Comments
Description
Transcript
Document 2005178
JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Vems barnatro? -‐ om barns rätt till religionsfrihet Gustav Ahlbäck Examensarbete i folkrätt, 30 hp Examinator: Pål Wrange Stockholm, Vårterminen 2015 1 Sammanfattning Föreliggande uppsats behandlar frågan gällande barns rätt till religionsfrihet och möjligheter att hävda denna rättighet gentemot sina föräldrar eller vårdnadshavare. Som grund för analysen behandlas de regler i internationell rätt som berör barns religionsfrihet, respekten för familjen och vårdnadshavarens bestämmanderätt. Bland dessa märks främst Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter [Cit. IKMPR]1, Internationell konvention om barnets rättigheter [Cit. barnkonventionen]2 och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna [Cit. EKMR]3. Då ingen av dessa konventioner ger en tydligt avgränsad definition av religionsfrihet som begrepp inleds uppsatsen med en begreppsanalys där termerna frihet, tolerans och religion analyseras ingående. Efter denna del skiftas fokus mot att undersöka hur nämnda konventioner förhåller sig till barns religionsfrihet och barn som rättighetsbärare. I artikel 18 i IKMPR tillförsäkras var och en religionsfrihet. Trots denna tillsynes otvetydiga ordalydelse är det inte självklart att artikeln erkänner barn som fullvärdiga rättighetsinnehavare eftersom det i artikelns fjärde stycke stadgas att föräldrar har bestämmanderätt över barnens religiösa bildning. Barns religion kan därmed sägas vara föremål för föräldrarnas religionsfrihet. Denna kontradiktion väcker frågan om huruvida barn verkligen omfattas av skyddet enligt artikel 18, eller om religionsfriheten kan anses ha en delvis annorlunda, snävare innebörd för barn jämfört med för vuxna. I barnkonventionen är det tydligt att barn delvis frigörs från sin familj, då de anses vara fullvärdiga medborgare med egna rättigheter. I fråga om barns religionsfrihet begränsas föräldrarnas uppgift till att vägleda och stödja barnet till dess att barnet själv kan ta ansvar för utövandet av sina rättigheter. Vägledningen ska ske på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling. Detta torde innebära att barnet ska ges rätt till självbestämmande i takt med dess växande förmågor och därmed successivt ta över utövandet av sin egen rätt. I likhet med IKMPR fokuserar inte EKMR specifikt på barn, men som framgår av artikel 18 omfattas var och en av skyddet för religionsfrihet vilket torde inkludera barn. EKMR har dock ytterst få explicita hänvisningar till barn, varav den tydligaste återfinns i första tilläggsprotokollet. Där stadgas att föräldrar har rätt att ge sina barn en utbildning som står i överensstämmelse med deras egen religiösa och filosofiska övertygelse, vilket medför samma kontradiktion som i fallet med IKMPR. Det tål dock att märkas att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna [Cit. Europadomstolen], i avsaknad av uttryckliga bestämmelser om barns rättigheter, i viss utsträckning refererar till barnkonventionens normer när de avgör fall rörande barn. 1 Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (International Covenant on Civil and Political Rights), antogs genom generalförsamlingens resolution 2200A (XXI) den 16 december 1966 och trädde i kraft den 23 mars 1976. 2 Internationell konvention om barnets rättigheter (Convention on the Rights of the Child), antogs genom generalförsamlingens resolution 44/25 den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. 3 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (European Convention on Human Rights), trädde i kraft 3 september 1953. 2 Innehållsförteckning SAMMANFATTNING .................................................................................................................... 2 1.1 BAKGRUND .................................................................................................................................................. 6 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ............................................................................................................ 6 1.3 METOD OCH MATERIAL ............................................................................................................................ 7 1.4 AVGRÄNSNINGAR ........................................................................................................................................ 7 1.5 DISPOSITION ................................................................................................................................................ 8 2 RELIGIONSFRIHET – EN BEGREPPSANALYS .............................................................. 9 2.1 FRIHETSBEGREPPET .................................................................................................................................. 9 2.1.1 Negativ frihet ...................................................................................................................................... 9 2.1.2 Positiv frihet ......................................................................................................................................... 9 2.1.3 En alternativ modell ...................................................................................................................... 10 2.2 TOLERANS ................................................................................................................................................. 11 2.3 RELIGION SOM TRO ................................................................................................................................. 12 2.4 RELIGION SOM PRAKTIK ........................................................................................................................ 13 2.5 RELIGION SOM FUNKTION .................................................................................................................... 13 2.6 RELIGIONSFRIHET ................................................................................................................................... 13 3 RELIGIONSFRIHET FÖR BARN ......................................................................................... 14 3.1 INLEDNING ................................................................................................................................................ 14 3.2 TRE MODELLER FÖR BARNS RELIGIONSFRIHET ............................................................................... 15 3.2.1 Traditionsmodellen ........................................................................................................................ 15 3.2.2 Tankefrihetsmodellen ................................................................................................................... 16 3.2.3 Livstolkningsmodellen .................................................................................................................. 16 4 DET INTERNATIONELLA SKYDDET AV BARNETS RELIGIONSFRIHET ........ 16 4.1 INTERNATIONELL KONVENTION OM MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER (IKMPR) .......................................................................................................................................................... 16 4.1.1 Inledning ............................................................................................................................................. 17 4.1.2 MR-‐kommittén ................................................................................................................................. 17 4.1.3 Frihet att byta religion eller tro ............................................................................................... 18 4.1.4 Frihet från tvång ............................................................................................................................. 19 4.1.5 Frihet att utöva sin religion eller tro ..................................................................................... 20 4.1.5.1. Utövanderätten ........................................................................................................................................................ 20 4.1.5.2 Restriktioner avseende utövanderätten ............................................................................................................. 21 4.1.6 Barns utbildning och föräldrars rätt ..................................................................................... 21 4.1.7 Konventionens tillämplighet i förhållande till barn ........................................................ 23 4.2 FN:S KONVENTION OM BARNETS RÄTTIGHETER (BARNKONVENTIONEN) .................................. 24 4.2.1 Inledning ............................................................................................................................................. 24 4.2.2 Familjens roll i barnkonventionen .......................................................................................... 26 4.2.3 Barnets rätt och föräldrarnas ansvar ................................................................................... 27 4.2.4 Principen om barnets bästa ....................................................................................................... 32 4.2.4.1 Religiös fostran för barnets bästa? ..................................................................................................................... 33 4.2.5 Barnets religiösa bildning ........................................................................................................... 33 4.3 EUROPEISKA KONVENTIONEN OM SKYDD FÖR DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA OCH DE GRUNDLÄGGANDE FRIHETERNA (EKMR) ............................................................................................... 35 4.3.1 Inledning ............................................................................................................................................. 36 4.3.2. EKMR:s tillämplighet i förhållande till barn ..................................................................... 36 4.3.3 Barns religionsfrihet enligt EKMR .......................................................................................... 38 4.3.4 Margin of appreciation ................................................................................................................ 39 4.3.5 Rätten att utöva sin religion eller tro .................................................................................... 40 4.3.6 Rätten att byta religion och friheten från tvång .............................................................. 41 3 5 AVSLUTANDE REFLEKTIONER ........................................................................................ 43 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ...................................................................... 44 FOLKRÄTTSLIGA DOKUMENT ...................................................................................................................... 44 LITTERATUR ..................................................................................................................................................... 44 OFFENTLIGT TRYCK ....................................................................................................................................... 47 PRAXIS ............................................................................................................................................................... 48 ÖVRIGT ............................................................................................................................................................. 49 4 Förkortningar A.a Anfört arbete Cit. Citeras Barnrättskommittén FN:s kommitté för barnets rättigheter Barnkonventionen Internationell konvention om barnets rättigheter EKMR, Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna f. och följande sida ff. och följande sidor [max fem] Föräldrar Föräldrar, och i förekommande fall, vårdnadshavare IKMPR Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter jfr. Jämför MR-kommittén Kommittén för mänskliga rättigheter OHCHR Office of the High Commissioner for Human Rights s. sidan eller sidorna SOU Statens offentliga utredningar 5 1 Inledning 1.1 Bakgrund Som grundläggande mänsklig rättighet, har tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet blivit fast förankrad för alla människor, i synnerhet i artikel 18 i IKMPR. Religionsfrihet gäller både rätten att välja och rätten att utöva religion och övertygelse, frihet till och frihet från.4 Trots den otvetydiga ordalydelsen i IKMPR (och även i EKMR) där religionsfrihet tillförsäkras var och en, är det inte givet att konventionen erkänner barn som autonoma bärare av denna rättighet, eftersom IKMPR i likhet EKMR och många andra internationella traktat, innehåller ett stadgande med innebörden att föräldrar ges bestämmanderätt över barnens religiösa bildning.5 Barns religion synes därför vara föremål för föräldrarnas religionsfrihet. Denna kontradiktion medför att är därför inte givet i vilken utsträckning artikel 18 i IKMPR och motsvarande bestämmelser i andra fördrag är tillämpliga på barn. Barnkonventionen ger uttryck för ett paradigmskifte, från synen på barn som underställda vuxenvärldens omsorger och kontroll till synen på barn som fullvärdiga medborgare och självständiga rättssubjekt.6 Barnkonventionen betonar att barn är individer med egna rättigheter (artikel 2) inbegripet rätten att bilda och uttrycka egna åsikter som också ska tillmätas betydelse (artikel 12), yttrandefrihet (artikel 13), tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet (artikel 14), mötesfrihet (artikel 15), rätt till privatliv (artikel 16) samt rätt att få information från flera olika samhällsaktörer (artikel 17). Framhållandet av barn som individer med egna rättigheter betyder däremot inte att familj och föräldrar har åsidosätts i barnkonventionen. I artikel 5 och artikel 18 anges att föräldrar bär huvudansvaret för sina barns välbefinnande. I fråga om barns religionsfrihet framgår föräldraansvaret i artikel 14(2), där det stadgas att föräldrar har rätt och skyldighet att vägleda barnet då det utövar sin religionsfrihet. Vägledningen måste dock utövas med respekt för barnets fortlöpande utveckling och får inte vara mer omfattande är nödvändigt. Föräldraansvaret i barnkonventionen kan därmed anses vara ett komplement till barnets rätt, snarare än en självständig rättighet.7 Av barnkonventionens travaux préparatoires8 framgår även att de fördragsslutande parternas avsikt var att kraftigt begränsa föräldrars rättigheter i förhållande till hur tidigare konventioner hade behandlat detta känsliga ämne.9 1.2 Syfte och frågeställningar 4 Angående religionsfrihetens tillämpningsområde i IKMPR, se avsnitt 4.1.4 och efterföljande avsnitt. Se bl.a. IKMPR artikel 18(4) och Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter artikel 13(3). 6 Klasson Sundin, Maria, Religionsfrihet för barn? i Berglund, Jenny & Gunner, Gunilla (red.), Barn i religionernas värld, Liber, Stockholm, 2011, s. 58. 7 Brems, Eva, Article 14: the right to freedom of thought, conscience and religion, Martinus Nijhoff, Leiden, 2006, s. 25. 8 Travaux préparatoires är officiella noteringar av förhandlingarna som föregick konventionen. De kan klargöra intentionerna och ge en viss ledning för tolkningen av konventionen. Se Artikel 32 i Vienna Convention on the Law of Treaties. 9 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108. 5 6 Föreliggande arbete syftar till att belysa och diskutera det spänningsfält som utgörs av barns egen religionsfrihet i relation till vårdnadshavarens bestämmanderätt. Som grund för diskussionen inventeras de regler i internationell rätt som berör barns religionsfrihet, respekten för familjen samt vårdnadshavarens bestämmanderätt. Diskussionen förutsätter även en viss begreppsanalys i syfte att utröna vad religionsfrihet för barn kan anses innebära. Med ovan nämnda syfte som utgångspunkt kommer uppsatsen behandla följande frågeställningar: 1. Vad innebär religionsfrihet för barn? 2. Vad stadgar IKMPR, EKMR respektive barnkonventionen i fråga om barns religionsfrihet? 3. I vilken utsträckning är föräldrars rätt att ge sina barn en religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse skyddad av internationell rätt? 1.3 Metod och material Uppsatsen syftar till att utifrån ett rättsteoretiskt perspektiv utreda gällande internationell rätt rörande barnets rätt till religionsfrihet samt föräldrarnas och samhällets ansvar att se till att barnet ska komma i åtnjutande av denna rätt. Uppsatsen kan därför sägas utgå från ett de lege lata-perspektiv, där de internationella rättighetsinstrumenten IKMPR, Barnkonventionen och EKMR blir de primära föremålen för utredningen. Med ett de lege lata-perspektiv är det lämpligt att använda den rättsdogmatiska metoden eftersom denna utgår från en analys av gällande rätt, så som den framgår av lagar, förarbeten, rättsfall och juridisk doktrin. Som material för framställningen används i första hand den konventionstext, i svensk översättning, som är relevant för frågan om religionsfrihet i allmänhet och barns religionsfrihet i synnerhet, familjens roll och föräldrarnas rättigheter och bestämmanderätt. Detta kompletteras med hänvisningar till rättsfall från Europadomstolen, rapporter och allmänna kommentarer från MR-kommittén, de allmänna kommentarerna rörande barnkonventionen, officiella noteringar av förhandlingarna som föregick Barnkonventionen (s.k. travaux préparatoires), Brems kommentar till artikel 14 i Barnkonventionen och Unicefs handbok för implementering av barnkonventionen. Bland den juridiska doktrinen bör Langlaudes The Right of the Child to Religious Freedom in International Law lyftas fram särskilt. Europadomstolens och OHCHR:s officiella hemsidor tål också att lyftas fram, som mycket viktiga komponenter vid källsökningen. 1.4 Avgränsningar Denna framställning är begränsad till att huvudsakligen omfatta barnets rätt till religionsfrihet enligt de internationella rättighetsinstrumenten IKMPR, Barnkonventionen och EKMR. Religionsfriheten behandlas således inte ur ett nationalrättsligt perspektiv, förutom ett fåtal hänvisningar till svenska förarbeten. Den inledande begreppsanalysen håller en grundläggande nivå och är avsedd att bredda perspektivet snarare än att formulera en snäv definition av religionsfrihetsbegreppet. Analysen fokuserar på religionsfrihetens olika 7 aspekter vilket medför att en rättighetsdiskurs och analys av barn som rättighetsinnehavare inte låter sig göras inom ramen för denna uppsats. Däremot är diskussionen om religionsfrihet i relation till de tre konventionerna tydligt inriktad på barn som rättighetsbärare och rättssubjekt samt familjens och föräldrarnas rättigheter och skyldigheter. Uppsatsens primära fokus gäller konkurrensen mellan barnets rätt till självständig religionsfrihet och föräldrarnas rätt att fostra barnet i enlighet med sin personliga övertygelse. Även om uppsatsen härvidlag riktar in sig på barnets rätt till religionsfrihet gentemot sina föräldrar, så behandlas även relationen gentemot det allmänna i viss utsträckning. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna behandlas inte närmare i uppsatsen. Andersson s. 49-51 om att det är ett etiskt dokument snarare än juridiskt. 1.5 Disposition Inledningsvis diskuteras begreppen frihet, tolerans, religion och religionsfrihet i en analys som är ämnad att ge perspektiv och förståelse för den vidd av olika filosofier, tankar och uttryck som religionsfriheten förväntas rymma och svårigheten att fånga begreppet i en avgränsad definition. I tredje kapitlet diskuteras den speciella problematiken med barns religionsfrihet följt av en presentation av Klasson Sundins tre modeller för hur barns religionsfrihet kan tolkas. I uppsatsens fjärde kapitel utreds gällande internationell rätt rörande barnets rätt till religionsfrihet och föräldrarnas och samhällets ansvar att se till att barnet ska komma i åtnjutande av denna rätt, utifrån ett rättsteoretiskt perspektiv I tur och ordning behandlas IKMPR, Barnkonventionen och EKMR. I de avslutande reflektionerna, i femte kapitlet, diskuteras sedan utvalda resultat som tål att belysas ytterligare. Frihetsbegreppet diskuteras utifrån Berlins klassiska uppdelning av begreppet i negativ och positiv frihet och från MacCallums treställiga relation som perspektiv. Diskussionen övergår sedan till att handla om toleransen, dess gräns och problematiken med att tolerera det intoleranta. Vidare disksig att religion ha vara svårfångat, vilket även gäller religionsfrihetsbegreppet som kan diskuteras frihetsbegreppet, med utgångspunkt i Berlins två betydelser av frihettudelade begreppsbestämning. De två frihetsbegrepp som diskuteras är positiv frihet och negativ frihet I essän Två frihetsbegrepp analyserar Berlin två betydelser av frihetsbegreppet, som han benämner negativ frihet respektive positiv frihet. Berlin utgår från att frihet innebär att kunna handla oförhindrad av andra människor. Omvänt gäller då att man är ofri i den mån man hindras att göra något som man annars hade kunnat företa sig. Om hindret utgörs av andra människors medvetna handlingar kan man sägas vara utsatt för tvång 8 2 Religionsfrihet – en begreppsanalys 2.1 Frihetsbegreppet För att kunna analysera religionsfrihet som företeelse är det nödvändigt att ta ansats i och problematisera frihetsbegreppet. I essän Två frihetsbegrepp analyserar Berlin två betydelser av frihetsbegreppet, som han benämner negativ frihet respektive positiv frihet. Berlin utgår från att frihet innebär att kunna handla oförhindrad av andra människor. Omvänt gäller då att man är ofri i den mån man hindras att göra något som man annars hade kunnat företa sig. Om hindret utgörs av andra människors medvetna handlingar kan man sägas vara utsatt för tvång.10 2.1.1 Negativ frihet Något förenklat kan negativ frihet sägas innebära frihet från ingripanden och inskränkningar, där staten och andra makthavare genom passivitet avstår från att begränsa människors handlingsmöjligheter. Berlin anför att begreppet handlar om svaret på frågan ”Inom vilket område låter man eller bör man låta samhällets medlemmar – personer eller grupper av personer – göra eller vara det som de kan göra eller vara, utan inblandning av andra?”. Det centrala för begreppet är omfattningen av det styre som utövas över individen, snarare än vem som utövar det. Frihet i denna innebörd är därför en fråga om icke-inblandning, som motsats till tvång. Individens valfrihet och frihet att utforma sitt liv efter eget huvud betonas.11 Modée anför att Mills frihetsteori förespråkar negativ frihet. Mill anför att ”[d]et enda verksamhetsområde där man är ansvarig inför samhället, är det som berör andra människor, medan man inom det som bara berör en själv bör ha rätt till oinskränkt frihet. Över sig själv, över sin egen kropp och själ är individen ansvarig”.12 Som negativ frihet skulle religionsfrihet kanske kunna innebära en rätt att utan hinder, exempelvis förbud eller diskriminering, uttrycka sin religiösa mening, bära religiösa attribut (till exempel slöja, turban, kippa eller krucifix) och delta i religiösa ceremonier (till exempel dop eller konfirmation). 2.1.2 Positiv frihet Det positiva frihetsbegreppet tar avstamp i människans autonomi och önskan att vara sin egen herre. Det handlar om att känna till vad som är bäst för sig själv och att ha förmåga och självdisciplin att handla därefter. Begreppet frihet kan då förstås som ett medel för mänskligt självförverkligande. Staten och andra makthavare har en aktiv roll i förverkligandet av människors frihet genom att bedriva en politik som hindrar individer från irrationellt och självdestruktivt beteende. Där negativ frihet handlar om frånvaro från politiska begränsningar, kan positiv frihet sägas handla om närvaro av politiska målsättningar angående människors livsval, till exempel att de faktiskt blir 10 Berlin, Isaiah, Fyra essäer om frihet, Ratio, Stockholm, 1984, s. 132 f. Berlin, Isaiah, Fyra essäer om frihet, Ratio, Stockholm, 1984, s. 133 och 138 f. Citatet är hämtat från s. 133. 12 Modée, Johan, Religion, tolerans och frihet, i Andersson, Dan-Erik & Modée, Johan (red.), Mänskliga rättigheter och religion, 1. uppl., Liber, Malmö, 2011, s. 28. 11 9 självförverkligade. Därmed legitimeras tvång mot andra, för deras egen skull.13 Berlin menar att positiv frihet handlar om svaret på frågan ”Vad eller vem är det som genom att styra eller ingripa kan bestämma att någon ska göra eller vara det ena snarare än det andra?”.14 Berlin har en skeptisk inställning till positiv frihet. Han menar att den är förrädisk, då den lätt kan legitimera totalitär politik och tvång i frihetens namn och att den därför genom historien har missbrukats av förtryckande politiska regimer.15 Modée ansluter sig till denna uppfattning och hänvisar till ett citat hämtat från Mill: ”Religionen, den mäktigaste av de faktorer som utformat de moraliska föreställningarna, har nästan alltid stått under inflytande av en maktgalen hierarki, som försökt utsträcka sitt inflytande över alla områden av mänsklig verksamhet, eller av puritanismens anda.” Modée anför vidare att religionens roll som utbärare av en gemensam samhällsmoral medför att religiösa företrädare genom historien har understött begränsningar i individuell frihet, t.ex. genom en restriktiv inställning till homosexualitet. Denna ”sociala uppfostran” framförs som exempel på missbruk av positiv frihet.16 2.1.3 En alternativ modell Som konstaterat betonar negativ frihet icke-inblandning från staten och andra makthavare medan positiv frihet istället uppmanar till aktiv maktutövning för att möjliggöra för individen att kunna utöva sin frihet. Begreppen skulle därmed kunna uppfattas som två motstående betydelser av frihet, som utesluter varandra.17 Kritiker som MacCallum18 och Rawls19 menar att Berlins begreppsbestämning lätt blir ensidig eftersom positiv frihet kan anses vara förrädisk är därmed mindre legitim är frihetens negativa betydelse.20 MacCallum är en av de tongivande kritikerna mot Berlins begreppsbestämning. Till skillnad från Berlin anför han att det bara finns ett enda frihetsbegrepp, som rymmer både negativ och positiv frihet – alltså både frånvaro av begränsningar och möjlighet till självförverkligande. MacCallum ser på frihet som treställig relation, som 13 Berlin, Isaiah, Fyra essäer om frihet, Ratio, Stockholm, 1984, s. 142 ff. Se även Modée, Johan, Frihet till och frihet från religion, i Modée, Johan & Strandberg, Hugo (red.), Frihet och gränser: filosofiska perspektiv på religionsfrihet och tolerans, Östlings bokförlag Symposion, Eslöv, 2006, s. 25 ff. 14 Berlin, Isaiah, Fyra essäer om frihet, Ratio, Stockholm, 1984, s. 133. 15 Berlin, Isaiah, Fyra essäer om frihet, Ratio, Stockholm, 1984, s. 145 f. 16 Modée, Johan, Religion, tolerans och frihet, i Andersson, Dan-Erik & Modée, Johan (red.), Mänskliga rättigheter och religion, 1. uppl., Liber, Malmö, 2011, s. 28 f. Mills citat återfinns på s. 28. Se även 17 Modée, Johan, Frihet till och frihet från religion, i Modée, Johan & Strandberg, Hugo (red.), Frihet och gränser: filosofiska perspektiv på religionsfrihet och tolerans, Östlings bokförlag Symposion, Eslöv, 2006, s. 26. 18 MacCallum, Gerald, Negative and Positive Freedom, The Philosophical Review, Vol. 76, No. 3 (1967). 19 I verket A Theory of Justice (Camebridge, MA: Harvard University Press 1971) framför John Rawls omfattande kritik mot Berlins begreppsbestämning. 20 Se även Gina Gustavssons avhandling Treacherous Liberties: Isaiah Berlin's Theory of Positive and Negative Freedom in Contemporary Political Culture, där författaren tillämpar Berlins distinktion mellan negativ och positiv frihet på samtida frågor. Bland Gustavssons slutsatser märks särskilt att negativa frihetsideal leder till ökad tolerans medan positiva frihetsideal snarare leder till intolerans. 10 föreligger mellan variablerna agent, begränsning och möjlighet. MacCallums formulering av denna relation lyder: ”Whenever the freedom of some agent or agents is in question, it is always freedom from some constraint or restriction on, interference with, or barrier to doing, not doing, becoming, or not becoming something? Such freedom is thus always of something (an agent or agents), from something, to do, not do, become, or not become something; it is a triadic relation. Taking the format ’x is (is not) free fromy to do (not do, become, not become) z,’ x ranges over agents,y ranges over such “preventing conditions” as constraints, restrictions, interferences, and barriers, and z ranges over actions or conditions of character or circumstance”21 MacCallums treställiga definition innebär alltså att det i grunden bara finns en frihet, som alltid kan kläs i termer av att X är (är inte) fri från Y att göra (inte göra, bli, inte bli) Z. Alla resonemang om frihet bör enligt MacCallums mening omformuleras till denna treställiga definition för att en diskussion om frihet ska bli meningsfull. MacCallum är också av uppfattningen att det i alla resonemang om frihet går att hitta de tre variablerna (agent, begränsning och möjlighet), låt vara att de i vissa fall kan vara implicita. För att analysen ska bli fruktbar måste således beståndsdelarna identifieras.22 2.2 Tolerans Inom varje religion finns ett ”anspråk på ett tolkningsföreträde rörande vad som är moraliskt och politiskt korrekt”. Inom den teoretiska moralfilosofiska litteraturen kallas detta för divine command ethics.23 Modée framhåller att dylika anspråk kan ge upphov till en intolerant inställning gentemot andra religioner, om moralen inom den religiösa traditionen tolkas som en absolut sanning. Modée menar dock att människors förhållande till och tolkning av sin religiösa tradition, som han kallar religiositet, inte bör vara definierande för religionen i fråga.24 Det går dock att hävda att religiositetens så kallade exklusivistiska karaktär är relevant för analysen av religionsfrihetsbegreppet, eftersom religionsfrihet kan anses bygga på tolerans för olika religioner och trosuppfattningar. Med exklusivism menas här en föreställning om att den egna religiösa uppfattningen är det enda sanna rättesnöret.25 Religionsfrihet kan anses förutsätta tolerans för olika religiösa uppfattningar. Vad tolerans innebär och var dess gräns går, tål därför att problematiseras. I Tidskrift för politisk filosofi lyfter Anders Hansson fram Kings definition av tolerans som innebär att man är tolerant till något när man står ut med det trots att man invänder mot det eller förkastar det på moralisk grund. Hansson lyfter även fram Hortons definition – 21 MacCallum, Gerald, Negative and Positive Freedom, The Philosophical Review, Vol. 76, No. 3 (1967), s. 314. 22 MacCallum, Gerald, Negative and Positive Freedom, The Philosophical Review, Vol. 76, No. 3 (1967), s. 326 f. 23 Modée, Johan, Religion, tolerans och frihet, i Andersson, Dan-Erik & Modée, Johan (red.), Mänskliga rättigheter och religion, 1. uppl., Liber, Malmö, 2011, s. 21. 24 Modée, Johan, Religion, tolerans och frihet, i Andersson, Dan-Erik & Modée, Johan (red.), Mänskliga rättigheter och religion, 1. uppl., Liber, Malmö, 2011, s. 19 ff. Angående uttrycket religiositet, se Key, Ellen, Människor, Bonnier, Stockholm, 1899, s. 28: ”Ty religiositet är icke begränsad vid en kyrklig eller sekterisk religionsform: den är själens förmåga att dyrka, hängifva sig och förtäras af sin egen eld!” 25 Modée, Johan, Religion, tolerans och frihet, i Andersson, Dan-Erik & Modée, Johan (red.), Mänskliga rättigheter och religion, 1. uppl., Liber, Malmö, 2011, s. 33. 11 att tolerans är en ”vägran, när man har möjlighet, att förbjuda eller allvarligt ingripa i beteenden man finner felaktiga”. Av dessa tolkningar drar Hansson slutsatsen att tolerans är en negation av en intolerant önskan, eller med andra ord att tolerans förutsätter ett avstående från att realisera en intolerant önskan. Detta för med sig det något paradoxala att ju fler handlingar som någon är intolerant mot, desto mer tolerant kan denna person vara.26 Modée ansluter sig delvis till Hanssons resonemang. Han menar att tolerans innebär att man med viss svårighet accepterar något. Han framhåller även att tolerans som politiskt begrepp kan innebära en acceptans för olikhet och för handlingar och beteenden som upplevs som förkastliga men inte så allvarliga att de bör förbjudas i lag. Resonemanget belyser att det finns en gräns för den sociala och politiska acceptansen där ett tolerant förhållningssätt inte längre är önskvärt. Gränsen kan vara skarp och relativt okontroversiell, till exempel när det gället grov kriminalitet, för vilken samhället av nödvändighet har så kallad nolltolerans. I gränslandet mellan tolerans och intolerans återfinns vissa sexuella handlingar som har ansetts stå i strid med ”naturens ordning”, till exempel homosexualitet27 som under lång tid har behandlats (och i många samhällen alltjämt behandlas) med en påfallande intolerans. Andra exempel på handlingar som kan befinna sig i detta gränsland inkluderar bruket av vissa droger och inställningen till ”andras” religiositet.28 En särskild problematik, som har diskuterats av exempelvis Rawls, utgörs av förmågan att tolerera det intoleranta. Rawls anför att samhället måste tolerera det intoleranta för att inte hamna i en självmotsägelse och själv bli intolerant. Rawls menar dock att toleransen har en yttre gräns: ”While an intolerant sect does not itself have title to complain of intolerance, its freedom should be restricted only when the tolerant sincerely and with reason believe that their own security and that of the institutions of liberty are in danger.”29 Från Rawls resonemang är det kanske möjligt att dra slutsatsen att tolerans inte nödvändigtvis förutsätter en oinskränkt tolerans för allting och i synnerhet inte för krav som är intoleranta mot tolerans, eftersom toleransen då riskerar att acceptera sin egen upplösning. 2.3 Religion som tro Europakommissionen har i ett avgörande angett att religionsfrihet i EKMR ”is essentially destined to protect religions, or theories on philosophical or ideological universal values”.30 I Campbell and Cosans v the United Kingdom anförde Europadomstolen att ”[d]en normala betydelsen av 'övertygelse', som enskilt ord, är inte synonymt med orden 'åsikter' eller 'tankar', som används i artikel 10 i konventionen, och som garanterar yttrandefrihet, utan liknar mer begreppet 'tro' (i den franska texten 'convictions') som förekommer i artikel 9 […] och avser åsikter 26 Hansson, Anders, Några problem med toleransbegreppet, Tidskrift för politisk filosofi, Nr. 1, 2007, s. 7 f. Hortons citerade definition av tolerans framgår på s. 8. 27 Se Rydström, Jens, Sinners and citizens: bestiality and homosexuality in Sweden, 1880-1950, University of Chicago Press, Chicago, Ill., 2003, för en utförlig historisk genomgång av synen på homosexualitet i relation till bland annat tolerans och moral i Sverige. 28 Modée, Johan, Religion, tolerans och frihet, i Andersson, Dan-Erik & Modée, Johan (red.), Mänskliga rättigheter och religion, 1. uppl., Liber, Malmö, 2011, s. 22-26. 29 Rawls, John, A theory of justice, Clarendon, Oxford, 1972, s. 220. 30 F.P. v Germany, Application No. 19459/92, Commission decision (29 March 1993). 12 som kännetecknas av en viss nivå av övertygande kraft, seriositet, sammanhang och betydelse.”31 I ytterligare ett fall från Europadomstolen har trosbegreppet ansetts vara ”a coherent view on fundamental problems”.32 Dessa försök att definiera religions- och trosbegreppen antyder att Europadomstolen har en inkluderande syn på religion och tro, men medför knappast någon klar avgränsning i fråga om begreppens räckvidd. 2.4 Religion som praktik Av ett svenskt utredningsbetänkande framgår att ”religionsutövning i princip kan bestå i vad som helst”.33 Modée lyfter fram den klassiska religionsdefinitionen som antropologen Burnett Tylor har gett: att religion är ”tro på andliga varelser”. Modée anför dock att denna definition är otillräcklig i förhållande till religionsfrihetsinstitutet, eftersom den endast beaktar människors interna mentala liv. Även om religion som universellt fenomen är orienterat kring andliga varelser eller makter, har religionen även en extern eller offentlig karaktär, som kan yttra sig genom t.ex. uppförande av religiösa byggnader, bärande av religiösa symboler eller genom att religiösa normer tillåts prägla politik och lagstiftning. Modée menar att det främst är denna sida av religionen som är politiskt kontroversiell, vilket torde innebära att det primärt är denna aspekt som religionsfrihet i praktiken är avsedd att skydda.34 Detta resonemang återspeglas även i de internationella instrument som behandlar religionsfrihet, bl.a. i artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, där det framgår att var och en har rätt att utöva sin religion eller trosuppfattning.35 2.5 Religion som funktion Ett annat sätt att se på religion anförs av Batson och Ventis, vars definition utgår från människans existentiella behov och den funktion som religionen kan fylla i våra liv: ”We shall define religion as whatever we as individuals do to come to grips personally with the questions that confront us because we are aware that we and others like us are alive and that we will die. Such questions we shall call existential questions.”36 2.6 Religionsfrihet 31 Campbell and Cosans v the United Kingdom, Application No. 7511/76. Svensk översättning från: Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) och Europarådet, En handbok i europeisk diskrimineringsrätt, Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2011 s. 144. 32 X. v Germany, Application No. 8741/79, Commission decision (10 March 1981). 33 SOU 1975:75, s. 325 34 Modée, Johan, Religion, tolerans och frihet, i Andersson, Dan-Erik & Modée, Johan (red.), Mänskliga rättigheter och religion, 1. uppl., Liber, Malmö, 2011, s. 19. 35 Snarlika eller identiska formuleringar återkommer även i IKMPR:s artikel 18, EKMR:s artikel 9 samt i barnkonventionens artikel 14. 36 Batson, Charles Daniel & Ventis, W. Larry, The religious experience: a social-psychological perspective, Oxford U.P., New York, 1982, s.7. 13 Trots att många internationella instrument för mänskliga rättigheter garanterar religionsfrihet, råder det vitt skilda uppfattningar bland dess uttolkare om hur begreppet religion (bör) definieras.37 Gunn menar att problematiken med odefinierade centrala begrepp är återkommande inom folkrätten, men att religion särskiljer sig från andra rättighetsområden på grund av sin komplexitet, vilket medför större osäkerhet i fråga om rättighetens skyddsområde.38 I EKMR:s artikel 9 förklaras att religionsfrihet omfattar ”frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer”.39 En snarlik förklaring framgår av artikel 18(1) i IKMPR där det stadgas att religionsfrihet innefattar ”frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsövning och undervisning”. I andra stycket stadgas att ”[i]ngen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller trosuppfattning efter eget val”.40 Varken EKMR eller IKMPR ger emellertid någon definition av begreppet religion och Europadomstolen har varit ”påtagligt försiktig” att ge generella principer eller riktlinjer som skulle kunna anses utgöra en avgränsad definition.41 Det är möjligt att det bakom denna försiktighet kan skönjas en önskan om att hålla begreppet öppet för tolkning. Synen på frihet, tolerans, tro och religion är under ständig omformning och det kan därmed tänkas att ett öppet och inkluderande förhållningssätt är nödvändigt för att rätten ska behålla sig legitimitet. 3 Religionsfrihet för barn 3.1 Inledning Klasson Sundin anför att religionsfrihet kan delas in i frihet till religion och frihet från religion. Med frihet till religion avses rätten att kunna leva i överensstämmelse med sin religiösa uppfattning eller tradition. Frihet från religion innefattar rätten att inte behöva vara religiös, att inte behöva utsättas för religiös påverkan eller mot sin vilja tvingas delta i någon form av religionsutövning.42 Berlins distinktion mellan negativ och positiv frihet är användbar som utgångspunkt för analysen av barns religionsfrihet. Barn är i stor utsträckning underställda sina föräldrars och många andra makthavares auktoritet och är därför, i större utsträckning än vuxna, beroende av andra för att kunna utöva sina rättigheter. För att kunna utöva 37 Frågan om religionsbegreppets innebörd har diskuterats och omformats av filosofer och intellektuella genom alla tider. Se exempelvis http://studying.barrystephenson.ca/wpcontent/uploads/2013/01/Definitions-of-Religion.pdf, för 101 skilda definitioner av religion. 38 Gunn, T. Jeremy, The Complexity of Religion and the Definition of “Religion” in International Law, Harvard Human Rights Journal, vol. 16 (2003), s. 189-190. 39 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 209. 40 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 176. 41 Fahlbeck, Reinhold, Religionsfrihet och mänskliga rättigheter, Juridisk Tidskrift, Nr 1 2014/15, s. 6. 42 Klasson Sundin, Maria, Religionsfrihet för barn? i Berglund, Jenny & Gunner, Gunilla (red.), Barn i religionernas värld, Liber, Stockholm, 2011, s. 63. 14 sin religionsfrihet kan barn därmed behöva positiv frihet i sammanhang där vuxna klarar sig med negativ frihet.43 Föräldrars rätt och skyldighet att ge barnet vägledning när det utövas sin religionsfrihet kan ses som en form av positiv frihet för barnet, då barnet på grund av sin ringa ålder inte alltid anses kunna hantera dessa frågor på egen hand. Berlins strikta uppdelning mellan negativ och positiv frihet har dock svårt att fånga vissa företeelser på ett konstruktivt sätt, varför MacCallums analys av frihetsbegreppet också är användbar som kontrast. Berlins tudelade begreppsbestämning kan antas leda till frågor som exempelvis vilken frihet (den positiva eller negativa) som är mest eftersträvansvärd44, vilket MacCallums treställiga relation undviker eftersom den utgår från att det bara finns en frihet. MacCallums definition kan istället fokusera på mer väsentliga frågor som exempelvis vem friheten ska gälla och vilka hinder som står i vägen för frihetens utövande.45 En av de främsta styrkorna med MacCallums frihetsanalys är härvidlag dess betoning av X-variabeln. En kärnfråga i analysen av barns religionsfrihet är nämligen vem rättigheten tillkommer – barnet eller dess föräldrar. 3.2 Tre modeller för barns religionsfrihet I artikeln Barnets religionsfrihet – eller föräldrarnas? diskuterar Klasson Sundin frågan om huruvida barns religionsfrihet innebär ”rätten att bli delaktig i utövandet av föräldrarnas religiösa tradition, rätten att själv få välja trosuppfattning eller rätten att få bearbeta existentiella frågor”. Ur ett religionsfilosofiskt perspektiv behandlar författaren dels begreppen religion och religionsfrihet, dels ansvarsfördelningen mellan föräldrar och samhälle i fråga om barns religionsfrihet, samt slutligen förhållandet mellan barnets autonomi och föräldrarnas rätt att fostra och vägleda sina barn. Svaren på dessa frågor mynnar ut i tre modeller för hur barns religionsfrihet kan uppfattas, vilka benämns traditionsmodellen, tankefrihetsmodellen och livstolkningsmodellen.46 3.2.1 Traditionsmodellen Enligt denna modell sammanfaller barns religionsfrihet med föräldrarnas rätt att ge barnen en religiös fostran som stämmer överens med den egna övertygelsen. Föräldrarna har rätt och skyldighet att göra det möjligt för barnet att ta del av den egna kulturens traditioner och ska därmed garantera barnet positiv frihet. Religionsfriheten är enligt denna modell en frihet till religion och religionen betraktas primärt som en praktik. Statens roll är dels att garantera negativ frihet genom att inte 43 Klasson Sundin, Maria, Barnens religionsfrihet – eller föräldrarnas? i Modée, Johan & Strandberg, Hugo (red.), Frihet och gränser: filosofiska perspektiv på religionsfrihet och tolerans, Östlings bokförlag Symposion, Eslöv, 2006, s. 123-124. 44 Se till exempel Gustavsson, Gina, Treacherous liberties: Isaiah Berlin's theory of positive and negative freedom in contemporary political culture, Acta Universitatis Upsaliensis, Avhandling, Uppsala universitet, Uppsala, 2011. 45 Modée, Johan, Religion, tolerans och frihet, i Andersson, Dan-Erik & Modée, Johan (red.), Mänskliga rättigheter och religion, 1. uppl., Liber, Malmö, 2011, s. 30 f. 46 Klasson Sundin, Maria, Barnens religionsfrihet – eller föräldrarnas? i Modée, Johan & Strandberg, Hugo (red.), Frihet och gränser: filosofiska perspektiv på religionsfrihet och tolerans, Östlings bokförlag Symposion, Eslöv, 2006, s. 115 f. 15 begränsa eller förhindra barnets religiösa fostran, dels att garantera positiv frihet genom att möjliggöra organisering av barnets religiösa fostran och utbildning, exempelvis genom att tillåta religiösa friskolor. Föräldrarnas ansvar för barnets religiösa liv fortgår till dess att barnet har uppnått vuxen ålder. Barnets autonomi förläggs alltså sent.47 3.2.2 Tankefrihetsmodellen Enligt denna modell betonas barnets rätt att själv välja eller välja bort religiösa föreställningar. Barnet ska tillåtas ta del av perspektiv från olika traditioner. Föräldrarna får därför inte tvinga in barnet i en viss religiös tradition. Barns egen rätt att välja prioriteras före föräldrars rätt att fostra och barnets autonomi förläggs tidigt. Staten ska garantera positiv frihet genom att erbjuda religiöst neutrala skolor, med allsidig information om olika religiösa och sekulära livsåskådningar. Staten ska även garantera negativ frihet genom att hindra föräldrarna från att utsätta sina barn för ensidig påverkan. Religionsfriheten är enligt denna modell en frihet från religiös påverkan och religionen betraktas primärt som ett tankesystem med fokus på trosinnehåll.48 3.2.3 Livstolkningsmodellen Enligt denna modell har barn egna existentiella behov som både stat och föräldrar ska ta hänsyn till i fostran och utbildning. Barns religionsfrihet innebär rätten att få möjligheter och verktyg att bearbeta sina existentiella frågor. Religionsfriheten är därmed en frihet till religion och religionen ses primärt som en funktion för bearbetning av existentiella frågor. Staten ska garantera positiv frihet genom att erbjuda undervisning som främjar barnets existentiella bearbetning. Barnets autonomi är en fråga om identitetsutveckling snarare än självbestämmande, vilket medför att ingen tydlig avvägning görs mellan barnets autonomi och föräldrarnas rätt att fostra barnet. Modellen lägger dock stor vikt vid att barnet ska ges möjlighet att forma och uttrycka egna uppfattningar. Föräldrarna ska därför garantera positiv frihet genom att ge barnet de verktyg det behöver för att kunna bearbeta sina existentiella frågor.49 4 Det internationella skyddet av barnets religionsfrihet 4.1 Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (IKMPR) 47 Klasson Sundin, Maria, Barnens religionsfrihet – eller föräldrarnas? i Modée, Johan & Strandberg, Hugo (red.), Frihet och gränser: filosofiska perspektiv på religionsfrihet och tolerans, Östlings bokförlag Symposion, Eslöv, 2006, s. 130, samt Klasson Sundin, Maria, Religionsfrihet för barn? i Berglund, Jenny & Gunner, Gunilla (red.), Barn i religionernas värld, Liber, Stockholm, 2011, s. 69 f. 48 Klasson Sundin, Maria, Barnens religionsfrihet – eller föräldrarnas? i Modée, Johan & Strandberg, Hugo (red.), Frihet och gränser: filosofiska perspektiv på religionsfrihet och tolerans, Östlings bokförlag Symposion, Eslöv, 2006, s. 131 f. samt Klasson Sundin, Maria, Religionsfrihet för barn? i Berglund, Jenny & Gunner, Gunilla (red.), Barn i religionernas värld, Liber, Stockholm, 2011, s. 70 f. 49 Klasson Sundin, Maria, Barnens religionsfrihet – eller föräldrarnas? i Modée, Johan & Strandberg, Hugo (red.), Frihet och gränser: filosofiska perspektiv på religionsfrihet och tolerans, Östlings bokförlag Symposion, Eslöv, 2006, s. 132 f. samt Klasson Sundin, Maria, Religionsfrihet för barn? i Berglund, Jenny & Gunner, Gunilla (red.), Barn i religionernas värld, Liber, Stockholm, 2011, s. 71 f. 16 4.1.1 Inledning Syftet med avsnittet är att ge en översiktlig bild av skyddet för barns religionsfrihet enligt artikel 18 i IKMPR. IKMPR är en FN-traktat som behandlar medborgerliga rättigheter och är baserad på FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna50. Konventionen fokuserar inte särskilt på barn, men som framgår av artikel 18 omfattas var och en av skyddet för religionsfrihet, vilket torde inkludera barn.51 Av artiklarna 2 och 26 framgår även att konventionsrättigheterna ska tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. I enlighet med artikel 2(2) har konventionsstaterna en positiv förpliktelse att vidta nödvändiga åtgärder för att förverkliga konventionsrättigheterna. Av artikel 2(3) framgår att konventionsstaterna är skyldiga att säkerställa att enskilda får väcka talan för konventionskränkningar inför statens domstolar och myndigheter samt att de domar och beslut som fattas av respektive myndighet kan verkställas.52 I artikel 18 behandlas rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet. Artikeln lyder: 1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning. 2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val. 3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter. 4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen 53 övertygelse. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (MR-kommittén) har en inkluderande syn på religion. I den allmänna kommentaren till artikel 18 slås fast att begreppen religion och tro ska ges en extensiv tolkning och att artikeln skyddar både teistiska och ateistiska trosuppfattningar, icke-traditionella religioner, nya religioner och minoritetsreligioner. Skyddsområdet är inte begränsat till religioner i traditionell mening eller institutionaliserade religioner och trosuppfattningar. Skyddet för religionsfrihet innefattar därmed både frihet till och frihet från religion.54 4.1.2 MR-kommittén 50 Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna (Universal Declaration of Human Rights), antogs genom generalförsamlingens resolution 217 A (III) den 10 december 1948. 51 Se avsnitt 4.1.7 nedan, om IKMPR:s tillämplighet i förhållande till barn. 52 Fisher, David I., Mänskliga rättigheter: en introduktion, 5 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 24. 53 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 176-177. 54 General Comment No. 22 (art. 18), 2 §. 17 IKMPR är folkrättsligt bindande men saknar sanktionssystem. Eventuella kränkningar tas inte upp i någon internationell domstol. Genomförandet av konventionen övervakas istället av MR-kommittén (art. 28(1)). I egenskap av kontrollorgan är kommitténs tolkning av artikel 18 av särskilt intresse för den förestående analysen. Kommittén består av 18 ledamöter, vilka väljs av konventionsstaterna. Ledamöterna ”skall vara moraliskt högtstående och erkänt sakkunniga på området mänskliga rättigheter”. Det anges att det är bra om några av ledamöterna har rättslig bakgrund, men det finns inget krav på att de ska vara jurister (art. 28(1)). Kommitténs har tre huvudsakliga uppgifter: för det första ska de granska de från konventionsstaterna mottagna rapporterna rörande dels åtgärder som staterna har vidtagit för att genomföra konventionsrättigheterna, dels vilka framsteg som gjorts i fråga om utövandet av dessa rättigheter (art. 40). För det andra ska den undersöka klagomål från en stat om att en annan konventionsansluten stat inte uppfyller bestämmelserna i konventionen (art. 41-42). För det tredje ska den ta emot och pröva framställningar från enskilda personer som hävdar att de har blivit utsatta för en kränkning från statens sida av någon av de rättigheter som omfattas av IKMPR.55 MR-kommittén har även antagit 35 normativa dokument, s.k. allmänna kommentarer (”General Comments”)56, vilka syftar till att klargöra hur konventionen ska tillämpas. Dokumenten spänner från regler för utformningen av rapporter till kommentarer till enskilda materiella artiklar.57 4.1.3 Frihet att byta religion eller tro Artikel 18(1) i IKMPR stadgar att var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet och att denna rätt ”innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val”. Ordalydelsen ger inte ett otvetydigt stöd för uppfattningen att artikel 18(1) skyddar rätten att byta religion eller trosuppfattning. Frågan var även kontroversiell under förhandlingarna som föregick konventionen, då flera muslimska stater motsatte sig en mer explicit formulering, med hänvisning till koranens stränga syn på konvertering från islam. Även om det inte råder konsensus därom, torde det numera vara generellt accepterat att artikel 18(1) omfattar rätten att byta religion eller trosuppfattning.58 Till denna ståndpunkt ansluter sig även MR-kommittén: ”The Committee observes that the freedom to ’have or to adopt’ a religion or belief necessarily entails the freedom to choose a religion or belief, including, inter alia, the right to replace one’s current religion or belief with another or to adopt atheistic views, as well as the right to retain one’s religion or belief.”59 55 Fakultativt protokoll till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 1. Det bör noteras att MR-kommittén endast tar emot framställningar gällande konventionsstater som är bundna av protokollet. 56 Dokumenten finns tillgängliga på http://www.ccprcentre.org/iccpr-and-hr-committee/generalcomments/ 57 Thelin, Krister, FNs MR-kommitté – i teori och praktik, Juridisk tidskrift, Nr 4 2009/2010, s. 875. 58 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 66 och 108 f. 59 General Comment No. 22 (art. 18), 5 §. 18 Artikel 18 tillåter inga begränsningar avseende rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet innefattande rätten att anta en religion (eller att byta eller helt ta avstånd från religion). Dessa friheter skyddas villkorslöst, i egenskap av forum internum. Det bör noteras att detta villkorslösa skydd även gäller artikel 19(1), dvs. rätten att inte utsättas för ingripanden för sina åsikters skull.60 4.1.4 Frihet från tvång IKMPR artikel 18(2) behandlar frihet att inte behöva utsättas för tvång som kan förhindra möjligheten att ha eller anta eller lämna en religion eller trosuppfattning. Flera konventionsstater har kritiserats av MR-kommittén för brister i lagstiftningen i relation till friheten från tvång.61 Konventionen definierar dock inte tvång som begrepp, varför MR-kommitténs allmänna kommentar är av särskilt intresse i detta hänseende. I den allmänna kommentaren avseende artikel 18 anför MR-kommittén: ”Article 18(2) bars coercions that would impair the right to have or adopt a religion or belief, including the use of threat of physical force or penal sanctions to compel believers or non-believers to adhere to their religious beliefs and congregations, to recant their religion or belief or to convert. Policies or practices having the same intention or effect, such as for example those restricting access to education, medical care, employment or […] are similarly inconsistent with article 18(2). The same protection is enjoyed by holders of all beliefs of a non-religious nature.”62 Taylor anför att artikel 18(2) torde vara tillämplig på tvång som utövas av staten eller å statens vägnar. Tvånget kan ha karaktär av förbud, restriktioner eller inskränkningar avseende rätten att vistas på offentliga platser, tillgången till sjukvård, utbildning etc. Friheten från tvång kan alltså sägas ha en viss koppling till skyddet mot diskriminering (artikel 2 och 26) såtillvida att en person som diskrimineras på grund av sin religionstillhörighet kan känna sig pressad att konvertera eller avsäga sig sin religion eller trosuppfattning – vilket utgör en otillåten påverkan enligt artikel 18(2). Enligt Taylors mening omfattas inte påtryckningar i privat form av förbudet i artikel 18(2). Sådan verksamhet omfattas istället av utövanderätten enligt artikel 18(1) och får därför endast inskränkas i enlighet med artikel 18(3). MR-kommittén ger inget tydligt besked om hur de ser på påtryckningar i form av missionerande, men ingenting antyder att de skulle vara av uppfattningen att missionerande verksamheter skulle träffas av artikel 18(2). Istället betonas tvång i relation till samhällsfunktioner, dvs. statlig verksamhet.63 MR-kommittén framhåller att skyddet mot tvång tillsammans med skyddet mot godtyckligt ingripande i privatlivet (artikel 17) innefattar en rätt att inte behöva avslöja sin religiösa tillhörighet (eller avsaknad av religiös tillhörighet) och inte heller bli tvingad att agera på ett sådant sätt att det är möjligt att dra slutsatsen att en person 60 General Comment No. 22 (art. 18), 3 §. Se t.ex. Human Rights Committée, Concluding Observations: Marocco, UN Doc. CCPR/C/79/Add.44, s. 14 (1994) och Human Rights Committée, Concluding Observations: Sudan, UN Doc. CCPR/C/79/Add.85, s. 8 (1997). 62 General Comment No. 22 (art. 18), 5 §. 63 Taylor, Paul M., Freedom of Religion: UN and European Human Rights Law and Practice, Cambridge University Press, Cambridge, 2006, 46 ff. 61 19 har en viss trosuppfattning.64 Friheten från religiöst tvång skyddas villkorslöst och får därför inte inskränkas.65 4.1.5 Frihet att utöva sin religion eller tro 4.1.5.1. Utövanderätten Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning kan t.ex. innefatta iakttagande av religiösa sedvänjor ”antingen ensam eller i gemenskap med andra” och ”offentligt eller enskilt” (IKMPR art. 18(1)). Utövanderätten anses ha ett brett tillämpningsområde och omfattar bl.a. rätten att fira gudstjänst eller samlas i anslutning till en religion eller övertygelse och att uppföra lokaler för det ändamålet; tillverka och använda föremål som är nödvändiga för religiösa ritualer och sedvänjor; följa en viss diet; lära ut en religion och etablera teologiska seminarier eller skolor; fira religiösa högtider och vilodagar; bära religiösa symboler inklusive religiös klädsel etc.66 I Boodoo v Trinidad and Tobago67 anförde sökanden, den fängslade Clement Boodoo, att han förbjudits att bära skägg och delta i religiösa ceremonier samt att hans bönböcker hade tagits ifrån honom. Då Trinidad och Tobago inte gick i svaromål konkluderade MR-kommittén att sökandens utövanderätt enligt artikel 18(1) hade kränkts. I Malakhovsky and Pikul v Belarus68 behandlades rätten att registrera trossamfund. MR-kommittén konstaterade att statens vägran att registrera Minsk Vaishnava community stod i strid med utövanderätten i artikel 18(1), eftersom statens vägran ledde till att samfundet inte kunde bilda kloster eller lärosäten och inte heller bjuda in utländska präster på besök i landet. I Raihon Hudoyberganova v Uzbekistan69 fann MR-kommittén att artikel 18(2) hade kränkts då sökanden stängdes av från universitetet för att hon bar hijab. Universitetet hade antagit nya regler som förbjöd religiös klädsel i skolan. Hudoyberganova var praktiserande muslim och önskade leva i enlighet med de religiösa påbud som är föreskrivna för muslimska kvinnor. Hon rättade sig därför inte efter de nya reglerna och blev således avstängd från universitetet.70 I och med att Uzbekistan inte åberopade något särskilt syfte med förbudet hade de inte visat att förbudet var nödvändigt för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter. Av den anledningen betonade MR-kommittén att liknande inskränkningar inte per automatik skulle resultera i en kränkning av artikel 18.71 64 General Comment No. 22 (art. 18), 3 §. General Comment No. 22 (art. 18), 8 §. 66 General Comment No. 22 (art. 18), 4 §. 67 Mr. Clement Boodoo v. Trinidad and Tobago, Communication No. 721/1996 (2002). 68 Sergei Malakhovsky and Alexander Pikul v. Belarus, Communication No. 1207/2003 (2005). 69 Raihon Hudoyberganova v. Uzbekistan, Communication No. 931/2000 (2005). 70 Raihon Hudoyberganova v. Uzbekistan, Communication No. 931/2000 (2005), p. 2.1-2.4. 71 Raihon Hudoyberganova v. Uzbekistan, Communication No. 931/2000 (2005), p. 6.2. 65 20 4.1.5.2 Restriktioner avseende utövanderätten Till skillnad från rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet, får rätten att utöva sin religion eller trosuppfattning underkastas restriktioner i enlighet med artikel 18(3). Artikel 4(2) stadgar att konventionsstaterna aldrig får avvika från eller göra inskränkningar i artikel 18, inte ens under allmänt nödläge som hotar nationens fortbestånd. För att en avvikelse från utövanderätten artikel 18(1) måste därmed alltid kunna motiveras enligt bestämmelserna i artikel 18(3).72 Artikel 18(3) har tre kriterier: Inskränkningarna måste nödvändiga, angivna i lag och konstruerade för att uppnå något av de uppräknade målen. Proportionalitetsprincipen ska vara vägledande vid alla begränsningar av och avvikelser från konventionens bestämmelser.73 MRkommittén understryker dock att undantagsregeln ska tolkas restriktivt, vilket innebär att en inskränkning endast får göras på de grunder som uttryckligen nämns i artikel 18(3). Inskränkningar som baseras på den allmänna sedligheten måste ha som utgångspunkt att den gemensamma samhällsmoralen härrör från flera olika sociala, filosofiska och religiösa traditioner. En sådan inskränkning kan därför inte legitimeras genom att hänvisa till endast en tradition. MR-kommittén påpekar vidare att religiösa minoriteter har samma rätt som alla andra att bekänna sig till och utöva sin egen religion. Staten har härvidlag en skyldighet att positivt stödja minoriteternas strävanden att bevara sin särart.74 Malcolm Ross v. Canada75 behandlar frågan om gränsen för utövanderätten i form av undervisning. En skollärare, som på sin fritid framfört antisemitiska åsikter bl.a. i ett flertal publikationer, blev omplacerad till en tjänst som inte innefattade undervisning. MR-kommittén konstaterade att lärarens uttalanden förvisso omfattades av utövanderätten i artikel 18(1). De åtgärder som vidtagits mot Malcolm Ross var dock inte riktade mot hans tro som sådan, utan var snarare ägnade att skydda judars rättigheter och anseende och rätten till ett offentligt skolsystem fritt från partiskhet, fördomar och intolerans. Åtgärderna var därmed berättigade enligt artikel 18(3). I ovan nämnda Malakhovsky and Pikul v. Belarus anförde MR-kommittén att Vitryssland inte uppgivit något skäl till att statens vägran att registrera trossamfundet skulle vara nödvändigt. Inskränkningen av utövanderätten uppfyllde därmed inte kriterierna i artikel 18(3) och ansågs därför stå i strid med artikel 18(1). 4.1.6 Barns utbildning och föräldrars rätt Frågan om barns utbildning i relation till föräldrarnas övertygelse behandlas i artikel 18(4) i IKMPR av vilken framgår att konventionsstaterna ska respektera föräldrars och förmyndares rätt att ge sina barn en religiös och moralisk bildning i enlighet med den egna trosuppfattningen. Denna rättighet skyddas villkorslöst och får därför inte inskränkas.76 72 Human Rights Committee, General Comment 29, States of Emergency (article 4), U.N. Doc. CCPR/C/21/Rev.1/Add.11 (2001), 7 §. 73 Human Rights Committee, General Comment 29, States of Emergency (article 4), U.N. Doc. CCPR/C/21/Rev.1/Add.11 (2001), 4 §. 74 General Comment No. 22 (art. 18), 8 §. Angående skyddet för minoriteter, se artikel 27. 75 Malcolm Ross v. Canada, Communication No. 736/1997 (2000). 76 General Comment No. 22 (art. 18), 8 §. 21 I artikel 23 stadgas att familjen är ”samhällets naturliga och grundläggande enhet och är berättigad till samhällets och statens skydd”. I den allmänna kommentaren till artikel 23 klargör MR-kommittén att det primära ansvaret för barnen ankommer på familjen och att begreppet familj ska tolkas extensivt, så att det innefattar alla personer som tillsammans utgör en familj i den aktuella konventionsstaten.77 I artikel 24 stadgas att barn har rätt till sådant skydd från sin familj, samhället och staten, som dess ställning som minderårig kräver. I den allmänna kommentaren till artikel 24 anför MR-kommittén att det inte är möjligt att ge begreppet familj en standarddefinition eftersom begreppet kan definieras olika i olika stater, och regioner.78 När konventionen utarbetades var avsikten att artikel 18(4) skulle utgöra ett skydd mot statlig ideologisk indoktrinering, till förmån för föräldrars rätt uppfostra sina barn i enlighet med sin egen religiösa uppfattning.79 Langlaude anför att: ”the ‘coercive relationship’ between parents and children is generally left untouched by states, and international human rights instruments recognise that parents have a considerable interest in influencing the religious upbringing of their children. Therefore, we have to bear in mind that the context is the protection of parental rights against the state and not the rights of children against their parents.”80 MR-kommittén har ägnat stor uppmärksamhet åt föräldrars och vårdnadshavares rätt och har därvidlag tillfrågat och begärt information från flera stater81 om den legala regleringen av föräldrars och vårdnadshavares rätt att bestämma över barnens religiösa och moraliska bildning.82 Avseende skyddet för föräldrars rätt gentemot staten kan nämnas att MR-kommittén anser det vara artikel 18(4) att offentliga skolor utbildar elever i religionshistoria, förutsatt att utbildningen är neutral. De framhåller vidare att obligatorisk utbildning i offentlig regi avseende en specifik religion eller tro är oförenlig med artikel 18(4), med mindre än att elever kan undantas från utbildningen eller att alternativ utbildning erbjuds som tillgodoser föräldrars (eller vårdnadshavares) önskemål i detta hänseende.83 Om alternativ utbildning erbjuds, exempelvis i form av allmän religionshistoria, måste denna läras ut på ett neutralt och objektivt vis. Som Langlaude framhåller kan detta kriterium dock vara problematiskt, då det är svårt att fastställa den konkreta innebörden av begreppen neutralitet och objektivitet.84 77 General Comment No. 17 (art. 23), 6 §. General Comment No. 19 (art. 24), 2 §. 79 Van Bueren, Geraldine, The International Law on the Rights of the Child, Martinus Nijhoff, The Hague, 1998, s. 159. 80 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 85 och 108 f. Citat vid s. 85. 81 Bl.a. Marocko (UN Doc. A/37/40, p. 146), Island (UN Doc. A/38/40, p. 113), Ungern (UN Doc. A/41/40, p. 398), Portugal (UN Doc. A/45/40), Iran (UN Doc. CCPR/C/SR.1252, p. 19) och Nya Zeeland (UN Doc. CCPR/C/SR.2015, p. 51). 82 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 85 f. och 108 f. 83 General Comment No. 22 (art. 18), 6 §. 84 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 90 ff. och 108 f. 78 22 Det bör uppmärksammas att MR-kommittén inte behandlar föräldrarättigheter i relation till privat skolverksamhet, utan endast uppehåller sig vid statlig dito.85 I relation till privat drivna skolor har MR-kommittén endast behandlat frågor om statens eventuella skyldighet att tillhandahålla finansiering. I Arieh Hollis Waldman v. Canada konstaterades att staten inte har någon positiv förpliktelse att finansiera privat religiös skolverksamhet. Om staten ändå väljer att tillhandahålla finansiering måste det ske på icke-diskriminerande grunder. Det innebär att beslut om att utesluta skolor tillhörande en viss religiös gruppering från möjligheten att få statlig finansiering, måste baseras på objektiva och skäliga grunder.86 MR-kommittén har vid tre tillfällen påtalat för Norge att landets grundlag är oförenlig med artikel 18(3) och därför borde upphävas. Det aktuella stycket hade följande lydelse innan lagen ändrades87 2012: ”Den evangelisk-lutherske Religion forbliver Statens offentlige Religion. De Indvaanere, der bekjende sig til den, ere forpligtede til at opdrage deres Børn i samme.”88 Det är inte klarlagt huruvida MR-kommitténs kritik tog ansats i föräldrars rätt att ge sina barn en religiös och moralisk uppfostran i enlighet med den egna trosuppfattningen, eller i barns rätt att inte automatiskt behöva bli upptagna i den evangelisk-lutherska religionen.89 4.1.7 Konventionens tillämplighet i förhållande till barn I artikel 2 stadgas att konventionsrättigheterna i IKMPR omfattar var och en som befinner sig inom konventionsstaternas territorium och är underkastade dess jurisdiktion, utan åtskillnad av något slag.90 Som ovan nämnt återkommer formuleringen var och en i artikel 18. Följaktligen torde barn vara inkluderade även om det inte råder konsensus därom. Lopatka anför att artikel 18 inte går att tillämpa på barn eftersom föräldrar ges en explicit rätt att styra över barnens religiösa och moraliska uppfostran.91 Langlaude anser däremot att artikel 18(4) endast innebär att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn i överensstämmelse med sin egen religiösa övertygelse utan att staten blandar sig i. Langlaude menar att artikel 18(1) omfattar barn men att barns religionsfrihet inte är identisk med vuxnas. Hon definierar barns religionsfrihet som ”the right of every child to be unhidered in their growth as an independent autonomous actor in the matrix of parents, religious community and society”.92 85 General Comment No. 22 (48) (art. 18), 6 § Arieh Hollis Waldman v. Canada, Communication No. 694/1996. 87 Kunngjøring av Grunnlovsbestemmelse om endringer av Grunnloven § 2, § 4, § 12, § 16, § 21, § 22 og § 27 (https://lovdata.no/dokument/LTI/forskrift/2012-06-15-522). 88 https://lovdata.no/dokument/HIST/lov/1814-05-17-20030627 89 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 86 f och 108 f. 90 IKMPR, artikel 2(1). 91 Lopatka, Adam, ’Appropriate Direction and Guidance in the Exercise by a Child of the Rights to Freedom of Expression, Thought, Conscience and Religion’ i Verhellen, Eugeen (ed.), Monitoring Children’s Rights (The Hague: Martinus Nijhoff Publishers, 1996), s. 287-292, vid s. 289. 92 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 91 och 108 f. 86 23 MR-kommittén har inte lagt någon särskild vikt vid barn som skyddsobjekt. De omnämner barn vid ett fåtal tillfällen, dock allt för sporadiskt för att det ska vara möjligt att dra några slutsatser om inställningen till barns religionsfrihet.93 MRkommitténs analys av barns religiösa bildning fokuserar nästan uteslutande på föräldrarnas rättigheter. De centrala frågeställningar som MR-kommittén lyfter i relation till artikel 18(4) är dels huruvida föräldrars rätt respekteras, dels huruvida barn indoktrineras av staten. MR-kommittén uppehåller sig inte över huvud taget vid barns självbestämmande över sin religiösa utbildning. Langlaude menar att det är svårt att avgöra hur MR-kommittén skulle agera om de hade fler fall som rörde barn. I vissa fall skulle de sannolikt acceptera ett äldre barns anspråk mot staten, t.ex. avseende frågor om rätten att välja religion, rätten att utöva sin religion eller barnets religiösa utbildning. Om det istället var fråga om ett yngre barns anspråk mot staten i frågor rörande t.ex. statligt tvång eller religiös utövanderätt, gör Langlaude den bedömningen att MR-kommittén då troligtvis skulle gömma sig bakom föräldrarnas rätt och därmed fokusera på fel aktörer. Ett barn kan mycket väl ha oberoende rättigheter gentemot staten, som därigenom inte skulle erkännas.94 Langlaude fångar det problematiska med hur IKMPR och MR-kommittén förhåller sig till barn som rättighetsbärare: ”It is one thing to say that the child has an independent right, and accept to go through the parents when the child is young; it is another thing to deny the child an independent right and treat them as an appendix to the parents.”95 Sammanfattningsvis kan artikel 18 sägas ha ett motsägelsefullt förhållande till barn som skyddsobjekt. Inledningsvis stadgas att ”var och en” har en okränkbar rätt till religionsfrihet och en villkorslös frihet från all form av tvång som kan inskränka rätten att anta eller bekänna sig till en religion eller trosuppfattning efter eget val. Begreppsanvändningen var och en kan svårligen tolkas som att endast myndiga personer inkluderas. Av artikelns fjärde stycke framgår dock att barns religiösa och moraliska bildning är underställd föräldrarnas kontroll. Denna inbyggda kontradiktion är svårtolkad eftersom MR-kommittén inte ägnar någon nämnvärd uppmärksamhet åt barn som autonoma rättighetsbärare, utan snarare fokuserar på föräldrarnas rättigheter. Motsättningen väcker frågor som huruvida barn kan antas vara exkluderade från friheten från tvång och följaktligen även från friheten att anta (och byta) religion enligt IKMPR, eller om religionsfriheten kan anses ha en annan, snävare betydelse för barn jämfört med för vuxna. Dessa viktiga frågor synes alltjämt vara obesvarade. 4.2 FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) 4.2.1 Inledning 93 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 93 och 108 f. 94 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 94 ff. och 108 f. 95 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 97. 24 Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling 1989. Konventionen utgör en särtillämpning av de medborgerliga och politiska rättigheterna och de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.96 I likhet med konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter är barnkonventionen folkrättsligt bindande, men saknar sanktionssystem. Konventionskränkningar tas inte heller upp av någon internationell domstol, även om Europadomstolen i viss utsträckning refererar till barnkonventionen vid tolkningen av EKMR:s artiklar i förhållande till barn. Konventionsstaterna ska kontinuerligt lämna rapporter till FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) om vad de gjort för att tillgodose barns rättigheter enligt barnkonventionen. Det finns däremot ingen möjlighet för stater eller enskilda att framföra klagomål till barnrättskommittén om brott mot konventionen.97 Barnrättskommittén är den auktoritativa uttolkaren av konventionen. Kommitténs allmänna kommentarer är ämnade att ge vägledning vid tolkningen av konventionens bestämmelser.98 Barnkonventionen ska ses som en helhet. De olika rättigheterna är lika viktiga, men har olika karaktär. De medborgerliga och politiska rättigheterna är absoluta och måste respekteras av alla stater oavsett utvecklingsnivå. Till denna kategori hör artikel 14 om barns religionsfrihet. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna har mer av målsättningskaraktär och hur dessa rättigheter ska förverkligas är beroende av konventionsstatens resurser. Även fattiga stater förväntas dock utnyttja sina tillgängliga resurser maximalt i strävan mot att garantera dessa rättigheter.99 Barnrättskommittén betraktar fyra av konventionens artiklar som grundläggande principer, som ska vara vägledande vid analysen av konventionens sakartiklar. Dessa är principen om icke-diskriminering (artikel 2), principen om barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv och utveckling (artikel 6) och barnets rätt att komma till tals (artikel 12).100 Genomförandet av konventionen behandlas i den allmänna kommentaren nr 5, av vilken framgår att konventionsstaterna på alla lämpliga sätt bör säkerställa att konventionens bestämmelser verkställs i nationell lagstiftning. I översynen av den nationella lagstiftningen ”måste konventionen beaktas, inte bara artikel för artikel, utan också i ett helhetsperspektiv, så att de mänskliga rättigheternas ömsesidiga beroende och odelbarhet respekteras”. Barnrättskommittén framhåller vidare att konventionen ska väga tyngst vid en lagkonflikt med nationell rätt eller sedvanerätt.101 Artikel 14 lyder som följer: 96 Fisher, David I., Mänskliga rättigheter: en introduktion, 5. uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 38. 97 Fisher, David I., Mänskliga rättigheter: en introduktion, 5. uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 41. 98 Dokumenten finns tillgängliga på webbsidan för Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. 99 SOU 1997:116. 100 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 5 (2003), Allmänna åtgärder för genomförandet av konventionen om barnets rättigheter (artikel 4, 42 och 44.6), CRC/GC/2003/5, p. 12. Se även SOU 1997:116. 101 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 5 (2003), Allmänna åtgärder för genomförandet av konventionen om barnets rättigheter (artikel 4, 42 och 44.6), CRC/GC/2003/5, p. 18-20. 25 1. Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. 2. Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas och, i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt. 3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande frioch rättigheter. Barnets rätt till religionsfrihet enligt artikel 14(1) behandlar religionsfrihetens innersta kärna – själva åsikten eller trosuppfattningen – som brukar kallas forum internum. Denna rätt är absolut och får därför inte begränsas på något sätt eller av någon anledning. Det innebär att religionsfrihetens tankemässiga innehåll, själva åsikten, aldrig får begränsas. Däremot får barnets frihet att utöva sin religion eller tro underkastas de mycket begränsade restriktioner som anges i artikel 14(3). Barnrättskommittén är mycket tydlig med att konventionsstaterna måste hålla sig till villkoren i artikel 14(3).102 Här tål att noteras att den engelska versionen av artikel 14 ger större utrymme för begränsningar, då det stadgas att dessa även kan motiveras med skydd för den allmänna säkerheten, ordningen eller folkhälsan.103 4.2.2 Familjens roll i barnkonventionen I barnkonventionens första artikel definieras barn som ”varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet”. I preambeln till barnkonventionen betonas att familjen är ”den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmar och särskilt viktig för barnens utveckling och välfärd”.104 Detta återspeglar artikel 16(3) i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna där det stadgas att ”[f]amiljen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd”.105 Barnets behov av och rätt till båda sina föräldrar och föräldrarnas ansvar för barnet är en röd tråd i barnkonventionen och i barnrättskommitténs analyser av konventionsstaternas periodiska rapporter. Kommittén framhåller att staten ska ägna särskild uppmärksamhet åt att förstärka familjens roll i främjandet av barnets rättigheter.106 Staten ska vidare göra insatser för att stärka familjens band och föräldrarnas förmåga att skydda barnets rättigheter. Staten ska även främja föräldrarnas förmåga att ge lämplig vägledning när barnet utövar sina rättigheter. Med 102 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108 f. och 136. 103 ”Freedom to manifest one’s religion or beliefs may be subject only to such limitations as are prescribed by law and are necessary to protect public safety, order, health or morals, or the fundamental rights and freedoms of others.” Hodgkin, Rachel & Newell, Peter, Implementation handbook for the Convention on the Rights of the Child: prepared for UNICEF, Fully rev. third ed., UNICEF, New York, 2007, s. 185. 104 Sveriges internationella överenskommelser (SÖ) 1990:20. Översättning i enlighet med den i prop. 1989/90:107 intagna texten. 105 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 161. 106 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 403rd meeting: Australia, CRC/C/SR.403 (1997), p. 50. 26 ”lämplig” avses en vägledning som är förenligt med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga.107 Barnrättskommittén anför även att det inte finns någon motsättning mellan ett familjeorienterat förhållningssätt och ett förhållningssätt som betonar barnets rättigheter.108 4.2.3 Barnets rätt och föräldrarnas ansvar Föräldrarnas rätt och skyldighet att ge barnet ledning då det utövar sin rätt behandlas i barnkonventionen artikel 14(2), som återgavs strax ovan. Artikeln ska läsas tillsammans med artikel 5 som är mer generell. Artikel 5 har följande lydelse: Konventionsstaterna skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar eller där så är tillämpligt, medlemmar av den utvidgade familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.109 En skillnad mellan artikel 5 och artikel 14(2) är att den förra innehåller termerna ”lämplig” och ”råd”. Brems framhåller att detta inte påverkar innebörden i artikel 14(2). Ordalydelsen i artikel 5 omfattar dessutom, i motsats till ordalydelsen i artikel 14(2) ”den utvidgade familjen eller gemenskapen” och ”andra personer som har lagligt ansvar för barnet”. Enligt Brems är inte heller denna skillnad betydelsebärande eftersom artikel 5, så som tidigare konstaterats, betraktas som en av barnkonventionens grundläggande principer och är därmed även tillämplig på barnets rätt till religionsfrihet. Följaktligen kan rätten och skyldigheten att ge barnet råd och vägledning i religiösa och existentiella frågor tillkomma även nämnda personer.110 Barnkonventionen skiljer sig från konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter genom behandlingen av barnets rätt till religionsfrihet i förhållande till föräldrarna. Då det är en folkrättslig traktat är det stater och inte enskilda individer som är bundna av konventionen.111 Som framgår av nedanstående resonemang går det trots detta att argumentera för att konventionen i viss utsträckning även behandlar det rättsliga förhållandet mellan barn och föräldrar. Barnkonventionens artikel 18 behandlar ansvarsfördelningen mellan barnets föräldrar och samhället. Tillsammans med artikel 5 utgör den ett ramverk för förhållandet mellan barnet, dess föräldrar och familj samt staten.112 Artikel 18 har följande lydelse: 1. Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets 107 UN Committee on the Rights of the Child, Concluding observations: Sierra Leone, CRC/C/15/Add.116 (2000), p. 49. 108 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 200th meeting: Denmark, CRC/C/SR.200 (1995), p. 55. 109 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 232. 110 Brems, Eva, Article 14: the right to freedom of thought, conscience and religion, Martinus Nijhoff, Leiden, 2006, s. 25. 111 Schiratzki, Johanna, Barnrättens grunder, 5 uppl., Studentlitteratur, Lund, 2014, s. 28. 112 Hodgkin, Rachel & Newell, Peter, Implementation handbook for the Convention on the Rights of the Child: prepared for UNICEF, Fully rev. third ed., UNICEF, New York, 2007, s. 76. 27 uppfostran och utveckling. Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa skall för dem komma i främsta rummet. 2. För att garantera och främja de rättigheter som anges i denna konvention skall konventionsstaterna ge lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran och skall säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och tjänster för vård av barn. 3. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barn till förvärvsarbetande föräldrar har rätt att åtnjuta den barnomsorg som de är berättigade till.113 Artikeln klargör att det primära ansvaret tillkommer föräldrarna. Däremot kan även andra personer ha en roll att spela i barnets uppfostran och utveckling eftersom t.ex. den utvidgade familjen och vårdnadshavare erkänns enligt artikel 5. Artikel 18 kan vid en första anblick uppfattas som en motsvarighet till artikel 18(4) i IKMPR. En viktig skillnad är dock att artikel 18 i barnkonventionen behandlar föräldrars ansvar snarare är deras rättigheter. Föräldrarnas företräde hävdas dessutom endast i förhållande till samhället, inte i förhållande till barnet. Stadgandet att föräldrarna bär huvudansvaret för barnets utveckling antyder även att de, för att fullgöra sitt ansvar enligt artikel 18, inte får vidta åtgärder som skadar barnets fysiska, psykiska eller intellektuella utveckling.114 Artikel 14(1) och 14(3) i barnkonventionen hänvisar explicit och entydigt till barnets rätt till religionsfrihet. Artikel 14(2) tillsammans med artikel 5 stadgar att staten ska respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar eller vårdnadshavare att ge barnet ledning på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling. Som Hodgkin och Newell påpekar är det emellertid barnet som utövar rättigheten. Föräldrarna får ge barnet vägledning, men vägledningen ska vara förenlig med barnets fortlöpande utveckling och ske i överensstämmelse med hela konventionen. Den får därmed inte innefatta någon form av fysiskt eller psykiskt våld (artikel 9) och barnets åsikter måste respekteras (artikel 12). Som ovan nämnt betraktas artikel 12 som en grundläggande princip som är vägledande för hur helheten ska tolkas. Artikeln anger att barn har rätt att uttrycka sin åsikt i alla frågor som rör dem – vilket innefattar frågor om religion och valet av religion – varvid dessa åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.115 Barnrättskommittén betonar att artikel 12 omfattar barn i alla åldrar – även de allra yngsta barnen, eftersom ”[b]arn fattar beslut och kommunicerar sina känslor, idéer och önskemål på många olika sätt, långt innan de kan kommunicera med det talade och skrivna språkets konventioner”.116 I den allmänna kommentaren om genomförandet av barnets rättigheter under tidig barndom, refererar barnrättskommittén till den fortlöpande utvecklingen av barnets förmågor som en möjliggörande princip. Begreppet beskrivs som ”de mognande- och 113 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 234 f. Hodgkin, Rachel & Newell, Peter, Implementation handbook for the Convention on the Rights of the Child: prepared for UNICEF, Fully rev. third ed., UNICEF, New York, 2007, s. 232. 115 Hodgkin, Rachel & Newell, Peter, Implementation handbook for the Convention on the Rights of the Child: prepared for UNICEF, Fully rev. third ed., UNICEF, New York, 2007, s. 188. 116 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 7 (2006), Genomförandet av barnets rättigheter under tidig barndom, CRC/C/GC/7/Rev.1, p. 14. 114 28 lärandeprocesser genom vilka barn gradvis förvärvar kunskap, kompetenser och insikter, till exempel insikten om sina rättigheter och hur de bäst kan förverkligas”. Vidare anförs att föräldrar ska anpassa nivån av vägledning och stöd efter barnets förmåga att fatta självständiga beslut och inse sitt eget bästa, varvid barnets intressen och önskemål ska tillmätas betydelse. Barnrättskommittén framhåller även att barnets fortlöpande utveckling inte får ses ”som en ursäkt för ett auktoritärt agerande som begränsar barnets självbestämmanderätt och egna uttryck”.117 Kunskapsläget beträffande barns kapacitet att fatta välgrundade och rationella beslut är begränsat. Lansdown menar dock att den senaste forskningen om barns perspektiv och erfarenheter med tydlighet visar att vuxna konsekvent underskattar barns förmåga. Som teoretisk utgångspunkt värderas medborgerliga och politiska rättigheter och autonomi högt. Detta till trots nekas barn möjligheten att delta i beslutsfattande och ansvarsutövande inom många områden i livet, vilket enligt Lansdown beror på deras sociala och ekonomiska beroendeställning långt upp i åren samt uppfattningen om barns omfattande skyddsbehov. Att barnen nekas denna möjlighet leder till att de får svårare att utveckla sin autonomi, vilket i sin tur rättfärdigar att de inte får fatta beslut och ta ansvar. Lansdown påpekar att barns fysiska omognad, relativa oerfarenhet och brist på kunskap gör dem sårbara och i behov av särskilt skydd. Däremot menar hon att barn ofta nekas möjligheten att delta i beslutsfattande i takt med sin fortlöpande utveckling. Lansdown konkluderar att vikten av att erkänna och respektera barns förmågor underskattas inom de flesta rättssystem, världen över.118 Lansdowns slutsats kan sägas finna stöd i utvecklingspsykologin: redan från tre års ålder börjar barn komma till insikt om människors olika perspektiv och utvecklar gradvis en förmåga att se på världen ur andras synvinklar. Från elva års ålder börjar barn kunna ta till sig ett tredjemans-perspektiv och i tonåren utvecklar de ett rättsligt och moraliskt perspektiv som ger dem förmåga att reflektera över olika samhällsintressen. Således torde barn redan från tidig ålder ha förmåga att fatta beslut och ta ansvar inom många områden och borde enligt Lansdowns resonemang, åtminstone ur ett psykologiskt perspektiv, få möjlighet att utveckla dessa förmågor.119 Hodgkin och Newell argumenterar för att lydelsen i artikel 14 och i artiklarna som betraktas som grundläggande principer inte stödjer uppfattningen att barn automatiskt skulle ansluta sig till föräldrarnas religion upp till 18 års ålder. Författarna noterar dock att barnets rätt att anta och utöva sina föräldrars religion finner stöd i artikel 8 (barnets rätt att behålla sin identitet), artikel 20 (barnets rätt att behålla sin religion då det har berövats sin familjemiljö) och artikel 30 (rätten för barn som tillhör en minoritetsgrupp att bekänna sig till och utöva sin egen religion, tillsammans med andra medlemmar av sin grupp).120 Brems ansluter sig till Hodgkins och Newells resonemang och anför att föräldrarnas 117 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 7 (2006), Genomförandet av barnets rättigheter under tidig barndom, CRC/C/GC/7/Rev.1, p. 17. 118 Lansdown, Gerison, The Evolving Capacities of the Child, Florence: Innocenti Research Centre (Unicef), 2005, s. 30-32. 119 Hart, Roger, The developing capacities for children to participate, i Johnson, Victoria, Ivan-Smith, Edda, Gordon, Gill, Pridmore, Pat, Scott, Patta (red.), Stepping forward: children and young people's participation in the development process, Intermediate Technology, London, 1998, s. 27-31. 120 Hodgkin, Rachel & Newell, Peter, Implementation handbook for the Convention on the Rights of the Child: prepared for UNICEF, Fully rev. third ed., UNICEF, New York, 2007, s. 188. 29 ansvar enligt artikel 14(2) inte är en självständig rättighet, utan snarare ett komplement till barnets rätt. Hon anför vidare att artikel 14(2) medför en positiv förpliktelse för staten att i möjligaste mån säkerställa att föräldrarnas vägledning av barnet utövas på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling. Detta antyder att föräldrars auktoritet över barn med normal mental förmåga avtar i takt med att barnet blir äldre. Staten skulle därmed ha en skyldighet både att kontrollera att gränsen för föräldrarnas vägledning inte överskrids och att skydda barnet mot föräldrarnas eventuella intrång i barnets religionsfrihet.121 Langlaude noterar att barnrättskommittén tolkar artikel 14(2) som att barn ges rättigheter gentemot sina föräldrar.122 Barnrättskommittén har bl.a. anfört att barn ska betraktas som autonoma individer som är fullt berättigade att åtnjuta sina rättigheter, samt att för stor betoning på föräldrarna undergräver den grundläggande principen om barnets bästa.123 Föräldrar måste respektera barnets fortlöpande utveckling och får då inte gå utöver vad som är nödvändigt i vägledningen av barnet.124 Langlaude noterar i detta sammanhang att det framgår av travaux préparatoires att en avsikt med artikel 14(2) var att begränsa föräldrars rätt att styra över sina barns religiösa fostran.125 Vidare är barnrättskommittén mycket tydliga med det individuella barnet ska stå i fokus. Langlaude menar dock att barnrättskommittén inte är konsekvent i sin analys av förhållandet mellan barnets och föräldrarnas rättigheter, då analysen skiftar beroende på vilken konventionsstat som granskas. Familjen framstår som en mycket viktig institution i barnkonventionen och barnets rättigheter ska tolkas mot bakgrund av detta. Barnrättskommittén framhåller dock att det är nödvändigt att uppnå en balans mellan föräldrars och barns rättigheter. Langlaude konkluderar att en ny ordning framträder, i och med barnkonventionen, enligt vilken föräldrarnas rättigheter, befogenheter och intressen generellt måste ge vika för barnets vid en intressekonflikt.126 Artikel 14 är utan jämförelse den mest kontroversiella artikeln i barnkonventionen. Fler stater har gjort tolkningsförklaringar eller reservationer avseende artikel 14 än om någon annan artikel. Vissa stater där islam är statsreligion, t.ex. Oman127, Maldiverna128 och Marocko129 har reserverat sig specifikt mot, eller lämnat 121 Brems, Eva, Article 14: the right to freedom of thought, conscience and religion, Martinus Nijhoff, Leiden, 2006, s. 25. 122 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 103. 123 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 701st meeting: Turkey, CRC/C/SR.701 (2001), p. 25. 124 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 109. 125 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108. 126 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108 f. 127 ”The Sultanate does not consider itself to be bound by those provisions of article 14 of the Convention that accord a child the right to choose his or her religion”. UN Committee on the Rights of the Child, Reservations, Declarations, and Objections relating to the Convention on the Rights of the Child, CRC/C/2/Rev.8. 128 ”The Government of the Republic of Maldives expresses its reservation to paragraph 1 of article 14 of the said Convention on the Rights of the Child, since the Constitution and the laws of the Republic of Maldives stipulate that all Maldivians should be Muslims.” UN Committee on the Rights of the Child, Reservations, Declarations, and Objections relating to the Convention on the Rights of the Child, CRC/C/2/Rev.8. 30 tolkningsförklaringar om barnets rätt till religionsfrihet, med hänvisning till att barnets rätt att byta religion inte är förenlig med de sharialagarna. Här tål att lyftas fram två fall där barnrättskommittén har varit mer tillmötesgående mot enskilda staters krav. Fallen avser bemötandet av konventionsstaternas reservationer och tolkningsförklaringar. Dels gäller detta Algeriets tolkningsförklaring angående artikel 14(1-2) – att ett barns religiösa utbildning ska ske i överensstämmelse med faderns religion – som barnrättskommittén besvarade med att ”[a]rticle 14 granted parents the right to provide direction to the child in the exercise of his or her right to freedom of thought, conscience and religion. That provision, therefore, was not at variance with the Algerian Family Code, which stipulated that children should be raised according to the religion of their father”.130 Ett liknande exempel är Syriens reservation131 mot artikel 14 som bl.a. grundades på att de tolkade artikeln som att föräldrars rätt att utbilda sina barn i enlighet med sin egen religiösa övertygelse begränsades, vilket Syrien ansåg var oförenligt den nationella lagstiftningen och sharialagarna. Barnrättskommittén svarade att ”[Syria’s] concern that article 14 might be so interpreted as to restrict the right of parents to give religious education to their children seemed unjustified. In fact, paragraph 2 of that article stated that the States parties must respect the rights and duties of the parents to provide direction to the child. The right to give religious education was therefore neither prohibited nor at risk and that reservation should perhaps be reconsidered.”132 I båda dessa fall vidhöll barnrättskommittén att artikel 14(2) skyddar föräldrars rättighet och att tolkningsförklaringen och reservationen därför inte var motiverade. Langlaude noterar att barnrättskommitténs kommentarer i dessa fall framstår som ett svepskäl för att avvisa ländernas tolkningsförklaring och reservation, eftersom den normalt sett betonar barnets rättigheter framför föräldrarnas. Barnrättskommittén har exempelvis anfört att barnets åsikter och synpunkter måste beaktas och att målsättningen är att uppnå en balans mellan föräldrars och barns befogenheter.133 Således kan ingripanden i familjesfären vara nödvändiga, till förmån för barnet. Det måste också råda en balans mellan föräldrars och barns rättigheter. Artikel 3(1), d.v.s. principen om barnets bästa, kan endast tolkas som en indikation på att barnets intressen ska väga tyngst.134 129 ”The Kingdom of Morocco, whose Constitution guarantees to all the freedom to pursue his religious affairs, makes a reservation to the provisions of article 14, which accords children freedom of religion, in view of the fact that Islam is the State religion.”UN Committee on the Rights of the Child, Reservations, Declarations, and Objections relating to the Convention on the Rights of the Child, CRC/C/2/Rev.8. 130 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 387th meeting: Algeria, CRC/C/SR.387 (1997), p. 14 och 27. 131 UN Committee on the Rights of the Child, Reservations, Declarations, and Objections relating to the Convention on the Rights of the Child, CRC/C/2/Rev.8. ”The Syrian Arab Republic has reservations on the Convention’s provisions which are not in conformity with the Syrian Arab legislations and with the Islamic Shariah’s principles, in particular the content of article (14) related to the Right of the Child to the freedom of religion, and articles 2 and 21 concerning the adoption”. 132 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 360th meeting: Syrian Arab Republic, CRC/C/SR.360 (1997), p. 26. 133 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 410th meeting: Uganda, CRC/C/SR.410 (1997), p. 3. 134 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 244th meeting: Germany, CRC/C/SR.244 (1995), p. 42. 31 4.2.4 Principen om barnets bästa Principen om barnet bästa behandlas i artikel 3(1): Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. 135 Som tidigare nämnt betraktas artikel 5 som en av de grundläggande principer som ska vara vägledande vid analysen av konventionens sakartiklar. Louise Dane framhåller att barnets bästa som koncept har ett stort mått av flexibilitet, vilket förmodligen är dess starkaste och svagaste attribut. Flexibiliteten är väsentlig för att bedömningen ska bli korrekt och kunna motsvara barnets bästa i det individuella fallet. Samtidigt utmanas grundläggande rättssäkerhetsprinciper, som förutsebarhet och likhet inför lagen, om bedömningen görs på allt för flexibla grunder. Principen om barnets bästa ska enligt Dane tillämpas i två steg136: 1. En utredning och bedömning av vad det enskilda barnets bästa är. 2. En avvägning mellan barnets identifierade bästa och andra för situationen rättsligt relevanta intressen. En bedömning av vad som är barnets bästa ska genomföras med utgångspunkt i de specifika omständigheterna i det enskilda fallet. Dessa omständigheter kan t.ex. vara barnets ålder, mognad och erfarenheter. Det sociala och kulturella sammanhang som barnet befinner sig i är också av relevans vid bedömningen. Bedömningen ska baseras på beprövad erfarenhet, kunskap och forskning om vad som är bra för barn. Målet är dock att identifiera barnets bästa i det individuella fallet. Samma sakförhållanden kan därmed leda till olika resultat, beroende på barnets individuella situation och sammanhang.137 I antologin ’Barn i religionernas värld’ framhåller Nilsson att mycket talar för att barnets bästa ur ett längre perspektiv bör ha prioritet över det kortsiktiga perspektivet. För barn kan en obligatorisk skolgång utgöra ett element i förverkligandet av dess långsiktigt bästa. Det tål dock att påpekas att en flerårig, obligatoriskt skola knappast är det bästa för alla barn. Skolan kan dock anses vara en viktig aktör i förverkligandet av barnets bästa och skolans styrdokument är därvidlag ett centralt instrument som uttryck för statens syn på vilka färdigheter och kunskaper som barn som kollektiv bör utveckla för att barnets bästa ska realiseras ur ett långsiktigt perspektiv. Nilsson understryker dock att det inte är självklart att statens syn på vad som utgör det bästa för barnet också är det bästa för det enskilda barnet på sikt.138 Som Langlaude framhåller ägnar barnrättskommittén endast ringa uppmärksamhet åt artikel 5 i relation till barns religionsfrihet. Principen framhålls dock i ett en handfull kommunikationer, bl.a. i relation till den franska lagstiftning som förbjuder 135 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 232. Dane, Louise, Europadomstolen och barnets bästa, Förvaltningsrättslig tidskrift, nr. 2, 2015, s. 219. 137 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013), Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet, CRC/C/GC/14. 138 Staffan Nilsson, Vad är barnets bästa, i Berglund, Jenny & Gunner, Gunilla (red.), Barn i religionernas värld, 1. uppl., Liber, Stockholm, 2011, s. 26-39. 136 32 muslimska elever från att bära huvudsjal i offentliga skolor. Barnrättskommittén konstaterade att lagen var oförenlig med barnets rätt att utöva sin religion, barnets rätt till utbildning och principen om barnets bästa.139 Langlaude anför att ”[t]heoretically, the concept of the best interests of the child overrides other considerations, yet it remains to be seen what it means in relation to Article 14 and religious freedom.” 4.2.4.1 Religiös fostran för barnets bästa? Nilsson anför att bedömningar av barnets bästa är starkt betingat av kulturella värden och bärande föreställningar som präglar olika samhällen i olika tider. Föräldrars inställning till sina barn kan, om än inte alltid, anses vara formad av en önskan om att göra det bästa för barnet. Denna inställning medför dock inte alltid att barnets bästa faktiskt realiseras, trots föräldrarnas goda intentioner.140 Frågan om huruvida en religiös fostran är förenlig med barnets bästa låter sig inte besvaras utan att se till den kontext som barnet befinner sig i – den religiösa och sociala kulturen, barnets ålder och mognad, hur närvarande och engagerade föräldrarna är, på vilket sätt den religiösa traditionen inverkar på barnets levnadsförhållanden ur det korta och långa perspektivet, etc. Trots goda intentioner från stat och föräldrar, kan det vara svårt att på ett objektivt sätt identifiera det individuella barnets bästa. Inom många religiösa traditioner kan det som ytterst betraktas som barnets bästa mycket väl vara att få en plats i ett kommande himmelrike. Förutsättningarna för att uppnå detta mål anses oftast vara beroende av hur vi lever här och nu, vilket innebär ett sådant synsätt kan prägla barns uppväxtförhållanden. Eftersom det sociala och kulturella sammanhang som barnet befinner sig i är en relevant omständighet vid bedömningen, är det tänkbart att religionen tillåts ha en framträdande roll för realiserandet av barnets bästa – särskilt i en samhällskultur som präglas av religiösa föreställningar och ett yttersta mål som hägrar bortom jordelivet. Då bedömningen av barnets bästa utgår från de specifika omständigheterna i det enskilda fallet, är det emellertid inte möjligt att i generella ordalag avgöra om en religiös fostran är förenlig med principen om barnets bästa. Det är knappast kontroversiellt att påstå att det finns barn som växer upp i destruktiva religiösa miljöer, men det innebär inte enbart att barn ska skyddas från dylika förhållanden, utan även att de ska få tillgång till sunda religiösa miljöer som kan stärka barnets förmåga att hantera livets utmaningar. Ett sådant förhållningsätt till barns religiösa fostran beaktar att barnkonventionen ska ses som en helhet och att barn har rätt såväl till religion, som från religion. Den centrala målsättningen är således att barn ska få en så god uppväxt som möjligt, med eller utan religiösa inslag. 4.2.5 Barnets religiösa bildning Säkerställandet av religionsfriheten i samband med den obligatoriska utbildningen är en viktig fråga för barnrättskommittén. I den första allmänna kommentaren, om utbildningens mål, anförs att: ”[d]e värden som förmedlas i utbildningen får inte 139 UN Committee on the Rights of the Child, Concluding observations: France, CRC/C/15/Add.240 (2004), p. 25-26. 140 Staffan Nilsson, Vad är barnets bästa, i Berglund, Jenny & Gunner, Gunilla (red.), Barn i religionernas värld, 1. uppl., Liber, Stockholm, 2011, s. 25. 33 underminera insatser för att främja åtnjutandet av andra rättigheter, utan bör tvärtom förstärka dem. Detta gäller inte bara innehållet i läroplanen, utan också undervisningsprocesserna och de pedagogiska metoderna samt miljön där utbildningen sker, vare sig det är i hemmet, skolan eller någon annanstans. Barn förlorar inte sina mänskliga rättigheter när de går in genom skolans portar.” 141 Av barnkonventionens travaux préparatoires framgår att det var svårt att nå konsensus i frågan om barnens religiösa utbildning och barnuppfostran. Det var t.ex. inte möjligt att nå en överenskommelse om huruvida föräldrars rätt att utbilda barnen i enlighet med sin religiösa övertygelse skulle framhållas, eller om barns och föräldrars bestämmanderätt skulle värderades lika högt.142 I detta sammanhang tål att noteras att barnkonventionen har utelämnat en bestämmelse likt artikel 18(4) i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (om föräldrars rätt i förhållande till barnens religiösa och moraliska bildning). Det fanns planer på att införa en dylik bestämmelse, med artikel 18(4) i IKMPR som förebild, men med den avgörande skillnaden att barns och föräldrars bestämmanderätt värderades lika högt. Bestämmelsen, som sedermera utelämnades, hade följande lydelse143: ”The State Parties shall equally respect the liberty of the child and his parents and, where applicable, legal guardians, to ensure the religious and moral education of the child in conformity with convictions of their choice” Langlaude noterar att barnrättskommittén fäster vikt vid frågan om huruvida barn har rätt att få undervisning om sin egen religion och om det finns möjlighet att avbryta särskild religionsundervisning och/eller att välja ett alternativt ämne. Polen har t.ex. blivit tillfrågat huruvida det stämde att endast katolska barn i offentliga skolor erbjöds religionsundervisning, medan barn med annan religionstillhörighet inte erbjöds denna möjlighet.144 Sydkorea uppmanades att lämna upplysningar om vad staten gjorde för att säkerställa att eleverna kunde få undervisning om sin egen religion.145 Langlaude framhåller att det är möjligt att barnrättskommittén delvis använder dessa frågor som ett test för att undersöka religionsfrihetens tillstånd i den tillfrågade staten. Det är däremot möjligt att barnrättskommittén menar att staten har en skyldighet att se till att barn får undervisning om sin egen religion. Som Langlaude påpekar är det emellertid tveksamt om detta kan anses vara förenligt med den traditionella folkrätten, som fastslår att staten inte är skyldig att tillhandahålla religionsundervisning som överensstämmer med barns eller föräldrars önskemål.146 I stater som tillämpar religionsundervisning kan det finnas bestämmelser som tillåter 141 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 1 (2001), Artikel 29.1: Utbildningens mål, CRC/GC/2001/1, p. 8. 142 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 139 f. 143 Mårtenson, Jan, Detrick, Sharon, Doek, Jaap & Cantwell, Nigel (red.), The United Nations Convention on the Rights of the Child: a guide to the "Travaux préparatoires", Nijhoff, Dordrecht, 1992, s. 246. 144 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 827th meeting: Poland, CRC/C/SR.827 (2002), p. 50. 145 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 277th meeting: Republic of Korea, CRC/C/SR.277 (1996), p. 28. 146 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108 f. och s. 141. 34 elever inom det offentliga skolsystemet att avbryta särskild religionsundervisning och/eller ger rätt till alternativ undervisning (t.ex. om en annan religion). Brems anför att barn i dessa stater, redan innan de har blivit myndiga, ska ha makt att bestämma huruvida de vill avbryta religionsundervisningen, eller välja en alternativ utbildning. Hon framhåller att ett val beträffande religionsundervisning inte är lika fundamentalt som det avseende religionstillhörighet. Därför borde barnets förmåga att på goda grunder fatta beslut rörande religionsundervisning utvecklas tidigare än valet beträffande religionstillhörighet.147 Langlaude är av en annan uppfattning och menar att religionsundervisningens stora betydelse och behovet av att begränsa statlig inverkan talar för att föräldrarnas bestämmanderätt borde upprätthållas tills barnet har nått myndighetsålder.148 Barnrättskommittén verkar dock vara av samma uppfattning som Brems och lägger stor vikt vid barnets ålder i relation till dess mognad och fortlöpande utveckling. De har klargjort att barnets åsikt måste beaktas samt att barnets rätt att fatta egna beslut ska respekteras, när dess ålder och mognad så tillåter. Barnrättskommitténs utgångspunkt är därför att barn inte ska behöva be om föräldrarnas godkännande för att fatta beslut i frågor rörande sin religiösa utbildning.149 Detta är ytterligare ett exempel där barnrättskommittén inskränker föräldrars rätt att fostra sina barn, till förmån för barns rätt att fatta autonoma beslut i fråga om sin religiositet. Barnrättskommittén har bl.a. kritiserat Polen för att barn skulle behöva föräldrarnas godkännande för att välja en alternativ utbildning. Barnrättskommittén gav dock ingen indikation om från vilken ålder barnet lämpligen kan anses vara förmögen att fatta dylika beslut utan föräldrarnas godkännande, utan hänvisade endast till barnets fortlöpande utveckling.150 Barnrättskommittén har vidare uttalat att obligatorisk religionsundervisning strider mot artikel 14,151 om det inte är möjligt för eleverna att få dispens.152 Flera konventionsstater har lagreglerade åldersgränser i fråga om barnets rätt att fatta autonoma beslut om sin religionsundervisning. I Norge är denna åldersgräns 15 år. Schweiz och Tyskland har satt åldersgränsen till 16 respektive 14 år, vilket i dessa länder sammanfaller med åldersgränsen för barnets bestämmanderätt över religionstillhörigheten, utan föräldrarnas samtycke.153 Det tål att noteras att barnrättskommittén har påtalat för Tyskland att åldersgränsen om 14 år inte är förenlig med artikel 14(3). 4.3 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) 147 Brems, Eva, Article 14: the right to freedom of thought, conscience and religion, Martinus Nijhoff, Leiden, 2006, s. 30. 148 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108-109, s. 141-142. 149 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108-109, s. 146-147. 150 UN Committee on the Rights of the Child, Concluding Observations: Poland, CRC/C/15/Add.194 (2002), p. 32. 151 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 943rd meeting: Japan, CRC/C/SR.943 (2004), p. 50. 152 UN Committee on the Rights of the Child, Concluding Observations: Algeria, CRC/C/15/Add.269 (2005), p. 37-38. 153 Brems, Eva, Article 14: the right to freedom of thought, conscience and religion, Martinus Nijhoff, Leiden, 2006, s. 30. 35 4.3.1 Inledning EKMR är det första internationellt bindande, mellanstatliga instrument som på ett konkret sätt definierar mänskliga rättigheter.154 Konventionen är unik i förhållande till andra internationella instrument för mänskliga rättigheter, så till vida att både mellanstatlig klagorätt och individuell klagorätt medges. Det innebär att både konventionsstater, enskilda personer, grupper av enskilda personer samt icke-statliga organisationer har möjlighet att föra talan mot en konventionsstat inför Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen). Av artiklarna 1, 13, 34 och 35 följer att klaganden som utgångspunkt måste ha uttömt alla nationella rättsmedel innan denne kan gå vidare med ett klagomål till Europadomstolen. Denna subsidiaritetsprincip medför även en skyldighet för alla delar av statsapparaten att förhindra att konventionskränkningar sker.155 EKMR:s första artikel behandlar konventionsstaternas förpliktelse att garantera de mänskliga rättigheterna156: De höga fördragsslutande parterna skall garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i avdelning I av denna konvention. Artikeln uttrycker den givna utgångspunkten i folkrätten: att endast stater åläggs förpliktelser. Statens förpliktelser enligt EKMR har både en positiv och negativ sida. Som exempel kan nämnas artikel 8, om rätten till skydd för privat- och familjeliv, som primärt medför en negativ skyldighet för staten att inte agera så att enskildas privat- och familjeliv kränks. Av Europadomstolens praxis framgår dock att staten i vissa fall även har en positiv förpliktelse att värna om att individers rättigheter skyddas. T.ex. är nationella myndigheter skyldiga att tillämpa den nationella rätten så att alla som befinner sig under statens jurisdiktion – även icke-medborgare – skyddas mot kränkningar157, även i förhållande till andra enskilda.158 Det är dock osäkert i vilken utsträckning konventionens garantier gäller i förhållandet mellan enskilda, då Europadomstolen har uttalat att de inte anser det vara nödvändigt eller ens önskvärt att utarbeta en allmän teori om detta.159 Staten har även en positiv förpliktelse att tillse att den nationella rätten ger ett tillfredsställande skydd samt att detta skydd upprätthålls och respekteras av domstolsväsendet.160 4.3.2. EKMR:s tillämplighet i förhållande till barn I en artikel i tidskriften Human Rights Quarterly behandlar Kilkelly frågan om EKMR:s tillämplighet i förhållande till barn. Författaren påtalar att det finns ytterst få uttryckliga hänvisningar till barn och barns rättigheter i EKMR. Den enda bestämmelse som garanterar en rättighet av särskild relevans för barn, återfinns i 154 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 206. Crafoord, Clarence, Normprövning och Europakonventionen, SvJT 2007, s. 863-865 och 877. 156 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 207. 157 von Hannover v. Germany, Application No. 59320/00. 158 X and Y v. the Netherlands, Application No. 8978/80. 159 VgT Verein gegen Tierfabriken v. Switzerland, Application No. 24699/94. 160 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 4. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2012, s. 347. 155 36 artikel 2 i första tilläggsprotokollet till konventionen.161 Artikeln, med titeln ”Rätt till undervisning”, lyder som följer: Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. 162 Det tål att märkas att rätten till undervisning inte är specifik för barn, samt att andra meningen – där barn omnämns specifikt – fokuserar på föräldrarnas rätt framför barnets. Inte ens i den för barn så centrala artikel 8, om rätten till skydd för privat- och familjelivet, refereras det specifikt till barn, eller till barns rätt till och behov av sin familj. Artikeln lyder: 1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. 163 Åtskilliga artiklar i EKMR är dock formulerade i allmänna ordalag, vilket öppnar för en extensiv tolkning. Kilkelly påpekar att praxis från Europadomstolen visar att bl.a. artikel 8 ges en påtagligt dynamisk tolkning. Som exempel anför hon att rätten till fysisk integritet164 och rätten till föräldrapenning165 har ansetts falla inom artikelns skyddsområde. Kilkelly konkluderar att konventionens vaga ordalydelser möjliggör en anpassning av bestämmelserna till barns särskilda behov och rättigheter. Hon anför vidare att ett av de viktigaste inslagen i EKMR är att det är ett levande instrument. De krav som Europadomstolen ställer på konventionsstaterna ändras med tiden och efter samhällets skiftande behov. Europadomstolens roll är därför att konkretisera EKMR:s ordalydelse genom att klargöra vad konventionen nu kräver.166 Med hänsyn till den påtagliga avsaknaden av referenser till barns rättigheter, betonar Kilkelly vikten av att begreppsanvändningen i artikel 1 ges en tolkning som inkluderar barn som rättighetsbärare. Förutom att begreppet var och en rimligen torde inkludera barn, menar författaren att detta synsätt finner stöd i artikel 14, som förbjuder diskriminering vid åtnjutandet av konventionsrättigheterna. Hon anför härvidlag att artikel 14 även förbjuder diskriminering på grund av ålder, trots att 161 Kilkelly, Ursula, The Best of Both Worlds for Children's Rights? Interpreting the European Convention on Human Rights in the Light of the UN Convention on the Rights of the Child, Human Rights Quarterly, vol. 23, 2001, s. 311-312. 162 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 217. Det tål att noteras att Europadomstolen lyfter fram artikel 2 i första tilläggsprotokollet i inledningen av dokumentet Overview of the Court’s case-law on freedom of religion. Dokumentet kan läsas på Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/Documents/Research_report_religion_ENG.pdf. 163 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 208 164 X. and Y. v The Netherlands, Application No. 8978/80, Judgment (26 March 1985). 165 Petrovic v. Austria, Application No. 20458/92, Judgment (27 March 1998). 166 Kilkelly, Ursula, The Best of Both Worlds for Children's Rights? Interpreting the European Convention on Human Rights in the Light of the UN Convention on the Rights of the Child, Human Rights Quarterly, vol. 23, 2001, s. 312-313 37 denna diskrimineringsgrund inte är explicit uppräknad i artikeln. Kilkelly konkluderar att barn i teorin har rätt till ett jämlikt åtnjutande av alla konventionsrättigheter, trots uppenbara praktiska svårigheter. Denna hållning har även stöd i praktiken genom att Europadomstolen har avstått från att uttryckligen begränsa konventionens tillämplighet i förhållande till barn. Dessutom har Europadomstolen, och nationella domstolar, i avsaknad av uttryckliga bestämmelser om barns rättigheter i EKMR, refererat till normerna i barnkonventionen vid tolkningen av EKMR:s artiklar. Detta har främst avsett principen om barnets bästa (artikel 3 i barnkonventionen)167 4.3.3 Barns religionsfrihet enligt EKMR EKMR behandlar rätten till religionsfrihet i artikel 9, som har följande lydelse: 1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. 2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. 168 Fahlbeck anför att det av formuleringen i artikel 9(1) följer att skyddet för religionsfrihet omfattar såväl friheten att ha en religion som friheten att inte ha en religion. Skyddet är inte begränsat till själva trosuppfattningen, utan omfattar även friheten att uttrycka och utöva trosuppfattningen. Frihetens mentala innehåll, d.v.s. själv åsikten/tron och rätten att byta religion eller tro, utgör forum internum169. Denna aspekt av religionsfriheten (liksom av tanke- och samvetsfriheten) är därmed absolut och får inte begränsas på något sätt, av någon anledning. Alla yttre manifestationer, där religionen lämnar den mentala sfären och kommer till konkret uttryck, anses dock utgöra forum externum.170 Denna sida av religionsfriheten får underkastas begränsningar i enlighet med villkoren i artikel 9(2).171 Skyddet för tanke- och samvetsfrihet omfattar enligt Fisher vissa ideologiska perspektiv som inte faller under religionsbegreppet, t.ex. ateism eller pacifism.172 Som tidigare nämnt ger varken EKMR eller praxis från Europadomstolen någon tydligt avgränsad definition av tros- och religionsbegreppet. Det är dock klarlagt från 167 Kilkelly, Ursula, The child and the European Convention on Human Rights, Ashgate, Aldershot, 1999, s. 1 ff. och Kilkelly, Ursula, The Best of Both Worlds for Children's Rights? Interpreting the European Convention on Human Rights in the Light of the UN Convention on the Rights of the Child, Human Rights Quarterly, vol. 23, 2001, s. 314 f. 168 Mahmoudi, Said (red.), Folkrättsliga texter, 3. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 209. 169 ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro”. 170 ”frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.” 171 Fahlbeck, Reinhold, Religionsfrihet och mänskliga rättigheter, Juridisk Tidskrift, Nr 1 2014/15, s. 6-7. 172 Fisher, David I., Mänskliga rättigheter: en introduktion, 5., uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 74. 38 Campbell and Cosans v the United Kingdom att det inte föreligger skydd för varje åsikt eller tanke som är influerad av religion eller övertygelse. I det ofta citerade fallet uppställdes krav på en viss nivå av övertygande kraft, seriositet, sammanhang och betydelse. Denna hållning har kritiserats av Evans, för att vara relativt osofistikerad, då religion, enligt hennes uppfattning, inte enbart utgörs av en uppsättning intellektuella satser, utan även kan ha en moralisk, etisk, övernaturlig, symbolisk eller samlande roll i människors liv. Evans förespråkar ett mer konceptuellt förhållningssätt till definitionen av tro, då hon anser att Europadomstolen har en onödigt restriktiv och exkluderande syn på begreppet. Hon poängterar i sammanhanget att en trosuppfattning kan omfattas av konventionens skydd utan att behöva ges ett bredare tillämpningsområde och skulle tillåta innehavaren att manifestera den.173 En analys av barns rätt till religionsfrihet måste beakta vad det betyder för ett barn att vara religiös. Enligt Langlaude är Europadomstolens syn på religion och tro anpassad för vuxna och återspeglar därför inte hur barn tar sig an frågor om religion och tro. Författaren har studerat ett stort antal domar från Europadomstolen och menar att det centrala och ofta upprepade kravet som uppställdes i Campbell and Cosans v the United Kingdom, avseende viss nivå av övertygande kraft, seriositet, sammanhang och betydelse, tilltalar vuxna snarare än barn, då kravet kan anses betona vikten av definierade övertygelser som religiösa doktriner. Det är dock osäkert om samma krav skulle tillämpas i fråga om barn. Langlaude anför att barn inte alltid relaterar till religion på samma sätt som vuxna gör. Barns trosuppfattning tenderar att vara mindre sammanhängande än vuxnas och kopplingen till en specifik religiösa doktrin kan vara mer svävande. Om Campbell and Cosans-testet tillämpas på barn är risken därför stor att deras övertygelser inte lever upp till kravet på övertygande kraft och seriositet. Langlaude noterar dock att barn, från ett religiöst perspektiv, kan ha större förmåga än vuxna att komma i kontakt med sin andlighet.174 4.3.4 Margin of appreciation Enligt fast praxis från Europadomstolen ges konventionsstaterna ett visst tolkningsutrymme (margin of appreciation) vid implementeringen av EKMR:s regler, med hänsyn till de traditioner och förutsättningar som finns i staten ifråga. Detta tolkningsutrymme får dock endast användas för att begränsa eller utvidga EKMR:s tillämpningsområde. Det kan med andra ord inte användas för att skapa nya konventionsrättigheter eller för att utvidga eller begränsa befintliga rättigheter.175 Tolkningsutrymmet kan medföra att det uppkommer skillnader mellan konventionsstaterna i fråga om hur konventionen tillämpas. Som exempel kan anföras att det i flera stater, bl.a. i Sverige, anses vara tillåtet för muslimska kvinnor att bära huvudduk i offentliga skolor, medan det i andra länder, t.ex. i Turkiet, är förbjudet. 173 Evans, Carolyn, Freedom of religion under the European convention on human rights, Oxford University Press, Oxford, 2001, s. 65-66. 174 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108-109, s. 201-202. 175 Fahlbeck, Reinhold, Religionsfrihet och mänskliga rättigheter, Juridisk Tidskrift, Nr 1 2014/15, s. 14. 39 Europadomstolen har därvidlag godtagit det turkiska förbudet, med hänvisning till landets margin of appreciation.176 4.3.5 Rätten att utöva sin religion eller tro Europadomstolen har i en omfattande praxis behandlat frågan om vilka konkreta uttryck som omfattas av forum externum och därmed av skyddet för religionsfrihet i artikel 9. Bedömningen av frågan utgår från den s.k. Arrowsmith-principen, efter fallet Arrowsmith v. the United Kingdom som innebär att: ”the term ’practice’ as employed in Article 9.1 does not cover each act which is motivated or influenced by a religion or belief ”177 För att ett uttryck/handling ska omfattas av forum externum krävs att det uppfyller ett sambands- eller anknytningsrekvisit, innebärande att uttrycket/handlingen är mycket nära förknippad med (intimately linked to) trosuppfattningen.178 Uttrycket/handlingen ska även i sig uttrycka ”the belief concerned” och vara ”a normal and recognised manifestation of […] belief”.179 De uttryck/handlingar som uppfyller dessa rekvisit omfattas av forum externum och får därmed, som ovan nämnt, endast begränsas i enlighet med artikel 9(2). Dessa principer har upprepats konsekvent i efterföljande praxis. De krav som uppställs för att sambandsrekvisitet ska vara uppfyllt är således dels att det finns ett mycket nära samband mellan uttrycket/handlingen och trosuppfattningen, dels att uttrycket/handlingen i sig ska uttrycka trosuppfattningen och slutligen att uttrycket/handlingen ska utföras på ett vedertaget sätt.180 Europadomstolen har inte gett några klara riktlinjer för bedömningen av kravet på ett mycket nära samband (intimate link) mellan uttrycket/handlingen och trosuppfattningen. I fallet Eweida and others v. the United Kingdom181 ansågs sambandskravet vara uppfyllt dels för bärande av kristna kors i en kedja runt halsen, dels för kristet religiösa som inte ville befatta sig med ärenden angående homosexuella parrelationer. Sambandskravet ansågs även vara uppfyllt i ett fall rörande ateistisk livsåskådning, där en icke-troende förälder ansåg att förekomsten av krucifix i skolan stred mot hennes rätt att ge sina barn en sekulär uppfostran.182 Det står även klart att sambandskravet är uppfyllt i fall rörande muslimska kvinnors rätt att bära huvudsjal.183 Kravet att uttrycket/handlingen i sig ska uttrycka trosuppfattningen har i Eweida and others v. the United Kingdom uttryckts som att ”acts or omissions which do not directly express the belief concerned or which are only remotely connected to a 176 Fisher, David I., Mänskliga rättigheter: en introduktion, 5., uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 75. Europadomstolen godtog det turkiska förbudet i fallet Leyla Şahin v. Turkey, Application No. 44774/98. 177 Arrowsmith v. the United Kingdom, Application No. 7050/75. 178 C v. the United Kingdom, Application No. 10358/83. 179 Arrowsmith v. the United Kingdom, Application No. 7050/75. 180 Fahlbeck, Reinhold, Religionsfrihet och mänskliga rättigheter, Juridisk Tidskrift, Nr 1 2014/15 s. 68. 181 Eweida and others v. the United Kingdom, Applications Nos. 48420/10, 59842/10, 5167/10 and 36516/10. 182 Lautsi and others v. Italy, Application No. 30814/06. 183 Leyla Şahin v. Turkey, Application No. 44774/98; Kurtulmuş v. Turkey, Application No. 65500/01; Dogru v. France, Application No. 27058/05. 40 precept of faith fall outside the protection of Article 9 § 1”184. I Arrowsmith v. the United Kingdom framhävdes att när ”the actions of individuals do not actually express the belief concerned they cannot be considered to be as such protected by Article 9.1, even when they are motivated or influenced by it”185. Kravet att uttrycket/handlingen ska utföras på ett vedertaget sätt framgår av ordalydelsen i artikel 9: ”genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer”. Dessa beteenden anses således vara vedertagna sätt att handla och uttrycka sin religion. Efter att analyserat Europadomstolens praxis konstaterar Langlaude att domstolen tenderar att ge staten ett stort tolkningsutrymme (margin of appreciation) vid begränsningar av barns frihet att utöva sin religion. I de fall då barn riskerar att påverkas av någon annans religionsutövning ges staten ett ännu större tolkningsutrymme, i syfte att skydda barnen. Langlaude är kritisk till detta förhållningssätt. Hon menar att domstolen negligerar ”the child dimension of the case” genom att inte hantera barnens anspråk på ett adekvat sätt. Hon framhärdar att domstolen saknar förståelse för barns relation till religion samt att de tystar ner barns rättigheter och intressen genom att inte befatta sig med problematiken med barns religionsutövning i relation till artikel 9.186 4.3.6 Rätten att byta religion och friheten från tvång Van Bueren anför att de frågor som har störst betydelse för barn, i relation till artikel 9, är huruvida de har frihet att välja en religion som avviker från statsreligionen eller föräldrarnas religion samt från vilken ålder de har möjlighet att fatta autonoma val i fråga om sin religionstillhörighet.187 Bedömningen av barns religiösa valfrihet är nära sammankopplad med frågan om religiöst tvång, eftersom barn i stor utsträckning är underställda sina föräldrars och andra makthavares auktoritet. Ändå råder det stor osäkerhet i fråga om hur ingripande samhällets och föräldrarnas påverkan på barnet får vara innan den utgör tvång – och därmed kränker barnets religiösa valfrihet enligt artikel 9(1). Det tål att noteras att friheten att ha (eller inte ha) en religion och att byta religion utgör forum internum. Detta väcker en rad frågor om barns religionsfrihet i relation till föräldrarnas rätt att ge barnet en fostran och bildning som överensstämmer med deras egen övertygelse. Det går t.ex. att fråga sig om ritualer och sedvänjor som exempelvis dop eller omskärelse av små barn utgör tvång i konventionens mening. McBride anför att ”even where there is no actual coercion, the nature of the freedom to make any initial choice of belief is invariably circumscribed by the circumstances in which it is made. This is especially so in the case of choices made during childhood, given the degree of control which parents and the State can enjoy over the education and upbringing of children”.188 184 Eweida and others v. the United Kingdom, Application No. 7050/75, p. 82. Arrowsmith v. the United Kingdom, Application No. 7050/75, p. 71. 186 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108-109, s. 237-240, cit. vid 140. 187 Van Bueren, Geraldine, The international law on the rights of the child, Martinus Nijhoff, The Hague, 1998, s. 156 ff. 188 McBride, Jeremy, Autonomy of Will and Religious Freedom, i Flauss, Jean-François (ed.), La Protection Internationale de la Liberté Religieuse – International Protection of Religious Freedom, Brussels: Bruylant, Publications de l’Institut international des droits de l’homme, Institut René Cassin de Strasbourg, 2002, s. 93-94. 185 41 Europadomstolen har i praxis utvecklat allmänna riktlinjer avseende förebyggande av tvång, proselytism och forum internums okränkbarhet. Fallen har dock rört vuxnas rättigheter och som Langlaude påpekar är det osannolikt dessa riktlinjer är direkt tillämpliga på barn, då barns rättigheter för med sig andra frågeställningar. När domstolen väl har hanterat klagomål rörande barns religiösa valfrihet, har det enbart varit i relation till utbildnings- och vårdnadsfrågor.189 Det är därför knappast möjligt att utifrån Europadomstolens praxis besvara de frågor som Van Bueren anförde som speciellt viktiga för barn. Detsamma gäller frågan om vad som kan sägas utgöra religiöst tvång i förhållande till barn. Det står dock klart att Europadomstolen har en sträng syn på religiös påverkan av barn i skolmiljön, samt att de i linje med detta medger ett stort tolkningsutrymme för konventionsstaterna i fråga om förbud riktade mot barns exponering för olika religiösa symboler. Förbuden har framförallt handlat om bärande av muslimsk huvudsjal i offentlig skolmiljö,190 men som ovan nämnt har även krucifix varit uppe till bedömning.191 I Dahlab v. Switzerland192 anförde en förskolelärare att hennes rätt att utöva sin religion hade kränkts genom att hon förbjudits att bära muslimsk huvudsjal i samband med undervisning av elever i åldrarna 4-8 år. Kommissionen ansåg dock det schweiziska förbudet låg inom landets margin of appreciation, bl.a. med hänsyn till behovet av att skydda barn från att utsättas för religiösa påtryckningar i skolmiljön. De ansåg även att bärande av muslimsk huvudsjal är svårt att förena med budskap om tolerans, respekt för andra och framför allt med principerna om jämlikhet och ickediskriminering, som varje lärare i ett demokratiskt samhälle ska förmedla till sina elever. Langlaude menar att Dahlab v. Switzerland blottlägger Europadomstolen syn på religiös indoktrinering. Att bära en islamsk huvudsjal framför unga elever har enligt domstolens uppfattning en inverkan på barnens samvets- och religionsfrihet och anses således vara en form av indoktrinering och proselytism. Domstolen lägger stor vikt vid rätten att få sin trosuppfattning respekterad, vilket innefattar rätten till neutral undervisning och en skola fri från proselytism. Langlaude påpekar det problematiska i att domstolens inte definierar vad neutralitet betyder. Vidare menar hon att det går att ifrågasätta om neutralitet i ordets rätta bemärkelse verkligen existerar i sammanhang rörande religion och tro – speciellt med hänsyn till olika religioners fundamentalt skiftande karaktär.193 Angående religionsundervisning har praxis fastslagit att konventionsstaterna får tillhandahålla religionsundervisning i endast en specifik religion, men att elever med 189 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108-109, s. 220. 190 Se exempelvis Drogu v. France, Application No. 27058/05 samt Kervanci v. France, Application No. 31645/04. Fallen handlade om elever som avstängdes från skolan p.g.a. att de vägrade ta av sig sina muslimska huvudsjalar. Europadomstolen bedömde att förbuden mot att bära huvudsjal inte utgjorde en kränkning av artikel 9 samt att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 2 i protokoll nr 1. 191 Lautsi and others v. Italy, Application No. 30814/06. 192 Dahlab v. Switzerland, Application No. 42393/98. 193 Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 108-109, s. 210-211. 42 en annan trosuppfattning måste kunna få dispens.194 Rätten att få dispens gäller dock inte för ateister.195 5 Avslutande reflektioner Religionsfrihet gäller både rätten att välja och rätten att utöva religion och övertygelse, frihet till och frihet från. Skyddet omfattar såväl teistiska som ateistiska trosuppfattningar. Om detta råder det konsensus mellan IKMPR, barnkonventionen och EKMR. I fråga om utövanderättens omfattning kan däremot antas att EKMR har ett snävare tillämpningsområde än IKMPR och barnkonventionen, bl.a. eftersom sambandsrekvisitet och Campbell and Cosans-testet torde ha en exkluderande effekt. Den tydligaste skiljelinjen mellan konventionerna, inom ramen för barns religionsfrihet, utgörs dock av behandlingen av barn som rättighetsbärare. I både IKMPR och EKMR finns stadganden med innebörden att barns religiösa och moraliska bildning är underställd föräldrarnas kontroll. Barns religion kan därmed anses vara föremål för föräldrarnas religionsfrihet. MR-kommittén ägnar ingen särskild uppmärksamhet åt barn utom i relation till deras religiösa bildning, där de fokuserar på föräldrars rättigheter gentemot staten. EKMR har få uttryckliga hänvisningar till barn och barns rättigheter. Europadomstolen i viss utsträckning behandlat frågor om barns religionsfrihet, t.ex. avseende rätten att bära religiös klädsel i skolmiljöer. Domstolen tenderar dock att ge konventionsstaterna ett stort tolkningsutrymme vid fall rörande begränsningar av barns frihet att utöva sin religion.196 I barnkonventionen behandlas barn som självständiga rättssubjekt. I fråga om barns religionsfrihet begränsas föräldrarnas uppgift till att ge barnet ledning då det utövar sin rätt. Ledningen ska ske i överensstämmelse med barnets fortlöpande utveckling. Som påpekas i såväl travaux préparatoires som barnrättskommitténs allmänna kommentarer, ska denna rätt anses vara subsidiär i förhållande till barnets rätt till religionsfrihet. Det är därför tänkbart att regleringen syftade till skydda barnets rätt till religionsfrihet gentemot föräldrarnas rätt att påverka valet av barnets religion. Konventionsstaterna skulle med denna tolkning ha en positiv förpliktelse att i möjligaste mån säkerställa att föräldrarnas vägledning av barnet utövas på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling. Staten skulle med andra ord vara förpliktad att skydda barnet mot föräldrarnas eventuella intrång i dess religionsfrihet. Den finns en inbyggd självmotsägelse i regleringen av barns religionsfrihet i artikel 194 Karnell and Hardt v. Sweden, Application No. 4733/71. Lena and Anna-Nina Angelini v. Sweden, Application No 10491/83. 196 Langlaudes är påtagligt kritisk i sina slutsatser angående EKMR:s och Europadomstolens inställning till och behandling av barn som rättighetsbärare: ”At all stages of the procedure, it has been argued that the Court usually fails to take the child dimension of the cases into account, and its interpretation of Article 9 fails to do children justice in relation to their religion. The caselaw is tailored to an adult set of beliefs, the Court ignores children when they are applicants, and it silences them when they are directly or incidentally affected. The approach of the Court is inappropriate. In most instances, its reasoning does not reflect what it means for a child to be religious and it does not take into account the relationships between child, parents, religious community and society. Considering the Court’s approach, it is possible to adopt a rather pessimistic view on how the Court is likely to respond to future cases concerning children.” Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007, s. 243. 195 43 18(1) IKMPR och artikel 9(1) EKMR. Rätten att ha (inte ha) och byta religion omfattar enligt ordalydelsen var och en. Denna aspekt av religionsfriheten utgör forum internum och är således fredad mot begränsningar. Då rätten att byta religion omfattas av forum internum, omfattas även frihet från religiöst tvång. Om barns religion är föremål för föräldrarnas religionsfrihet har barn ingen självständig religionsfrihet. Häri består självmotsägelsen, för om barn inte har en självständig religionsfrihet omfattas de knappast av det skydd som forum internum ger. Det är härvidlag tänkbart att forum internum i IKMPR och EKMR inte kan eller bör tillämpas på barn. I brist på klargöranden från MR-kommittén och Europadomstolen, synes denna fråga alltjämt vara obesvarad. Käll- och litteraturförteckning Folkrättsliga dokument Internationella konventioner Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna (Universal Declaration of Human Rights), antogs genom generalförsamlingens resolution 217 A (III) den 10 december 1948. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (European Convention on Human Rights), trädde i kraft 3 september 1953. Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (International Covenant on Civil and Political Rights), antogs genom generalförsamlingens resolution 2200A (XXI) den 16 december 1966 och trädde i kraft den 23 mars 1976. Internationell konvention om barnets rättigheter (Convention on the Rights of the Child), antogs genom generalförsamlingens resolution 44/25 den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. Litteratur Böcker Batson, Charles Daniel & Ventis, W. Larry, The religious experience: a socialpsychological perspective, Oxford U.P., New York, 1982. Berlin, Isaiah, Fyra essäer om frihet, Ratio, Stockholm, 1984. Brems, Eva, Article 14: The Right to Freedom of Thought, Conscience and Religion, Martinus Nijhoff Publishers, Leiden, 2006. Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 4 uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2012. 44 Evans, Carolyn, Freedom of religion under the European convention on human rights, Oxford University Press, Oxford, 2001. Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) och Europarådet, En handbok i europeisk diskrimineringsrätt, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2011. Fisher, David I., Mänskliga rättigheter: en introduktion, 5 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009. Gustavsson, Gina, Treacherous Liberties: Isaiah Berlin's Theory of Positive and Negative Freedom in Contemporary Political Culture, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 2011. Hart, Roger, ”The developing capacities for children to participate”, i Johnson, Victoria, Ivan-Smith, Edda, Gordon, Gill, Pridmore, Pat, Scott, Patta (eds.), Stepping forward: children and young people's participation in the development process, Intermediate Technology Publications, London, 1998. Hodgkin, Rachel & Newell, Peter, Implementation handbook for the Convention on the Rights of the Child: prepared for UNICEF, 3 uppl., UNICEF, New York, 2007. Key, Ellen, Människor, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1899. Klasson Sundin, Maria, ”Barnens religionsfrihet – eller föräldrarnas?”, i Modée, Johan & Strandberg, Hugo (red.), Frihet och gränser: filosofiska perspektiv på religionsfrihet och tolerans, Östlings bokförlag Symposion, Eslöv, 2006, s. 115-138. Klasson Sundin, Maria, ”Religionsfrihet för barn?”, i Berglund, Jenny & Gunner, Gunilla (red.), Barn i religionernas värld, Liber, Stockholm, 2011. Langlaude, Sylvie, The Right of the Child to Religious Freedom in International Law, Martinus Nijhoff, Leiden, 2007. Lansdown, Gerison, The Evolving Capacities of the Child, Innocenti Research Centre (Unicef), Florens, 2005. Lopatka, Adam, ”Appropriate Direction and Guidance in the Exercise by a Child of the Rights to Freedom of Expression, Thought, Conscience and Religion”, i Verhellen, Eugeen (ed.), Monitoring Children’s Rights, Martinus Nijhoff Publishers, Haag, 1996, s. 287-292. McBride, Jeremy, ”Autonomy of Will and Religious Freedom”, i Flauss, JeanFrançois (ed.), La Protection Internationale de la Liberté Religieuse – International Protection of Religious Freedom, Bruylant, Publications de l’Institut international des droits de l’homme, Institut René Cassin de Strasbourg, Bryssel, 2002, s. 93-129. Modée, Johan, ”Frihet till och frihet från religion”, i Modée, Johan & Strandberg, Hugo (red.), Frihet och gränser: filosofiska perspektiv på religionsfrihet och tolerans, Östlings bokförlag Symposion, Eslöv, 2006, s. 21-38. 45 Modée, Johan, ”Religion, tolerans och frihet”, i Andersson, Dan-Erik & Modée, Johan (red.), Mänskliga rättigheter och religion, 1 uppl., Liber, Malmö, 2011, s. 1734. Mårtenson, Jan, Detrick, Sharon, Doek, Jaap & Cantwell, Nigel (eds.), The United Nations Convention on the Rights of the Child: a guide to the "Travaux préparatoires", Martinus Nijhoff Publishers, Dordrecht, 1992. Nilsson, Staffan, ”Vad är barnets bästa?”, i Berglund, Jenny & Gunner, Gunilla (red.), Barn i religionernas värld, Liber, Stockholm, 2011, s. 23-56. Rawls, John, A theory of justice, Clarendon, Oxford, 1972. Rydström, Jens, Sinners and citizens: bestiality and homosexuality in Sweden, 18801950, University of Chicago Press, Chicago, 2003. Schiratzki, Johanna, Barnrättens grunder, 5 uppl., Studentlitteratur, Lund, 2014. Taylor, Paul M., Freedom of Religion: UN and European Human Rights Law and Practice, Cambridge University Press, Cambridge, 2006. Van Bueren, Geraldine, The international law on the rights of the child, Martinus Nijhoff, Haag, 1998. Artiklar Crafoord, Clarence, ”Normprövning och Europakonventionen”, SvJT, 2007, s. 862881. Dane, Louise, ”Europadomstolen och barnets bästa”, Förvaltningsrättslig tidskrift, nr. 2, 2015, s. 193-224. Fahlbeck, Reinhold, ”Religionsfrihet och mänskliga rättigheter”, Juridisk Tidskrift, nr. 1, 2014/15, s. 3-27. Gunn, T. Jeremy, ”The Complexity of Religion and the Definition of ’Religion’ in International Law”, Harvard Human Rights Journal, vol. 16, 2003, s. 189-215. Hansson, Anders, ”Några problem med toleransbegreppet”, Tidskrift för politisk filosofi, nr. 1, 2007, s. 7-18. Kilkelly, Ursula, ”The Best of Both Worlds for Children's Rights? Interpreting the European Convention on Human Rights in the Light of the UN Convention on the Rights of the Child”, Human Rights Quarterly, vol. 23, 2001, s. 308-326. MacCallum, Gerald, ”Negative and Positive Freedom”, The Philosophical Review, vol. 76, nr. 3, 1967, s. 312-334. 46 Thelin, Krister, ”FNs MR-kommitté – i teori och praktik”, Juridisk tidskrift, nr. 4, 2009/2010, s. 865-888. Offentligt tryck Sverige SOU 1975:75 Medborgerliga fri- och rättigheter. Regeringsformen. Betänkande av 1973 års fri- och rättighetsutredning. SOU 1997:116 Barnets bästa i främsta rummet. FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige. Slutbetänkande av Barnkommittén. Internationellt UN Committee on the Rights of the Child, Concluding observations: Sierra Leone, CRC/C/15/Add.116 (2000) UN Committee on the Rights of the Child, Concluding Observations: Poland, CRC/C/15/Add.194 (2002) UN Committee on the Rights of the Child, Concluding observations: France, CRC/C/15/Add.240 (2004) UN Committee on the Rights of the Child, Concluding Observations: Algeria, CRC/C/15/Add.269 (2005) UN Committee on the Rights of the Child, Reservations, Declarations, and Objections relating to the Convention on the Rights of the Child, CRC/C/2/Rev.8 UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 200th meeting: Denmark, CRC/C/SR.200 (1995) UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 244th meeting: Germany, CRC/C/SR.244 (1995) UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 277th meeting: Republic of Korea, CRC/C/SR.277 (1996) UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 387th meeting: Algeria, CRC/C/SR.387 (1997) UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 360th meeting: Syrian Arab Republic, CRC/C/SR.360 (1997) UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 403rd meeting: Australia, CRC/C/SR.403 (1997) UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 410th meeting: Uganda, CRC/C/SR.410 (1997) UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 701st meeting: Turkey, CRC/C/SR.701 (2001) UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 827th meeting: Poland, CRC/C/SR.827 (2002) UN Committee on the Rights of the Child, Summary record of the 943rd meeting: Japan, CRC/C/SR.943 (2004) Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 1 (2001), Artikel 29.1: Utbildningens mål, CRC/GC/2001/1 47 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 5 (2003), Allmänna åtgärder för genomförandet av konventionen om barnets rättigheter (artikel 4, 42 och 44.6), CRC/GC/2003/5 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 7 (2006), Genomförandet av barnets rättigheter under tidig barndom, CRC/C/GC/7/Rev.1 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013), Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet, CRC/C/GC/14 Marocko (UN Doc. A/37/40) Island (UN Doc. A/38/40) Ungern (UN Doc. A/41/40) Portugal (UN Doc. A/45/40) Iran (UN Doc. CCPR/C/SR.1252) Nya Zeeland (UN Doc. CCPR/C/SR.2015) U.N. Doc. HRC, General Comment No. 22: Article 18 (Freedom of Thought, Conscience or Religion) U.N. Doc. HRC, General Comment No. 17: Article 24 (Rights of the Child) U.N. Doc. HRC, General Comment No. 19: Article 23 (The Family) U.N. Doc. HRC. General Comment No. 29: Article 4 (States of Emergency) U.N. Doc. HRC, Concluding Observations: Marocco, UN Doc. CCPR/C/79/Add.44, s. 14 (1994) U.N. Doc. HRC, Concluding Observations: Sudan, UN Doc. CCPR/C/79/Add.85, s. 8 (1997) Praxis Arieh Hollis Waldman v. Canada, Application No. 694/1996 Arrowsmith v. the United Kingdom, Application No. 7050/75 Campbell and Cosans v the United Kingdom, Application No. 7511/76. C v. the United Kingdom, Application No. 10358/83 Dahlab v. Switzerland, Application No. 42393/98 Dogru v. France, Application No. 27058/05 Eweida and others v. the United Kingdom, Applications Nos. 48420/10, 59842/10, 5167/10 and 36516/10 F.P. v Germany, Application No. 19459/92, Karnell and Hardt v. Sweden, Application No. 4733/71 Kervanci v. France, Application No. 31645/04 Kurtulmuş v. Turkey, Application No. 65500/01 Lautsi and others v. Italy, Application No. 30814/06 Lena and Anna-Nina Angelini v. Sweden, Application No 10491/83 Leyla Şahin v. Turkey, Application No. 44774/98 Malcolm Ross v. Canada, Application No. 736/1997 Petrovic v. Austria, Application No. 20458/92 Raihon Hudoyberganova v. Uzbekistan, Application No. 931/2000 Sergei Malakhovsky and Alexander Pikul v. Belarus, Application No. 1207/2003 (2005 VgT Verein gegen Tierfabriken v. Switzerland, Application No. 24699/94 von Hannover v. Germany, Application No. 59320/00 48 X and Y v. the Netherlands, Application No. 8978/80 X. v Germany, Application No. 8741/79 Övrigt Webbsidan för kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter: http://www.ohchr.org/EN/HRBodies/CRC/Pages/CRCIntro.aspx. 49