Västra Järvafältets grod- och kräldjursfauna Niklas Dahlin Institutionen för naturgeografi
by user
Comments
Transcript
Västra Järvafältets grod- och kräldjursfauna Niklas Dahlin Institutionen för naturgeografi
Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi Västra Järvafältets grod- och kräldjursfauna Niklas Dahlin Examensarbete avancerad nivå Biogeovetenskap, 30 hp BA 11 2011 Förord Denna uppsats utgör Niklas Dahlins examensarbete i Biogeovetenskap på avancerad nivå vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet. Examensarbetet omfattar 30 högskolepoäng (ca 20 veckors heltidsstudier). Handledare har varit Lars-Gunnar Bråvander, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet. Examinator för examensarbetet har varit Helle Skånes Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet. Författaren är ensam ansvarig för uppsatsens innehåll. Stockholm, den 7 juni 2011 Clas Hättestrand Studierektor SAMMANFATTNING Syftet med studien var att öka kunskapen om grod- och kräldjursfaunans utbredning och förekomst inom västra Järvafältets naturreservat och Barkarbyfältets norra delar, samt att undersöka om det föreligger en hotbild mot grod- och kräldjursfaunan i och med utbyggnaden av Barkarbystaden. En grod- och kräldjursinventering gjordes under våren och sommaren 2010 med en kompletterande inventering under våren 2011. Tidigare fynd gjorda under 2003-2009 har också tagits med i denna uppsats med avsikten att försöka ge en så riktig bild av grod- och kräldjursfaunans förekomst som möjligt. Under perioden 2003-2011 hittades samtliga grod- och kräldjur som förväntades finnas, dock med undantag för den relikta och sällsynta arten, hasselsnoken (Coronella austriaca). Inom undersökningsområdet finns goda och varierande livsmiljöer för såväl reptiler som för amfibier. Dock bör det finnas förutsättningar för att skapa bättre miljöer för groddjur genom att anlägga småvatten samt att stärka förbindelser mellan lokala populationer inom och utanför undersökningsområdet. Barkarbystaden och dess pågående utbyggnad kan komma att påverka reptilernas habitat kring Barkarbystadens norra delar och södra Säbysjön. Dock kan Barkarbystaden med sina gröna förbindelser och anlagda parkmiljöer generellt ha en positiv inverkan på grod- och kräldjursfaunan om utförandet sker med hänsyn och med viss anpassning till denna organismgrupp. ABSTRACT The purpose of this study was to increase knowledge of the distribution and abundance of the amphibians and reptiles in the western nature reserve of Järvafältet and Barkarby field's northern parts, and to investigate if the expansion of the Barkarby town poses a threat to the amphibians and reptiles. An amphibian and reptile inventory was made in the spring and summer of 2010 with an additional inventory in the spring of 2011. Earlier findings made during 2003-2009 have also been included in this study with the intention to try to provide a picture of the amphibian and reptile fauna as accurate as possible. During the period 2003-2011 all amphibians and reptiles were found that were expected to be found, with the exception of the the relict and rare species, the smooth snake (Coronella austriaca). Within the study area there are suitable and diverse habitats for reptiles as well as for amphibians. However, there should be opportunities to create better environments for the amphibians by constructing ponds, and to strengthen relations between local populations within and outside the study area. Barkarby town and its ongoing expansion may affect the reptile habitats around Barkarby city's northern parts and southern parts of Lake Säby. However, Barkarby town with its green connections and landscaped park areas generally have a positive impact on the amphibian and reptile fauna if consideration and adaptation is given to this group of organisms. 1 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING .................................................................................................................................................. 4 2. SYFTE .......................................................................................................................................................... 5 2.1. FRÅGESTÄLLNING ....................................................................................................................................... 5 3. STUDIEOMRÅDE OCH AVGRÄNSNINGAR ................................................................................................. 5 3. 1. AVGRÄNSNINGAR....................................................................................................................................... 5 3. 2. JÄRFÄLLA KOMMUN .................................................................................................................................... 7 3. 3. VÄSTRA JÄRVAFÄLTETS NATURRESERVAT .......................................................................................................... 7 3. 4. BARKARBYSTADEN...................................................................................................................................... 8 4. BAKGRUND ............................................................................................................................................... 10 4. 1. HOTBILDEN MOT GROD- OCH KRÄLDJURSFAUNAN............................................................................................. 10 4. 2. HABITATFRAGMENTERING OCH METAPOPULATIONER ........................................................................................ 12 4. 3. FÖRDOMAR OCH RÄDSLA ........................................................................................................................... 12 5. ARTBESKRIVNINGAR ............................................................................................................................... 13 5.1. GROD- OCH STJÄRTGRODDJUR ..................................................................................................................... 14 5.2. KRÄLDJUR ............................................................................................................................................... 20 6. METODER OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT .................................................................................................. 26 6. 1. FLYGBILDSTOLKNING ................................................................................................................................. 27 6. 2. HERPETOLOGISKA INVENTERINGSMETODER ..................................................................................................... 28 6. 3. INVENTERINGAR ...................................................................................................................................... 29 7. RESULTAT................................................................................................................................................. 31 7. 1. HERPETOFAUNANS GENERELLA FÖREKOMST OCH UTBREDNING ............................................................................ 31 7. 2. VIKTIGA LOKALER OCH LEVNADSMILJÖER ........................................................................................................ 33 7. 3. BARKARBYSTADENS INVERKAN PÅ HERPETOFAUNAN OCH DESS HABITAT. ................................................................ 50 7. 4. FÖRSLAG PÅ FÖRBÄTTRANDE ÅTGÄRDER ........................................................................................................ 51 8. DISKUSSION.............................................................................................................................................. 54 9. SLUTSATSER ............................................................................................................................................ 58 10. TACKORD ................................................................................................................................................ 59 11. REFERENSER.......................................................................................................................................... 59 BILAGA 1 ....................................................................................................................................................... 63 INVENTERINGSPROTOKOLL 2010 ........................................................................................................................ 63 INVENTERINGSPROTOKOLL 2011 ........................................................................................................................ 64 TIDIGARE OBSERVATIONER 2003-2009 ............................................................................................................... 65 ARTPORTALEN, OBSERVATIONER ......................................................................................................................... 66 BILAGA 2 ....................................................................................................................................................... 67 INVENTERINGSPROTOKOLL, FÄLT: ........................................................................................................................ 67 BILAGA 3 ....................................................................................................................................................... 68 ANSLAG: ....................................................................................................................................................... 68 2 3 1. INLEDNING Grod- och kräldjuren är globalt sett två mycket utsatta organismgrupper där en betydande andel av arterna riskerar att dö ut i och med att dess habitat kraftigt exploateras. Habitatförlust är den främsta orsaken till tillbakagången men även infektionssjukdomar, miljöföroreningar, invasiva arter och klimatförändringar är andra viktiga faktorer som påverkar herpetofaunan1 negativt (International Union for Conservation of Nature, 2010, 1). I Sverige har grod- och kräldjursfaunan drabbats hårt av de lanskapsförändringar som skett under 1900-talet. I och med lantbrukets övergång från småskalighet till storskalighet, minskade viktiga småbiotoper som är essentiella för grod- och kräldjurens överlevnad och reproduktion. Naturliga processer som landhöjning och igenväxning har även påverkat denna grupp av djur. Hotet mot herpetofaunan utmärks idag i synnerhet av igenväxning och föroreningar av vattenområden men även av skogsdikningar och granplantering på tidigare öppna marker. Den ökade trafiken är också ett påtagligt hot (Cedhagen och Nilson, 1991). Senast 2010 skulle förlusten av biologisk mångfald vara bromsad enligt miljömålet "Ett rikt växt- och djurliv". Enligt 2010 års planeringsunderlag i delmålet "God bebyggd miljö", skall den fysiska planeringen grundas på strategier för hur tätortsnära grön- och vattenområden ska bevaras, vårdas och utvecklas (Miljömål, 2010). Enligt artdatabankens lista över hotade arter är 8 av 19 grod- och kräldjur (Artdatabanken, 2010, 2) rödlistade i Sverige, dock av varierande hotgrad (Tabell 1). Kunskapen om herpetofaunan och dess utbredning i Sverige är idag bristfällig med många kunskapsluckor, i synnerhet i tätortsnära områden. Där är det viktigt att öka den kunskapen i arbetet med att minska förlusten av känsliga habitat och därmed stärka arternas fortlevnad. Att identifiera arters närvaro och dess habitat samt att upptäcka eventuella hot är således centralt. 1 Läran om, eller studiet av grod- och kräldjur, sammanfattas under benämningen herpetologi. En herptil är således en reptil eller ett groddjur. I denna uppsats benämns den samlade konfigurationen av arter inom studieområdet för herpetofauna, synonymt med grod- och kräldjursfauna. 4 2. SYFTE Det primära syftet med denna studie är att beskriva grod- och kräldjursfaunan och dess förekomst och utbredning inom västra Järvafältets naturreservat och norra Barkarbyfältet, samt att utreda om en hotbild existerar i och med den pågående utbyggnaden av Barkarbystaden. Studien syftar delvis till att ge aktuell information om grod- och kräldjursfaunans närvaro, då tidigare dokumenterat material såsom skötselplanen för västra Järvafältet, Järfälla kommuns översiktsplan och tidigare naturinventeringar saknar detaljerade uppgifter om grod- och kräldjursfaunan i området. Avsikten med studien är även att förbättra kunskapen om grod- och kräldjursfaunan och därmed den biologiska mångfalden i Järfälla kommun. Vidare kan studiens resultat ligga till grund för ett aktuellt underlag i kommunens framtida naturvårdsarbete. Studien kan även användas i undervisningssyfte för naturintresserade kommuninvånare. 2.1. Frågeställning Denna studie har för avsikt att besvara de frågor som rör utbredningen av grod- och kräldjursfaunan och dess levnadsmiljöer inom västra Järvafältets naturreservat, samt huruvida Barkarbystadens expansion kan komma att påverka dessa organismgrupper. Frågor som önskas besvaras är: Hur ser grod- och kräldjursfaunans förekomster ut inom västra Järvafältets naturreservat och i de norra delarna av Barkarbyfältet? Vilka arter finns och i vilken utsträckning förekommer de? Hur ser dessa arters habitat ut? Existerar goda och hållbara levnadsmiljöer? Finns det en hotbild mot herpetofaunan i och med utbyggnaden av Barkarbystaden och om det är fallet, hur ser den ut? Finns det idag några hot mot herpetofaunan inom västra Järvafältets naturreservat? Vilka förbättrande åtgärder kan göras för att gynna herpetofaunan inom undersökningsområdet? 3. STUDIEOMRÅDE OCH AVGRÄNSNINGAR 3. 1. Avgränsningar De områden som undersöktes innefattade för denna studie västra Järvafältets naturreservat, samt till naturreservatet angränsande delar av Barkarbyfältet (Figur 1). Undersökningsområdet innefattar även lokaler som angränsar till den västra sidan av reservatet och ligger inom kommungränsen för Sollentuna kommun. Detta för att lokalerna antas ha en viktig funktion vid spridning av individer till det västra reservatsområdet. För att begränsa studiens storlek koncentrerades den största delen av fältarbetet främst till öppna marker, träd- och buskbärande öppna marker, olika typer av våtmarker, lövdominerad skog samt brynzoner i anslutning till olika skogstyper. Dessa naturtyper har således främst legat till grund för inventeringsresultaten. Tät barrdominerad skog och magra hällmarker är ej vanliga uppehållsplatser för de flesta av de studerade arterna och har därför uteslutits i stor utsträckning i detta arbete. 5 Figur 1. Studieområdet västra Järvafältet samt delar av norra Barkarbyfältet och Sollentuna kommun har markerats med grön linje. Gränsen mot öster följer approximativt kommungränsen mellan Järfälla och Sollentuna kommun. Ortsnamn efter Järfälla kommuns baskarta (Järfälla kommun, 2010, 6) och lantmäteriets karta på eniro.se (2010). 6 3. 2. Järfälla kommun Två mil nordväst om Stockholm ligger Järfälla kommun (Figur 2). Järfälla gränsar till kommunerna Upplands-Bro, Upplands Väsby, Stockholm och Sollentuna kommun. Kommunen består av fyra kommundelar där Barkarby-Skälby, Jakobsberg, Viksjö och Kallhäll-Stäket ingår. Järfälla har varit bebott sedan yngre stenåldern och idag lever cirka 66 000 invånare i kommunen (Järfälla kommun, 2011, 4). Järfälla kännetecknas av det karaktäristiska naturlandskap som mälardalen utgör med sin sprickdalskaraktär med skogsklädda höjder skiftande till uppodlade dalgångar. Stora delar av kommunens naturområden är skyddade i tre naturreservat; Västra Järvafältet, Görväln och Molnsättra naturreservat. Dessa förvaltas av Järfälla kommun som även är markägare (Järfälla kommun, 2011, 5). N Figur 2: Översiktskarta över Stockholmsområdet och Järfälla kommun. Järfälla kommun har markerats med grön linje. 3. 3. Västra Järvafältets naturreservat Öster om Jakobsberg, ligger västra Järvafältets naturreservat vilket är ett stort och varierat naturområde med ängar, åkrar, barrskogar, lövskogar, våtmarker och sjöar. Naturreservatet bildades 1987 och utgör en total areal på cirka 700 ha. Marken ägs av Järfälla kommun som även sköter förvaltningen av reservatet. Järvafältet ingår i Järvakilen som är ett sammanhängande natur- och kulturlandskap i den regionala grönstrukturen. Stockholmsregionens gröna kilar skapar viktiga spridningssammanband för växter och djur och bidrar även till en unik möjlighet till tätortsnära naturupplevelser. 7 Västra Järvafältet är ett mycket välbesökt tätortsnära naturområde med ett omväxlande levande kulturlandskap som är av stort värde för allmänhetens friluftsliv men reservatet besöks även av mer avlägset boende då en av Stockholmstraktens mest välkända fågelsjöar, Säbysjön, finns i området. Säbysjön, som är en grund näringsrik slättsjö, hyser ett mycket rikt fågelliv med cirka 170 observerade fågelarter. Naturreservatet har även höga vetenskapliga och kulturella värden då ett stort antal fornlämningar, samt rester av äldre bebyggt kulturlandskap uppvisas i området (Länsstyrelsen, 2010). Vid Säbysjöns sydöstra del dräneras sjön via Igelbäcken vilken har en viktig funktion som enda spridningskorridor för vanliga och ovanliga växter och djur knutna till vattenhabitat. Igelbäckens dalgång är skyddad som naturreservat och sammanlänkar således Järfälla, Sundbyberg och Solna. 3. 4. Barkarbystaden I anslutning till den södra delen av västra Järvafältets naturreservat ligger Barkarbyfältet som är Järfälla kommuns största och viktigaste utbyggnadsområde vilket omfattar cirka 400 ha. Detta område namnges i den fördjupade översiktplanen Barkarbystaden. Planområdet för Barkarbystaden sträcker sig från södra delen av Säbysjön till Akallavägen söderut och från E 18 i väster till Hägerstalund i öster. Tack vare sitt goda läge och genom sin storlek, utgör Barkarbyfältet ett intressant exploateringsområde (Figur 3). Området har tack vare dessa förutsättningar med närheten till större vägar och kollektivtrafik, en potential att bygga upp till 5000 bostäder. Även kontor, handel och andra verksamheter skall skapa cirka 6000 nya arbetstillfällen (Järfälla kommun, 2010, 1). Befolkningsmängden i Barkarbystaden beräknas uppgå till närmare 11000 personer om utbyggnaden sker i jämn takt under 2005-2020 (FÖP, 2006). Stora delar av Barkarbyfältet och dess flygfältsområde ligger på gammal åkermark som idag består av en relativt artfattig gräsmark. Några ekologiskt mer känsliga miljöer finns dock i området vilka utgörs av varierande skogsområden, ängs- och hagmarker samt Igelbäcken, som med dess betydelsefulla kantzoner, strömmar söderut genom den östra delen av planområdet (FÖP, 2006). Den 28 augusti 2006 beslutade kommunfullmäktige i Järfälla att anta den fördjupade översiktsplanen för Barkarbyfältet. Barkarbystaden ska bli en stadsbyggd som skall främja boende, handel och utbildning där närheten till naturen och de kulturhistoriska miljöerna tas till vara. Utbyggnaden skall ske i fyra etapper under perioden 2005-2020 (Järfälla kommun, 2010, 2), (Figur 4). Inom planområdet planeras förutom bostäder med villor, radhus och flerbostadshus, två anlagda parkområden samt ett nät av gång- och cykelstråk som skall vara utformade som gröna förbindelser (Figur 3). Syftet är att genomgående skapa en grön stuktur där stadsparkerna, naturreservatet och Stockholms gröna kilar är förenade genom gröna stråk (FÖP, 2006). De två planerade parkerna är benämnda Talleboparken och Kyrkparken där den sistnämnda, som är belägen i sydväst, även skall anläggas med en damm som dräneras genom ett meandrande vattendrag. Kyrkparken är en större stadspark med varierande miljöer där ängs- och ekbacksmiljöer samt ett alkärr skall inrymmas. Järfälla kommun har utsett Ekologigruppens parkförslag "Att landa" som det vinnande förslaget i en tävling mellan konkurrerande konsultföretag. I parkförslaget beskrivs att Kyrkparken skall utformas på ett sådant sätt att den skall förena biologisk mångfald och ekologi med sociala, pedagogiska och kulturella funktioner (Ekologigruppen, 2011). 8 Figur 3. Illustrationskarta över Barkarbystaden. Kyrkparken med dammen i sydväst skall förbindas till naturreservatet i öster genom gröna stråk (prickade linjer). Kartan efter Järfälla kommuns fördjupade översiktsplan (2006). Figur 4. Utbyggnaden skall ske i fyra etapper under perioden 2005-2020. Ett utbyggt vägnät och upptill 5000 nya bostäder planeras inom Barkarbystaden. Kartan efter Järfälla kommuns fördjupade översiktsplan (2006). 9 4. BAKGRUND Bilden av grod- och kräldjurens utbredning i Sverige är idag bristfällig och de fakta som finns är till stor del baserade på enstaka observationer och tidiga undersökningar. Glisén och Kauri (1959) beskriver utförligt den svenska herpetofaunans utbredning. Dock är fakta och utbredningskartor i denna uppsats baserade på dåtida observationer och äldre museimaterial. I och med de stora lanskapsförändringar som skett under 1900-talet kan vi förvänta oss att uppgifterna från denna tid är föråldrade och därmed i stor utsträckning inaktuella. Det är därför av stor vikt att nya insatser görs med inventeringar och framtagande av aktuella utbredningskartor med information om den svenska grod- och kräldjursfaunan. För att skapa en helhetsbild om arternas utbredning och förekomst samt en eventuell föreliggande hotbild är det således centralt att inventera grod- och kräldjur, i synnerhet i tätortsnära naturområden. De har i Sverige gjorts en rad habitatvårdande insatser för grod- och kräldjuren. Under 2007 anlades ett antal nya våtmarker och groddammar i Stockholmsområdet för att skapa gynnsamma vattenmiljöer med avsikt att främja groddjursfaunan. I ett projekt tillsammans med stadsdelsförvaltningarna anlade Stockholms idrottsförvaltning tretton groddammar runt om i Stockholm (Jansén, 2007). Under samma år anlades även två nya våtmarker inom Igelbäckens kulturreservat på södra Järvafältet, en groddamm söder om Hästa gård och ett våtmarksområde vid skogsvaktarkärret (Stockholms stad, 2011). 4. 1. Hotbilden mot grod- och kräldjursfaunan I kapitel 5 hittas en detaljerad beskrivning av hotbilden för respektive art. Nedan följer en mer övergripande beskrivning av hotbilden mot herpetofaunan. Antropogena aktiviteter, exploatering och modifikation av naturmiljön har bidragit till en rad olika globala miljöförändringar från den förhistoriska människans etablering fram till nutid. Ökad temperatur, förhöjda värden av ultraviolett strålning och storskaligt skogsbruk är några exempel som även i polära regioner påverkar grod- och kräldjursfaunan idag (Caldwell och Vitt, 2009). En betydande del av världens grod- och kräldjur är idag hotade att försvinna helt från den globala faunan (IUCN, 2010, 3). En femtedel av alla arter av reptiler och nästan en fjärdedel av alla groddjursarter är hotade i Europa (IUCN, 2010, 1). I hela världen är så mycket som en tredjedel av groddjuren utrotningshotade. Detta betyder att grod- och kräldjuren som grupp löper högre risk att utrotas än både fåglar och däggdjur (IUCN, 2010, 2). Den främsta orsaken till den kraftiga tillbakagången är utarmningen av habitat men även infektionssjukdomar, igenväxning, miljöföroreningar, predation och konkurrens, på grund av invasiva arter, är andra medverkande krafter som påverkar herpetofaunan negativt (IUCN, 2010, 1). I Sverige har vi 19 arter av grod- och kräldjur där 8 av dem är hotade och finns med på artdatabankens lista över hotade arter, den så kallade rödlistan (Tabell 1), (Artdatabanken, 2010, 2). 10 Tabell 1. Rödlistade grod- och kräldjursarter i Sverige 2010. Modifierad efter Artdatabanken (2010). Svenskt namn Vetenskapligt namn Kategori 2010 Organismgrupp Lökgroda Pelobates fuscus Nära hotad (NT) Groddjur Strand/stinkpadda Bufo calamita Sårbar (VU) Groddjur Grönfläckig padda Bufo viridis Akut hotad (CR) Groddjur Långbensgroda Rana dalmatina Sårbar (VU) Groddjur Gölgroda Rana lessonae Sårbar (VU) Groddjur Sandödla Lacerta agilis Sårbar (VU) Kräldjur Gotlandssnok Natrix natrix gotlandica Nära hotad (NT) Kräldjur Coronella austriaca Sårbar (VU) Kräldjur Hasselsnok Under de senaste århundradena har det svenska landskapet genomgått en rad förändringar både genom utvecklade kulturella mönster men även genom förändrade ekonomiska förhållanden vilket har lett till stora reformer, framförallt inom det traditionella jord- och skogsbruket (Cedhagen och Nilson, 1991). Ett tidigare öppet och småbrutet landskap med ängar, beteshagar, skogsdungar och åkrar har förändrats till ett mer homogent landskap med rationaliserade brukningsmetoder. Dessa reformer har lett till ett fragmenterat landskap med reduceringar av viktiga småbiotoper i det numera storskaliga odlingslandskapet (Bergil och andra, 2004). En betydande del av herpetofaunans habitat har under lång tid gått förlorade på grund av avsaknad av bete och hävd av de tidigare utmarkerna. En stor del av dessa marker har planterats med skog eller lämnats att växa igen (Artdatabanken, 2010). Dikningar och torrläggningar av våtmarker, sjösänkningar och igenväxning har lett till omfattande problem för både floran och faunan (Ahlén och andra, 1995). 90-95 procent av våtmarksarealen har försvunnit i södra Sverige sedan mitten på 1800-talet (Vägverket, 1999). Dessa omfattande miljöförändringar har kommit att påverka bland andra flera groddjursarter, då små permanenta vattensamlingar successivt har försvunnit. Detta har lett till att många grod- och kräldjur har minskat i antal, till och med i vissa avseenden till kritiska nivåer, då djurens lekvatten har torrlagts (Ahlén och andra, 1995). Ett annat problem som på senare tid uppmärksammats är två infektionssjukdomar som drabbar groddjurfaunan i världen. De två infektionssjukdomarna är Ranavirus och Chytridsjuka. Dessa sjukdomar antas ha spridit sig ifrån södra Afrika till delar av världen via införda klogrodor av släktet Xenopus, vilka i stor omfattning odlas på grund av dess lämplighet som försöksdjur. Ranaviruset som tillhör virusfamiljen Iridoviridae dödar främst groddjur och fiskar genom att viruset orsakar blödningar i huden och i organ, men viruset har även påvisats hos ödlor och sköldpaddor. Chytridsjukan, eller chytridomykos, orsakas av den sporbildande svampen Batrachochytrium dendrobatidis vilken finns naturligt i de afrikanska klogrodorna vilka anses vara symptomfria bärare. Hos andra grodarter ger svampen upphov till kraftig förtjockning av överhuden (epidermis) vilket stör det normala gasutbytet och transporten av vatten. Till skillnad mot Ranaviruset så är Chytridsjukan spridd världsomfattande, dock är inga fall av dessa två sjukdomar dokumenterade i Sverige (Malmsten och Ågren, 2008). Intensiv trafik och ett tätare vägnät är en bidragande faktor till att stora mängder grod- och kräldjur trängs undan eller dödas. Framförallt drabbas groddjuren då de förflyttar sig från deras övervintringslokaler till de platser där de sedan reproducerar sig (Vägverket, 1999). Vägar av asfalt har på grund av sin förmåga att absorbera värme visat sig ha en tilldragande 11 kraft för grod- och kräldjur, särskilt i samband med regn och höga temperaturer (Cedhagen och Nilson, 1991). På sikt kan populationer således komma att reduceras kraftigt eller dö ut på grund av den ständigt påtagliga trafiken (Vägverket, 1999). 4. 2. Habitatfragmentering och metapopulationer De viktigaste hoten mot arter i jordbruks- och skogslandskapet är fragmentering, exploatering, habitatförlust och igenväxning (Lennartsson och Linkowski, 2005). De förändringar som skett i det svenska odlingslandskapet under de senaste seklen tillsammans med exploateringar av tidigare sammanhängande naturområden har gett upphov till ett fragmenterat landskap med metapopulationer. Metapopulationer kan beskrivas som ett ösystem av isolerade småbiotoper med käll- och sänkpopulationer. Källpopulationerna kan i genomsnitt producera tillräckligt mycket avkomma för att kunna upprätthålla populationen. Sänkpopulationerna producerar däremot i genomsnitt en för liten avkomma vilket gör att populationen blir beroende av ett ständigt tillflöde av nya individer för att kunna upprätthålla populationen (Caldwell och Vitt, 2009). Med ett mindre levnadsutrymme och barriärer som omöjliggör migration samt ett större avstånd till andra populationer, minskar chansen till spridning, vilket kan få kostsamma konsekvenser för den lokala populationen. Försvårad spridning mellan populationer ökar riskerna för inavel och därmed degeneration av den lokala populationen, vilket i sin tur på sikt kan komma att leda till utdöende (Cedhagen och Nilson, 1991). 4. 3. Fördomar och rädsla Människans förhållande till kräldjuren är i allra högsta grad ett mynt med två sidor. Få djur är så starkt förknippade med rädsla och avsky som reptiler, i synnerhet ormar. Men det finns även en stor fascination och respekt för denna grupp av djur vilket har lett till många folksagor och myter (Arnold och Ovenden, 2002). Rädslan för djur som t.ex. ormar och spindlar går långt tillbaka och ligger djupt rotad hos många människor. Rädslan kan upplevas som mycket stark vilket i extrema fall till och med kan utvecklas till en fobi. Denna rädsla för "farliga djur" har i studier visat sig ha ett evolutionärt ursprung hos människan, vilket framkommer i artikeln Emotion Drives Attention: Detecting the Snake in the Grass (Esteves och andra, 2001). I artikeln menar författarna att däggdjurens evolutionära adaption, från en tid då tidiga däggdjur levde och förökade sig i en naturmiljö som dominerades av reptiler, har bidragit till vår nutida förmåga att snabbt kunna fokusera och upptäcka det som anses vara faror i vår omgivning samt att dessa stimuli leder till en respons med känslor av rädsla. I Sverige är samtliga grod- och kräldjur fridlysta med stöd av miljöbalken men det förekommer tyvärr fortfarande att man inte drar sig för att slå ihjäl en orm endast av okunskap och rädsla. 12 5. ARTBESKRIVNINGAR I Sverige har vi 19 arter av grod- och kräldjur. 13 arter av groddjur, där de flesta av arterna återfinns i södra Sverige och 6 arter av kräldjur, där hasselsnoken har en begränsad utbredning och gotlandssnoken endast förekommer på Gotland (Tabell 2). De grod- och kräldjur som inkluderats i denna studie är de djur som förekommer i Stockholms län. Arterna är mindre vattensalamander (Triturus vulgaris), större vattensalamander (Triturus cristatus), vanlig padda (Bufo bufo), vanlig groda (Rana temporaria), åkergroda (Rana arvalis), kopparödla (Anguis fragilis), skogsödla (Lacerta vivipara), vanlig snok (Natrix natrix), huggorm (Vipera berus) och hasselsnok (Coronella austriaca). Alla dessa djur är av intresse för naturvården, särskilt intressant är större vattensalamander och hasselsnok där den sistnämnda är rödlistad enligt kategorin VU/Sårbar (Artdatabanken, 2006). Tabell 2. Översikt över de svenska grod- och kräldjursarterna. Nomenklatur efter (Cedhagen och Nilson, 1991). Groddjur Kräldjur Mindre vattensalamander (Triturus vulgaris ) Skogsödla (Lacerta vivipara ) Större vattensalamander (Triturus cristatus ) Sandödla (Lacerta agilis ) Vanlig groda (Rana temporaria ) Kopparödla (Anguis fragilis ) Åkergroda (Rana arvalis ) Vanlig snok (Natrix natrix ) Långbensgroda (Rana dalmatina ) Hasselsnok (Coronella austriaca ) Ätlig groda (Rana esculenta ) Huggorm (Vipera berus ) Dammgroda (Rana lessonae ) Gotlandssnok (Natrix natrix gotlandica) Lövgroda (Hyla arborea ) Underart av Vanlig snok Lökgroda (Pelobates fuscus ) Klockgroda (Bombina bombina ) Vanlig padda (Bufo bufo ) Grönfläckig padda (Bufo viridis ) Stinkpadda (Bufo calamita ) 13 5.1. Grod- och stjärtgroddjur Större vattensalamander – T. cristatus Figur 5. Hanne av större vattensalamander. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Den större vattensalamandern blir i sitt adulta stadium vanligtvis upptill 15 centimeter lång där honorna generellt blir större än hanen (Arnold och Ovenden, 2002). Den större vattensalamandern är en relativt stor och mörkfärgad art med huden täckt av vårtliknande körtlar vilket ger den ett knottrigt intryck. Kroppens ovansida är typiskt svart eller mörkbrun med diffusa mörka fläckar, medan bukens grundfärg är ljusare, vanligtvis gul till orange med stora mörka fläckar. Vita vårtor framträder som ett oregelbundet mönster på sidan av djuret vilket även diffust skiljer ryggen från buksidan. Hos hanen framträder ett tydligt vitt band längs svansens sidor som avtar mot svansens bas (Cedhagen och Nilson, 1991). En karaktär som skiljer hanen från honan är att hanen under lekperioden utvecklar en tandad kam som löper längs ryggen till svansens spets dock med ett tydligt avbrott mellan ryggens slut och svansens rot, denna kam tillbakabildas efter den akvatiska vistelsen (Cedhagen och Nilson, 1991; Malmgren, 2002). Som larv har den större vattensalamandern en kraftig och långsträckt kropp med ett väl avsatt huvud. Kroppens färg i sitt nykläckta stadium är ljust gråbrun på ovansidan med fläckar i ljust och mörkt till att vara vitaktig på undersidan. Tre yttre gälar på vardera sidan av huvudets baksida är ett viktigt kännetecken och dessa finns under hela larvstadiet. Längs kroppen från huvudets baksida till svansspetsen löper en kam som avsmalnar till en avslutande spets (Cedhagen och Nilson, 1991). Larvens främre extremiteter har långa tår samt en fläckig svans med kam (Malmgren, 2002). Den större vattensalamandern kommer fram från sitt övervintringsställe i april då den uppsöker sitt lekvatten där den vistas under våren och sommaren. Dock tillbringar den större vattensalamandern till största del sin livscykel på land där den håller till i fuktiga, oftast lövdominerade skogar. Lämpliga gömställen är under stubbar och under lågor, under stenar och i jordhålor. Arten kan även påträffas sällsynt på öppna gräsbevuxna marker eller i fuktiga hagar, den större vattensalamandern är dock väldigt specifik i sitt val av landmiljö. Studier har påvisat att artens habitatareal är mycket mindre än man tidigare trott och därmed inte vandrar så långt utan håller sig i närområdet, dvs. mellan 10-100 meter ifrån sin reproduktionslokal (Malmgren, 2002). Förökningen sker under våren och de tidiga sommarmånaderna i permanenta vattensamlingar. Lämpliga lekplatser är främst solexponerade, stillastående vattensamlingar med riklig växtlighet t.ex. småvatten som gårds- och kreatursdammar men även naturliga kärr och hällkar. I oktober inleds vintervilan (Cedhagen och Nilson, 1991). 14 Utbredning Arten är förekommande i norra och centrala Europa. Även i Storbritannien, centrala och norra Frankrike. Österut med Ryssland och Ukraina samt vidare österut mot centrala Asien. Undantag för Irland och större delarna av norden (Arnold och Ovenden, 2002). I Sverige finns den större vattensalamandern i hela Göta- och Svealand. Vid södra Norrlands kustland förekommer arten sparsamt och är helt frånvarande på Gotland. Hot Arten har decimerats kraftigt de senaste decennierna där habitatförstörning anses vara den främsta orsaken (Malmgren, 2002). Utdikningar, försurning och trädplantering på tidigare åker- eller betesmarker är andra orsaker som har bidragit till att artens lekdammar har minskat (Ahlén och andra, 1995). Den större vattensalamandern har även påverkats negativt av det predationstryck som orsakats av inplantering av fisk i tidigare naturligt fiskfria limniska miljöer. På grund av artens långa utvecklingstid i den akvatiska miljön är den mycket känslig för störningar som predation och uttorkning av vattenmiljön (Malmgren, 2002). 15 Mindre vattensalamander - T. vulgaris Figur 6. Hanne av mindre vattensalamander. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Den mindre vattensalamandern blir som adult mellan 6 och 11 cm där hanen och honans längd är ungefär densamma. Marginella storleksskillnader mellan könen har dock observeras i vissa områden i Europa, i synnerhet på Södra Balkan, där hanen förefaller vara större än honan. Hos landlevande djur är huden, till skillnad mot sin större släkting, oftast torr och sammetslik. Kroppens utseende varierar med en brunaktig färg på ryggen till en mer orangeeller gulaktig färg på bukens mitt, vilken gradvis blir ljusare mot sidorna. Hanen har stora och runda mörka fläckar på sidorna vilka hos honan framträder mer diffust eller saknas helt. Längs huvudets sidor löper även 5 mörka linjer där en av linjerna går igenom ögat. Hanens lekdräkt karaktäriseras av den starkt fläckiga kroppen och den tydliga kammen som kontinuerligt löper från huvudets bakkant till svansens spets (Ahlén och andra, 1995; Arnold och Ovenden, 2002; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Larven hos den mindre vattensalamandern blir upptill cirka 4,5 cm i längd. Kroppens färg är gulbrunaktig och karaktäriseras av de röda yttre fjäderformiga gälarna. Larven har även en övre och en undre svansbård som löper längs kroppen till svansspetsen (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Arten tillbringar större delen av sin livscykel på land där den återfinns i en bred variation av fuktiga miljöer. Dessa livsmiljöer inkluderar skogar, skogsbryn, trädgårdar och odlade marker. Den mindre vattensalamandern föredrar mindre vattensamlingar och diken där leken inträffar men arten kan även leka i större vattensamlingar och även i brackvattenmiljöer (Arnold och Ovenden, 2002). Leken sker i både permanenta eller tillfälliga vattensamlingar från april fram till juni. Äggen som ofta läggs på en vattenväxt, läggs ett och ett och brukar uppgå till ett antal på mellan 200-300 st. Efter cirka 2-3 veckor kläcks äggen. Metamorfosen, där larven övergår till sitt adulta stadium, sker i regel mellan augusti och september. Utvecklingsfasen, som starkt påverkas av vattentemperaturen, tar ungefär mellan tre och fyra månader. Övervintringen som påbörjas i oktober sker i jordhålor, under lågor och stenar men arten kan även övervintra i den akvatiska miljön (Cedhagen och Nilson, 1991; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Utbredning Arten är vanligt förekommande över större delen av Europa med undantag för Iberiska halvön, södra Frankrike, södra Italien och de flesta Medelhavsöarna (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är allmän i hela landet upp från Götaland till Svealand men påträffas även lokalt i södra Norrland (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Hot Den mindre vattensalamandern är fortfarande en frekvent förekommande art i de större delarna av Sverige. Dock bidrar t.ex. skogsdikningar, igenväxning och tillbakagången av permanenta småvatten till ett generellt ökat hot gentemot amfibiefaunan (Cedhagen och Nilson, 1991). 16 Vanlig padda – B. bufo Figur 7. Vanlig padda. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Den vanliga paddan, vilken är den största paddan i Europa, har en kraftigt byggd kropp med ett brett huvud. Storleken varierar med artens geografiska utbredning (Arnold och Ovenden, 2002). I Sverige blir dock honorna mellan cirka 8-12 cm och hanarna cirka 5-8 cm. Kroppen är täckt med stora, tätt sittande vårtor. Färgerna varierar mellan ljusare och mörkare nyanser men vanligtvis är färgen brunaktig med mörka fläckar på ryggsidan. Buken är ljus eller smutsigt vit, täckt av mindre vårtor och ljusa fläckar. Variationer i färg kan även uppstå individuellt under parningssäsongen då de vuxna individerna kan få en mer röd- eller orangebrun färg. Ögats iris är guld- eller kopparfärgad och pupillen är oval och vågrät (Cedhagen och Nilson, 1991). Paddans larver är små med svart eller svartbrun ryggsida och grå buk. Svansen har mörkgrå svansbårder som löper från ryggslutet till svansens spets (Cedhagen och Nilson, 1991; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Den vanliga paddan förekommer såväl i skogsmiljö som i odlingslandskapet. Arten är inte direkt knuten till en viss biotoptyp utan kan förekomma i ett flertal miljöer, vanligtvis i skogar och i skogsgläntor, på ängar, åkrar och i trädgårdar (Cedhagen och Nilson, 1991; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Paddan är i huvudsak nattaktiv och tillbringar således dagen vid sitt gömställe på en skuggig och fuktig plats. Under fortplantningsperioden, som sker under april till juni, kan dock paddan vara dagaktiv. Under tidig vår rör sig ett stort antal paddor mot sitt lekvatten som utgörs av en sjö eller en mindre vattensamling. Under parningen bildar honan och hanen ett så kallat "Amplexuspar" där hanen kryper upp på honans rygg och håller sig fast med ett stadigt grepp för att säkra befruktningen av äggen som honan lägger. Honan lägger cirka 3000-8000 ägg i två långa äggsträngar, ofta på stammen av vattenvegetationen. Äggen utvecklas efter 2-3 veckor till frisimmande yngel som sedan efter sin metamorfos når sin reproduktiva ålder efter 3-7 år (Arnold och Ovenden, 2002). Vinterdvalan påbörjas i september eller oktober (Cedhagen och Nilson, 1991). Utbredning Arten påträffas i större delen av Europa med undantag för Irland, Korsika, Sardinien, Malta Kreta och andra mindre öar i regionen. Arten påträffas även i nordvästra Afrika och i östra Asien (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är vanligt förekommande i hela landet upp till Torne älv (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Hot Artens status är för närvarande allmänt förekommande och inget större hot finns i dagsläget. Dock påverkas arten av mortalitet på grund av trafiken då många individer blir överkörda på vägarna, speciellt under deras förflyttning från övervintringslokalen till lekvattnet (Ahlén och andra, 1995; Vägverket, 1999). 17 Vanlig groda – R. temporaria Figur 8. Vanlig groda. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi I Europa är den vanliga grodan den mest utbredda och den vanligaste arten av de bruna grodorna (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är mycket lik sin släkting Åkergrodan men skiljer sig morfologiskt i ett par avseenden. Den vanliga grodan har en bredare panna och en kortare, trubbigare nos. Buken är vit eller gulaktig, samt att buken är marmorerad, ofta med ett typiskt prickigt eller spräckligt pigment. Metatarsaltuberkeln på fotens insida (grävknöl) är hos arten liten, mjuk och oval (Cedhagen och Nilson, 1991). Färgen varierar mellan bruna, grå och rödaktiga, till nästan svarta exemplar, ofta med en omvänd v-formad täckning på ryggen samt med mörka oregelbundna fläckar. En mörk fläck täcker även regionen kring örat (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Arten är generellt kraftigt byggd och blir som adult mellan cirka 5-9 cm där honan marginellt är större än hanen (Cedhagen och Nilson, 1991). Den fullt utvecklade larven blir upptill 4,5 cm med en svansbård som fäster ungefär vid ryggens mitt. Kroppen har ett mosaikaktigt utseende varierande med bruna och bronsaktiga fläckar örat (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Den vanliga grodan är huvudsakligen landlevande (Elmquist, H och Scharff, N, 2009) och förekommer i ett flertal fuktiga biotoptyper, vanligtvis i lövdominerade blandskogar, samt i det öppna kulturlandskapet (Cedhagen och Nilson, 1991; Ahlén och andra, 1995). Arten är som främst aktiv kvällstid och tidigt på morgonen men kan även påträffas dagtid vid fuktigt väder (Cedhagen och Nilson, 1991). Leken påbörjas i april efter att grodorna sökt sig till sitt lekvatten som ofta utgörs av en sjö eller en mindre vattensamling. Under fortplantningsperioden utvecklar hanen en så kallad brunstvalk på frambenets första finger. Hanen kan även under lekperioden erhålla en blåaktig färg på strupe och bröst. Honan lägger sina ägg i en enda klump som kan bestå av 600-4000 ägg vilka sedan flyter upp till ytan och kläcks efter cirka tre veckor. Metamorfosen hos larven inträffar vanligtvis efter 65-75 dygn. Vid två till fyra års ålder når den vanliga grodan sin reproduktiva ålder. I september påbörjas vintervilan (Cedhagen och Nilson, 1991). Utbredning Den vanliga grodan är vanlig och vida spridd över Europa. Arten saknas dock i Portugal men förekommer i mindre utsträckning i norra Italien, Spanien och i norra Balkan. Förekommer även österut mot Uralbergen och i västra delarna av Sibirien (Arnold och Ovenden, 2002). I Sverige är arten vanligt förekommande, dock med luckor i utbredningsområdet i östra Blekinge, sydöstra Småland, Öland, Gotland och Kalfjället. Hot Artens status är för närvarande allmänt förekommande och inget större hot finns i dagsläget. Dock påverkas artens mortalitet på grund av trafiken då många individer blir överkörda på vägarna, speciellt under deras förflyttning från övervintringslokalen till sitt lekvatten (Ahlén och andra, 1995; Vägverket, 1999). Andra hot är förändringar i jord- och 18 skogsbrukslandskapet samt intrång i naturmiljön vid markexploatering och bebyggelse (Ahlén och andra, 1995). Åkergroda - R. arvalis Figur 9. Åkergroda. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Åkergrodan är en kraftigt byggd groda som i sitt adulta stadium uppnår cirka 8 cm där honan är marginellt större än hanen Arten är mycket lik sin släkting, den vanliga grodan, men har en smalare panna och en spetsigare nos. Hos arten är buksidan enfärgat vit eller gulaktig och ibland med diffusa fläckar. Metatarsaltuberkeln på fotens insida (grävknöl) är hos arten stor och hård (Cedhagen och Nilson, 1991) och är således ett gott skiljetecken från vanlig groda. Färgen på ryggsidan varierar där bruna, gula eller rödaktiga, till nästan svarta exemplar kan påträffas. En färgvariant finns även med ett centrerat gult band på ryggen. Ryggen och sidorna är ofta täckt av mörka oregelbundna fläckar. Körtellisten kan även på Åkergrodan bilda den omvänt v-formade teckningen som syns hos den vanliga grodan. Kring örats område finns en karaktäristisk mörk fläck (Cedhagen och Nilson, 1991; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Den fullt utvecklade larven blir cirka tre till fyra cm. Svansbården fäster ungefär vid ryggens mitt. Åkergrodans larv har en kortare och kraftigare kropp än hos den vanliga grodan (Cedhagen och Nilson, 1991; Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Åkergrodan, likt den vanliga grodan, är huvudsakligen landlevande (Elmquist, H och Scharff, N, 2009) och förekommer främst i fuktiga miljöer som mossar, fuktängar och i fuktiga skogar, ofta i närhet till vatten. Arten är vanlig i odlingslandskapet och förekommer även i barrskogsmiljöer (Ahlén och andra, 1995). Arten är aktiv främst vid skymningen och vid gryningen men kan även påträffas dagtid vid fuktigt väder (Cedhagen och Nilson, 1991). Leken påbörjas i april, dock något senare än hos den vanliga grodan, och kan pågå in i juni (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Valet av lekvatten varierar och kan vara en mindre vattensamling eller en större sjö. Under fortplantningsperioden erhåller hanarna helt eller delvis täckande lekdräkt. Lekdräkten blir blå till följd av att lymfa ansamlas i individens lymfkärl. Honan lägger en enda samling ägg på 500-2000 vilka ligger kvar på vattensamlingens botten som sedan kläcks efter cirka tre veckor. Metamorfosen inträffar normalt efter 100 dygn. Vid tre till fyra års ålder når åkergrodan sin reproduktiva ålder. I mitten av september eller oktober påbörjas vintervilan (Cedhagen och Nilson, 1991). Utbredning Arten utbredningsområde sträcker sig från Mellaneuropa norrut över Sverige och Finland vidare österut mot Ryssland, norra Kroatien och Rumänien. Även i Asien och delar av Sibirien (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är allmän i hela Sverige utom i Skandinaviska fjällkedjan (Ahlén och andra, 1995). 19 Hot I Sverige är arten för närvarande allmänt och inget större hot finns i dagsläget. Dock påverkas arten av trafikdöd då många individer blir överkörda på vägarna, speciellt under deras förflyttning till sitt lekvatten (Ahlén och andra, 1995; Vägverket, 1999). 5.2. Kräldjur Kopparödla – A. fragilis Figur 10. Kopparödla. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Kopparödla, kopparorm eller ormslå, som den ofta kallas i folkmun, är en benlös ödla som maximalt blir 45-50 cm. Den tillhör familjen kopparödlor (Anguidae) som förekommer på norra halvklotet. Arten skiljs lätt från ormar genom att den har rörliga ögonlock samt att bukens undersida täcks av små fina fjäll. Svansen utgör mer än hälften av den totala kroppslängden och svansen kan även avlägsnas då kopparödlan utsätts för hot, dock återbildas svansen efter en tid. Hanen är uniform i sin färg och uppvisar en enfärgat grå eller gråbrun kropp medan honans färg är mattare med en mer brunaktig eller kopparfärgad nyans. Förutom färgskillnaderna skiljs honan tydligt från hanen med den centrerade mörka rygglinjen som löper från huvudets mitt till svansens avslut, ytterligare genom att sidorna och buken är mörka (Ahlén et al, 1995; Arnold och Ovenden, 2002; Cedhagen och Nilson, 1991). Kopparödlan har i sitt juvenila stadium en iögonfallande silvergrå eller guldaktig färg. Bukens och kroppens sidor är mörka och rygglinjen är tydlig. Dessa karaktärsdrag finns kvar hos den adulta honan medan hanen förlora dem och utvecklar en mer enhetlig färg. Arten påträffas främst i öppna landskapstyper. Vegetationsrika områden med utvecklad och fuktig markvegetation såsom betesmarker, lövdominerade blandskogar och skogsgläntor är viktiga biotoptyper för kopparödlan (Ahlén och andra, 1995; Cedhagen och Nilson, 1991). Vid hett och torrt väder drar sig kopparödlan undan och kan försvinna helt under perioder (Arnold och Ovenden, 2002). Kopparödlan tillbringar en stor del av sin tid under rötter och i tät vegetation, samt i lös jord och under exempelvis stenblock. Kopparödlan är thigmoterm, vilket innebär att den inte värmer upp sin kropp i direkt solljus utan värmer sig på redan soluppvärmda föremål som t.ex. stockar och stenar. Av denna anledning påträffas kopparödlan ofta i närheten av människan t.ex. på tomter under brädor och uthusgolv, vid myrstackar och komposthögar där den kan finna skydd och föda (Cedhagen och Nilson, 1991). Artens föda består av olika typer av evertebrater till exempel sniglar och snäckor, daggmaskar och insekter (Caldwell och Vitt, 2009). Arten är som mest aktiv vid solsken, oftast på morgonen eller kvällen men arten är aktiv även under kallare förhållanden. Kopparödlan tillbringar dagen vid sina gömställen där den får värme och skydd (Arnold och Ovenden, 2002; Cedhagen och Nilson, 1991). 20 Artens årsrytmik inleds i slutet av mars eller april då kopparödlan kommer fram från övervintringslokalen. Under maj månad inträffar parningsperioden där hanarna aggressivt rivaliserar om att få para sig med en hona där parningsakten kan pågå upp till 10 timmar. Kopparödlor är vivpara, vilket innebär att efter sexuell reproduktion utvecklas embryot inne i honans kropp och ungarna föds levande. På grund av detta har arten en dräktighetsperiod som pågår 8 till 12 veckor innan 6-19, vanligtvis 10 ungar föds i augusti (Arnold och Ovenden, 2002; Caldwell och Vitt, 2009). Vintervilan inleds i september (Cedhagen och Nilson, 1991). Utbredning Förekommer allmänt över större delen av Europas fastland med undantag för de flesta Medelhavsöarna, södra Grekland, södra Spanien och Portugal och Irland (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är allmänt spridd i Götaland och Svealand samt längs Norrlandskusten (Elmquist, H och Scharff, N, 2009). Uppgifter om utbredningen i Norrlands inland och på Gotland är bristfälliga (Cedhagen och Nilson, 1991). Hot Artens status är för närvarande allmänt förekommande och inget större hot finns i dagsläget. Dock påverkas artens mortalitet på grund av trafiken då många individer blir överkörda på vägarna (Ahlén och andra, 1995). Skogsödla – L. vivipara Figur 11. Skogsödla. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Skogsödlan blir cirka 17 cm där svansens längd utgör två tredjedelar av den totala längden. Arten har ett litet och platt huvud och kroppen är täckt av kölade fjäll. Skogsödlan uppvisar en fläckig täckning med orgelbundna mörka och ljusa fläckar längs ryggen och sidorna. Undersidan har mörka fläckar vilka framträder tydligt hos hanen. Honan har oftast en mörk rygglinje som markerar ryggraden (Arnold och Ovenden, 2002). Svansen är mosaikartat fläckig, varierad med kroppens färger. Kroppsfärgen varierar mellan individerna där bruna och grå nyanser till brunsvarta eller helt melanistiska (svarta) exemplar kan påträffas. Skogsödlans svans kan avlägsnas då den utsätts för hot, dock återbildas svansen efter en tid dock inte fullständigt till sitt ursprungliga utseende (Cedhagen och Nilson, 1991). Den juvenila skogsödlan är oftast helt svart som nyfödd men färgen övergår gradvis med ökande ålder till en ljusare färg (Cedhagen och Nilson, 1991). Skogsödlan, vilken är den nordligaste reptilen i världen (Ahlén och andra, 1995), lever i en variation av olika habitat. Den är marklevande och påträffas i de flesta skogstyper med den rena barrskogen som undantag. Skogsödlan föredrar fuktiga miljöer men trivs även i solexponerade öppna marker med riklig örtvegetation. Skogsödlan är dagaktiv och anses vara en stationär art eftersom den inte förflyttar sig över större områden (Arnold och Ovenden, 2002; Cedhagen och Nilson, 1991). Skogsödlan kommer fram från sin vinterbostad i april eller maj som tätt inpå följs av 21 parningen. Honan är dräktig fram till augusti då 4 till 14 ungar föds. Arten är ovovivipar, dvs. bildar ägg, men föder således ungarna helt färdigutvecklade. Övervintringen påbörjas i september (Cedhagen och Nilson, 1991). Utbredning Förekommer över större delen av Europa och nordliga Skandinavien samt även i norra Asien till stilla havskusten. Saknas emellertid i större delen av medelhavsområdet (Arnold och Ovenden, 2002). Arten är mycket vanlig och allmänt spridd i hela Sverige (Cedhagen och Nilson, 1991). Hot Artens status är för närvarande allmänt förekommande och inget hot finns i dagsläget (Ahlén och andra, 1995). Vanlig snok – N. natrix Figur 12. Vanlig snok. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Den vanliga snoken har en slank kropp med ett kraftigt huvud och lång svans vilken utgör en femtedel av dess totala längd som vanligtvis uppgår till cirka 120 cm (Arnold och Ovenden, 2002). Ögonen är stora med rund pupill. Kroppsfärgen är vanligtvis grå, olivgrön eller brun. Även melanistiska (svarta) individer förekommer hos snoken. På huvudets vardera sida finns två karaktäristiska gula eller orangea fläckar som kantas av mörkare fält vilka löper från sida till sida. Huvudfläckarna kan helt eller devis saknas hos svarta exemplar. Kroppen är även hos vissa individer tecknad med fläckar på ryggen och längs sidorna. Denna typ av teckning förekommer främst hos underarten Gotlandssnok, Natrix natrix gotlandica, samt även hos individer i södra och västra Europa. Buksidan är oftast vitgrå och tecknad i svart och vitt (Arnold och Ovenden, 2002; Cedhagen och Nilson, 1991). Den juvenila snoken har redan som ung de karaktärsdrag som finns hos den vuxna snoken. En nyfödd unge är cirka 14-22 cm lång (Arnold och Ovenden, 2002). Den vanliga snoken är den reptil som är knuten till specifika miljöer då den främst livnär sig på fisk och groddjur. Arten är utpräglat dagaktiv och påträffas i olika typer av fuktiga miljöer, främst i närhet till vattensamlingar, sjöar och intill kustområden. Snoken lever både i limniska miljöer som i anslutning till brackvatten. Arten rör sig ofta över större områden under årstidernas variation och kan därför påträffas långt ifrån sin sommarlokal nära vatten (Cedhagen och Nilson, 1991). Vissa individer kan täcka ett område på 3-120 hektar och röra sig 10-300 meter under en dag (Arnold och Ovenden, 2002). Arten förekommer i olika landskapstyper, både i jordbrukslandskapet och i urbana miljöer. Den är som mest aktiv vid solsken och påträffas ofta solandes under morgontimmarna (Cedhagen och Nilson, 1991). Den vanliga snoken kommer fram från sin övervintringslokal i slutet av mars eller under april och söker sig till en plats nära vinterbostaden där den kan sola. Under slutet av april och maj 22 inträffar parningsperioden där hanarna rivaliserar om att få para sig med en hona. Parningsakten, som ofta involverar ett tjugotal hanar på en hona, kan pågå ett par timmar. Honan lägger efter ett par veckor sina ägg, vanligtvis fler än 10. Valet av äggläggningsplats kan vara en hålighet i marken, i en kompost, gödselstack eller i en lövhög vilket ger stora fördelar då dessa typer av förmultnande substrat ökar värmen och bidrar till äggens utveckling. I slutet av augusti, början på september kläcks äggen. Arten inleder sin vinterdvala i september-oktober (Cedhagen och Nilson, 1991; Arnold och Ovenden, 2002). Utbredning Arten är vanligt förekommande över större delen av Europa. Påträffas i södra Norge och upptill mellersta Sverige, vidare österut över södra Finland och Ryssland. Även i nordvästra Afrika och Asien. Saknas på öarna Irland, Malta, Kreta, Balearerna och på vissa öar i Kykladerna (Arnold och Ovenden, 2002). Allmän i södra och mellersta Sverige, vidare längs Norrlandskusten med isolerade populationer i Bottniska viken (Cedhagen och Nilson, 1991; Arnold och Ovenden, 2002). Hot Landskapsförändringar har generellt påverkat snokens tillgång på föda då småvatten och våtmarker successivt försvunnit i och med utdikningar och sjösänkningar (Cedhagen och Nilson, 1991). Detta är ett aktuellt problem på Gotland där gotlandssnoken är rödlistad enligt kategorin nära hotad (Artdatabanken, 2010). Förändrad hantering av gödsel och den minskade förekomsten av komposthögar har bidragit till att lämpliga äggläggningsplatser har reducerats. Allt för intensiv röjning av undervegetation och ris inom naturvårdsarbetet är ett annat problem som påverkar snokens möjligheter till skydd och äggläggningsplatser (Andrén, 2006). Hasselsnok – Coronella austriaca Figur 13. Hasselsnok. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Hasselsnoken är en relativt liten och slank orm som vanligtvis blir cirka 50-60 cm, vissa individer uppgår till 80 cm, honan är vanligtvis större än hanen. Huvudet är litet och otydligt avsatt med små ögon och rund pupill. Kroppsfärgen är vanligtvis grå, brun eller beige med två parallella mörka fläckrader som löper utmed hela kroppen, ibland är dessa avskiljda med tvärband (Cedhagen och Nilson, 1991; Andrén och Nilson, 1991). Buksidan är vanligtvis mörk med små fläckar och hanen kan oftast urskiljas från honan genom att bukens främre del kan vara gulaktig (Cedhagen och Nilson, 1991). På huvudet finns, en för individen, unik teckning (Lithander och Nilsson, 2008) och ofta har denna samma färg som kroppens fläckar. Den juvenila hasselsnoken är mellan 12-21 cm och har liknande färger som de adulta exemplaren (Cedhagen och Nilson, 1991) dock är färgen mycket klarare hos juvenila individer (Gislén och Kauri, 1959). 23 Hasselsnoken är en värmekrävande art (Cedhagen och Nilson, 1991) som gynnas av kontinentalt klimat (Gislén och Kauri, 1959). Arten förekommer i ett flertal biotoptyper men påträffas i Sverige främst i solbelysta lövskogsbryn, i bergiga sluttningar, i gles hällmarkskog samt i ljung- och hagmarksmiljöer (Cedhagen och Nilson, 1991; Gislén och Kauri, 1959). Arten föredrar områden som är blockrika och där markvegetationen är tät. Hasselsnoken lever ofta undangömt nere i markvegetationen eller under föremål där den kan solbada (Arnold och Ovenden, 2002). Arten lever främst på reptiler, t.ex. andra ormar och ödlor, samt små gnagare. På grund av detta är hasselsnoken knuten till habitat med tillgång på dessa bytesdjur (Andrén och Nilson, 1991). I april lämnar hasselsnoken sin övervintringslokal och under maj inträffar parningsperioden där hanarna ofta rivaliserar om en hona (Arnold och Ovenden, 2002). Hasselsnokshonan tycks på våra breddgrader endast reproducera sig vartannat år på grund av det kallare klimatet i de norra delarna av artens utbredningsområde (Andrén och Nilson, 1976). I augusti eller september föds 3-15 st. fullt utvecklade ungar (Andrén och Nilson, 1991). Arten inleder sin vintervila i början av oktober (Cedhagen och Nilson, 1991). Hanen når sin reproduktiva ålder vid två och ett halvt till tre år, medan honan utvecklas senare (Arnold och Ovenden, 2002). Utbredning Förekommer i stort sett i hela centrala Europa med spridda förekomster på den norra och centrala Pyreneiska halvön, södra England, södra Skandinavien vidare österut mot Ryssland. Finns även i delar av norra Turkiet och Iran (Cedhagen och Nilson, 1991). I Norden utgörs hasselsnokens förekomst av lokala isolerade populationer från det huvudsakliga utbredningsområdet på kontinenten. Förekommer lokalt i Sverige med en östlig och västlig utbredning. Påträffas på Öland och Gotland, längs östkusten från Österlen till Uppland och mälardalen. Förkommer även på västkusten från Båstad till Oslofjorden (Andrén och Nilson, 1991). Hot Hasselsnoken har påverkats kraftigt av habitatförändringar då dess naturliga levnadsmiljöer har förstörts, planterats upp eller lämnats att växa igen. Hasselsnoken förväxlas också ofta med huggormen och slås ihjäl (Andrén och Nilson, 1991). Hasselsnoken finns upptagen i EU's art- och habitatdirektiv och kräver noggrant skydd (Habitats Directive, 2007). 24 Huggorm – Vipera berus Figur 14. Huggormshanne. Illustration av Ovenden, 2002. Morfologi och ekologi Huggormen är en kraftig orm som vanligtvis blir upp till 65 cm där svansen utgör en tiondel av den totala kroppslängden. Honan oftast större än hanen. Huvudet med mindre och större plåtar och ögonen med vertikal pupill, läpplåtarna vanligtvis vita (Ahlén och andra, 1995; Cedhagen och Nilson, 1991). Kroppsfärgen varierar mellan individerna, dess kön och stadium (Arnold och Ovenden, 2002). Hanen har ofta en gråaktig nyans som grundfärg med ett tydligt markerat mörkt, eller svart sicksack band som löper på ryggsidan utmed hela kroppen. Honorna ofta mer brun- eller rödaktiga och med mindre tydliga övergångar mellan grundfärg och ryggbandet vilket hos honan ofta är brunaktigt. Melanistiska exemplar förekommer lokalt (Cedhagen och Nilson, 1991). Buken oftast grå, brun eller svart (Arnold och Ovenden, 2002). Den juvenila huggormen är rödaktig eller brun och är vid födseln 16-20 cm långa (Cedhagen och Nilson, 1991). Huggormen kommer fram från sin övervintringslokal ungefär samtidigt som snoken i slutet av mars eller under april och söker sig till en plats nära vinterbostaden där den kan sola. Under den tidiga våren solar den intensivt och är således dagaktiv. Under de allra hetaste sommartimmarna gömmer sig huggormen och är istället aktiv på morgonen eller under kvällen (Cedhagen och Nilson, 1991). Huggormen har en bred biotopreferens men påträffas oftast på platser som är solbelysta och där de har tillgång på föda och tillflyktsorter. Förekommer frekvent i kulturlandskapet, ofta i brynzoner, dikeskanter, åkerrenar, glesa skogsgläntor och på kalhyggen (Ahlén och andra, 1995; Arnold och Ovenden, 2002; Cedhagen och Nilson, 1991). Huggormen är en mobil art som förflyttar sig upptill 2 km mellan vinterbostaden och sitt jaktområde. Parningen inleds i maj efter att hanarnas parningsstrid avgjorts (Arnold och Ovenden, 2002). I Sverige parar sig huggormshonan i regel vartannat år. Honans dräktighetsperiod avslutas i augusti då 6-13 fullt utvecklade ungar föds, vilka sedan når sin reproduktiva ålder efter 3-4 år. Vinterdvalan inleds i september eller oktober (Cedhagen och Nilson, 1991). Utbredning Vanligt förekommande i större delen av Europa. Från mellersta Frankrike till bortom polcirkeln i Skandinavien. Norra Italien, Albanien, Grekland och västra Turkiet. Sporadiska förekomster i centrala Europa, vidare österut över Ryssland till stillahavskusten (Arnold och Ovenden, 2002). Allmänt förekommande i hela Sverige med undantag för fjällkedjan (Cedhagen och Nilson, 1991). Hot Arten är för närvarande allmänt förekommande och inget akut hot finns i dagsläget. Dock påverkas arten då viktiga småbiotoper förändras till intensivt odlade jordbruksmarker (Ahlén och andra, 1995). Många huggormar dödas även av människan p.g.a. rädsla och okunskap. 25 6. METODER OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT För att kunna samla in och värdera uppgifter om grod- och kräldjursfaunan på Järvafältet, gjordes i inledningsskedet en flygbildstolkning för att identifiera potentiella habitat. I fält gjordes sedan två separata inventeringar. För att erhålla en så detaljerad uppfattning som möjligt om arternas förekomst och dess uppehållsplatser i området, sammanställdes inventeringsdata från 2010 och 2011 med tidigare fältobservationer gjorda mellan 2003-2009, samt genom dokumenterade observationer, hämtade från artportalen (Bilaga 1). Fynd gjorda av allmänheten har även vägds med i rapporten. Anslag sattes upp på naturreservatets informationsskyltar där allmänheten ombeddes att rapportera in eventuella fynd till en för ändamålet skapad e-postadress. Efter dialoger med privatpersoner och andra verksamma inom naturreservatet har intressant information om observationer kunnat erhållas, bland annat från naturkunskapslärare, verksamma både inom vuxenutbildningen och grundskolan, vilka vistats i området under många år. Andra kontakter har varit naturvårdsarbetare som arbetat i reservatet och påträffat herptiler på intressanta platser. Dessa personer har besuttit viktig information som har bidragit till en bättre helhetsbild av området, eller om inte annat, fyllt vissa luckor. Det skall dock understrykas att dessa typer av fynd och observationer endast tagits med i denna uppsats då trovärdheten varit hög, eller då fynd har styrkts med fotografier och koordinater. Uppgifterna har i största möjliga mån även kontrollerats i efterhand. Figur 15. Visuell inventering av huggorm i brynzonen mellan åkermark och blandskog. Notera hur huggormens utmärkta kamouflage hjälper individen att smälta in i omgivningen (Röd cirkel höger om stenblockets övre del). Foto: Niklas Dahlin, 2010. 26 6. 1. Flygbildstolkning För att inventeringen skulle kunna utföras korrekt gjordes en flygbildstolkning över undersökningsområdet och potentiella habitat. Tolkning gjordes i digitala infraröda färgflygbilder med 0,48 m upplösning, fotograferade från 4 800 meters höjd. Bilderna togs av Lantmäteriet 2005-06-19 kl: 09:05:05 med en DMC (Digital Mapping Camera) digitalkamera med id=DMC01-0008. Tolkningen gjordes även från ortofoton, producerade från de ovan nämnda bilderna. Identifiering av levnadsmiljöer för respektive organismgrupp gjordes efter artens habitatkrav (Tabell 3 och tabell 4). Flygbildstolkningen har till viss del gjorts i digital miljö i Leica Stereo Analyst men tolkningen har även utförts på ortofoton i GIS-miljö (Esri ArcGIS). Även webbaserade karttjänster som Google Earth och Lantmäteriet/Metria (www.eniro.se) har varit till hjälp. De digitala dataset som användes i GIS-miljö för att skapa översiktskartor (Figur 1 och figur 2) var uteslutande Terrängkartan, hämtade från Digitala kartbiblioteket SWEREF 99. Vid karteringen av de tolkade habitatområdena markerades potentiella lokaler in på ett utskrivet ortofoto. De tolkade habitaten kontrollerades sedan i fält i samband med fältinventeringarna. Under arbetets gång, framförallt under inventeringsperioden, har flygoch satellitbilderna funnits till hand då nya potentiella lokaler var i behov av att identifieras ifrån ett fjärrperspektiv. Att använda flygbilder gav en uppfattning om habitatets geografiska utbredning, vilket kan vara svårt att visuellt uppskatta i fält, till exempel om det studerade området var för stort eller att vissa delar av lokalen av olika skäl var för svårinventerade. Med användandet av satellitbilder i Google Earth kunde fynd och potentiella habitat som påträffats i fält i efterhand digitalt markeras in för senare analys. Tabell 3. Tolkningsindikatorer för groddjurens Habitatkrav. Användes vid flygbildstolkningen av potentiella habitat. Art Vanlig padda Habitat Skogsområden. Tillgång till skuggiga och fuktiga gömställen. Öppna marker; Hagmark/tomtmark/äng/åker. Tillgång på skuggiga, fuktiga gömställen. Lekvatten. Strandkanter, vattensamlingar, sjöar, våtmarksområden eller diken. Vanlig groda Fuktigare skogsområden. Tillgång på skuggiga och fuktiga gömställen. Öppna marker; Hagmark/tomtmark/äng/åker. Tillgång på skuggiga, fuktiga gömställen. Lekvatten. Strandkanter, vattensamlingar, sjöar, våtmarksområden eller diken. Åkergroda Skogsområden, fuktiga gläntor, även i barrskog. Öppna marker med hög fuktighet; fuktängar, strandängar, övrig sumpig öppen mark. Lekvatten. Strandkanter, vattensamlingar, sjöar, våtmarksområden eller diken. Större och mindre vattensalamander Tillfälliga eller permanenta, fiskfria vattensamlingar, diken, gölar. Närhet till fuktiga, lövdominerade skogar. 27 Tolkningsindikator Lågt belägna skogsområden. Löv eller blandskog med hög täckningsgrad. I närhet till vattensamling, sjö eller våtmark. Rosa- eller magentafärgad homogen yta med tydligt avsatta, raka eller flikiga kanter och diken. Angränsande ytor mot skogsområden. Strandkanter, våtmarker och diken. Övriga vattensamlingar i öppen mark; mörkare röd färg el. blågrön yta. Omgivande eller intilliggande lövträd, videarter; bleka, lilaaktiga färger. Lågt belägna skogsområden. Löv eller blandskog med hög täckningsgrad, i närhet till vattensamling, sjö eller våtmark. Rosa- eller magentafärgad homogen yta med tydligt avsatta, raka eller flikiga kanter och diken. Angränsande ytor mot skogsområden. Strandkanter, våtmarker och diken. Övriga vattensamlingar i öppen mark; mörkare röd färg el. blågrön yta. Omgivande eller intilliggande lövträd, eller videarter; bleka, lilaaktiga färger. Lågt belägna skogsområden. Skog med hög eller låg täckningsgrad, i närhet till vattensamling, sjö eller våtmark. Ljusrosa homogen yta med raka eller flikiga kanter, angränsande ytor mot sjö med diffus strandzon. Fuktig, sumpig mark; varierande rosaröd, grönturkos fläckighet. Tydligt mörkare än kringliggande torrare mark. Fuktig, sumpig mark; varierande rosaröd, grönturkos fläckighet. Tydligt mörkare än kringliggande torrare mark. Vattensamlingar; blågrön yta med tydlig eller diffus struktur. Omgivande eller intilliggande trivialträd, videarter, gräs/örtvegetation; bleka, lilaaktiga färger. Vattensamlingar; blågrön yta med tydlig eller diffus struktur. Omgivande eller intilliggande trivialträd, videarter, gräs/örtvegetation; bleka, lilaaktiga färger. Lågt belägna skogsområden. Skog med hög eller låg täckningsgrad, i närhet till vattensamling, sjö eller våtmark. Tabell 4: Tolkningsindikatorer för kräldjurens habitatkrav. Användes vid flygbildstolkningen av potentiella habitat. Art Huggorm Habitat Öppen mark: Hagmark/tomtmark/äng/åker. Gräsbevuxet fältskikt. Tolkningsindikator Rosa- eller magentafärgad homogen yta med tydligt avsatta, raka eller flikiga kanter och diken. Öppen mark med träd- eller buskinslag. Gräsbevuxet fältskikt. Rosa- eller magentafärgad homogen yta med tydligt avsatta, raka eller flikiga kanter och diken. Träd/buskinslag. Dike i odlingsmark eller vägdike. Åkerholme. Beigegrå färg, raka linjer i öppen mark eller längs väg. Elliptiska former i annars öppen, homogen mark; träd- eller vegetationsbärande. Träd eller buskar som runda, rosa former på en grön/turkos-färgad hällyta. Tydligt avsatt eller gravis övergående zon mellan skog och öppen mark. Blågrön knottrighet eller fläckar i öppen mark Lågt belägna skogsområden eller skog i anslutning till en vattensamling eller sjö. Vegetationsrik kantzon vid sjö. Strandzon. Rosa- eller magentafärgad, ofta glest trädburen yta med flikiga kanter och diken. Rosa- eller magentafärgad homogen yta med tydligt avsatta, raka eller flikiga kanter och diken. Tydligt avskilt från skog. Träd/buskinslag. Blågrön, eller mörkröd fläckighet i närheten av sjö eller vattendrag. Rosa- eller magentafärgad yta. Högt belägen i landskapet i förhållande till fuktområden. Skuggor, indikerar kulle eller höjd i öppen mark. Block- eller stenansamlingar som blågrön knottrikhet eller fläckighet. Brynzon mellan öppen mark och skogsmark. Vanlig snok Röse eller stensamlingar. Fuktiga skogsområden, glesa eller täta. Kantzon vid sjö. Öppen mark nära vattendrag, strandäng. Öppen mark med träd- eller buskinslag. Gräsbevuxet fältskikt. Hasselsnok Skogsödla Våtmark, eller fuktig mark. Torr hagmark med hög blockfrekvens. Glest bevuxen hällmark med hög blockfrekvens med inslag av ljung i fältskiktet. Gles hällmarkskog. Tydlig blågrön matrix som utgörs av berg i dagen. Hög frekvens av blågröna knottror med skuggor; blockighet. Lövskogsbryn. Skarp eller gradvis övergående gräns mellan öppen mark och lövskog. Lövträd med tydligt rundad krona och på marken kastad skugga. Färgen ljusröd till rosa. Rosa- eller magentafärgad homogen yta med tydligt avsatta, raka eller flikiga kanter och diken. Rosa- eller magentafärgad homogen yta med tydligt avsatta, raka eller flikiga kanter och diken. Träd/buskinslag. Beige-grå, raka linjer i öppen mark eller längs väg. Elliptiska former i annars öppen, homogen mark. Träd- eller vegetationsbärande. Träd eller buskar som runda, rosa former på en grön/turkos-färgad hällyta. Tydligt avsatt eller gravis övergående zon mellan skog och öppen mark eller mellan skogstyper. Utgörs av vegetationens skiftningar i färg och form. Öppen mark. Hagmark/tomtmark/äng/åker. Gräsbevuxet fältskikt. Öppen mark med träd- eller buskinslag. Gräsbevuxet fältskikt. Dike i odlingsmark eller vägdike. Åkerholme. Brynzon mellan öppen mark och skogsmark, eller övergång mellan skogstyper. Kopparödla Röse eller stensamlingar (Övervintringslokal). Blågrön knottrighet eller fläckar i öppen mark Öppen mark. Hagmark/tomtmark/äng. Gräsbevuxet fältskikt. Rosa- eller magentafärgad homogen yta med tydligt avsatta, raka eller flikiga kanter och diken. Angränsande ytor mot t.ex. skogsområden. Elliptiska former i annars öppen, homogen mark. Träd- eller vegetationsbärande. Träd eller buskar som runda, rosa former på en grön/turkos-färgad hällyta. Tydligt avsatt eller gravis övergående zon mellan skog och öppen mark eller mellan skogstyper. Utgörs av vegetationens skiftningar i färg och form. Blågrön knottrighet eller fläckar i öppen mark. Åkerholme med block eller stensamlingar Brynzon mellan öppen mark och skogsmark, eller övergång mellan skogstyper. Röse eller stensamlingar i öppen mark 6. 2. Herpetologiska inventeringsmetoder I Sverige finns inga egentliga standardmetoder för att inventera reptiler. Det vanligaste sättet är att visuellt söka efter ormar och ödlor vid gömställen och på solplatser under varma vårdagar då reptilerna kommit ut från sina övervintringslokaler. Vid inventering av thigmoterma djur, till exempel hasselsnok och kopparödla, kan även plåtar läggas ut i ett potentiellt habitat. Eftersom dessa djur värmer sig på och under redan av solen uppvärmda föremål kan fynd vid dessa plåtar göras (Pers. kom. M. Hagman, 2009). 28 Vid inventering av groddjur är alternativen fler då man förutom visuell inventering kan lyssna efter artspecifika läten under varma vår- och sommarkvällar, så kallad, audiell inventering. Då spellätena tydligt skiljer sig mellan vanlig groda, åkergroda och vanlig padda är det således möjligt att identifiera vilken art som finns inom ett visst område. Inventering av romklumpar kan också vara en bra metod då man vill få en uppfattning om groddjurens närvaro. Att skilja mellan romen hos vanlig groda och åkergroda är en svår uppgift men kan ändå ge en indikation på om de två arterna leker inom lokalen. Vid fynd av romklumpar tillhörande någon av dessa två arter, benämns fyndet; brungroda (Rana sp.). Andra effektiva inventeringsmetoder är att använda sig av olika typer av infångningshjälpmedel som vattenhåv eller med så kallade flaskfällor. Flaskfällorna, som är en passiv infångningsmetod, har ungefär samma funktion som en ryssja, vilken ofta används vid groddjursinventeringar då den selektivt infångar vattensalamander. Flaskfällorna placeras ut i skymningen på valda platser intill ett vattenbryn eller på vattensamlingens botten där arten kan finnas och vittjas sedan vid gryningen. Då salamandern under nattetid rör sig längs bottnen och upp på land så kan individen komma att fångas inuti fällan. Inventeringsmetoden beskrivs närmare i Inventering och övervakning av större vattensalamander av Malmgren och andra (2005). 6. 3. Inventeringar Fältarbetet inleddes i början av april 2010 och pågick fram till mitten av juni 2010. En kompletterande inventering gjordes även under våren 2011 med syftet att finna nya lokaler och säkerställa tidigare osäkerheter. Inventeringsmetoden som användes var uteslutande visuell inventering för kräldjuren. Groddjuren inventerades visuellt och audiellt samt att romklumpar och äggsträngar eftersöktes. Fyndplatsernas koordinater dokumenterades med hjälp av en GPS-mottagare av modell Garmin 60 som har en noggrannhet på cirka 15 meter. GPS-punkterna lades sedan in i Google Earth och i ArcGIS för senare analys och kartframställning. I fält användes en skrivplatta med ett inventeringsprotokoll där alla individfynd noterades. Kön bestämdes om möjligt efter tydliga yttre morfologiska karaktärer som till exempel teckning och färg. Övrig information om habitaten och närvaro av möjliga vinterlokaler noterades. I fält användes kikare för att kunna upptäcka fynd på längre avstånd. Att använda kikare kan vara användbart för att observera individer på avstånd, särskilt under den senare delen av våren då reptilerna blivit mer rörliga och lätt försvinner in i vegetationen om man kommer för nära. Fynd och fyndplatser dokumenterades även med en digitalkamera. Foton togs på habitatet och dess omgivningar med potentiella vinterlokaler och reträttplatser. Med hjälp av foton tagna mellan 2003-2009 finns både bilder på individer och lokaler, dokumenterat efter datum. En betydande del av de tidigare fyndplatsernas koordinater är också dokumenterade (Bilaga 1). De ovan nämnda fotografierna har använts som komplement till inventeringen för att bestämma och visualisera de habitat som anses vara viktiga inom underökningsområdet. För att effektivisera den visuella inventeringen av individer som öppet solbadade eller gömde sig i till exempel grästuvor på öppna marker, utformades en sökmetod som bygger på ett visst rörelsemönster hos inventeraren (Figur 16). Denna metod uppkom genom att olika rörelsemönster testades med syftet att erhålla en så detaljerad uppfattning som möjligt om fynd inom ett visst område, men även för att vara systematisk i inventeringsmetodiken. Att använda detta rörelsemönster gav fördelar då synförmågan endast kunde uppfatta avvikande 29 detaljer, det vill i detta fall säga fynd av herptiler, inom cirka en och en halv meters avstånd åt vartdera hållet i rörelseriktningen. Att använda denna metod gjorde att den totala ytan inom inventeringsområdet kunde sökas av med stor noggrannhet. Att mönstret är utformat som ett zig-zagmönster beror dels på att inventeraren med enkelhet skall kunna orientera sig med hjälp av befintliga strukturer i naturen, till exempel en sten eller längs ett dike, samt att söka av hela ytan med så stor noggrannhet som möjligt. Under pågående inventering finns också faktorer som minskar sannolikheten att observera ett fynd. Många av reptilerna är mycket uppmärksamma och reagerar genom att snabbt fly undan om de störs av förbipasserande. Om en individ störs och flyr undan t.ex. till höger redan när inventeraren startar sin sökriktning, så ökar chansen att kunna observera individen då riktningen vänder tillbaka in mot centrum i stället om man endast går fram och tillbaka och på så sätt söker av området i sidled. Figur 16. Principskiss över rörelsemönster inom ett inventeringsområde. Punkterna illustrerar inventeraren. Den heldragna linjen exemplifierar inventerarens rörelsemönster inom ett lokalt inventeringsområde, vilket illustreras som den yttre streckade linjen. Arean för det lokala inventeringsområdet varierar av rumsliga skäl i fält och har således ingen bestämd enhet. Startpunkten är fylld med blå färg, slutpunkten fylld med röd färg. Metoden användes endast på öppna marker. Reptiler eftersöktes i stor utsträckning inom hela undersökningsområdet men koncentrerades till öppna marker, längs vägar, skogsbryn, diken, åkerholmar, åkerrenar och sydexponerade sluttningar. Sökandet efter reptiler gjordes även genom att lyfta på stenar, grenar och annat bråte, titta i sprickor och i hålor i marken. I fuktiga områden, intill vattenbryn och vid vattensamlingar eftersöktes snok och groddjur. 30 7. RESULTAT Nedan beskrivs herpetofaunans generella förekomst inom undersökningsområdet med avseende på art. Arternas utbredning inom undersökningsområdet och artfrekvensen inom en viss lokal visualiseras i ett stapeldiagram (Figur 17). För en mer detaljerad beskrivning av observationer med koordinater för exakt fyndplats, se bilaga 1. 7. 1. Herpetofaunans generella förekomst och utbredning De kräldjur som hittades inom undersökningsområdet under inventeringarna 2010 och 2011 samt under perioden 2003-2009, var huggorm, vanlig snok, kopparödla och skogsödla. Inga fynd av hasselsnok kunde bekräftas (Tabell 5). Tidigare fynd av hasselsnok har dock gjorts inom lokalen Trasgärdet, som ligger belägen strax norr om Barkarby flygfält (Figur 18). Detta fynd framkommer i Järfälla kommuns naturinventering 1993 av Dahlberg och Totschnig (1993). Fynd av hasselsnok har även våren 2009 muntligen rapporterats av en boende vid Bögs gård som ligger i på östra sidan av Järvafältet (Pers. kom. M. Hagman, 2009). Tabell 5. Tabellen visar närvaron av grod- och kräldjur under perioden 2003-2009, 2010 och 2011. X beskriver närvaro av arten, 0 beskriver frånvaro av arten. Art Närvaro 2003-2009 Närvaro 2010 Närvaro 2011 Mindre vattensalamander (Triturus vulgaris) X X X Större vattensalamander (Triturus cristatus) 0 0 X Vanlig padda (Bufo bufo) X X X Vanlig groda (Rana temporaria) X 0 0 Åkergroda (Rana arvalis) X 0 0 Brungroda, rom (Rana sp.) X 0 X Kopparödla (Angius fragilis) X X X Skogsödla (Lacerta vivipara) X X 0 Huggorm (Vipera berus) X X X Vanlig snok (Natrix natrix) X X X Hasselsnok (Coronella austriaca) 0 0 0 Huggormen är en mycket vanlig art inom undersökningsområdet och förekommer främst vid glesa skogbryn med god solinstrålning, åkerholmar med sparsam eller rik växtlighet och öppna marker där det finns tillgång på sol- och reträttplatser. Inom västra Järvafältets naturreservat finns arten på båda sidor om Säbysjön från norr till söder. I norra delen av Barkarbyfältet är huggormen också vanligt förekommande. Den vanliga snoken är vanligt förekommande inom undersökningsområdet och påträffas främst i närheten av fuktiga miljöer. Våtmarker och fuktiga skogar runt Säbysjön och Översjön verkar vara generellt gynnsamma för arten som även kan påträffas i torrare miljöer där skyddade solplatser och födosöksområden existerar. Kopparödlan förekommer på ett flertal ställen inom undersökningsområdet och påträffas mycket sällan öppet på grund av dess undangömda levnadsätt. Många av de fynd som gjorts har dessvärre varit överkörda exemplar längs gång- och cykelvägar. Övriga fynd har varit vid marker av öppen karaktär, ofta i närhet till reträttplatser eller att arten påträffas då den korsar en väg. Skogsödlan är en bofast art och påträffas återkommande inom samma lokaler, framförallt på öppna gräsbevuxna marker, gärna intill diken eller vid tillfälliga vattensamlingar. 31 Solexponerade platser i närhet till tillflyktsorter tycks vara ett krav. Arten har dock inte påträffats i tätare skogsområden under inventeringarna. Av groddjuren hittades både större och mindre vattensalamander, rom av brungroda samt vanlig padda under inventeringen 2011. Fynd av adulta individer av vanlig groda, åkergroda och padda kunde inte verifieras under inventeringen 2010, dock har dessa arter påträffats tidigare inom undersökningsområdet. Säbysjön och Översjöns strandzoner samt många av de våtmarksområden inom undersökningsområdet har generellt goda möjligheter att fungera som leklokaler för paddan, åkergrodan och den vanliga grodan. Det finns gott om småbiotoper t.ex. i strandzonens vassvegetation som p.g.a. ett ofta grundare djup och solexponerat läge erhåller ett gynnsammare mikroklimat och som också är bättre skyddat mot predatorer. Figur 17. Stapeldiagram över artfrekvensen inom en lokal och arternas utbredning inom undersökningsområdet. Summan av artantalet är en sammanställning av fynden gjorda mellan 2003-2011 och från artportalens inrapporterade observationer. Antalet av en art illustreras med ett värde i respektive stapel. Mindre vattensalamander har hittats vid två lokaler inom undersökningsområdet. Arten har påträffats inom det stora våtmarksområde som ligger i de södra delarna av Säbysjön (Figur 18). Området ligger strax öster om Jägarkullen där det förekommer småvatten som är avsnörda från den fria vattenmassan. Ett betydande antal av mindre vattensalamander har även iakttagits vid en vattensamling som ligger inom ett hagmarksområde, öster om Kastberget, nordost om Säbysjön. Vid lokalen har även två hannar av den större vattensalamandern iakttagits under 2011. Att tätt bevuxna, eller fuktiga skogsområden finns i närheten av lokalerna förefaller vara ett viktigt inslag i artens habitatval. 32 Fynd av den vanliga grodan, åkergrodan och den vanliga paddan har under inventeringen 2010 varit frånvarande (Tabell 5). Dock har dessa groddjur påträffas tidigare år, främst i de södra delarna av Säbysjön, då i närheten av vattenbryn eller vid fuktiga marker och skogsområden. Fynd har även gjorts vid Säby strandäng. Föryngring av den vanliga paddan har verifierats vid Jägarkullen genom fynd av yngel vid lokalens vattenbryn. Fynd av brungroda kunde verifieras vid inventeringen våren 2011, då rom observerades vid Översjön. 7. 2. Viktiga lokaler och levnadsmiljöer Under flygbildstolkningen och inventeringarna identifierades 15 lokaler som är värda att beskriva närmare. Lokalerna Djupan och vattensamlingen öster om Kastberget, tillhör förvisso Sollentuna kommun, men har tagits med i studien eftersom de potentiellt kan spela en central roll för groddjurens spridning och framtida förutsättningar på västra delen av Järvafältet. Vid lokalen Djupan har ingen ingående inventering gjorts utan uppgifterna om lokalen baseras på en tidigare groddjursinventering (Nordström, 1997). Det har dock gjorts ett fältbesök vid Djupan för att bedöma om lokalen är aktuell som groddjurslokal. Lokalen öster om Kastberget har inventerats. Habitaten som beskrivs nedan (Figur 18) ringas in med vit linje och benämns med en siffra. Det skall dock understrykas att de iakttagna arterna inte endast begränsas inom polygonens område då grod- och kräldjur kan ha ett vidsträckt spann av uppehållsplatser och kan förflytta sig mellan vinterlokalen, födosöksområden och reproduktionslokaler. Dessa rörelsemönster varierar också mellan arterna och dess årsrytmik. Lokalerna är identifierade efter arternas habitatkrav och genom att arterna har iakttagits inom lokalen vid flera tillfällen eller att de varit återkommande på platsen under flera år. Koordinaterna (SWEREF 99) för respektive habitatbeskrivning är angivna för att utmärka polygonens position i undersökningsområdet. Samtliga flygbilder är modifierade efter de IRF-bilder som 2010 köpts in för studiens ändamål. 33 N Figur 18. Biotopkarta över de lokaler där fynd dokumenterats inom undersökningsområdet. 1.Björnmyren, 2.Säby gård, 3.Säby strandäng, 4.Kalkviksgärdet, 5.Rocksta, 6.Älgkärrstippen, 7.Attunda brandövningsområde, 8.Granskog, 9.Översjön, 10.Gravrösen, 11.Öster om Kastberget, 12.Jägarkullen och södra Säbysjön, 13.Stora diket, 14.Trasgärdet, 15.Djupan. IRF-bild, modifierad efter Lantmäteriet, 2010. 34 1. Björnmyren Koordinater: Y=6592441 X= 661789. Habitatbeskrivning: Björnmyren och dess omnejder är ett kärnområde framförallt för huggorm men även kopparödla och snok har frekvent påträffats i området sedan 2003. Lokalen är ett mycket viktig habitat för dessa djur då den erbjuder en variation av lämpliga levnadsmiljöer, ifrån öppen mark till brynzoner och glesare skog. I området finns åtminstone en övervintringslokal i form av ett stenröse. Tre åkerholmar finns inom området varav en av dem är träd- och buskbärande vilket ger möjligheter till reträttplatser. Åkerholmarnas solexponerade hällar lämnar goda solplatser för kräldjuren. Den öppna marken är kilformad med spetsen mot norr. Marken delas av ett dike där den västra sidan består av en åker som används för vallodling. Östra sidan utgörs av gräsbevuxen mark där även åkerholmarna ligger. I utkanterna av den öppna marken österut, övergår lokalen till tomtmark och senare till blandskog. Åkerholmarna och den öppna marken runt om erbjuder goda solplatser men även tillflyktsorter, då reservatsbesökare och hundägare ofta vistas i området. Lokalen används som jaktmark av huggormen under större delen av våren och sommaren, men det är oklart om detta område även nyttjas under parningen under samma period. I området finns sork, småfågel och skogsödla vilket ingår i huggormens näringsval. På platsen har även föryngring observerats då juvenila huggormar har påträffats. Under den senare delen av sommaren växer gräset upp och gör området svårt att inventera. Dock har huggormar påträffats längs diket och på åkerholmarna under denna period. Under sommaren finns god tillgång på olika evertebrater (ryggradslösa djur) vilket kan fungera som näringsval för både juvenila huggormar men även för skogsödlor och kopparödlor. I skogsbrynet, norr om tomtmarken, har den vanliga snokens parning observerats. Ett tjugotal snokar deltog i parningen. Snår och buskage i området utgör lämpliga levnadsmiljöer för snoken. Det har under flera år observerats att det sker en förflyttning av kräldjur mellan Björnmyren och områdena österut. Överkörda kopparödlor och snokar kan emellanåt påträffas på den väg som leder norrut (Figur 19 A). A B Figur 19. (A) IRF-bild över Björnmyren. Pilarna beskriver kräldjurens säsongsbundna förflyttning. (B) Björnmyren med dess variationsrika miljö vilket ger goda förutsättningar för huggorm, snok och kopparödla. Foto taget i riktning mot områdets sydvästra hörn Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 35 2. Säby gård Koordinater: Y=6591009 X= 662321 Habitatbeskrivning: Säby gård är Järfällas huvudentré till västra Järvafältets naturreservat. Öster om Säby gård finns öppen trädbärande gräsmark som gradvis övergår till sumpskog. En grävd kanal leder från gräsmarken österut och ansluter till Säbysjön. Gräsmarken är gynnsam för huggorm, vanlig groda och snok. Strax söder om Säby gård ligger ett koloniträdgårdsområde. Detta område avgränsas mot stallgården med en mur som halvmåneformat löper norrut och omgärdar Säby gårds byggnader. Längs denna mur finns ett stort antal snokar som finner soloch reträttplatser i muren. Antagligen kan muren och omgivande byggnadsgrunder även utnyttjas som övervintringslokal. A B Figur 20. (A) IRF-bild över Säby gård. (B) Foto mot kanalen som ansluter med Säbysjön österut. Lokal för huggorm, snok och vanlig groda. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 36 3. Säby strandäng Koordinater: Y=6591361, X=662451 Habitatbeskrivning: Strax norr om Säbygård sträcker sig en fuktäng som betas av nötkreatur. Området består av en öppen strandäng med enstaka trädsamlingar och solitära träd. I kantzonen längs Säbysjön växer en utvecklad lövdominerad skog med inslag av barrträd norrut. Under våren svämmas fuktängen över vilket senare gör att mindre spridda vattensamlingar ligger kvar och skapar potentiella äggläggningsplatser för groddjur. Dock har inga äggsamlingar observerats under inventeringarna. Vid kantzonens södra del, nära spången som leder ut till vattnet, har huggorm tidigare observerats och cirka 150 meter västerut har vanlig groda påträffats. Andra tidigare observationer inom områdets södra delar har varit snok, åkergroda och skogsödla. Lokalen har tack vare sin öppna och gräsbevuxna karaktär goda förutsättningar att hysa skogsödla, kopparödla och även snok längs kantzonen mot Säbysjön. De trädansamlingarna i områdets norra del erbjuder både solexponerade och skyddade uppehållsplatser för kräldjur. A B Figur 21. (A) IRF-bild över Säby strandäng. (B) Säby strandäng i förgrunden med Säbysjön i bakgrunden. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 37 4. Kalkviksgärdet Koordinater: Y=6593741, X= 662255 Habitatbeskrivning: Norr om Säbysjön ligger gammal åkermark i sänkorna mellan områdets höjdpartier. Dessa består i dag av betad gräsmark. Centralt på den öppna marken ligger ett fuktigare område som utgörs av ett tätt bevuxet videbuskage med inslag av triviallövträd som björk. Genom detta buskage löper även ett dike som ger upphov till områdets vegetation. Vattenmängden i diket varierar naturligt med årstiden och nederbörden vilket skapar potentiella reproduktionsplatser för groddjur. Området skapar även utmärkta reträttplatser samt födosöksområden för den vanliga snoken vilken påträffas i omgivningarna. Även huggorm och padda har tidigare iakttagits i området. Inga romansamlingar från groddjur har hittats i området. A B Figur 22. (A) IRF-bild över Kalkviksgärdet. (B) Buskaget av videarter erbjuder skydd och födosöksområden för snoken som är mycket vanlig i omnejderna kring denna lokal. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 38 5. Rocksta gård Koordinater: Y= 6592734, X=662436 Habitatbeskrivning: Habitatet är belägt vid vattenbrynet nedanför Rocksta stuga. Lokalen är mycket viktig för den vanliga snoken som mestadels håller sig nära vattenbrynet eller på de vassbäddar eller bevuxna tuvor som sträcker sig ett tiotal meter ut mot den öppna vattenytan. Ett stort antal snokar har observerats på platsen och under flera års tid, och lokalen verkar vara allmänt känd av reservatets besökare. Snokens spektakulära parningslek har vid flera tillfällen observerats här. Snoken finner även övervintringsplatser på denna lokal då sluttningen ned mot sjön hyser ett antal håligheter i marken, vilka även fungerar som reträttplatser vid fara. Sluttningens solexponerade läge bidrar till ett mycket gynnsamt lokalklimat. Området är även en reproduktionsplats för padda, åkergroda och vanlig groda. A B Figur 23. (A) IRF-bild över Rocksta gård. Pilen markerar sluttningen som visas i bild B. (B) Sluttningen ned mot Säbysjöns strandkant ger goda levnadsmiljöer för den vanliga snoken p.g.a. dess solexponerade läge, tillgången på markhåligheter samt den vegetationsbevuxna bården som anträffas strax utanför strandkanten. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 39 6. Älgkärrstippen Koordinater: 1. Y= 6591825, X= 663078 2. Y= 6591549, X= 663281 Habitatbeskrivning: Älgkärrstippen är uppdelad i två delar, område 1 och 2. Nordöst om Igelbäckens utlopp ligger Älgkärrstippen som är en nerlagd deponihög vilken har byggts upp av schaktmassor. Område 2 delas av kommungränsen mellan Järfälla och Sollentuna kommun. Området söder om tippen (Område 2) utgörs av en öppen gräsmark. Marken domineras av gräs men hyser även en relativt trivial lågörtsflora. Marken är tuvad och ojämn med enstaka vattensamlingar vilket skapar gynnsamma levnadsområden för skogsödlan. Skogsödlan påträffas oftast solande men den försvinner fort ned under en grästuva eller liknande då den störs. Lokalen är med sannolikhet ett nyckelområde för arten då skogsödlan anses vara en stationär art (Arnold och Ovenden, 2002) och har påträffats i området under flera år. Även snok har iakttagits inom område 2. Norr om Älgkärrstippens topp leder en stig in i skogen som utgörs av blandskog i de lågt belägna delarna och hällmarksskog på höjdpartierna. I ett utbrett videbuskage cirka 120 meter från strandkanten (Område 1) har 5 snokar påträffats. Vid strandkanten väster om område 1 finns ett utbrett vassområde vilket kan förväntas vara en gynnsam lokal för snoken. Vid Älgkärrstippens norra sluttning finns ett fuktigare område (Figur 24 B) som i huvudsak domineras av gräsarter men även en del trädsamlingar av triviallöv och videarter finns i området. Vid sluttningens ände ligger en liten vattensamling som är fuktig under hela våren och den tidiga sommaren. Dock är vattendjupet relativt lågt och vegetationen skuggar vattnet. Kraftig beskuggning kan fördröja eller hindra utvecklingen av lagda groddjursägg. Detta område kan dock vara intressant som spridningslokal för migrerande groddjur då det endast ligger cirka 500 meter ifrån Djupan som är en dokumenterad leklokal för mindre vattensalamander, åkergroda, vanlig groda och vanlig padda. Inget tecken på föryngring av groddjur har dock iakttagits på platsen. A B Figur 24. (A) IRF-bild över Älgkärrstippen, delområde 1 och 2. Pilen markerar fuktområdet som visas i bild B. (B) Bilden illustrerar Älgkärrstippens norra sluttning med ett intressant fuktområde. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 40 7. Attunda brandövningsområde Koordinater: Y=6590358, X=662962 Habitatbeskrivning: Lokalen, som ligger söder om Säbysjön, används idag av Attunda brandförsvar som brandövningsområde. Skogen som omgärdar området är lövdominerad med ett antal insprängda gläntor. I den sydöstra delen börjar Barkarbyfältet som till stor del består av öppen mark. Inom det markerade området har flera huggormar och skogsödlor påträffats. En av huggormsindividerna hittades i anslutning till en bergssluttning i den nordligaste delen av området. Bergssluttningen har djupa sprickor och en liten rasbrant med block som sannolikt används som övervintringslokal. I området i sydväst, intill byggnaden (Figur 25 A), påträffas skogsödla och huggorm. Sluttningen ned mot det öppna fältet tycks vara ett gynnsamt solställe då platsen är sydexponerad. Där skogen tilltar finns goda möjligheter till övervintringsplatser. Dock avslutas habitatet i väst där en byggarbetsplats tar vid då lokalen ligger inom gränsen för Barkarbystadens utbyggnadsområde. A B Figur 25. (A) IRF-bild över brandövningsområdet och delar av Barkarbystadens etableringsområde. (B) I bilden visas huggormshabitatets närhet till de nybyggda lägenheterna på Barkarbyfältet. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 41 8. Granskog Koordinater: 1.Y= 6593173, X= 661499 2. Y= 6593335, X= 661546 Habitatbeskrivning: Granskog är uppdelad i två delar, område 1 och 2. Området består av öppen gräsbevuxen mark som tidigare använts som åkermark vilket gör att ett antal stenrösen och diken ligger kvar. I område 1 återfinns även rester av en gammal boplats som idag utgörs av en samling av block och sten. De strukturer som finns i omgivningarna skapar goda förutsättningar för kräldjur då platserna erbjuder både övervintringsplatser, solplatser och skydd. I sydväst ligger Granskog torp, som i dag nyttjas av Järfälla skidklubb. Strax utanför tomtgränsen, österut, finns ansamlingar av block varav en är bevuxen med rosenbuskar (Figur 26 B). Vid platsen påträffades en adult melanistisk huggorm. Inom det markerade området har även snok och skogsödla observerats. De öppna markerna omges främst av barrblandskog med relativt distinkta övergångszoner. I norr (Område 2) ligger en skogsbevuxen åkerholme där brynzonen är mer gradvis övergående med mindre träd, sly och buskar vilket ger gynnsamma sol- och reträttplatser för kräldjur. A B Figur 26. (A) IRF-bild över Granskog, delområde 1 och 2. (B) Delområde 1. Blockrik öppen mark, strax utanför Granskog torp. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 42 9. Översjön Koordinater: 1. Y= 6593534, X= 661609 2. Y= 6593942, X= 661633 3. Y= 6593930, X= 661369 Habitatbeskrivning: Översjön är uppdelad i tre delar, område 1, 2 och 3. Norr om Granskog ligger Översjön, en sprickdalssjö som omges av öppna marker och barrdominerad skog med inslag av hällmarker. Längs strandkanten på den östra sidan (Område 2) har observationer av snok och vanlig groda gjorts under ett flertal år. Område 3 är parningsplats för groda. Här har två romklumpar av brungroda iakttagits liggandes på vegetation i vassen. Vid Översjöns sydligaste del (Område 1) ligger ett lövkärr (Figur 27 B) som under våravsmältningen helt eller delvis översvämmas. Detta område tas senare i anspråk av solbadande snokar under våren och den tidiga sommaren. Marken nås av solen och den gräsbevuxna markytan hyser gott om gömställen under trädrötter och i grästuvor. Detta tillsammans med den omgivande lövvegetationen gör lokalen till en skyddad plats som är viktig för snoken. Den södra viken är relativt grund och den vegetationsrika strandkanten erbjuder goda jakt- och reträttområden för arten. A B Figur 27. (A) IRF-bild över södra Översjön, delområde 1, 2 och 3. (B) Lövkärret i södra delen av Översjön utgör p.g.a. sitt solexponerade och skyddade läge en bra snoklokal. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 43 10. Gravrösen Koordinater: Y= 6590891, X= 663658 Habitatbeskrivning: Söder om höjden Gravrösen ligger en öppen gräsbevuxen mark som under tiden för Järvafältets militära verksamheter användes som målområde vid skjutövningar. På grund av detta har marken en oregelbunden struktur med diken, små förhöjningar, bunkrar och mindre tillfälliga vattensamlingar i området. Detta erbjuder goda levnadsutrymmen för kräldjur då det finns tillgång på sol- och reträttplatser. Vid höjdryggen som löper längs den västra habitatavgränsningen (Figur 28 B) hittades ett tiotal huggormar som precis kommit fram från sin vintervila våren 2010. Fyndet gjordes av ett antal arbetande i reservatet vilket dock inte har verifierats under inventeringarna 2010, 2011. Cirka 130 meter från områdets nordligaste spets ligger Djupan, en liten, näst intill helt igenväxt sjö. Då denna lokal är en viktig uppehållsplats för olika arter av groddjur kan detta område tänkas utgöra jaktmarken för huggorm i området men även för den vanliga snoken som påträffats i området. A B Figur 28. (A) IRF-bild över området Gravrösen. (B) Den lilla ås som inom området tycks vara en vinterlokal för huggormen. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 44 11. Öster om Kastberget Koordinater: Y=6592892, X=663078 Habitatbeskrivning: Öster om Kastberget, som ligger vid Säbysjöns nordspets, finns ett cirka 120 meter långt dike vilket ligger mitt i en öppen betesmark. Diket är en tillfällig vattensamling och fungerar som leklokal för större och mindre vattensalamander. Lokalen anses vara ett kärnområde för dessa arter då den är unik i sitt slag. Diket är under våren och sommaren solexponerat och rikligt beväxt vilket ger lokalen goda förutsättningar för vattensalamandrarna. Dock torkar diket ut under sensommaren, i synnerhet under heta perioder. Lokalen är endast en liten del av det dikessystem som fortsätter att breda ut sig i nordöstlig riktning. Dessa diken har inte undersökts närmare då de ligger långt utanför undersökningsområdet. Sannolikt kan de fungera som leklokal för vattensalamandrarna. I övrigt omges lokalen av en tät blandskog som kan användas som uppehållsplats under övriga perioder av arternas årsrytmik då dessa gärna uppehåller sig i skuggiga och fuktiga miljöer. A B Figur 29. (A) IRF-bild över östra Kastberget. (B) Vattensamling i betesmark. Lokal för större och mindre vattensalamander. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 45 12. Jägarkullen och södra Säbysjön Koordinater: 1. Y=6590817, X=662597 2. Y=6590652, X=662825 Habitatbeskrivning: Jägarkullen och södra Säbysjön är uppdelad i två delar, område 1 och 2. Jägarkullen (Område 1) ligger belägen mellan två skogspartier vid Säbysjöns sydvästra spets. Lokalen kan beskrivas som ett mindre öppet område som efter sin högsta punkt sluttar ned mot Säbysjön. Längs Säbysjöns kantzon österut är skogen av sumpskogskaraktär och domineras av lövträd med inslag av gran. Inom det inringade områdets västra skogsparti har både snok och vanlig groda påträffats. Mindre vattensalamander påträffades inte i området under inventeringarna men observerades senast 2009. Vid vattenbrynet har yngel och adulta paddor observerats vilket indikerar på att lokalen är ett lekområde för den vanliga paddan. Vid gynnsamma sommardagar har även juvenila paddor iakttagits längs flyginfartsvägen (Figur 34). Södra Säbysjöns våtmark- och sumpskogsområde (Område 2) erbjuder goda livsmiljöer för grodor, paddor och snok. Även den mindre vattensalamandern tycks finna goda levnadsplatser i området, sannolikt där vattensamlingarna är avskurna från direktkontakt med Säbysjön för att undvika predation från rovfisk. Grodor och paddor har regelbundet observerats av besökande ornitologer vid 30-meterskärret, öster om område 2, och även detta visar på de goda förutsättningarna för herptilerna i området. A B Figur 30. (A) IRF-bild över Jägarkullen, delområde 1 och södra Säbysjön, delområde 2. Den vita pilen utmärker flyginfarten. (B) Det lövdominerade kärrområde som utgör större delen av södra Säbysjön. Observera de vattensamlingar som finns inne i området. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 46 13. Stora diket Koordinater: Y=6591881, X=662079 Habitatbeskrivning: Stora diket, som för denna studie är ett påhittat namn, och dess omnejder är av herpetologiskt intresse då lokalen hyser goda levnadsmiljöer för skogsödla, huggorm och snok. Vattensamlingen och intilliggande fuktiga skogsområdena kan vara lämpliga uppehållsplatser för groddjur men fynd har dock ej kunnat påvisas. Rakt igenom området löper en kanal, eller ett djupt dike, som i öst ansluter med Säbysjön. Vattensamlingen är permanent och under sommaren är växtligheten riklig. Delar av kanalen är solbelyst men beskuggas väl där kanalen leder in i skogspartierna. Skogen i sydväst är fuktig med tillgång på död ved i markskiktet vilket inbjuder till lämpliga gömställen och övervintringsplatser för groddjur. Lokalen har god tillgång på föda i form av olika ryggradslösa djur som lever både i vattnet och på land. I vattensamlingen finns god tillgång på dykare (Dytiscidae) vilka är kända att predera på salamanderns ägg. Även fisk tycks ha hittat in i kanalen då det tidigare observerats döda abborrar efter våravsmältningen, vilket talar emot lämpligheten som salamanderlokal. Huggorm har observerats i området under flera år och snoken är även en frekvent besökare då de öppna och solbelysta ytorna i närheten av vattenbryn och skogsbryn erbjuder lämpliga solplatser och närhet till tillflyktsorter. A B Figur 31. (A) IRF-bild över Stora diket. Kanalen kan ses som den blågröna linje med ljusa kanter som löper i nordöstlig riktning i bilden. (B) Foto taget över den kanal som ansluter med Säbysjön i öst. Vattenytan ligger extremt högt p.g.a. våravsmältningen vilket svämmar över delar av den öppna marken runt om. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 47 14. Trasgärdet 1. Koordinater: Y=6590067, X=663424 Habitatbeskrivning: Trasgärdet är ett spännande och varierande naturområde som ligger strax norr om Barkarby flygfält. Området domineras av lövskog med ett antal insprängda öppna områden som domineras av lågörter och gräs. I områdets norra del finns en äldre fritt utvecklad barrskog med torrakor och lågor. Många av höjdområdena utgörs av fyllnadsmassor vilket gör området mycket torrt på grund av markens beskaffenhet och dess dränerande egenskaper. I områdets mer öppna delar, ofta i solexponerade sluttningar och intill diken, påträffas huggormen solandes under våren. Tack vare den höga blockfrekvensen i området finns det god tillgång på övervintringsplatser för kräldjur. I 1993 års naturinventerig av Järfälla kommun av Dahlberg och Totschnig (1993) nämns att hasselsnoken påträffats i området. Inventeringen 2010 och 2011 kunde dock ej verifiera dessa uppgifter. A B Figur 32. (A) IRF-bild över Trasgärdet. (B) En potentiell hasselsnoklokal? Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 48 15. Djupan 1. Koordinater: Y=6591327, X=663816 Habitatbeskrivning: Djupan är en liten och kraftigt igenväxt sjö som ligger inom östra Järvafältets naturreservat och tillhör således Sollentuna kommun. I sjöns kantzoner växer vass och sumpskog och i den öppna vattenspegeln växer flytbladsväxter. Djupan är ett kärnområde för grod- och kräldjur och är dokumenterad som en viktig leklokal för vanlig groda, åkergroda, vanlig padda och mindre vattensalamander (Nordström, 1997). Djupan ligger cirka 130 meter utanför undersökningsområdets östra gräns men lokalen anses vara så pass viktig att den bör nämnas i denna rapport. Detta på grund av arternas spridningsmöjligheter till de närliggande lokalerna inom undersökningsområdet. A B Figur 33. (A) IRF-bild över Djupan. (B) Djupan är ett mycket lämplig habitat för groddjur och är dokumenterad som en viktig leklokal. Foto: Niklas Dahlin. Flygbildens källa: Lantmäteriet, 2010. 49 7. 3. Barkarbystadens inverkan på herpetofaunan och dess habitat. Barkarbystaden kommer att byggas ut med upptill 5000 nya bostäder vilket kräver att ett antal nya bilvägar anläggs vilka i sin tur skall knytas ihop med det nationella och regionala vägnätet. Inom Barkarbystaden kommer även ett antal gångvägar och cykelstråk samt spårbunden lokaltrafik uppföras. En befolkningsökning på upptill 11000 personer i Järfälla kommun kommer bidra till en ökning av antalet fordon i omlopp och därmed generera ett ökat trafiktryck på vägarna inom Barkarbystaden och i närområdena. Flyginfarten, markerad med lila linje (Figur 34), är den väg där trafikdödade herptiler i viss utsträckning påträffats under årens lopp och har därför markerats med rosa ellips i figur 34 som ett potentiellt riskområde eftersom vägen är belägen tämligen nära södra Säbysjöns våtmarksområde. Oftast handlar det om ett fåtal individer som korsande snokar eller kopparödlor vilka råkar illa ut, men även dödade juvenila paddor har påträffats. Trafiken på flyginfarten utgörs bl.a. av tyngre fordon som lastbilar, traktorer och brandbilar. Annan trafik utgörs av personbilar tillhörandes reservatsbesökare eller verksamma vid flygfältet. Paddungar har vissa år, under gynnsamma sommarkvällar observerats i stora antal då de rört sig västerut på vägarna kring IKEA-området. Utbyggnaden av Barkarbystaden kommer påverka åtminstone en av de lokaler som ligger inom undersökningsområdet. Lokal 7 (Lila polygon i figur 34), som idag till stor del består av öppen mark angränsande till ett lövskogområde vid Ålsta hage, kommer att försvinna helt då ett antal flerbostadshus skall byggas på platsen. Den planerade vägen längs bostadsområdet kommer således bidra till en barriäreffekt mellan befintliga vinterbostäder och födosöksområden för huggorm, snok och skogsödla. Sydöst om Ålsta hage ligger Trasgärdet som är markerad som lokal 14 (Figur 34). Lokalen hyser fina huggormshabitat och man kan anta att det idag sker en spridning av individer mellan lokal 7 och 14 då huggormen ofta rör sig över stora områden. Spridning av grod- och kräldjur längre söderut från Trasgärdet över Barkarbyfältet antas vara obefintlig då det vid flygplatsen i dagsläget finns en spridningsbarriär på grund av flygbanans placering, och med den, parallellt gående trafikerade vägar. I södra delen av planområdet ligger Norrviksvägen som i öst ansluter med Akallalänken. Även dessa vägar är troligen ett hinder för vidare spridning söderut. Avsaknaden av småvatten eller dammar på Barkarbyfältet minskar chansen till spridning söderut då avstånden mellan goda levnadsutrymmen för groddjur ligger flera kilometer från varandra. Närmsta kända grodlokal sett från södra Säbysjön är den av Stockholm stad anlagda groddammen i Hästa, nära Akalla (Stockholms stad, 2011). I de norra delarna av undersökningsområdet kan trafikdöd hos herptiler anses vara ringa då det saknas trafikerade vägar. Trafiken inom naturreservatet hålls begränsad då kommunen strävar efter ett så bilfritt reservat som möjligt och har vid reservatets entréer låsta bommar. Dock påträffas då och då herptiler som skadats eller dödats av bilar eller cyklisters framfart på olika platser inom reservatet. Inga specifika studier har gjorts på årstidsbundna förflyttningar hos herptilerna inom undersökningsområdet relaterat till eventuella effekter av trafiken. Överkörda herptiler och äldre, intorkade fynd har eftersökts längs vägarna under inventeringarna 2010-2011 och under tidigare års besök i området. 50 Figur 34. Bilden illustrerar Barkarbystaden och förslag på dess framtida utformning. Lokaler: 2.Säby gård, 12.Jägarkullen och södra Säbysjön, 14.Trasgärdet. Kartan är modifierad efter Järfälla kommuns fördjupade översiktsplan (2006). 7. 4. Förslag på förbättrande åtgärder De parkområden och dammar som skall anläggas inom Barkarbystaden bör utformas på ett sätt att de anpassas efter arternas ekologiska krav. Barriäreffekter bör minimeras genom att gröna stråk förbinder parkmiljörena med mer sammanhängande grönområden för att därmed öka möjligheterna till spridning. De gröna förbindelserna bör anpassas så att det i praktiken kan ske en förflyttning av individer mellan parkmiljöer och naturreservat. Man kan längs dessa gröna stråk anlägga konstgjorda diken eller bäckar parallellt med vägen så att det finns tillgång på vattenmiljöer och omgivande växtlighet längs hela stråket. Ledarmar och grodtunnlar belägna längs och under hårt trafikerade vägar är ett alternativ som kan användas om groddjur hotas av trafik. Parkområdena bör ligga så pass nära varandra att arternas förmåga att förflytta sig tas i hänsyn. Studier av har visat att sannolikheten av kolonisering mellan vattenhabitat för hänsynskrävande groddjursarter ökade med antalet vattenhabitat då dessa förekom i inom 500 meters avstånd (Nyström och Stenberg, 2009). Detta faktum antyder att fler än en damm bör anläggas i området. Förslag på dammar och småvatten samt möjliga spridningsriktningar visas i figur 34. Parkdammarna bör utformas på ett sätt så att de kan bli attraktiva som lekplatser för groddjur. Sydexponerade solbelysta vattenytor krävs för uppvärmning av dammen under våren, men även ett väl tilltaget vegetationsbevuxet område bör finnas för att gynna äggläggning och ge skyddade platser. I närområdet bör det finnas landhabitat med 51 övervintringsmöjligheter med tillgång på död vegetation i form av lågor, stubbar och även stenansamlingar eller liknande (Magnusson och Stålsjö, 2004). Inom västra Järvafältets naturreservat finns åtgärder som kan vidtas för att förbättra villkoren för groddjuren. Förutsättningarna för skapande av groddjursdammar eller småvatten bör ses över då detta område saknar kända leklokaler utanför kärnområdet Säbysjön (Figur 35, K1) och Översjön i norr (Figur 35, K4). Öka frekvensen av fiskfria vattenhabitat genom att gräva dammar, helst inom 500 meters avstånd mellan redan kända groddjurslokaler för att gynna konnektivitet mellan dessa. Stora diket har potential att hysa groddjur, dock kommer fisk in i kanalen vilken ansluter med Säbysjön i öst. En fiskfri damm skulle kunna anläggas utanför kanalen för att förhindra att groddjuren missgynnas genom predation av ägg och larver (Figur 35). N Figur 35. Översikt över Järvafältets naturreservat och potentiella spridningsmöjligheter för groddjur. K= kärnområde. Mörkblå linjer markerar kärnområdet. Fyllda ellipser = förslag på småvatten eller dammar dit arter kan sprida sig. De ljusblåa pilarna visar spridningsmöjligheter från kärnområden till nya potentiella etableringslokaler. Ortofoto modifierat efter Lantmäteriet, 2010. 52 Älgkärrstippens lövkärr (Figur 35) skulle kunna vara ett potentiellt ställe att skapa en groddjursmiljö då området ligger nära Djupan (Kärnområde 2) som är en känd groddjurslokal. Eftersom området av topografiska skäl redan är ett fuktområde bör det finnas förutsättningar för en damm på platsen. Gravrösen är en annan potentiell lokal där småvatten skulle kunna anläggas för att skapa spridning mellan Säbysjön och Djupan. Kärnområde 3 hyser både större och mindre vattensalamander. Lokalen som är unik i sitt slag hävdas idag av nötkreatur och här bör betet sättas in senare på året än under lekperioden för att förhindra att ägg och individer skadas under betet. Att skapa fler småvatten i närheten av detta kärnområde bör vara centralt då den större vattensalamandern är isolerad utan möjligheter till spridning. Generellt inom undersökningsområdet bör en allt för intensiv röjning av snår och buskage undvikas för att inte missgynna snokens födosöksområden och tillgång på skyddade platser. 53 8. DISKUSSION Inom undersökningsområdet påträffades alla arter utom hasselsnoken och återkommande observationer vid samma lokaler har gjorts under många års tid vilket pekar på att området hyser en herpetofauna med lång kontinuitet. Inom undersökningsområdet förekommer det lokala skillnader i ekologi och förekomst mellan arterna på grund Järvafältets variationsrika natur. Områdena runt Säby gård, Säby strandäng och de södra våtmarkerna verkar vara det område där flest arter påträffats inom hela undersökningsområdet. De vanligaste kräldjuren inom undersökningsområdet var vanlig snok och huggorm. Snoken hittades vid 11 av 14 lokaler där den till stor del förekommer i närheten av områdets två sjöar, Säbysjön och Översjön. Arten påträffas även vid fuktiga lövkärr och i glesa skogsområden. Förklaringen till snokens rika förekomst och utbredning kan härledas till artens födoval. Snoken lever främst av groddjur men även av fisk och små däggdjur. Paddan som i ett helhetsperspektiv är den vanligast förekommande groddjursarten i kommunen, prederas av snoken trots sin giftighet (Peterson, 2009). Huggormen, hittas oftast i öppnare och mer kulturpräglade miljöer. Öppna betesmarker, åkerholmar, tomtmarker och solbelysta brynzoner är det främsta habitatvalet för arten. Här finns det god tillgång på föda och reträttplatser med närhet till dess vinterbostäder. Huggormen är en mycket vanlig art inom Järvafältet och norra Barkarbyfältet och den tycks ha goda möjligheter till spridning då dess habitat mosaikartat finns utspritt över större delen av undersökningsområdet med endast mindre skogsområden liggandes mellan dessa. Detta gör att förflyttningssträckorna mellan olika uppehållsplatser under året blir relativt korta och lätta att ta sig igenom. Kopparödlan är den art som främst har påträffas intill vägkanter och intill brynzoner, men även i några fall har den hittats överkörd på vägar. Fynden inom undersökningsområdet är få i jämförelse med de andra reptilarterna vilket beror på att kopparödlan har ett mer undangömt levnadssätt. Arten som ofta ligger gömd under föremål på grund av sin uppvärmningsstrategi, blir svårinventerad om sökandet inte strikt koncentreras till just denna art. Skogsödlan som är en av Sveriges vanligaste reptil (Cedhagen och Nilson, 1991) är en stationär art som ofta påträffas återkommande inom samma lokaler inom undersökningsområdet. På västra Järvafältet hittas den framförallt på öppna solexponerade gräsmarker. Denna art kan vara mycket svår att upptäcka då den är mycket snabb på att försvinna in i vegetationen vid eventuell störning. Skogsödlan reagerar på ett helt annorlunda sätt än till exempel huggormen som i stor utsträckning litar på sitt kamouflage och ligger kvar. Detta faktum kan ha haft en inverkan på inventeringsresultatet. Som nämnts har fynd av hasselsnok gjorts vid Trasgärdet strax norr om Barkarby flygfält, vilket framkommer i Järfälla kommuns naturinventering 1993 (Dahlberg och Totschnig, 1993). Det finns idag ingen anledning att tro att detta fynd fortfarande gäller 18 år senare då fyndet ej verifierats vid senare tillfällen. Dock kan ett gammalt fynd indikera på att lokalen fortfarande kan vara lämplig som habitat. Hasselsnoken är mycket sällsynt som art och lever ett undangömt liv och blir därför extremt svår att upptäcka, även vid kända hasselsnokslokaler i landet. En annan svårighet med att inventera arten inom undersökningsområdet är möjligheten att kunna lyfta på de stenar som finns i omgivningen. Blockens storlek är således avgörande för att som inventerare ha en möjlighet att systematiskt kunna eftersöka arten. Platta och mindre block saknas i större utsträckning vilket minimerar chanserna att göra ett fynd av arten. Dock kan denna miljö fortfarande vara gynnsam. 54 I resultaten kan man utläsa en väsentlig skillnad i antalet observationer mellan groddjur och kräldjur där reptilerna är överrepresenterade amfibierna. Under 2000-talet och framåt har ett privat intressefokus legat på kräldjuren vid reservatsbesök och vistelsen i naturen. Dessa fynd har dock haft en viktig funktion i att beskriva Järvafältets reptilfauna. Man skall även komma ihåg att reptiler oftare är mer synliga än groddjuren, speciellt dagtid då de är som mest aktiva och därmed lättare kan iakttas. Därav anledningen till att dessa djur ofta påträffas av allmänheten i ströv- och naturområden då arterna ligger och solar eller korsar en väg. Som nämnt ovan är groddjursfynden generellt färre än fynden av kräldjuren. Grod- och kräldjuren har helt skilda levnadsätt eftersom groddjuren kräver vattenhabitat av god kvalitet för sin reproduktion och är således helt knutna till dessa miljöer under större delen av våren och sommaren. Groddjuren föredrar även skuggiga platser under varma sommardagar då de inte uppehåller sig i sitt vattenhabitat. Kräldjurens utbredningsområde är större och biotopvariationerna är talrikare eftersom de främst förekommer i terrestra miljöer. Groddjurens förekomster inom undersökningsområdet koncentreras främst kring Säbysjön och Översjön. Den vanliga paddan förekommer både i den södra delen av Säbysjön där arten leker men paddan har även påträffats i Säbysjöns norra del vid Rocksta gård. Man kan anta att paddan leker på flera ställen än där observationer gjorts, då liknande habitat existerar runt sjöarna. Paddan verkar också vara den art som står emot predatorer bäst. Vid besök av andra grodlokaler i kommunen påträffas yngel av padda oftare än någon annan art, även där fisk finns. Paddans och ynglens giftighet tycks vara anledningen. Dock prederas paddan av den vanliga snoken och närvaron av snok kan således också indikera på att paddan finns i närområdet då dessa arter verkar ha en lång predator-bytesrelation mellan varandra. Fynd av vanlig groda, åkergroda och adult padda kunde inte verifieras under inventeringen 2010, dock har dessa arter påträffats tidigare år vid Säbysjöns södra delar samt på strandängen norr om Säby gård. Anledningen till detta resultat beror troligen på att våren 2010 bedömdes för kall och ogynnsam vilket resulterade i att sökandet efter romklumpar och adulter inleddes för sent in på sommaren. Under dagarna med gynnsamt väder koncentrerades inventeringen till landhabitat för att hinna täcka de stora ytor där kräldjuren förväntades finnas då de under dessa dagar är lättast att hitta. Att inventera groddjur och kräldjur kräver olika strategier och tidsåtgång och bör därför göras separat. Mindre vattensalamander har observerats vid två lokaler inom undersökningsområdet, söder om Säbysjön och cirka 250 meter österut från den nordöstra stranden vid Kastberget. Observationen vid södra Säbysjöns våtmarksområde har inte kunnat fastställas under inventeringen 2010 och 2011. Dock skulle våtmarksområdet kunna vara en potentiell leklokal för arten och även andra groddjur, då det i området finns avsnörda och fiskfria småvatten. Öster om Kastberget, nordost om Säbysjön har två hannar av den större vattensalamandern iakttagits under 2011. Mindre vattensalamander observerades både under 2010 och 2011. Under 2011 observerades fler individer än året innan och även lekbeteende kunde iakttas, vilket bekräftar platsen som leklokal. Järvafältet med sitt äldre odlingslandskap besitter en variationsrik natur med sjöar och våtmarker, solbelysta skogsbryn, diken, åkerholmar, åkrar och öppna betesmarker. Betesdriften som i stor utsträckning bedrivs på Järvafältet gynnar herpetofaunan genom att markerna hålls öppna och att vattensamlingar och brynzoner inte växer igen. Detta skapar en variation av lämpliga levnadsmiljöer där herptilerna, i synnerhet kräldjuren, kan trivas och föröka sig. De gamla odlingsrösena intill åkrarna, och deponihögarna från tiden då Järvafältet var ett militärt övningsfält har bidragit till att skapa lämpliga övervintringsplatser för kräldjuren. Groddjuren lever i närheten av sina leklokaler vilket gör att deras livsmiljöer begränsas till områden där det finns tillgång på vatten och fuktiga skogsområden. Fyra 55 kärnområden för groddjur har identifierats varav två av dem ligger strax utanför Järfällas kommungräns. Kärnområdena inom Järfälla kommun är de två sjöarna Säbysjön och Översjön som med sina sumpskogar och kärrområden har en viktig funktion för områdets groddjur. Kärnområdet öster om Kastberget (Sollentuna kommun) är den enda identifierade lokalen inom undersökningsområdet som hyser större vattensalamander. Den närmast belägna kända lokalen för arten och dess mindre släkting ligger vid Viksjö golfbana, cirka 6 kilometer bort. De konsekvenser som utbyggnaden av Barkarbystaden kommer leda till för herpetofaunan är svåra att helt fastställa i detta stadium. Det krävs fler studier och noggrannare inventeringar för att kunna kartlägga årstidbundna förflyttningar av grod- och kräldjur och därmed identifiera om det existerar känsliga områden för ökad trafikdöd i Barkarbystadens närområden. Flyginfartsvägen är ett potentiellt riskområde där herptiler skulle kunna påverkas av trafiken då ett ökat antal fordon kommer att vara i omlopp i och med ökningen av antalet invånare. Trafiken på flyginfartsvägen är idag inget direkt hot mot herpetofaunan då få individer sammantaget sätter livet till under ett år. De groddjur som lever i de södra regionerna av Säbysjön har troligen sina vinterkvarter i närheten av deras leklokaler i våtmarksområdet som ansluter till sjön. Detta bör tala emot en årstidsbunden förflyttning av groddjur som gör att flyginfartsvägen korsas i större utsträckning. Dock sker vissa somrar massvandringar av juvenila paddor som ofta i ett stort antal rör sig på vägarna söder om Säbysjön. Snoken kan vara en av de arter som kan påverkas av en ökande trafik i området då arten är känd för att röra sig över större områden då övervintringslokalen ofta ligger långt ifrån sin sommarlokal (Cedhagen och Nilson, 1991). Förläggandet av nya bilvägar, gång- och cykelstråk och bostäder kommer främst för huggormen och skogsödlan innebära att deras habitat försvinner helt i de norra delarna av planområdet, ett område som faller inom utbyggnadsetapp 1, där 800 lägenheter och villor planeras (Figur 4). Bostadsområdet och tillhörande vägar kommer bidra till en barriäreffekt mellan befintliga vinterbostäder vid Ålsta hage och födosöksområden vid gräsmarkerna söder om området. Om de bofasta arterna inom området mot förmodan lyckas stanna kvar och finna varaktiga uppehållsplatser, dyker ytterligare ett problem upp. Vid de platser som idag är befintliga huggormsområden kommer villor att byggas. Människor attraherar mindre däggdjur och fåglar som kommer att söka föda vid de boendes tomter. Detta kan i ett tänkbart scenario innebära att huggormen även kommer att se dessa tomter som födosöksområden vilket kan sluta i en intressekonflikt där huggormen förmodligen står som förlorare. Av denna anledning bör frågan kanske ställas om huggormarna bör förflyttas till andra plaster. Trasgärdet, det skogsområde som ligger syväst om Ålsta hage kommer inte direkt att påverkas av exploateringen då det finns anläggningar av riksintresse för totalförsvaret inom området. Det planeras dock att genom Trasgärdet förbinda Barkarbystadens gröna förbindelser med naturreservatet i öst. Detta anses ej som et hot mot herpetofaunan i området. Inom västra Järvafältets naturreservat föreligger det i dag relativt få direkta hot mot herpetofaunan. Dock bör ett par punkter uppmärksammas. Ett för intensivt naturvårdsarbete med att röja bort buskar och snår kan leda till att snokens födosöksområden och tillgång på skyddade platser minskar. Detta bör således undvikas. Att fortsätta hålla markerna öppna och motverka igenväxning gynnar generellt såväl groddjuren som kräldjuren. Bristen på fiskfria solexponerade småvatten i närhet till varandra skulle kunna bidra till att arterna tvingas till mindre lämpliga lokaler exempelvis där det finns fisk. I området så är den större vattensalamandern med sin enda kända lokal inom undersökningsområdet isolerad. Avsaknaden av fler lämpliga vattenhabitat inom ett avstånd till möjlig spridning kan därför ses som ett hot. Utan möjligheter till genetiskt utbyte riskerar arten att med tiden försvinna 56 från lokalen. Att den större vattensalamandern är borttagen från 2010 års rödlista betyder inte att hänsyn och habitatförbättrande åtgärder inte behöver göras. Här finns nu en möjlighet att med riktade insatser att kunna stärka arten och öka dess överlevnadschanser inom naturreservatet vilket samtidigt gynnar andra arter. Anläggandet av parkområden med dammar och gröna förbindelser inom Barkarbyfältet kan direkt vara till fördel för herpetofaunan. Mellersta och södra Barkarbyfältet är idag ett bristområde för amfibier och reptiler och flyplatsens verksameter och intilliggande vägbanor gör att spridning av herpetofaunan i stor utsträckning hindras. Om Barkarbystaden skulle utebli kommer de befintliga spridningsbarriärerna kvarstå och konnektiviteten mellan olika arter förhindras. Barkarbyfältet skulle förmodligen ändå exploateras i framtiden, dock med avsaknad av ett väl igenomtänkt och strategiskt planeringsunderlag. Anläggandet av dammen i Kyrkparken kan bli ett nytt potentiellt habitat för groddjur vilket i sin tur kommer bidra till en nettovinst då habitat i ett tidigare obebott område tillkommer. En väl skött groddamm skulle även gynna många andra djur som insekter, fåglar, andra herptiler och däggdjur vilket bidrar till en ökad biologisk mångfald. Skulle flera dammar och småvatten anläggas i ett blågrönt stråk in mot reservatet finns även spridningsmöjligheter för groddjur och andra arter mellan parkerna och befintliga naturområden. Andra värden som dessa dammar skulle kunna bidra med är upplevelsevärden för boende och parkbesökare. Skolor och intresseföreningar skulle kunna dra nytta av miljöerna och de arter som lever i området i undervisningssyfte. Att barn och vuxna får lära sig om hur viktig denna många gånger missförstådda organismgruppen är, kan vara ytterligare ett steg i rätt riktning att bevara grod- och kräldjursfaunan. Gällande förvaltningen i området behövs en tydlig plan för hur dessa nyanlagda dammar skall skötas. Det räcker inte bara med att skapa livsmiljöer, dessa kräver underhåll och skötsel för att de skall bli hållbara då groddjuren har höga krav på sina livsmiljöer. Planering och hänsyn till arternas ekologi är således centralt. Att skapa nya miljöer och habitat, i synnerhet för groddjur, och att anpassa den fysiska stadsplaneringen efter en landskapsekologisk tankebild bidrar inte bara till att gynna lokala populationer. Det har i Stockholmsregionen gjorts en rad naturvårdande åtgärder och riktade insatser genom anläggande av dammar och återskapande av våtmarker. Detta för att stärka groddjursfaunan och för att återgälda den miljöskuld som idag fortfarande föreligger från tidigare markanvändning och exploateringar. Att bevara och stärka förbindelsen mellan groddjuren lokalt bidrar till att stärka groddjurens kärnområden i Stockholm. Med en levande groddjursfauna erhålls även en levande kräldjursfauna. 57 9. SLUTSATSER Resultatet från denna studie visar på en herpetofauna med lång kontinuitet inom undersökningsområdet. Samtliga av Stockholms läns förekommande grod- och kräldjursarter existerar här, dock med undantag för den sällsynta reliktarten hasselsnoken. Artabundansen är tätare och herptilerna tycks föredra de södra delarna av Säbysjön tackvare goda levnadsmiljöer vid de utbredda våtmarkerna och strandängarna. Kräldjuren finner goda livsmiljöer och möjligheter till spridning inom större delar av Järvafältets naturreservat tackvare dess mosaikartade natur. Groddjurens lokaler sammanfaller inte helt oväntat med Säbysjön och Översjön där reproduktionsplatser i vattenmiljö och övervintringslokaler på land hittas. Barkarbyfältet är ett område med många spridningsbarriärer, och med avsaknad av lämpliga habitat försvårar detta spridning mellan populationer till de södra regionerna av Järvakilen. Det främsta hotet mot herpetofaunan i och med utbyggnaden av Barkarbystaden är att ett större markområde som idag är bosatt av olika kräldjursarter kommer att tas i anspråk. Detta innebär att habitatet (lokal 7) förmodligen kommer att försvinna helt då bostäderna upprättas på platsen för arternas vinterkvarter och födosöksområden. Med en kraftigt växande befolkning ökar antalet bilar i omlopp vilket kan komma att bidra till att fler herptiler drabbas av trafikdöd än tidigare. Ett potentiellt riskområde är flyginfartsvägen då denna väg ligger mycket nära södra Säbysjöns våtmarksområde. Barkarbystaden med dess parkområden, dammar och gröna förbindelser kan dock vara till fördel för herpetofaunan då habitat tillförs i ett tidigare obebott område samt att dessa kopplas ihop med naturreservatet i öst. Den större vattensalamanderns habitat öster om Kastberget är den enda kända lokalen inom undersökningsområdet. Isoleringen av lokalen är ett direkt hot mot arten som saknar möjligheter till utbredning inom en tänkbar spridningsradie. Att anlägga groddammar och småvatten samt att skapa goda spridningsmöjligheter genom gröna förbindelser inom undersökningsområdet är en av de viktigaste åtgärderna för herpetofaunan. Detta gynnar såväl groddjuren som kräldjuren. Dessa insatser bidrar inte bara med ökad biologisk mångfald utan ger även rikare naturupplevelser och möjligheter till naturpedagogiska vinster. 58 10. TACKORD Jag vill tacka min handledare Lars-Gunnar Bråvander för stöd och viktiga synpunkter på såväl innehåll som språk under mitt examensarbete. Mattias Hagman för sitt visade intresse och sina värdefulla kunskaper inom herpetologin. Helle Skånes för hjälp med digitala IRF flygbilder och ortofoton. Katarina Ekestubbe för sitt bidrag med digitala flygbilder och annat betydelsefullt material, tack för förmedlade kontakter! Johan Sundström på Järfälla kommun för GIS-relaterat material. Karl-Erik Lidberg för ditt bidrag med herpetologiska inventeringsrapporter. Robin Blomdin för hjälp med GIS och generella synpunkter på mitt arbete. Ett stort tack till Patrik Västilä för granskning och värdefulla synpunkter. Tack till mina medobservatörer Henrik Juhano och Maria Andersson. Ett stort tack riktas även till Göran Nilson och Claes Andrén för ett fantastiskt arbete med att bevara herpetofaunan i Sverige och i övriga delar av världen. 11. REFERENSER Tryckta källor: Ahlén, I., Andrén, C och Nilson, G. (1995) Sveriges grodor, ödlor och ormar. Naturskyddsföreningen. Helsingborg, 57 s. Andrén, C. (2006) Faktablad: Natrix natrix gotlandica - gotlandssnok. ArtDatabanken, SLU. Uppsala, 2 s. Andrén, C. och Nilson, G. (1976) Hasselsnoken (Coronella austriaca) – en utrotningshotad ormart! Fauna & Flora 71: 61-76. Andrén, C. och Nilson, G. (1991) Faktablad: Coronella austriaca - hasselsnok. ArtDatabanken, SLU. Uppsala, 3 s. Ahlén, I., Andrén, C och Tjernberg, M. (2010) Grod- och kräldjur – Amphibians and reptiles Amphibia & Reptilia. Resultatkapitel ur Gärdenfors, U. (2010) Rödlistade arter i Sverige 2010- The 2010 Red List of Swedish Species. ArtDatabanken, SLU. Uppsala, 590 s. Arnold, E. N och Ovenden, W. D. (2002) A field guide to the reptiles and amphibians of Britain and Europe. Collins. London, 288 s. Banta, H. B. (1957) A Simple Trap for Collecting Desert Reptiles. Herpetologica, Vol. 13, No. 3, 174-176. Bregil, C och andra. (2004) Mark människa och miljö. Göteborgs universitet och Stockholms universitet. Bohuslän, 182 s. Caldwell, P. J och Vitt, J. L. (2009) Herpetology - An introductory Biology of amphibians and reptiles. Elsevier. Burlington, 697 s. Cedhagen, T och Nilson, G. (1991) Grod- och kräldjur i norden. Fältbiologerna. Sollentuna, 141 s. Dahlberg, J och Totsching, A. (1993) Naturinventering 1993. Järfälla kommun. Järfälla, 92 s. Elmquist, H och Scharff, N. (2009) Vad jag finner i sjö och å. Prisma. Stockholm. 121 s. Esteves, F., Flykt, A och Ohman, A. (2001) Emotion Drives Attention: Detecting the Snake in the Grass. Journal of Experimental Psychology: General, Vol. 130, No. 3, 466-478. Fitch, S, Henry. (1951) A Simplified Type of Funnel Trap for Reptiles. Herpetologica, Vol. 7, No. 2, 77-80. 59 Gislén, T. och Kauri, H. (1959). Zoogeography of the Swedish amphibians and reptiles with notes on their growth and ecology. Acta Vertebratica 1:196-397. Jansén, C. A-L. (2007) Stockholms nya groddammar - En inventering och utvärdering av projektet i ett tidigt skede. Opublicerat examensarbete vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholmsuniversitet. 30 s. Lennartsson, T och Linkowski, W. (2005) Rapport 2005:9, Fragmenterat landskap - En kunskapssammanställning om fragmentering som hot mot biologisk mångfald. Jordbruksverket. Jönköping, 26 s. Lithander, L och Nilsson, A. (2008) Inventering av hasselsnoksbiotoper 2008. Göteborgs Naturhistoriska Museum, Göteborg. 21 s. Lundvall, K. (2008) Groddjur i en föränderlig värld - Förslag till åtgärder baserade på fjärranalys i Stockholms stad. Opublicerat examensarbete vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholmsuniversitet. 58 s. Malmgren, J. (2002) Faktablad: Triturus cristatus - större vattensalamander. ArtDatabanken, SLU. Uppsala, 6 s. Malmgren, J. C., Gustafson, D., Pettersson, C. J., Grandin, U. och Rygne, H. (2005) Inventering och övervakning av större vattensalamander. Version 1:0 Naturvårdsverket, Stockholm. 20 s. Malmsten, J och Ågren, E. (2008) Jordens groddjur hotas av infektionssjukdomar. Fauna och Flora, 103:4, 2-7. Magnusson, M och Stålsjö, L. (2004). Inventering av groddjur Kungsbacka golfklubb Hamra, Särö. Göteborgs Stadsmuseum, 9 s. Niklasson, M och Nilsson, G. S. (2005) Skogsdynamik och arters bevarande. Studentlitteratur. Lund, 319 s. Nordström, M. (1997) Groddjursinventeringen i Stockholm. Stockholms stadsbyggnadskontor, Stockholm. 19 s. Nyström, P och Stenberg, M. (2009) Utvärdering av anlagda våtmarkers betydelse för spridning av hotade groddjur i Skåne. Länsstyrelsen. Skåne. 25 s. Peterson, T. (2009) Herpetologisk inventering i Hässelby, Stockholm och Viksjöområdet, Järfälla. Järfälla Kommun, Järfälla. 27 s. Ricklefs, E. R. (2007) The economy of nature. W. H Freeman and company, New York, 550 s. Övriga källor: Artdatabanken 1 http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/coro_aus.PDF Titel: Faktablad. Coronella austriaca – hasselsnok Ansvarig utgivare/kontaktperson: Artdatabanken Hämtad: 2010-01-21 Artdatabanken 2 http://snotra.artdata.slu.se/artfakta/Temp/ltz1ali2.xls Titel: Sök rödlistade arter i Sverige 2010 Ansvarig utgivare/kontaktperson: Artdatabanken Hämtad: 2010-01-21 Ekologigruppen http://www.ekologigruppen.se/omoss/kyrkparken.html. Titel: Kyrkparken. (Nedladdad PDF). Ansvarig utgivare/kontaktperson: Ekologigruppen AB. Hämtad: 2011-05-04 60 FÖP - Fördjupad översiktsplan för Barkarbyfältet, 2006. Järfälla kommun Habitats' Directive 92/43/EEC http://ec.europa.eu/environment/nature/conservation/species/guidance/index_en.htm Titel: PDF: Guidance document on the strict protection of animal species of Community interest under the Habitats Directive 92/43/EEC. Version 2007. Ansvarig utgivare/kontaktperson: European Commission Environment. Hämtad: 2011-04-16 Hagman, M. Postdok, Zoologiska institutionen: Etologi, Stockholms universitet. Uppgifter via e-post, 2010. IUCN 1 (IUCN: International union for conservation of nature) http://www.iucn.org/about/work/programmes/species/?3204/Europes-amphibians-and-reptiles-under-threat IUCN Titel: Europe’s amphibians and reptiles under threat - IUCN. Ansvarig utgivare/kontaktperson: IUCN Hämtad: 2010-11-04 IUCN 2 (IUCN: International union for conservation of nature) http://www.iucn.org/about/union/secretariat/offices/asia/regional_activities/asian_amphibian_crisis/ Titel: The Asian Amphibian Crisis Ansvarig utgivare/kontaktperson: IUCN Hämtad: 2011-01-02 IUCN 3 (IUCN: International union for conservation of nature) http://www.iucn.org/about/work/programmes/species/red_list/?4143/Extinction-crisis-continues-apace Titel: Extinction crisis continues apace Ansvarig utgivare/kontaktperson: IUCN Hämtad: 2011-01-03 Järfälla kommun 1 http://www.jarfalla.se/templates/page____24008.aspx. Titel: Barkarbystaden Ansvarig utgivare/kontaktperson: Lena Granqvist Hämtad: 2010-01-25 Järfälla kommun 2 http://www.jarfalla.se/templates/DocumentListing____19560.aspx Titel: Barkarbystaden (Fördjupad översiktsplan för Barkarbyfältet, antagen 2006) Ansvarig utgivare/kontaktperson: Järfälla kommun Hämtad: 2010-01-21 Järfälla kommun 3 http://www.jarfalla.se/templates/page____24008.aspx. Titel: Översiktsplan Järfälla kommun 2001 Ansvarig utgivare/kontaktperson: Järfälla kommun Hämtad: 2009-12-21 Järfälla kommun 4 http://www.jarfalla.se/templates/page____5237.aspx. Titel: Järfälla - den kilformade ängstegen Ansvarig utgivare/kontaktperson: Järfälla kommun Hämtad: 2011-01-18 Järfälla kommun 5 http://www.jarfalla.se/templates/page____7962.aspx. Titel: Naturreservaten Ansvarig utgivare/kontaktperson: Järfälla kommun Hämtad: 2011-01-18 61 Järfälla kommun 6 http://www.jarfalla.se/templates/page.aspx?id=5442 Titel: Baskarta Ansvarig utgivare/kontaktperson: Per Mörée Hämtad: 2011-02-22 Länsstyrelsen http://www.ab.lst.se/templates/InformationPage____15183.asp Titel: Västra Järvafältet Ansvarig utgivare/kontaktperson: Avdelningen för miljö, Enheten för naturvård. Hämtad: 2010-01-25 Miljömål http://www.miljomal.se Sökord: Ett rikt växt- och djurliv, god bebyggd miljö. Ansvarig utgivare/kontaktperson: Naturvårdsverket. Hämtad: 2010-02-20 Sollentuna kommun http://www.sollentuna.se/Sollentuna-kommun/Om-Sollentuna/Natur/Beskrivning-av-naturen/Sjoar/Djupan/ Titel: Djupan Ansvarig utgivare/kontaktperson: Sollentuna kommun. Hämtad: 2010-11-05 Stockholms stad http://www.stockholm.se/KlimatMiljo/Natur-och-parker/Naturprojekt/Vatmarker-pa-Jarvafaltet/ Titel: Våtmarker på Järvafältet Ansvarig utgivare/kontaktperson: Ingrid Olsen Sjöström, Exploateringskontoret Hämtad: 2011-03-17 Vägverket http://publikationswebbutik.vv.se/shopping/ShowItem____520.aspx Titel: Groddjur och vägar Ansvarig utgivare/kontaktperson: Vägvärket Hämtad: 2010-12-17 62 2010-04-20 2010-04-16 Älgkärrstippen Jägarkullen 09:40 Skogsödla 15:00 Vanlig snok 15:30 Huggorm 63 14:20 Vanlig snok 13:45 Min. vattensalamander Triturus vulgaris 20 20 20 20 20 21 21 maj 24 maj 23 jun Översjön Översjön Översjön Björnmyren Björnmyren Jägarkullen Gravrösen Öster om Kastberget Flyginfarten maj maj maj maj maj maj 2010-05-17 2010-05-17 2010-05-18 2010-05-18 2010-05-18 2010-05-20 20 maj Vanlig snok Vanlig snok Vanlig snok Kopparödla Kopparödla Vanlig padda Vanlig snok Vanlig snok Skogsödla Huggorm Vanlig snok Skogsödla Vanlig snok 11:40 Vanlig snok 12:40 13:00 13:00 14:00 14:00 11:30 16:45 17:55 12:30 13:50 16:40 10:40 11:35 Natrix natrix Natrix natrix Natrix natrix Natrix natrix Natrix natrix Angius fragilis Angius fragilis Bufo bufo Natrix natrix Natrix natrix Lacerta vivipara Vipera berus Natrix natrix Lacerta vivipara Natrix natrix Vipera berus Stora diket Kalkviksgärdet Stora diket Björnmyren Översjön Granskog Granskog 12:00 Huggorm 2010-05-17 Stora diket Lacerta vivipara 2010-04-24 14:41 Skogsödla Vipera berus Natrix natrix Vipera berus Vipera berus Lacerta vivipara Natrix natrix Vipera berus Vipera berus Vipera berus Angius fragilis Vipera berus Vetenskaplig namn Vipera berus Älgkärrstippen 2010-05-12 2010-05-12 14:35 Huggorm 15:45 Vanlig snok 2010-04-08 Granskog 12:03 Huggorm Stora diket Rocksta 2010-04-08 Björnmyren 11:25 Huggorm 11:45 Kopparödla 11:50 Huggorm 15:55 Huggorm 16:16 Huggorm 2010-04-08 2010-04-08 2010-04-08 Björnmyren Björnmyren Björnmyren Tid Artnamn 12:45 Huggorm Attunda brandövningsomr. 2010-04-16 Attunda brandövningsomr. 2010-04-16 Datum 2010-03-30 Lokalnamn Björnmyren 1 1 1 1 1 1 1 1 20 1 3 1 1 1 1 2 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Stadiu m Adult Adult Adult Adult Adult Adult Fjol.Juv. Adult Adult Adult Adult Larv Adult Adult Adult Adult Fjol.Juv. Adult Fjol.Juv. ? Adult Hona Adult ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? Hona Adult ? Hane Adult ? Adult ? Adult Hona Adult ? ? ? Hona Adult ? Adult Hona Adult Hane Adult Antal Kön 1 ? GPS Y GPS X 6590555 662631 6592887 663093 6590891 663533 6593554 661596 6593554 661596 6592682 661941 6592504 661934 6590841 662611 6593568 661557 6591900 662094 6593739 662259 6591893 662067 6592418 661940 6594148 661534 6593223 661487 6593185 661445 6591961 662022 6591540 663304 6591890 662082 6592725 662434 6590373 663032 6590408 662976 6591415 663396 6590792 662629 6593178 661497 6592434 661810 6592406 661689 6592468 661763 6592463 661771 6592435 661806 Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell Visuell ? Ja ? Ja ? Ja Ja Ja Ja Ja Ja Övintlokl. Ja Död på vägen. Innan infarten till Attunda brandövn.omr. Sittandes på vegetation under vattenytan Vägkant, övergångszon till lövskog, block Vattenbryn/dikeskant Vattenbryn/dikeskant Öppen gräsmark Åkerholme i gräsmark Hällmark, tallskog Stort gräsbevuxet röse i betesmark Trädbärande gräsmark, blockig terräng Simmandens intill strandkanten Våtmark Våtmark Död på vägen Död på vägen Stort antal yngel, uppskattningsvis 20 st. vattenbryn, under flytbladsvegetation Korsandes över grusväg Nej ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? Ja Ja Ja Ja Gräsbevuxen torr mark, få träd och Ja buskar Vattenbryn, öppen mark Sluttning mot vattenbryn/vassbälte, blockig gräsmark Gräsmark Blockig mark i anslutning till sumplövskog Öppen mark, bebyggelse Kraftigt blockig bergssluttning, gles blandskog Skogsbryn intill åkermark, blockigt Dike i åkermark, blockigt i närmiljön Gräsmark med åkerholmar och rösen Gräsmark med åkerholmar och rösen Litet dike i betesmark, blockigt, rösen Metod Biotop/övrig obs. Visuell Öppen mark BILAGA 1 Inventeringsprotokoll 2010 Tabell 6. Tabellen visar observationer i fält under perioden 30 mars-24 maj 2010. 2011-04-18 09:05 Vanlig padda 2011-04-18 21:06 Vanlig padda 2011-04-25 12:48 St. vattensalamander Triturus cristatus 2011-04-25 13:14 Min. vattensalamander Triturus vulgaris 2011-04-25 12:44 Min. vattensalamander Triturus vulgaris Jägarkullen Jägarkullen Ö. Kastberget Ö. Kastberget Ö. Kastberget 64 2011-04-29 15:00 Min. vattensalamander Triturus vulgaris 2011-04-29 15:15 Min. vattensalamander Triturus vulgaris 2011-04-29 15:30 St. vattensalamander Triturus cristatus 2011-05-11 09:48 Vanlig snok 2011-05-11 11:45 Huggorm 2011-05-11 15:00 Brungroda 2011-05-14 12:00 Vanlig padda 2011-05-14 12:00 Huggorm Ö. Kastberget Ö. Kastberget Ö. Kastberget Stora diket Björnmyren Översjön Rocksta Rocksta Vipera berus Bufo bufo Rana sp. Vipera berus Natrix natrix 2011-04-29 14:00 Vanlig snok Björnmyren Natrix natrix Bufo bufo Bufo bufo Vipera berus 2011-04-10 12:36 Huggorm Trasgärdet 1 1 2 1 1 1 5 3 1 1 3 1 7 9 5 2 1 Adult Adult Adult Adult 6590841 662609 Visuell På en halvmeters djup. 6590841 662609 Visuell På en halvmeters djup. Sollentuna 6592893 663072 Visuell Lekdräkt. Jagande. Ja Ja Ja Ja Ja Ja 6590107 662823 Visuell Solande 6590040 663424 Visuell Solande Ja Sollentuna 6592893 663072 Visuell Lekdräkt. Jagande. Semiadult Järfälla Adult Rom Hane Adult ? ? Ja Ja Järfälla Järfälla Järfälla Dahlin N Ja Ja 6592725 662434 Visuell Under vatten, vid vassen 6592726 662435 Visuell Död vid sluttningens början Dahlin N, Juano, H Dahlin N Dahlin N 6592513 661935 Visuell På vägen väster om Björnmyren Ja 6593930 661346 Visuell Under vatten, på veg. i vassen Ja Dahlin N Dahlin N Dahlin N, Juhano H, Andersson, M Dahlin N, Juhano H, Andersson, M Ja 6591890 662082 Visuell Simmande Sollentuna 6592893 663072 Visuell Lekdräkt. Stillasittande på växt Ja Hona Semiadult Järfälla ? Hane Adult Hona Semiadult Sollentuna 6592893 663072 Visuell Jagande. Hane Adult Dahlin N, Juhano H, Andersson, M Dahlin N, Juhano H Dahlin N, Juhano H Dahlin N, Juhano H Dahlin N Dahlin N Dahlin N, Juhano H, Andersson, M Dahlin N, Juhano H, Andersson, M Dahlin N, Juhano H, Andersson, M Övintlokl. Observatör 6590107 662823 Visuell Solande Sollentuna 6592893 663072 Visuell Lekdräkt. På vattenväxt. Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla GPS X Metod Biotop/övrig obs. Hona Semiadult Sollentuna 6592893 663072 Visuell Jagande. Ja Skadad. Överkörd, troligen av cykel, på vägen väster om ? Semiadult Järfälla 6592513 661935 Visuell Björnmyren Ja Hane Adult Hane Adult ? ? ? Hane Adult ? Vetenskapligt namn Antal Kön Stadium Kommun GPS Y Vipera berus Artnamn Attunda brand.omr. 2011-04-10 11:00 Huggorm Tid Lacerta vivipara Datum Attunda brand.omr. 2011-04-10 10:45 Skogsödla Lokalnamn Inventeringsprotokoll 2011 Tabell 7. Tabellen visar observationer från en kompletterande inventering gjord i fält under våren 2011. GPS koordinat i SWEREF 99. 2003-04-20 2004-03-28 2004-03-28 2004-03-28 2004-04-08 2004-04-08 2004-04-18 2004-04-18 2004-04-19 2004-05-22 2004-06-14 2004-07-16 2004-07-17 2004-07-17 2004-09-10 2004-09-11 2004-09-12 2005-03-27 2005-03-28 2005-06-12 2005-06-26 2005-06-26 2005-06-27 2006-04-16 2006-04-17 2006-04-18 2009-05-10 2009-08-15 2009-06-25 2009-08-28 2008-06-01 2010-04-07 Huggorm 2010-04-08 Huggorm 2010-04-19 Vanlig snok 2010-05-20 Kopparödla Björnmyren Björnmyren Björnmyren Björnmyren Björnmyren Björnmyren Björnmyren Björnmyren S.Säbysjön Björnmyren Björnmyren Björnmyren S.Säbysjön Björnmyren Säby gård Björnmyren Rocksta Björnmyren Björnmyren Säby gård Säby gård S.Säbysjön Älgkärrstippen Älgkärrstippen Björnmyren Älgkärrstippen Rocksta Säby strandäng Säby strandäng Jägarkullen Älgkärrstippen Gravrösen Kalkviksgärdet Kalkviksgärdet Kalkviksgärdet Artnamn 65 Rana temporaria Vipera berus Natrix natrix Lacerta vivipara Natrix natrix Natrix natrix Lacerta vivipara Rana arvalis Vipera berus Natrix natrix Vipera berus Vipera berus Vipera berus Vipera berus Natrix natrix Vipera berus Bufo bufo Vipera berus Vipera berus Vipera berus Rana temporaria Vipera berus Vipera berus Vipera berus Angius fragilis Natrix natrix Vipera berus Vipera berus Natrix natrix Skogsödla Angius fragilis Natrix natrix Vipera berus Vipera berus Lacerta vivipara 1 6 1 10 3 10 1 2 >15 1 >20 2 3 1 1 >10 1 1 1 1 1 1 5 1 1 2 1 1 1 1 1 1 1 1 3 5 ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? Hona ? Hona Hane ? Hona ? ? ? Hona ? ? ? Hane Hona Hona Hane ? Hona ? ? ? Vetenskapligt namn Antal Kön Natrix natrix Min. Vattensalamander Triturus vulgaris Vanlig groda Huggorm Vanlig snok Skogsödla Vanlig snok Vanlig snok Skogsödla Åkergroda Huggorm Vanlig snok Huggorm Huggorm Huggorm Huggorm Vanlig snok Huggorm Vanlig padda Huggorm Huggorm Huggorm Vanlig groda Huggorm Huggorm Huggorm Kopparödla Vanlig snok Huggorm Huggorm Vanlig snok Vanlig snok Datum 2003-04-20 Lokalnamn Älgkärrstippen Stadium GPS Y 6591398 6590801 6591355 6591435 6592725 6591439 6592564 6591517 6591416 6591057 6590979 6590963 6592447 6592438 6592690 6592409 6590792 6592431 6590636 6592451 6592410 6592435 6590534 6592438 6592452 6592485 6592543 6592503 6592442 6592429 6592709 6591894 Adult Adult 6592730 6593941 Juv.&Adult 6590887 Adult 6593742 Adult Fjol.Juv Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Juvenil Juvenil Adult Juvenil Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult Adult GPS X 662447 661689 662389 663692 663356 662631 662472 66259 662434 663426 661829 663429 663306 663467 662355 662251 661785 661811 662051 661945 662195 661753 662705 661784 661770 661799 662882 661810 661795 661829 661952 661796 661810 661806 661776 663032 Metod Biotop/övrig obs. Kommun Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Visuell V. om Kalkviksgärdet.Solande. Järfälla Visuell Solande Visuell Solande Visuell Hittades i grupp Visuell Solande Visuell Hittades i grupp Visuell På öppen mark Visuell Solande Visuell Parning vid vattenbryn Visuell Solande Visuell Parning i buskage Visuell Solande Visuell Solande Visuell På grusväg Visuell Solande Visuell Solande Visuell Solande Visuell Solande Visuell Död på åker Visuell Solande Visuell Korsande över väg Visuell Solande Visuell På grusväg Visuell Under sten Visuell Solande Visuell Solande Visuell På grusväg Visuell Solande Visuell Solande Visuell Solande Visuell Solande Visuell Solande Visuell Solande Visuell Solande Visuell Solande Visuell I buskage Observatör Ove Andresson Ove Andresson Ove Andresson Niklas Dahlin Reservatsarbetare Tuula Nyman Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Niklas Dahlin Tidigare observationer 2003-2009 Tabell 8. Tabellen visar observationer i fält under perioden 2003-2009. Här visas även fynd gjorda av övriga observatörer. Dessa anges i tabellen. GPS koordinat i SWEREF 99. Artnamn Skogsödla Skogsödla Huggorm Huggorm Huggorm Huggorm Huggorm Huggorm Huggorm Vanlig snok Vanlig snok Vanlig snok Vanlig snok Vanlig snok Kopparödla Kopparödla Kopparödla Kopparödla Mindre vattensalamander Mindre vattensalamander Mindre vattensalamander Större vattensalamander Större vattensalamander Vanlig groda Vanlig groda Vanlig groda Åkergroda Vanlig padda Vanlig padda Vetenskapligt namn Lacerta vivipara Lacerta vivipara Vipera berus Vipera berus Vipera berus Vipera berus Vipera berus Vipera berus Vipera berus Natrix natrix Natrix natrix Natrix natrix Natrix natrix Natrix natrix Anguis fragilis Anguis fragilis Anguis fragilis Anguis fragilis Triturus vulgaris Triturus vulgaris Triturus vulgaris Triturus cristatus Triturus cristatus Rana temporaria Rana temporaria Rana temporaria Rana arvalis Bufo bufo Bufo bufo Antal 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1 4 2 1 1 1 1 1 1 1 2 3 1 1 2 1 2 2 50 2 obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. Hörd obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. obs. Metod obs. Lokalnamn Säby strandäng Adult Säbysjön södra Adult Slammentorp Säby gård Adult Slammentorp Säby gård Adult Hona Rocksta Adult Hane Rocksta Adult Slammentorp Säby strandäng Rocksta Årsunge Jägarkullen Adult Säbysjön södra Adult Ängsjö Funnen död Slammentorp Adult Slammentorp Årsunge Dikartorp Adult Slammentorp Adult Hane Funnen död Griftegårdskärret, Görväln Adult Hane Lekdräkt/brunstvalk Viksjö golfbana, Långbacka Hane Lekdräkt/brunstvalk Barkarby Adult Hona Viksjö golfbana, Långbacka Adult Hane Lekdräkt/brunstvalk Viksjö golfbana, Krusbacka Adult I vatten Viksjö golfbana, Krusbacka I vatten Barkarby Adult Spel Viksjö golfbana, Långbacka Spel Säby strandäng Viksjö golfbana, Långbacka Spel Griftegårdskärret, Görväln Stadium Kön Aktivitet Kommun Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Järfälla Norr 6591700 6590910 6593470 6591290 6593470 6591290 6592990 6592990 6593470 6591700 6592990 6591130 6590910 6600080 6593470 6593470 6593030 6593470 6591360 6588610 6588120 6588610 6588130 6588130 6588120 6588610 6591700 6588610 6591360 Ost 1616970 1617170 1613030 1616500 1613030 1616500 1616790 1616790 1613030 1616970 1616790 1616960 1617170 1613760 1613030 1613030 1612850 1613030 1612670 1614950 1616200 1614950 1614610 1614610 1616200 1614950 1616970 1614950 1612670 Datum 2009-05-01 2008-04-20 2010-07-16 2010-05-17 2009-06-28 2009-04-26 2009-04-13 2009-04-14 2008-06-21 2009-05-01 2009-04-13 2008-08-04 2008-04-20 2007-08-24 2010-07-16 2009-08-03 2008-09-20 2008-09-20 2008-03-31 2008-04-30 2008-05-01 2008-04-30 2008-04-30 2008-05-01 2008-05-01 2008-04-30 2009-04-12 2008-04-30 2008-04-25 Artportalen, observationer Tabell 9: Tabellen visar samtliga rapporterade observationer av grod- och kräldjur i Järfälla kommun under 2007-2010. Fynd inom Västra Järvafältets naturreservat har fält i ljusgrönt. Tabellen är modifierad efter Artportalen (2010). 66 BILAGA 2 Inventeringsprotokoll, fält: W.P Datum Tid Art Antal Kön Stadium GPS X GPS Y Metod Biotop/övrig info Övervintlokal Detta inventeringsprotokoll användes för att dokumentera fynd under fältinventeringen. 67 BILAGA 3 Anslag: Detta anslag sattes upp på samtliga reservatsskyltar inom västra Järvafältets naturreservat under våren 2010. Alla observationer av grodoch kräldjur välkomnas!!! Jag är en biologi/geovetarstudent vid Stockholms universitet som just nu håller på att inventera och samla in information om den aktuella grod- och kräldjursfaunan i området Västra Järvafältets naturreservat och de norra delarna av Barkarbyfältet. Om ni observerar fynd så uppskattas det att detta rapporteras till mig omgående. Koordinater på fyndplatsen kan erhållas via karttjänsten på eniro.se, sökord: Järvafältet. Klicka på GPS-funktionen. Dra pop up-fönstret till platsen där du gjorde ditt fynd. Skriv ned koordinaterna i SWEREF99. Om möjligt bifoga ett fotografi på fyndet Den information som önskas är: - Vilken art observerades (Svenskt artnamn räcker vid hög säkerhet, annars räcker det med ex. groda, padda, huggorm… ) Hur många individer observerades Vart i ovan nämna områden observerades djuret Datum och tid Koordinater Ett foto på fyndet (och fyndplatsen) Observationer mailas till: [email protected] 68 69