i dag. 4. 2. 1 Domstolen Södertälje tingsrätt anser att det övergripande ansvaret för att upprätthålla rättstillämpningen kommer att flyttas över till Åklagarmyndigheterna från domstolarna om åklagarens påföljdsyrkande blir bindande. Detta är enligt tingsrätten ett särskilt stort ingrepp i domstolarnas och de enskilda domarnas oberoende och är ett stort avsteg ifrån vad som av tradition har varit domstolarnas ansvar.63 Helsingborgs tingsrätt anser att förslagen som rör att parterna själva ska stå för den yttre ramen för processen, innebär att man gör 62 63 Åklagarmyndighetens remissyttrande dnr. ÅM-A2013/0704 Södertälje tingsrätts remissyttrande dnr. 73-2013. 31 brottmålen dispositiva. Det finns en rättssäkerhetsrisk med att på detta sätt inskränka rättens prövning.64 Östersunds tingsrätt är principiellt skeptisk till åklagarens ansvar för påföljden, eftersom ansvaret för påföljden är ett uttryck för den yttersta maktutövningen som ett samhälle kan utöva på sina medborgare. Den makten bör innehas av självständiga domstolar.65 4. 2. 2 Risken för att åklagare yrkar för låga påföljder Det råder även viss tveksamhet bland remissinstanserna om åklagarnas kompetens i påföljdsfrågan. Denna kompetens är sedan lång tid upparbetad inom domstolsväsendet. Kompetensen hos åklagarna anses av exempelvis Göta Hovrätten överlag vara splittrad. Vissa remissinstanser har uttryckt oro för att särskilt de åklagare som är oerfarna, exempelvis den inte helt obetydliga andel åklagare som kommer direkt från notarietjänstgöring, ska väcka åtal och komma med påföljdsförslag som kan beröra väldigt komplicerade påföljdsfrågor och som binder rätten vid dessa.66 Lycksele tingsrätt anför att straffmätning inte är en exakt vetenskap, så länge påföljden som föreslås ligger inom rimliga gränser krävs det i regel mycket för att domstolen ska utdöma en strängare påföljd än vad som förslås av åklagaren. Det förekommer dock att åklagaren yrkar en påföljd som inte är förenlig med praxis. Enligt Lycksele tingsrätt ska vid sådana fall principen om lika fall behandlas lika väga tyngre än förutsebarheten för den tilltalade.67 Även Göta hovrätt anför att rätten i normalfallet inte dömer till en strängare påföljd än vad åklagaren yrkat men att det händer att domstolen ibland anser att den är tvingad att gå längre än yrkandet. Det kan finnas fall där åklagaren yrkar på en för mild påföljd som inte följer praxis. Detta leder till att lika fall inte behandlas lika. Därför anser domstolen att någon sorts regel som fungerar som en ”ventil” ska finnas, i vart fall till vidare.68 Hovrätten för Västra Sverige 64 Helsingborgs tingsrätts remissyttrande dnr. 106/13. Östersunds tingsrätts remissyttrande 13-0054 66 Se exempelvis Umeå tingsrätts remissyttrande dnr. 55/2013 och Östersunds tingsrätts remissyttrande dnr. 13-0054. 67 Lycksele tingsrätts remissyttrande dnr. 27-13. 68 Göta hovrätts remissyttrande dnr. AD-2013-291. 65 32 uttrycker också en viss tveksamhet till förslaget. Hovrätten har uppfattningen att åklagarnas kompetens i påföljdsfrågor varierar och även de är oroade att principen om att lika ska behandlas lika kommer att urholkas. Domstolen tar också upp att förslaget, om det införs, även borde införa en ventil om en möjlighet att gå utanför åklagarens yrkande.69 Även Hovrätten för Skåne och Blekinge är tveksam till kompetensen hos åklagarna och anser att domarna kan komma att bli tvungna att i vissa fall döma till en påföljd som inte står i proportion till rättsskipningen. brottets allvar. Östersunds Detta tingsrätt kan påverka framhåller att enhetligheten om i åklagarens missbedömningar leder till att den tilltalade får en för mild påföljd, så kan man tänka sig att vissa anser att det är konsekvenser som samhället kan få stå ut med. Men det är enligt tingsrätten inte bara samhället som är part i målet utan ofta finns även en målsägande som kan ha befogade anspråk på att den tilltalade får en verklig och ”korrekt” påföljd.70 4. 2. 3 Risken för påföljdsyrkanden som är för höga En annan kritik som har varit betydande är befarandet att åklagaren kommer att yrka på en (för) sträng påföljd för att inte riskera att lägga sig för lågt samt för att ge rätten fritt spelrum. Det leder knappast till en mer förutsebar process för den tilltalade.71 Värmlands tingsrätt anser att det redan i dag yrkas på strängare påföljd än vad som motsvarar domstolspraxis. En konsekvens skulle kunna bli att om åklagaren yrkar på en strängare påföljd och den tilltalade godtar detta så kommer antagligen domstolen acceptera detta eftersom det enbart handlar om att ”finjustera” påföljden. Den dömande makten kan på så sätt flyttas från domstol till åklagarväsendet.72 Åklagarens påföljdsförslag är baserat på de uppgifter som finns i förundersökningen. Helsingborgs tingsrätt anser att det ofta är svårt att skilja på vad som faktiskt har framkommit och bevisats i huvudförhandlingen jämfört med de uppgifter som lämnats i förundersökningen. Därför är det enligt tingsrätten problematiskt att åklagaren ska framställa ett yrkande som är Hovrättens för Västra Sverige remissyttrande dnr. 2013-254-2. Östersunds tingsrätts remissyttrande dnr. 2013-0054. 71 Östersunds tingsrätts remissyttrande dnr. 13-0054. 72 Värmlands tingsrätt remissyttrande dnr. VT 2013-68(51). 69 70 33 bindande för rätten eftersom det kommer att leda till yrkanden som är alltför stränga.73 Värmlands tingsrätt anser att de senaste årens HD-avgöranden i narkotikamål74 tyder på att användandet av riktlinjer och schabloner kommer att minska vid bestämmande av påföljd. Det kan innebära att åklagaren kommer ha svårigheter att yrka påföljd.75 4. 2. 4 Praxisbildningen Hovrätten för Skåne och Blekinge hänvisar till sitt remissyttrande över departementspromemorian om de lagstiftningsmässiga konsekvenserna av förslagen i betänkandet Nya påföljder76 där domstolen anför att domstolarna har större erfarenhet av att bedöma straff- och straffmätningsvärdet i det enskilda fallet. Det föreslagna påföljdssystemet kommer vid ett genomförande att kräva ny praxis under en inte oväsentlig tid, särskilt med tanke på förslaget om en helt ny påföljd, villkorligt fängelse. Bedömningar kring påföljd och straffmätningsvärde kommer att vara centrala. 77 Hovrätten för Skåne och Blekinge ställer sig tveksam till att domstolarna ska vara bundna av åklagarens yrkande men poängterar att med tiden och med hjälp av utbildningssatsningar och riktlinjer så kan riskerna med förslaget minska. I dagsläget är det sällan som rätten anser att det finns skäl att gå utöver vad åklagaren yrkat men sådana fall kan bli fler i framtiden om förslagen i betänkandet Nya påföljder blir verklighet.78 Varbergs tingsrätt har uttryckt i sitt yttrande att förslaget kommer att leda till otydligare praxisbildning och kanske till och med ledas av åklagaren. 79 Utredningen framhåller att det torde ligga på RÅ att utfärda riktlinjer och rekommendationer gällande påföljdsbestämningen. Detta kommer enligt 73 Helsingborgs tingsrätts remissyttrande dnr. 106/13. Se exempelvis NJA 2011 s. 357, 2011 s. 675 I och II, NJA 2011 s. 799, NJA 2012 s. 70, NJA 2012 s. 115 och NJA 2012:144. 75 Värmlands tingsrätts remissyttrande dnr. VT 2013-68(51). 76 SOU 2012:34. 77 Hovrättens för Skåne och Blekinge remissyttrande på Ds. 2012:54 dnr. 43-13. 78 Hovrättens för Skåne och Blekinge remissyttrande dnr. 122-13. 79 Varbergs tingsrätts remissyttrande dnr. 52-2013. 74 34 Domareförbundet leda till att det blir RÅ som blir rättsutvecklande och inte HD.80 Utredningen har inte i sitt förslag diskuterat en lösning om att införa någon sorts säkerhetsventil men utredningen diskuterar om vissa mål är sådana att det inte kan krävas att åklagaren ska framställa ett påföljdsyrkande. Utredningen anser dock att en sådan lagstiftning varken skulle skapa en mer förutsebar process för den tilltalade eller en tydligare rollfördelning.81 4. 2. 5 Risk för plea bargains Lycksele tingsrätt har nämnt att om åklagaren i vissa fall yrkar en för mild påföljd som inte överensstämmer med gällande praxis, så kan detta skapa misstankar om att åklagaren har slutit en överenskommelse om påföljd med den tilltalade. Det kan enligt tingsrätten allvarligt sänka förtroendet för rättsväsendet.82 Ett par remissinstanser anser att den korta diskussionen som förs kring risken för plea bargain inte är tillräcklig och att det inte kan uteslutas att ett sådant system kommer att börja tillämpas.83 4. 2. 6 Ett tidigt yrkande om påföljd Hovrätten för Skåne och Blekinge anser att förslaget om att göra åklagaren mer ansvarig för påföljden och att yrkandet ska vara bindande för domstolen har stora fördelar. Men, säger domstolen, det finns vissa problem med ett tidigt yrkande i processen, eftersom påföljdsvalet beror på en mängd faktorer, exempelvis vad som till syvende och sist kan bevisas i målet, hur allvarlig brottsligheten är mot bakgrund av vad som kommer fram vid huvudförhandlingen och den tilltalades personliga förhållanden. Av denna anledning kommer troligen påföljdsyrkandet ändras under processens gång, både i skärpande och mildrande riktning. För den tilltalade kommer det först nämnda scenariot att vara svårförståeligt och processen kommer antagligen inte 80 Svenska domareförbundets remissyttrande daterat 2013-07-15. SOU 2013:17 s. 256 f. 82 Lycksele tingsrätt remissyttrande dnr. 27-13. 83 Se exempelvis Hovrättens för Västra Sverige, Hovrättens för Skåne och Blekinge och Varbergs tingsrätts remissyttrande, m.fl. 81 35 heller att uppfylla syftet att göra förfarandet mer tydligt och mer förutsebart för den tilltalade.84 Försvaret kan ha räknat med att påföljden kommer att maximalt bli det som åklagaren hittills har yrkat och inriktat sitt försvar därefter.85 Hovrätten för Skåne och Blekinge anser att om påföljdsyrkandet istället ändras till fördel för den tilltalade, kan allmänheten och media ha förväntningar som sedan inte infrias. Detta kan leda till ett minskat förtroende för vårt rättsväsende.86 4. 2. 7 Vad är mer ingripande och inte Hovrätten för Nedre Norrland uttrycker att domstolen visserligen tillstyrker förslaget men att det ska observeras att det troligtvis kommer att uppstå svårigheter att veta vad som är en mer ingripande påföljd och inte. Detta gäller inte bara för åklagarna utan även för andra.87 Åklagarens utvidgade ansvar för påföljden kommer dock enligt Svea hovrätts mening att underlättas om ett införande av det nya föreslagna påföljdssystemet genomförs, eftersom jämförelser av påföljders stränghetsgrad kommer att bli enklare än vad som är fallet i dag.88 4. 3 Om åklagarens ansvar för personutredningen Flera remissinstanser tror att förslagets genomförande kommer leda till ännu längre handläggningstider. I dag kan åtalet sättas ut till förhandling så fort åklagaren fått in förundersökningen av polisen och åklagaren har utformat en stämningsansökan. När sedan stämningsansökan har inkommit till tingsrätten tar det sällan mindre än två månader tills målet kan tas upp till huvudförhandling. Under den tiden kan man sätta igång med spörsmål som hör förhandlingen till, exempelvis att delge och kalla parter och vittnen. Man inhämtar också utredning om den tilltalades personliga förhållanden. Förslaget innebär att om påföljdsyrkandet ska kunna tas på allvar så måste personutredningen inhämtas innan åtal väcks. I så fall kommer målet ligga 84 Hovrättens för Skåne och Blekinge remissyttrande dnr. 122-13. Se Värmlands tingsrätts remissyttrande dnr. VT 2013-68(51). 86 Hovrättens för Skåne och Blekinge remissyttrande dnr. 122-13. 87 Hovrättens för Nedre Norrland remissyttrande dnr. 2013/0108. 88 Svea Hovrätts remissyttrande dnr. 273/13. 85 36 väntande hos åklagaren, vilket också får konsekvensen att personutredningen kommer att vara äldre än vad som är fallet i dag och till följd av det kanske vara helt inaktuell. Utredningen anser att kvalitén i personutredningen ökar om det sker i så nära anslutning till brottet som möjligt. Ett sådant resonemang är enligt Värmlands tingsrätt svårbegripligt, det bör snarare vara så att kvalitén ökar om den är i så nära anslutning till förhandlingstillfället som möjligt, vilket också framhålls av Östersunds tingsrätt.89 4. 4 Om ”hissning” till HD Möjligheten att kunna hissa brottmål till HD har av de flesta remissinstanserna inte berörts. Stockholms tingsrätt anför att förslaget tillstyrks men att det finnas ett väldigt begränsat behov av en sådan möjlighet. Det finns dock inga tunga skäl mot en sådan möjlighet.90 HD tillstyrker också förslaget men tillägger att dess praktiska betydelse eventuellt skulle bli större om prejudikatfrågan kunde hänskjutas av hovrätten.91 4. 5 Om särskilt förfarande i erkända mål Göta hovrätt tillstyrker förslaget om ett särskilt förfarande i erkända mål. Hovrätten avstyrker dock utredningens förslag att tingsrätten ska kunna frångå åklagarens påföljdsyrkande i mildrande riktning endast när det är uppenbart att yrkandet står i strid med gällande praxis. Göta hovrätts uppfattning är att domstolen ska vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande, förutom i de fall man ska kunna använda sig av en säkerhetsventil. Hovrätten anser att domstolen ska kunna bestämma påföljd inom ramen för påföljdsyrkandet som åklagarens lämnat. Om påföljden, eller skulden kan ifrågasättas, bör målet sättas ut till huvudförhandling. Detta gäller såväl när påföljden ska skärpas som när den ska mildras.92 I JO:s remissyttranden anförs också att det måste vara 89 Östersunds tingsrätts remissyttrande dnr. 2013-0054 och Värmlands tingsrätt dnr. VT 201368(51). 90 Stockholms tingsrätts remissyttrande 2013/0275, Doss 51. 91 Högsta domstolens remissyttrande Adnr. 177-13. 92 Göta hovrätts remissyttrande dnr. AD-2013-291. 37 möjligt för domstolen att kunna döma ut en mildare påföljd än vad åklagaren yrkat utan att sätta ut målet till huvudförhandling. Detta skulle i värsta fall kunna leda till att rätten dömer ut en för sträng påföljd enbart för att rätten inte ska behöva sätta ut målet till huvudförhandling.93 4. 6 Om domarens utredningsansvar Reaktionerna av förslaget i denna del har varit lågmälda. I stort sett alla remissyttranden är positiva till förslaget och många anser att förslaget egentligen bara kodifierar det som under lång tid varit gällande rätt i Sverige. Viss kritik har dock uppkommit. Hovrätten för Övre Norrland anser exempelvis att förslaget lägger ett stort ansvar för den materiella processledningen samtidigt som domstolen bara ska döma över de uppgifter som parterna lägger fram. Hovrätten anser att det är oklart om inte frågor för att undanröja otydligheter och ofullständigheter bidrar till utredningen.94 93 94 JO:s remissyttrande dnr. R 35-2013. Hovrättens för Övre Norrland remissyttrande dnr. 58/13. 38 5. Analys 5. 1 Ändringen av rollfördelningen Som jag redogjort för har processen som den ser ut i dag en historisk förklaring. När RB trädde i kraft, fanns det inte förtroende för åklagaren att ansvara för påföljdsfrågan eftersom åklagarnas kompetens var allvarligt eftersatt i jämförelse med domarna. Domstolarna skulle därför också ansvara för att utredningen blev fullständig i viss mån. Förslaget är inriktat på att skapa en mer utpräglat ackusatorisk process och ta bort de inkvisitoriska resterna helt och hållet. Förslaget som gäller domarens ansvar att inhämta utredning är okontroversiellt eftersom det enligt de allra flesta är ett förslag till lagändring som redan praktiseras i praktiken. Att betänkandet innehåller ett förslag att åklagaren ska ha ansvaret för påföljden är inte heller särskilt förvånande eftersom liknande förslag har presenterats i andra utredningar. På samma gång är förslaget ganska radikalt i och med att utredningen vill göra påföljdsyrkandet bindande för rätten. Det har inte tidigare föreslagits. 5. 2 Kan förslaget leda till en mer förutsebar och rättssäker process? 5. 2. 1 Ett större fokus på påföljdsfrågan Det finns tydliga fördelar med förslaget att låta åklagaren få det fulla ansvaret för statens straffrättsliga talan eftersom det lägger mer fokus på påföljdsfrågan. Påföljdsfrågan är i de flesta fall den mest centrala frågan för den som är tilltalad i en brottmålsprocess. Det är positivt att åklagaren ska behöva lägga en del tankeverksamhet på vilken påföljd som är lämplig. Jag uppfattar att åklagaren ibland intar en attityd som om påföljdsfrågan är mindre intressant och att det är rätten som ska bestämma påföljd. Därför finns det inte anledning för åklagaren att klargöra sin inställning utan åklagaren lämnar ibland denna bedömning till rätten. Jag håller med utredningen om att det finns ett behov av att åklagaren åläggs att ansvara för och lyfta påföljdsfrågan. Åklagaren anger ofta redan i dag sin inställning om påföljden. Detta brukar dock ske sent i processen, i stort sett alltid vid åklagarens slutanförande. Den rådande 39 ordningen ter sig inte särskilt klar för den tilltalade om vad han eller hon kan vänta sig för påföljd. I allvarligare brottmål har vanligtvis den tilltalade en försvarare som kan tala om för klienten vilken påföljd den tilltalade kan förvänta sig att få. Men det är inte alltid att advokatens uppskattning stämmer överens med åklagarens. Inte heller alla som misstänks för brott har en försvarare. Därför finns en viktig poäng i att låta den tilltalade känna till vilken påföljd som åklagaren anser att denne ska dömas till. Det kan öka förutsebarheten för den tilltalade. 5. 2. 2 Möjliggör objektivitetsplikten att åklagaren kan föra talan i påföljdsfrågan? Som jag redogjort för i kap. 2 så har åklagaren en objektivitetsplikt, som gäller under hela rättegången. Objektivitetsplikten och utredningsplikten möjliggör för åklagaren att ha en tredelad roll i det svenska rättssystemet. Utan den vore det otänkbart att åklagaren skulle ansvara för både förundersökning, processen i egenskap av part och den begränsade domsmakten. I och med objektivitetsplikten bör åklagarna enligt utredningen också anförtros ett större ansvar för påföljden. Om man utgår ifrån att åklagaren är objektiv i den mening som objektivitetsplikten kräver för de uppgifter som åklagarna har i dag, så borde det enligt min mening vara möjligt att kunna lägga mer ansvar på åklagarna i påföljdsfrågan i precis samma utsträckning. Jag anser inte att det är principiellt fel att ge åklagarna mer ansvar för påföljden. Som Åklagarmyndigheten poängterar så har åklagarna ett tjänstemannaansvar vilket bör hindra dem från att kringgå objektivitetsplikten. 5. 2. 3 Åklagarnas kompetens I dagsläget har åklagarna dagligen att ta ställning till påföljdsfrågor i och med bedömningen om åtalsunderlåtelse, strafförelägganden och överlag när de för talan i domstol. Det framgår också av utredningen att åklagarna nästan alltid framställer ett påföljdsyrkande i alla mål. Det kan nog ändå antas, som en del remissyttranden framhåller, att åklagarna inte har samma kompetens som domstolarna i påföljdsfrågor. Men kompetensen kommer givetvis kunna förbättras, förutsatt att stora resurser läggs på åklagarnas utbildning i 40 påföljdsfrågor. Med tiden kommer, enligt min mening, åklagarnas kompetens inte innebära några brister i rättssäkerheten. 5. 2. 4 Risken för plea bargains I utredningen har diskuterats om förslaget om bundenhet kommer att bidra till en ökning av plea bargains. Utredningen har dock avfärdat den invändningen, eftersom den insyn och offentlighet som en rättegångsprocess medför anses tillräcklig för att sådana händelser ska kunna undvikas. Min uppfattning är i likhet med utredningen, att eftersom åklagaren ska framställa ett påföljdsförslag som på något sätt måste motiveras inför rätten, så är antagligen möjligheten att förhandla om påföljden ganska liten. Jag anser att det därför finns en väldigt liten risk för att åklagaren ska ha utrymme att fatta överenskommelser med den tilltalade som utgör plea bargains. Även här bör poängteras att åklagaren har en skyldighet att vara objektiv vilket bör föranleda att åklagarna faktiskt framställer yrkanden som överensstämmer med praxis. Förekomsten av plea bargains har inte ansetts utgöra någon större risk vid strafförelägganden eller åtalsunderlåtelse. Att plea bargain skulle kunna förekomma i någon stor utsträckning vid ett genomförande av förslaget om ett särskilt förfarande i erkända mål, är enligt min uppfattning, mindre troligt. På samma gång, trots att risken är liten, kan ändå finnas vissa skäl att anse att den troligtvis lilla, men ändå existerande risken kan leda till ett mer accepterat synsätt på en process som tillåter plea bargains. Förslaget kan då befaras utgöra ett första steg i en sådan riktning. Som anfördes av tingsrätten i Lycksele så håller jag med om att det kan finnas viss risk att allmänheten misstänker att det förekommit förhandlingar mellan den tilltalade och åklagaren, vilket kan orsaka att samhället inte kan förlita sig på att rättsväsendet följer likabehandlingsprincipen och att allmänheten ser med ett visst mått av skepsis på domstolens rättsskipning. Trots dessa invändningar så anser jag inte att den mycket begränsade risken för plea bargains utgör något bärande skäl mot att införa en ny ordning. 41 5. 2. 5 Risk att förutsebarheten inte ökar Det kan ifrågasättas om inte den ökade förutsebarheten blir närmast illusorisk i många mål. Åklagaren kommer i vart fall i större mål som har många inblandade, säkerligen att ändra sina påföljdsyrkanden under processens gång. Anledningen till det är som tidigare tagits upp, att det i sådana mål ofta blir klarare vilken roll en enskild misstänkt har haft i ett mål och hur pass grov brottsligheten varit först vid huvudförhandlingen. Jag anser att det skulle kunna leda till att den tilltalade luras in i en föreställning att om han eller hon döms för brottet, så kommer påföljden maximalt att innebära den påföljd som åklagaren yrkat i åtalet. I ett sådant fall innebär det inte att förutsebarheten för den tilltalade ökar. Det finns en risk att åklagare i ett fåtal fall bedömer att den tilltalade förtjänar en lindrigare påföljd än vad domstolen anser är fallet. Jag har svårt att se att detta skulle kunna innebära ett strukturellt problem. Som utredningen har påpekat ändrar domstolen ytterst sällan i dagsläget åklagarens yrkande i skärpande riktning. Anledningen till det är troligen att påföljdsbestämningen inte är någon vetenskap och att om domstolen anser att den yrkade påföljden i vart fall inte uppenbart strider mot gällande praxis, så finns inte skäl att döma till en strängare påföljd. Om åklagaren i dag yrkar på en påföljd som domstolen bedömer som alldeles för mild, anser domstolen troligen att de har en plikt att låta likabehandlingsprincipen vara överordnad och dömer till en hårdare påföljd än vad åklagaren yrkat. Det finns alltså en risk att åklagarens bindande påföljdsförslag hindrar domstolens rättsskipning och likabehandlingsprincipen. Det skulle troligen röra sig om ett fåtal fall. Jag tror däremot att rättens bundenhet av påföljdsyrkandet gör att det finns anledning att tro att åklagaren i stor utsträckning kommer att yrka på en strängare påföljd än vad åklagaren egentligen anser stämmer överens med gällande praxis. Det kan befaras att åklagarna i vart fall till en början kommer att vara rädda för att ”göra fel”. Åklagaren kan därför vara benägen att ge domstolen samma möjligheter som i dag att göra en fri bedömning av påföljdsfrågan. En sådan ordning gör att förslagets positiva effekter blir märkbart mindre. Åklagarens bindande yrkande är tänkt att leda till bättre förutsebarhet för den tilltalade. 42 5. 2. 6 Risker med att åklagaren ska ansvara för personutredningen Förslaget om att åklagaren ska ha huvudansvaret för personutredningen är en nödvändighet om de ska kunna framställa adekvata yrkanden. Men att domstolen ska ha ett andrahandsansvar över personutredningen tycker jag inte stämmer överens med syftet; att tydliggöra aktörernas uppgifter och att renodla domarrollen. Rättssäkerhetskravet innebär också att handläggningen av ett brottmål inte blir alltför lång. Det ligger någonting i att handläggningen av brottmål, som Östersunds tingsrätt påpekar, kan komma att förlängas i och med att åklagaren i de mål där personutredning krävs ska inhämta denna innan han eller hon åtalar. Det finns också en uppenbar risk för att personutredningen inte innehåller aktuella uppgifter om den tilltalade när domstolen ska bestämma påföljden. 5. 2. 7 Svårigheter att införa särskilt förfarande i erkända mål Om det inte finns tillräckligt starka skäl att införa ett bindande påföljdsyrkande så innebär det att förslaget om ett särskilt förfarande i erkända mål troligen inte kommer kunna genomföras. Om åklagaren skulle yrka en påföljd i ett särskilt förfarande i erkända mål som inte var bindande för rätten i så skulle inte den misstänkte kunna vara säker på att domstolen inte dömer till en svårare påföljd än vad som yrkats. Ett alternativ skulle dock kunna vara att om domstolen anser att den yrkade påföljden är felaktig, så får domstolen kalla parterna till huvudförhandling och därefter döma i målet. 5. 2. 8 Slutsats Sammanfattningsvis är min slutsats att åklagarens yrkande ska vara bindande för rätten inte kommer göra aktörernas roller tydligare. Rättssäkerheten kan minska i och med att det kan skapa längre handläggningstider hos åklagarna. Risken att personutredningen inte innehåller aktuella uppgifter om den tilltalade när domstolen ska bestämma påföljden är också en fara ur rättssäkerhetssynpunkt. Dessutom finns det en risk att förslaget i vart fall i 43 vissa komplicerade mål inte heller kommer göra processen mer förutsebar för den tilltalade. 5. 3 Ansvaret för rättsbildningen 5. 3. 1 Kommer rättsbildningen att försvåras? Eller är åklagaren den nya makthavaren? Lagförslaget om att rätten blir bunden av åklagarens påföljdsyrkande kan innebära att rättsbildningen kommer att försvåras och till viss del läggas över på åklagaren. Om domstolen anser att gällande påföljdspraxis är för sträng för vissa brott är rätten fri att mildra påföljden. Men jag ställer mig frågande till hur domstolen ska kunna skärpa påföljdspraxis. Det skulle kunna vara möjligt om åklagaren anser att praxis är för mild. Åklagaren kommer kanske i en sådan situation yrka en påföljd som är mer ingripande än gällande praxis och argumentera för att brottet kräver en strängare påföljd. Därefter är det upp till domstolen att ta ställning om det finns skäl att ändra praxis eller inte. Det blir givetvis mer komplicerat om domstolen ensam anser att det finns skäl att skärpa praxis. Om åklagaren inte har lämnat något sådant utrymme finns inga möjligheter för domstolen att ändra praxis. En bundenhet för rätten leder ju till att alla instanser, även HD, kommer att vara begränsade av åklagarens påföljdsyrkande vilket gör att domstolarna blir helt bakbundna av åklagaren. En sådan ordning leder till att det de facto blir åklagaren som tar över en stor del av domstolens rättsutvecklande uppgift. I vilket fall kan man inte bortse ifrån att ett sådant system kommer att förskjuta rättsbildningen från domaren till åklagaren. I vart fall tycker jag att förslaget innebär en risk att rättsbildandet kommer att försvåras avsevärt. Utvecklandet av ny påföljdspraxis nämns i utredningen i en kort passus. Utredningen tar inte upp hur rättsbildandet egentligen ska ske och inte heller om det finns problem med en sådan ordning. Istället uttalar utredningen endast i korta ordalag att den är positiv till en sådan utveckling, eftersom åklagarens ansvar bör leda till ett ökat intresse för påföljdsfrågan. 44 I RF konstateras enbart att för rättsskipning finns domstolar. Vad som är rättsskipning besvaras inte. Att veta vad som åläggs en domstol finns därför inget direkt svar på och inte heller finns närmare reglerat i vår grundlag hur mycket domsmakt som kan överlåtas på andra myndigheter. Att allvarlig brottslighet ska prövas i domstol i en muntlig process får anses vara en allmän utgångspunkt. Begreppet allvarlig brottslighet är dock en definitionsfråga. Trots att RF inte ger oss något svar på vad som är domstolarnas uppgifter så bör man ändå diskutera vad som rimligen kan överlåtas på andra myndigheter. Att man har gett viss lagföringsmakt till andra aktörer än domstolar är ett faktum och detta är en nödvändighet för att effektivt kunna lagföra det stora antalet lindrigare brott som begås. Men det reser frågan hur långt man bör gå. Vad kan ses som en rimlig balans mellan effektivitet och rättssäkerhet? Vad som kan anses accepterat att läggas på åklagaren har skiftat sedan RB:s tillkomst och har i stort sett bara gett åklagarna mer utvidgade möjligheter att lagföra brott. Dessa förändringar har kunnat ske utan någon ändring av grundlagen. Förändringar kan i vart fall teoretiskt gå så långt att domstolsväsendet inte har någon reell makt kvar. Därför tycker jag att det är viktigt att lyfta frågan om domstolarnas makt håller på att urholkas. Brottmålsutredningen föreslår att man ska ta bort åklagarnas möjlighet att meddela villkorlig dom men istället införa möjligheten att avgöra vissa brott i domstol på handlingarna. I åklagarnas rent dömande makt, alltså möjligheten att utfärda strafförelägganden och åtalsunderlåtelse, finns ingen tendens till utvidgning. Utredningen föreslår tvärtom att denna ska begränsas genom att ta bort möjligheten att meddela villkorlig dom genom strafföreläggande. Men förslagen i Brottmålsprocessen innebär att åklagarna rent faktiskt får mer makt. Det särskilda förfarandet i erkända mål blir ett summariskt förfarande och där man i alla fall kan diskutera om inte domstolens prövning egentligen blir en chimär – egentligen har åklagarna redan dömt i målet och chanserna att domstolen ändrar åklagarnas yrkanden kommer troligtvis vara mindre än i ett mål som prövas i en huvudförhandling. 45 Ett argument för att RÅ och enskilda åklagare ska få mer makt över rättsbildningen skulle kunna vara att eftersom åklagaren redan anförtrotts fler uppgifter så är det därför en naturlig fortsättning att även rättsbildningen inom påföljdsfrågor ska vara en åklagaruppgift. Åklagaren har fått makt på vissa områden som rör den dömande verksamheten. RÅ har i dagsläget en viss rättutvecklande roll i och med att RÅ fastställer riktlinjer i påföljdsfrågan för strafförelägganden. Att åklagaren har viss domsmakt kanske är ett skäl till att låta åklagarväsendet även bidra till rättsbildningen om påföljder. Men man får inte glömma att RÅ i dag har en rättsutvecklande roll i påföljdsfrågan enbart vid lindrigare brott. Om åklagaren däremot kan binda rätten och på det sättet ansvara för rättsutvecklingen även för allvarligare brott så kommer det leda till att åklagarna bestämmer över påföljdspraxis i alla mål. Det är troligen inte praktiskt sett alltför ofta som dessa frågor kommer att bli relevanta eftersom påföljdspraxis ändras relativt sällan. Men det finns all anledning att fundera över detta med tanke på att vi kan få ett påföljdssystem om de förslag som lämnas i betänkandet Nya påföljder genomförs. Det kommer, som en remissinstans nämnt, i så fall krävas omfattande praxisbildning i många år framöver. Att åklagaren ska ha makten att bestämma vilken påföljd som bör dömas ut tycker jag inte är rimligt. Alldeles oavsett om förslaget genomförs eller inte så finns ändå skäl att diskutera detta i principiellt avseende. Förslaget leder också till en uppgiftsfördelning som jag anser går i motsatt riktning med tanke på syftet med förslaget. Rollfördelningen ska ju bli tydligare. Åklagaren får mer makt i och med att de till viss del övertar uppgifter som ligger inom den traditionella domarrollen. På så vis görs kanske domaren roll tydligare, som objektiv och kontrollerande, men i så fall på bekostnad av att åklagarens roll blir mer oklar. Att betänkandet innehåller ett förslag att man ska kunna ”hissa” upp prejudikatfrågor till HD kommer troligen inte leda till att rättsbildningen i mindre grad kommer att ligga på åklagarna. Detta beror på att en sådan 46 möjlighet att få till stånd en hissning kräver att åklagaren lyfter påföljdsfrågan. Dessutom ska också den tilltalade godkänna detta samt tingsrätten och HD. Utredningen konstaterar att det rör sig om väldigt få fall som kommer kunna ”hissas”, och min åsikt är att den möjligheten att skapa ny påföljdspraxis blir nästan obefintlig. Kanske är just ”hissningen” till för sådana mål där frågan är om det överhuvudtaget går att utdöma påföljd, vilket aktualiserades i de skatterättsliga målen rörande principen om ne bis in idem. 5. 3. 2 Slutsats Min åsikt är, i likhet med flera remissinstanser, att rättsbildning ska ske med hjälp av domstolar och av HD i första hand. Jag tycker att det är en central uppgift för domstolarna att bestämma påföljdspraxis. Om förslaget genomförs och att yrkandet blir bindande för rätten, kommer rättsbildningen att försvåras och åklagaren kommer bli den nya makthavaren över rättsbildningen. Det är ytterligare ett skäl till att förslaget om att domstolen ska vara bunden av åklagarens påföljdsyrkande inte ska genomföras. Jag anser inte att det är lämpligt att åklagaren ska ha den makten. Det är ett starkt skäl för att åklagarens påföljdsyrkande inte ska vara bindande för domstolen. 5. 4 Avslutande ord Utredningen har lagt fram ett förslag som är väl genomtänkt i vissa, men inte i alla delar. Jag tror att åklagarens obligatoriska yrkande utan bundenhet för rätten skulle öka intresset för påföljdsfrågan till viss del. Ett lagstadgande visar att åklagaren ska ta ställning och att deras åsikt måste ha begrundats innan ett påföljdsyrkande för brott kan framställas. Samtidigt får det nog anses klart att ett bindande yrkande skulle leda till att åklagaren skulle ta denna uppgift på ett större allvar än vad som blir fallet när yrkandet inte blir bindande. Att åklagaren ska ha en skyldighet att framställa ett yrkande om påföljd är positivt. Detta bör dock inte vara bindande för rätten eftersom ett sådant system 47 kommer att skapa nya problem. Om man tar bort bundenheten för rätten kommer vissa fördelar inte bli lika tydliga. Men samtidigt blir också nackdelarna i stort sett obefintliga. Vår processrättsliga lagstiftning behöver visserligen moderniseras, men att nu ta ett sådant stort kliv som utredningen föreslår, kan äventyra rättssäkerheten och domstolarnas rättsbildningsmakt. Domstolarna bör därför även i fortsättningen vara fria att bestämma påföljd. 48 Källförteckning Offentligt tryck Statens offentliga utredningar SOU 1926:32 Processkommissionens betänkande angående rättsväsendets ombildning. SOU 1938:44 Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk. SOU 1992:61 Ett reformerat åklagarväsende. SOU 1994:99 Domaren i Sverige inför framtiden: utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete. SOU 2011:45 Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation. SOU 2012:34 Nya påföljder. SOU 2013:17 Brottmålsprocessen. Propositioner Prop. 1996/97:8 Utökad användning av strafföreläggande. Prop. 2004/05:131 En modernare rättegång. Prop. 2009/10:147 Skärpta straff för allvarliga våldsbrott, m.m. Övrigt Dir. 2010:78 En översyn av brottmålsprocessen. Myndighetspublikationer NJA II 1943 s. 450. RÅ:s riktlinjer 2008:2 Förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse. Rättsfall Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna 49 Skoogström mot Sverige, Series A 83-A, 1984. Litteratur och artiklar Anners, Erik, Svensk straffrättshistoria några huvudlinjer del 1, 2 uppl., Almquist och Wiksell, Stockholm, 1973. Bring, Thomas & Diesen, Christian, Förundersökning, 3 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2005. Bring, Thomas & Diesen, Christian, Förundersökning, 4 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009. Bull, Thomas & Sterzel, Fredrik, Regeringsformen – en kommentar, 1 uppl., SNS Förlag, Stockholm, 2010. Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 3 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2007. Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, Juristförlaget, Stockholm, 1994. Ekelöf, P-O & Boman, Robert, Rättegång I, 3 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 1997. Ekelöf, P-O & Edelstam, Henrik, Rättegång I, 4 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2007. Gärde, Nathanael, Engströmer, Thore, Strandberg, Tore & Söderlund, Erik, Nya Rättegångsbalken jämte lagen om dess införande: med kommentar, P.A. Norstedts Juridik, Stockholm, 1994 [1949]. Jacobsson, Ulla, Rollspelet mellan åklagare och advokater, Advokaten 1989, s. 56-60. Jacobsson, Ulla, Lagbok i straffprocess, Liber-Hermods, Malmö, 1996. Landström, Lena, Åklagaren som grindvakt – en rättsvetenskaplig studie av åklagarens befogenheter vid utredning och åtal av brott, Iustus Förlag, Uppsala, 2011. Lindberg, Gunnel, Om åklagaretik, SvJT 1997, s. 197-221. Lindstedt Cronberg, Marie, Från målsägare till brottsoffer: målsäganderätten i ett historiskt perspektiv, I: Bergenlöv, Eva m.fl. (red.), Offer för brott: våldtäkt, 50 incest och barnamord i Sveriges historia från reformationen till nutid, 1 uppl., Nordic Academic Press, Lund, 2002, s. 25-56. Olivecrona, Karl, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl., P.A. Nordstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1961. Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning: en lärobok i allmän rättslära, 5 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 1996. Träskman, Per-Ole, Åtalsrätt: de offentliga åklagarna, deras behörighet och uppgifter enligt gällande finsk rätt, Juridiska föreningen i Finland, Helsingfors, 1979. Östberg, Eric, Åklagarreflektioner kring rättegångsbalken, SvJT 1999, s. 441445. Yttranden över betänkandet SOU 2013:17 (Ju2013/2761/DOM) Högsta domstolen Högsta domstolens remissyttrande Adnr. 177-13. Hovrätt Göta hovrätts remissyttrande dnr. AD-2013-291. Hovrättens för Nedre Norrland remissyttrande dnr. 2013/0108. Hovrättens för Västra Sverige remissyttrande dnr. 2013-254-2. Hovrättens för Skåne och Blekinge remissyttrande dnr. 122-13. Svea Hovrätts remissyttrande dnr. 273/13. Hovrätten för Övre Norrland dnr. 58/13. Tingsrätt Helsingborgs tingsrätts remissyttrande dnr. 106/13. Lycksele tingsrätts remissyttrande dnr. 27-13. Umeå tingsrätts remissyttrande dnr. 55/2013. Varbergs tingsrätts remissyttrande dnr. 52-2013. 51 Värmlands tingsrätts remissyttrande dnr. VT 2013-68(51). Södertälje tingsrätts remissyttrande dnr. 73-2013. Stockholms tingsrätts remissyttrande 2013/0275, Doss 51. Östersunds tingsrätts remissyttrande dnr. 13-0054. Övriga JO:s remissyttrande dnr. R 35-2013. Svenska domareförbundets remissyttrande daterat 2013-07-15. Åklagarmyndighetens remissyttrande dnr. ÅM-A2013/0704. Yttranden över Ds. 2012:54 - Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag Hovrätten över Skåne och Blekinge remissyttrande dnr. 43-13. Elektroniska källor BRÅ, Personer lagförda för brott – slutlig statistik för 2012, tillgänglig på bra.se, http://www.bra.se/webdav/files/statistik/pdf/Sammanfattning_lagforda_2012. 52 53