”Han” Lars Hård Maskuliniteter i Jan Fridegårds trilogi om Lars Hård
by user
Comments
Transcript
”Han” Lars Hård Maskuliniteter i Jan Fridegårds trilogi om Lars Hård
Stockholms universitet Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria Litteraturvetenskap ”Han” Lars Hård Maskuliniteter i Jan Fridegårds trilogi om Lars Hård Karl Kockum Kandidatuppsats Handledare: Per-Olof Mattsson HT 2011 Sammanfattning Uppsatsen syftar till att söka svaren på frågor om vilka maskuliniteter som uppstår i Jan Fridegårds ursprungliga trilogi om Lars Hård samt hur dessa maskuliniteter uppstår, varierar och upprätthålls. Undersökningen utgår från teorier formulerade av bland andra Judith Butler och Raewyn Connell; teorier som vill förklara både genus och kön som sociala konstruktioner. Arbetet bygger vidare på ett forskningsläge om manlighet i litteraturen som främst kan karaktäriseras som internationellt, eftersom den svenska litteraturvetenskapliga manlighetsforskningen ännu är förhållandevis blygsam. Undersökningen kan delas in i tre delar som i tur och ordning behandlar maskuliniteter som uppstår i Lars Hårds relationer till kvinnor, till andra män och till samhällets institutioner. I Lars Hårds relationer till kvinnor söker han främst konstruera sin maskulinitet genom att söka efter en stabil och naturlig femininitet att spegla denna maskulinitet mot; något som i allt väsentligt misslyckas. I hans interagerande med andra män visar sig en maskulinitet präglad av distansering från familjen och de plikter som därmed associeras. Denna maskulinitet uppstår främst i grupper av män; grupper som även präglas av hierarkier och dominans av andra män. Denna maskulinitet skiljer sig från den som uppstår i trilogins manliga vänskapspar, som snarare kännetecknas av omsorg och ömsesidig respekt. I det avsnitt som fokuserar Lars Hårds relationer med samhällets institutioner behandlas först familjen, inom vilken de traditionella könsrollerna tydligt framträder: Lars Hårds mor står för omsorgen och det verklighetsnära, medan fadern ägnar sig åt mer eller mindre verklighetsfrånvänd bildning under lediga stunder. När modern insjuknar tas hennes plikter över av Lars Hård, som i och med detta förefaller uppleva sig befriad från maskuliniteternas tvångsmässiga distansering från den reproduktiva sfären. Därefter fokuseras det främmandeskap Lars Hård känner inför sin kropp, hur han förefaller se på denna kropp i det moderna samhället samt straffsystemets reduktion av hans individ till just en kropp; något han själv gjort sig skyldig till i sin syn på kvinnan. Slutligen tas i undersökningen upp den urtidsman Lars Hård ibland identifierar sig med; hur denna maskulinitet yttrar sig samt hur den skulle kunna sättas i samband med det samhälle som under mellankrigstiden snabbt omvandlades. 2 Innehållsförteckning 1. Inledning............................................................................................................................ 4 1.1. Bakgrund och materialbeskrivning .............................................................................. 4 1.1.1. Publiceringen och mottagandet ............................................................................ 4 1.1.2. Krusenstjernafejden – klass och sexualmoral ....................................................... 5 1.1.3. Jag Lars Hård, Tack för himlastegen och Barmhärtighet ...................................... 5 1.1.4. Bibliografiska anmärkningar ................................................................................. 6 1.2. Syfte och problemställningar ....................................................................................... 6 1.3. Teoretisk grund och metod ......................................................................................... 6 1.3.1. Genus som tema inom queerteorin ....................................................................... 6 1.3.2. Manlighetsforskning .............................................................................................. 7 1.4. Forskningsfältet........................................................................................................... 8 1.4.1. Fridegårds författarskap........................................................................................ 8 1.4.2. Manlighet i litteraturen .......................................................................................... 8 2. Undersökning och argumentation .....................................................................................10 2.1. Lars Hård och kvinnorna ............................................................................................10 2.1.1. Herrskapsflickorna ...............................................................................................10 2.1.2. Arbetar- och statarflickorna ..................................................................................14 2.2. Lars Hård och männen...............................................................................................15 2.2.1. Familjefaderns fängelse.......................................................................................15 2.2.2. Fängelsesystemet: manliga hierarkier och tysta gemenskaper ............................17 2.3. Lars Hård och samhället ............................................................................................21 2.3.1. Familjen ...............................................................................................................22 2.3.2. Kroppen – en fråga om ägande? .........................................................................25 2.3.3. Urtidsmannen ......................................................................................................28 3. Slutord ..............................................................................................................................31 3.1. Manlighetsforskningens existensberättigande ............................................................31 3.2. Maskuliniteter att uppgå i och att befria sig från .........................................................31 4. Litteraturförteckning ..........................................................................................................33 3 1. Inledning 1.1. Bakgrund och materialbeskrivning 1.1.1. Publiceringen och mottagandet Hösten 1935 utkom Jag Lars Hård, den första delen i Jan Fridegårds självbiografiska romanserie om Lars Hård. Utgivningen var inte oproblematisk, och romanen förefaller ha refuserats av såväl Bonniers (som dock publicerade ett utdrag ur romanen i Bonniers litterära magasin) som Natur och Kultur, Tidens förlag och Norstedts. Att döma av det refuseringsbrev som finns bevarat från Norstedts litteräre rådgivare Karl Ragnar Gierow till Fridegård berodde Norstedts refusering bland annat på att man ansett vissa skildringar i romanen vara alltför grova. Till slut gav det finländska förlaget Holger Schildts Förlag ut Jag Lars Hård, som inledningsvis inte rönte några större försäljningsframgångar.1 Jag Lars Hård följdes så av Tack för himlastegen och Barmhärtighet, bägge utgivna det följande året.2 Trilogin gavs ut i samlad form 1942 (Lars Hård), och följdes 1951 av fortsättningen Lars Hård går vidare (som dock inte är föremål för denna uppsats).3 Delar av trilogins stoff och persongalleri återfinns i andra tidiga romaner av Fridegård, exempelvis En natt i juli (fängelsevistelsen) och Offer (skomakarens berättelse).4 Kritikerkårens reaktioner på trilogin om Lars Hård var blandade. Bland de kritiker som förhöll sig positiva återfanns Eyvind Johnson, som i en recension menade att Jag Lars Hård var en övertygande social skildring.5 Vissa kritiker gick dock mycket långt i sitt fördömande av Fridegård, som bland annat anklagades för råhet i sin skildring av Lars Hård.6 Erik Peurell menar emellertid i en avhandling att kritiken redan vid tiden för publiceringen av trilogins sista del hade modererats sett till sin bedömning av såväl social tendens som konstnärlig kvalitet, och den av många kritiker uppfattade råheten sågs nu snarare som ett effektivt stilmedel.7 När så samlingsvolymen Lars Hård publicerades ett antal år senare hade kritiken svängt till att i allt väsentligt vara välvillig i sin bedömning. Förklaringen till omsvängningen kan enligt Peurell delvis stå att finna i att den tveksamhet många kritiker hyste till äktheten i Fridegårds skildring av Lars Hård och dennes bittra inställning till samhället försvann när det stod klart att romanserien i många avseenden byggde på självbiografiskt material. Dock 1 Erik Peurell, En författares väg. Jan Fridegård i det litterära fältet (diss. Uppsala/Hedemora 1998), s. 75 f. Ibid., s. 297. 3 Ibid., s. 88, 166. 4 Jan Fridegård, En natt i juli (Stockholm 1933), ss. 200–240; Jan Fridegård, Offer (Stockholm 1937), ss. 10–25. 5 Peurell, s. 76 f. 6 Ibid., s. 81 f. 7 Ibid., ss. 80–86. 2 4 berodde omsvängningen enligt Peurell framförallt på det faktum att Lars Hård under handlingens gång genomgår en förändring: från asocial underdog till en mer ansvarstagande individ som mer eller mindre anpassar sig till samhällets normer. Först efter fullbordandet av trilogin, menar Peurell, såg kritikerna Lars Hårds utvecklingsprocess i dess helhet.8 1.1.2. Krusenstjernafejden – klass och sexualmoral Debatten som Jag Lars Hård väckte kan jämföras med den kontrovers som publiceringen av Agnes von Krusenstjernas romanserie om fröknarna von Pahlen (1930–1935) kom att leda till. Peurell pekar emellertid i sin avhandling på viktiga distinktioner: Krusenstjernafejden hade framförallt sin grund i moralisk indignation över att en etablerad författare ur överklassen beskrev andra överklasskvinnor som i sitt beteende avvek från normen. Dessutom, menar Peurell, var det svårt att i fallet von Krusenstjerna diskutera sakfrågan, eftersom den kritik som riktades mot samhällets dominerande skikt då riskerade lyftas fram och i förlängningen rubba samhällsordningen. Resultatet blev följaktligen bojkott och nedtystning snarare än diskussion. Fridegård kom till skillnad mot von Krusenstjerna från samhällets lägre skikt (närmare bestämt uppländsk statarmiljö9), och var därför s.a.s. lovligt byte för kritikerkårens mer konservativa falang som, enligt Artur Lundkvist, ”in i det sista betraktat honom som en litteraturens buse, en råbarkad statarson och gardist, som på ett utmanande sätt framfört sina brutala, asociala erfarenheter”.10 Enligt såväl Lundkvist som Peurell var det alltså Lars Hårds attityd till samhället och uppfattade råhet som väckte anstöt under Fridegårdsfejden, snarare än hans sexualmoral (eller brist därpå).11 Trilogin refereras kortfattat i det följande. 1.1.3. Jag Lars Hård, Tack för himlastegen och Barmhärtighet Jag Lars Hård kretsar kring mer eller mindre problemtyngda förhållanden som Lars Hård inleder (eller tidigare har inlett) med ett antal kvinnor ur skilda miljöer och samhällsklasser. En av kvinnorna anklagar Lars Hård för att vara far till hennes barn, vilket leder till att han sätts på tvångsarbetsanstalt när han inte förmår betala barnets underhåll. I Tack för himlastegen rymmer Lars Hård från anstalten, något som istället utmynnar i en stundtals mycket traumatisk fängelsevistelse på Långholmen. Barmhärtighet skildrar samhällets oförmåga eller ovilja att hjälpa de svaga, men även hur Lars Hård återvänder till föräldrahemmet och i någon mening försonas med sitt öde.12 8 Ibid., s. 87 ff.; Ebbe Schön, Jan Fridegård. Proletärdiktaren och folkkulturen (Stockholm 1978), s. 22 f. Peurell, s. 31. 10 Artur Lundkvist & Lars Forssell, Jan Fridegård (Stockholm 1949), s. 3. 11 Peurell, s. 86 f. 12 Ibid., s. 77 f. 9 5 1.1.4. Bibliografiska anmärkningar Undersökningen har genomförts på Wahlström & Widstrands samlingsvolym Lars Hård (1942), i vilken den ursprungliga trilogin gavs ut i (enligt författarens förord) oförändrad form.13 1.2. Syfte och problemställningar Som titeln antyder är syftet med denna uppsats att, med utgångspunkt i de teoretiska resonemang som preciseras nedan, undersöka sättet på vilket maskulinitet konstrueras i Fridegårds trilogi om Lars Hård. De frågor som kommer att styra uppsatsens undersökning kommer följaktligen att kretsa kring vilka maskuliniteter som uppstår i Fridegårds romanserie samt hur dessa maskuliniteter varierar, uppstår och upprätthålls. 1.3. Teoretisk grund och metod 1.3.1. Genus som tema inom queerteorin För att underlätta förståelsen av den litteraturvetenskapliga manlighetsforskningen kan en kort teoretisk resumé vara på sin plats. Queerteorin, ett ur feminismen och poststrukturalismen sprunget teorikomplex, vill genom att lyfta blicken från det avvikande fokusera det normala.14 Detta väcker frågor om hur sexuella normer i samhället (framförallt den heterosexuella) uppstår och upprätthålls: vad det som i vårt samhälle kallas sexualitet egentligen är och hur sexualiteten och dess förhållande till makt, identitet och traditionella uppfattningar om kvinnligt och manligt kan analyseras i termer av identitet, handlingar, normsystem och begär.15 Som synes präglas begreppet queerteori av en påtaglig mångtydighet, vilket får anses betecknande för poststrukturalismens syn på språkets inneboende labilitet i allmänhet och kanske den mångfald av kritiska perspektiv på sexualitet som ryms under begreppet queerteori i synnerhet.16 Genus är ett sådant perspektiv; ett begrepp som inom den feministiska forskningen länge sågs som betecknande för det socialt konstruerade, medan kön fick beteckna det biologiskt särskiljande – könsorgan m.m.17 Denna uppfattning av det naturliga resp. kulturellt betingade i binär opposition kritiserades emellertid av Judith Butler, som menar att även vår uppfattning om det biologiska könets ontologiska status, det vill säga vad (och om) det biologiska könet egentligen är, utgör en social konstruktion i ett samhälle 13 Jan Fridegård, Lars Hård (Stockholm 1942), s. 6. Fanny Ambjörnsson, Vad är queer? (Stockholm 2006), s. 35, 39 ff. 15 Ibid., s. 35 f. 16 Ibid., ss. 40–48. 17 Ibid., s. 48 f., 110. 14 6 reglerat av en normativ heterosexualitet. Enligt det synsättet fungerar följaktligen det biologiska könet både som norm och reglerande praktik.18 Michel Foucault, på vars axlar Butler i många avseenden står, utvecklar i Övervakning och straff. Fängelsets födelse sina tankar kring förhållandet mellan kroppen, själen och den tvingande kontext inom vilken de existerar.19 Man bör, enligt Foucault, vända på den gamla idén att kroppen är själens fängelse, och istället inse att själen både reglerar kroppen och själv regleras av samhällets makt: ”Själen är på en gång verkan av och redskapet för en politisk anatomi; själen är kroppens fängelse.”20 I linje med det ovanstående diskuterar Butler genus i termer av performativitet; det vill säga en handlings eller ett yttrandes funktion sett till verkan snarare än innebörd. Den genusbestämda kroppens performativitet, menar Butler, innebär att den endast existerar i kraft av de handlingar, performativer, som genom sin verkan skapar och utgör dess konstitution.21 Snarare än en existens är kroppen enligt Butler en föränderlig yta; ett betecknande performativ i sig själv, och genus, enligt samma logik, det betecknande iscensättandet av illusionen av ett inre genus (ett iscensättande som dock alltid äger rum inom en tvingande kontext).22 1.3.2. Manlighetsforskning Sociologen Raewyn Connell har i en studie sökt förstå hur föreställningar om maskulinitet kan studeras samt hur dessa föreställningar har varierat över tid.23 Connell, som i likhet med Butler utgår från att såväl det kulturella som det biologiska könet är internaliserade sociala konstruktioner,24 ser tre typer av maskulinitet vars inbördes relationer kan studeras i termer av makt: den hegemoniska (det manliga ideal som dominerar diskursen), den underordnade (vars bärare av någon anledning exkluderas från den hegemoniska maskuliniteten) och den delaktiga (män som åtnjuter den hegemoniska maskulinitetens fördelar utan att för den delen medvetet dominera kvinnor i sin omgivning).25 Vidare menar Connell att maskuliniteter, som ”konfigurationer av genuspraktik”,26 även måste analyseras intersektionellt, det vill säga genom att även parametrar som exempelvis klass och etnicitet beaktas. De termer som då kan 18 Judith Butler, Gender Trouble. Feminism and the subversion of identity, 3:e uppl. (New York 2006), s. 9, 50 f., 175 f.; Judith Butler, Bodies that matter. On the discursive limits of “sex” (New York 1993), s. 1 f., 93 ff. 19 Michel Foucault, Övervakning och straff. Fängelsets födelse, 4:e rev. uppl. (Lund 2003), s. 28 f. 20 Ibid., s. 35. 21 Butler, 2006, s. 176, 185. 22 Ibid., s. 189 f.; Judith Butler, “Melancholy gender/refused identification”, Constructing masculinity, red. Maurice Berger m.fl. (New York 1995), s. 31. 23 Raewyn W. Connell, Maskuliniteter (Göteborg 1995), s. 10. 24 Ibid., s. 39 f. 25 Ibid., s. 100 ff. 26 Ibid., s. 96. 7 beskriva relationen mellan de dominerande resp. dominerade klasserna/etniciteternas maskuliniteter är enligt Connell marginalisering (av de senare) och auktorisering (av de förra).27 1.4. Forskningsfältet 1.4.1. Fridegårds författarskap Fridegårds författarskap har underkastats ett antal studier, men förefaller inte ha ägnats stor uppmärksamhet i den litteraturvetenskapliga forskningen på senare tid. Den ovan nämnda avhandlingen av Peurell, En författares väg. Jan Fridegård i det litterära fältet (1998), är en litteratursociologisk studie av Fridegårds författarskap med utgångspunkt i Pierre Bourdieus fält-, kapital- och habitusbegrepp.28 Vidare finns ett antal äldre studier av Fridegårds litteratur. Ebbe Schön disputerade 1973 på de källor Fridegård använde sig av under arbetet med sina historiska romaner, men har också i ett arbete från 1978 (Jan Fridegård. Proletärdiktaren och folkkulturen) visat hur Fridegårds närhet till folkkulturen och dess värderingar yttrade sig i hans litteratur.29 Slutligen har trilogin om Lars Hård varit föremål för ett antal uppsatser. En av dessa har främst fokuserat klassmarkörer,30 en annan Lars Hårds inre utveckling.31 1.4.2. Manlighet i litteraturen Inte heller manlighet är ett särskilt utforskat område inom den svenska litteraturvetenskapen. Torbjörn Forslid menar i Varför män? Om manlighet i litteraturen att den svenska manlighetsforskningen framförallt bedrivits av historiker och sociologer, medan man inom litteraturvetenskapen avvaktande. 32 (trots genusforskningens framsteg inom ämnet) förhållit sig Forslid ägnar sig främst åt att studera hur manlighet i modern svensk litteratur rör sig i spänningsfältet mellan ensamhet och gemenskap, men även mellan inre och yttre liv.33 Vidare har idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i en samling essäer studerat hur olika manligheter mytologiseras i litteraturen (emellertid inte den svenska), och på så sätt fungerar som en samling färdigkonstruerade mansroller att antingen träda in i eller slå sig fri från. Ambjörnsson identifierar självkontroll som en framträdande beståndsdel i litteraturens 27 Ibid., s. 104 f. Peurell, s. 12 ff. 29 Schön, 1978, s. 12; Ebbe Schön, Jan Fridegård och forntiden. En studie i diktverk och källor (diss. Stockholm/Uppsala 1973), s. 7. 30 Tim Koch, ’Inte mer än en flugskit’. En undersökning av klassmarkörer i Jan Fridegårds Jag Lars Hård (kandidatupps. Stockholm 2011), s. 2. 31 Björn Wahlberg, Lars Hård blir mjuk. En studie i Jan Fridegårds litterära ’alter’ego’ (kandidatupps. Stockholm 1992), s. 2. 32 Torbjörn Forslid, Varför män? Om manlighet i litteraturen (Stockholm 2006), s. 19. 33 Ibid., s. 12. 28 8 idealiserade manlighet, men menar även att litteraturens män ofta låter sig uppslukas av livsuppgifter som på olika sätt överordnas kvinnans livsprojekt. Eftersom de förra till skillnad mot de senare sällan har med den reproduktiva sfären, det vill säga familjen, att göra, leder mannens livsprojekt ofta till isolering och ensamhet i varierande grad.34 Även Berthold Schoene-Harwood framhäver tanken att den heterosexuelle mannen är fångad i traditionella idealbilder. I Writing men. Literary masculinities from Frankenstein to the new man menar han att detta förhållande försvåras av det faktum att den heterosexuellt identifierade mannen saknar motdiskurs; det vill säga en vokabulär att verbalisera sin särart inom genushierarkin.35 Ben Knights problematiserar dock i Writing masculinities. Male narratives in twentiethcentury fiction antagandet att manliga identiteter alltid är tydligt avgränsade.36 Butlers diskussion av genus i termer av performativitet har fått ett visst genomslag i den internationella litteraturvetenskapen. I Hemingway’s theaters of masculinity undersöker Thomas Strychacz hur maskulinitet konstrueras i Ernest Hemingways litterära produktion. Detta, menar Strychacz, sker genom teatraliskt iscensättande (med hjälp av symbolik såväl som retorik) framför en publik snarare än genom inre utveckling (inre monolog är ju som bekant sällsynt i Hemingways prosa). Hemingways narrativa stil frammanar dock en labil maskulinitet; en maskulinitet som enligt Strychacz alltid är relationell snarare än självreferent.37 34 Ronny Ambjörnsson, Mansmyter. James Bond, Don Juan, Tarzan och andra grabbar (Stockholm 1999), s. 13 f. 35 Berthold Schoene-Harwood, Writing men. Literary masculinities from Frankenstein to the new man (Edinburgh 2000), s. xi. 36 Ben Knights, Writing masculinities. Male narratives in twentieth-century fiction (Basingstoke 1999), s. 5. 37 Thomas Strychacz, Hemingway’s theaters of masculinity (Baton Rouge 2003), s. 7 f., 19, 259. 9 2. Undersökning och argumentation Inledningsvis kan det vara på sin plats att kortfattat redogöra för undersökningens disposition samt för några metodiska överväganden. Enligt de teoretiska utgångspunkter som preciserats ovan är maskulinitet i likhet med andra uppfattningar om sexualitet och genus (och, för den delen, alla andra uppfattade identiteter) någonting labilt; något som uppstår i spelet med andra personer, uppfattningar och strukturer. Bestämningen av maskulinitetens betydelse förskjuts på så sätt ständigt, varför alla försök att fastställa eller slutligt tolka den gör att man s.a.s. lämnar poststrukturalismen till förmån för hermeneutiken. Undersökningen syftar följaktligen främst till att betrakta det relationella snarare än det eventuellt essentiella. Vad gäller undersökningens disposition kan maskuliniteter i trilogin om Lars Hård (på det sätt som kommer visas nedan) förenklat sägas konstrueras och upprätthållas under hans interagerande med kvinnor, med andra män och med den institutionella auktoritet som utgörs och utövas av samhället. Undersökningen, som i övrigt har styrts av de problemställningar som formulerats i avsnitt 1.2, kommer i det följande disponeras genom denna indelning i tre längre avsnitt. Återkoppling till det forskningsläge som redovisas ovan kommer ske löpande i texten. Hänvisning till trilogin (se ovan; avsnitt 1.1.4) görs nedan med angivande av sida inom parentes efter citerad, refererad eller på annat sätt åberopad del av Fridegårds text. Övriga hänvisningar sker som ovan; i fotnoter. 2.1. Lars Hård och kvinnorna I detta avsnitt kommer maskuliniteter som uppstår under Lars Hårds relationer till kvinnor fokuseras. Analysen har genomförts intersektionellt i det att den ser till såväl klass som kön, och disponeras under två rubriker: Herrskapsflickorna resp. Arbetar- och statarflickorna. 2.1.1. Herrskapsflickorna Maskulinitet i trilogin om Lars Hård uppstår ofta i hans försök att konstruera denna maskulinitet mot en uppfattad femininitet, vilket tyder på en uppfattning om det maskulina och feminina i binär opposition till varandra. Mötet mellan statarsonen Lars Hård och de tre herrskapsflickorna utgör stommen i trilogins första del, i vars inledning Lars Hård återvänder till föräldrahemmet på landsbygden. Han kommer från staden där han avskedats från sitt arbete på fabrik, och på herrgården finns sedan några veckor tillbaka de tre herrskapsflickorna som kommit för att utbildas i lantbruk (s. 9 f.). Kvinnorna intresserar Lars Hård, som ingående studerar deras fysiska företräden, men han förefaller även bli föremål för deras 10 nyfikna blickar: ”Flickorna tittade in genom fönstret i statkojan, de hade kanske hört att Lars kommit hem och var utan arbete. Hur kunde han se ut, han borde väl ha litet mera takter i sig än pojkarna vid gården som aldrig varit ute i världen.” (s. 9) Det finns i Fridegårds skildring av Lars Hårds hembygd tydligt naturromantiska drag, och man kan ana att Lars Hårds blick är färgad av vistelsen i storstaden. Naturen och den pastorala fridfullhet som han tycks uppleva är påtaglig: ”Hästhovens små solar lyste redan ur lerdiket vid sidan av vägen och det sista snövattnet sörplade bland fjolårsgräset i dikesbottnen.” (s. 12) Naturen och dess manifestationer, det naturliga och enkla, präglar även hur han förefaller tänka sig dialektiken mellan det uppfattat feminina resp. maskulina. Lars Hård inleder en relation med den första flickan, och noterar i en aforism som han anser välfunnen: ”Du herrskapsflicka och alla kvinnor för resten, ni öppnar er för natten ni, i samma stund som blommorna sluter sig. Ni breder ut armar och ben som vita blad och väntar med slutna ögon på nattens tysta befruktare. Ni är nattblomster.” (s. 13) Kvinnan karaktäriseras genom botaniska liknelser, men även det motsatta är sant: naturen ges antropomorfiska drag; den förefaller vara ett kvinnligt väsen och de maskiner som brukar den bär manliga attribut: ”[…] på åkrarna dammade det om såmaskinernas järnlemmar när de öppnade jordens sköte och anförtrodde den säden som rasslade ned ur den vandrande, röda lådan.” (s. 33) Föreställningen om det manliga och det kvinnliga förefaller här existera som i en av naturen given hierarki; som dikotomiska essenser av någonting allestädes närvarande. Ambjörnsson diskuterar i samband med sin läsning av Faustusmotivet en liknande syn på det kvinnliga som någonting knutet till naturen. Denna läsning pekar även på det manliga som genom sitt uppfattade förnuft svävar över jorden – eller kvinnan, om man så vill – och, i likhet med Lars Hård ovan, betraktar den på avstånd.38 Ambjörnsson redogör i en av sina essäer om manlighet även för den traditionella synen på intellektualitet och filosoferande som typiskt manliga karaktärsdrag.39 Denna föreställning utnyttjas av Lars Hård, som önskar att de tre herrskapsflickorna ska ”anse mig stor och snillrik nog att inte behöva arbeta med händerna” (s. 70). Inledningsvis är det just genom att framhäva och överdriva sin bildning som Lars Hård söker imponera på kvinnor (s. 12 ff., 46). I föräldrahemmet är bildning något som är förbehållet mannen, och det är fadern som äger (och ofta citerar ur) hushållets enda bok (s. 18). Verbalisering av bildning blir så ett performativ för Lars Hård, och när han försöker förföra ”den andra flickan” (s. 44) blir bildningen mer än en klassmarkör. Kunskapen blir betecknande för den maskulinitet han en 38 39 Ronny Ambjörnsson, s. 160 f. Ibid., s. 112 f., 160 f. 11 smula ängsligt söker iscensätta: ”– Ni ser ut som en målning av Millet när ni står så där och ser ut över åkrarna, sade jag. Om bara säden vore gul omkring er. Jag tänkte mig noga för och uttalade den franske målarens namn rätt.” (s. 46) Han inser själv det performativa i sin handling, vilket blir tydligt när han säger sig vara rädd att iscensättandet ska avslöjas (s. 47), men även i en senare reflektion: ”Flera av mina framgångar hos herrskapens kvinnor har berott på att de aldrig läser tyngre saker och tror därför att de upptäckt ett snille där det bara är en grammofon.” (s. 78) Den andra flickan förhåller sig emellertid kallsinnig till Lars Hårds eventuella snille, och han tvingas till slut skrämma henne för att hindra henne från att lämna honom i skogen. Han kastar en sten i ett snår och flickan skräms av ljudet: ”– Troligen ett grävsvin, Melus taxus, sade jag gravlikt. De är inte så säkra nu när de har ungar. Tur att ni vände.” (s. 50) Den konstruktion av maskulinitet som momentant visar sig framgångsrik blir alltså rollen av den trygge och starke mannen snarare än den bildade (s. 50 ff.). Denna maskulinitet ger sig även till känna i samspelet med den tredje flickan när han säger sig känna ”en vild lust att få försvara henne mot något farligt” (s. 76), eller när han i smyg byter ut hennes tunga spade mot en annan, lättare (s. 11). Vid ett senare tillfälle besannas hans farhågor att bli avslöjad när den andra flickan genomskådar hans bildning: – I den här stenens hjärta ligger petrifikat, förstenade varelser som för miljoner år sedan såg samma sol som den nu lyser på oss [sic]. – Nej, sade flickan stilla, i den här stenen kan inte finnas petrifikat. Det är granit, urberg, som isen brutit loss och i den har aldrig anträffats spår av liv. (s. 117) Effekten på Lars Hård blir chockartad: ”Fanns det då inte ett enda område där jag kunde få vara överlägsen.” (s. 117) Som synes är Lars Hård trevande i sitt sökande efter det maskulina inre jag som han förefaller vara övertygad om ryms inom honom; han är osäker på vilken femininitet han har att förhålla sig till och får följaktligen svårt att konstruera sin maskulinitet. Han drar sig till minnes en episod under sin tid som gardist i Stockholm, när han av en flicka blir förödmjukad och hånad för att han inte vågat ta i henne under det att de tillbringar en natt tillsammans på en filt i skogen (s. 47 f.): ”Jag tänkte på den historien och konstaterade inom mig hur svårt det är att veta var man har en kvinna. Den här som gick och såg tillknäppt ut, till exempel, hur ville hon ha det.” (s.48) När han vid ett senare tillfälle befinner sig på tu man hand med den andra flickan i skogen reagerar hon våldsamt och med ilska på hans tillfälliga sexuella oförmåga (119 f.). Även i relationen med den tredje flickan märks denna osäkra och trevande 12 maskulinitet: ”Inom mig slogs fruktan för att flickan skulle anse mig för en skral älskare med lusten att bevara vårt förhållande rent och klart.” (s. 87) De tre herrskapsflickorna är dock, trots valet att uppkalla detta avsnitt efter dem, inte de enda kvinnor ur samhällets övre skikt som kommer i Lars Hårds väg. Under det att han flyr från den arbetsanstalt han senare placeras vid för att inte ha betalat underhåll till Hilma Andersson (se nedan), möter han anstaltdirektörens sjuttonåriga dotter vid den öppna grinden (s. 168). Det performativa spelet destilleras till ett bittert koncentrat i ingenmanslandet mellan Lars Hård och friheten: han ser att hon betraktar honom, och ”fast jag var i stor fara skämdes jag att springa och vara rädd så hon såg det” (s. 168). Att iscensätta en maskulinitet präglad av självförtroende och oräddhet är viktigare för honom än till och med den fysiska friheten. Han är åter rädd att bli genomskådad av en kvinna, men tycker sig själv genomskåda sin motspelerskas kroppsliga performativ: ”[…] innanför direktörens dotter, som ville vara hjältinna och kanske komma i tidningen, tyckte jag mig se en rädd flicka.” (s. 168) Lars Hård kommer emellertid strax till insikt om ”att någon romantisk händelse inte skulle utspelas vid grinden” (s. 169), och blir mer hotfull i sitt uppträdande. Flickan ”föll ur rollen [min kursiv], andades med öppen mun, kastade en blick, som vindade av rädsla, på mig” (s. 169), och Lars Hård flyr; dock ännu utan att springa (s. 169). Den i allt väsentligt kontrapunktiska interaktion som uppstår mellan Lars Hård och herrskapsflickorna kan sägas vara representativ för ett av de sätt på vilka Lars Hård söker konstruera sin maskulinitet – genom att, ofta i blindo, famla efter en femininitet att konstruera sin maskulinitet mot. Lars Hårds yviga försök att konstruera sin manlighet mot den femininitet han förgäves söker urskilja en tydlig bild av i herrskapsflickornas handlingar och utseende kompliceras av att den femininitet han letar efter är labil; i likhet med maskuliniteten står den i relation till andra begrepp som i sin tur är instabila. Herrskapsflickornas femininitet förhåller sig även till arbetar- och statarflickornas femininitet; en femininitet som Lars Hård föreställer sig är väsensskild från herrskapsflickornas: ”Jag, Lars Hård, som haft sällskap med minst tjugo fabriksflickor och gått med dem alla direkt från bio och till sängen, jag fick inte dessa tre ur huvudet på hela eftermiddagen.” (s. 10) Lars Hård tycker sig se tydliga klassmarkörer i herrskapsflickornas beteende, och han jämför med sina erfarenheter av flickor ur samma klass: Under tiden hade flickan vänt och börjat gå åt samma håll som jag. En arbetares dotter kan inte göra så, hon måste fnissa och låta truga sig att följa med om man inte känner henne, men en bättre flicka kan genom sin överlägsenhet vara lite fri utan att bli missförstådd. När jag sedermera kom den bättre flickan närmare undrade jag vad det var 13 som gjorde henne bättre än fabriksflickorna. Den enda skillnaden jag märkte bestod i underklädernas kvalitet. (s. 13) Man skulle kunna säga att det är vid det performativa Lars Hård här lägger vikt snarare än vid ett eventuellt kausalt samband mellan klass och handling: han tycks vara medveten om att handlingar och kläder är delar av ett performativt språk vars verkan är intressantare än innebörden. 2.1.2. Arbetar- och statarflickorna Interaktion mellan Lars Hård och kvinnor ur de lägre samhällsskikten är i trilogins första delar sällsynt, och det är främst brevledes vi lär känna Hilma Andersson; en fabriksflicka som anklagar honom för att vara far till hennes barn (s. 41, 55, 99 ff.). Den maskulinitet som konstrueras i relationen till Hilma Andersson är skild från den som uppstår i Lars Hårds interaktion med herrskapsflickorna: den är kopplad till reproduktion, plikt och åtaganden snarare än till bildning och ädelt beskydd av en uppfattat svagare part. Denna för Lars Hård alltmer konkreta och påträngande maskulinitet hotar hans frihet och den strävan efter att ingå i någonting större som kan spåras i hans beteende när han ständigt letar efter tillfällen att få ”folk att tala om mig och den minsta flickan att beundra mig” (s. 61). När Lars Hård så inställer sig i Stockholm för att förhöras av barnavårdsnämnden blir dikotomin mellan det manliga och det kvinnliga tydlig, och öppen fiendskap råder mellan könen: ”Jag, hannen, kände de båda honornas fiendskap och övertag, de höll ihop mot mig, borgarkvinnan och slinkan.” (s. 100) Efter fängelsevistelsen på Långholmen träffar Lars Hård Marta, en kamrats flickvän (s. 327). Hon visar sig snart intresserad av honom, och han förefaller själv inte vara ointresserad av hennes närhet: ”Jag, svultna varg, kunde ha krossat henne med min ömhetshunger om jag givit efter för den.” (s. 331) Dock kan han inte förmå sig till att acceptera den bedjande inviten att flytta in i hennes lägenhet, men nu förefaller orsaken knappast vara rädsla för den av plikt präglade mansrollen som i fallet ovan. Istället säger han sig, i ett skenbart uttryck för ett slags manlig lojalitet, inte vilja ”knuffa ut den andra [kamraten] i mörkret utan stannade hellre själv där” (s. 332). Dock verkar den maskulinitet som står i vägen för ett förhållande med Marta och som manifesteras i valet att istället fortsätta kampera i en gammal skrotbil snarare vara motvilja att ta emot hjälp av en kvinna (s. 332 f.); skam över oförmågan att träda in i den maskulina rollen som familjeförsörjare: ”[…] jag kände att jag inte skulle kunna ta emot värme och skydd av en kvinna när jag inte hade något att ge henne tillbaka.” (s. 339) 14 Analysen har visat hur maskuliniteter uppstår i spelet mellan män och kvinnor, samt hur dessa maskuliniteter skiljer sig åt beroende på i vilken uppfattad kontext de ingår. Det är tydligt i Lars Hårds relationer till kvinnor, kanske särskilt herrskapsflickorna, att han förgäves letar efter en stabil femininitet att spegla sin maskulinitet mot; något som gör honom osäker på vilken maskulinitet han ska iscensätta. Följaktligen tvingas han ständigt revidera sin maskulinitet, vilket överensstämmer med vissa av Strychaczs mest fundamentala resultat: Strychacz, som vill framhäva betydelsens förhandlingsbarhet i Hemingways prosa, menar att vad som är maskulint och feminint är föremål för förhandling; en förhandling som pågår för öppen ridå. De roller som iscensätts är inte fasta roller, utan betecknande illusioner vars betydelse ständigt förskjuts.40 2.2. Lars Hård och männen Avsnittet, som ägnas åt maskuliniteter som uppstår i Lars Hårds relationer till andra män, disponeras i det följande under två rubriker. I Familjefaderns fängelse fokuseras den traditionella bilden av mannen som familjeförsörjare, och i Fängelsesystemet: manliga hierarkier och tysta gemenskaper betraktas de manliga gemenskaper som uppstår i straffsystemet. 2.2.1. Familjefaderns fängelse Lars Hård förefaller ha mycket svårt att inordna sig i samhällets strukturer och leva enligt skrivna såväl som oskrivna regelverk; något som upphöjs till romanens tema. En av hans tankefigurer sammanfattar detta: ”Jag grubblade vidare och fann att människorna var falskare, elakare och hjärtlösare än jag hittills hållit dem för. Herrskap eller arbetare – samma pack. Jag passade ingenstädes, varken hos hög eller låg. Det var likadant med Nietzsche och Beethoven.” (s. 43) Denna beskrivning skulle, oaktat det manliga storhetsvansinne som kan utläsas i jämförelsen med två av den västerländska civilisationens mest namnkunniga storheter, även kunna stämma in på hans relationer till kvinnor – han inleder, som visats ovan, endast med svårighet fungerande relationer med såväl herrskapsflickor som fabriksarbeterskor. Talande nog är detta även sant för hans relationer till andra män, men de maskuliniteter som uppstår skiljer sig åt på avgörande punkter. Detta beror, som undersökningen ska visa, bland annat på gruppsociala faktorer. Som ung insisterar Lars Hård, trots faderns varnande ord, på att ta värvning (s. 19). Tiden som gardist tänker han tillbaka på i föga smickrande termer: ”[…] skamliga år i ständig tävlan 40 Strychacz, s. 75 f. 15 att vara den råaste bland råa. Snusk, fjäsk och mannamån värre än annorstädes. Pennalism, onani och syfilis.” (s. 19) Han förefaller även motvillig i att falla in i en manlig jargong, och när en jämnårig pojke talar nedlåtande möts han av Lars Hårds förakt (s. 35 f.): ”Han kunde flina bäst han ville. Här gick han i alla fall, och var dömd att gå här i avkroken till dess han fick en jänta på trissan. Då blev det för honom att gifta sig och ta stat medan jag däremot… jag däremot…” (s. 36) Åter märks rädslan för att begränsas till den reproduktiva maskuliniteten; till att bli en familjeförsörjare, men samtidigt tycks Lars Hård avundas sin kamrats liknöjdhet med denna reproduktiva maskulinitet: ”Var det kanske inte lika bra att vara ordnad och slät invärtes som grabben där i stället för den kaotiska sophög som jag bar på med högfärden flytande ovanpå som det gröna slemmet på ett stillastående skogskärrs ruttna vatten?” (s. 36) Denna reproduktiva mansroll som traderas inom den homosociala sfären; att bilda familj, arbeta och förväntas vara nöjd, förefaller vara en del av en hegemonisk maskulinitet; en maskulinitet som dock männen i samhällets marginaliserade skikt ofta beklagar sig över. Det ständiga existentiella grubblande som Lars Hård ägnar sig åt kritiseras av en av bygdens äldre män: ”– Du kan gå och bli kollrig. Fast det går väl över när du blir äldre och får familj. I statkojan trivs inga såna funderingar, må du tro. Där är det att släpa sig trött hela dagarna och på kvällarna höra på käringens gnäll och ungarnas gap.” (s. 63) Hans far ger senare uttryck för liknande tankar: ”– Trät med käringar och pissa i motväder så får du alltihop på dig. En karl är till för att slita för käring och ungar, tar han sig en sup nån gång så är det åt helsike vänt…” (s. 112) Lars Hård ser vid ett tillfälle sin far bada i ån tillsammans med sotar Sundvall; en scen som i någon mening står som pendang till Moa Martinsons och Ivar Lo-Johanssons badande kvinnor. Dessa kvinnors badande kan läsas som emancipatoriska symbolhandlingar; som performativ syftande till att bryta den manliga hegemonin och ta kontrollen över den kroppsliga diskursen.41 Lars Hård betraktar de äldre männens bad, som i Fridegårds framställning är en uteslutande manlig aktivitet (s. 89 f.): Gubbarna vadade i land, kastade en likgiltig blick på mig och slog sig ner vid litern. De märkte av med tumnageln på den innan de vände bottnen mot vår herre. Svor, skrattade och skröt. Med sina nakna armar, ben och fötter liknade de något slags besynnerliga forntidsvarelser som kommit upp ur åvattnet för att smaka på sena tiders brännvin.” (s. 89) 41 Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd (Stockholm 1933), ss. 7–24; Ivar Lo-Johansson, Bara en mor (Stockholm 1939), ss. 5–26. 16 Badet förefaller även här vara en nästintill ritualiserad symbolhandling, men nu en manlig sådan syftande till att skapa gemenskap och befästa manliga vänskapsband: ”De fattade tag i varandra och började uppföra ett slags glädje- och vänskapsdans på åbrädden.” (s. 89 f.) Kanske kan badet i även Fridegårds framställning läsas som emancipatoriskt; som ett sätt att hävda friheten från det av samhället påbjudna familjelivets uppfattade begränsningar. Dock är det ett performativ som nu är helt och hållet förbehållet mannen, och räknat i mod och handlingskraft står det naturligtvis på intet sätt i paritet med Martinsons badande kvinnor – Lars Hårds mor lämnar aldrig den reproduktiva sfären (s. 89). Motviljan mot (och i någon mening flykten undan) de plikter som existerar inom den reproduktiva sfären kan diskuteras mot bakgrund av Knights Writing masculinities. Male narratives in twentieth-century fiction. Knights fokuserar i ett avsnitt det hot som hemmet utgör D.H. Lawrences prosa; ett hot riktat mot såväl de kvinnliga som manliga gestalternas frihet. Denna frihet riskeras när de i större eller mindre utsträckning förväntas fylla sin funktion i hemmet. Hotet uppfattas emellertid som allvarligare av de manliga gestalterna, som till skillnad mot de kvinnliga gestalterna knappast kan förvänta sig att räddas ur sitt fängelse av en manlig frälsargestalt. Knights ser emellertid en motsättning mellan å ena sidan uppfattningen av den reproduktiva sfären som patriarkatets viktigaste institution och å andra sidan de manliga gestalternas tendens att, likt Lars Hård och andra män i trilogin, fly undan denna institution, som ju utgör själva basen för deras makt. Knights menar att en förklaring står att finna i det faktum att hemmet kommit att symbolisera femininitet, och följaktligen är en kapitulation inför hemmet även en kapitulation inför femininiteten – en förklaring som även kan vara relevant för Lars Hård. Ytterligare en förklaring, menar Knights, är att flykten från hemmet även kan vara en flykt undan en patriarkal fadersfigur.42 Lars Hårds far är dock på intet sätt en sådan fadersfigur; snarare befinner han sig själv på flykt undan hemmiljöns uppfattade femininitet. 2.2.2. Fängelsesystemet: manliga hierarkier och tysta gemenskaper Vistelsen på anstalt innebär för Lars Hård startskottet på en lång vistelse i en i stort sett homosocial miljö. Han vill från början inför sina medfångar iscensätta en maskulinitet präglad av oberörd kyla, och när en medfånge kritiserar en vakt för att inte låta Lars Hård äta då han sent på kvällen anländer till anstalten markerar Lars Hård direkt i en replik som kan läsas som performativ: ”[…] jag som ville att envar skulle anse mig förhärdad och oberörd, jag svarade att det kunde göra fan detsamma med deras mat.” (s. 149) 42 Knights, s. 94 f. 17 I trilogins grupper av män uppstår ofta hierarkier. När han hamnar på häktet efter flykten från anstalten etableras bland fångarna (”det mänskliga eländets provkollektion” (s. 192)) en tydlig hierarki när Vretholm, som i häktet väntar på att bli slussad vidare till alkoholisthem, förhör medfångarna om vilka de är och varför de råkat i klammeri med rättvisan. Brott som förskingring förefaller inte ge upphov till särskilt många förbrytarpoäng, vilket skulle kunna vara en fråga om klass – förskingring är ett brott som ju förutsätter kapitalhantering. Våldsbrott, å andra sidan, verkar meriterande inom den maskulinitet som iscensätts bland fångarna (s. 185 ff., 192 f.). Vretholm frågar Lars Hård: ”– Vad har dom tagit dig för då? – Det kommer väl att räknas för dråp kan jag tro. – Dråp – det ljuger du, sade Vretholm misstroget. Det ska va en karl till det.” (s. 187) Lars Hårds berättelse möts med misstro av Vretholm, som förefaller se sin auktoritet hotad av någon vars brott är betecknande för en bland fångarna hegemonisk maskulinitet: ”– Ja, håll käften då, medgav Vretholm och gäspade. Du skulle väl bara ljuga i alla fall. Jag ska tala om för dig att en dråpare skulle inte få sitta här bland oss utan i ensam cell. Så det skrävlar du.” (s. 187) Men den maskulinitet Vretholm söker iscensätta framför den publik som utgörs av hans medfångar är på intet sätt stabil, utan kommer i gungning när han i häktet tar emot besök av sin ”gumma” (s. 188). Han gör inledningsvis sitt bästa för att inför medfångarna upprätthålla den grovhuggna och auktoritära fasaden, och när gumman hotar hyra ut hans rum till ”en skötsam, ordentlig karl” (s. 189), hotar han: ”Fan! Jag slår ihjäl er när jag kommer ut, både dig och karn [sic].” (s. 189) Han rår emellertid inte på gumman, som genomskådar hans performativ och oförväget ger honom svar på tal (s. 189). Men när hon öppnar för att förlåta honom om ”det blev karl av dig nångång” (s. 189) rämnar Vretholms fasad, och han har svårt att dölja sina känslor: ”[…] han klippte med ögonen och satte ut underläppen ännu längre än förut.” (s. 189 f.) Han ber henne så med gråten i halsen om pengar till snus, och illusionen av en maskulinitet präglad av självständighet har bleknat (s. 190). När Vretholms gumma lämnat häktet återupptar han sin roll som domare över sina medfångars brott och hånar en fånge som visar känslor: ”Va är du för en jävla stackare, frågade Vretholm. Grinar som en käring. Här är en pojke som kanske åker för dråp och får flera år, men han snörvlar inte. Och här är en som bara är femton år men han är morsk som tusan.” (s. 192) Den senare förefaller trots sin ringa ålder ha lärt sig det performativa iscensättandet av maskulinitet, och yttrar: ”– Jag kommer väl ut nångång och då ska jag slå käringen på käften för hon anmälde mig, skrävlade han med hes målbrottsröst.” (s. 192 f.) Den labila maskuliniteten blir i det ovanstående tydlig; dess iscensättande varierar ständigt beroende på vad den uppstår i samspel med. Att visa sig svag inför de andra männen innebär 18 att ens beteende liknas vid det feminina; att inte vara en riktig man. Den maskulinitet som i den homosociala fängelsemiljön blir hegemonisk är dock inte bara den som präglas av hårdhet och samhällsförakt (en maskulinitet som i ett vidare perspektiv även är typisk för en marginaliserad samhällsgrupp). Bland fångarna uppstår även en för hela samhället betecknande maskulinitet som syftar till att upprätthålla en manlig överordning: kvinnor och det feminina omtalas, som visats, i nedsättande termer, och när våld mot kvinnor kommer på tal fungerar skrävlandet som performativ; ett medel att, genom dominerande av andra män, stärka positionen inom den homosocialt manliga gemenskap som fångarna i häktet utgör. Under den själens isolation som tyst ekar mellan Långholmsfängelsets gråstensväggar uppstår emellertid andra sorters kommunikation. När Lars Hård tar sin cell i besittning finner han väggarna nedklottrade: Väggarna var fullristade av namn, fräckheter och könsdelar av båda slagen. En fånge hade skrivit siffror från etthundraåttio och strukit en för varje dag. Det hela liknade en jättelik tusenfoting på den kalkade väggen. Att inte fångvaktarna sett och förhindrat det. Under figuren hade fången skrivit: Muck i morgon, adjöss gråstenshelvete. (s. 203) Denna form av kommunikation blir en del av ett tyst språk vars funktion kan vara nog så betecknande; om så bara inför dess upphovsman. Dock kan kanske även denna typ av konst tolkas performativt; som subversiv protest mot det system som berövat ”konstnären” friheten. En tidigare fånge har diktat: ”Så här ligger ni väl nu/men när jag kommer ut/så är det med er båda/jävlaranamma slut.” (s. 203) En annan form av dold, men knappast tyst, kommunikation utgörs av fångarnas knackningar i väggarna: ”Hela nätterna pågick de enformiga knackningssamtalen enligt fängelsespråket. Ovan, under och på sidorna om min cell.” (s. 242) Isoleringen förmår följaktligen inte till fullo hindra behovet av mänsklig kontakt och dess manifestationer, och en maskulin gemenskap växer så fram som ett slags motspråk till fängelsesystemets krav på underkastelse. Behovet av mänsklig kontakt leder till att en gemenskap växer fram mellan Lars Hård och en av fångvaktarna, som i början av vistelsen klipper Lars Hårds hår (s. 206 f.): ”– Hur länge ska ni vara här då, frågade klipparen ovanför mig och hans röst var som en sorgsen faders. – Ett par år. – Kors, unga pojken.” (s. 206) Relationen kommer att likna den mellan förälder och barn, och fångvaktaren, som förefaller jämföra Lars Hård med sin egen son, tröstar: ”– Nu ska ni försöka ta det här lugnt. Om tre månar får ni ta emot brev och låna böcker, det är värst de tre första månarna. Ni är ung, det kan nog bli bra igen.” (s. 207) Vid ett senare tillfälle bryter han mot reglerna och byter ut Lars Hårds mössa, som är för liten och inte täcker hans öron i 19 den bitande kylan, mot en större mössa; åter med hänvisning till den egna sonen (s. 219 f.): ”– Det var ingenting att tacka för. Vi har en pojke därhemma…han är snart stor och man vet aldrig…det var ju bra att den här mössan räcker till, avbröt han sig barskt och gick ut ur cellen.” (s. 219 f.) Men även fångvaktaren behöver tröst, vilket gör att den asymmetri i deras relation som kontexten påbjuder upphävs. Under en klippning för fångvaktaren sonen på tal (s. 242): – […] Vad skulle jag säga, jo det går bra för pojken min med läsandet. Men man vet aldrig…man ser så mycket elände. – Vad ska han bli, frågade jag fast jag inte intresserade mig för någon annan än mig själv. – Vi får se, han ska väl ta studenten först…så får man se…det är så konstiga tider. – Ja, men han blir nog något här i världen. – Man ser så mycket elände, upprepade konstapeln och blåste håret ur saxen. (s. 242) När Lars Hård en sensommardag har avtjänat sitt straff och släpps fri från fängelset på Långholmen träffar han åter fångvaktaren utanför fängelsets portar. Fångvaktaren, som offrat en av sina fridagar för att ta avsked av Lars Hård, vill se till att han inte råkar i dåligt sällskap men för snart åter sonen på tal, vars framtid han oroar sig för trots goda betyg (269). Lars Hård konstaterar efter avskedet: ”Jag stod och såg efter honom och undrade varför han var sorgsen och barsk när det gick så bra för sonen. Man vet aldrig, sade han alltid och vågade inte tro på sonens framtid. Men hans barska vänlighet hade gjort mig oändligt mera gott än alla gudstjänsterna och prästbesöken sammanlagda.” (s. 270) Ur relationen mellan Lars Hård och fångvaktaren spirar en maskulinitet som bryter mot de som uppstår i de flesta av Lars Hårds relationer till andra män i trilogin. Maskuliniteten som här konstrueras är inte hierarkisk; den präglas inte av jargong, nedsättande kommentarer om kvinnor eller förringande av andra män genom anklagelser om uppfattad femininitet. Relationen är i det avseendet inte manlig utan mänsklig; den präglas av ömsesidig omsorg som förefaller vara sprungen ur ett djupt känt behov av närhet och mänsklig respekt. När fångvaktaren ger Lars Hård en större mössa som skydd mot kylan är det en gest som, visserligen med ett hopplöst stereotypt uttryck, kan karaktäriseras som moderlig, och när fångvaktaren, som så många män före honom i Fridegårds romanserie, talar om den reproduktiva sfären, sker detta utan något som helst beklagande över en eventuell roll som familjeförsörjare. Den maskulinitet som uppstår i relationen mellan de två männen föds sålunda i egen kraft; ett påstående som kanske kan te sig märkligt i ett poststrukturalistiskt 20 resonemang. Vad påståendet vill säga är att denna maskulinitet inte gör sig beroende av nedtryckande av andra grupper, och den är heller inte ett resultat av manligt hierarkibyggande. Även i Lars Hårds relation till skomakare Nordblom, i vars kombinerade cell och skomakarverkstad han placerats, uppstår en gemenskap (s. 250 ff.). Det råder inget tvivel om att ett uppdämt behov av mänsklig kommunikation föreligger: – Du tycker att käften går i ett på mig. Undra inte på det, här har jag suttit och funderat ut en massa saker och ingen haft att dela med mig åt. Jag predikade för en spyfluga en månads tid men nu är hon död. Till ett fluglik kunde inte ens jag ge mig till att tala. (s. 251 f.) De bägge männen diskuterar ingående personliga ämnen som relationsproblem, sexuella begär och de därmed besläktade problem som en långvarig fängelsevistelse kan tänkas orsaka. Skomakaren talar öppenhjärtigt vidare om behovet efter kärlek och närhet, vilket sker utan nedsättande jargong, men även om andra stora frågor (ss. 252–266). Han berättar om sin fru, och om vad han upplever sig ha offrat för sin ömhetslängtan: ”Jag begrep väl att hon inte tyckte om mig men jag offrade stället mitt för att få känna ett par kvinnoarmar om min skrala kropp.” (s. 254) De maskuliniteter som konstrueras i trilogins manliga vänskapspar skiljer sig följaktligen från de som uppstår i större grupper av män. I Lars Hårds relationer med fångvaktaren resp. skomakaren framstår maskuliniteten som mer sårbar och mer jämlik; en maskulinitet inom vilken det är accepterat att såväl tala öppet om sina känslor som att visa sig beroende av kvinnor utan att manligheten ifrågasätts. De hegemoniska maskuliniteter som uppstår inom grupper av män präglas istället av hierarkier som ofta upprätthålls genom nedsättande yttranden om kvinnor och genom att andra mäns manlighet ifrågasätts. Genom att uppfattade karaktärsdrag beskrivs i termer av femininitet, konstrueras och upprätthålls så homosociala hierarkier, men även i förlängningen den manliga överordningen över kvinnan. 2.3. Lars Hård och samhället I avsnittet behandlas de maskuliniteter som uppstår i Lars Hårds förhållande till samhället och några av dess institutioner. Under rubriken Familjen fokuseras denna enhet betraktad som samhällelig institution och bärare av normativa värderingar. Rubriken Kroppen – en fråga om ägande? syftar på Lars Hårds förhållande till sin kropp, hur denna kropp i sin tur förhåller sig maskuliniteten och hur kroppen i trilogin framställs ur ett samhällsperspektiv. Slutligen behandlas under rubriken Urtidsmannen Lars Hårds tankar om äldre tiders samhällen och manliga ideal, något han ofta återkommer till. 21 2.3.1. Familjen Manlighetsforskning förefaller oftare ha ägnat sig åt relationen mellan far och son (och, i förlängningen, relationer mellan män) än åt den mellan mor och son, vilket kan anses betecknande för den manliga hegemonin: att definiera det manliga resp. kvinnliga har traditionellt varit förbehållet män. Enligt Forslid dominerade följaktligen länge studier av manliga homosociala och -erotiska relationer inom manlighetsforskningen.43 Dock kan hävdas att den normativa heterosexualiteten, som ju reproduceras i traditionella familjebildningar, till lika stor del är avhängig barnets (döttrars såväl som söners) förhållande till modern, varför relationen mellan mor och son knappast kan uteslutas från manlighetsforskningen. Därför kan det kanske anses befogat att inte ytterligare mytologisera förhållandet mellan far och son genom att ge det särställning i forskningen, utan att istället behandla familjen som helhet och de maskuliniteter som uppstår i Lars Hårds relation till sin familj. I Lars Hårds föräldrahem råder ett förhållande mellan de manliga och kvinnliga könsrollerna som i allt väsentligt kan karaktäriseras som traditionellt. Det är tydligt att det är hans mor som i hushållet förväntas stå för omsorg och omvårdnad, och att Lars Hård ser detta som något naturligt: – Är du sjuk, frågade mors milda röst inifrån kammarn. – Tandvärk. – Om det är en ihålig tand så ska du stoppa i en vaddtapp med droppar på. Det är svårt med tandvärk på natten. Finge du bara somna från den. […] Medan jag tuggade en sockerbit genomdränkt av nervdroppar, tänkte jag på hur mild en kvinnas röst låter på natten. En mors bekymrat mild, en kärestas smeksamt mild. Och jag tänkte vidare att det är nog gott för oss karlar att ha dem. (s. 40) Lars Hårds far kan istället ägna sig åt sitt livsprojekt, som förefaller vara något slags bildning: Min far ägde en gammal upplaga av ”Världsrymdens under” som han ofta läste i, och alla meningsskiljaktigheter klippte han av med citat ur den. Han framhöll ständigt människans obetydlighet gent emot världsalltet och gladde sig åt att hans husbonde ur geologisk, biologisk och många andra synpunkter inte betydde mera än han. (s. 18) Denna strävan efter bildning (och framhävandet av den) är något som i föräldrahemmet är förbehållet mannen, och som visats ovan ger sig denna maskulinitet även till känna i Lars Hårds relationer till kvinnor; särskilt när de kommer från de övre klasserna. Emellertid leder 43 Forslid, s. 15 f. 22 den bildning som Lars Hårds far gjort till sitt livsprojekt till att han fjärmas från den reproduktiva sfären, vilket kanske kan sägas vara såväl dess konsekvens som dess föresats: en strävan bort från hemmets upplevda instängdhet. I konversationer om vardagsnära men förhållandevis allvarliga frågor, försvinner Lars Hårds far ofta bort i existentiellt grubbel medan modern hela tiden håller samtalet förankrat vid jorden. När Hilma Anderssons anklagande brev börjar hopa sig, är det modern som adresserar problemet och hindrar faderns kvasiakademiska kverulerande: – Du har henne väl inte på det viset, frågade mor oroligt och med en moders infernaliska instinkt. – Nejdå, vi va bara kamrater och jag ger alldeles fan i henne. – Det är det rätta, sade min far […]. De ungar som aldrig blir födda har det bäst. Vad är det för mening i att gå här och jäklas en femti, sexti år. Jorden har funnits i femti miljoner år den. – Det vet väl inte du, svarade mor. – Jo, bättre än du. Urberget visar… – Om det är en skaplig jänta så kunde du väl lika gärna hålla dig till henne […], fortsatte mor sin tankegång. (s. 56) Trilogins kvinnor lever i större utsträckning än männen i nuet – såväl Lars Hårds mor som Marta (se ovan), den unga kvinnan som försörjer sin pojkvän medan han är upptagen med att smida storslagna planer för framtiden (s. 325 f.); planer som ska förverkligas genom ett arv från en moster som han hoppades att ”kräftan skulle få bukt med” (s. 325). Lars Hårds mor står sålunda för hemmets verklighetsförankring, och det existentiella grubblande som Lars Hård så ofta förlorar sig i verkar vara ärvt från fadern. Grubblandet kan anses betecknande för en maskulinitet som präglas av ständig distansering från den reproduktiva sfären; att aldrig låta sig nöjas med familjetillvaron. Att det senare ändå är en realitet skyller fadern på modern: – […] Du ska inte gå och fästa dig vid något kvinnfolk om du vill lyda mitt råd. Det är detsamma som att knyta opp rumpan på sig själv. – Ja, det är nog sant. – Som evangelium. Jag till exempel, inte hade jag behövt gå som statare hela mitt liv om det inte varit för fruntimmers skull. […] – En gång när jag var ung vart jag erbjuden att följa med ett cirkussällskap. Det var tyskar. Jag var så förbaskat stark ser du. Men då var hon, mor din, redan på väg med första ungen och därför kom jag ju ingenstans. (s. 111) Knights redogör i sin framställning för vissa av Lawrences tankar, enligt vilka uppväxten kan ses mot bakgrund av en axel som löper från det feminina till det maskulina. Det maskulina 23 kommer enligt detta synsätt att representera det självständiga, vilket är tydligt i det ovanstående: Lars Hårds far associerar det uppfattade frihetsberövandet av sin person med modern; med det feminina.44 Detta kan även sättas i samband med vissa av Ambjörnssons resultat: litteraturens män fjärmar sig ofta från den reproduktiva sfären till förmån för såväl mer eller mindre omfattande livsprojekt som konkurrens med andra män om makt.45 Till modersrollen hör, som visats ovan, omsorgen om familjen och dess medlemmar, men även ett förminskande av det egna jaget. Detta förminskande står i bjärt kontrast till det uppförstorande av det maskulina jaget som både Lars Hård och hans far ägnar sig åt: ”Hela tiden såg jag framför mig mors ansikte med de sammanpressade läpparna och de stora, oroliga ögonen. Orolig för mig, för far, för katten och hönsen men aldrig för sig själv.” (s. 346) Detta självförminskande upphör inte när hon mot trilogins slut är döende i cancer. När fadern berättar att han skickat efter doktorn, oroar hon sig mindre för den egna hälsan än för ekonomin: ”– Bara det inte blir för dyrt, suckade mor från soffan.” (s. 357) Lars Hård handskas med sorgen över moderns förestående frånfälle på olika sätt. Ett av sätten visar sig i att bli beskyddande, vilket skulle kunna läsas som ett maskulint performativ av liknande slag som när han vill beskydda den tredje herrskapsflickan ”mot något farligt” (s. 76). När tre religiösa äldre kvinnor kommer för att be för hans skräckslagna mor, reagerar han våldsamt och kastar bokstavligt talat ut dem ur stugan (s. 373 ff.). När sockenledningen vill att modern ska flyttas till ålderdomshem, reagerar han på liknande sätt och hotar (s. 378 f.): ”– […] Jag kommer att kasta ut varenda jävel som försöker ta i henne. I nödfall får jag väl ta till den där, och jag sneglade mot köksyxan som stod vid spisen.” (s. 378) Emellertid kanaliserar han sin sorg framförallt genom den varsamma omvårdnad han ägnar modern under hennes sista tid i livet (s. 367): ”Jag försökte sköta henne lika bra som på ett sjukhus, jag tvättade henne morgon och kväll, och kammade hennes långa bruna hår. Jag slog sitsen ur en gammal rund stol och den blev en bra toalett.” (s. 377) Dock kan hävdas att omvårdnaden i sig egentligen inte är något fritt val, utan en nödvändighet – när familjens enda kvinna är oförmögen att ta hand om hemmet, måste någon annan ta över vården av svagare familjemedlemmar. Detta placerar knappast Lars Hård i någon unik position; precis som det stora flertalet kvinnor får han uppleva hur det är att vara den ”omvårdande” på grund av uppfattat tvångsmässiga förhållanden – det ”måste” vara så. Men denna tvingande kontext inverkar inte negativt på Lars Hård, tvärtom; det är helt utan att klaga som han i någon mening tar över moderns roll i hemmet. Tvånget har befriat honom från ett annat 44 45 Knights, s. 94 f. Ronny Ambjörnsson, s. 111 f., 137 f., 160 f. 24 tvångsmässigt förhållande – det som består i behovet att iscensätta den sökande och grubblande maskulinitet som har skapat distans mellan honom och den reproduktiva sfären och därtill orsakat honom så mycket ångest. Han erfar befrielsen från maskulinitetens krav att uppgå i någonting större, och förefaller för första gången i trilogin finna sig till rätta: ”Nu var det inte fråga om att jag skulle i väg igen, mor kunde inte vara ensam när far var i arbetet. Det blommade i mig när jag kände att jag verkligen fått en plats, att jag behövdes.” (s. 354) Det står i det ovanstående klart att Lars Hård har genomgått en inre utveckling; en utveckling som i någon mening lett till att han befriats från sina existentiella tvivel. Åter är en jämförelse med Knights framställning befogad. I likhet med Lawrences gestalter har Lars Hård tidigare motsatt sig en inordning i den reproduktiva sfärens strukturer,46 men han utmärker sig nu från Lawrences gestalter: när hans motstånd väl ger vika, finner han sig paradoxalt nog befriad av den reproduktiva sfärens begränsning. Lars Hård befriar sig i så måtto, men inte som sin far från det uppfattat feminina. Snarare är det genom att befria sig från en uppfattad maskulinitet som Lars Hård når in i det organiska och jordiska sammanhang han uppenbarligen har längtat till; en föresats som Faustus, enligt Ambjörnssons läsning av Faustusmotivet, misslyckas med och som istället leder till att han döms till ensamhet.47 2.3.2. Kroppen – en fråga om ägande? Lars Hård återkommer ofta i det grubblande som genomsyrar romanen till kroppen; såväl den egna som en mer allmängiltig kropp i binär opposition till anden. Många av dessa tankar kan kanske anses typiska för det traditionella sättet att betrakta förhållandet mellan kropp och själ: kroppen symboliserar för Lars Hård det låga; det världsliga, motbjudande och skamliga, medan anden står för det himmelska och obefläckade: För övrigt kände jag tydlig skillnad mellan ande och kropp, och Schopenhauer hade ingen lärjunge i mig. Han skulle inte försöka inbilla mig att så höga, rena förnimmelser som jag kände hade sin rot och sitt ursprung i denna tjocka skalle full av hår från aptiden, detta skrov fullt av diverse, obehagligt råk eller dessa långa, gleshåriga ben som saxade hela den övriga härligheten fram över de vårsvarta åkrarna. Nej, anden var skild från detta och gjorde det enbart heder genom att där till en tid taga säng och säte. (s. 14) Det är först när han inleder relationen med den tredje herrskapsflickan som han gör upptäckten att kvinnor existerar i andra bemärkelser än kroppar; en upptäckt som förefaller rubba hans världsbild. Enligt Knights var detta i någon mening typiskt för det traditionella 46 47 Knights, s. 94 f. Ronny Ambjörnsson, s. 161. 25 sättet att betrakta det själsliga och förnuftiga: som uteslutande manliga attribut.48 Lars Hård reflekterar: Jag undrade vad det var hos den lilla varelsen som var så eftersträvansvärt om det inte var kroppen. Kropp och kvinna hade hittills varit samma sak för mig. De båda andra flickorna hade jag velat imponera på för att få dem att förlora balansen i en lada eller en buske men den här som frivilligt kröp till mig i höet kunde jag inte röra på annat sätt än en fader smeker sitt barn. (s. 83) Att Lars Hård gör skillnad mellan kropp och själ framgår ovan, men han förefaller ambivalent inför frågan om det är kroppen eller själen som är den överordnade i dikotomin. Den polemik mellan kropp och själ som uppstår i Lars Hårds inre urartar vid några tillfällen i öppen konflikt på ett inte alltid konsekvent sätt. Vid ett tillfälle uppstår ”en strid mellan djurhannen i mig och kulturskinnet utanpå mig” (s. 133); en formulering som tyder på en uppfattning om kroppen som performativ inom en tvingande kontext – det är den kultiverade själen som projiceras på kroppens yta och därmed utgör kroppens yttre gräns; inte tvärtom. Den motsatta upplevelsen, kroppen som ett fängelse för själen, manifesteras också; kanske tydligast i en av hans syner under det att han förefaller stå längre utanför samhället än någonsin (s. 342 f.): ”En gång var jag utan kropp och sprang i kapp med molnskuggorna över fälten en stormsolig dag. Min lycka och lättnad var omätlig.” (s. 343) Enligt Knights var detta ifrågasättande av det hierarkiska förhållandet mellan kropp och själ betecknande för den typ av modernism som företräddes av bland andra D.H. Lawrence, men det var även en riskabel väg för mannen: när själens överordning ifrågasätts, ifrågasätts även mannens överordning. Detta eftersom det själsliga och rationella ansetts betecknande för det maskulina;49 något som skulle kunna utgöra ytterligare en destabiliserande faktor för de maskuliniteter Lars Hård söker iscensätta. Lars Hård förefaller ofta i trilogin se sig som en främling i det samhälle han söker sin plats i, men den egna kroppen förefaller även vara främmande för honom. Overksamheten och motviljan mot kroppsarbete blir extra skambelagt på grund av den stora kroppen; han erbjuds arbete av godsägaren, som menar att ”det var skam att ingenting göra, stor och lång som jag var” (s. 66). Skammen antyder ett samhälle vars invånare inte äger sina kroppar; att dessa kroppar i någon mening står till samhällets förfogande. Vidare skyller han svårigheten att finna sig till rätta i samhället och de tillkortakommanden han upplever sig lida av på sin stora kropp; ibland med hänvisning till maskulinitetens relation till femininiteten: ”Vi leva för 48 49 Knights, s. 97. Ibid. 26 närvarande i de förkrympta påhopparnas tidevarv. Det kraftiga, sävliga hinner inte med, det kommer fram först när borden är tomma och kvinnorna befruktade, och det är därför dömt att dö ut.” (s. 20) Den pseudodarwinistiska reflektionen skulle kunna vara en politisk kommentar till världsläget under 1930-talet, men det är likväl tydligt att han kopplar den stora kroppens oformlighet till vissa inre karaktärsdrag. Den symboliserar det långsamt filosoferande, medan småvuxna personer tillskrivs andra egenskaper. Senare i fängelset reflekterar han, strax innan han ertappas med kontraband (s. 225): ”Nu skulle en småväxt, kvicktänkt karl kanske hunnit kasta läderbitarna i säcken eller ut genom gluggen, men jag har alltid varit sen när det gällt att klara mig själv.” (s. 225) Detta skulle även kunna läsas som ett begråtande av att en ny hegemonisk maskulinitet kanske kan sägas ha varit under konstruktion; en maskulinitet som bättre motsvarade kraven i det alltmer dynamiska och urbaniserade samhälle som under mellankrigstiden snabbt växte fram. Det är möjligt att den hegemoniska maskulinitet som istället kan sägas ha spirat varken efterfrågade storväxthet eller grubblande eftertänksamhet, vilket skulle kunna vara en av förklaringarna till Lars Hårds alienation. Men trots avsmaken för den egna kroppen och de å andra sidan höga tankarna om det egna intellektet förefaller det främst vara kroppens frihet Lars Hård oroar sig för under sina vistelser i (eller flykt från) straffsystemets institutioner. När han flytt från anstalten tänker han strax innan han infångas över sin situation i en Danteliknande reflektion: I en främmande skog klev jag omkring och ingenstans kunde jag gå in, inte låta någon se mig. Min kropp, behängd med anstaltens grå lump, var allt jag ägde, och nu var man på jakt efter den för att stänga in den. Den fick inte irra i skogen utan skulle letas upp och plågas. (s. 170) Den fängelsevistelse på Långholmen som följer på infångandet inleds med ett bad, och även nu kan badandet, i likhet med faderns bad i ån med sotar Sundvall (se ovan), ges symbolisk betydelse. Badet kan nu dock sägas vara motsatsen till emancipatoriskt, och fungerar snarare som ett slags rite de passage under vilken fången lär sig underkasta sig straffsystemet (s. 201 f.). Badandet är i sin mest omedelbara betydelse visserligen ett kroppsligt bestyr, men den ritual som nu utspelas är på intet sätt ett utslag av kroppsligt tvång. Den institutionella makt som utövas syftar till att kontrollera fångens själ och vilja; inget kroppsligt våld utövas trots hotet om detsamma. Däremot förekommer verbalt våld som riktas mot själen snarare än mot kroppen: ”– Gosse lilla, om du inte håller käften och lyder – lyder ögonblickligen, så ska du få ett lite extra helvete här. Av med kläderna.” (s. 201) Även den följande hårklippningen, vars orsaker säkert även är praktiska, skulle kunna läsas som syftande till att utöva själslig kontroll 27 när Lars Hård berövas sina yttre kännetecken: han är efter klippningen inte Lars Hård, utan en kropp bland andra kroppar som i någon mening berövats sina själar (s. 206 f.). Detta kan paradoxalt nog jämföras med sättet på vilket han själv, som visats ovan, är van vid att betrakta kvinnan: som kropp snarare än som människa.50 I det avseendet kan den själsliga kontroll som straffsystemet utövar ske genom just maskuliniteten – eller snarare berövandet av densamma. 2.3.3. Urtidsmannen Den svenska mellankrigstiden var i många avseenden en brytningstid mellan det mognande industrisamhällets urbanisering och äldre tiders agrara strukturer. Lars Hård rör sig som vi sett i bägge världar; i såväl den moderna storstadens fabriker och fängelser som i föräldrarnas statarkoja och det omgivande landet. Juxtapositionen av stad och land gör att det moderna samhällets krav på så sätt blir tydliga för honom när han, statarsonen från landet, försöker iscensätta en maskulinitet som är gångbar i båda miljöerna. Ofta går, som kommer visas nedan, Lars Hårds tankar till forna tiders samhällen, vars invånare han ofta förefaller identifiera sig med. Detta skulle kunna läsas som en längtan efter det enkla och ursprungliga; en tänkbar reaktion på de påfrestningar som skulle kunna sägas uppstå som resultat av det moderna samhällets krav på människor som ännu inte lämnat det äldre samhället, och, i förlängningen, den eventuellt nya maskulinitet som diskuteras ovan. När Lars Hård inleder en relation med den första av herrskapsflickorna, tar han med henne till en grotta: ”Det var något mystiskt med den grottan. När jag första gången kom till skogen den låg i var jag sju år men jag gick rakt på grottan som om jag vetat av den. Även nu slog det mig att jag förr någon gång, för tusentals år sedan, varit här.” (s. 24) Han iscensätter, som nämnts ovan, ett rollspel med flickan: ”– Vi gör upp eld i grottan och leker att det är tvåtusen år tillbaka i tiden, föreslog jag.” (s. 24) Rollspelets omedelbara syfte är av allt att döma inte arkeologiskt, men episoden är ändå representativ för ett motiv som ofta återkommer i trilogin (och, för den delen, i stora delar av Fridegårds författarskap 51): urtidsmannen; ett performativ som även ger sig till känna i relationen till den andra herrskapsflickan (s. 116). Lars Hårds alienation i samhället är en av förklaringarna till forntidsvurmen: ”Hennes [den första herrskapsflickans] far var bankdirektör, min far var statkarl men i grottan möttes en man och en kvinna på samma sätt som för tusen år sedan innan naturens komediant och narr, den gleshåriga apan, uppfunnit samhället med titlar, uniformer och tusen andra utvärtes bevis på invärtes tomhet.” (s. 27 f.) Men den ursprungliga klasslöshet som Lars Hård föreställer sig 50 De tre herrskapsflickorna nämns aldrig vid namn, utan omtalas av Lars Hård endast som kroppsliga varelser: oftast benämns de den slanka, den brunögda och den lilla (s. 7, 17, 56 f.). 51 Schön, 1973, ss. 11–16. 28 sträcker sig inte så långt som till jämlikhet även mellan könen. I urtidsfantasierna är kvinnan ett ting – hon kan ägas, och därmed även stjälas (s. 26). Dessa tankar verkar delas av Lars Hårds far, som dock lyfter fram likheterna mellan nutid och forntid snarare än skillnaderna när han vid ett tillfälle försöker trösta sin bedrövade son: ”– Tror du inte att cromagnonmänniskan hade sina fruntimmersbekymmer också, frågade han. Stenålderns karlar slogs med sina handkilar om kvinnorna och grottorna och nu, i modern tid, lipar du illa för att du inte får ligga i fred med den kvinna du vill.” (s. 85 f.) Andra förklaringar till urtidsmotivet kan emellertid även stå att finna i mötet mellan Lars Hård och det moderna samhälle som växer fram. Lars Hård förefaller betrakta moderniteten med den jagades ögon, och ofta är det maskuliniteten han uppfattar som hotad av modern teknik och nya idéer: Då var människan enkel och stark, nu är hon irrande och skicklig. Teknik kallar hon det och har infört det i sitt livs alla dagliga funktioner. Nattliga med. Den moderne mannen lägger ifrån sig cigaretten och ligger hos sin kvinna, nyrakad, blek och smalbent och tänker troligen på en affär medan han med sin teknik undviker befruktning. (s. 69) Schoene-Harwood diskuterar i sin framställning en läsning av Mary Wollstonecraft Shelleys Frankenstein och hur det monster som titelgestalten skapar skulle kunna vara ett resultat av den senares reaktion mot det uppfattat labila; det som inte passar in i hans idealbild av den ordnade tillvaron. Hans styvnackade försök att renodla ett maskulint jag har lett till såväl utanförskap som paranoia;52 något som till stor del även är sant för Lars Hård. Som visats ovan har han sökt efter en stabil maskulinitet, men misslyckats på grund av att det han söker är instabilt och ständigt undflyr honom. Urtidsmannen, som för tankarna till Robert Blys Järn-Hans. En bok om män (vars ståndpunkt jag dock inte delar, skall sägas) blir i det avseendet Lars Hårds monster; en föreställning om det renodlat maskulina som kan frammanas när frustrationen och paranoian i det moderna samhället blir för tung att bära.53 Konflikten mellan det moderna samhället och Lars Hårds inre forntidsmänniska tar sig konkret uttryck när han strax innan flykten från arbetsanstalten slår ner en vakt med en stenskärva. Stenen, som han hittar strax innan incidenten, ”liknade ett yxämne från stenåldern” (s. 163), och han har snart konstruerat en värld omkring den: ”Jag såg för mig en tät, susande granskog, en grotta och utanför den en grovvuxen karl med stripigt skägg och 52 Schoene-Harwood, s. 12. Robert Bly, Järn-Hans. En bok om män (eng. Iron John. A book about men, 1990), 2:a uppl. (Västerås 1995), s. 18 f. 53 29 klädd i djurhudar. Han satt med den här skärvan i näven och tänkte att det skulle bli en bra yxa av den.” (s. 164) Efter frisläppandet från fängelset på Långholmen finner han sig ensam på landsbygden, dit han begivit sig för att frambära en hälsning till skomakare Nordbloms Lena. Företaget misslyckas, då det visar sig att en medfånge redan hunnit dit i samma ärende; ett ärende som, noga räknat, även i Lars Hårds uppsåt sträcker sig längre än till en hälsning (s. 274 ff.). Besviken tar Lars Hård sin tillflykt till en bergknalle, där han fylld av ångest slår sig ner (s. 277 f.). Ensamheten i den vemodigt vackra sommarnatten blir honom övermäktig, och på berget tillfredsställer han sig själv under en akt som i sin ursinniga klimax fungerar som en rungande protest mot samhället som idé (s. 278 f.). Urtidsmannen i honom blottas när han stående på bergets topp […] kastade av sig generationers vanor och sade naken och skrattande: – Kom hit nuckor av alla kön, fracksjälar, snöpingar med höjda pekfingrar, och se en av er, jo, just en av er, som vågar visa avigsidan, synda öppet på ett berg, efter tusen års grundförfalskning. Vet ni händelsevis något om den grunda avgrunden människan? Den vanliga flugans öga har sex tusen fasetter och en kubikcentimeter sperma innehåller cirka en miljon livsmöjligheter. Bästa professorn, skriv, innan ni äter middag, ut ett intyg om önskvärdheten av att, då, enligt ert förmenande, personen i fråga, såsom den där visar tydliga asociala tendenser, interneras såsom vådlig för samhället. Ert namn här. (s. 279) Lars Hårds iscensättande av urtidsmannens maskulinitet är, vilket visats ovan, såväl performativt som subversivt; det är en del av hans motstånd mot att inordna sig i det moderna samhällets strukturer. Kanske är det även ett utslag av könsrevanschism i en tid när maskuliniteten skulle kunna ha uppfattats hotad av att kvinnor i allt större utsträckning tog större utrymme i anspråk utanför den reproduktiva sfären. 30 3. Slutord 3.1. Manlighetsforskningens existensberättigande Min förhoppning är att denna uppsats kan utgöra ett blygsamt bidrag till den manlighetsforskning som ännu enligt Forslid befinner sig i sin linda inom den svenska litteraturvetenskapen.54 Men vari ligger då manlighetsforskningens existensberättigande; varför är den viktig? Såväl Forslid som Ambjörnsson pekar på det manliga tolkningsföreträdet när det mänskliga definieras: mannen, närmare bestämt den västerländske mannen, har kommit att bli representant för mänskligheten; en representant som i någon mening är könsneutral. Att vara man är alltså enligt denna tradition att vara människa, medan kvinnan snarare har utgjort en avvikelse från den mänskliga normen: kvinnan är alltså inte bara människa, utan en kvinnlig människa. Följaktligen har den feministiska forskningen syftat till att ”avköna” kvinnan; att lyfta fram människan snarare än kvinnan. I samma syfte; att bryta mot bilden av mannen som normerande för det mänskliga, har manlighetsforskningen velat ”köna” mannen, vilket kan innebära att man beskriver maskuliniteter, hur dessa uppstår och varierar.55 3.2. Maskuliniteter att uppgå i och att befria sig från Undersökningen har inte syftat till att visa att maskulinitet är ett labilt begrepp (detta har snarare varit en av undersökningens utgångspunkter) men hur; att beskriva de maskuliniteter som konstrueras i Fridegårds ursprungliga trilogi om Lars Hård samt hur dessa maskuliniteter varierar, uppstår och upprätthålls. Med dessa slutord, som endast delvis kommer ägnas åt att sammanfatta resultaten (en fullständig sammanfattning återfinns i början av uppsatsen) vill jag diskutera de resultat som enligt min mening varit undersökningens mest framträdande, samt sätta in dessa resultat i ett större perspektiv. En stor del av trilogin skildrar Lars Hårds tillvaro inom straffsystemet – vistelsen på anstalten, rättegången, tiden han tillbringar i fängelset på Långholmen. Straffsystemets försök att på olika sätt utöva kontroll över de intagnas själar märks tydligt, och det fysiska våld som utövas är långt mindre påtagligt än det själsliga våldet: hårklippningen, isoleringen och förbudet mot kommunikation. Detta är signifikant för sättet på vilket det moderna samhället enligt Foucault utövar makt över sina medborgare: genom att kontrollera deras själar snarare 54 55 Forslid, s. 19 f. Ibid., s. 14; Ronny Ambjörnsson, s. 7. 31 än deras kroppar. Själen utövar så, i samma stund som den kontrolleras av samhället, kontroll över kroppen. I enighet med Butlers teorier har denna uppsats undersökning i någon mening visat hur samhällets normer även utanför de fysiska fängelserna utgör en tvingande kontext inom vilken människors själar kontrolleras; något som stundtals sker på ett mindre subtilt sätt än vad som är fallet i fängelset på Långholmen. Denna tvingande kontext orsakar frustration för Lars Hård, när han inte till fullo upplever sig nå upp till de illusioner av maskulinitet som han genom olika performativ söker iscensätta. Beskrivningar av den kvinnliga könsrollen som ett fängelse är ofta återkommande, men min undersökning har visat att även manliga könsroller på liknande (om än inte samma) sätt fungerar begränsande på ett för individen nedbrytande sätt. Den hegemoniska maskulinitet som existerar i samhället är den maskulinitet som syftar till att upprätthålla mannens överordning över kvinnan; något som undersökningen har visat sker till ett för Lars Hård ibland mycket högt pris. När Lars Hård i trilogins slut återvänder till föräldrahemmet ser han sig tvungen att ta över ansvaret för vården av sin mor; något som tycks ha en förlösande effekt på honom: för första gången säger han sig känna sig behövd när han sköter det arbete som tidigare utfördes av modern, och han förefaller inte beröras negativt av den uppfattade femininitet som tidigare i trilogin associerats med hemmet av de män som Lars Hård interagerar med. Följaktligen har han i någon mening slagit sig fri från den hegemoniska maskulinitet som tidigare skulle inneburit distansering från den reproduktiva sfären, och får därtill erfara den tillfredsställelse och gemenskap som detta närmande till hemmet medför. Maskulinitet framstår i Fridegårds trilogi i det avseendet som något man såväl kan sträva efter att uppgå i, men även, som i fallet Lars Hård, som något att befria sig från. 32 4. Litteraturförteckning Ambjörnsson, Fanny, Vad är queer? (Stockholm 2006) Ambjörnsson, Ronny, Mansmyter. James Bond, Don Juan, Tarzan och andra grabbar (Stockholm 1999) Bly, Robert, Järn-Hans. En bok om män, 2:a uppl. (Västerås 1995) Butler, Judith, Bodies that matter. On the discursive limits of “sex” (New York 1993) Butler, Judith, Gender Trouble. Feminism and the subversion of identity, 3:e uppl. (New York 2006) Butler, Judith, “Melancholy gender/refused identification”, Constructing masculinity, red. Maurice Berger m.fl. (New York 1995), ss. 21–36. Connell, Raewyn W., Maskuliniteter, övers. Åsa Lindén (Göteborg 1995) Forslid, Torbjörn, Varför män? Om manlighet i litteraturen (Stockholm 2006) Foucault, Michel, Övervakning och straff. Fängelsets födelse, 4:e rev. uppl. (Lund 2003) Fridegård, Jan, En natt i juli (Stockholm 1933) Fridegård, Jan, Lars Hård (Stockholm 1942) Fridegård, Jan, Offer (Stockholm 1937) Knights, Ben, Writing masculinities. Male narratives in twentieth-century fiction (Basingstoke 1999) Koch, Tim, ’Inte mer än en flugskit’. En undersökning av klassmarkörer i Jan Fridegårds Jag Lars Hård (kandidatupps. Stockholm 2011) Lo-Johansson, Ivar, Bara en mor (Stockholm 1939) Lundkvist, Artur och Lars Forssell, Jan Fridegård (Stockholm 1949) Martinson, Moa, Kvinnor och äppelträd (Stockholm 1933) Peurell, Erik, En författares väg. Jan Fridegård i det litterära fältet (diss. Uppsala/Hedemora 1998) Schoene-Harwood, Berthold, Writing men. Literary masculinities from Frankenstein to the new man (Edinburgh 2000) Schön, Ebbe, Jan Fridegård och forntiden. En studie i diktverk och källor (diss. Uppsala 1973) Schön, Ebbe, Jan Fridegård. Proletärdiktaren och folkkulturen (Stockholm 1978) Strychacz, Thomas, Hemingway’s theaters of masculinity (Baton Rouge 2003) Wahlberg, Björn, Lars Hård blir mjuk. En studie i Jan Fridegårds litterära ’alter’ego’ (kandidatupps. Stockholm 1992) 33