Comments
Description
Transcript
Document 1953330
Stockholms universitet Romanska och klassiska institutionen Vårterminen 2014 ”viliores homines essent tocius mundi” Om medeltida vlaker och deras plats i latinska källor Magisteruppsats i latin Författare: Jonas Thungren Lindbärg Handledare: Maria Plaza Innehållsförteckning INLEDNING 3 Forskningsöversikt 4 Syfte och frågeställningar 6 Källor 6 Teori 10 Metod 11 UNDERSÖKNING 12 Historisk bakgrund 12 Ordet vlak och förekomster före de första latinska källorna 13 Vlaker i Bysans 15 Historia de expeditione Friderici imperatoris 15 Innocentius III och Caloiohannes 17 Vlaker i Ungern 23 Gesta Hungarorum 23 Gesta Hunnorum et Hungarorum 30 Chronici Hungari compositio saeculi XIV 33 DISKUSSION OCH SLUTSATSER 36 LITTERATURLISTA 38 Primära källor 38 Sekundära källor 39 Ej tryckta källor 40 Litteratur 40 BILAGA 1 – Karta 43 BILAGA 2 – Utdrag ur källtexter samt översättningar 44 Historia de expeditione Friderici imperatoris 44 Innocentius’ brev 51 Gesta Hungarorum 76 Simon av Kéza, Gesta Hunnorum et Hungarorum 93 Chronici Hungari compositio saeculi XIV 95 Titelbladets bild från Chronicon Pictum Vindobonense (Budapests nationalbibliotek: Cod. Lat. Med. Aevi. No. 404). 2 INLEDNING I sin historia om den bysantinske kejsaren Maurikios’ fälttåg mot avarerna år 587 berättar Theophylaktos Simokattēs en anekdot om ett lastdjur som tappar sin last, varpå männen som går bakom ropar åt djurets drivare att han ska vända sig om och plocka upp det som fallit. Det hela leder dock till panik i hela hären som tror att de är under angrepp och vänder när de hör männens rop. Vad som är intressant i allt detta är det ord som ropades: …ἐπιχωρίῳ τε γλώττῃ εἰς τοὐπίσω τραπέσθαι ἄλλος ἄλλῳ προσέταττεν, “τόρνα, τόρνα” µετὰ µεγίστου ταράχου φθεγγόµενοι…1 ...var och en manade på det lokala språket varandra att vända om, ropande ”torna, torna” med stor upprördhet… Torna alltså, vilket brukar tas som det första belägget för vad som skulle komma att bli det rumänska språket. Samma episod återberättas 200 år senare av Theophanes Confessor och vi får då även ordet frater (φράτερ).2 Det här kan man såklart säga mycket om men den här uppsatsen ska ägnas åt ett annat, relaterat problem. Det dröjer nämligen till mitten av 1300-talet innan vi får något omnämnande av rumäner, då som Rumeni i en italiensk text som bland annat räknar upp invånarna i Ungern.3 Bärare av den rumänska historien har istället en annan folkgrupp blivit, de så kallade vlakerna, som nämns ungefär från 1000-talet och framåt, på varierande platser i sydöstra Europa, främst i Transsylvanien, i vad som nu är Rumänien men fram till första världskrigets slut var Ungern. Dess fredsfördrag är ett stort trauma i ungersk historia och det händer fortfarande att politiker från och till tar upp frågan om det inte borde omförhandlas.4 Frågan om vilka som var först i Transsylvanien, om rumäner fanns där när ungrarna kom för 1000 år sedan, är likaledes en kontroversiell fråga i den akademiska världen. Det är där dessa vlaker och omnämnandet av dem blir så viktiga, och det är den problematiken vi nu ska undersöka närmare. 1 de Boor, C. (utg.), Theophylacti Simocattae historiae (Leipzig: Teubner 1887), bok 2, kap. 15. 2 de Boor, C. (utg.), Theophanis Chronographia, vol 1 (Leipzig: Teubner 1883), s. 258. 3 Spinei, Victor, The Romanians and the Turkic Nomads North of the Danube Delta from the Tenth to the Mid-‐Thirteenth Century (Leiden/Boston: Brill 2009), s. 179. 4 Premiärminister Orbán har täta kontakter med den ungerska minoriteten i Transsylvanien och har gjort utspel om att dela ut medborgarskap till ungrare utomlands. Mest uppseende på senare tid har nog partikamraten Zoltán Kőszegi dock väckt, då han 2012 talade om att det var dags att revidera fredsfördraget från första världskriget (”Democratic Coalition: The revisionist Kőszegi represents the Fidesz’s adventurist policy”, från http://www.freehungary.hu, 140326). 3 Forskningsöversikt Eftersom frågan om en romansk kontinuitet från de romerska invånarna i det antika Dakien till dagens rumäner i framför allt Transsylvanien är en av europeisk historiografis mer infekterade så finns följaktligen också mycket historisk och arkeologisk forskning i ämnet, en del inte helt oväntat tämligen polemiserande.5 En fullständig genomgång av det är av utrymmesskäl inte möjlig här och då denna undersökning kommer att ha en annorlunda utgångspunkt är det inte heller så intressant. Alexandru Madgearu är den som kommer närmast den begreppshistoriska utgångspunkt denna studie kommer att ha, då han har gjort en omfattande analys av förekomsten av rumäner (ordet är hans) i Gesta Hungarorum, skriven av en anonym författare omkring år 1200. Frågan han ägnar sig åt är huruvida verket är trovärdigt i sina uppgifter om att det fanns rumäner (vlaker) i Transsylvanien innan ungrarna erövrade det, något som främst ungerska forskare ofta ifrågasatt, och menar att så är fallet.6 Han arbetar mycket med arkeologiskt material och baserar mycket av sin bevisföring på det, samman med lingvistiska analyser av namn på platser och i viss mån personer. Vad som är intressant är att han utöver ortsnamn med romanskt ursprung också finner många med slaviskt och konstaterar att det av arkeologiska fynd inte går att skilja på de olika grupperna.7 Detta till trots hänvisar han som sagt konsekvent och oreflekterande till Transsylvaniens vlaker som rumäner och omfamnar vidare Nicolae Iorgas idé om romani, lokalt organiserade samhällen där en romersk identitet bevarades efter att Romarriket dragit sig tillbaka.8 En liknande motsägelsefull tendens visar Victor Spinei upp. Han har mycket noggrant kartlagt rumänernas (sic) kontakter med olika grupper av turkisktalande nomader under 900till 1200-talen, men trots de talrika belägg han själv presenterar för deras täta kontakter landar 5 Ett slående exempel är den ungerska Erdély Története (Transsylvaniens historia) som vid sin publikation i slutet av 80-‐talet ledde till hätska angrepp från båda håll och ända till fördömanden från Nicolae Ceaușescu själv (Gömöri, George, ”Transylvania: The Land Between. Review: Erdély Története (A History of Transylvania)”, i: The World Today, vol. 43, nr. 11 (Royal Institute of International Affairs 1987), ss. 200-‐201). 6 Madgearu, Alexandru, The Romanians in the Anonymous Gesta Hungarorum: Truth and Fiction (Cluj-‐Napoca: Romanian Cultural Institute 2005), s. 147-‐148. 7 Madgearu 2005, s. 141-‐144. 8 Madgearu, Alexandru, Continuitate și discontinuitate culturală la Dunărea de Jos în secolele VII-‐VIII (Bukarest: Editura Universității din București 1997), s. 161-‐162. Nicolae Iorga (1871-‐1940) var en rumänsk forskare, författare och konservativ politiker. Han mördades av det fascistiska ”järngardet” (Garda de fier) under andra världskriget och är fortfarande något av en ikon i sitt hemland. 4 han i slutsatsen att de knappt påverkade varandra överhuvudtaget.9 Han menar vidare att redan på 900-talet ”the ethnogenesis of the Romanians was a fait accompli”,10 trots att vi då varken har omnämnanden av vare sig vlaker eller rumäner i några källor och trots de arkeologiska resultat som Madgearu tagit upp och som även Spinei talar om.11 Vi ser alltså att även hos internationellt erkända rumänska forskare av idag syns en tydlig tendens att på ganska skakig grund vilja betona en obruten kontinuitet mellan antika romare och dagens Rumänien. En väg ur detta dilemma bjuds möjligen av Florin Curta, även han av rumänskt ursprung men på senare tid mest aktiv i USA. Han blev känd år 2001 genom boken The Making of the Slavs, där han framförde nya och tämligen omstörtande idéer om slavernas intåg i historien. Slaverna är där objektet för formandet av den slaviska etniciteten, snarare än subjektet, som istället är de bysantinare som använde etiketter som σκλαβῆνοι och ἄντες för att beskriva nya grupper i deras gränsland, en klassificering som rörde politisk och militär potential snarare än kulturella skillnader och vars syfte var att kategorisera vilka som var potentiella allierade, vilka som var farliga, och hur man skulle hantera dem.12 Vidare har han skrivit boken Southeastern Europe in the Early Middle Ages där han förvisso ganska översiktligt kommer in på vlaker, då på södra Balkan i omkring år 1200. Värt att notera är dock att inte heller han på något sätt problematiserar vlaker där, utan ser dem som tidiga rumäner.13 Eftersom en stor del av källmaterialet för denna uppsats kommer att bestå av ungersk historieskrivning bör några ord sägas om Carlile Aylmer Macartney, som är en av de främsta auktoriteterna på det området, och utan någon nationalistisk agenda. Han har skrivit talrika verk om medeltida ungerska historieböcker men det mesta av hans slutsatser finns samlade i The Medieval Hungarian Historians.14 Där redovisas noggranna analyser av alla kända ungerska historiska verk från Gesta Hungarorum till 1400-talet, framför allt med fokus på deras inbördes relation och vilka källor de använt, också till den grad att han rekonstruerar många äldre och förlorade källor. Han är dock problematisk så till vida att han är väl positivistisk och självsäker i sitt arbete med förlorade källor, exempelvis tvekar han inte att 9 Spinei, s. 353, 359. 10 Spinei, s. 177. 11 Spinei, s. 190. 12 Curta, Florin, The Making of the Slavs: History and Archaeology of the Lower Danube Region c. 500-700 (Cambridge: Cambridge University Press 2001), s. 335, 346-‐347. 13 Curta, Florin, Southeastern Europe in the Middle Ages 500-1250 (Cambridge: Cambridge University Press 2006), s. 357-358. 14 Macartney, Carlile Aylmer, The Medieval Hungarian Historians: a critical and analytical guide (Cambridge: Cambridge University Press 1953). 5 återberätta verk han själv såväl rekonstruerat som postulerat.15 Denna varning till trots har hans noggranna läsning och analys av källorna värde för förståelsen av dem och deras uppkomst. Syfte och frågeställningar Istället för att leta efter rumäner i historien ska denna studie behandla användningen av beteckningen vlak och vilka den kan ha använts om, utan att a priori utgå ifrån att dessa vare sig var romansktalande eller kan ses som förfäder till dagens rumäner. Det är främst i detta jag skiljer mig från tidigare som gjort liknande studier, och hoppas därmed att kunna komma med en ny vinkel i denna ganska låsta diskussion. Utgångspunkten är den nyare syn på etnicitet som främst förts fram främst av Curta och som ska diskuteras nedan. Tillvägagångssättet kommer främst att vara begreppshistoriskt och jag kommer att, även om relevant material finns också på grekiska och på slaviska språk, bruka latinska källor. Detta är meningsfullt av två anledningar: dels för att stora delar av områdena vi undersöker dominerades av Ungern, där det mesta av materialet från tiden skrevs på latin; dels för att det är på latin vi för första gången ser någon använda sig av vlaker i sin titulatur och sålunda som en väg till makt och legitimitet, nämligen Caloiohannes, imperator Bulgarorum et Blacorum, detta i hans brevväxling med påven Innocentius III. De konkreta frågeställningarna i detta är två: Finns det någon koppling mellan ordet vlak och ett ursprung i Rom eller ett romanskt språk? Hur används ordet vlak i de undersökta texterna? Detta leder sedan vidare mot en tredje fråga av mer allmän art, nämligen vad vi kan säga om de så kallade vlakerna och deras plats i de texter som undersöks. Källor Källmaterialet består av två delar. Dels är det tre historiska redogörelser från Ungern: en från början av 1200-talet, en från 1280-talet och en från mitten av 1300-talet med fortsättning mot 1400-talets mitt. Detta då vlakerna främst varit en del av Ungerns historia. Första gången de gör stort avtryck i historien och syns i latinska källor är dock i slutet av 1100-talet och början av 1200-talet, då betydligt längre söderut, i ett uppror mot Bysans. Innan vi ser på de ungerska källorna ska vi alltså undersöka detta, som på latin främst finns bevarat i Historia de expeditione Friderici Imperatoris (hädanefter Historia), en berättelse om Fredrik Barbarossas 15 Se exempelvis hans diskussion om källan ”T” (Macartney, s. 34-‐35). 6 korståg där korsfararna bland annat under sin färd genom östra Europa stötte på dessa vlaker, samt de brev som Innocentius III växlade med deras ledare Caloiohannes och de kyrkliga ledarna i hans rike, från 1198 till 1205. Historia skrevs av en Ansbert som vi utöver detta inte vet mycket om, och finns bevarad i fyra handskrifter. De två äldre är från Ansberts egen tid eller strax därefter, den ena (Graz universitetsbibliotek: cod. lat. membr. no. 411) saknar dock två tredjedelar medan den andra (Strahovs klosterbibliotek, Prag: DF III 1) är i bättre skick men också har förlorat ett antal sidor. De två yngre är så sena som från 1700-talet och innehåller en hel del felaktigheter.16 En första utgåva gjordes av Joseph Dobrowsky år 1863 men jag använder Anton Chrousts utgåva från 1928, som har givits ut som en del av Monumenta Germaniae Historica. Den omnämns sällan i sekundärlitteratur och har översatts först nyligen, 2002 till tyska och 2010 till engelska.17 Viktiga brev till och från Innocentius kopierades enligt hans eget bud under hans livstid och samlades i en volym per år av hans pontifikat. Vilka urvalskriterierna var eller hur stor del av hans brev som faktiskt har bevarats vet vi dessvärre inte, men kanske är det så få som ett eller två av tio.18 Delar av registren har givits ut ett flertal gånger men den första och hittills enda kompletta utgåvan är i Mignes Patrologia Latina, där de återfinns i volymerna 214-216. En ny utgåva har dock påbörjats (1964) av österrikiska forskare, främst under ledning av Othmar Hageneder, och man har hittills hunnit ge ut volym 1, 2, 5, 6, 7, 8, det vill säga för åren 11981200, samt 1202-1206.19 Då alla brev som är centrala för denna studie finns i dessa volymer kommer jag att använda de nya utgåvorna. I något fall kommer dock referens att göras till något brev som endast finns hos Migne varför jag konsekvent kommer att referera till breven med deras årtal och nummer i registren (korrelationen är inte fullständig, nummer inom parentes gäller då för PL). Efter detta följer de ungerska historiska redogörelserna. Dessa är den anonyma Gesta Hungarorum (hädanefter GH), Simon av Kézas Gesta Hunnorum et Hungarorum (hädanefter 16 Chroust, Anton (utg.), Monumenta Germaniae Historica. Scriptores rerum Germanicarum, Nova Series, Tomus V (Berlin: Weidmann 1928), s. IX-‐XI. 17 Bühler, Arnold, Der Kreuzzug Friedrich Barbarossas 1187-‐1190. Bericht eines Augenzeugen (Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft 2002), Loud, G. A., The Crusade of Frederick Barbarossa (Burlington: Ashgate 2010). 18 Bolton, Brenda, ”Review: Die Register Innocenz’ III […]” i: Speculum, vol. 77, nr. 2. (Medieval Academy of America 2002), ss. 542-‐545, s. 542. 19 Innocentius III, Die Register Innocenz’ III. (Graz: 1964-‐). 7 GHH)20 samt den av flera anonyma författare sammanställda Chronici Hungarici compositio saeculi XIV (hädanefter C). GH skrevs enligt sin prolog av en P. dictus Magister,21 som en gång (quondam) varit notarie till konung Béla. Detta kan vara såväl Béla II som III eller IV. Madgearu håller Béla II (1131-1141) för troligast men lämnar även öppet för Béla III (11721196), vilket passar väl med tiden 1200-1210, som flera andra forskare anser troligast, däribland Macartney som vill placera den efter det fjärde korståget (1202-1204).22 Den finns bevarad i en enda handskrift, som är från andra halvan av 1200-talet och troligen är en kopia av originalet. Den finns nu under namnet Cod. Lat. Med. Aevi. No. 403 i nationalbiblioteket i Budapest.23 För GHH är handskriftsläget betydligt mer komplicerat. Vi känner till en medeltida handskrift som kopierades tre gånger under 1700-talet, för att sedan, år 1781, försvinna när den lånades ut till en munk. Daniel Cornides, professor vid Budapests universitet, beskrev emellertid handskriften i ett brev år 1782 och berättade då bland annat att handstilen var från slutet av 1200-talet och att även bindningen tydde på en hög ålder.24 Detta skulle göra den samtidig med verkets tillkomst, och därmed troligen till en autograf, då Simon var skrivare till konungen Ladislaus IV (1272-90), ett tidsspann som preciserats ytterligare genom att verket nämner slaget vid Hódtó 1282 men inte mongolinvasionen 1285.25 C är inte en krönika utan ett samlingsnamn på flera sammanställningar av äldre källor och annaler. Den mest kända brukar benämnas Chronicon Pictum Vindobonense (Budapests nationalbibliotek: Cod. Lat. Med. Aevi. No. 404) och ligger till grund för utgåvan i Scriptores Rerum Hungaricarum (se nedan). Chronicon Pictum Vindobonense skrevs 1374-76 och är en kopia av ett verk från 1358.26 Samma verk kallas i tidigare versioner även Chronicon Budense, men detta namn har också använts om en fortsättning som sträcker sig ända till mitten av 1400-talet.27 Grunden för C är GHH och den har sedan med åren utökats med 20 Verket kallas ibland bara Gesta Hungarorum, som det tidigare. Jag använder konsekvent den längre titeln för att undvika missförstånd. 21 Ibland läst som Predictus Magister. I litteraturen kallas han oftast rätt och slätt Anonymus. 22 Madgearu 2005, s. 16-‐18, Macartney, s. 63. 23 Macartney, s. 59. 24 Macartney, s. 90, Simon de Kéza, Gesta Hungarorum: The deeds of the Hungarians/Simon of Kéza; edited and translated by László Veszprémy and Frank Schaer (Budapest: Central European University Press 1999), s. XV-‐XVI. 25 Macartney, s. 89. 26 Macartney, s. 133. 27 Podhradczky, Iosephus (utg.), Chronicon Budense (Budapest 1838). Eftersom denna sträcker sig till 1400-‐talet är namnet Chronici Hungari compositio saeculi XIV något 8 utdrag ur ett flertal olika källor.28 Här finns alltså ingen enskild författare, utan endast ett antal personer som valt ut vad de funnit i andra källor och ständigt byggt på texten. Standardutgåvan för dessa tre verk är Scriptores Rerum Hungaricarum (SRH)29 från 19371938 och det är också den jag har använt för C. För GH har jag emellertid använt Gabriel Silagis utgåva från 1991.30 Den följer i princip SRH men innehåller även en tysk översättning. GH har annars översatts ett flertal gånger till ungerska och översattes år 2009 till engelska av Martyn Rady.31 För GHH använder jag László Veszprémy och Frank Schaers utgåva från 1999, vilken även den utgår från SRH och innehåller en översättning till engelska. Den första av de tre episoder jag kommer att ta upp från C finns med i Chronicon Pictum Vindobonense och jag använder då SRH. De övriga två är något senare och finns bara i Podhradczkys Chronicon Budense varför den utgåvan används till dessa. Att den texten sträcker sig ända till mitten av 1400-talet betyder dock inte nödvändigtvis att de episoder som undersöks här skrevs så sent, eftersom C som vi har sett var sammanställningar av tidigare källor. Utöver dessa verk är omnämnanden av vlaker få. De förekommer i diplom, dekret och enstaka brev, framför allt från Ungern. De flesta av dessa finns samlade i en utgåva,32 men vissa finns enbart som handskrifter. Ingen ingående analys kommer att göras av dessa men några referenser förekommer. Därutöver finns något enstaka omnämnande från Västeuropa, såsom i den Historia Europeae Orientalis som kommer att nämnas längre fram. Bifogat denna uppsats finns utdrag ur alla ovan nämnda källor, inklusive alla förekomster av ordet vlak i dem, några brev från Innocentius undantagna, men referenser till dessa finns i diskussionen om dem. Alla översättningar till svenska är mina egna. missvisande men eftersom det handlar om samma text som byggs på använder jag här samma namn för alltihop, särskilt då viss mångtydighet råder kring namnet Chronicon Budense. 28 Macartney, s. 113-‐114. 29 Balogh, I & Imre Szentpétery (utg.), Scriptores Rerum Hungaricarum tempore ducum regumque stirpis Arpadianae gestarum (Budapest 1937-‐1938). 30 Silagi, Gabriel (utg.), Die ”Gesta Hungarorum” des anonymen Notars: die älteste Darstellung der ungarischen Geschichte / unter Mitarb. von László Veszprémy hrsg. von Gabriel Silagi (Sigmaringen: Thorbecke 1991). 31 Rady, Martyn, ”The Gesta Hungarorum of Anonymus, the Anonymous Notary of King Béla: A Translation.” i: The Slavonic and East European Review, vol. 87, nr. 4 (Modern Humanities Research Association and University College London, School of Slavonic and East European Studies), ss. 681-‐727. 32 Documenta historiam Valachorum in Hungaria illustrantia usque ad annum 1400 p. Christum / curante Emerico Lukinich et adiuvante Ladislao Gáldi; ediderunt Antonius Fekete Nagy et Ladislaus Makkai (Budapest 1941). 9 Teori De teoretiska utgångspunkterna för denna studie är inspirerade av Curta, som varit skolbildande inom forskning om östeuropeisk medletid. Han arbetar dock till stor del med arkeologiskt material och vi ska därför även ta hjälp av två forskare som arbetar mer textnära, Edith Hall och Jonathan Hall. Etnicitet är inget som diskuterats och problematiserats i så hög grad inom klassiska studier men det har på senare tid blivit vanligare, främst ifråga om de antika grekerna. Det rör sig då mest om tre områden: de lokala identiterna (att vara dorisk, jonisk och så vidare), hellenismen som etnisk identitet samt betydelsen av de så kallade barbarerna för grekernas identitet.33 Det är framför allt den tredje punkten som har gemensamma nämnare med denna undersökning, då vi också här ska arbeta med en grupp som definieras av andra, inte av sig själva. Att den etniska identiteten definieras av andra är, som ovan nämnt, centralt i Curtas The Making of the Slavs. Vidare är etnicitet i hans resonemang en social konstruktion som är politisk och målinriktad, vars syfte är att mobilisera en grupp till något visst mål.34 På liknande sätt resonerar Jonathan Hall i sin definition av etnicitet, vilken bland annat inbegriper att den är ett socialt snarare än biologiskt fenomen, att den kan använda symboler som språk, religion och kulturella skillnader för att dra subjektivt konstruerade gränser mot andra, samt att den används för att få medlemmarna i gruppen att, särskilt när gruppen står under hot, vara lojala till gruppen. Den sista punkten på hans lista är emellertid den mest intressanta, då han menar att en etnisk identitet bara kan skapas i opposition mot andra.35 Samma idé använder Edith Hall i sin studie av barbarer i grekisk tragedi. Hon visar paralleller från ett flertal antika kulturer, där konsoliderandet av mäktiga riken är samtida med konstruktionen av en annan, en allmän fiende precis utanför murarna; förutom ett Grekland som börjar enas mot perser nämner hon Egypten och Kina.36 Hon visar i sin studie hur en polaritet skapas mellan greker och barbarer, och hur barbarerna ges egenskaper och beteenden som är diametralt motsatta grekernas, och därmed visar upp både enheten och förträffligheten hos grekerna genom att vara deras motsats.37 33 Se Hall, Jonathan M., Ethnic identity in Greek antiquity (Cambridge: Cambridge University Press 1997), Hall, Jonathan M., Hellenicity: between ethnicity and culture (Chicago: The University of Chicago Press 2002), Hall, Edith, Inventing the Barbarian: Greek Self-‐Definition through Tragedy (Oxford: Clarendon Press 1989). 34 Curta 2001, s. 20, 34. 35 Hall, Jonathan 1997, s. 32-‐33. 36 Hall, Edith, s. 59-‐62. 37 Hall, Edith, s. 160-‐162. 10 Vi ska framför allt bära med oss två viktiga punkter härifrån till undersökningen. Den ena är att den etniska gruppen är en social konstruktion med arbiträrt dragna gränser mot andra, som kan förstärkas genom diverse markeringar, språk eller religion exempelvis. Den andra är att dessa andra krävs för att en entisk grupp ska konstrueras och att definitionen av dem kan vara lika viktig för identitetsskapandet som definitionen av den egna gruppen. I betraktandet av texterna följer jag Quentin Skinner i åsikten att den som med allvar säger något också gör något.38 I den meningen kan vi när vi studerar en text genom att förstå vad författaren ville åstadkomma med verket lättare förstå funktionen av ordet vlak i det i relation till dess intention. Metod Frågan om den ovan nämnda polariteten mellan oss och de andra kommer att få stor vikt i vår undersökning, då alla källorna, förutom tre brev från Caloiohannes, beskriver vlakerna utifrån. I den mån dessa källor används för att forma eller stärka en egen etnisk grupp är det därmed en annan grupp än vlakerna det handlar om. En central uppgift blir då att undersöka hur vlakerna framställs i relation till detta, om de i någon mån har den ovan nämnda funktionen som motsats eller om deras funktion är en annan. Tillvägagångssättet är som sagt främst begreppshistoriskt. De främsta verktygen i det arbetet kommer att vara jämförelser och kontext. Jämförelser görs såväl mellan vlaker i olika källor som mellan vlaker och andra relaterade begrepp, såsom bulgarer eller kumaner. Med kontext syftar jag här framför allt på den omedelbara kontexten, det är alltså i vilka sammanhang vi ser begreppen användas, med vilka andra ord, vilka attribut de får och vilka värderingar, om några. Här bör också sägas några ord om begreppsanvändning och stavning i uppsatsen och bilagans översättningar. Jag använder konsekvent ordet ungrare om ungrare och magyarer, även om forskningen i allmänhet talar om magyarer i alla fall till ca år 1000. Detta för tydlighetens skull då ungrare (hungari) är det enda ord som används i källorna. Vidare använder jag på svenska konsekvent stavningen vlak, även om det i källorna förekommer i en mängd varierande former.39 Även detta för tydlighetens skull. När det gäller översättningar av namn och platser har jag behållit namnen i de former de förekommer i källorna, dock med normalisering av för oss bekanta namn som Martinus och Henricus till Martin respektive 38 Skinner, Quentin, Visions of Politics: Volume 1, Regarding Method (Cambridge: Cambridge University Press 2002), s. 133. 39 Till exempel Blaci, Flachi, Blachi, Blasi, Blacki, Vlachi, Ulahi, Olaci. 11 Henrik. Ortsnamn har givits i sin moderna form, om det är en variant av den som står i källan, annars behålls källans form och en modern motsvarighet ges i en förklaring. UNDERSÖKNING Historisk bakgrund Här följer en kort genomgång av historien före och under den tid våra källor behandlar. Detta bygger på sekundärlitteratur som tar hänsyn till materiella såväl som skriftliga källor. Fokus ligger på frågor om etnicitet och folkomflyttningar, detta som bakgrund till de diskussioner om etniska beteckningar som undersökningen består av. Vad arkeologiska undersökningar i allmänhet visar är att det är väldigt svårt att skilja på folkgrupper genom dessa, det slående är snarare hur likartade fynden är över stora områden. De variationer som syns är mest i statussymboler som smycken och broscher.40 Från 500-talet till 1200-talet kommer en mängd grupper från de centralasiatiska stäpperna in i Östeuropa: på 500-talet avarer, på 600-talet bulgarer och kroater, på 800- och 900-talet ungrare och pecheneger, på 1000- och 1100-talet uzer och kumaner, för att ta de mest kända exemplen. Dessa är lättare att följa i den materiella kulturen genom deras nomadiska livsstil och med begravningar involverande hästar och traditionella vapen; vad som i viss mån betraktats som folkvandringar har dock oftare handlat om mindre krigareliter som mer eller mindre snabbt bosatt sig, organiserat sig och assimilerats med lokalbefolkningen.41 Ungrarna skiljer i detta ut sig genom att de i mindre grad assimilerades, de behöll åtminstone sitt språk, även om de kristnades omkring år 1000 och deras rike allt mer kom att likna ett västeuropeiskt. Under 1100- och 1200-talet utvidgades och stärktes riket, inte minst genom kolonisering av Transsylvanien, dit både székler (en ungerskspråkig grupp med omtvistat ursprung) och diverse germanska grupper (oftast kallade saxare) skickades och kom 40 Curta 2001, s. 201-‐202, 246, 269, 274. 41 Madgearu 1997, s. 163; Spinei, s. 190, 349; Vida, Tivadar, ”Conflict and co-‐existence: the local population of the Carpathian basin under Avar rule (sixth to seventh century”, i: Curta, Florin & Roman Kovalev (red.), The Other Europe in the Middle Ages: Avars, Bulgars, Khazars and Cumans (Leiden/Boston: Brill 2008), s. 15-‐16; Fiedler, Uwe, ”Bulgars in the Lower Danube Region. A survey of the archaeological evidence and of the state of current research”, i: Curta & Kovalev, s. 200-‐201; Fine, John van Antwerp, When Ethnicity Did Not Matter in the Balkans: a study of pre-‐nationalist Croatia, Dalmatia and Salvonia in the Medieval and Early-‐Modern Periods (Ann Arbor: The University of Michigan Press 2006), s. 26, 51, 58. 12 att bli en styrande klass.42 I vilken grad och av vilka området dessförinnan varit bebott är som sagt omtvistat. Madgearu har som vi noterade ovan noterat att det inte går att skilja på slaver och ”rumäner” i Transsylvanien, värt att notera är även att de områden där slaviska grupper formas i Curtas The Making of the Slavs är just omkring Transsylvanien och områdena söder och öster om detta, ner till Donau.43 Vilket eller vilka språk invånarna i dessa områden talade är svårt att säga något säkert om. Madgearu finner som sagt bevis för romanskt och slaviskt språk i många namn på platser, ungerska forskare finner dock lika många belägg för att många namn är ungerska och att romanska namn är senare.44 De första vlaker vi kommer att möta i denna undersökning bodde dock långt söder om de områden som även rumänska forskare anser latiniserades under romersk tid,45 nämligen i nuvarande Grekland. Där startade på 1180-talet en revolt ledd av två vlakiska bröder kallade Peter (Kalopetrus i Historia) och Asen. Det hela började som en resning mot höga skatter men spred sig snabbt också i Bulgarien.46 År 1198 eller 1199 tog deras tredje broder, Ioannitsa (Caloiohannes), över ledningen och revolten kom att stabiliseras till ett rike som i historieböckerna brukar kallas det andra bulgariska kejsardömet.47 Källorna visar som vi ska se att kumaner hade en stor del i denna revolt, vi kan också notera att Ioannitsa var gift med en kumansk prinsessa.48 Ordet vlak och förekomster före de första latinska källorna Ordet vlak tros ursprungligen vara germanskt (rekonstruerat *walhaz) och ha sitt ursprung i den keltiska stambeteckningen Volcae.49 Därefter skulle det ha sträckt sig till att beteckna först keltisktalande och sedan romansktalande människor. Några belägg från antik eller tidig medeltid har vi emellertid inte, men vi ser moderna former av det exempelvis i namnet Wales och i svenska ord som välsk och rotvälska (men det verkar ju i alla tre fallen ha mer med att 42 Curta 2006, s. 351-‐355; Engel, Pál, Tamás Pálosfalvi (övers.), The Realm of St Stephen: A history of medieval Hungary, 895-‐1526 (London/New York: Tauris 2001) s. 101, 111-‐ 117. 43 Curta 2001, s. 2-‐3. 44 Engel, s. 118. 45 Madgearu 1997, s. 166. 46 Curta 2006, s. 358-‐361. 47 Curta 2006, s. 364-‐365. 48 Curta 2006, s. 384. 49 Några goda referenser till detta finns egentligen inte. Diskussioner i akademiska publikationer lyser med sin frånvaro och ordet tas inte upp i etymologiska lexika som Pokorny, Julius, Indogermanisches etymologisches Wörterbuch (Bern: Francke 1959-‐ 1969). 13 det skulle vara främmande än just latinskt att göra). Formen vlak skulle då ha kommit från de langobarder eller gepider som fanns i östra Europa under 500-600-talen men vi har inget belägg för det lånet eller ens ordets existens förrän som βλάχοι hos grekiska historiker från 1000- och 1100-talet. Det mesta kommer från Kekaumenos som i sin Stratēgikon beskriver en vlakisk revolt i Grekland år 1066. Det är ett ganska långt avsnitt vari han berättar att deras fiender fruktade dem, att de var svekfulla, inte höll eder ens till kejsaren och inte trodde på Gud, vidare har han en intressant teori om deras ursprung: [τὸ τῶν βλάχων γένος] οὐδέποτε δὲ ἐφύλαξε πίστιν πρός τινα, οὐδὲ πρὸς τοὺς ἀρχαιοτέρους βασιλεῖς τῶν Ῥωµαίων, πολεµηθέντες παρὰ τοῦ βασιλέως Τραϊανοῦ καὶ παντελῶς ἐκτριβέντες ἑάλωσαν, καὶ τοῦ βασιλέως αὐτῶν τοῦ λεγοµένου Δεκαβάλου ἀποσφαγέντος καὶ τὴν κεφαλὴν ἐπὶ δόρατος ἀναρτηθέντος ἐν µέσῃ τῇ πόλει Ῥωµαίων. οὗτοι γάρ εἰσιν οἱ λεγόµενοι Δᾶκαι καὶ Βέσοι.50 [vlakernas folk] uppvisade aldrig trohet mot någon, inte heller mot romarnas tidigare kejsare, då de hade krigat mot kejsar Trajanus och fullständigt krossats, och deras kejsare, som kallades Decebalus, hade halshuggits och hans huvud satts på ett spjut mitt i romarnas stad. Ty dessa är de som kallades daker och besser. Vlakerna är alltså desamma som de antika dakerna, vilket förvisso stämmer med en del rumänska nationella myter.51 Hos en annan bysantinsk historiker, Johannes Kinnamos, nu på 1100-talet, är det mesta dock tvärtom. Där nämns de som bysantinska allierade och istället för att vara urinvånare sedan antiken sägs de en gång ha varit kolonister från Italien: Λέοντα δέ τινα Βατάτζην ἐπίκλησιν ἑτέρωθεν στράτευµα ἐπαγόµενον ἄλλο τε συχνὸν καὶ δὴ καὶ Βλάχων πολὺν ὅµιλον, οἳ τῶν ἐξ Ἰταλίας ἄποικοι πάλαι εἶναι λέγονται, ἐκ τῶν πρὸς τῷ Εὐξείνῳ καλουµένῳ πόντῳ χωρίων ἐµβαλεῖν ἐκέλευεν εἰς τὴν Οὐννικήν, ὅθεν οὐδεὶς οὐδέποτε τοῦ παντὸς αἰῶνος ἐπέδραµε τούτοις.52 Han befallde Leo, som kallades Batatzēs, att komma in från andra hållet och leda en annan stor här och en stor skara av vlaker, vilka sägs vara forna 50 Spadaro, Maria Dora (utg.), Raccomandazioni e consigli di un galantuomo (Alessandria: Edizioni dell’Orso 1998), s. 174-‐175, 181-‐182, 187. 51 Boia, Lucian, History and Myth in Romanian Consciousness (Budapest: Central European University Press 2001), s. 96-‐100. 52 Meineke, Augustus (utg.), Ioannis Cinnami epitome rerum ab Ioanne et Alexio Comnenis gestarum (Bonn: Weber 1836), s. 260. 14 kolonister från Italien, från länderna vid Svarta havet till hunnerriket53, varifrån ingen någonsin hade angripit dem. Mer sägs dock inte, varken vad de talade för språk eller varifrån i Italien de kom. Eftersom det är i Bysans är det troligen fråga om de södra delar som styrdes från Bysans, vilket skulle kunna göra dem grekisktalande lika väl som talare av ett romanskt språk. Att de kallas just ἄποικοι (som oftast används om grekiska kolonister) tyder möjligen på det förstnämnda. Från 1000-talet har vi även en helt annan källa, nämligen en gotländsk runsten, en av de så kallade Sjonhemsstenarna. Där berättas att Roþuisl och Roþalf har låtit resa en sten över sin son Roþfos, som blakumen svek, då han var i utfärd. Inskriften avslutas med formeln: ”Gud svike dem, som honom sveko.”54 Fler detaljer får vi inte om hans öde, inte hur han mötte vlaker, inte heller om det var vad de kallade sig själva eller vad andra sade om dem. Problemet i detta är att vi har en lucka på närmare 500 år mellan våra tidigaste belägg och det tänkta ursprunget till ordet, vars existens eller betydelse vi inte kan bevisa. Om bysantinarna fick ordet via slaver eller på annan väg vet vi inte, däremot verkar det osannolikt att de skulle ha lånat in ett främmande ord för att beskriva människor som talar någon form av latin eller romanskt språk när de redan kunde tala om λατῖνοι. Det är i alla händelser troligen från grekiskan det sedan har tagit sig in i latinet, då vi i de flesta tidiga latinska källor har formen blac(h)i, medan uttalet både på grekiska och slaviska språk var (och är) vlach. Det är inte ovanligt i medeltida latin att grekiska ord transkriberades enligt klassiskt uttal, en direkt parallell till detta är det kejserliga palatset i Konstantinopel, Βλαχερναί, som på latin brukar skrivas Blakernae.55 Detta syns troligen i vår äldsta latinska källa, Historia, där både formerna blaci och flachi förekommer, där det förstnämnda förmodligen speglar den stavning någon hade sett, medan den andra speglar vad de hörde. Ett slaviskt namn som Vladislav skrivs dock oftast med vl på latin.56 Vlaker i Bysans Historia de expeditione Friderici imperatoris Historia inleds med en kort veklagan över att Jerusalem ligger i barbarers händer och tal om vikten av att återerövra det samt om hur de som dör i den kampen ska nå frälsning, varefter författaren säger att han ska berätta den begråtansvärda tragedin om kejsar Fredriks död. Det 53 Ungern. 54 Jansson, Sven B. F., Runinskrifter i Sverige (Uppsala: Almqvist & Wiksell 1984), s. 67. 55 Se dateringen i Henriks brev till Innocentius (1205: 132 (131)). 56 Se exempelvis Annalista Saxo i MGH: SS 6, s. 683, eller Annales capituli Cracoviensis i MGH: SS 19, s. 588. 15 hela är sedan en kronologisk berättelse med början i de brev som kommit från andra sidan havet med böner om hjälp och vidare till förberedelser och arméns marsch österut, vilken så småningom tar dem österut och in i Bulgariens skogar, och det är där vi möter vlaker. De förekommer där både under namnen flachi och blaci, utan betydelseskillnad. Det beror troligen på byte av skrivare då utgåvan i första hand bygger på Strahov-handskriften, som är skriven av två personer, och skiftet dem emellan är ungefär samtidigt med skiftet mellan stavningarna.57 Vlakerna uppträder först på sidan 28 tillsammans med en rad andra grupper som alla på uppdrag av Konstantinopels kejsare angriper och ligger i bakhåll för korsfararna när de korsar en stor skog i Bulgarien. Oftast nämns de dock i samband med en Kalopetrus. Först (s. 32-33) kallas han bara flachus, men senare (s. 58) söker han en allians med kejsar Fredrik och kallas då Blacorum et maxime partis Bulgarorum in hortis Traciȩ domnus, och det förklaras vidare att han gör anspråk på att vara imperator regni Greciȩ. Denne Kalopetrus är samme Peter som med sina bröder Asen och Ioannitsa (Caloiohannes) gjorde uppror mot Bysans och grundade det andra bulgariska kejsardömet. Detta är dock den enda gången i Historia som han nämns i samband med bulgarer. På sidan 69 kallas han Blachorum domnus itemque a suis dictus imperator Greciȩ och på sidan 32-33 sägs det att han i stora delar av Bulgarien och vid Donau cum subditis Flachis tyrannizabat. Den titel han själv använder är alltså Greklands kejsare medan andra kallar honom vlaken eller vlakernas herre, som också följs av bulgarer och kumaner. Anspelningarna på kejsarmakt över Grekland bör förstås som att han gjorde anspråk på att kallas bysantinsk kejsare, vilket ses i hur imperator Greciȩ används i övrigt i Historia.58 Förutom i Kalopetrus’ titulatur nämns vlaker bara ett fåtal gånger men får viss karaktäristik. På sidan 28 kallas de semibarbaros och de sägs även angripa ur bakhåll med förgiftade pilar. Samma förgiftade pilar ur bakhåll nämns på sidan 35 och som bågskyttar nämns de även av Kalopetrus som lovar (s. 58) att han ska skicka en styrka om 40 000 vlaker och kumaner, beväpnade med bågar och pilar. Ännu fler, dock utan attribut, nämns när (s. 68) över 60 000 vlaker och server marscherar som hjälptrupper åt korsfararna mot Konstantinopel. De blir föremål för ett spel mellan kejsar Fredrik och den bysantinske kejsaren som erbjuder Fredrik fri lejd och hjälp om han bryter sin allians med vlakerna och hjälper till att strida mot dem, någon upplösning får vi dock aldrig då Fredrik istället fortsätter mot sitt mål sjövägen (s. 69). I den diskussionen kan vi även notera att vlakerna ansågs vara hostium publicorum agmina i Bysans. Något liknande sägs dock inte om kumaner eller server, eller för den delen bulgarer. Slutligen kan vi nämna att det i Historia 57 Chroust, s. XII. 58 Se till exempel Historia, s. 33, 35. 16 finns ett terra Blacorum samt tre icke namngivna vlakiska städer (civitates), varav en erövrades i en strid med över fem tusen fallna försvarare, vilket tyder på att den måste ha varit ganska stor (s. 63-64). Detta land ska ligga någonstans i partes Greciȩ och är förmodligen detsamma som ett Flachia som sägs ligga i närheten av Thessaloniki (s. 56). Vlakernas roll i denna historia, som främst handlar om korstågshärens resa, är marginell men inte betydelselös. De uppträder som vilda, många och oberäkneliga, och där finns deras mycket rika land (s. 56). De syns i någon mån som ett exotiskt inslag, säkerligen också som illustration av det kaos som Bysans målas upp som (inte minst s. 32-33). Deras mängd, deras bakhåll, deras förgiftade pilar, deras tyranniserande herre samt deras status som latrunculi (s. 35) och rebelles (s. 56) står i bjärt kontrast till korsfararna som trots alla olyckor utan rädsla (semper animosiores, s. 28) fortsätter framåt och segrar i striderna fastän de är färre (s. 63) samt är mycket välorganiserade (s. 68-69). Vlakerna är dock inte unika i detta, där finns även likartat beskrivna kumaner, bulgarer, greker och andra, men vlakerna är i detta de mest framträdande. Innocentius III och Caloiohannes Bland de bevarade breven från Innocentius IIIs tid har jag funnit 28 som på något sätt behandlar vlaker.59 Sju av dem är riktade från Innocentius till Caloiohannes (Ioannitsa), tre från Caloiohannes till Innocentius, fem från Innocentius till biskopar i Caloiohannes’ rike, två från biskopar till Innocentius samt åtta brev till och från andra personer (främst korsfarare) vari vlaker nämns. Därutöver finns tre dokument som redogör för hur Caloiohannes och hans ärkebiskop underordnat sig den romerska kyrkan samt hur samme ärkebiskop tilldelats ett pallium. En första iakttagelse om bruket av vlaker är att Caloiohannes aldrig nämner vlaker utan att nämna bulgarer, däremot ibland bulgarer utan att nämna vlaker, vilket skiljer sig mot beskrivningarna av hans broder Kalopetrus i Historia. Detsamma gäller för Innocentius, men inte Henrik, broder till den latinske kejsaren i Konstantinopel, när han skriver till Innocentius (1205: 132 (131)) och berättar om att kejsaren tagits tillfånga av Caloiohannes (som han benämner Ioannitius). Han kallar honom Blachorum dominus och Blachus ille. Några bulgarer nämns överhuvudtaget inte, däremot Commanni (kumaner) och Turci. Inte heller Henrik ger några direkta attribut till vlakerna, men även här handlar det om stora antal, likt i Historia i motsats till korsfararna som var mycket få och detta till trots alltid segrade. Han 59 1199: 255 (266); 1202: 114 (115), 115 (116), 118 (119); 1204: 1-‐13, 126, 203, 230, 231; 1205: 126 (125), 130 (129), 132 (131), 133 (132); 1206: 199; 1208: 42. 17 skriver att Caloiohannes angrep dem cum multitudine barbarorum innumera, Blachis videlicet, Commannis et aliis. Det är alltså i ett oräkneligt sällskap av barbarer vlakerna hör hemma, bland hedniska kumaner och andra icke nämnda. Men nu till Caloiohannes själv och hans brev. I det första (1202: 114 (115)) tackar han Innocentius för det brev han tidigare skickat (1199: 255 (266)) och ursäktar sig för att han eller hans bröder inte skrivit tidigare, på grund av de många fiender som omger dem. Vidare uttrycker han sin vilja att vara en del av den romerska kyrkan och ber om coronam et honorem, tanquam dilectus filius, secundum quod imperatores nostri veteres habuerunt. Den honor han talar om bör vara ett erkännande av kejsarvärdigheten, då han fortsätter med att precisera nostri veteres som bland andra Petrus och Samuel. Petrus, son och efterträdare till den Symeon som först tog sig kejsartiteln, var nämligen den förste bulgariske härskare som fick titeln erkänd i Bysans, medan Samuel var den siste bulgariske kejsaren innan det första bulgariska kejsardömet besegrades år 1018. Slutligen säger han att hans rike (imperium) skall uppfylla vad än Innocentius skulle be om. I det andra (1204: 6) får vi veta att sändebud har kommit från Rom och ett pallium levererats till ärkebiskopen av Tărnovo (Trinova). Caloiohannes är emellertid inte nöjd med detta utan fortsätter att be om kejsarvärdigheten, nu i tydligare ordalag, och han nämner även Symeon som föregångare denna gång, samman med Petrus och Samuel. Vidare vill han att samme ärkebiskop utöver att bli primas ska utses till patriark. Han bedyrar igen att han ska uppfylla vad Innocentius än skulle be om och avslutar med en vädjan att denne ska be den ungerske konungen att hålla sig och sina biskopar utanför hans rike. I det tredje och sista (1204: 230) tackar han Innocentius för att hans önskningar uppfyllts, då han själv fått en spira och fana och då ärkebiskopen upphöjts till patriark. Därefter talar han åter om Ungern och dessutom om korsfararna som intagit Konstantinopel. Båda dessa vill han att Innocentius ska mana att hålla sig borta från hans rike. Slutligen nämner han att han skickar två ynglingar till Rom för att dessa ska skolas i latin. Caloiohannes’ huvudsakliga ärende i kontakten med Innocentius är uppenbart att han vill erkännas som kejsare, att han vill ha en egen patriark är säkerligen del av samma strävan då Konstantinopels patriark var mycket viktig främst för kröningen av den bysantinske kejsaren, som bör vara Caloiohannes’ modell. Han kunde sålunda endast med en egen patriark vara helt fristående. Då han inte kunde få vad han ville från Konstantinopel60 vände han sig alltså 60 Kontakten där vet vi inte så mycket om men beskrivningen ovan av Kalopetrus i Historia, där han hävdade att han var imperator regni Greciȩ skulle kunna vara del av en sådan strävan. 18 istället till Rom. I hans vädjan om ingripanden mot ungrare och korsfarare ser vi nog även något av anledningen till att han ville ha sitt erkännande från påven, nämligen dennes stöd och inflytande. Caloiohannes kallar sig i alla tre breven för bulgarers och vlakers, alternativt Bulgariens och Vlakiens, härskare. I det andra ser vi dock signaturen Imperator Bulgarie Caloiohannes. Där nämner han även sina föregångare Symeon, Petrus och Samuel som bulgarers och vlakers kejsare (inkonsekvent kallar han dock övriga för ceteri omnes imperatores Bulgarorum), trots att de själva inte nämnde några vlaker. Utöver detta talar han bara en gång om vlaker och bulgarer, när han i det andra brevet lovar att de ska vara lojala till den romerska kyrkan. Frågan som inställer sig i denna kontakt med Innocentius är varför Caloiohannes ens hade något intresse av att nämna vlaker. I bulgarerna och Bulgarien hade han historia och föregångare att peka på och därmed en väg till att legitimera sitt rike och sin titel, men inte så hos vlakerna. Det är också så vi ser det i källorna. I Historia är Kalopetrus vlak eller vlakernas herre (i viss mån följd även av bulgarer), detsamma gäller för Caloiohannes hos Henrik och i franska källor från fjärde korståget,61 det är när han själv presenterar sina maktanspråk som kejsare han även blir bulgarernas och Bulgariens herre. Det måste tyda på att de som följde honom först faktiskt identifierade sig med ordet vlak. Vi vet inte om det var något breda folklager identifierade sig med, men det var åtminstone tillräckligt många för att mobilisera det stöd han behövde. Inte heller vet vi vad ordet betydde. Några ord om det kan dock sägas i ljuset av dessa brev. För det första ser vi i ingressen till hans första brev (1202: 114 (115)) att det är translate de Bulgarico in Grecum, et de Greco postea in Latinum. Det språk han uttryckte sig på och det enda vi vet att han behärskade var alltså bulgariska.62 Sedan har vi hans namn, som vi möter i två former, den slaviska diminutiven Ioannitsa samt Johannes med prefixet calo-/kalo-, som vi även ser hos hans broder Peter i Historia. Prefixet är grekiskt (av καλός) och förekom bland de komneniska kejsarna vid denna tid.63 Sedan har vi den tredje brodern, Asen, vars namn är 61 Hos Robert de Clari är han bara vlak och vlakernas herre, i den mån andra förekommer under honom är det kumaner hellre än bulgarer (Pauphilet, Albert & Edmond Pognon (utg.), Historiens et chroniqueurs du moyen âge: Robert de Clari, Villehardouin, Joinville, Froissart, Commynes (Brügge: Gallimard 1979), s. 50-‐51, 76, 79). Hos Geoffroi de Villehardouin är bilden lite mer komplicerad. Ibland är han Vlakiens kung, ibland Vlakiens och Bulgariens (Ibidem, s. 160, 168-‐185, 189). 62 Snarare den sydslaviska dialekt som talades i Bulgarien vid denna tid än något separat språk. I skrift användes endast vad vi kallar fornkyrkoslaviska. 63 Iohannes II omnämns just som Caloiohannes i exempelvis Historia ducum Veneticorum (MGH: SS 14, s. 73). 19 turkiskt, troligen av kumanskt eller pechenegiskt ursprung.64 Ska vi anse dessa tre bröder för vlaker måste vi alltså även medge att vlaker kunde bära turkiska, grekiska och slaviska namn, samt uttrycka sig på slaviskt språk. Mer om vlaker eller Blacia förstår vi inte av Innocentius’ brev. Han kallar konsekvent Caloiohannes för rex eller dominus Bulgarorum et Blacorum. Något som är intressant i Innocentius’ brev är dock att han på flera ställen nämner ett romerskt ursprung. I brev 1199: 255 (266) kan vi läsa: Nos autem audito, quod de nobili urbis Rome prosapia progenitores tui originem traxerint et tu ab eis et sanguinis generositatem contraxeris et sincere devotionis affectum, quem ad apostolicam sedem geris quasi hereditario jure… I 1202: 115 (116): …te, qui ex nobili Romanorum prosapia diceris descendisse… Samt: …ut, sicut genere, sic sis etiam imitatione Romanus, et populus terre tue, qui de sanguine Romanorum se asserit descendisse, ecclesie Romane instituta sequatur, ut etiam in cultu divino mores videantur patrios redolere. Vidare i 1202: 118 (119), till ärkebiskopen av Zagora: …Bulgarorum et Blachorum ecclesiam, que a Romanis etiam secundum carnem et sanguinem descendisse dicitur… Samt: …ut qui a Romanis traxerunt originem, ecclesie Romane instituta sequantur. I 1204: 8, åter till Caloiohannes: Bulgarorum et Blachorum populis tanto nos reputamus specialius debitores, quanto non solum fidem catholicam per sedem apostolicam olim devotius receperunt, sed descenderunt etiam ex sanguine Romanorum, quorum sumus profectui et ministerio specialius deputati, qui tamquam peculiaris populus noster nobis tam in spiritualibus quam temporalibus nullo subiacent mediante. Ut igitur eius magisterium recognoscant, a qua sciunt se spiritualiter didicisse quod credunt, et quod sunt carnaliter accepisse, cum secundum carnem descenderint ex nobilibus Romanorum, nos, pro quibus Dominus tamquam beati Petri successoribus exoravit, ne deficiat fides nostra, sed fratres nostros 64 Spinei, s. 342. 20 conversi aliquando confirmemus, eos confirmare volumus in fide catholica, et in devotione sedis apostolice roborare. Vad Innocentius faktiskt menar med det här är ganska svårt att säga, då Caloiohannes, eller för den delen någon annan, aldrig nämner ett ord om det. Vem som har gett Innocentius de här uppgifterna är därför något oklart. Av Caloiohannes första brev förstår vi att han inte skickat något tidigare och det kan därför inte vara från ett för oss förlorat meddelande. Däremot nämner både han och Innocentius (1202: 115 (116)) ett påvligt sändebud som varit hos honom, så det är en potentiell källa till informationen, en annan är korsfarare som varit där under det tredje eller fjärde korståget (men de säger inget sådant i sina egna redogörelser). Hur det än förhåller sig med den saken kan vi börja med att konstatera att det inte är specifikt och enbart vlakerna Innocentius ger ett romerskt ursprung, utan det är Caloiohannes (1), det är folket i hans land (2), det är bulgarernas och vlakernas kyrka (3), samt bulgarernas och vlakernas folk (4), vilket bör vara identiskt med (2). Vidare kan vi notera att det inte är vilka romare som helst, utan nobilis prosapia eller nobiles Romanorum Caloiohannes och hans undersåtar sägs härstamma från. I 1202: 115 (116) nämner Innocentius att han har läst på om deras tidigare förehavanden och funnit att hans föregångare Nicolaus döpte bulgarernas förste kristne konung Michael (född Boris, far till den ovan nämnde Symeon).65 Detta kan vara relaterat till att bulgarernas och vlakernas kyrka sägs komma från Rom, det förklarar ju dock inte det om släkte, blod och kött. När vi vid denna tid talar om romare måste vi även minnas att romare inte bara kan beteckna en person från Rom, utan även en person från Bysans. Dessa kallas på grekiska för ῥωµαῖοι men även på latin vid den här tiden kallas själva riket Romania, hos både Innocentius själv och i Historia ovan.66 Vi ser även Caloiohannes kalla bysantinarna för romei (1204: 6). Vidare kallade sig en av förebilderna för Caloiohannes’ kejsardöme, Symeon, just romarnas kejsare (βασιλεὺς Ρωµέων),67 och vi har sett i Historia att även Kalopetrus troligen gjorde det.68 En annan förklaring till ett ädelt romerskt ursprung kan vara de kejserligt klingande 65 Detta var på 860-‐talet och har främst bevarats genom ett långt brev som Nicolaus skrev till Boris-‐Michael, vari han svarade på ett stort antal frågor om hur han skulle leva och styra som kristen. Se ”XCVII. Responsa Nicolai ad consulta Bulgarorum.”, i: PL vol. 119. 66 Innocentius III, 1208: 47, Historia, s. 68. Vi ser även Romenie på franska hos Villehardouin, s. 108, 177. 67 Beševliev, Veselin, Die protobulgarischen Inschriften (Berlin: Akademie-‐Verlag 1963), abb. 150-‐152, nr. 88-‐90. 68 Det imperator Greciȩ hans titel översatts till på latin syftar på kejsaren av det bysantinska riket, vilken på grekiska bär titeln romarnas kejsare (βασιλεὺς Ῥωμαίων). 21 namn som Caloiohannes och Kalopetrus använde sig av, antingen att de påstod sig ha något släktskap med en bysantinsk dynasti eller att de faktiskt kom av en ädel släkt i provinsen som slavicerats (Caloiohannes kunde ju åtminstone inte uttrycka sig väl på grekiska, vilket kommentaren om översättningen av brevet ovan säger).69 Nu menar Innocentius uppenbart romare från Rom i sina brev men det hindrar inte att han kan ha missförstått eller valt att missförstå uppgifter han fått från tredje part. Två möjligheter finns kvar som kan betyda att det fanns personer i Caloiohannes’ rike som hävdade att de härstammade från Rom. Den ena är ättlingar till kolonisterna från Italien som Kinnamos nämner, den andra är att romansktalande grupper (”proto-rumäner”) fanns i området och faktiskt bevarade sitt minne av romarriket. Att Caloiohannes var av dem kan dock uteslutas då det vore högst osannolikt att han tidigare skulle ha hävdat ett romerskt ursprung bara för att sluta göra det när han kom i kontakt med en påve som uppenbarligen såg det som en fördel. Tvärtom låtsas han i sitt svar inte om vad Innocentius sagt om detta utan framför enbart det bulgariska arvet som argument för att Innocentius ska ge honom den värdighet han vill ha. Ett argument som vissa framför för att Caloiohannes åberopade ett romerskt arv är det han säger i sitt första svar till Innocentius,70 där han skriver: Unde multas egimus gratias omnipotenti Deo, qui visitavit nos servos suos indignos secundum suam ineffabilem bonitatem et respexit humilitatem nostram et reduxit nos ad memoriam sanguinis et patrie nostre, a qua descendimus. En sådan betydelse av den här meningen är dock problematisk. För det första eftersom korrelatet till qui måste vara Gud, och att Gud skulle ha påmint om hans släktband och hemland är inte så självklart. Minnet av blodet kunde snarare i en sådan kontext vara det blod som Kristus utgöt för människorna och patria syftar troligare på den kristna gemenskapen, inte minst eftersom själva ordet patria då syftar tillbaka mot Gud Fadern. I ett brev där Caloiohannes vill knyta kontakt med vad han och brevets mottagare uppfattar som den sanna kyrkan är det en tämligen självklar del av hans resonemang. Skulle denna mening ändå syfta på att han erkänner att han och hans undersåtar har ett arv från Rom så antyder ju hans formulering att det inte var något han hade i minnet innan Gud förde honom åter till det. Vidare kvarstår det ovan nämnda faktum att Caloiohannes utöver detta vaga uttalande inte på något sätt använder det att han skulle ha ett arv från Rom, trots att han måste ha varit 69 Den komneniska ätt som behärskade Bysans 1081-‐1185 kom från Thrakien inte långt från vlakernas länder. Steven Runciman menar rent av att de ursprungligen kan ha varit vlaker (Runciman, Steven, A History of the Crusades, vol. 1: The First Crusade (Cambridge: Cambridge University Press 1951), s. 54.). 70 Spinei, s. 179. Se även brevets utgåva, not 7. 22 medveten om att ett romerskt arv bör ha varit betydligt mer tilltalande än ett bulgariskt när det kommer till att övertyga en påve om att man ska få krönas till kejsare. Det leder åter till att det romerska arv Caoiohannes eventuellt kan ha hävdat troligare syftade mot Bysans än mot Rom. Vlaker i Ungern Gesta Hungarorum Detta verk är det som kommer att ges mest plats av de ungerska verken då det är tidigast och i särklass mest omskrivet.71 Madgearu menar att GH skiljer sig från övriga ungerska historier i det att den är ett litterärt verk snarare än en krönika. Dess historia är inte alltid strikt kronologiskt berättad och sådant som inte tjänar till att glorifiera Arpad-dynastin (som härskade i Ungern) förtigs. Såsom andra medeltida gesta är dess syfte att legitimera en härskare hellre än att ge en korrekt bild av historien. Detta betyder dock inte att allt är fiktion och att den trots sitt propagandistiska syfte inte kan användas som historisk källa, så länge man är medveten om detta.72 Jag menar för min del att dess propagandistiska syfte i sig kan bli användbart i denna typ av undersökning. Viktigt i sammanhanget är också, som vi ska se längre fram, att ha i minnet författarens frekventa sammanblandningar mellan tider och historiska personer, där skeenden kan flyttas och handlingar läggas till andra personer än dem som gjort dem, för att historien ska bli så bra som möjligt.73 Handlingen följer i stora drag ungrarnas flytt från det så kallade Skytien och deras erövring av Pannonien under ledaren Arpad samt vidare krigståg mot omkringliggande områden. Det hela utspelar sig i slutet av 800-talet och början av 900-talet, alltså ungefär 300 år innan författarens tid. Intressant för denna undersökning är främst kapitlen 24-27 där det berättas om en expedition till terra Ultrasilvana, där Gelou quidam blacus dominium tenebat. Vidare nämns vlaker som allierade till en furste kallad Glad i kapitel 44 samt som invånare i Pannonien i kapitel 9. 71 ”The critical and pseudo-‐critical literature on Anon [GH] is extremely copious”, som Macartney kärnfullt uttrycker det (s. 59). 72 Madgearu 2005, s. 21-‐22. 73 Macartney, s. 36-‐37. Macartney kallar verkets författare ”a romantic delver into the past, a collector of every kind of ancient legend and tradition, and a source, furthermore, of much valuable historical information, so long as we are careful (as few have been) to use him in the right way – never taking literally what he says, but dissecting and analysing him, undoing his work, putting back the pieces which he has moved into their original places; looking, in a word, not to what he says, but to what made him say it.” 23 Innan vi går in på detaljerna ska vi dock se något ytterligare på författarens intention med verket och vilken plats folkslagsbeteckningar har i det. Utöver att legitimera den ungerska kungamakten ser vi en annan påtaglig intention med verket, nämligen att förklara förhållanden i författarens samtid, exempelvis namn på platser (kap. 12, 46, 48), varför de behärskas av den som håller dem nu (kap. 27), eller varför vissa bor där de nu gör (kap. 10). Riktningen är nästan alltid framåt i tiden, personers söner och ättlingar nämns snarare än deras fäder och förfäder (med undantag för Arpads tänkte förfader Attila). Folkslagsbeteckningarna har en viktig del i det här, främst vad gäller ungrarna. Här är det intressant att se vilka författaren menar när han talar om ungrare, för han är tämligen precis när han definierar dem. I kapitel 2, där han förklarar varför de kallas ungrare, berättar han att de fick namnet på grund av borgen Hungu, där VII principales uppehöll sig en tid på sin väg in i Pannonien. Deras ledare kallades fursten av Hungvar och hans soldater Hungvari.74 Vidare refererar han både i kapitel 11, 12 och 46 till dessa sju ledare, och nämner att de kallas Hetumoger (de sju ungrarna på deras eget språk). Både deras egen och den latinska beteckningen är med andra ord tätt knuten till Arpads ätt och krigareliten omkring honom. Att kunna härleda sin släkt till någon av dessa sju ledare var in på 1300-talet ett tecken på att man tillhörde rikets högsta skikt, och tillhörde man inte någon av de sju ätterna tillhörde man i alla fall aristokratin som medlem av någon av de 108 ätter som hade sitt ursprung i ungrarnas äldsta historia.75 Ytterligare några av dem nämns i GH, bland annat i form av sju kumanska ledare som gör ungrarna sällskap till Pannonien (kap. 10). Att vara ungrare eller i vissa fall kuman är alltså tätt knutet till en hög position inom riket. Vad innebar det då att vara vlak? Vi börjar med den första förekomsten, nämligen i kapitel nio. Där manar de besegrade ruthenerna (ruserna) den ungerske ledaren Almus (fader till Arpad) att han ska fortsätta från deras länder, och berättar om Pannonien, där Attila en gång härskade. Efter att det berättats om hur gott detta land är sägs vilka som bor där: …quam terram habitarent Sclavi, Bulgarii et Blachii, ac pastores Romanorum, quia post mortem Athile regis terram Pannonie Romani dicebant pascua esse eo, quod greges eorum in terra Pannonie pascebantur. Et iure terra Pannonie 74 Det hela är för övrigt en falsk etymologi. Namnet kommer snarare från en sammanblandning med onogurerna (Szűcs, Jenő, ”Theoretical Elements in Master Simon of Kéza’s Gesta Hungarorum (1282-‐1285)”, i: Simon de Kéza, Gesta Hungarorum: The deeds of the Hungarians/Simon of Kéza; edited and translated by László Veszprémy and Frank Schaer (Budapest: Central European University Press 1999), s. xlvi). 75 Engel, s. 85. 24 pascua Romanorum esse dicebatur, nam et modo Romani pascuntur de bonis Hungarie. Madgearu menar här att det inte är fråga om fyra folk, utan om två: slaver från Bulgarien, samt vlaker eller romarnas herdar. Identifikationen av Sclavi Bulgarii som bulgariska slaver baserar han på ett kommatecken, eller rättare sagt bristen därpå mellan de båda orden.76 Han klargör aldrig huruvida det rör en utgåvas kommatering eller handlar om skiljetecken i handskriften, men vilket det än handlar om är det knappast ett övertygande argument. Ett bättre argument, som han inte nämner, vore formen Bulgarii, som mer ser ut som ett adjektiv än det Bulgari man annars ser. Det är lite vanskligt att säga för mycket baserat på det, men med tanke på att vi har både Bulgarii och Blachii här, och med et bara mellan dem, skulle det kunna betyda något. Frasen skulle då vara Sclavi bulgarii et blachii och betyda bulgariska och vlakiska slaver. Detta stämmer väl med de andra beskrivningar som görs av invånarna i Pannonien i GH, då de beskrivs på andra sätt i andra kapitel. I kapitel 2 och 12 är det bara slaver och i kapitel 11 slaver och bulgarer. I kapitel 12 förklaras vidare hur en bulgarisk furste flyttat slaver från Bulgarien till Pannonien. Det förklarar de bulgariska slaverna. Vilka skulle då de vlakiska slaverna vara? De ickebulgariska slaverna uppenbarligen, men mer än så är svårt att säga. När det gäller vlakerna som romarnas herdar menar Madgearu att ac kan översättas som eller eller det vill säga, men ger återigen inga exempel.77 Lika naturligt i texten vore emellertid ac som och eller med dess funktion av förstärkande eller vidareförande, särskilt i hänsyn till den förklaring om romarna som kommer sedan. Min översättning skulle således lyda: …detta land bebodde bulgariska och vlakiska slaver, och dessutom romarnas herdar, eftersom… När det kommer till romarna möter vi ett av de typiska problemen med GH, nämligen att verkets författare har tagit historierna om hur ungrarna möter romare i Pannonien (förutom kap. 9 även 11, 46, 48 och 51) från andra källor, som i själva verket handlar om hunnerna. Beskrivningarna i kapitel 46 av hur Arpad håller hov i Attilas gamla stad menar Macartney är en mer eller mindre rak kopia av en redogörelse för Attilas hov, där hans namn bytts mot Arpad.78 Då den Attilalegend Macartney postulerar inte finns bevarad anser jag att han går väl långt i sina slutsatser. Vad vi dock vet är att de äldre redogörelserna för hunnerna vid denna 76 Madgearu 2005, s. 45. 77 Madgearu 2005, s. 46. 78 Macartney, s. 80. 25 tid till stora delar var förlorade eller fallit i glömska och att hunner sedan länge sammanblandats med de avarer som nådde Pannonien på 500-talet, och för den delen andra äldre folk som goter eller langobarder. Även ungrare hade redan från början förts in i samma fack i historiska verk på latin,79 något som alluderas till en del i GH (främst att Arpad sägs härstamma från Attila) men framför allt kom att få mer betydelse i senare historier, som vi ska se. Det var alltså förmodligen hunner, avarer och kanske andra som faktiskt mötte och besegrade de romare som nämns i GH, och vad gäller kapitel 9 passar det bäst in på förhållandet när avarerna kom. Detaljerna är dock inte så viktiga här, utan det viktiga är att det inte var ungrarna som slogs mot några romare och att författaren ändå lät dem göra det för att knyta an till den gamle konungen Attila, vars stad Arpad tar över. Uppgiften om Pannonien som romarnas betesmark har författaren alltså funnit i en äldre källa (han nämner det även i kapitel 11) och sedan kompletterat med kommentaren om att romarna fortfarande lever av Ungerns rikedomar. Detta är, vilket Madgearu själv nämner, 80 uppenbart en sarkasm och ordvits riktad mot de romerska präster som på författarens tid fanns i området. Pastores Romanorum syftar alltså på romarnas herdar i bemärkelsen präster medan pascuntur används i betydelsen att livnära sig på eller njuta av, men genom sin stam alluderar till herdar och betesmark. Omnämnandet av romare som invånare i Pannonien fyller alltså två funktioner, dels som länk till Attilas arv, dels som möjlighet att kommentera de romerska präster som vid författarens tid fanns i landet och ansågs leva av dess rikedomar. Historien om de bulgariska slaverna eller bulgarerna och slaverna och deras ledare Salanus (kap. 12) är troligen även den en sammanblandning mellan olika historiska skeenden, men närmare verkligheten, då det fanns en slavisk ledare vid namn Svatopluk i Pannonien när ungrarna kom dit.81 Svatopluk kom från Moravien (i nuvarande Tjeckien) men att han görs till bulgar är inte så märkligt i beaktande av den kontext i vilken författaren skrev, då ett mäktigt bulgariskt rike var på uppgång vid Ungerns gränser, vilket gör en historia om hur ungrarna erövrat land från och besegrat en bulgarisk furste tidigare rimlig. Detta skulle också ge ett sammanhang till att de vlakiska slaverna eller vlakerna nämndes, då de haft så stor del i det bulgariska rikets uppgång. Då kommer vi till de omstridda kapitlen om terra Ultrasilvana och dess furste Gelou, ett annars okänt namn vars ursprung är omtvistat, men de flesta teorier säger att det skulle vara 79 Macartney, s. 38-‐39. 80 Madgearu 2005, s. 48-‐49. 81 Macartney, s. 77. 26 turkiskt.82 Historien är ett sidospår som går utanför verkets huvudhandling, dock av samme författare som till det övriga verket.83 Det finns emellertid ungerska forskare som hävdat att hela passagen är en senare förfalskning, men utan att kunna ange tillfredsställande svar på varför det skulle ha lagts till av någon annan eller hur det så väl passats in i stilen.84 Där berättas om hur Tuhutum, en av de ungerska ledarna, vill ha ett land åt sig och ber sin herre Arpad om att få erövra terra Ultrasilvana. En beskrivning av det mycket rika landet följer och sedan berättas om hur han strider mot Gelou och hur Gelou flyr och nedgörs. Former av ordet vlak förekommer tre gånger i dessa kapitel, dels i presentationen av den redan nämnde Gelou quidam blacus, dels en andra gång i hans titel, då Gelou ducem blacorum. Dessutom förekommer det när Tuhutums spanare som varit i landet berättar om det för sin herre. Han säger då: …quod in arenis eorum aurum colligerent, et aurum terre illius optimum esset, et ut ibi foderetur sal et salgenia, et habitatores terre illius viliores homines essent tocius mundi, quia essent Blasii et Sclavi, quia alia arma non haberent, nisi arcum et sagittas, et dux eorum Geleou minus esset tenax et non haberet circa se bonos milites et85 auderent stare contra audatiam Hungarorum, quia a Cumanis et Picenatis multas iniurias paterentur. Det märkligaste med denna passage är den sista kausalsatsen, som bara blir begriplig om vi gör ungrarna till subjekt där. Martyn Rady löser det i sin översättning så att han låter non användas till auderent såväl som till haberet och att Gelou och hans krigare därmed inte vågade stå emot eftersom de lidit nederlag tidigare. Det är tveksamt grammatiskt och motsäger fortsättningen där Gelou och hans krigare ju faktiskt försöker stå emot ungrarna. Vidare har vi en historisk verklighet där ungrarna strax innan detta led stora nederlag mot turkiska folk, främst just pecheneger, vilket anses vara anledningen till deras migration västerut.86 Detta skulle då vara den enda referens författaren gör till dessa nederlag. Hans förklaring är annars att Skytien var överbefolkat och i hans narrativ gör ungrarna aldrig annat än att segra. Detta skulle kunna tyda på att författaren här baserar sig på en tämligen gammal och autentisk tradition. En annan sak som sticker ut i den här passagen är den märkliga 82 Madgearu 2005, s. 100-‐101. 83 Macartney, s. 75. 84 Hóman, Bálint, ”La première periode de l’histographie hongroise.”, i: Revue des Études Hongroises et finno-‐ougriennes (Paris: Champion 1925), ss. 125-‐164, s. 160. Se även Madgearu 2005, s. 24-‐25. 85 Silagi ändrar här et till ut, vilket dock inte ändrar det faktum att ungrarna är det rimligaste subjektet. 86 Curta 2006, s. 178-‐179. 27 formen Blasii, som vi inte ser någon annanstans, vare sig i GH eller någon annan av de källor vi diskuterar i denna uppsats. Macartney drar av den formen slutsatsen att det hela kommer från en västlig källa, då formen skulle vara västeuropeisk,87 vi ser den ju dock varken i Historia eller hos Innocentius.88 Madgearu menar istället att formen är västslavisk och därmed folkspråklig till skillnad från det latinska blac(h)i som annars används, och menar att det är den form de slaver som bodde i Ungern använde, till skillnad från de slaver som bodde längre söderut.89 Madgearus teori fungerar bättre än Macartneys men inte heller den håller hela vägen, då palatalisering av kh till s framför i är regelmässig redan på fornkyrkoslaviska och förekommer i alla sydslaviska språk såväl som västslaviska.90 Blasii kan alltså komma från exempelvis Bulgarien lika väl som från slaver i Ungern och det är svårt at dra några slutsatser alls baserat på den palataliseringen, som ju också kan spegla ett samtida latinuttal. Slutligen har vi återigen i Blasii den märkliga formen med ii, som i kapitel 9 ovan. Vi har emellertid et som skiljer de båda åt här, varför det vore svårt att tolka det som vlakiska slaver. Man skulle kunna lösa det genom att stryka et, och det är ganska lätt att tänka sig att en skrivare lagt till det, men lika lätt är det att tänka sig att någon råkat dubbelteckna i. Hur det förhåller sig med det kommer vi inte att kunna bli säkra på men vi kan i alla händelser konstatera att vlaker, kanske i viss mån samman med slaver, bara syns ha negativa konnotationer i den här episoden. Förutom att de är viliores tocius mundi kallas ju Gelou själv minus tenax och han sägs inte omge sig med bonos milites. Något annat berättas inte om vlaker här. Gelous soldater hänvisas en gång till som sagittarii. Vidare kan noteras att de när de efter Gelous död svär sin trohet till Tuhutum enbart kallas habitatores terre. Madgearu menar, främst baserat på namn på platser i området, att Gelou var en autentisk person.91 Mer intressant än huruvida Gelou faktiskt har funnits är varför författaren överhuvudtaget tog med den här episoden i sin berättelse. Madgearu har ett bra svar på det, nämligen att det legitimerar de ungerska kungarnas ägande av området i författarens egen tid.92 Hela episoden slutar i kapitel 27 med att alla Tuhutums ättlingar räknas upp, fram till Gyula den yngre som satte sig upp mot konungen Stefan, som besegrade honom och lade 87 Macartney, s. 75. 88 Blasi/Blazi syns i ett franskt verk kallat Descriptio Europae Orientalis, det är dock i början av 1300-‐talet (Madgearu 2005, s. 55). 89 Madgearu 2005, s. 56. 90 Lunt, Horace G., Old Church Slavonic Grammar (Berlin/New York: Mouton de Gruyter 2001), s. 47. Vlaker heter i plural just vlasi på både bulgariska och serbo-‐kroatiska, för att ta två exempel. 91 Madgearu 2005, s. 101-‐102. 92 Madgearu 2005, s. 92-‐93. 28 området direkt under kronan. På samma sätt som så många av händelserna i GH slutar med att beskriva ett förhållande i författarens tid,93 så är denna interpolation en förklaring och legitimering till att Transsylvanien ligger under den ungerska kronan. Gelou och hans primitiva undersåtar fyller då rollen av de låga och ovärdiga invånare som inte kunde hålla området själva och svor sin trohet till den nye ungerske härskaren. Det sista omnämnandet av vlaker i GH är lika korthugget som det första. I kapitel 44 berättas om hur Arpad skickade en styrka att besegra den främmande fursten Glad i Banat. Han får aldrig någon etnisk beteckning, inte heller hans magnum exercitum equitum et peditum, däremot sägs att han stred adiutorio cumanorum et bulgarorum atque blacorum. Mer om vlakerna sägs inte, men vi kan notera att efter beskrivningarna av ungrarnas stora seger och alla fiender som föll sicut manipuli post messores så nämns att två kumanska duces och tre bulgariska kenezy94 dödades. Inga vlakiska ledare således. Kanske var det bara så att de vlakiska ledarna överlevde, men varför nämndes då inte detta i samband med Glads flykt från striderna? Det är svårt att dra någon slutsats av en underlåtelse att nämna något men det är ett möjligt tecken på att vlakiska härförare inte var något man föreställde sig, med minus tenax Gelou med sina dåliga krigare som undantag. Vilken funktion fyllde då vlakerna i berättelsen om Glad? Hela skildringen syns överdriven, och än längre in i fiktionen kommer den när vi beaktar att tre bulgariska kenezy möjligen kan ha varit aktuella i författarens tid men inte när detta ska ha skett. Vidare har vi kumanerna som inte syntes i denna del av världen förrän i slutet av 1000-talet, alltså ungefär 200 år senare.95 Kumaner används på flera ställen i GH och forskare hävdar att de kan ha använts om andra turkiska stammar såsom kavarer eller pecheneger.96 På de flesta ställen i GH är de så kallade kumanerna allierade till ungrarna, de reser med dem in i Pannonien och gör det till och med under sju namngivna duces (kap. 10), liksom ungrarnas (kap. 2). Macartney menar att dessa kumaner kommer från den folkspråkliga termen cun, som kan syfta på flera olika turkiska stammar som reste med ungrarna, och att författaren antog att detta cun syftade på de kumaner som var bekanta vid 93 Ex: ruthenerna kap. 10, borgen Sunad kap. 11, kumanen Huhot kap. 28, ön Sepel kap. 44, Curzans borg kap. 46, floden Lapincs kap. 48. 94 Fornkyrkoslaviska kŭnȩdz’ (lånat från germanskt *kuningaz). Det är den titel de bulgariska konungarna bar under andra halvan av 800-‐talet och början av 900-‐talet fram till Symeons kröning som cĕsar’. Tre fallna kenezy vid denna tid är därmed en omöjlighet. Vid författarens tid användes dock titeln om lägre ledare (Biliarsky, Ivan, Word and Power in Mediaeval Bulgaria (Leiden/Boston: Brill 2011), s. 274). 95 Spinei, s. 117. 96 Madgearu 2005, s. 34. 29 hans tid.97 Oavsett vilken stam kuman kan syfta på är det i föreliggande omnämnande omöjligt att dessa kumaner skulle vara ungrarnas allierade från tidigare delar av GH,98 dels då de strider mot ungrarna och deras fallna duces säkerligen skulle namngivits om de varit några av de tidigare sju, dels då en av ungrarnas tre befälhavare i striden är Boyta a quo genus Brucsa descendit (kap. 10 respektive 44), en av de tidigare nämnda kumanernas sju duces. Kumanerna som strider under Glad är alltså svåra att identifiera som något annat än just kumaner. En uppenbar parallell finns mellan denna allians och det förhållande som rådde omkring år 1200, där vlaker, bulgarer och kumaner stred tillsammans.99 Då detta var i Ungerns närområde så är det nära till hands både att de passade in i narrativet för att öka den dramatiska effekten av segern mot Glad och att deras besegrande var användbar propaganda i förhållande till den makt som växte söder om riket, att ungrarna har besegrat dem tidigare. Gesta Hunnorum et Hungarorum Även detta verk är till stora delar fiktion, där historien användes för att tjäna författaren Simons syften.100 Han var en berest man som hade studerat och tillbringat mycket tid i framför allt Italien och där kommit i kontakt med tidens trender i både historieskrivning och politisk teori.101 Han var den förste att göra hunnerna till en självklar del av ungrarnas historia.102 I GH härstammade förvisso Arpad från Attila men i GHH är hunnerna och ungrarna desamma, bokens två delar om hunnernas respektive ungrarnas intåg i Pannonien bär just titlarna Liber primus de introitu respektive Secundus liber de reditu. Det här följde ett vanligt mönster i Europa vid tiden, där folk ville finna ett antikt arv att göra anspråk på, fransmän som trojaner exempelvis, och som hunner hade ungrarna både en plats i den antika historien (hos Simon lyfts Attilas roll som Guds gissel tydligt fram) och ett självklart anspråk på det Pannonien de härskade över.103 Det finns tre omnämnanden av vlaker i verket, två handlar om Pannonien (kap. 14 och 23) och ett om bergen vid gränsen (kap. 21). Vi tar först de båda om Pannonien, som handlar om Atilas tid och tiden efter hans död. I kapitel 14 står: 97 Macartney, s. 73. 98 Helt konsekvent används de inte tidigare i verket heller, då kumanerna är Glads allierade redan när han första gången presenteras i kapitel 11. 99 Madgearu 2005, s. 33. 100 Szűcs, s. XLII. 101 Szűcs, s. XLVIII-‐IL. 102 Trots att kopplingen gjordes i övriga Europa vägrade konungen Béla IV (1235-‐1270) att erkänna något band till Attila (Szűcs, s. XLVII). 103 Szűcs, s. L-‐LIV. 30 Pannoniae, Panfiliae, Macedoniae, Dalmatiae et Frigiae civitates, quae crebris spoliis et obsidionibus per Hunos erant fatigatae, natali solo derelicto in Apuliam per mare Adriaticum, de Ethela licentia impetrata transierunt, Blackis, qui ipsorum fuere pastores et coloni, remanentibus sponte in Pannonia. I kapitel 23: Postquam autem filii Ethelae in praelio Crunhelt cum gente Scitica fere quasi deperissent, Pannonia extitit X. annis sine rege, Sclavis tantummodo, Graecis, Teutonicis, Messianis et Vlachis advenis remanentibus in eadem, qui vivente Ethela populari servitio sibi serviebant. Dessa båda citat påminner om GH kapitel 9, där Pannonien inför ungrarnas (fast snarare avarernas) intåg beskrivs. Macartney menar att ingen senare ungersk historiker läste eller använde GH, ett resonemang som även Madgearu följer och förlänger till slutsatsen att de båda använde samma källa, en tänkt krönika från 1000-talet, vilket i sin tur leder honom till att Simons omnämnande av vlaker istället för romare som herdar gör dem till samma folk.104 Det går dock emot vad Macartney skriver, då han menar att Simon istället tagit sina uppgifter från en fransk historiker vid namn Elinius, som skrivit en (också den förlorad) historia om diverse barbarfolk.105 Själv finner jag spekulationerna i källor som vi inte har och vars existens vi ibland inte ens kan bekräfta i andra hand vanskliga; dessutom finns vissa tecken hos Simon på att han faktiskt hade läst GH, till exempel då han i kapitel 23 säger tradunt quidam, och fortsätter med att återge ett skeende som stämmer med GH.106 Utan att spekulera för mycket om var Simon hade hämtat sina uppgifter kan vi istället konstatera två saker, dels att hans båda uppgifter säger emot varandra, då det i kapitel 14 bara är vlaker som finns kvar medan det i kapitel 23 är en lång rad folk, dels att hans redogörelse över de folk som bor kvar i Pannonien skiljer sig från GH på tre punkter: de är fler, inga romare nämns och herdarna (som även var coloni) var hunnernas snarare än romarnas. Vad greker och teutoner gör i Pannonien i GHH är svårt att veta, de så kallade messianerna tolkar Veszprémy och Schaer som moravier, då de senare i samma kapitel uppträder som undersåtar till Zvataplug (Svatopluk), som var furste av Moravien. Ordet bör i alla händelser komma från Messia, en alternativ stavning av Moesia. Vad hände då med romarna? Det enkla svaret är att Simon inte behövde dem. Författaren till GH kunde sarkastiskt tala om romerska herdar som levde av ungrarnas rikedomar men för 104 Macartney, s. 36, 70, Madgearu 2005, s. 46. 105 Macartney, s. 95, 103. 106 Kéza, s. 76 not 1. 31 Simon var det den politiska teorin där ungrarna fortsatte att göra anspråk på det som hunnerna haft som var det centrala. Ett gammalt omnämnande av vlaker i Pannonien (från GH eller någon annan källa) kunde då användas för att visa att vlakerna varit hunnernas undersåtar, och att de därmed rätteligen fortfarande är ungrarnas undersåtar. Det säger oss inte mer om vilka vlakerna var men vi har under hela 1200-talet omnämnanden av vlaker i Ungern i officiella dokument,107 varför Simons ord blir både ett erkännande av dem som grupp inom Ungern, och ett anspråk på att de varit undersåtar till ungrarna sedan urminnes tider. Vi kan också säga om formerna av vlak i dessa två stycken att vi i kapitel 23 har formen Vlachis, vilket minner mer om den ungerska formen Oláh än den traditionella latinska. Det betyder möjligen att detta stycke eller dess källa är författat senare än kapitel 14, som minner mer om GH i sitt omnämnande av herdar. Omnämnandet av Pannoniens folk i kapitel 23 och framför allt vlakerna blir då en precisering och ytterligare tillspetsning av kapitel 14. De var inte bara hunnernas herdar och jordbrukare, utan de populari servitio sibi serviebant. Vidare till kapitel 21. Inte heller här spelar vlakerna någon huvudroll, kapitlet handlar egentligen om ungrarnas allierade széklerna. Dessa ges här samma status som ungrarna, då även deras ursprung hänförs till hunnerna. Om vlakerna får vi här veta två saker, dels att de bor i bergen vid Pannoniens gräns tillsammans med széklerna, dels att de lärt széklerna sin skrift. Just den här andra upplysningen är intressant, då vi känner till att széklerna använde en egen skrift, det var dock ett turkiskt runalfabet anpassat för ungerska.108 Liknande runor hade använts även i västra Ungern fram till ca år 1000 men fallit i glömska bland alla utom széklerna i Transsylvanien.109 Det säger såklart inget säkert om vlakernas språk men det är intressant att notera att Simon menade att de använde detta runalfabet, snarare än den kyrilliska skrift som användes för kyrkoslaviskan i kyrkorna eller några sekler senare för de tidigaste rumänska texterna. Vidare är det intressant att notera att széklerna inte bara sortem habuerunt med vlakerna, utan att de även var commixti. Han håller förvisso isär de båda grupperna men menar ändå att de var sammanblandade. Det leder vidare till frågan om kategorierna inte kan ha varit i lika grad sociala som etniska, inte minst i ljuset av att vlakerna kallades pastores och coloni ovan, men vi får inget säkert svar på det. 107 Documenta historiam Valachorum illustrantia, nr. 6, 10, 11, 12, 14. 108 Kéza, s. 71, not 3. 109 En noggrann genomgång av denna skrift (kallad Rovás), dess historia och alla kända inskrifter finns i Hosszú, Gábor, Heritage of Scribes: The Relation of Rovas Scripts to Eurasian Writing Systems (Budapest: Rovas Foundation 2013). 32 Chronici Hungarici compositio saeculi XIV Den här krönikan är i början en kopia av Simon av Kézas verk, men utökad med material fram till mitten av 1300-talet då den skrevs ner, för att fortsätta byggas på under åren som följde. Det är dock, som noterats ovan, inte en författares verk utan en sammanställning av olika källor. Syftet syns fortfarande vara tämligen propagandistiskt men historien är inte alls lika fritt och fantasifullt använd som i de båda tidigare verken utan har här en mer annalistisk form. Det som tangerar GHH kommer inte att diskuteras här utan vi ska istället koncentrera oss på tre episoder: kung Karl I:s fälttåg mot vojvod Bazarad år 1330, kung Ludvig I:s fälttåg mot vojvod Layk år 1356 samt en notis om vojvoden Bogdans flytt till Moldavien år 1347. Skildringen av kriget mot Bazarad är tämligen lång och börjar med att den ungerske konungen vill ersätta Bazarad som vojvod110 med en viss Dionysius. Han samlar ihop en armé för ändamålet och närmar sig Bazarads land, varpå denne erbjuder honom mycket pengar, bland annat, för att lämna honom ifred. Kungen nekar dock, trots varningar från de sina, till erbjudandet och marscherar in i Bazarads land, där hans armé först blir vilsen och sliten i skogarna och bergen och sedan fastnar mellan två branta sluttningar, hamnar i ett bakhåll och krossas. Kungen kommer nätt och jämnt undan och författaren förklarar att ungrarna fick detta nederlag av Gud, för att de inte skulle bli för högmodiga på grund av alla sina segrar. Bazarad kallas här för voyvoda Vlachorum och hans soldater för Vlachi eller Vlachorum multitudo. Hans land får ingen benämning men bör vara samma Partes Transalpinae som behärskas av Layk i ett senare stycke, det vill säga de södra delarna av nuvarande Rumänien. Skildringen av händelseförloppet är tämligen målande och en del intressanta metaforer och attribut används. Intressant att notera är de många liknelser om djur och jakt som görs ifråga om vlakerna. Den ungerska konungen säger att de är hans får och att han ska dra dem ur deras latibula, vilket har många användningar men ofta syftar just på de hålor och bon som djur, såsom serpentes eller ferae, bor i. De kallas vidare för en canina multitudo och de ringar in den ungerska armén med indagines, ett ord som ursprungligen syftar på någon form av klappjakt, om jägare som ringar in sina byten eller som här, om nät eller barrikader som sätts upp för att ringa in bytet. De ungerska krigarna beskrivs å sin sida som att de fastnat som fiskar i nät. Vidare berättas att det inte bara var ungrare som dog i striden, utan även vlakerna dog, quasi musce. Bazarad får inget djuriskt attribut men kallas en perfidus scismaticus. Skildringen av kriget mot Layk är slående lik detta, om än kortare. Återigen invaderar konungen vojvodens land, denna gång kommer han själv dock via Bulgarien medan han 110 En slavisk titel som ordagrant betyder ungefär härförare. 33 skickat Transsylvaniens vojvod Nicolaus och hans armé av székler från andra hållet. Nicolaus vinner först mindre segrar men försvagas och hamnar sedan i ett bakhåll i trånga pass, bland täta buskage och instängd av indagines, och han och hans armé krossas av vlakerna, som även här omtalas som multitudo Vlachorum. Konungens armé kommer sedan nätt och jämnt undan, trots regn (imber) av pilar från Layks soldater. Förutom denna flykt innehåller båda historierna även en heroisk räddning från det förkrossande nederlaget. I striden mot Bazarad är det konungen som räddas genom att en annan man bär hans rustning och sedan ringas konungen själv in av en grupp riddare som bildar mur omkring honom och står emot slag och pilar velud ymbres pluviarum. I slaget med Layk är det inte befälhavaren Nicolaus men väl hans lik som cum magna pugna slits ur vlakernas grepp och kan föras till ett kloster i Ungern för att begravas. Förmodligen speglar de likartade skildringarna vlakernas taktik i strid men metaforerna och ordvalen och beskrivningarna av hur de vilsna i det oländiga landet (som är inhabitabilis genti ignote) ansätts av dessa multitudines med sina indagines och sina imbres av pilar får det hela att nästan likna ett litterärt topos, och bär rent av på ett eko från äldre historier. I Historia hamnade korsfararna i bakhåll i ogästvänliga skogar (s. 28) och angreps med pilar in condensis veprium (s. 35 – att jämföra med veprium densitates i C) och Henrik berättade i sitt brev till Innocentius om hur de angreps av Blachus ille Ioannitius […] cum multitudine barbaborum innumera (1205: 132 (131)). Vi kan också jämföra med Kinnamos, som kallar vlakernas här för en ὅµιλος, vilket också betyder en oorganiserad massa. Den kontrast som kan skönjas mellan korsfararna och vlakerna i Historia är ännu tydligare här, mellan de ungerska arméerna och vlakerna. Ungrarnas armé är en exercitus bestående av milites medan vlakernas armé främst är en multitudo111 med attribut som canina och innumerabilis;112 hos vlakerna talas inte heller om några milites eller dylikt, de är bara vlachi, i ett fall bellatores och sagittarii. Just sagittarii är en intressant term, för det kallas de också i GH där deras beväpning med arcum och sagittas även anges som förklaring till hur primitiva de är; även i Historia definieras de flera gånger som sagittarii eller av sina pilar (sagittae), precis som av sina pilregn i C. Även ungrarna har skyttar i C men de kallas balistarii, samma 111 Just multitudo och andra ord som anspelar på oorganiserade massor är vanligt förekommande också i klassiska texter när barbarer skildras (Dauge, Yves Albert, Le Barbare: Recherches sur la conception romaine de la barbarie et de la civilisation (Bryssel: Latomus 1981), s. 498). 112 I texten om Layk förekommer även exercitus. Den armé som den transsylvanske vojvoden Nicolaus besegrade på sin väg in i Layks land kallas exercitus. De flyr också från en exercitus, men det är vlakernas multitudo som besegrar dem. 34 ord används om korsfararnas skyttar i Historia (s. 35). Som sagittarii eller med sagittae definieras även allehanda hedniska folkslag som tatarer, turkar, kumaner och förkristna ungrare i många källor,113 medan orden är sällsynta samman med exempelvis fransmän eller engelsmän, och alltså inte finns med ungrare i våra texter. I grekisk antik var bågen gentemot spjutet ett viktigt sätt att skilja på barbar och grek i litteraturen,114 samma iakttagelser har gjorts om antik latinsk litteratur, där det dock främst varit fråga om romarnas svärd gentemot barbarernas pilbågar.115 Även om dylika studier inte finns angående medeltida litteratur är troligen något liknande fallet här, inte minst utlåtandet om beväpningen från GH tyder på det. Slutligen kan gällande kontrasterna noteras att de fallna ungrarna är Christianus populus och väntar in Uppståndelsen, medan vlakerna dör som flugor och räknas in av Djävulen. Deras mördande av präster lyfts fram och de fördärvar metaforiskt den heliga smörjelsen. Det är oklart om vi kan dra slutsatsen att människorna i området inte var kristna utifrån detta, men narrativets vlaker var det uppenbarligen inte. Vidare kan det vara intressant att notera att även om Layks krigare kallas vlaker får han själv aldrig det epitetet. Han kallas inte ens voyvoda Vlachorum utan enbart Voyvoda Partium Transalpinarum. En honom underordnad får dock kallas vlak: cum exercitu ipsius Layk Voyvode copioso, cuius Capitaneus erat comes Dragmer, Vlachus, Castellanus eius de Domboycha… Det är intressant att det tydligen måste preciseras att denne kapten är vlak, vilket ger ytterligare en indikation på att Layk nog inte uppfattades som det, och att det i alla fall inte var något man per automatik var som undersåte till honom. Det ger även en indikation på att vlak betyder någonting, utöver att vara en etikett, att någon association skulle väckas när det preciseras att Dragmer är vlak. Likadant ser det ut hos Gelou i GH, då han kallas quidam Blacus, och än tydligare hos Henrik när han skriver Blachus ille Ioannitius. Vi ser samma sak i ett brev från den ungerske konungen om Bazarad, där han kallar honom Bazarab infidelis 113 Ex: GH kap. 46,; GHH kap. 1, 3, 5; MGH: SS 19, s. 410; MGH: SS 23, s. 161; MGH: SS 28, s. 211; MGH: SS 29, s. 589; Berlioz, Jacques (utg.), Stephani de Borbone Tractatus de diversis materiis predicabilibus. P 3 (Turnhout: Brepols 2006), s. 113; Fógel, Jószef (utg.), Antonio Bonfini, Rerum Ungaricarum decades. T. 2, Decas II (Leipzig: Teubner 1936), s. 174, 221. 114 Hall, Edith, s. 80-‐81. Hall gör här en poäng av att perserna stred med spjut lika väl som med bågar men att bågen blev en symbol för dem i litteraturen, som motpol till grekernas spjut. Visserligen vet vi att bågen var viktig för många centralasiatiska stammars krigföring men av gravar ser vi att spjut och svärd tillmättes lika hög status av dem själva (Vida, s. 15-‐16). 115 De mest omfattande studierna av romare mot barbarer har gjorts av Dauge. Se ovan, not 109. Exempel på detta kan vi finna hos Silius Italicus, Punica I:218-‐219 eller Horatius, Carmina I:XXII:2-‐3. 35 Olacus noster.116 I de två sista exemplen är det uppenbart något föraktfullt över det, och det passar in också ifråga om Gelou och om Dragmer, som båda för den delen har det gemensamt att de tas med i sina narrativ bara för att snart besegras. Nu beskrivs vlakerna förvisso som värsta sortens fiender i C, men snarare för sin mängd och sin gerillataktik än för att de skulle vara goda krigare (de dör som bekant som flugor). Att Dragmer kallas vlak kan tyda på att han också anses som ociviliserad och oduglig, likt konnotationerna vi annars ser. Det tredje stycket vi har från C är kort och odramatiskt. Där berättas att Bogdan, Voyvoda Vlachorum de Maramorisio (Maramureș) i hemlighet flyttade till Moldavien tillsammans med vlakerna i sagda område. Vidare sägs att han ofta angreps av Ungern men att vlakernas magna numerositas ändå växte. Slutligen berättas att vlakernas vojvoder ändå ser sig som vasaller till Ungern och betalar sin tribut. Det finns inte så mycket intressant att säga om detta stycke. Vi ser som ovan att vlakerna är en grupp bland andra i ett område, då han enligt texten tog vlakerna i det distriktet med sig, vi ser även att de åter beskrivs som en stor massa, här magna numerositas istället för multitudo. Vi kan vidare konstatera att vojvoden Bogdan bär ett typiskt slaviskt namn (som dock används även av rumäner idag). Slaviskt är även Dragmer, som måste vara en märklig stavning av Dragomir. Layk bör motsvara Vlaik,117 en kortform av Vladislav. Bazarad, oftast känd som Basarab, har istället ett namn av turkiskt ursprung.118 DISKUSSION OCH SLUTSATSER Det första vi kan säga är att det av detta material är svårt att säga något säkert om vilka det var som kallades vlaker eller vad vlak betydde. Det är också svar på den första frågeställningen. Nej, det finns egentligen ingenting som tyder på att det fanns en association mellan vlaker och ett ursprung i Rom eller något romanskt språk. Det enda vi har som skulle kunna tyda på det är vad vi ser Innocentius skriva till Caloiohannes, men det är som vi har sett inte specifikt riktat mot vlakerna utan inbegriper även bulgarer, och det bygger dessutom på missförstånd eller fantasi från Innocentius’ sida. De få och vaga indikationer vi får ifråga om vlakers språk 116 Brevet finns inte utgivet men fotokopia av handskriften finns tillgänglig online via DLDF: mol.arcanum.hu/dldf/opt/a110505htm?v=pdf&a=start (nr. 2733, 1332-‐09-‐07). Formen Olacus här känns inte igen från våra andra källor men minner om det ungerska Oláh. 117 Finns på ett flertal slaviska språk, även på rumänska i formen Vlaicu. Bortfall av v framför initialt l i ungerskt latin ser vi även i GH, där staden Vladimir kallas Lodomer (kap. 11). 118 Vásáry, István, Cumans and Tatars: Oriental Military in the Pre-‐Ottoman Balkans, 1185-‐1365 (Cambridge: Cambridge University Press 2005), s. 153. 36 tyder istället på andra saker, Caloiohannes använde bulgariska, Simon av Kéza menade att de skrev med samma runor som széklerna. I namnskicket har vi vidare sett slaviska och turkiska namn dominera, och inget som kan härledas till latin eller Rom. När det kommer till hur ordet vlak användes är alla texter med undantag för breven mellan Caloiohannes och Innocentius tämligen entydiga i att laddningen på ett eller annat sätt är negativ. De är exempelvis semibarbari i Historia, del av en multitudo barbarorum innumera hos Henrik, viliores tocius mundi i GH, i C uppträder de som en canina multitudo boende i ett inhabitabilis terra, för att inte tala om skildringarna av deras svekfulla taktik i strid eller hur värdelösa eller trolösa deras ledare som Gelou eller Bazarad var. Den text som sticker ut något är GHH, som inte skildrar dem lika nedsättande. Den säger å andra sidan tämligen lite om dem överhuvudtaget. Vad den tydligt gör är dock att den sätter dem i en låg social position, då vlakerna inordnas som underlydande. En viss tendens till något som liknar skildringarna av dem som vilda eller primitiva likt i de andra texterna syns också i att Simon anger dem som förklaring till att széklerna använder sitt främmande skriftspråk. Någon direkt motbild till det ovan ges emellertid inte i breven från Innocentius och Caloiohannes. Vlakerna är närvarande i bemärkelsen att båda erkänner att Caloiohannes härskar över dem och deras land men mer än så gör de inte i texterna. I bulgarerna hämtar Caloiohannes historiska anspråk, vlakerna däremot finns bara där. Skildringarna av dem i de ungerska källorna, med utvecklingen från det mer generellt nedlåtande och föraktfulla i GH till den tydliga antibild som syns i C kan liknas vid grekernas bild av barbarerna och följer en historisk utveckling där ett strikt uppdelat ungerskt samhälle konsolideras under 1200- och 1300-talen. Ett närmande till Västeuropa sker och under 1300talet blir avståndet till det egna ursprunget allt längre, den arpadska ätten dör ut och nya kungar kommer från Frankrike.119 Nya symboler krävs då och en sådan kunde vlakerna vara, en negativ sådan, och i de rigida hierarkier som gällde i det stora och heterogena Ungern, där utvalda grupper som ungrare, székler och saxare tillmättes vissa privilegier, var möjligen vlakerna alla de andra, de som var underställda och behärskade, de som borde behärskas av de goda ungrarna. Det går ihop med den sociala roll de tilldelades av Simon av Kéza, det skulle även förklara varför Layk, en av deras herrar, inte själv definieras som vlak. Kanske var det så även i ett större perspektiv, över de stora områden vi hör om vlaker, att vlakerna var de där andra, de där som inte hade ett stolt namn i det förflutna att gripa efter, 119 Engel, kap. 7 & 8. 37 eller tillhörde eliten i stammar som kumaner och pecheneger. Vi vet dock alldeles för lite för att säga något säkert om det. Kanske skulle en större undersökning ge en klarare bild, en undersökning som i högre grad inkluderar fler etniska beteckningar än vlaker, såsom vi i någon mån diskuterat även ungrare, bulgarer och kumaner här. Definitionerna och bruken av olika begrepp i fler källor skulle då komplettera och belysa varandra, på ett sätt som vi inte får i en undersökning av detta format. Vad vi dock har sett i denna undersökning är att resultat finns att hämta i texterna. Tidigare är det främst inom arkeologin eller med arkeologiskt material medeltidsforskning om etnicitet har bedrivits men vi ser här att texterna har mycket att erbjuda, om vi försöker läsa dem utan vår moderna förförståelse. På så sätt är dessa typer av studier inte bara en hjälp för historieforskningen, utan bidrar även i hög grad till vår förståelse av de texter vi arbetar med inom filologin. Så kan vi åter betrakta det Rumeni som omnämndes i inledningen. Det spännande är att där inte bara står Rumeni, utan i uppräkningen av invånarna i Ungern nämns i Rumeni e i Valacchi, vilket Victor Spinei förklarar med att författaren inte förstod att det var samma folkslag.120 Det är förstås möjligt, men en rimligare tolkning av att denne författare nämner två olika ting är ju att han också menar två olika ting. Med allt detta inte sagt att det inte kan ha funnits talare av vad som en dag skulle bli rumänska bland de människor som kallades vlaker, men det var knappast vad ordet betydde, vilket är en viktig skillnad. Det här är sålunda ingen strävan att beröva Rumänien eller några rumäner deras historia, utan bara en antydan om att historien kanske är mer komplicerad, och, om jag får vara så djärv, mer intressant än så. LITTERATURLISTA Primära källor Historia de expeditione Friderici imperatoris Chroust, Anton (utg.), Monumenta Germaniae Historica. Scriptores rerum Germanicarum, Nova Series, Tomus V (Berlin: Weidmann 1928), ss. 1-115 Bühler, Arnold, Der Kreuzzug Friedrich Barbarossas 1187-1190. Bericht eines Augenzeugen (Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft 2002) Loud, G. A., The Crusade of Frederick Barbarossa (Burlington: Ashgate 2010) 120 Spinei, s. 179. 38 Innocentius III Innocentius III, Die Register Innocenz’ III. (Graz: 1964-) Gesta Hungarorum Silagi, Gabriel (utg.), Die ”Gesta Hungarorum” des anonymen Notars: die älteste Darstellung der ungarischen Geschichte / unter Mitarb. von László Veszprémy hrsg. von Gabriel Silagi (Sigmaringen: Thorbecke 1991) Rady, Martyn, ”The Gesta Hungarorum of Anonymus, the Anonymous Notary of King Béla: A Translation.” i: The Slavonic and East European Review, vol. 87, nr. 4 (Modern Humanities Research Association and University College London, School of Slavonic and East European Studies 2009), ss. 681-727 Simon av Kéza, Gesta Hunnorum et Hungarorum Simon de Kéza, Gesta Hungarorum: The deeds of the Hungarians/Simon of Kéza; edited and translated by László Veszprémy and Frank Schaer (Budapest: Central European University Press 1999) Chronici Hungarici compositio saeculi XIV Balogh, I & Imre Szentpétery (utg.), Scriptores Rerum Hungaricarum tempore ducum regumque stirpis Arpadianae gestarum (Budapest 1937-1938), ss. 239505. Podhradczky, Iosephus (utg.), Chronicon Budense (Budapest 1838) Sekundära källor Berlioz, Jacques (utg.), Stephani de Borbone Tractatus de diversis materiis predicabilibus. P 3 (Turnhout: Brepols 2006) Beševliev, Veselin, Die protobulgarischen Inschriften (Berlin: Akademie-Verlag 1963) de Boor, C. (utg.), Theophanis Chronographia, vol 1 (Leipzig: Teubner 1883) de Boor, C. (utg.), Theophylacti Simocattae historiae (Leipzig: Teubner 1887) Documenta historiam Valachorum in Hungaria illustrantia usque ad annum 1400 p. Christum / curante Emerico Lukinich et adiuvante Ladislao Gáldi; ediderunt Antonius Fekete Nagy et Ladislaus Makkai (Budapest 1941) Fógel, Jószef (utg.), Antonio Bonfini, Rerum Ungaricarum decades. T. 2, Decas II (Leipzig: Teubner 1936 Jansson, Sven B. F., Runinskrifter i Sverige (Uppsala: Almqvist & Wiksell 1984) Meineke, Augustus (utg.), Ioannis Cinnami epitome rerum ab Ioanne et Alexio Comnenis gestarum (Bonn: Weber 1836) MGH: SS = Monumenta Germaniae Historica: Scriptores (1841-) 39 Pauphilet, Albert & Edmond Pognon (utg.), Historiens et chroniqueurs du moyen âge: Robert de Clari, Villehardouin, Joinville, Froissart, Commynes (Brügge: Gallimard 1979) PL = Migne, Jacques-Paul (utg.), Patrologiae cursus completus. Series Latina (Paris 18441864) Spadaro, Maria Dora (utg.), Raccomandazioni e consigli di un galantuomo (Alessandria: Edizioni dell’Orso 1998) Ej tryckta källor Free Hungary: http://www.freehungary.hu Databas över ungerska diplom (DLDF): mol.arcanum.hu/dldf/opt/a110505htm?v=pdf&a=start Litteratur Biliarsky, Ivan, Word and Power in Mediaeval Bulgaria (Leiden/Boston: Brill 2011) Boia, Lucian, History and Myth in Romanian Consciousness (Budapest: Central European University Press 2001) Bolton, Brenda, ”Review: Die Register Innocenz’ III […]” i: Speculum, vol. 77, nr. 2 (Medieval Academy of America 2002), ss. 542-545 Curta, Florin, Southeastern Europe in the Middle Ages 500-1250 (Cambridge: Cambridge University Press 2006) Curta, Florin, The Making of the Slavs: History and Archaeology of the Lower Danube Region c. 500-700 (Cambridge: Cambridge University Press 2001) Dauge, Yves Albert, Le Barbare: Recherches sur la conception romaine de la barbarie et de la civilisation (Bryssel: Latomus 1981) Engel, Pál, Tamás Pálosfalvi (övers.), The Realm of St Stephen: A history of medieval Hungary, 895-1526 (London/New York: Tauris 2001) Fiedler, Uwe, ”Bulgars in the Lower Danube Region. A survey of the archaeological evidence and of the state of current research”, i: Curta, Florin & Roman Kovalev (red.), The Other Europe in the Middle Ages: Avars, Bulgars, Khazars and Cumans (Leiden/Boston: Brill 2008) Fine, John van Antwerp, When Ethnicity Did Not Matter in the Balkans: a study of prenationalist Croatia, Dalmatia and Salvonia in the Medieval and Early-Modern Periods (Ann Arbor: The University of Michigan Press 2006) Gömöri, George, ”Transylvania: The Land Between. Review: Erdély Története (A History of Transylvania)”, i: The World Today, vol. 43, nr. 11 (Royal Institute of International Affairs 1987), ss. 200-201 40 Hall, Edith, Inventing the Barbarian: Greek Self-‐Definition through Tragedy (Oxford: Clarendon Press 1989 Hall, Jonathan M., Ethnic identity in Greek antiquity (Cambridge: Cambridge University Press 1997) Hall, Jonathan M., Hellenicity: between ethnicity and culture (Chicago: The University of Chicago Press 2002) Hóman, Bálint, ”La première periode de l’histographie hongroise.”, i: Revue des Études Hongroises et finno-ougriennes (Paris: Champion 1925), ss. 125-164 Hosszú, Gábor, Heritage of Scribes: The Relation of Rovas Scripts to Eurasian Writing Systems (Budapest: Rovas Foundation 2013) Lunt, Horace G., Old Church Slavonic Grammar (Berlin/New York: Mouton de Gruyter 2001) Macartney, Carlile Aylmer, The Medieval Hungarian Historians: a critical and analytical guide (Cambridge: Cambridge University Press 1953) Madgearu, Alexandru, Continuitate și discontinuitate culturală la Dunărea de Jos în secolele VII-VIII (Bukarest: Editura Universității din București 1997) Madgearu, Alexandru, The Romanians in the Anonymous Gesta Hungarorum: Truth and Fiction (Cluj-Napoca: Romanian Cultural Institute 2005) Petkov, Kiril, The Voices of Medieval Bulgaria, Seventh-Fifteenth Century: The Records of a Bygone Culture (Leiden/Boston: Brill 2008) Pokorny, Julius, Indogermanisches etymologisches Wörterbuch (Bern: Francke 1959-‐ 1969) Runciman, Steven, A History of the Crusades, vol. 1: The First Crusade (Cambridge: Cambridge University Press 1951) Skinner, Quentin, Visions of Politics: Volume 1, Regarding Method (Cambridge: Cambridge University Press 2002) Spinei, Victor, The Romanians and the Turkic Nomads North of the Danube Delta from the Tenth to the Mid-Thirteenth Century (Leiden/Boston: Brill 2009) Szűcs, Jenő, ”Theoretical Elements in Master Simon of Kéza’s Gesta Hungarorum (12821285)”, i: Simon de Kéza, Gesta Hungarorum: The deeds of the Hungarians/Simon of Kéza; edited and translated by László Veszprémy and Frank Schaer (Budapest: Central European University Press 1999) Vásáry, István, Cumans and Tatars: Oriental Military in the Pre-Ottoman Balkans, 11851365 (Cambridge: Cambridge University Press 2005) 41 Vida, Tivadar, ”Conflict and co-existence: the local population of the Carpathian basin under Avar rule (sixth to seventh century)”, i: Curta, Florin & Roman Kovalev (red.), The Other Europe in the Middle Ages: Avars, Bulgars, Khazars and Cumans (Leiden/Boston: Brill 2008 42 BILAGA 1 – Karta Områden står skrivna med versaler och städer med gemener. Gränserna är de som gäller idag, för att lättare orientera sig. 43 BILAGA 2 – Utdrag ur källtexter samt översättningar Formateringen följer utgåvorna, vilket innebär att vissa inkonsekvenser förekommer. I Historia visas citat med kursiv stil medan citattecken används i utgåvorna av Innocentius’ brev. Historia de expeditione Friderici imperatoris Ur: Chroust, Anton (utg.), Monumenta Germaniae Historica. Scriptores rerum Germanicarum, Nova Series, Tomus V (Berlin: Weidmann 1928), ss. 1-‐115 Eftersom denna utgåva inte har kapitelindelning görs referenserna till sidor och rader i utgåvan. Då handskriftsläget är komplicerat finns en tämligen omfattande kritisk apparat. Den har dock ingen påverkan på resonemangen i denna studie och inkluderas därför inte. <…> betecknar text från en av 1700-talshandskrifterna medan […] är tillägg från utgivaren. s. 28, rad 2-21 Sed neque hoc maliciȩ ipsorum suffecit, quin in ipsa silva longissima Bulgariȩ, quam V. idus iulii a Brandiez permetientes intravimus, Greculos Bulgares Seruigios et Flachos semibarbaros in insidiis ponentes, ut ex abditis repentinis incursibus extremos in castris, sed et servientes in gramine seu pabulo equorum colligendo progredientes sagittis toxicatis ferirent. Quorum plures, dum conprehenderentur, confessi sunt iussu domni sui ducis de Brandiez et principaliter imperatoris Grecorum edicto ad hȩc se perpetranda coactos; qui etiam mox debitas penas dignis suspendiis exsolvebant. Plurimum denique in ipsa silva laboravit omnis exercitus peregrinorum, dum in dies fiebat strages pabulariorum occisorum, tum rapinȩ erumpentium latronum e Grecis, auferentium equos incessabiliter et currus absque militaribus prȩsidiis euntes deprȩdantium, tum viarum mira difficultas, tum peditum etiam et quorumque pauperum cibos quoslibet inconsulte sumentium assidua mortalitas. Et tamen in his periculis nostri omnes semper animosiores in manu forti procedebant intrepidi. s. 28, rad 2-21 Men detta var inte nog för deras121 ondska. Nej, i Bulgariens stora skog, som vi trädde in i från Brandiz122 den 11 juli, lade de dessutom greker, bulgarer, servigier och halvbarbariska vlaker i bakhåll för oss, för att de plötsligt från sina gömställen skulle angripa dem som bodde ytterst i lägren, men även dem som samlade gräs och foder till hästarna, med förgiftade pilar. 121 Bysantinarnas. 122 Braničevo i nuvarande Serbien. 44 Flera av dem erkände, sedan de fångats in, att de tvingats till att göra detta av sin herre, fursten av Brandiz, och främst på grekernas kejsares order. Dessa straffades snart genom välförtjänt hängning. Pilgrimernas hela här kämpade hårt, då de som letade proviant dagligen mördades, och då grekiska rövare bröt fram och angrep oss och ständigt stal våra hästar och plundrade våra vagnar när de var utan skydd från soldater, och då vägarna var mycket svåra, och då många män av fotfolket och de fattiga dog när de obetänksamt åt av vad som helst. Och likväl fortsatte alla de våra i en stark trupp framåt genom dessa faror, alltid modiga och orädda. s. 32, rad 29-s. 33, rad 14 In Cypro enim quidam de regio sanguine et ipse Ysaakius dictus, regiam sibi dignitatem usurpabat; ultra mare Ellesponticum quod brachium sancti Georgii vulgo dicitur, circa Phyladelfiam quidam Theodorus rebellabat; in Bulgariȩ maxima parte ac versus Danubium, quousque mare influat, quidam Kalopetrus Flachus ac frater eius Assanius cum subditis Flachis tyrannizabat. In ea fluctuatione regni Greciȩ prȩfati comites de Saruigia et Crazzia eo tempore, quo exercitus crucis Bulgariam transmeabat, occasione accepta partem Bulgariȩ suȩ ditioni subiugaverant, federe inito cum Kalopetro adversus imperatorem Constantinopolitanum. Qui scilicet Kalopetrus domnum imperatorem scriptis et nuntiis officiose salutans debita reverentia et fidelis auxilii contra hostes sponsione maiestati eius inclinabat. s. 32, rad 29-s. 33, rad 14 På Cypern fanns en man av kungligt blod och denne, som kallades Ysaakius, gjorde anspråk på kungavärdigheten; på andra sidan Hellesponten, som i folkmun kallas S:t Georgs sund, gjorde en viss Theodorus uppror vid Philadelphia; i den större delen av Bulgarien och ända till där Donau rinner ut i havet, härjade en viss Kalopetrus Vlaken och hans broder Assanius tyranniskt tillsammans med sina underlydande vlaker. I detta tumult i det grekiska riket lade grevarna av Saruigia och Crazzia, samtidigt som korsets armé reste genom Bulgarien, en del av Bulgarien under sig, eftersom tillfälle gavs, och de slöt förbund med Kalopetrus mot Konstantinopels kejsare. Denne Kalopetrus, hälsade omsorgsfullt kejsaren123 i brev och bud med tillbörlig vördnad och utlovade troget hjälp till hans majestät mot fienderna. 123 Fredrik Barbarossa. 45 s. 35, rad 12-25 His ita dispositis castra dei de Nissa promoverunt et amicis nostris comitibus magnis de Servigia valefacientes per asperas et duras vias silvarum progrediebamur et rediviva insidiarum et incursionum fortioraque certamina ab hostibus Grecis et Flachis incurrimus, sicut ab imperatore Grecorum Ysaakio procuratum dinoscitur et in rapinis rerum ac occisione pabulariorum non modicum sustinuimus detrimentum. Nam iterum quidam latrunculi sagittarii secus stratam publicam in condensis veprium latitantes ex inproviso sagittis toxicatis plerosque ex nostris inermes et minus caute incedentes affligere non cessarunt, donec maturiori consilio balistariis et militibus vallati, et sic flagrante maleficio deprehensi condignas meritis pȩnas suspendiis exsolverunt. s. 35, rad 12-25 När detta ordnats flyttade de Guds läger från Nissa och vi tog farväl av våra vänner, storgrevarna av Servigia, och fortsatte på svåra och hårda vägar genom skogarna och vi råkade ut för förnyade strider från bakhåll och angrepp och hårda slag med de grekiska och vlakiska fienderna, såsom det är känt att grekernas kejsare Ysaakius124 hade ordnat, och vi led inte lite skada i rov av våra förnödenheter och mord på våra män som sökte proviant. Bågbeväpnade rövare gömde sig nämligen vid sidan av den allmänna vägen i täta buskage och upphörde inte att plötsligt angripa flera av de våra, som var obeväpnade och gick fram mindre försiktigt, med förgiftade pilar, tills de efter moget övervägande ringades in av skyttar och soldater, och gripna på bar gärning i sina illdåd straffades de med välförtjänt hängning. s. 56, rad 19-29 Prȩterea huc Fridericus advocatus de Perge cum sociis suis manu promptissimis militibus ulterius progrediens per ascensum cuiusdam alpis ab hostibus prȩclusȩ saxaque insuper et iacula in eum devolventibus, devictis eisdem in conflictu, imperterritus invasit regionem opulentam Flachiam dictam, non multum a Thessalonica distantem, in qua rebelles aliquot occidit abundantiamque necessariorum plus quam revehere sui potuissent, invenit. Episcopus Patauiensis et dux Dalmatiȩ cum armata manu prosecuti et ipsi suos terra capta ex prȩda hostium onustaverunt. 124 Bysantinsk kejsare 1185-‐1195. Avsattes och fick ögonen utstuckna men härskade en tid igen samman med sin son 1203-‐1204. 46 s. 56, rad 19-29 Vidare kallades Fredrik hit från Perge med sina förbundna och begav sig vidare med dugliga soldater över en bergssida som inringats av fiender som kastade sten och projektiler mot dem från ovan. När dessa besegrats i strid invaderade han oförskräckt det rika land som kallas Vlakien, beläget inte långt från Thessaloniki, i vilket han dödade några upprorsmakare och fann ett överflöd av förnödenheter, mer än vad de hade kunnat föra med sig tillbaka. Biskopen av Padua och hertigen av Dalmatien fortsatte med en beväpnad trupp och de lastade sina män med rov från fienderna, sedan landet intagits. s. 58, rad 12-20 Dum hȩc aguntur, Kalopetrus, Blacorum et maxime partis Bulgarorum in hortis Traciȩ domnus, qui se imperatorem <nominabat et legatos misit ad imperatorem, qui eum salutabant> et coronam imperialem regni Greciȩ ab eo sibi imponi efflagitabat seque ei circa initium veris quadraginta milia Blacorum et Cumanorum tenentium arcus et sagittas adversus Constantinopolim transmissurum constanter asseverabat. Quem nuntium domnus imperator benigne a se pro tempore remisit et Kalopetro placentia rescripsit. s. 58, rad 12-20 Medan detta skedde sände Kalopetrus, herre till vlakerna och den största delen av bulgarerna i Thrakiens trädgårdar, som kallade sig kejsare, sändebud till kejsaren,125 vilka hälsade honom, och han begärde att det grekiska rikets kejserliga krona skulle sättas på hans huvud av honom,126 och han försäkrade att han vid vårens inträde skulle skicka honom fyrtiotusen vlaker och kumaner med bågar och pilar mot Konstantinopel. Efter en tid sände herren kejsaren vänligt tillbaka sändebudet och svarade Kalopetrus tillfredställande. s. 63, rad 9-34 Sequenti die impegerunt nostri in phalanges conductitii exercitus Constantinopolitani imperatoris Blacorum et Cumanorum, cum quibus congressi duce absente in fugam eos inopinatam converterunt, paucis quidem e nostris, pluribus vero hostium captivatis et vix quindecim nostrorum servientium occisis, uno etiam milite Hugone de Tispach perempto. Dux igitur hostium illustri duci Sueviȩ captivos e nostris remisit eo pacto, ut ex suis captivati similiter relaxarentur; quod et dux admisit; equos etiam in conflictu pugnȩ amissos hostis 125 Fredrik Barbarossa. 126 Han ville alltså krönas till bysantinsk kejsare av Barbarossa. 47 sponte remisit, suis equis retentis. Post eum conflictum duce Alamanniȩ Adrianopolim regrediente agmen Boemorum ad bellum et prȩdam plus cȩteris exercitatorum cum aliis nonnullis de exercitu victum sibi necessarium queritantibus ad civitatem quandam maritimam accesserunt, in qua equos et mulos, vinum et frumentum et quȩque concupiscibilia ad satietatem rapuerunt et cum eis ad nostros repedarunt. Similiter paludem quandam pene inaccessibilem, in cuius situm non parva multitudo hostium cum suis omnibus confugerat, Boemi periculose invaserunt et prȩdam celebrem exinde reportarunt. Rursus duobus cum agminibus nostri diversas in partes Grȩciȩ funduntur et unum quidem agmen quod erat episcopi Wirzburgensis et comitum de Salm et de Widin et de Spanheim, versus terram Blacorum duas civitates ab hostibus relictas et tertiam bellica manu cum multo sanguine ultra quinque milia occisorum expugnarunt; una ipsarum civitatum incendio data est. s. 63, rad 9-34 Den följande dagen överföll de våra, som ordnats i falanger, den konstantinopolitanske kejsarens här av vlaker och kumaner, vilka de, efter att de drabbat samman med dem utan ledare, oväntat drev på flykten. Få av de våra men fler av fienderna fångades och knappt femton av våra soldater dödades, och en var riddar Hugo av Tisbach. Fiendernas ledare skickade tillbaka några av de våra som fångats till den lysande hertigen av Schwaben127 på detta villkor, att de av hans män som fångats skulle släppas på samma sätt. Detta gick hertigen med på. Han skickade även av egen vilja tillbaka hästar som fienden förlorat i striden, trots att de höll kvar hans. Efter denna strid drog sig hertigen av Alemannien tillbaka till Adrianopel128 och en skara böhmare, som var mer tränade i i strid och plundring än de övriga, ryckte fram mot en kuststad tillsammans med många andra från armén för att jaga efter proviant och förnödenheter åt sig. I den staden tog de hästar och mulor, vin och säd och annat de ville ha tills de blev nöjda, och de återvände med detta till de våra. På liknande sätt invaderade de trots faran en nästan helt otillgänglig träskmark, dit en stor mängd fiender hade tagit sin tillflykt med allt sitt, och de förde tillbaka ett stort byte därifrån. De våra spreds åter i två härar över olika delar av Grekland och den ena hären, som stod under biskopen av Würzburg och grevarna av Salm och Widin och Spanheim, gick mot vlakernas land och intog två städer som var övergivna av fienderna och en tredje intog de i strid med stor blodsutgjutelse och över femtusen döda. En av dessa städer brände de. 127 En annan av Fredrik Barbarossas titlar. Han var hertig av Schwaben, som ibland även kallades Alemannien (några rader senare). 128 Dagens Edirne i västra Turkiet. 48 s. 68, rad 27-s. 69, rad 27 Ad cuius videlicet urbis expugnationem omnis Christi exercitus adspirabat, ad cuius etiam obsidionem, si invitum admodum piissimum Romanorum imperatorem obstinatio et pertinacia Constantinopolitani imperatoris perduxisset, naves, etiam galeas ab Italia et Apulia et maritimis idem providus imperator per litteras et nuntios prȩparaverat, exercitum quoque auxiliariorum Servorum et Blacorum ultra sexaginta milia in promptu habebat; sed domino ventis et mari imperante belli huiusmodi progredientis cessavit quassatio. Alterum quoque considerare licet, quod mora illa exercitus Christi per hiemale tempus in Grecia, quȩ omnibus nostris tȩdio et oneri fuit, divinȩ ordinationis clementia dispensata fuit, ne in deserta Romaniȩ asperitate hiemis incidentes tum intemperie ȩris tum penuria victualium homines et iumenta defecissent. Consilio interim principum et meliorum exercitus domnus imperator semper [sollicitus] propter diversas diversorum mentes et quorundam nutantia corda pia modestia sacramentum exegit a cunctis militibus exercitus debitȩ subiectionis et fidelitatis usque post sex hebdomadas transmissȩ Antiochiȩ, ut scilicet quinquagenariorum seu pentarchorum minus concordi cessante magisterio solius domni imperatoris omnes irrefragabiliter obtemperarent mandato, illud magnopere metuens, quia in scissuris mentium dominus non inhabitat, illud propheticum intendens: melior est obedientia quam victima. Exiit item edictum ab ipso cȩsare augusto, ut describerentur universi milites exercitus, singulis pentarchis sociorum suorum militum conscripta nomina et loca familiariter deferentibus ad ipsum imperatorem. Quod totum incunctanter adinpletum est ad nutum sapientissimi imperatoris. Eo tempore dapifer magnus Constantinopolitani imperatoris qui exercitum pergrandem adunaverat, ut Blachorum hostium publicorum agmina perturbaret, transmissa legatione supplicavit domno imperatori, ut, quoniam pax inter ipsum et domnum suum Constantinopolitanum imperatorem fratrem imperii eius unita esset, gloriosum exercitum peregrinorum Christi sibi transmitteret in adiutorium ad dimicandum contra Blachos. Ipsa nichilominus die Kalopetrus Blachorum domnus itemque a suis dictus imperator Greciȩ, litteris directis auxilium Christi peregrinorum adversus exercitum Grecorum expoposcit; sed utrique nuntii a domno imperatore inefficaciter ad sua sunt reversi. 49 s. 68, rad 27-s. 69, rad 27 Hela Kristi armé strävade efter att besegra denna stad,129 till vars belägring den konstantinopolitanske kejsarens envishet och grymhet hade tvingat romarnas allra frommaste kejsare, fastän han var ovillig till detta. Kejsaren, som förutsåg att de skulle behöva resa över havet, hade genom brev och sändebud förberett skepp och galärer från Italien och Apulien, och han hade en armé redo, av serviska och vlakiska hjälptrupper om över sextiotusen man. Men en sammandrabbning i detta slags krig dröjde eftersom Herren styrde över vinden och havet.130 Vidare måste man betänka, att detta dröjsmål för Kristi armé i Grekland över vintern, vilket var tröttsamt och tungt för alla de våra, hade skänkts av den gudomliga försynens godhet, för att människor och lastdjur inte skulle drabbas av vinterns hårdhet i Romaniens131 öken och sakna såväl pengar som proviant. Efter att råd hållits med arméns furstar och ledare krävde herren kejsaren med from ödmjukhet, bekymrad över olika personers olika åsikter och vissas vacklande hjärtan, trohetsed som bevis på den undergivenhet och trohet som tillkom honom från alla arméns soldater, ända tills man hade nått Antiokia sex veckor senare, för att alla, när quinquagenarernas eller pentarkernas132 ledning vacklade eftersom den var mindre enhällig, fast skulle underordna sig order från herren kejsaren ensam. Detta fruktade han mycket, eftersom en herre inte finns i konflikt mellan åsikter, och han tänkte på detta profetord: lydnad är bättre än offer.133 En förordning utfärdades av kejsaren, att alla arméns soldater skulle räknas,134 varje pentark skulle redovisa sina förbundna soldaters nedskrivna namn och hemorter till kejsaren själv. Allt detta uppfylldes utan dröjsmål enligt den allra visaste kejsarens vilja. Vid den tiden skickade den konstantinopolitanske kejsarens store seneskalk, som hade samlat ihop en enorm armé för att kunna störa de vlakiska folkfiendernas här, sändebud och bad herren kejsaren, att, eftersom fred hade slutits mellan honom och hans herre den konstantinopolitanske kejsaren, hans kejserlighets broder, han skulle skicka den ärorika armén av Kristi pilgrimer till hjälp åt honom för att strida mot vlakerna. Samma dag begärde icke desto mindre Kalopetrus, vlakernas herre och kallad Greklands kejsare av de sina, i ett klart 129 Konstantinopel. 130 Luk 7:25. 131 Bysans. 132 Båda orden betyder samma sak, åsyftande en officer (ursprungligen judisk) som för befäl över femtio man. 133 1 Sam 15:22. 134 Parafras på Luk 2:1. 50 formulerat brev hjälp från Kristi pilgrimer mot grekernas armé. Båda sändebud återvände dock från herren kejsaren till sitt, utan resultat. Innocentius’ brev Ur: Innocentius III, Die Register Innocenz’ III. (Graz: 1964-‐) Kritisk apparat med avvikelser i handskriften och hos Migne inkluderas. […] betecknar tillägg från utgivaren. 1199: 255 (266) Nobili viro Iohannitio. Respexit Dominus humilitatem tuam et devotionem quam erga Romanam ecclesiam cognosceris hactenus habuisse, et te inter tumultus bellicos et guerrarum discrimina non solum potenter defendit, sed et135 mirabiliter et misericorditer dilatavit. Nos autem audito, quod de nobili urbis Rome prosapia progenitores tui originem traxerint et tu ab eis et sanguinis generositatem contraxeris et sincere devotionis affectum, quem ad apostolicam sedem geris quasi hereditario iure, iampridem te proposuimus litteris et nuntiis visitare. Sed variis ecclesie sollicitudinibus detenti hactenus non potuimus nostrum propositum adimplere. Nunc vero inter alias sollicitudines nostras hanc etiam assumendam duximus, immo consummandam potius iamdudum assumptam136, ut per legatos et litteras nostras te in laudabili foveamus proposito et in devotione sedis apostolice solidemus137. Dilectum itaque filium nostrum Dominicum archipresbyterum Grecorum de Brundusio ad te personaliter destinantes, monemus nobilitatem tuam et exhortamur in Domino ac per apostolica tibi rescripta mandamus, quatinus ipsum humiliter et devote recipiens honorifice ac benigne pertractes et per eum plenius nobis tuam devotionem exponas. Cum enim plene nobis per ipsum de sinceritate tui propositi et devotionis affectu constiterit, ad te proposuimus maiores nuntios vel legatos potius destinare, qui tam te quam tuos in apostolice sedis dilectione confirment et te de benivolentia nostra efficiant certiorem. 1199: 255 (266) Till den ädle herren Joannitius. Att han vördnadsfullt ska ta emot det apostoliska sändebudet. Herren har sett den ödmjukhet och den trohet som du hittills har setts ha mot den romerska kyrkan, och har inte bara kraftfullt försvarat dig i krigiska oroligheter och stridigheter, utan 135 et] etiam Migne 136 assumptam] assumptum Migne 137 solidemus] sondemus Migne 51 har både beundransvärt och barmhärtigt utökat ditt inflytande. Vi, efter att ha hört att dina förfäder hade sitt ursprung i Roms stads ädla släkte och att du från dem har fått din ädla karaktär och den känsla av uppriktig trohet som du uppvisar mot den apostoliska stolen såsom genom nedärvd rätt, har sedan länge bestämt oss för att med brev och bud se till dig. Men uppehållna av diverse bekymmer inom kyrkan har vi hittills inte kunnat uppfylla vår avsikt. Men nu, bland våra andra bekymmer, har vi bestämt att ta upp även detta, nej, snarare att fullgöra det då vi redan sedan länge har tagit upp det, att vi med våra sändebud och brev ska uppmuntra dig i din beundransvärda föresats och stärka dig i din trohet mot den apostoliska stolen. Alltså skickar vi vår älskade son Dominicus, ärkepräst för grekerna vid Brindisi, till dig personligen och manar din ädelhet och uppmanar i Herren och påbjuder dig genom de apostoliska buden, att du ska ta emot honom ödmjukt och med trohet och behandla honom med ära och vänlighet och genom honom än mer fullständigt visa din trohet mot oss. Ty när han fullt ut har förklarat ärligheten i din föresats och känslan av trohet för oss har vi bestämt att skicka ytterligare högre uppsatta budbärare eller sändebud till dig, som ska stärka både dig och de dina i kärlek till den apostoliska stolen och försäkra dig om vår välvilja. 1202: 114 (115) Littere Caloioh(ann)is, domini Bulgarorum et Blacorum, misse domino Innocentio pape III, translate de Bulgarico in Grecum et de Greco postea in Latinum. Venerabili et sanctissimo patri summo pontifici. Ego Caloioh(ann)es, imperator Bulgarorum et Blachorum, gaudium et salutem mando tibi. Notum facimus sanctitati vestre, quod nos recepimus vestras sacrosanctas litteras, quas nobis portavit religiosus archipresbyter Brundusinus, et nos reputavimus eas caras super omne aurum et quemlibet lapidem pretiosum. Unde multas egimus gratias omnipotenti Deo, qui visitavit nos servos suos indignos secundum suam ineffabilem bonitatem et respexit humilitatem nostram et reduxit nos ad memoriam sanguinis et patrie nostre, a qua descendimus. Et nunc, sancte pater, tanquam bonus pastor et caput omnium fidelium christianorum filios sanctae catholice et apostolice sedis congregare volens in unum, requisisti nos remotos secundum corpus. Et quamvis fratres mei beate138 memorie iamdudum voluerint mittere sanctitati vestre, non tamen ad vos pervenire propter multos nostros contrarios potuerunt, et nos similiter probantes semel, secundo et tertio ad vos dirigere, deducere non potuimus quod optabamus in fructum. Et nunc videntes, quod sanctitas vestra dignata est mittere imperio nostro tamquam proprii et 138 beate] bonae Migne 52 dilectissimi filii, sicut amantissimo et desiderantissimo patri mittimus misericordie vestre religiosum electum Brandizub(erensem), fidelem nostrum139 presbyterum Blasium, una cum fideli nuntio vestro archipresbytero Brundusino, referentes vobis ex parte nostra gratiarum actiones et amicitiam et servitium sicut patri spirituali et summo pontifici. Sanctissime pater, significastis nobis per sacras litteras vestras, quod nos significaremus vobis, quid ab ecclesia Romana petamus. Hoc autem petit imperium nostrum ab apostolica sede, ut nos simus in ecclesia Romana sicut matris filialitate firmati. In primis petimus ab ecclesia Romana, matre nostra, coronam et honorem tamquam dilectus filius, secundum quod imperatores nostri veteres habuerunt. Unus fuit Petrus, alius fuit Samuel et alii, qui eos in imperio praecesserunt, sicut in libris nostris invenimus esse scriptum. Nunc autem, si placitum est sanctitati vestre nobis istud implere, quicquid imperio nostro duxeritis140 iniungendum, illud ad honorem Dei et ecclesie Romane complebitur. Nec miremini, quod nuntius vester cito non rediit, quia nos suspicati fuimus aliquid contra eum, quia multi venerunt in imperium nostrum nos decipere cogitantes, sed nos ab omnibus bene novimus precavere. Sed nos pro eo testimonium recepimus Pretaxtati et ei acquievimus. Verum si placet vobis, sanctissime pater, mittite nobis magnos nuntios, de quibus nobis per vestras litteras intimastis; et istum destinate cum eis, et tunc certificabimur141 de prima missione pariter et secunda. Det vobis dominus multos annos. 1202: 114 (115) Bulgarernas och vlakernas herre Caloiohannes brev till herren påve Innocentius III, översatt från bulgariska till grekiska och därefter från grekiska till latin. Jag, Caloiohannes, bulgarernas och vlakernas kejsare, önskar dig hälsa och välgång, vördnadsvärde och allra heligaste fader och högste präst. Vi gör känt för ers helighet att vi har tagit emot ert heliga brev, som den fromme ärkeprästen av Brindisi har fört till oss, och att vi håller det mer kärt än allt guld och varje ädelsten. Därför tackar vi storligen Gud allsmäktig, som på grund av sin outsägliga godhet såg till oss, hans ovärdiga tjänare, och såg vår ödmjukhet och återförde oss till minnet av blodet och vårt fädernesland, från vilket vi härstammar. Och nu, helige fader, i det att du såsom en god herde och alla kristnas överhuvud vill samla den heliga kyrkans och den apostoliska stolens söner till en plats, har du begärt att vi som i köttet befinner oss långt borta ska komma. Och fastän mina bröder, saliga i 139 nostrum] Migne omittit 140 duxeritis] duxeris Migne 141 certificabimur] certificabimus Migne 53 åminnelse, redan för länge sedan ville sända bud till ers helighet, kunde de likväl inte komma till er, på grund av våra många fiender; och på samma sätt försökte vi, en, två och tre gånger att skicka något till er, men vi kunde inte fullgöra det vi önskade. Och nu när vi ser att ers helighet bevärdigat sig att sända bud till vårt rike, skickar vi, såsom era egna och mest älskade söner, den den oss lojale prästen Blasius, utvald till biskop av Brandiz,142 till den mest älskande och ömme fadern, ert medlidande, och med honom ert trogne sändebud, ärkeprästen av Brindisi, och de framför till er vårt tack och vår vänskap och vår tjänstvillighet till vår andlige fader och högste präst. Heligaste fader, ni sade oss i ert brev att vi skulle säga er vad vi söker av den heliga romerska kyrkan. Detta begär således min kejserlighet av den apostoliska stolen, att vi ska vara fast förankrade i den romerska kyrkan såsom i en dotters förhållande till sin mor. Först begär vi av den romerska kyrkan, vår moder, en krona och äran, såsom en älskad son, som våra gamla kejsare hade. En var Petrus, en annan var Samuel, och andra som föregick dem i kejsarvärdigheten, såsom vi funnit det skrivet i våra böcker. Om det passar ers helighet att uppfylla detta för oss, ska vi nu för Guds och den romerska kyrkans äras skull uppfylla vad än ni pålägger vårt rike. Förundra er inte över att ert sändebud inte återvänder snabbt, eftersom vi hade någon misstanke mot honom, eftersom många har kommit till vårt rike med tanken att lura oss, men vi vet väl att ta oss i akt för alla. Men vi erhöll Pretaxtatus’ vittnesmål för ert sändebud och vi nöjde oss vid det. Men om det passar er, heligaste fader, skicka de stora sändebud, vilka ni berättade för oss om i ert brev; och skicka honom med dem, och då ska vi få bekräftelse i kyrkan av den första beskickningen liksom av den andra. Må Herren ge er många år. 1202: 115 (116) Nobili viro Caloioh(ann)i, domino Bulgarorum143 et Blachorum Apostolica sedes, cui licet immeriti presidemus, evangelici verbi memor, quo beato Petro Apostolorum principi et cuilibet successori eius intelligit esse dictum: ”si diligis me, pasce oves meas”, ut pure dilectionis affectum habere circa Dominum se ostendat, oves eius pascere satagit, et in unius ecclesie gremio remotas etiam congregare, ut sit unum ovile et unus pastor. Cum enim mater sit omnium generalis, ut circa filios matris exhibeat lenitatem, convocare ipsos et congregare conatur in unum, sicut gallina congregat pullos suos, et eos tum per legatos tum per litteras suas visitat, ut et pastor suas oves agnoscat et cognoscant oves ovile 142 Braničevo i nuvarande Serbien. 143 Bulgarorum] Blilgarorum MS 54 pariter et pastorem. Hoc igitur attendentes, iam pridem nobilitatem tuam per nuntium et litteras nostras duximus visitandam, ut intellecto devotionis affectu, quem habes ad Romanam ecclesiam matrem tuam, maiores ad te nuntios postmodum mitteremus, qui tam te, qui ex nobili Romanorum prosapia diceris descendisse, quam degentem sub te populum verbo pascerent et exemplo et de benevolentia et gratia sedis apostolice redderent certiorem. Et licet de nuntio nostro primum tua nobilitas dubitaverit, sciens quod angelus Satane interdum in lucis angelum se transfigurat, intellecta tamen postmodum per nobilis viri Pretextati144 testimonium veritate benigniter ac honorifice ipsum recipere procurasti, sicut transmisse ad nos tue littere continebant. Rescripsisti autem nobis per eum et humiliter intimasti, quod litteras nostras reputaveras pretiosas super omne aurum et quemlibet lapidem pretiosum, et Deo gratiarum exsolveras actiones quod te dignatus fuerat visitare. Addidisti etiam quod, licet inclite recordationis fratrum tuorum secutus exemplum semel, et secundo et tertio ad nos nuntios dirigere tentavisses, non potueras tamen quod desideraveras adimplere, sed nunc per nostras litteras confortatus, B(lasium) presbyterum, Brandiburznensem145 electum, cum nostro nuntio destinabas, quamvis idem electus ad nos propter viarum discrimina non potuerit pervenire. Petisti vero humiliter, ut coronam tibi ecclesia Romana concederet, sicut illustris memorie Petro, Samueli et aliis progenitoribus tuis in libris tuis legitur concessisse. Nos ergo, ut super hoc maiorem certitudinem haberemus, regesta nostra perlegi fecimus diligenter; ex quibus evidenter comperimus, quod in terra tibi subiecta multi reges fuerant coronati. Preterea continebatur in eis, quod tempore bone memorie Nicolai pape, predecessoris nostri, rex Bulgarorum, ad quorum146 consulta sepissime respondebat, cum toto regno sibi commisso ad predicationem eius fuerat baptizatus et rex ipse ab eo archiepiscopum postularat. Legatus quoque Michaelis, regis Bulgarici, cum donis regalibus Adriano pape, predecessori nostro, regias litteras presentarat et postularat ab eo, ut aliquem ex cardinalibus in archiepiscopum eligendum dirigeret, quem post approbationem eorum ad sedem apostolicam remeantem ipse postmodum consecraret. Cumque idem Adrianus illuc cum duobus episcopis quemdam subdiaconum direxisset, Bulgari corrupti donis Grecorum et promissionibus circumventi Romanis eiectis Grecos presbyteros receperunt. Licet igitur tante memoria levitatis nos usque adeo induxerit ad cautelam, ut nullum ex fratribus nostris, cardinalibus scilicet, presentialiter147 ad tuam presentiam mitteremus, 144 Pretextati] Praetaxati Migne 145 Brandiburznensem] Brandizuberensem Migne 146 quorum] cujus Migne 147 presentialiter] Migne omittit 55 nichilominus tamen dilectum filium I(ohannem), capellanum et familiarem nostrum, apostolice sedis legatum, virum providum et discretum, quem nos et fratres nostri sue religionis et probitatis obtentu inter ceteros capellanos nostros specialis in Domino dilectionis brachiis amplexamur, ad te duximus destinandum, cui etiam commisimus vices nostras, ut in tota terra tua quoad spiritualia corrigat, que corrigenda cognoverit, et statuat, que secundum Deum fuerint statuenda. Per ipsum quoque archiepiscopo terre tue palleum, insigne videlicet plenitudinis pontificalis officii, destinamus, ei iuxta formam, quam sub bulla nostra dirigimus, conferendum. Eidem quoque legato nostro dedimus in mandatis, ut, si qui forsan in terra tua promovendi ad ordines fuerint vel in episcopos consecrandi, per vicinos catholicos dumtaxat episcopos et ordinandos ordinet et consecret consecrandos. Mandavimus148 quoque ipsi, ut de corona progenitoribus tuis ab ecclesia Romana collata tam per libros veteres quam alia documenta inquirat diligentius veritatem et de omnibus tecum tractet, quae fuerint pertractanda, ut cum per ipsum et nuntios tuos de omnibus redditi fuerimus certiores, consultius et maturius prout procedendum fuerit procedamus. Monemus igitur nobilitatem tuam et hortamur in Domino, quatenus legatum ipsum sicut personam nostram benigne suscipias et honorifice studeas pertractare, salubria monita et statuta ipsius et tu ipse recipiens et ab universa Bulgarorum et Blachorum ecclesia149 recipi faciens [et] servari. Expedit enim tibi tam ad temporalem gloriam quam salutem eternam, ut, sicut genere, sic sis etiam imitatione Romanus, et populus terre tue, qui de sanguine Romanorum se asserit descendisse, ecclesie Romane instituta sequatur, ut etiam in cultu divino mores videantur patrios redolere. Datum Laterani, V Kal. Decembris. 1202: 115 (116) Till den ädle mannen Caloiohannes, bulgarernas och vlakernas herre Den apostoliska stolen, vilken jag, fastän ovärdig, presiderar över, minns evangeliets ord, i vilket man förstår att det sades till den salige Petrus, den främste av apostolarna, och till var och en av hans efterträdare: ”om du älskar mig, för mina får på bete”,150 och, för att visa att den har den rena kärlekens tillgivenhet till Herren, anstränger den sig att föra hans får på bete och att samla dem i den enda kyrkans famn, fastän de är långt bort, för att det ska vara en hjord och en herde. Ty då hon är en allmän moder för alla, försöker hon, för att hon ska visa 148 Mandavimus] Mandamus Migne 149 ecclesia] multitudine Migne 150 En parafras av Joh 21: 17. 56 en moders mildhet mot sina söner, sammankalla dem och samla dem till ett, såsom en höna samlar sina kycklingar, och hon ser till dem dels genom sändebud, dels genom brev, både för att herden ska känna sina får och för att fåren lika mycket ska känna sin hjord och sin herde. Då vi alltså beaktar detta, har vi bestämt oss att redan för länge sedan se till din ädelhet genom sändebud och brev, för att vi, efter att ha förstått din känsla av trohet, som du har mot den romerska kyrkan, din moder, skulle skicka högre uppsatta sändebud till dig senare, vilka med ord och exempel skulle livnära såväl dig, som sägs ha kommit från romarnas ädla släkt, som det folk som lever under dig, och göra det säkrare på den apostoliska stolens välvilja och nåd. Och fastän din ädelhet först tvivlade på vårt sändebud, eftersom den visste att Satans ängel ibland byter form till ljusets ängel, tog du likväl, efter att du senare fått veta sanningen genom den ädle mannen Pretextatus’ vittnesmål, vänligt och med ära emot honom, såsom framgår av brevet du skickat till oss. Du svarade oss genom honom och berättade ödmjukt, att du ansåg vårt brev mer värdefullt än allt guld och varje ädelsten, och du tackade Gud över att han bevärdigat sig att se till dig. Du lade även till, att fastän du velat följa dina i gott minne bevarade bröders exempel och hade försökt att skicka bud till oss en, två och tre gånger, hade du likväl inte kunnat uppfylla vad du önskat. Men nu, stärkt av vårt brev, skickade du prästen Blasius, vald biskop av Brandiz, med vårt sändebud, men samme biskop kunde på grund av vägens faror inte komma fram. Du bad ödmjukt, att den romerska kyrkan skulle ge dig en krona, såsom det kan läsas i dina böcker att den gjorde till de i gott minne bevarade Petrus, Samuel och andra förfäder till dig. För att få mer säkerhet ifråga om detta, läste vi alltså noggrant i våra register. Därifrån fick vi tydligt fram, att många konungar hade krönts i det land som ligger under dig. Dessutom stod det i dem, att i den i gott minne bevarade påven Nicolaus, vår föregångares, tid hade konungen av bulgarerna, på vilkas frågor han mycket ofta svarade, enligt hans tillkännagivande döpts med hela det rike som tilldelats honom, och denne kung bad honom om en ärkebiskop. Michaels, den bulgariske konungens, sändebud presenterade konungens brev tillsammans med kungliga gåvor för påven Adrianus, vår föregångare, och begärde av honom, att han skulle skicka en av kardinalerna till att väljas till ärkebiskop där. Efter deras godkännande skulle han återvända till den apostoliska stolen och därefter skulle påven själv konsekrera honom. När samme Adrianus hade skickat dit en subdiakon tillsammans med två biskopar skickade bulgarerna, förledda av grekernas gåvor och lurade av deras löften, bort de romerska prästerna och tog emot grekiska präster. Fastän minnet av den lättsinnigheten ledde oss till den grad av försiktighet, att vi inte skickade någon av våra bröder, det vill säga kardinalerna, till dig personligen, sände vi dig icke desto mindre vår älskade son Iohannes, kaplan och vän till oss, sändebud för den 57 apostoliska stolen, en vis och förståndig person, som vi och våra bröder för hans lojalitets och omdömes skull omfamnar särskilt bland våra kaplaner för kärleken till Herren. Åt honom har vi anförtrott vår makt, att i det som hör det andliga till i hela ditt land rätta till det som han vet behöver rättas till, och fastställa, det som enligt Gud måste fastställas. Genom honom skickar vi även ett pallium till ditt lands ärkebiskop, alltså ett tecken på den fulla påvemakten, som han ska ge till honom enligt den ordning som vi upprättat i vår bulla. Åt samme sändebud har vi även givit makt, att, om några i ditt land skulle vara lämpliga att vigas till kyrkliga ämbeten eller helgas till biskopar, då ska han självklart genom katolska biskopar som finns i närheten att ordinera dem som bör ordineras och helga dem som bör helgas. Vi har även uppdragit åt honom, att han mer noggrant ska söka sanningen om kronan som enligt såväl gamla böcker som andra dokument givits åt dina förfäder från den romerska kyrkan, och att han tillsammans med dig ska behandla allt som bör behandlas, så att när genom honom och dina sändebud vi har blivit säkrare om vad som ska ges till svar ifråga om allt, vi, bättre informerade och mer mogna, ska fortskrida som tillbörligt är. Vi manar alltså din ädelhet och uppmanar dig i Herren, att du välvilligt ska ta emot detta sändebud såsom vår egen person och att du ser till att behandla honom med ära, och att du själv tar emot hans hälsobringande bud och bestämmelser och ser till att det tas emot och hålls av bulgarernas och vlakernas hela kyrka. Ty det tjänar både din världsliga ära och eviga frälsning, att, såsom till din härstamning, så även till ditt beteende vara en romare, och att ditt lands folk, som säger sig komma av romarnas blod, följer den romerska kyrkans lagar, så att de även i religionsutövningen ska synas spegla sina förfäder. Lateranen den 27 november. 1202: 118 (119) Archiepiscopo de Zagor(a) Quia nobis in beato Petro apostolorum principe intelligimus esse dictum ”et tu aliquando conversus, confirma fratres tuos”, cum ab innumeris sollicitudinibus, que nobis incumbunt, ad tranquillitatem convertimur nostre mentis, remotos etiam fratres et coepiscopos nostros, quos, etsi habeamus absentes corpore, presentes tamen spiritu reputamus, confirmamus in his, que ad salutem eorum et ecclesie pertinent unitatem: ut sicut sunt in partem sollicitudinis evocati, sic etiam nostris monitis roborentur. Sane cum unum sit ecclesie sancte corpus iuxta illud apostoli: ”Omnes unum corpus sumus in Christo”, extimari non debet in uno corpore capita esse plura, sed is dumtaxat post Dominum intelligendus est ecclesie Dei caput, quem Iesus Christus, Dominus noster, vicarium sibi substituit et caput etiam nominavit, dicens ad Petrum: 58 ”Tu vocaberis Cephas”; quod et Petrus interpretatur et caput. Sane cum ei Dominus pascendas commiserit oves suas: ”Pasce” inquiens ”oves meas”, ab ovili Christi, quod est ecclesia, extraneum se demonstrat, qui caput eum habere noluerit et pastorem. Nos ergo, quos Dominus - licet immeritos - vicarios suos esse voluit et apostolorum principis successores, ut paterne dilectionis affectum circa Bulgarorum et Blachorum ecclesiam, que a151 Romanis etiam152 secundum carnem et sanguinem descendisse dicitur, per effectum153 operis monstraremus, iampridem dilectum filium, archipresbyterum Brundusinvm ad dilecti filii nobilis viri Caloio(ann)is, domini Bulgarorum et Blachorum, presentiam duximus destinandum, qui tam ipsum quam degentem sub eo populum christianum in devotione sedis apostolice roboraret et nos de puritate fidei et sinceritate dilectionis154 ipsius rediens redderet certiores. Gaudemus autem et tuam prudentiam in Domino commendamus, quod apostolice sedis magisterium recognoscens scripsisti gratiam et benedictionem sancte catholice et apostolice ecclesie te sitire ac Deo gratiarum actiones egisse, quod predictus nobilis nostris meruerat litteris visitari. Volentes igitur adhuc plenius te ac ecclesiam tibi commissam in ecclesiastica unitate ac devotione sedis apostolice roborare, dilectum filium, Ioh(ann)em et cetera ut supra in litteris videlicet missis Caloioh(ann)i usque amplexamur, ad te ac nobilem memoratum duximus destinandum. Cui etiam commisimus vices nostras, ut in tota terra eiusdem nobilis usque: Per ipsum quoque fraternitati tue palleum et cetera in eundem fere modum usque ferendum. Monemus igitur fraternitatem tuam et exhortamur attentius et per apostolica tibi scripta mandamus, quatinus magisterium et primatum sedis apostolice recognoscens155, in nostra et ecclesie Romane devotione persistas et legatum ipsum sicut personam nostram benigne recipias et cetera in eundem fere modum usque servari, ut qui a Romanis traxerunt originem, ecclesie Romane instituta sequantur. Noveris autem, quod eidem legato nostro dedimus in mandatis, ut si qui forsan in provincia tua et cetera in eundem fere modum usque procedamus. Datum Laterani, V Kal. Decembris.156 1202: 118 (119) Till ärkebiskopen av Zagora157 151 a] ex Migne 152 etiam] Migne omittit 153 effectum] effectum etiam Migne 154 dilectionis] devotionis Migne 155 recognoscens] recognoscens et Migne 156 Datum Laterani, V Kal. Decembris] Migne omittit 59 Eftersom vi vet att det sagts oss ifråga om den salige Petrus, apostlarnas främste, ”och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder”,158 då vi vänder oss från de oräkneliga bekymmer som ligger över oss till vårt sinnes frid, stärker vi även våra avlägsna bröder och medbiskopar, som, även om vi inte har dem här till kroppen, vi likväl anser närvarande i anden, genom detta, som angår deras frälsning och kyrkans enighet, för att, såsom de har kallats ut till en bekymrens plikt, de så ska stärkas genom våra bud. Ja, då den heliga kyrkans kropp är en, enligt apostelns ord: ”Så utgör vi en enda kropp i Kristus”,159 bör det inte anses att det finns flera huvuden på en kropp, utan han borde självklart förstås som Guds kyrkas huvud efter Herren, han som Jesus Kristus, vår Herre, satte som ställföreträdare för sig och dessutom nämnde som överhuvud, när han sade till Petrus: ”Du skall heta Kefas”.160 Detta betyder både Petrus (klippa) och huvud. Ja, då Herren anförtrodde honom sina får att ledas i bete: ”För mina får på bete”, 161 sade han. För Kristi hjord, som är kyrkan, visar han sig främmande, som inte vill ha honom som överhuvud och herde. Vi alltså, som Herren, fastän vi är ovärdiga, ville skulle vara hans ställföreträdare och efterträdare till apostlarnas främste, för att vi i gärning skulle visa den faderliga kärlekens känsla mot bulgarernas och vlakernas kyrka, som sägs ha härstammat från romarna även till kött och blod, har vi redan sedan länge bestämt att skicka vår älskade son, ärkeprästen av Brindisi till vår älskade son, den ädle mannen Caloiohannes, bulgarernas och vlakernas herres, närvaro, för att han skulle stärka såväl honom som det kristna folket som lever under honom i trohet till den apostoliska stolen och när han kommer tillbaka försäkra oss ifråga om renheten i hans tro och ärligheten i hans kärlek. Vi gläder oss och berömmer din visdom i Herren, för att du i det att du erkänner den apostoliska stolens ledning har skrivit att du törstar efter den heliga katolska apostoliska kyrkans nåd och välsignelse och har tackat Gud, för att den tidigare nämnde ädle mannen162 hade förtjänat att vi skulle se till honom genom vårt brev. Då vi alltså än mer fullständigt vill stärka dig och kyrkan som anförtrotts dig i den kyrkliga enheten och lojaliteten mot den apostoliska stolen har vi bestämt oss att skicka vår älskade son, Iohannes etc. såsom framgår i brevet ovan till Caloiohannes fram till omfamnar, till dig och den tidigare nämnde ädle mannen. Åt honom har vi även givit makt, att i hela denne ädle mans land till genom honom skickar vi även till ers broderlighet ett pallium etc. ungefär 157 Numera känt som Stara (gamla) Zagora. 158 Luk 22:32. 159 Rom 12:5. 160 Joh 1:42. 161 Joh 21:17. 162 Caloiohannes. 60 likadant till han ska ge. Vi manar alltså din broderlighet och uppmanar den noggrant och förmanar den genom de apostoliska skrifter som skickats till dig, att du, i det att du erkänner den apostoliska stolens magisterium och företräde, ska förbli i trohet till oss och den romerska kyrkan och välvilligt ta emot detta sändebud såsom vår egen person etc. ungefär likadant till hålls, för att de som haft sitt ursprung i romarna ska följa den romerska kyrkans lagar. Du ska veta, att vi har givit makt åt samma sändebud, att om några i din provins etc. ungefär likadant till vi bör fortsätta. Lateranen den 27 november. 1204: 6 Sanctissimo dominatori et universali pape sedenti in sede beati Petri et domino patri regni mei tercio Innocentio, pape sedis apostolice et ecclesie Romane et magistro totius mundi. Spero in Deum Salvatorem hominum163, quod bene et multum bene valet sanctitas tua cum omnibus sedentibus circa tronum sanctitatis tue cardinalibus sancte ecclesie Romane. Noverit magna sanctitas tua, quod filius tuus et Romane ecclesie, imperator omnium Bulgarorum et Blachorum, cum omnibus principibus imperii mei multum bene sum per Deum et sanctam164 orationem tuam. Multotiens misit imperium meum nuntios suos ad sanctitatem tuam, sed non invenerunt opportunitatem transeundi ad sanctitatem tuam. Ideo certe non potuerunt transire, quia illi, qui non habebant pacem cum imperio meo, servabant vias. Postea, mense Junii preterito, misit imperium meum archiepiscopum meum et totius Bulgarie regionis et universalem sancte et magne ecclesie Trinoue et magnum hominem imperii mei, nunc165 nominatum primatem et archiepiscopum totius Bulgarie et Blachie, nomine Basilium, qui, cum pervenisset Durachium, non fuit permissus transire ad sanctitatem tuam, ut compleret desiderium imperii mei sanctitas tua secundum consuetudinem predecessorum meorum, imperatorum Bulgarorum et Blachorum Symeonis, Petri, et Samuelis, progenitorum meorum et ceterorum omnium imperatorum Bulgarorum. Verum, Deo adiuvante et intervenientibus orationibus sanctitatis tue venit ad me presens nuntius apostolice cathedre et prime sedis principis apostolorum et sancte et universalis ecclesie Romane, Ioh(anne)s capellanus, et detulit michi palleum166 ex precepto sanctitatis tue167 et apostolice sedis et palleavit dictum archiepiscopum 163 hominum] omnium Migne 164 sanctam] Migne omittit 165 nunc] merito Migne 166 palleum] litteras Migne 61 et fecit eum primatem et archiepiscopum168 totius Bulgarie et Blachie et portavit imperio meo litteras sanctitatis tue et exposuit quicquid ei sanctitas vestra mandavit, et repletum est cor meum gaudio magno, quoniam secundum voluntatem imperii mei donavit michi Deus et sanctitas tua; et rogo et deprecor magnam sanctitatem tuam, ut compleat desiderium imperii mei et mittat virgam pastoralem ad congregandas oves et cetera, que patriarcha consuevit habere, et faciat presentem primatem169 patriarcham in sancta et magna ecclesia Trinoue, prime civitatis totius Bulgarie, et habeat ecclesia ipsa etiam post mortem istius patriarche patriarcham in perpetuum ex precepto sanctitatis tue. Et quoniam grave esset, propter longitudinem vie et guerram hominum, in obitu cuiuslibet170 patriarche recurrere ad ecclesiam Romanam, concedatur171 ecclesie Trinoue, ut sibi possit eligere et consecrare patriarcham, ne ex eius absentia terra illa sine benedictione remaneat et tua consecratio imperfecta et redundet peccatum in sanctitatem tuam. Nunc autem petimus, ut fiat crisma ex precepto sanctitatis tue in sancta et magna ecclesia civitatis Trinoue pro baptismate Christianorum. Sciat sanctitas tua, quod cum sciverint Romei172, quod receperimus consecrationem a sanctitate tua, non dabunt michi crisma. Et aliud peto a sanctitate tua, ut mittas cardinalem ad imperium meum, seu istum, qui venit ad me, sive alium a sede apostolica, et des eis173 diadema et sceptrum secundum apostolice sedis et apostolorum principis benedictionem et mittat174 privilegium bullatum auro175 ad exemplar ipsius servandum perpetuo in ecclesia Trinoue, et hec omnia dent imperio meo et consecrent et coronent imperium meum. Omnia autem predicta, que mitti debent ad imperium meum a sanctitate tua, videat presens nuncius, episcopus Brandizube176, Blasius, ut possit referre, quod177 tu scripseris manu propria; et si hec omnia compleverit178 sanctitas tua, ita reputabo cum prosapia imperii mei et omnium Bulgarorum et Blachorum, quod sum dilectus filius orthodoxe sancte ecclesie Romane. Et de confinio Hungarie, Bulgarie et Blachie relinquo judicio sanctitatis tue, ut dirigas negotium istud recte et iuste, ut non habeat peccatum anima sanctitatis tue, et ita habeat 167 tue] vestrae Migne 168 et archiepiscopum] Migne omittit 169 primatem patriarcham] primatem et patriarcham Migne 170 cuiuslibet] cuiusque Migne 171 concedatur] concedatur ab ecclesia Romana Migne 172 Romei] Romae Migne 173 eis] ei Migne 174 mittat] mittas Migne 175 auro] aurea bulla Migne 176 Brandizube] Brandizuberensem Migne 177 quod] quid Migne 178 compleverit] impleverit Migne 62 imperium meum iustitias Bulgarie et Blachie, quod rex Hungar(ie) habeat iustitias Hungarie, et cessent occisiones Christianorum in me et ipsum179. Sciat autem sanctitas tua, quoniam180 V episcopatus Bulgarie pertinent ad imperium meum, quos invasit et detinet rex Hungarie cum iusticiis ecclesiarum; et episcopatus ipsi sunt annichilati, et si iustum est hoc fiat. Quicquid dicturus est presens nuntius imperii mei, episcopus Brandizube181 Blasius, sanctitati tue, habeas vera182, quoniam ex parte mea dicet. Misi sanctitati tue examita duppla tria et cupam auream et Yperperorum libras quatuor et scutellas argenteas tres et gradale argenteum. Imperator Bulgarie Caloioh(anne)s. 1204: 6 Till den allra heligaste härskaren och allmännelige påven som sitter på den salige Petrus’ stol och till herren min kejserlighets fader Innocentius III, den apostoliska stolens och den romerska kyrkans påve och hela världens mästare. Jag hoppas på Gud människornas frälsare, att din helighet mår väl tillsammans med alla den heliga romerska kyrkans kardinaler som sitter omkring din helighets tron. Din stora helighet ska veta att din och den romerska kyrkans son, alla bulgarers och vlakers kejsare, med alla mitt rikes stormän, mår väl på grund av Gud och din heliga bön. Ofta skickade min kejserlighet sändebud till din helighet, men de fick inte möjlighet att ta sig fram till din helighet. De kunde alltså verkligen inte ta sig fram, eftersom de, som inte hade fred med min kejserlighet, bevakade vägarna. Därefter, i juni som gick, skickade min kejserlighet min och hela Bulgariens och den heliga och stora kyrkan i Tărnovos183 allmännelige ärkebiskop, en stor man i mitt rike, nu kallad primas och ärkebiskop för hela Bulgarien och Vlakien, vid namn Basilius. När han hade kommit till Durachium fick han inte tillåtelse att fara över till din helighet för att din helighet skulle uppfylla min kejserlighets önskan enligt mina föregångares sed, bulgarernas och vlakernas kejsare Symeon, Petrus och Samuel, mina förfäder och alla andra kejsare över bulgarerna. Men, med Guds och din helighets böners hjälp kom ett nu närvarande sändebud från den apostoliska stolen och sätet för den förste av apostlarna och den heliga romerska kyrkan, kaplanen Johannes, till mig, och han förde med sig ett pallium enligt din helighets och den apostoliska stolens bud och iklädde den nämnde ärkebiskopen detta pallium och gjorde honom till primas och ärkebiskop för hela 179 ipsum] imperium Migne 180 quoniam] quod Migne 181 Brandizube] Brandizuberensem Migne 182 vera] verum Migne 183 Numera känt som Veliko (stora) Tărnovo. 63 Bulgarien och Vlakien, och förde din helighets brev till min kejserlighet och förklarade vad ers helighet hade befallt honom och mitt hjärta fylldes med stor glädje, eftersom Gud och din helighet har givit detta enligt min kejserlighets vilja. Och jag bönar och ber din stora helighet att den ska uppfylla min kejserlighets önskan och skicka en herdestav för att samla får, samt annat som en patriark brukar ha, och göra vår nuvarande primas till patriark i Tărnovos heliga och stora kyrka, hela Bulgariens huvudstad, och att denna kyrka även efter denne patriarks död ska ha en patriark i evighet enligt ditt bud. Och eftersom det på grund av vägens längd och krig bland människor är svårt att vid en patriarks död åter ta sig till den romerska kyrkan, bör Tărnovos kyrka få tillåtelse att kunna välja åt sig och helga en patriark, för att inte landet ska bli utan välsignelse i hans frånvaro och ditt vigande ska bli ofullständigt och synden ska fläcka din helighet. Nu ber vi, att olja enligt din helighets bud ska finnas i Tărnovos heliga och stora kyrka, för dop av kristna. Din helighet må veta att eftersom roméerna184 vet att vi har helgats av din helighet, kommer de inte att ge oss någon olja. Och vidare ber jag din helighet, att du ska skicka en kardinal till min kejserlighet, antingen honom, som har kommit till mig, eller en annan från den apostoliska stolen, och att du ger dem ett diadem och en spira med den apostoliska stolens och apostlarnas främstes välsignelse och att din helighet skickar ett privilegiebrev med en gyllene bulla som ett exemplar som alltid ska bevaras i Tărnovos kyrka. Och allt detta må de ge till min kejserlighet och de må helga och kröna min kejserlighet. Allt det ovan nämnda, som bör skickas till min kejserlighet, må det närvarande sändebudet, biskopen av Brandiz, Blasius, se till, för att han ska kunna återge vad du skriver med din egen hand. Och om din helighet uppfyller allt detta, ska jag med min kejserlighets och alla bulgarers och vlakers släkte intyga, att jag är den heliga romerska renläriga kyrkans älskade son. Och angående gränsen mellan Ungern, Bulgarien och Vlakien lämar jag åt din helighets omdöme att sköta det korrekt och rättmätigt, så att inte din helighets ande ska ha någon synd, och så må min kejserlighet ha domsrätt över Bulgarien och Vlakien och Ungerns konung må ha domsrätt över Ungern, och morden på kristna ska upphöra, mot mig och honom. Din helighet må veta att fem biskopsdömen i Bulgarien hör till mitt rike, vilka Ungerns konung angripit och håller samman med domsrätt över kyrkorna. Dessa biskopsdömen har förintats och om det är rätt, må det vara så. Vad än det närvarande sändebudet från min kejserlighet, biskopen av Brandiz, Blasius, säger till din helighet, ska du hålla det för sant, eftersom han säger det för min räkning. Jag har skickat tre dubbla silkesmantlar och en gyllene pokal och 184 Bysantinarna. Jfr ῥωμαῖοι. 64 fyra skålpund hyperperum185 och tre fat av silver och ett silverbeslaget graduale. Bulgariens kejsare Caloiohannes. 1204: 8 Illustri regi Bulgarorum et Blachorum Licet ex eo, quod per apostolorum principis merita universalis ecclesie sub eo sumus pastore pastores, qui oves alias, que de ipsius ovili non fuerant, in unum adduxit ovile ac pascendas eas Petro pastori commisit: ”Pasce”, inquiens, ”oves meas”, instantia nostra cotidiana sit universarum ecclesiarum sollicitudo continua et profectus omnium populorum, quos mater ecclesia fermento veteri expurgato in novam regeneravit infantiam et in sinum suum, sicut gallina pullos suos congregat, congregavit. Bulgarorum et Blachorum populis tanto nos reputamus specialius debitores, quanto non solum fidem catholicam per sedem apostolicam olim devotius receperunt, sed descenderunt etiam ex sanguine Romanorum, quorum sumus profectui et ministerio specialius deputati, qui tamquam peculiaris populus noster nobis tam in spiritualibus quam temporalibus nullo subiacent mediante. Ut igitur eius magisterium recognoscant, a qua sciunt se spiritualiter didicisse quod credunt, et quod sunt carnaliter accepisse, cum secundum carnem descenderint ex nobilibus Romanorum, nos, pro quibus Dominus tamquam beati Petri successoribus exoravit, ne deficiat fides nostra, sed fratres nostros conversi aliquando confirmemus, eos confirmare volumus in fide catholica, et in devotione sedis apostolice roborare. Ut autem paterne dilectionis affectus, quem gerimus circa ipsos, omnibus innotescat et in filiis matris liberalitas commendetur, in spiritualibus et temporalibus eos tamquam speciales ecclesie Romane filios volumus honorare. Ideoque dilectum filium L(eonem), tituli Sancte Crucis presbyterum cardinalem, apostolice sedis legatum, virum litteratura conspicuum et preditum honestate, quem inter ceteros fratres nostros specialis dulcedinis brachiis amplexamur, in Bulgariam et Blachiam a nostro latere destinamus, qui te auctoritate ac vice nostra inungat, sceptrum tibi regale tribuat et imponat regium diadema. Cumque venerabili fratri nostro .. archiepiscopo Trinouitano per dilectum filium I(ohannem), capellanum nostrum, palleum duxerimus destinandum et statuerimus eum totius Bulgarie ac Blachie primatem, per eundem legatum metropolitanis, quos idem capellanus instituens ei de novo subiecit, palleum - insigne videlicet plenitudinis pontificalis officii - destinamus eis iuxta formam, quam sub bulla nostra interclusam mittimus 185 Ett bysantinskt guldmynt. 65 conferendum. Eidem quoque legato plenam contulimus facultatem corrigendi, que corrigenda cognoverit, et statuendi, que duxerit statuenda, mandantes eisdem, ut tam clerum quam populum in hiis, que pertinent ad fidei Christiane profectum, informent et de benevolentia nostra efficiant certiores. Monemus igitur serenitatem regiam et exhortamur at(tentius), quatinus legatum ipsum sicut personam nostram - immo nos et beatum Petrum in ipso - benigne recipias et honorifice studeas pertractare, salubria monita et statuta ipsius et tu ipse recipiens et observans et ab universa terra tua recipi faciens et servari; taliter super hoc quod scribimus impleturus, ut devotionis affectum, quam186 circa nos et Romanam ecclesiam habere te credimus, in effectu operis cognoscamus. 1204: 8 Till bulgarernas och vlakernas lysande konung Låt vara att vi, eftersom vi genom apostlarnas främstes förtjänster är hela kyrkans herde under denne herde, som förde andra får, som inte var av hans hjord, till en hjord och anförtrodde dem åt Petrus att föras på bete, när han sade: ”för mina får på bete”, 187 har ett ständigt närvarande, dagligt bekymmer om alla kyrkorna och framsteg för alla folk, vilka deras moder kyrkan, när gammal surdeg rensats bort, återställt till en ny barndom och har samlat dessa i sin famn, såsom en höna samlar sina kycklingar. Vi anser oss likväl vara särskilt skyldiga bulgarernas och vlakernas folk, eftersom de inte bara en gång tidigare troget tagit emot den katolska tron från den apostoliska stolen, 188 utan även härstammar från romarnas blod, för vilkas välgång och tjänst vi särskilt har fått ansvar. Dessa, såsom vårt särskilda folk, ligger såväl till kropp som till själ under vårt styre, utan att något finns emellan. För att de alltså ska erkänna ledning hos den kyrka, av vilken de vet att de i anden lärt sig sin tro, och och mottagit att de är till kroppen, då de till köttet härstammar från romarnas ädlingar, vill vi, som Herren utsett till den salige Petrus efterträdare för att vår tro inte ska vara otillräcklig, men att vi när vi en gång har vänt tillbaka189 ska stärka våra bröder, bekräfta dem i den katolska tron och stärka dem i troheten mot den apostoliska stolen. För att den faderliga kärlekens känsla, som vi känner för dem, ska bli känd för alla och för att moderns frikostighet mot sina barn ska uppskattas, vill vi ära dem andligen och kroppsligen 186 quam] quem Migne 187 Joh 21:17. 188 Se det om Nicolaus och Michael i 1202: 115 (116). 189 Luk 22:32. 66 såsom den romerska kyrkans särskilda söner. Alltså skickar vi vår älskade son, kardinal Leo av Santa Croce, den apostoliska stolens sändebud, som är framstående i bildning och hedersam, som vi med särskild ömhet omfamnar bland våra andra bröder, till Bulgarien och Vlakien från vårt land. Han ska med vår makt och auktoritet smörja dig, ge dig den kungliga spiran och sätta på dig det kungliga diademet. Vi har även beslutat att skicka ett pallium till vår vördnadsvärde broder… ärkebiskopen av Tărnovo, med vår älskade son Iohannes, vår kaplan, och vi har beslutat att göra ärkebiskopen till primas för Bulgarien och Vlakien. Med samma sändebud skickar vi pallium, alltså tecken på påvemakten, till biskoparna som samme kaplan har utsett och ställt under ärkebiskopen. Detta skickar vi för att det ska ges enligt den ordning som vi upprättat i vår bulla. Åt samme sändebud har vi även anförtrott vår fulla makt, att rätta till det som han vet behöver rättas till, och fastställa, det som han bedömer måste fastställas, och vi har uppdragit åt samma personer, att de ska undervisa såväl klerus som folket inom det, som rör den kristna trons välgång, och att de ska försäkra dem om vår välvilja. Vi manar alltså det kungliga majestätet och uppmanar det noga, att du välvilligt ska ta emot detta sändebud såsom vår egen person, nej, som oss och den salige Petrus i honom, och att du ser till att behandla honom med ära, och att du själv tar emot hans bud och bestämmelser och ser till att det tas emot och hålls av hela ditt land. Så ska du uppfylla det vi skriver, att vi i praktisk handling ska känna den känsla av trohet, som vi tror att du har inför oss och den romerska kyrkan. 1204: 230 [A] Caloioh(ann)e190, rege totius Bulgarie et Vlachie, ad a Deo promotum et sanctissimum et in Christo dilectum et honorificentissimum patrem regni mei tertium Innocentium et sacerrimum papam Rome et successorem principis apostoli Petri. Legatus apostolice sedis, dominus Leo cardinalis, sanctitatis tue scriptum meo obtulit imperio, addiscens quoque de eius sanitate et incolumitate omnipotenti Deo et sanctissime Matri sue glorificavi. Et utinam quod scriptum imperii mei inveniat sanctitatem tuam viventem et degentem cum omni gaudio et ylaritate; et imperium meum per gratiam omnipotentis Dei et beatissime Dei genitricis et per intercessiones sanctitatis vestre sanum est et multum bene cum omni gaudio et exsultatione. 190 [A] Caloioh(ann)e, rege] Calojoannes rex Migne 67 Hoc autem notum sit sanctitati vestre, pater spiritualis191 regni mei, domine papa, quod dominus Leo legatus apostolice sedis venit ad imperium meum sibi afferens coronam et eam benedicens super caput imperii mei imposuit et192 in manibus meis dedit michi sceptrum atque vexillum. Et benedixit sanctissimo patriarche regni mei et totius Bulgarie ex precepto vestre sanctitatis, et valde Deo et beatissime Dei genetrici necnon et circumspectioni vestre sanctitatis glorificavimus, eo quod secundum petitionem imperii mei sanctitas vestra totum suum velle adimplevit. Et universa Bulgaria atque Blachia et omnis imperii mei pertinentia valde glorificavit et vestram sanctitatem magnificavit. Scribo autem vobis et de Vngaro193, quoniam imperium meum non habet aliquam societatem regionum vel aliquam rem cum eo neque ei nocet, immo ipse parvipendet et nocet regionibus imperii mei. Et dominus L(eo) cardinalis vidit et vestre sanctitati annuntiabit iustum vel iniustum, quod est ab imperio meo, aut si ego parvipendo Vngarum vel si ipse meum imperium parvipendit. Et scribat ei sanctitas vestra, quatenus distet a regno meo, quoniam imperium meum nec eum habet parvipendere, nec contra terras eius abire. Si vero ipse venerit contra terras imperii mei et Deus adiuverit, ut vincatur, non habeat sanctitas vestra imperium meum suspectum, sed sim liber. De Latinis quoque, qui Constantinopolim introierunt, scribo sanctitati vestre, ut eis scribatis, quatinus distent ab imperio meo, et sic194 imperium meum nullum malum eis facit neque ipsi nobis parvipendant. Si forte ipsi conati fuerint contra imperium meum et parvipenderint eum et occidet195 ex eis, non habeat sanctitas vestra imperium meum suspectum, sed sint universa libera. Misi autem ad tuam magnam sanctitatem pueros duos, unus vero nominatur Basilius, alius Bithlehem. Et dentur ex precepto eius, ut addiscant in scolis litteras Latinas, quoniam hic grammaticos non habemus, qui possint litteras, quas mittitis, nobis transferre; et postquam ipsi addiscerint, remittantur ad imperium meum. Misi autem ad presens in signo parve recordationis examita duo, episima dupla, unum est rubeum et aliud album, et camelum unum. Cum vero mittam legatos ad sanctitatem vestram, semper vestre sanctitatis recordabor. 1204: 230 191 spiritualis] specialis Migne 192 et] Migne omittit 193 Vngaro] Ungaria Migne 194 sic] sicut Migne 195 occidet] occidetur Migne 68 Från Caloiohannes, hela Bulgariens och Vlakiens konung, till den av Gud upphöjde och allra heligaste och av Kristus älskade och mest ärebringande fadern till mitt rike Innocentius III och den heligaste påven av Rom och efterföljare till Petrus, den främste aposteln. Den apostoliska stolens sändebud, herren kardinalen Leo, har tagit din helighets brev till min kejserlighet, och i det att jag fick veta att din helighet är oskadd och vid god hälsa ärade jag Gud den allsmäktige och hans allra heligaste moder. Och må min kejserlighets brev finna din helighet i all glädje. Min kejserlighet är på grund av Gud den allsmäktiges och den allra saligaste Gudsmoderns nåd och ers helighets förböner vid hälsa och glad och upprymd. Ers helighet, andlige fader till mitt rike, herre påve, må veta, att herren kardinalen Leo, den apostoliska stolens sändebud har kommit till min kejserlighet och förde med sig en krona och under det att han välsignade den placerade han den på min kejserlighets huvud och han satte en spira och en fana i mina händer. Och han välsignade mitt rikes och hela Bulgariens allra heligaste patriark enligt ert bud och storligen ärade vi Gud och den allra saligaste Gudsmodern och även ers helighets klokhet, på grund av att ers helighet uppfyllde allt jag ville enligt min kejserlighets bön. Och hela Bulgarien och Vlakien och varje land som hör till min kejserlighet ärade och prisade ers helighet. Jag skriver vidare till er om Ungraren196, eftersom min kejserlighet inte har något förbund med hans länder eller har något med honom att göra och inte skadar honom. Tvärtom kränker han och skadar min kejserlighets länder. Och herren kardinalen Leo såg och ska rapportera för ers helighet om det är rätt eller orätt, det som kommer från mig, antingen om jag kränker Ungraren eller om han kränker min kejserlighet. Och ers helighet må skriva till honom att han ska hålla sig borta från mitt rike, eftersom min kejserlighet inte har för avsikt att kränka honom eller att marschera mot hans länder. Men om han kommer mot min kejserlighets länder och Gud hjälper så att han besegras, må inte ers helighet hålla min kejserlighet för misstänkt, utan jag må vara fri. Även i fråga om latinarna, som har intagit Konstantinopel, skriver jag till ers helighet, att ni må skriva till dem, att de ska hålla sig borta från min kejserlighet, såsom min kejserlighet inte gör något ont mot dem må inte heller de kränka oss.197 Om de möjligen skulle försöka något mot min kejserlighet och kränka den och någon av dem dör, må inte ers helighet hålla min kejserlighet för misstänkt, utan allt må vara fritt. Jag har vidare skickat två pojkar till din stora helighet, den ene kallas Basilius och den andre Bithlehem. Och må de enligt ert bud få lära sig latinsk skrift i era skolor, eftersom vi inte har 196 Ungerns konung. 197 Följer Mignes läsning här. 69 lärare här, som kan översätta de brev som ni skriver till oss. Och efter att de har lärt sig må de sändas åter till min kejserlighet. Som en minnesgåva har jag nu skickat två silkesmantlar med dubbla spännen, den ena röd och den andra vit, samt en kamel. Men när jag skickar sändebud till ers helighet, ska jag alltid komma ihåg ers helighet.198 1205: 132 (131) Sanctissimo patri ac domino Innoc(entio) Dei gratia summo pontifici H(enricus), frater imperatoris Constantinopolitani et moderator imperii, cum debita reverentia humili et devota pedum oscula199. Cum universum Christiani exercitus progressum et laborum peregrinationis nostre seriem, paternitati vestre per multiplices litteras et nuntios frater meus et dominus imperator usque ad Martium elapsum novissime satis lucide significaverit, eventus nostros extunc prioribus multum dissimiles, immo peccatis nostris exigentibus nimis miserabiles, vobis tamquam patri et domino dignum duxi propalare. Contigit igitur Grecos, qui ex innata malitia et perfidia consueta post omne genus securitatis et cautionis proditioni se semper pronos exhibent, statim post dimissionem nuntiorum ad vos ultimo directorum proditionem, quam pridem mente conceperant200, rebellione contra nos facta detegere manifeste. Quo comperto frater meus et dominus imperator oportuno201 paucioribus comitatus, quippe nobis per munitiones et marchias pro magna parte dispersis, contra caput rebellionis, Andronopolim videlicet, que civitas est Grecie munitissima et montibus tantum interpositis Blachorum affinis populis, ulciscendi animum intendens urbem regiam egressus est. Eramus enim tunc temporis sic divisi: Marchio Montisferrat(i) ultra Thessalonicam erat cum multis; ego ex altera parte brachii sancti Georgii eram apud Andromiticum cum non paucis, Paganus de Aurel(iano) et P(etrus) de Braecel202 versus Nicheam ex eadem parte brachii, R(ainerius) de Trit203 apud Philippol(im) cum pluribus et alii alibi per loca et munitiones dispersi. Porro audito a Ioannitio, Blachorum domino, quod Latini in tanta virorum paucitate civitatem predictam obsedissent, quem etiam Greci in auxilium suum - occulte tamen, ut 198 Ganska oklart vad han menar här. Kanske att han själv inte behöver gåvor för att minnas och skicka bud till Innocentius. 199 devota pedum oscula] devoto pedum osculo Migne 200 conceperant] conceperunt Migne 201 oportuno] op(p)ortune Migne 202 Braecel] Braccel Migne 203 Trit] Tric Migne 70 magis lederet204 - evocarant, irruit subito Blachus ille Ioannitius205 in nostros cum multitudine barbarorum innumera, Blachis videlicet, Commannis et aliis; quibus etiam nimis improvise obviam exeuntibus nostris et remotius quam oporteret instantibus et per inimicorum insidias tandem vallatis undique, proh dolor, dominus meus imperator, comes Lod(ouicus), Steph(anu)s de P(er)tico et quidam alii barones et milites, quod non sine206 lacrimarum effusione referre valeo, tanta obruti multitudine, non sine dampno tamen illorum ab inimicis intercepti sunt; nescimus revera, qui capti fuerint, qui occisi. Accepimus tamen ab exploratoribus nostris certissimis et fama veridica, quod dominus meus imperator sanus207 teneatur et vivus, qui ab eodem Ioh(annitio) satis, ut asserunt, pro tempore honorabiliter procuratur cum quibusdam aliis, quos tamen adhuc expresse nescimus nominare. Sciatis autem, quod, ab ea die, qua Grecorum fines ingressi fuimus, usque ad diem infelicis illius congressus, quantacumque nobis et nostris occurreret multitudo, licet aliquando nostri paucissimi fuissent, cum triumpho tamen semper et victoria recesserunt. Inestimabilem vero iacturam, quam tunc nobis dolemus et plangimus accidisse, ex inconsulta nostrorum audacia, et peccatorum nostrorum meritis credimus contigisse. Illi itaque, qui elapsi a prelio manus inimicorum evaserunt, consilio abreviato cum hiis, qui ad tentoria servanda remanserant, absque alio dampno ab obsidione recesserunt. Quibus tendentibus ad urbem regiam et tam inopinabiliter desolatis tantam Dominus subito dedit consolationem, ut quasi in momento omnes simul, quotquot dispersi fuerant, tamquam convocati a Domino apud civitatem quamdam, que dicitur Rodestoc, convenirent, marchio tamen feliciter et victoriose in suis marchiis, R(ainerius) de Trit208 in suis partibus per Dei gratiam incolumis morabatur et indempnis. Inspectis igitur ibidem209 nostrorum viribus urbes et castella extunc munire cepimus, que contra Grecorum rebellionem tenere posse videbamur210, et inter agendum Constantinopolim usque profecti sumus. Licet itaque in personis amissis infortunium lugubre nobis acciderit, speramus tamen in Domino et audenter confidimus, quod inimicorum nostrorum insidias et assultus diutius volente Domino sustinere poterimus et etiam de longinquo subventionem et auxilium exspectare. 204 lederet] laederent Migne 205 Ioannitius] Ioh(ann)aniti(us) MS 206 sine] sine sanguinearum Migne 207 sanus] Migne omittit 208 R(ainerius) de Trit] per R. de Tric Migne 209 ibidem] Migne omittit 210 videbamur] videbantur Migne 71 Ecce tamen, quod verebamur, hoc accidit, et quod fama canebat publica quodque per litteras ipsius Blachi confederationem ipsius cum Turcis et ceteris crucis Christi inimicis continentes edocti fuimus, quas etiam a nobis cum nuntiis ipsius interceptas apostolatui vestro in utraque lingua transmisimus, licet gravius exspectato vulnus incurrimus et ruinam; cuius susceptionem vobis incumbere, tamquam patri, cause nostre patrono et domino, nemo211 qui ambigat, presertim cum ob ecclesie tantum unitatem reformandam et Terre sancte subventionem laboremus, quorum unum eatenus pendet ex altero, sicut communis omnium Christianorum in oriente degentium et precipue venerabilium fratrum militie Templi et Hospitalis utriusque, qui nobiscum sunt, clamat assertio, ut non solum ipsius liberationem huius operetur redintegratio, verum etiam omnium paganorum et crucis Christi inimicorum, confusionem omnimodam apertissime procurare videatur; sicut econtra eius disturbatio, quam Deus avertat, non solum recuperandi partem amissam Terre sancte spem auferret, immo et illam, que in presenti christiano cultui dedita est, proculdubio spem preriperet detinendi. Attendentes igitur sicut a principio imperfectum nostrum ad tam ardui propositi celsitudinem minus sufficere, ad vos tamquam summum et precipuum, immo unicum spei nostre refugium et fundamentum, qui solus pre filiis hominum et principibus et regibus in quantalibet potestate constitutis nobis potestis succurrere, supplici et devota intentione et mente confugimus, ad pedes paternitatis vestre prona humilitate prostrati et quanta possumus precum instantia cum lacrimis implorantes, quatinus filiis vestris in tam arcto constitutis et pre cunctis viventibus consilio et auxilio vestro indigentibus consuetum pietatis impendere non differatis affectum, quod tanto securius a paternitatis vestre dulcedine postulamus, quanto preter peregrinationis nostre votum solempne pro ecclesia Romana corpora nostra et vitas impendimus, in quo preter communem omnium Christianorum qua tenemini sollicitudinem et nos paternitati vestre et vos nobis tamquam militibus vestris et ecclesie Romane stipendiariis districte novimus obligatos. Legatos igitur cum auctoritate apostolica a Latere vestro in Italiam, Franciam et Alamanniam et alias occidentalium regiones dimitti petimus, qui integram indulgentie plenitudinem in auxilium nostrum et subventionem ad nos propter predicta venturis deferant, que a sede vestra apostolica indulta est per annum integrum in servitio crucifixi in terra Syrie moraturis. Quoniam autem, que paternitati vestre significare cupimus, longum est scriptis inserere, nuntios nostros et fideles, precipue venerabilem patrem nostrum N(iuelonem), Suessionensem 211 nemo] nemo est Migne 72 episcopum, qui tam fideliter quam constanter pro Terre sancte subventione et negotio Romane ecclesie laboravit et adhuc tamquam fidelis et prudens talenti sibi commissi dispensator, sicut vos ipsi cernitis, laborare non desinit, cuius absentia plurimum nobis esset dampnosa, nisi cogens rei necessitas et ipsa negotii arduitas nos eius presentia ad tempus carere compellerent, et nobiles viros, N(icolaum)212 de Malli213 et Ioh(annem) Bliaut paternitati vestre transmitto rogans et cupiens, ut eis in hiis, que de facto isto apostolatui vestro suggesserint, fidem indubitatam adhibere velitis et firmam et consilium vestrum et auxilium - sicut ecclesie totique christianitati necnon et domini et fratris mei liberationi, qui se vestrum ubique devotum gerebat et dicebat militem, expedire videritis - apponatis. Datum in palatio Blak(er)n(e), anno Domini M°CC°V°, Non. Iunii. 1205: 132 (131) Henrik, broder till Konstantinopels kejsare och kejsardömets förvaltare, hälsar den heligaste fadern och herren Innocentius, av Guds nåd högste präst, med den vördnad som tillkommer honom och trogna kyssar för hans fötter. Då min broder och herre kejsaren ända till mars mycket klart genom flera brev och sändebud redovisat den kristna härens hela färd och raden av mödor på vår pilgrimsfärd för ers faderlighet, har jag funnit det rätt att offentliggöra för er såsom fader och herre de händelser som skett oss därefter, som skiljer sig mycket från de tidigare, ja, de är alltför sorgliga ens för vad våra synder kräver. Det skedde alltså att grekerna, som av medfödd ondska och invand trolöshet efter varje slag av garanti och försäkran alltid visar sig benägna till förräderi, plötsligt, efter att sändebud slutligen skickats till er, öppet visade det förräderi som de tidigare planerat i sitt sinne, genom uppror mot oss. När detta blivit känt gav sig min broder och herre kejsaren snabbt iväg från den kungliga staden, ledsagad av alltför få, eftersom vi till stor del var utspridda i befästningar och gränsländer, mot upprorets huvudstad, Adrianopel, som är den mest välbefästa staden i Grekland och gränsar mot vlakernas folk med berg emellan, och han hade för avsikt att hämnas. Så var vi uppdelade vid den tiden: Markisen av Montferrat var med många utanför Thessaloniki; jag var på andra delen av S:t Georgs sund214, vid Andromitikos, med ganska många; Paganus av Aurelianus och Petrus av Braecel var vid Nikaia, på samma sida av sundet; Rainerius av Trit var vid Philippopolis215 med 212 N(icolaum)] M. Migne 213 Malli] Mailli Migne 214 Ett annat namn på Bosporen. 215 Nuvarande Plovdiv i Bulgarien. 73 många, och andra var utspridda på andra platser och befästningar. Vidare, när Ioannitius, vlakernas herre, som grekerna hade kallat till hjälp (dock i hemlighet, för att han skulle göra mer skada), hade hört att latinarna hade inlett en belägring av den tidigare nämnda staden216 med en så liten skara män, rusade denne vlak Ioannitius mot de våra med en oräknelig mängd av barbarer, det var vlaker, kumaner och andra. När de våra alltför oförberett kom dessa till mötes och kom längre bort än vad som var lämpligt och slutligen ringades in från alla håll genom fiendernas försåt, fångades sorgligt nog min herre kejsaren, greve Ludvig, av fienderna, tillsammans med Stefan av Perticum och några andra baroner och riddare, vilket jag inte kan berätta utan utgjutelse av tårar, efter att ha besegrats av en så stor mängd, dock inte utan förluster för dem. I själva verket vet vi inte, vilka som fångades eller vilka som dödades. Likväl har vi fått veta av våra trogna spejare och av ett sant rykte, att min herre kejsaren hålls levande och vid hälsa. Han behandlas just nu med ära, efter vad de säger, och är tillsammans med några andra, vilkas namn vi dock inte känner ännu. Ni må veta, att från den dagen vi trädde in i grekernas länder, till dagen för denna olycksaliga sammandrabbning, har, hur stor mängd som än kommit mot oss och de våra, fastän de våra ibland varit mycket få, de likväl alltid avgått med triumf och seger. Men det ofattbara slag som vi lider och sörjer över att det sedan skett, tror vi har skett på grund av vår förhastade djärvhet och vad vi förtjänar genom våra synder. De alltså, som flydde från striden och kom undan fiendernas händer, drog sig utan fler skador undan belägringen, när de hållit ett kort rådslag med dem som hade stannat kvar för att bevaka tälten. När de skyndade mot den kungliga staden och så olägligt övergivits, gav Herren dem plötsligt en så stor tröst att de, som om de alla samtidigt, hur långt de än spritts från varandra, såsom sammankallade av Herren, kom samman till en stad, som kallas Rodosto.217 Markgreven Rainerius av Trit, som det gått väl för och som segrat i sina områden, vistades genom Guds nåd oskadd i sina länder. Efter att ha undersökt de våras stridskrafter började vi därefter befästa städerna och borgarna, som vi ansåg oss kunna hålla mot grekernas uppror, och när det pågick begav vi oss till Konstantinopel. Alltså, fastän en olyckosam sorg drabbat oss i de personer som saknas, hoppas vi likväl på Herren och förtröstar djärvt på att vi om Gud vill mycket länge ska kunna hålla ut mot våra fienders svek och angrepp och invänta understöd och hjälp från fjärran. Men se, det vi fruktade har skett, det som det allmänna ryktet sjöng om och det som vi fått veta genom denne vlaks brev, som berättade att han slutit fördrag med turkar och andra 216 Adrianopel. 217 Dagens Tekirdağ i Turkiet, just väster om Istanbul. 74 fiender till Kristi kors. Detta har vi även skickat vidare på båda språk218 med sändebud till ert apostolat, efter att vi fångat upp dem tillsammans med hans sändebud, fastän vi drog på oss värre skada och olycka än vi väntat. Det finns ingen som tvivlar på att åtagandet av detta är för er, såsom vår fader, beskyddare och herre för vår sak, särskilt då vi blott arbetar för att kyrkans enighet ska återskapas och för att hjälpa det Heliga landet; såsom alla kristna som bor i Orienten och särskilt de vördnadsvärda bröderna av både Tempelherreorden och Johanniterorden som är med oss med kraft försäkrar, hänger det ena av dessa ting så till den grad på det andra, att återställandet inte bara tjänar till att befria det Heliga landet, utan det syns även vitt och brett ställa till all sorts förvirring för alla hedningar och fiender till Kristi kors. På så sätt skulle denna saks undergång, vilken Gud må avvärja, å andra sidan inte bara undanröja hoppet om att återta det förlorade Heliga landet, nej, det skulle utan tvivel även rycka bort hoppet om att hålla det land, som nu givits åt den kristna religionen. Då vi alltså ser att vår ofullkomlighet från början inte räcker till för en så svår strävan, tar vi med bedjande och trogen intention och sinne vår tillflykt till er, såsom den högste och särskilde, nej, den enda tillflykten och grunden för vårt hopp, som ensam bland människornas söner och furstar och konungar, vilken makt de än tilldelats, kan komma oss till hjälp. Liggande för ers faderlighets fötter ber vi ödmjukt och med så ihärdiga böner vi kan och med tårarna rinnande, att ni inte ska dra er för att ge er sedvanliga fromma kärlek till era söner som kommit i ett sådant trångmål, och som mer än alla levande behöver ert råd och hjälp. Om detta ber vi ers faderlighets ljuvhet med så mycket mer tillförsikt eftersom vi förutom vår högtidliga pilgrimsed lägger våra kroppar och våra liv för den romerska kyrkan, i det att vi vet att vi förutom den oro för alla kristna, som håller er, är bundna till ers faderlighet och ni till oss såsom era och den romerska kyrkans soldater. Vi ber alltså att sändebud ska skickas med apostolisk auktoritet från er till Italien, Frankrike och Tyskland och andra länder i väst, för att de ska meddela full indulgens till dem som ska komma till vår hjälp och ge oss understöd på grund av det som nämnts, den förlåtelse som har givits av er apostoliska stol till dem som varit ett helt år i Syrien i tjänst för den korsfäste. Eftersom det som vi önskar berätta för ers faderlighet är alltför långt att skriva i ett brev, skickar vi till ers faderlighet sändebud och förtrogna till oss, särskilt vår vördnadsvärde fader Nivelo, biskop av Soissons, som såväl troget som ihärdigt har verkat för understöd till det Heliga landet och den romerska kyrkans sak, och hittills inte har upphört att arbeta som trogen och vis förvaltare av de pengar som anförtrotts honom, såsom ni själv ser. Hans frånvaro 218 Originalet och en latinsk översättning, antagligen. 75 skulle varit mycket skadlig för oss, om inte nödvändigheten i sakernas tillstånd och själva svårigheten i vår strävan hade tvingat oss att vara utan hans närvaro för en tid. Vi skickar även ädlingarna Nicolaus av Maillé och Johannes av Bliaut, med bön och önskan att ni ska vilja visa er otvivelaktiga tilltro till dem i dessa ting, som de ska rapportera till ert apostolat ifråga om denna situation, samt att ni ska ge ert fasta råd och hjälp, såsom ni bedömer att det blir till gagn för kyrkan och hela kristenheten och även för min herres och broders räddning, han som överallt förde sig som och kallade sig er hängivne soldat. Blachernai-palatset, år 1205, 5 juni. Gesta Hungarorum Ur: Silagi, Gabriel (utg.), Die ”Gesta Hungarorum” des anonymen Notars: die älteste Darstellung der ungarischen Geschichte / unter Mitarb. von László Veszprémy hrsg. von Gabriel Silagi (Sigmaringen: Thorbecke 1991) Silagis kritiska apparat tar upp rättelser i handskriften vilka inte tas med här. Avvikelser mellan utgåvan och handskriften inkluderas dock, tillsammans med något enstaka fall då jag inte har följt Silagi. 2. Quare Hungari dicitur Nunc restat dicere, quare populus de terra Scithica egressus Hungari vocantur. Hungari dicti sunt a castro Hungu eo, quod subiugatis sibi sclavis VII principales persone intrantes terram Pannonie diutius ibi morati sunt. Unde omnes nationes circumiacentes vocabant Almum filium Ugek ducem de Hungvar et suos milites vocabant Hungvaros. Quid plura? His omissis redeamus ad propositum opus, iterque hystorie teneamus, et ut Spiritus Sanctus dictaverit, inceptum opus perficiamus. 2. Varför de kallas ungrare Nu återstår att säga varför folket som lämnat det skytiska landet kallas ungrare. Ungrare kallades de efter borgen Hungu, på grund av att de sju främsta dröjde där en tid när de begav sig in i Pannonien, efter att ha lagt under sig slaverna. Därför kallade alla omkringliggande folk Almus, Ugeks son, fursten av Hungvar och hans krigare kallade de för hungvarer. Vad mer? Med detta avklarat låt oss återvända till verket vi föresatt oss, och ta historiens väg, och såsom Helig Ande dikterar ska vi fullfölja det påbörjade verket. 9. De pace inter ducem et Ruthenos Dux vero Almus et sui milites adepta victoria, terras Ruthenorum sibi subiugaverunt et bona eorum accipientes in secunda ebdomada civitatem Kyev ceperunt expugnare. Et dum scalas ad murum ponere cepissent, videntes duces Cumanorum et Ruthenorum audatiam Scithicorum timuerunt valde. Et dum hoc intellexissent, quod eis obsistere non valerent, tunc 76 missis legatis dux de Kyev et alii duces Ruthenorum nec non Cumanorum, qui ibi fuerunt rogaverunt Almum ducem et principes suos, ut pacem facerent cum eis. Cum autem legati venissent ad Almum ducem et eum rogassent, ut domini eorum de sedibus non expellerentur suis, tunc dux Almus, inito consilio cum suis, sic legatos remisit Ruthenorum, ut duces et primates sui filios suos in obsides darent, tributumque annuatim persolverent decem milia marcarum et insuper victum, vestitum et alia necessaria. Duces vero Ruthenorum, licet non sponte, tamen hec omnia Almo duci concesserunt. Sed rogaverunt Almum ducem, ut dimissa terra Galicie, ultra siluam Hovos versus occidentem in terram Pannonie descenderent, que primo Athila regis terra fuisset, et laudabant eis terram Pannonie ultra modum esse bonam. Dicebant enim, quod ibi confluerent nobilissimi fontes aquarum, Danubius et Tyscia, et alii nobilissimi fontes bonis piscibus habundantes, quam terram habitarent Sclavi, Bulgarii et Blachii, ac pastores Romanorum, quia post mortem Athile regis terram Pannonie Romani dicebant pascua esse eo, quod greges eorum in terra Pannonie pascebantur. Et iure terra Pannonie pascua Romanorum esse dicebatur, nam et modo Romani pascuntur de bonis Hungarie. Quid plura? 9. Om freden mellan fursten och ruthenerna Men när furst Almus och hans krigare hade segrat lade de ruthenernas land under sig och de tog deras rikedomar och började i den andra veckan att angripa Kiev. Och när de hade börjat resa stegar mot muren såg kumanernas och ruthenernas furstar skyternas djärvhet och blev mycket rädda. Och när de förstått detta, att de inte förmådde stå emot dem, då skickade Kievs furste och andra av ruthenernas och kumanernas furstar som fanns där sändebud och bad furst Almus och hans stormän att de skulle sluta fred. När sändebuden hade kommit till furst Almus och bett honom att deras härskare inte skulle förvisas från sina hem, då höll furst Almus rådslag med de sina och skickade tillbaka sändebuden till ruthenerna på det att furstarna och stormännen skulle ge sina söner som gisslan och betala en årlig tribut om tiotusen mark och därutöver proviant, kläder och andra förnödenheter. Ruthenernas furstar gick, fastän inte av egen vilja, likväl med på att ge furst Almus allt detta. Men de bad furst Almus att ungrarna, efter att ha lämnat Galicia, skulle bege sig bortom skogen Hovos västerut till Pannoniens land, som ursprungligen varit kung Attilas land, och de berömde Pannoniens land och sade till dem att det var övermåttan gott. Ty de sade att de ädlaste vattendrag flöt samman där, Donau och Tisza, och andra ädla källor fulla av goda fiskar, vidare att bulgariska och vlakiska slaver bodde där, och dessutom romarnas herdar, eftersom romarna efter Attilas död sade att Pannoniens land var betesmark, på grund av att deras hjordar betade i Pannoniens 77 land. Och rätteligen sägs Pannoniens land vara romarnas betesmark, ty även nu betar romarna av Ungerns rikedomar. Vad mer? 10. De VII ducibus Cumanorum Dux vero Almus et sui primates inito inter se consilio peticioni ducum Ruthenorum satisfacientes pacem cum eis fecerunt. Tunc duces Ruthenorum scilicet de Kyev et Sudal, ut ne de sedibus suis expellerentur, filios suos in obsides dederunt Almo duci et cum eis miserunt Xcem milia marcarum et mille equos cum sellis et frenis more Ruthenico ornatis et centum pueros Cumanos et XL camelos ad onera portanda, pelles ermelinas et griseas sine numero ac alia multa munera non numerata. Tunc prenominati duces Cumanorum scilicet, Ed, Edumen, Etu, Bunger, pater Borsu, Ousad pater Ursuuru, Boyta, a quo genus Brucsa descendit, Ketel, pater Oluptulma, cum vidissent pietatem Almi ducis, quam fecit circa Ruthenos, pedibus eius provoluti se sua sponte duci Almo subiugaverunt dicentes: ”Ex hodierna die nobis te dominum ac preceptorem usque ad ultimam generationem eligimus, et quo te fortuna tua duxerit, illuc te sequemur.” Hoc etiam, quod verbo dixerunt Almo duci, fide iuramenti more paganismo firmaverunt, et eodem modo dux Almus et sui primates eis fide se et iuramento se constrixerunt. Tunc hii VII duces Cumanorum cum uxoribus et filiis suis nec non cum magna multitudine in Pannoniam venire concesserunt. Similiter etiam multi de Ruthenis Almo duci adherentes secum in Panoniam venerunt. Quorum posteritas usque in hodiernum diem per diuersa loca in Hungaria habitat. 10. Om kumanernas sju furstar Furst Almus och hans stormän var efter rådslag nöjda med de ruthenska furstarnas anbud och slöt fred. Då gav ruthenernas furstar, det vill säga av Kiev och Sudal, sina söner som gisslan till furst Almus, för att de inte skulle förvisas från sina hem, och med dessa skickade de tiotusen mark och tusen hästar med sadlar och tyglar dekorerade enligt ruthensk sed och hundra kumanska pojkar och fyrtio kameler för att bära last, otaliga hermelin- och ekorrpälsar och många andra oräknade gåvor. När kumanernas tidigare nämnda furstar, det vill säga Ed, Edumen, Etu, Burger, Borsus fader, Ousad, Ursuurus fader, Boyta, av vars släkt Brucsa kommer, Ketel, Oluptulmas fader, hade sett furst Almus’ godhet, som han visat mot ruthenerna, då lade de sig av egen vilja för hans fötter och underkastade sig honom, sägande: ”Från denna dag till vår sista generation väljer vi dig till vår herre och ledare, och vartän ditt öde leder dig, dit ska vi följa dig.” Detta, som de sade med ord till furst Almus, stärkte de även med svuren ed enligt hedningarnas sed och på samma sätt band sig furst Almus och hans stormän till dem med trohet och ed. Då gick dessa sju furstar av kumanerna med på att komma till Pannonien med sina hustrur och barn och en stor mängd människor. På liknande 78 sätt kom även många av ruthenerna som var med furst Almus till Pannonien. Deras efterkommande bor till denna dag på olika platser i Ungern. 11. De ciuitatibus Lodomer et Galicia Tunc Almus dux et alii principales persone, qui Hetumoger dicuntur, nec non duces Cumanorum una cum cognatis et famulis ac famulabus suis egressi sunt de Kyev et inductu Ruthenorum Kyevyensium venerunt usque ad civitatem Lodomer. Dux vero Lodomeriensis et sui primates obviam Almo duci usque ad confinium regni cum diversis preciosis muneribus processerunt et civitatem Lodomeriam ultro ei aperuerunt. Et dux Almus cum omnibus suis in eodem loco per tres ebdomadas mansit. In tercia uero ebdomada dux Lodomeriensis duos filios suos cum omnibus filiis iobagionum suorum duci Almo in obsides dedit, et insuper duo milia marcarum argenti et centum marcas auri cocti cum pellibus et palliis non numeratis et CCC equos cum sellis et frenis et XXV camelos et mille boves ad onera portanda et alia munera non numerata tam duci quam suis primatibus presentavit. Et in quarta ebdomada dux Almus cum suis in Galiciam venit et ibi requiei locum sibi et suis elegit. Hoc dum Galicie dux audivisset, obviam Almo duci cum omnibus suis nudis pedibus venit, et diversa munera ad usum Almi ducis presentavit, et aperta porta ciuitatis Galicie quasi dominum suum proprium hospicio recepit, et unicum filium suum cum ceteris filiis primatum regni sui in obsidem dedit, et insuper X farisios optimos et CCC equos cum sellis et frenis et tria milia marcarum argenti et CC marcas auri et vestes nobilissimas tam duci quam omnibus etiam militibus suis condonavit. Dum enim dux Almus requiei locum per mensem unum in Galicia habuisset, tunc dux Galicie ceterique consocii sui, quorum filii in obsides positi erant, sic Almum ducem et suos nobiles rogare ceperunt, ut utra Howos versus occidentem in terra Pannonie descenderent. Dicebant enim eis sic, quod terra illa nimis bona esset, et ibi confluerent nobilissimi fontes, quorum nomina hec essent, ut supra diximus: Danubius, Tyscia, Wag, Morisius, Crisius, Temus et ceteri, que etiam primo fuisset terra Athile regis, et mortuo illo preoccupassent Romani principes terram Pannonie usque ad Danubium, ubi collocavissent pastores suos. Terram vero, que iacet inter Thisciam et Danubium preoccupavisset sibi Keanus magnus dux Bulgarie, avus Salani ducis, usque ad confinium Ruthenorum et Polonorum, et fecisset ibi habitare Sclauos et Bulgaros. Terram vero, que est inter Thisciam et siluam Igfon, que iacet ad Erdevelu, a fluvio Morus usque ad fluvium Zomus, preoccupavisset sibi dux Morout; cuius nepos dictus est ab Hungaris Menumorout eo, quod plures habebat amicas, et terram illam habitarent gentes, qui dicuntur Cozar. Terram vero, que est a fluvio Morus usque ad castrum Urscia, preoccupavisset quidam dux nomine Glad de Bundyn castro egressus adiutorio Cumanorum, ex cuius progenie Ohtum fuit natus, quem postea longo post 79 tempore sancti regis Stephani Sunad, filius Dobuca, nepos regis, in castro suo iuxta Morisium interfecit eo, quod predicto regi rebellis fuit in omnibus. Cui etiam predictus rex pro bono servicio suo uxorem et castrum Ohtum cum omnibus apendiciis suis condonauit, sicut enim mos est bonorum suos fideles remunerare, quod castrum nunc Sunad nuncupatur. Quid ultra? 11. Om städerna Lodomer219 och Galicia220 Då lämnade furst Almus och de andra främsta, som kallas Hetumoger221, och kumanernas furstar tillsammans med sina släktingar och slavar och slavinnor Kiev och med ruthenerna från Kievs ledning kom de till staden Lodomer. Men Lodomers furste och hans stormän kom furst Almus till mötes vid rikets gräns och visade upp diverse värdefulla gåvor och öppnade av egen vilja staden Lodomer för honom. Och furst Almus förblev med de sina på samma plats i tre veckor. Men i den tredje veckan gav fursten av Ladomer sina två söner samman med vasallernas222 alla söner som gisslan till furst Almus, och därutöver överlämnade han tvåtusen silvermark och hundra mark gjutna av guld samman med oräkneliga pälsar och mantlar och trehundra hästar med sadlar och tyglar och tjugofem kameler och tusen oxar för att bära last och andra oräkneliga gåvor såväl till fursten som till hans stormän. Och i den fjärde veckan kom furst Almus med de sina till Galicia och där valde han en plats åt sig och de sina för att vila. När Galicias furste hade hört detta kom han med alla de sina på bara fötter furst Almus till mötes och överlämnade diverse gåvor för furst Almus’ bruk, och efter att staden Galicias port öppnats tog han emot honom med gästfrihet såsom sin egen herre och han gav sin ende son samman med rikets övriga stormäns söner som gisslan och därutöver gav han tio utmärkta arabiska fullblod och trehundra hästar med sadlar och tyglar och tretusen mark av silver och tvåhundra mark av guld och de ädlaste kläder såväl till fursten som till alla hans krigare. När furst Almus hade vilat i Galicia i en månad, då började Galicias furste och hans övriga förbundna, vars söner var satta som gisslan, att be furst Almus och hans ädlingar, att de skulle fortsätta ner västerut bortom skogen Howos till Pannoniens land. Ty så sade de till dem, att detta land var mycket gott och där rann de ädlaste källor samman, vilkas namn var dessa, såsom vi sagt ovan: Donau, Tisza, Waag, Mureș, Körös, Timiș och övriga. Detta hade även från början varit kung Attilas land, och efter hans död hade romerska stormän ockuperat Pannoniens land fram till Donau, där de hade placera sina herdar. De land som 219 Dagens Vladimir i Ryssland. 220 Dagens Halych i Polen. 221 Hét är ungerska för sju. För moger jämför med magyar, det ungerska ordet för ungrare. ”De sju magyarerna/ungrarna” således. 222 Ett ungerskt låneord. 80 ligger mellan Tisza och Donau hade Keanus223, Bulgariens store furste, furst Salanus’ farfar, ockuperat åt sig, ända till ruthenernas och polackernas gräns, och han hade sett till att slaver och bulgarer bodde där. Men det land som ligger mellan Tisza och skogen Igfon, som ligger invid Erdevelu,224 från floden Mureș till floden Someș, hade furst Morout ockuperat åt sig; han vars barnbarn av ungrarna kallades Menumorout, på grund av att han hade flera älskarinnor, och detta land bebodde det folk, som kallades Cozar.225 Men det land som ligger från floden Mureș till borgen Urscia hade med kumanernas hjälp en furste vid namn Glad, efter att ha lämnat Bundyn, ockuperat, han av vars ätt Ohtum föddes, som långt senare i konungen Sankt Stefans tid Sunad, Dobucas son, konungens barnbarn, dödade i hans borg vid Mureș, på grund av att han i allt var upprorisk mot den tidigare nämnde konungen. Åt Sunad gav den tidigare nämnde konungen för hans goda tjänst även Ohtums hustru och borg med alla dess tillbehör, ty så är seden bland goda herrar att återgälda de som är dem trogna, varför borgen nu kallas Sunad. Vad mer? 12. Quomodo Pannoniam intraverunt Dux vero Almus et sui primates acquiescentes consiliis Ruthenorum pacem firmissimam cum eis fecerunt. Duces enim Ruthenorum, ut ne de sedibus suis expellerentur, filios suos, ut supra diximus, in obsides dederunt cum muneribus non numeratis. Tunc dux Galicie duo milia sagittatorum et IIIa milia rusticorum ante ire precepit, qui eis per siluam Hovos uiam prepararent usque ad confinium Hung, et omnia iumenta eorum uictualibus et aliis necessariis oneravit, et pecudes ad uictum condonavit sine numero. Tunc VII principales persone, qui Hetumoger dicuntur, et hii VII duces Cumanorum, quorum nomina supra diximus, una cum cognatis et famulis ac famulabus consilio et auxilio Ruthenorum Galicie sunt egressi in terram Pannonie. Et sic venientes per siluam Hovos ad partes Hung descenderunt. Et cum illuc pervenissent, locum, quem primo occupaverunt, Muncas nominaverunt eo, quod cum maximo labore ad terram, quam sibi adoptabant pervenerant. Tunc ibi pro requie laborum suorum XL dies permanserunt, et terram ultra, quam dici potest, dilexerunt. Sclaui vero habitatores terre audientes aduentum eorum timuerunt ualde, et sua sponte se Almo duci subiugaverunt eo, quod audiverant Almum ducem de genere Athile regis descendisse. Et licet homines fuissent Salani ducis, tamen cum magno honore et timore serviebant Almo duci, omnia, que sunt necessaria ad uictum, sicut decet, domino suo offerentes. Et talis timor et tremor irruerat super 223 Syftar på den gamla bulgariska titeln kana/kane (khan) och är således inte egentligen ett namn. 224 Det ungerska namnet på Transsylvanien (Erdély). 225 Troligen khazarer, vilka dock inte är kända så långt västerut. 81 habitatores terre et adulabantur duci et suis primatibus, sicut servi ad suos proprios dominos. Et laudabant eis fertilitatem terre illius, et narrabant, quomodo mortuo Athila rege magnus Keanus, preavus ducis Salani, dux de Bulgaria egressus, auxilio et consilio imperatoris Grecorum preoccupauerat terram illam, qualiter etiam ipsi sclaui de terra Bulgarie conducti fuerunt ad confinium Ruthenorum, et qualiter nunc Salanus dux eorum se et suos teneret, et quante potestatis esset circa suos uicinos. 12. Hur de kom in i Pannonien Furst Almus och hans stormän lydde ruthenernas råd och slöt en mycket säker fred med dem. Ty ruthenernas furstar gav, för att de inte skulle förvisas från sina hem, som vi nämnde ovan, sina söner som gisslan tillsammans med oräkneliga gåvor. Sedan befallde Galicias furste att tvåtusen bågskyttar och tretusen krigare från landet skulle gå i förväg, för att de skulle förbereda vägen genom skogen Hovos till gränsen vid Hung. Och han lastade alla deras packdjur med proviant och andra förnödenheter och gav dem boskap till föda utan antal. Då reste de sju främsta, som kallas Hetumoger, och kumanernas sju furstar, vilkas namn vi nämnde ovan, tillsammans med släktingar och slavar och slavinnor på inrådan och med hjälp av Galicias ruthener till Pannoniens land. Och så kom de genom skogen Hovos och tog sig ner till landet vid Hung. Och när de hade kommit fram dit, kallade de platsen som de först ockuperat för Munkács,226 på grund av att de med största möda hade kommit till landet de gjorde till sitt. Sedan förblev de där för att vila från sina mödor i fyrtio dagar och de älskade landet mer än man kan säga. Men slaverna som bodde i landet blev mycket rädda när de hörde om deras ankomst och lade sig av egen vilja under furst Almus, på grund av att de hade hört att furst Almus kom av kung Attilas ätt. Och fastän de hade varit furst Salanus’ män tjänade de likväl med stor ära och fruktan furst Almus, och erbjöd, som sig bör, sin herre alla förnödenheter. Och en sådan fruktan och skräck kom över invånarna i landet och de kröp för fursten och hans stormän, såsom tjänare inför sina egna herrar. Och de berömde inför dem detta lands bördighet och berättade hur efter kung Attilas död den store Keanus, farfar till furst Salanus, en furste kommen från Bulgarien, med hjälp och på inrådan av grekernas kejsare hade ockuperat detta land; hur även slaverna själva hade förts från Bulgariens land till ruthenernas gräns och hur Salanus nu höll sig som deras furste och hur mäktig han var bland sina grannar. 24. De terra Ultrasilvana Et dum ibi diutius morarentur, tunc Tuhutum, pater Horca, sicut erat uir astutus, dum cepisset 226 Mukacheve i dagens Ukraina, nära gränsen mot Ungern. 82 audire ab incolis bonitatem terre Ultrasilvane, ubi Gelou quidam Blacus dominium tenebat, cepit ad hoc anhelare227, quod, si posse esset, per gratiam ducis Arpad domini sui terram Ultrasilvanam sibi et suis posteris acquireret. Quod et sic factum fuit postea, nam terram Ultrasilvanam posteritas Tuhutum usque ad tempus sancti regis Stephani habuerunt, et diucius habuissent, si minor Gyla cum duobus filiis suis Bivia et Bucna Christiani esse voluissent et semper contrarie sancto regi non fecissent, ut in sequentibus dicetur. 24. Om landet bortom skogarna Och medan de var där, då började Tuhutum, fader till Horca, höra från invånarna om det goda i landet bortom skogarna, där Gelou, en vlak, hade makten, och då han var en listig person, började han att sukta efter att, om han kunde, med sin herre furst Arpads välsignelse vinna landet bortom skogarna åt sig och sina ättlingar. Och detta skedde därefter, ty Tuhutums efterkommande höll landet bortom skogarna ända till konungen Sankt Stefans tid, och skulle fortfarande ha haft det, om Gyla den yngre med sina båda söner Bivia och Bucna hade velat bli kristna och inte alltid hade varit fientliga mot konungen Sankt Stefan, som ska berättas i det följande. 25. De prudentia Tuhuti Predictus vero Tuhutum, vir prudentissimus, misit quendam virum astutum, patrem Opaforcos Ogmand, ut furtive ambulans previderet sibi qualitatem et fertilitatem terre Ultrasilvane, et quales essent habitatores eius. Quod si posse esset, bellum cum eis committeret, nam volebat Tuhutum per se nomen sibi et terram aquirere. Ut dicunt nostri ioculatores: Omnes loca sibi aquirebant et nomen bonum accipiebant. Quid plura? Dum pater Ogmand, speculator Tuhutum, per circuitum more vulpino bonitatem et fertilitatem terre et habitatores eius inspexisset, quantum humanus visus valet, ultra, quam dici potest, dilexit et celerrimo cursu ad dominum suum reversus est. Qui cum venisset, domino suo de bonitate illius terre multa dixit: Quod terra illa irrigaretur optimis fluviis, quorum nomina et utilitates seriatim dixit, et quod in arenis eorum aurum colligerent, et aurum terre illius optimum esset, et ut ibi foderetur sal et salgenia, et habitatores terre illius viliores homines essent tocius mundi, quia essent Blasii et Sclavi, quia alia arma non haberent, nisi arcum et sagittas, et dux eorum Geleou minus esset tenax et non haberet circa se bonos milites et228 auderent stare contra audatiam Hungarorum, quia a Cumanis et Picenatis multas iniurias paterentur. 25. Om Tuhutums visdom Men den tidigare nämnde Tuhutum, en mycket vis man, skickade en listig man, Ogmand, far 227 anhelare] hanelare MS, Silagi 228 et] et MS, ut Silagi 83 till Opaforcos, för att han i smyg skulle undersöka beskaffenheten och bördigheten i landet bortom skogarna, och hur dess invånare var. Om han kunde skulle han föra krig mot dem, ty Tuhutum ville genom sina dåd vinna ett namn och ett land åt sig. Såsom våra gycklare säger: Alla vann platser åt sig och fick ett gott namn. Vad mer? När fader Ogmand, Tuhutums spejare, genom omväg på en rävs vis hade undersökt landets godhet och bördighet och dess invånare, i den mån en man förmår se, älskade han det mer än vad man kan säga och återvände den snabbaste vägen till sin herre. När han hade kommit berättade han mycket för sin herre om detta lands godhet. Han sade att landet bevattnas av de bästa floder, vilkas namn och förtjänster han räknade upp, och att de samlade guld på dess stränder och detta guld var det bästa med detta land; vidare bröts salt och stensalt där, och detta lands invånare var de mest primitiva på jorden, eftersom de var vlaker och slaver, eftersom de inte hade några vapen, förutom båge och pilar, och deras furste Geleou var inte särskilt ståndaktig och hade inte goda soldater omkring sig och de vågade stå emot ungrarnas djärvhet bara eftersom dessa hade lidit många skador från kumanerna och pechenegerna. 26. Quomodo contra Gelu item est Tunc Tuhutum audita bonitate terre illius, misit legatos suos ad ducem Arpad, ut sibi licentiam daret ultra silvas eundi contra Gelou ducem pugnare. Dux vero Arpad inito consilio voluptatem Tuhutum laudavit et ei licentiam ultra silvas eundi contra Gelou pugnare concessit. Hoc dum Tuhutum audivisset a legato, preparavit se cum suis militibus, et dimissis ibi sociis suis egressus est ultra silvas versus orientem contra Gelou ducem Blacorum. Gelou vero dux Ultrasilvanus229 audiens adventum eius congregavit exercitum suum et cepit velocissimo cursu equitare obviam ei, ut eum per portas Mezesinas prohiberet. Sed Tuhutum uno die silvam pertransiens ad fluvium Almas pervenit. Tunc uterque exercitus ad invicem pervenerunt medio fluvio interiacente. Dux vero Gelou volebat, quod ibi eos prohiberet cum sagittariis suis. 26. Hur man marscherade mot Gelu Då, sedan Tuhutum hört om det goda i detta land, skickade han sina sändebud till furst Arpad, för att han skulle ge honom tillåtelse att marschera bortom skogarna och strida mot Gelou. Furst Arpad höll rådslag och berömde Tuhutums ärelystnad och gav honom tillåtelse att marschera mot landet bortom skogarna och strida mot Gelou. När Tuhutum hade hört detta av sändebudet förberedde han sig med sina krigare och begav sig, efter att ha skickat bort sina förbundna, bortom skogarna österut mot Gelou, vlakernas furste. Men när Gelou, fursten 229 Ultrasilvanus] ultrasilvanis MS 84 bortom skogarna, hörde om hans ankomst samlade han sin här och började rida mot dem så snabbt han kunde, för att hindra honom vid Meszes-passet. Men Tuhutum tog sig på en dag genom skogen och kom till floden Almás. Då kom båda härarna fram till varandra med floden emellan, men furst Gelou ville hindra dem med sina bågskyttar. 27. De morte Gelu Mane autem facto Tuhutum ante auroram divisit exercitum suum in duas partes, et partem alteram misit parum superius, ut transito fluvio militibus Gelou nescientibus pugnam ingrederentur. Quod sic factum est. Et quia levem habuerunt transitum, utraque acies pariter ad pugnam pervenerunt; et pugnatum est inter eos acriter, sed victi sunt milites ducis Gelou et ex eis multi interfecti, plures vero capti. Cum Gelou dux eorum hoc vidisset, tunc pro defensione vite cum paucis fugam cepit. Qui cum fugeret properans ad castrum suum iuxta fluvium Zomus positum, milites Tuhutum audaci cursu persequentes ducem Geloum iuxta fluvium Copus interfecerunt. Tunc habitatores terre videntes mortem domini sui, sua propria voluntate dextram dantes dominum sibi elegerunt Tuhutum, patrem Horca, et in loco illo, qui dicitur Esculeu, fidem cum iuramento firmaverunt; et a die illo locus ille nuncupatus est Esculeu eo, quod ibi iuraverunt. Tuhutum vero genuit Horcam, Horca genuit Geulam et Zubor, Geula genuit duas filias, quarum una vocabatur Caroldu et altera Saroltu, et Sarolt fuit mater sancti regis Stephani. Zumbor vero genuit minorem Geulam, patrem Bue et Bucne, tempore cuius sanctus rex Stephanus subiugavit sibi terram Ultrasiluanam, et ipsum Geulam vinctum in Hungariam duxit, et per omnes dies vite sue carceratum tenuit eo, quod in fide esset vanus, et noluit esse Christianus, et multa contraria faciebat regi Stephano, quamvis fuisset ex cognatione matris sue. 27. Om Gelus död På morgonen, innan soluppgången, delade Tuhutum sin här i två delar och skickade den ena lite längre upp, för att den skulle korsa floden och ge sig in i striden utan att Gelous krigare visste om det. Så skedde det. Och eftersom de lätt tog sig över floden kom båda slaglinjerna samtidigt till striden, och de stred hårt, men furst Gelous krigare besegrades och många av dem dödades men fler fångades. När furst Gelou hade sett detta, då tog han till flykten med ett fåtal för att rädda sitt liv. När han i hast flydde mot sin borg invid floden Someș förföljde Tuhutums krigare honom i en djärv jakt och dödade furst Gelou vid floden Capuș.230 Då, när landets invånare såg sin herres död, sträckte de av egen vilja fram sin högra hand och valde till herre Tuhutum, Horcas fader, och på denna plats, som kallas Esculeu, stärkte de sin trohet 230 En liten biflod till Someș. Där de möts finns fortfarande en by som kallas Gilău. 85 med ed. Och från den dagen har denna plats kallats Esculeu, på grund av att de svor där. Tuhutum födde Horca, Horca födde Geula och Zubor, Geula födde två döttrar, varav den ena kallades Caroldu och den andra Saroltu, och Sarolt var moder till konungen Sankt Stefan. Men Zumbor födde Geula den yngre, fader till Bua och Bucna, i vars tid konungen Sankt Stefan lade landet bortom skogarna under sig, och han förde Geula fjättrad till Ungern, och han höll honom fängslad alla hans livs dagar, på grund av att han var falsk i sin trohet och inte ville vara kristen, och gjorde mycket fientligt mot kung Stefan, fastän han var av samma släkt på moderns sida. 28. De duce Menumorout Tosu vero et Zobolsu adepta uictoria reversi sunt ad ducem Arpad subiugando totum populum a fluvio Zomus usque ad Crisium, et nullus contra eos ausus fuit manus levare. Et ipse Menumorout dux eorum magis preparabat vias suas in Greciam eundi, quam contra eos veniendi. Et deinde egressi descenderunt iuxta quendam fluvium nomine Humusover et venerunt usque ad lutum Zerep. Et deinde egressi venerunt usque ad Zegoholmu, et ibi volebant transire Crisium, ut contra Menumorout pugnarent, sed venientes milites Menumorout, eis transitum prohibuerunt. Deinde egressi per diem unum equitantes castra metati sunt iuxta Paruos Montes, et hinc iuxta fluvium Turu equitantes, usque ad Thysciam pervenerunt, et in portu Drugma fluvium Thyscie transnauigantes, ubi etiam per gratiam Arpad ducis cuidam Cumano militi, nomine Huhot, magnam terram aquisiverunt, quam posteritas eius usque nunc habuerunt. 28. Om furst Menumorout När Tosu och Zobolsu segrat återvände de till furst Arpad och lade under sig allt folk från floden Someș ända till Körös, och ingen vågade höja händerna mot dem. Och deras furste Menumorout förberedde sig själv hellre för att resa till Grekland än att komma mot dem. Och därefter begav de sig och reste ner utmed en flod kallad Omsó-ér och kom till träsket Szerep. Och därefter begav de sig och kom till Szeghalom, och där ville de korsa Körös, för att strida mot Menumorout, men Menumorouts krigare kom och förhindrade deras överfart. Därefter begav de sig och red en dag och slog läger vid de Små Bergen, och härifrån ridande utefter floden Túr kom de fram till Tisza och i hamnen Dorogma korsade de Tisza, där de genom Arpads nåd även vann ett stort land åt en viss kuman vid namn Huhot. Detta land bebor hans efterkommande fortfarande. 44. De insula Danubii Post hec vero egressus dux Arpad de partibus illis, ubi nunc est castrum Budrug, et descendit iuxta Danubium usque ad insulam magnam. Et castra metati sunt iuxta insulam et dux Arpad 86 suique nobiles intrantes insulam uisa fertilitate et ubertate illius loci ac municionem aquarum Danubii, dilexerunt locum ultra, quam dici potest, et constituerunt, ut ducalis esset insula et unusquisque nobilium personarum suam ibi haberet curiam et uillam. Statim dux Arpad conductis artificibus precepit facere egregias domos ducales, et omnes equos suos longitudine dierum fatigatos ibi introductos pascere precepit; et agasonibus suis magistrum prefecit quendam Cumanum, virum prudentissimum nomine Sepel: et propter Sepel magistrum agasonum inibi morantem, uocata est insula illa nomine Sepel usque in hodiernum diem. Dux vero Arpad et sui nobiles permanserunt231 ibi cum famulis et famulabus suis pacifice et potenter a mense aprilis usque ad mensem octobris. Et dimissis ibi uxoribus suis communi consilio ab insula exeuntes constituerunt, ut ultra Danubium irent et terram Pannonie subiugarent, et contra Carinthinos bellum promoverent, ac in marciam Lambardie se venire prepararent, et antequam hoc fieret, mitterent exercitum contra Glad ducem, qui dominium habebat a fluvio Morus usque ad castrum Horom, ex cuius etiam progenie longo tempore descenderat Ohtum, quem Sunad interfecit. Ad hoc autem missi sunt Zuardu et Cadusa atque Boyta, qui, cum accepta licentia equitarent, Tysciam in Kenesna transnauigaverunt et descensum fecerunt iuxta fluvium Seztureg. Et nemo adversarius inuentus est eis, qui levaret manus contra eos, quia timor eorum irruerat super omnes homines illius terre. Ex hinc egressi ad partes Beguey pervenerunt, et ibi per duas ebdomadas permanserunt, donec omnes habitatores illius patrie a Morisio usque ad fluvium Temes sibi subiugaverunt et filios eorum in obsides acceperunt. Deinde amoto exercitu venerunt versus fluvium Temes et castra metati sunt iuxta Vadum Arenarum. Et cum vellent transire amnem Temes, venit obviam eis Glad, a cuius progenie Ohtum descendit, dux illius patrie cum magno exercitu equitum et peditum adiutorio Cumanorum et Bulgarorum atque Blacorum. Altera autem die, dum utraque acies interiacente fluvio Temes ad inuicem nullatenus transire valuisset, tunc Zuardu iniunxit fratri suo Caduse, ut232 cum dimidia parte exercitus sui descenderet inferius, et quolibet233 modo posset transmeare, pugnaret contra hostes. Statim Cadusa preceptis fratris suis obediens cum medietate exercitus equitans descendit inferius celerrimo cursu. Et sicut divina gratia erat eis previa, levem habuit transitum. Et dum una pars exercitus Hungarorum cum Cadusa ultra esset, et dimidia pars cum Zuard citra esset, tunc Hungarii tubas bellicas sonuerunt et fluvium transnatando acriter pugnare ceperunt. Et quia deus sua gratia antecedebat Hungaros, dedit eis victoriam magnam, et inimici eorum cadebant ante eos, sicut manipuli post messores. Et in 231 permanserunt] permaserunt MS 232 ut] ut ut MS 233 quolibet] quodlibet MS 87 eodem bello mortui sunt duo duces Cumanorum et tres kenezy Bulgarorum, et ipse Glad dux eorum fuga lapsus evasit, sed omnis exercitus eius liquefacti tamquam cera a facie ignis, in ore gladii consumpti sunt. Tunc Zuard et Cadusa atque Boyta adepta victoria hinc egressi venerunt versus fines Bulgarorum, et castra metati sunt iuxta fluvium Ponoucea. Dux vero Glad fuga lapsus ut supra diximus, propter timorem Hungarorum castrum Kevee ingressus est, et tercio die Zuardu et Cadusa nec non Boyta a quo genus Brucsa descendit, ordinato exercitu contra castrum Kevee pugnare ceperunt. Hoc cum Glad dux eorum vidisset, missis legatis pacem ab eis petere cepit, et castrum sua sponte cum diversis donis condonavit. Hinc euntes castrum Ursova ceperunt, et per mensem unum ibi habitaverunt, et Boytam cum tertia parte exercitus ac filiis incolarum in obsides positis ad ducem Arpad remiserunt. Et insuper legatos suos miserunt, ut eis licentiam daret in Greciam eundi, ut totam Macedoniam sibi subiugarent, a Danubio usque ad Nigrum Mare. Nam mens Hungarorum tunc tempore nichil aliud optabat, nisi occupare sibi terras, et subiugare nationes et bellico uti labore. Quia Hungarii tunc tempore ita gaudebant de effusione humani sanguinis sicut sanguissuga, et nisi ita fecissent, tot bonas terras posteris suis non dimisissent. Quid plura? Boyta et legati eorum ad ducem Arpad pervenerunt et res gestas sibi narraverunt. Dux vero opus eorum conlaudavit et Zuardu ac Caduse licentiam concessit liberam in Greciam eundi et terram preoccupandi sibi. Et Boyte pro suo fidelissimo seruicio dedit terram234 magnam iuxta Thysciam nomine Torhus. Tunc legati Zuard et fratris sui Caduse accepta licentia leti ad dominos suos reversi sunt. 44. Om ön i Donau Men efter detta reste Arpad från dessa länder, där borgen Budrug nu ligger, och reste nedåt utmed Donau till en stor ö. Och de slog läger intill ön och furst Arpad och hans ädlingar steg ut på ön och såg platsens bördighet och fruktbarhet och skyddet från Donaus vatten. De älskade platsen mer än man kan säga och bestämde att det skulle vara furstens ö och var och en av ädlingarna skulle ha sin villa och sitt hov där. Furst Arpad befallde genast när hantverkare lejts dit att de skulle bygga ståtliga furstepalats och han befallde att alla hans hästar som tröttats ut av långa dagar skulle ledas dit för att beta. Och som ledare för sina stalldrängar satte han en kuman, en mycket klok man vid namn Sepel, och på grund av stalldrängarnas ledare Sepel som bodde där kallas ön till våra dagar vid detta namn Sepel. Furst Arpad och hans ädlingar förblev där med sina slavar och slavinnor i fred och välgång från april till oktober. Och när deras fruar enligt gemensamt beslut skickats bort begav de sig 234 terram] teram MS 88 från ön och bestämde sig för att de skulle fortsätta bortom Donau och lägga under sig Pannoniens land och föra krig mot karinthinerna och bereda sig på att nå Lombardiets markgrevskap. Innan detta skulle ske skulle de skicka en här mot furst Glad, som höll makten från floden Mureș till borgen Horom, av vars ätt Ohtum långt senare skulle komma, han som Sunad dödade. För detta skickade de Zuardu och Cadusa och Boyta, som, när de enligt tillåtelse red iväg, seglade över Tisza vid Kanizsa och begav sig ned utmed floden Csesztreg. Och ingen fiende fanns, som lyfte handen mot dem, eftersom rädslan för dem hade kommit över alla invånare i det landet. Därefter kom de till Begueys länder och där förblev de i två veckor, tills de hade lagt under sig alla invånare i detta land, från Mureș till floden Temes, och fått deras söner som gisslan. Därefter, när hären fortsatt, kom de mot floden Temes och slog läger invid Vadum Arenarum. Och då de ville korsa floden Temes kom Glad, furste av detta land, av vars ätt Ohtum kommer, mot dem med en stor här av ryttare och fotfolk med stöd från kumaner och bulgarer och vlaker. På den andra dagen, när ingen av slaglinjerna hittills förmått nå den andra över floden Temes, då ålade Zuardo sin broder Cadusa att han skulle bege sig en bit nedåt med halva hären och på något sätt ta sig över floden och strida med fienden. Cadusa lydde genast sin broders bud, red med halva hären och tog sig snabbt nedåt en bit. Och då Guds nåd var med dem fick de en lätt övergång. Och när ena halvan av ungrarnas här var på andra sidan med Cadusa och halva hären med Zuard på den här sidan, då blåste ungrarna i sina stridshorn och började strida hårt när de korsade floden. Och eftersom Gud med sin nåd gick före ungrarna gav han dem en stor seger och deras fiender föll för dem, som säd för drängarna. Och i detta krig dog två av kumanernas furstar och tre av bulgarernas kenezy,235 och deras furste, Glad själv, flydde, men hans här smälte ihop, såsom vax inför eld, inför svärdet krossades de. Då, sedan Zuard och Cadusa och Boyta segrat, gav de sig iväg härifrån och kom till bulgarernas gränser och slog läger vid floden Ponoucea. Men furst Glad hade flytt, som vi sade ovan, och begav sig av fruktan för ungrarna till Keveas borg, och på tredje dagen började Zuardu och Cadusa och Boyta, av vars släkt Brucsa kommer, angripa Keveas borg, efter att hären ställts upp. När deras furste Glad hade sett detta, skickade han sändebud och började be om fred och han gav dem av egen vilja borgen och diverse gåvor. På resan härifrån tog de borgen Ursova och där bodde de i en månad och de skickade Boyta med en tredjedel av hären till Arpad, samman med de söner av invånarna som givits som gisslan. Och därutöver skickade de sina sändebud, för att han skulle ge dem tillåtelse att marschera mot Grekland, för att de skulle lägga hela Makedonien från Donau till Svarta Havet under sig. 235 Fornkyrkoslaviska kŭnȩdz’. Någon slags konung eller furste. 89 Ty på den tiden önskade ungrarnas sinne inget annat än att ockupera länder och lägga folk under sig och kriga, eftersom ungrarna på den tiden gladde sig i utgjutande av mänskligt blod såsom blodiglar; och om de inte hade gjort så, hade de inte kunnat lämna så goda länder åt sina efterkommande. Vad mer? Boyta och deras sändebud kom till furst Arpad och berättade om sina dåd för honom. Fursten berömde deras gärning och gav Zuardu och Cadusa tillåtelse att marschera mot Grekland och ockupera landet. Och åt Boyta gav han för hans trogna tjänsts skull ett stort land vid Tisza kallat Tarras. Då återvände Zuards och hans broder Cadusas sändebud, glada för den givna tillåtelsen, till sina herrar. 46. De portu Moger Transactis quibusdam diebus dux Arpad et omnes sui primates communi consilio et pari consensu ac libera voluntate egredientes de insula castra metati sunt ultra Surcusar usque ad fluvium Racus. Et dum vidissent, quod undique tuti essent, nec aliquis eis obsistere valeret, transierunt Danubium, et portum, ubi transitum fecerunt, portum Moger nominaverunt eo, quod VII principales persone, qui Hetumoger dicti sunt, ibi Danubium transnavigaverunt. Transito Danubio castra metati sunt iuxta Danubium usque ad Aquas Calidas superiores. Et hoc audito omnes Romani per terram Pannonie habitantes vitam fuga servaverunt. Secundo autem die dux Arpad et omnes sui primates cum omnibus militibus Hungarie intraverunt in civitatem Atthile regis. Et viderunt omnia palacia regalia, quedam destructa usque ad fundamentum, quedam non, et ammirabantur ultra modum omnia illa edificia lapidea, et facti sunt leti ultra, quam dici potest, eo, quod capere meruerunt sine bello civitatem Atthile regis, ex cuius progenie dux Arpad descenderat. Et epulabantur cottidie cum gaudio magno in palatio Attile regis collateraliter sedendo, et omnes simphonias atque dulces sonos cythararum et fistularum cum omnibus cantibus iocolatorum habebant ante se. Fercula, pocula portabantur duci et nobilibus in vasis aureis, servientibus et rusticis in vasis argenteis, quia omnia bona aliorum regnorum circumiacentium dederat deus in manus eorum, et vivebant large ac splendide cum omnibus hospitibus ad se venientibus. Et hospitibus secum commorantibus dux Arpad terras et possessiones magnas dabat, et hoc audito multi hospitum confluebant ad eum et ovanter morabantur cum eo. Tunc dux Arpad et sui propter leticiam permanserunt in civitate Atthile regis per XXti dies, et omnes milites Hungarie ante presentiam ducis fere cottidie super dextrarios suos sedendo cum clipeis et lanceis maximum turnamentum faciebant, et alii iuvenes more paganismo cum arcubus et sagittis ludebant. Unde dux Arpad valde letus factus est, et omnibus militibus suis diversa donaria tam in auro quam in argento cum ceteris possessionibus donavit. Et in eodem loco Cundu-nec, patri Curzan, dedit terram a civitate Atthile regis usque ad Centum Montes et usque ad Gyoyg, et 90 filio suo dedit unum castrum ad custodiam populi sui. Tunc Curzan castrum illud sub suo proprio nomine iussit appellari, quod nomen usque in hodiernum diem non est oblivioni traditum. 46. Om hamnen Moger När några dagar gått höll furst Arpad och hans stormän råd och genom överenskommelse och av fri vilja begav de sig från ön och slog läger bortom Soroksár vid floden Rákos. Och när de sett att de var säkra från alla håll och att ingen kunde stå emot dem, korsade de Donau och den hamn, där de gjorde övergången, kallade de Mogers hamn, på grund av att de sju främsta personerna, som kallades Hetumoger, korsade floden där. När de korsat Donau slog de läger vid Donau intill de övre heta källorna. Och när alla romarna som bebodde Pannonien hade hört detta räddade de sina liv genom att fly. På den andra dagen tågade furst Arpad och alla hans stormän med alla Ungerns krigare in i kung Attilas stad. Och de såg alla kungliga palats, vissa förstörda till grunden, vissa inte, och de beundrade övermåttan alla stenbyggnader och de blev gladare än man kan säga på grund av att de lyckades ta Attilas stad utan strid, den Attila av vars ätt furst Arpad kom. Och de höll gästabud varje dag med stor glädje i kung Attilas stora palats, sittande tillsammans, och de lyssnade till alla klanger och ljuv musik från gitarrer och flöjter tillsammans med gycklarnas alla sånger. Mat och dryck bars in till fursten och ädlingarna i bägare av guld och till tjänarna och bönderna i bägare av silver, eftersom Gud hade givit alla omkringliggande rikens alla rikedomar i deras händer. Och de levde generöst och strålande med alla gäster som kom till dem. Och furst Arpad gav länder och stora egendomar till gästerna som bodde med honom och när ryktet om detta spridit sig flockades många gäster omkring honom och bodde jublande med honom. Av glädje förblev då furst Arpad med de sina i Atthilas stad i tjugo dagar och alla Ungerns krigare deltog i stora tornerspel, sittande till häst med sköld och lans, nästan varje dag i furstens närvaro, och andra ynglingar lekte på hedniskt vis med bågar och pilar. Därför blev furst Arpad mycket glad och han gav diverse gåvor åt alla krigarna, såväl av guld som av silver, samman med andra ägodelar. Och på samma plats gav han land åt Cundunec, fader till Curzan, från kung Atthilas stad till de Hundra bergen och till Diósd, och åt hans son gav han en borg för att skydda hans folk. Då befallde Curzan att denna borg skulle kallas vid hans namn och detta namn har intill denna dag inte glömts. 48. De civitate Bezprem In secunda parte exercitus missus est Usubu, pater Zolocu, et Cusee, qui iret uersus ciuitatem Bezprem et subiugaret omnes habitatores terre usque ad Castrum Ferreum. Tunc Usubu princeps et ductor illius exercitus licentiatus a duce eleuato uexillo egressus est et castra 91 metatus est iuxta montem Pacoztu. Hinc vero equitantes in campo Peytu castra metati sunt, et per tres dies ibi permanserunt, quarto autem usque ad castrum Bezprem pervenerunt. Tunc Usubu et Eusee ordinato exercitu contra Romanos milites, qui castrum Bezprem custodiebant, pugnare acriter ceperunt. Et pugnatum est inter eos per ebdomadam unam. In secunda autem ebdomada feria IIIIta, dum utraque pars exercitus labore belli nimis esset fatigata, tunc Usubu et Eusee plures milites Romanorum in ore gladii consumpserunt et quosdam ictibus sagittarum interfecerunt. Reliqui vero Romanorum videntes audaciam Hungarorum dimisso castro Bezprem fuga lapsi sunt, et pro remedio vite in terram Theotonicorum properaverunt, quos Usubuu et Eusee usque ad confinium Theotonicorum persecuti sunt. Quadam autem die, dum Hungarii et Romanii in confinio essent, Romani fugiendo latenter fluvium, qui est in confinio Pannonie et Theotonicorum, transnataverunt. Unde fluvius ille ab Hungaris vocatus Loponsu eo, quod Romani propter metum Hungarorum latenter transnataverunt. 48. Om staden Veszprém Med den andra delen av hären skickades Usubu, fader till Zolocu, och Cusee, för att de skulle marschera mot Veszprém och lägga alla landets invånare under sig ända till Castrum Ferreum. Usubu, ledare och befälhavare för hären höjde då med furstens tillstånd fanan, begav sig av och slog läger invid berget Pákozd. Härifrån red de och slog läger på Peytufältet och där förblev de i tre dagar. På den fjärde kom de fram till borgen Veszprém. Då började Usubu och Eusee, när hären ställts upp mot de romerska krigarna som försvarade borgen Veszprém, att strida hårt. Och man stred i en vecka. Men på onsdagen den andra veckan, när båda härarna var alltför uttröttade av stridens möda, då besegrade Usubu och Eusee flera av romarnas krigare med och vissa dödade de med slag från pilar. Men resten av romarna lämnade borgen och flydde när de såg ungrarnas djärvhet, och för sin räddning skyndade de till teutonernas land. Usubuu och Eusee förföljde dem ända till teutonernas gräns. En dag, när ungrarna och romarna var vid gränsen, flydde romarna och simmade i hemlighet över floden, som ligger på gränsen mellan Pannonien och teutonernas land. Därför kallas denna flod Lapincs av ungrarna, på grund av att romarna i hemlighet simmade över den, på grund av skräck för ungrarna. 92 Simon av Kéza, Gesta Hunnorum et Hungarorum Ur: Simon de Kéza, Gesta Hungarorum: The deeds of the Hungarians/Simon of Kéza; edited and translated by László Veszprémy and Frank Schaer (Budapest: Central European University Press 1999) Den kritiska apparaten från utgåvan är inte omfattande i dessa avsnitt och påverkar ingenstans betydelsen och inkluderas därför inte. 14. Incidentia. Pannoniae, Panfiliae, Macedoniae, Dalmatiae et Frigiae civitates, quae crebris spoliis et obsidionibus per Hunos erant fatigatae, natali solo derelicto in Apuliam per mare Adriaticum, de Ethela licentia impetrata transierunt, Blackis, qui ipsorum fuere pastores et coloni, remanentibus sponte in Pannonia. 14. Händelser. Folken i Pannonien, Pamfylien236, Makedonien, Dalmatien och Frygien, som hade plågats med ständiga plundringar och belägringar av hunnerna, lämnade sitt hemland och reste enligt Attilas tillåtelse över Adriatiska havet till Apulien, medan vlakerna, som var deras herdar och jordbrukare, av egen vilja förblev i Pannonien. 21. Remanserant quoque de Hunnis virorum tria millia ex praelio Crimildino erepti per fugae interfugium, qui timentes occidentis nationes in campo Chigle usque Arpad permanserunt, qui se ibi non Hunnos, sed Zaculos vocaverunt. Isti etenim Zaculi Hunorum sunt residui, qui dum Hungaros in Pannoniam iterato cognoverunt remeasse, redeuntibus in Rutheniae finibus occurrerunt, insimulque Pannonia conquestata partem in ea sunt adepti, non tamen in plano Pannoniae, sed cum Blackis in montibus confinii sortem habuerunt, unde Blackis commixti literis ipsorum uti perhibentur. Isti quippe Zaculi in Graecia perisse Chabam putaverunt, unde vulgus adhuc loquitur in communi: ”Tunc redire debeas, dicunt recedenti, quando Chaba de Graecia revertetur”. 21. Av hunnerna hade även tretusen män blivit kvar efter att ha flytt från slaget vid Krimhild.237 Då de fruktade västliga folk förblev de på fältet vid Csigla till Arpads ankomst. Där kallade de sig inte hunner, utan székler. Dessa székler är dock rester av hunnerna, som 236 Här åsyftas knappast provinsen i Mindre Asien utan området omkring staden Pamphyle i Grekland. 237 Syftar förmodligen på slaget vid Nedao, där Attilas arvtagare besegrades av gepider och andra. 93 när de fick veta att ungrarna hade kommit tillbaka till Pannonien kom dem till mötes vid gränsen mot Ruthenien och när Pannonien hade erövrats tog de en del av det, dock inte på Pannoniens slättland utan levde tillsammans med vlakerna i bergen vid gränsen. Därför sägs de, efter att ha blandat sig med vlakerna, använda deras bokstäver. Dessa székler menar vidare att Chaba238 hade dött i Grekland, varför det fortfarande sägs i folkmun ”Du borde komma tillbaka, säger man till den som ger sig av, när Chaba återvänder från Grekland.”239 23. Postquam autem filii Ethelae in praelio Crunhelt cum gente Scitica fere quasi deperissent, Pannonia extitit X. annis sine rege, Sclavis tantummodo, Graecis, Teutonicis, Messianis et Vlachis advenis remanentibus in eadem, qui vivente Ethela populari servitio sibi serviebant. Surrexit tandem Zvataplug filius Morot, princeps quidam in Polonia, qui Bracta subiugando Bulgaris Messianisque imperabat, incipiens similiter in Pannonia post Hunnorum exterminium dominari. Hunc quidem Hungari de fluvio Hung variis muneribus allectum et nunciis explorantes, considerata militia illius immunita, ipsum Zvataplug irruptione subita prope fluvium Racus, iuxta Banhida, in quodam oppido, cuius interrupta adhuc eminent, cum tota militia peremerunt, et sic Pannoniae populis, qui superius sunt notati, inceperunt dominari. Tradunt quidam, quod Hungari Morot, non Zvataplug, in secundo eorum reditu in Pannonia reperissent principantem. Hoc idcirco esse habetur, quia Morot pater eius nomine maior erat, sed confectus senio repausabat in castro, quod Bezprem nominatur. Audito infortunio, quod filio acciderat, morte subita ob dolorem finivit vitam suam. Filius vero in dominando novus erat. 23. Efter att Attilas söner med det skytiska folket nästan helt gått under i slaget vid Krimhild stod Pannonien i tio år utan konung. Bara slaverna, grekerna, teutonerna, messianerna240 och de ditflyttade vlakerna förblev där, vilka hade tjänat Attila som livegna när han levde. Slutligen uppstod Zvataplug, son till Morot, en furste i Polen, som genom att underkuva Bracta härskade över bulgarerna och messianerna. Samtidigt började han härska i Pannonien efter hunnernas bortjagande. Ungrarna vid floden Hung lockade honom emellertid med diverse gåvor och skickade spejare; när hans armé befunnits oskyddad dödade de honom och hela hans armé i ett plötsligt angrepp vid floden Rákos, nära Bánhida, i en stad vars ruiner 238 En av Attilas söner, oftast skrivet Csaba. 239 Detta talesätt överlever tydligen fortfarande bland székler (s. 72, not 1). 240 Schaer översätter moravier, då de uppträder som undersåtar till den moraviske fursten Svatopluk. 94 ännu syns. Så började de härska över Pannoniens folk, som ovan nämnts. Några berättar att ungrarna fann att Morot, inte Zvataplug, var furste när de kom till Pannonien för andra gången. Så anser man eftersom Morot, hans fader, var mer känd till namnet, men på grund av ålderdomens svaghet höll sig tillbaka i staden som kallas Veszprém. När han hört om olyckan som skett hans son gjorde han på grund av smärtan hastigt slut på sitt eget liv. Hans son var dock den siste241 som härskade. Chronici Hungarici compositio saeculi XIV Ur: Balogh, I & Imre Szentpétery (utg.), Scriptores Rerum Hungaricarum tempore ducum regumque stirpis Arpadianae gestarum (Budapest 1937-‐1938), ss. 239-‐505. Podhradczky, Iosephus (utg.), Chronicon Budense (Budapest 1838) Stycket kallat 209 kommer från Balogh & Szentpétery. Den utgåvan använder Chronicon Pictum Vindobonense (CPV) som grund men presenterar i den kritiska apparaten avvikelser från en mängd andra handskrifter. Då CPV innehåller en del felaktigheter används ibland de andra läsningarna, läsningarna från CPV anges då i apparaten. De andra två stycken som inkluderas kommer från Podhradczky och sidhänvisningarna går till den utgåvan. I den finns ingen kritisk apparat. Rubriker och underrubriker har satts av Podhradczky. 209. Rex vadit cum exercitu contra Bazarad242. Nam anno eodem, quo Felicianus indigne memorie periit, videlicet anno Domini M-o CCC-o XXX-o, cum rex copiosum exercitum congragasset, non tamen totum suum posse, quia ad confinia Regni sui in diversas expeditiones contra adversarios eiusdem regni quam plurimos destinaverat pugnatores, ipse vero per Zeurim, in mense Septembri transtulit se in terram Bazarad woyuode Vlachorum, ad inductionem Thome woyuode Transilvani et Dionysii filii Nicolai, filii Ioanka, que terra est inhabitabilis genti ignote, et ut de ipsa terra ipsum Bazarad rex expelleret, aut certe terram ipsius uni ipsorum insultantium traderet possidendam, cum tamen ipse princeps censum debitum Regie Maiestati semper fideliter persolvisset. Cum autem rex Zeurim, et castrum ipsius recepisset, Dionysio tradidit memorato omnia cum dignitate banatus. Quo facto, Bazarad regi sic mandavit nuncios per honestos: ”Quia vos, domine mi rex, laborastis in convocatione exercitus, laborem vestrum recompensabo VII 241 Troligen avses här novissimus. Sonen var då den siste som härskade, vilket avslutar Simons resonemang om att Zvataplug var härskaren, även om andra missförstått. 242 Bazarad] Bazaraad CPV 95 milibus marcarum argenti. Ipsam etiam Zeurim cum suis atinentiis, que243 nunc habetis pre manibus per potenciam, pacifice vobis tradam. Insuper censum, quo teneor vestre corone, fideliter persolvi faciam omni anno. Et nichilominus unum ex filiis meis vestre curie ad serviendum deputabo cum meis pecuniis et expensis, tantummodo revertimini in pace vestra, et personarum pericula precavete244; quia, si veneritis ulterius, periculum minime evadetis”. Quo audito rex elata mente in tale verbum prorupit, nunciis sic dicens: ”Sic dicite Bazarad: ipse est pastor ovium mearum, de suis latibulis per barbas suas extraham”. Tunc quidem fidelis baro, Donch nomine, comes de Zolio et de Liptou, sic ait Regi: ”Domine cum magna humilitate vobis et ad honorem vestrum ipse Bazarad loquitur, idcirco regie benignitatis favorem et plenam dilectionem gracie sibi velitis per vestras literas remandare”. Tunc rex verbum superbie et conminationis superius propositum iteravit. Relicto consilio saniori protinus ultra pugnaturus processit. Et cum sibi et suis in terra ignota et inter alpes et montes silvarum victualia invenire nequirent, famis inedia ipse rex, milites, et equi sui laborare protinus inceperunt. Quo facto treuga ordinata cum Bazarad et data fide, ut ipse regi pareret et securitatem regi cum suis omnibus redeundi preberet et iter rectum ostenderet, rex revertebatur securus confidens de fide perfidi scismatici. Venit in quandam viam cum toto exercitu, que via erat in circuitu et in utraque parte ripis prominentibus circumclusa et ante, unde erat dicta via patentior, indaginibus in pluribus locis fortiter fuerat circumsepta per Vlachos. Rex autem et sui omnes, nichil tale quid penitus opinantes, in ripis undique Vlachorum multitudo innumerabilis superius discurrendo, iacula iacientes245 super regis exercitum, qui erat246 in fundo depresse vie, que nec via dici potest, sed quasi navis stricta, ubi propter pressuram cadebant dextrarii fortissimi cum militibus circumquaque. Quia nec ad ripas utriusque lateris vie propter precipitium ascendere poterant contra Vlachos, nec ultra procedere, nec fuge locum habebant propter indagines ibi factas; sed erant omnino sicut pisces in gurgustio vel in rete comprehensi. Cadebant iuvenes et senes, principes et potentes sine delectu247. Duravit quippe sic ipse miserabilis eventus a sexta feria usque ad secundam feriam, in quibus diebus collidebantur invicem milites electi, sicut in cunis moventur et agitantur infantes, vel sicut arundines, que a vento moventur. Facta est autem ibi strages maxima et cecidit militum et principum ac nobilium incomputabilis multitudo feria sexta in vigilia Beati Martini et post insequenti feria secunda. Ibi occubuerunt tres prepositi, videlicet 243 que] CPV omittit 244 precavete] precavente CPV 245 iacientes] iacentes CPV 246 erat] erant CPV 247 delectu] delictu CPV 96 Magister Andreas Prepositus Albensis ecclesie, vir valde venerabilis, vice-cancellarius regie maiestatis existens, cum Sigillo Regis periit. Item Michael prepositus de Posoga et Nicolaus prepositus de Alba Transiluana. Item Andreas plebanus de Sarus et frater Petrus de ordine Predicatorum, vir honestus, dire mortis poculum acceperunt, quia in cerebra capitum eorum ligneos clavos miserabiliter affixerunt. Quidam etiam sacerdotes, qui erant capellani regis, sunt occisi. Cumanorum denique corruit inestimabilis et plurima multitudo. Cadavera enim omnium, tam virorum ecclestiacorum quam laicorum nobilium in loco certaminis ibidem tempus resurrectionis generalis expectant; nec cari eorum potuerunt suos dilectos propter hostium incursus aliquatenus rehabere. Tulerunt enim Vlachi multos captivos, tam vulneratos quam illesos et acceperunt plurima arma vestesque preciosas omnium elisorum pecuniamque in auro et argento, in vasis preciosis et baltheis et multa marsupia latorum grossorum et equos multos cum sellis et frenis, que omnia portaverunt et tradiderunt ipsi Bazarad voyuode. Rex autem mutaverat armorum suorum insignia, quibus induerat Desev filium Dionysii, quem putantes esse regem crudeliter occiderunt. Rex vero ipse cum paucis per tuitionem248 suorum aliquorum fidelium vix evasit. Stabant enim in circuitu eius quasi muri lapidei: magister Donch cum Ladizlao filio suo et cum militibus aliis de familia regis et magister Martinus filius Berend, qui omnes ictus gladiorum et sagittarum super se recipiebant, velud ymbres pluviarum, ut regis vita a mortis impetu servaretur. Cadebant etiam in circuitu exercitus de canina multitudine Vlachorum quasi musce, que perdiderunt svavitatem unguenti, cum Christianum populum et unctos Christi sacerdotes inmisericorditer percusserunt. Quorum Vlachorum numerum ibi per Hungaros occisorum subtilis solummodo infernalis conpotista collegit. Rex autem cum tali eventu venit in Vyssegrad. Porro cum Hungari fortissima et durissima prelia ubique gessissent, istud eisdem accidit, ne propter victoriarum frequentiam249 superbirent, vel certe post superbiam precedentem corriperentur, ut humilitatem discerent et docerent, quatenus divine dilectionis gratiam per paterne correctionis flagella impressius mererentur quia illos corrigit Deus pater250, quos diligit. 209. Konungen går med sin armé mot Bazarad Ty i samma år som Felicianus,251 i ont minne bevarad, avled, alltså i Herrens år 1330, när konungen252 hade samlat en stor här (men likväl inte alla han kunde, eftersom han hade 248 per tuitionem] pro tuitione CPV 249 victoriarum frequentiam] victoriam frequentiam CPV 250 illos corrigit] corripit CPV 251 En ungersk ädling som hade försökt mörda det ungerska kungahuset. 97 skickat så många krigare han kunde till rikets gränser i olika expeditioner mot fiender till kungariket) reste han själv i september till Severin,253 till Bazarads, vlakernas vojvods, land. Detta gjorde konungen på initiativ av Thomas, Transsylvaniens vojvod, och Dionysius, son till Nicolaus, son till Ioanka, och för att jaga bort Bazarad från detta land, som var obeboeligt för folk som inte kände till det, eller för att i alla fall ge Bazarads land till en av dem som brukade angripa honom. Detta trots att denne furste alltid troget hade betalat sin erforderliga tribut till det kungliga majestätet. När konungen hade nått Severin och intagit dess borg, överlämnade han allt tillsammans med banvärdigheten254 till den nämnde Dionysius. När detta skett skrev Bazarad såhär till konungen, via hedervärda sändebud: ”Eftersom ni, herre min konung, har slitit i sammankallandet av en armé, ska jag återgälda ert arbete med sjutusen silvermark. Jag ger er även Severin med omgivningar, som ni nu har i era händer genom er makt. Vidare ska jag se till att varje år troget betala den tribut, som jag är skyldig er krona. Och dessutom ska jag skicka en av mina söner till ert hov, för att han ska tjäna där, försörjd av mig. Återgå blott till freden jag hade med er och undvik fara för människor, för om ni kommer längre, ska ni inte på minsta sätt komma undan faran.” Efter att ha hört detta brast konungen upprört ut i följande ord och sade såhär till sändebuden: ”Säg såhär till Bazarad: han är herde för mina får, och jag ska dra dem i skägget ur deras gömställen.” Då sade emellertid en trogen baron vid namn Donch, greve av Zólyom och Liptó, så till konungen: ”Herre, då Bazarad själv talar med stor ödmjukhet inför er och till er ära, bör ni därför svara i ert brev med den kungliga välviljans gunst och kärlek full av nåd.” Då upprepade konungen högmodigt och hotfullt det ovan nämnda meddelandet och, efter att det goda rådet förkastats, drog han genast vidare för att strida. Och då de inte kunde finna förnödenheter åt de sina och sig bland skogarnas berg och kullar, började konungen själv, soldaterna och deras hästar att genast drabbas av svält. När detta skett ordnades vapenstillestånd med Bazarad och löfte gavs, att han skulle lyda konungen och erbjuda konungen och alla hans män ett säkert återtåg och visa dem den rätta vägen. Konungen vände om, trygg till sinnes, med förtroende för den trolöse förrädaren. Han kom med hela sin armé till en väg som var oländig255 och på båda sidor var omgärdad av höga slänter, och framtill, där den nämnda vägen var bredare, hade den inringats starkt av vlakerna, med barrikader på många platser. Men konungen och alla hans 252 Karl (Károly) I, 1312-‐1342. 253 Dagens Drobeta-‐Turnu Severin. 254 Banatus är det ämbete en ban, en ursprungligen slavisk adelstitel, innehade. 255 in circuitu är märkligt här. Circuitus kan ibland användas synonymt med devia eller avia, en ensligt belägen eller oländig väg, vilket, om än märkligt uttryckt, torde vara vad som avses här, då några kurvor inte stämmer med den övriga beskrivnigen. 98 män väntade sig inte ens i djupet av sitt hjärta något sådant. Från alla håll i slänterna rusade vlakernas oräkneliga massa ovanifrån och kastade projektiler över konungens armé, som var på den lägsta delen av den nersjunkna vägen, som inte ens kan kallas väg, men de var som ett skepp på torra land. Där föll på grund av trängseln de starkaste hästarna, tillsammans med soldater överallt omkring. Eftersom de på grund av branterna inte kunde komma upp mot vlakerna på slänterna på var sida vägen, och inte kunde fortsätta framåt, och inte hade någonstans att fly på grund av barrikaderna som ställts upp där, utan var helt och hållet som fiskar fångade i en bur eller ett nät, föll unga och gamla, furstar och stormän utan åtskillnad. Denna sorgliga händelse pågick nämligen så från fredag till måndag, och under de dagarna slogs de förträffliga krigarna mot varandra, såsom spädbarn rörs och skakas i sina vaggor, eller såsom säv, som böjs av vinden. Ett väldigt nederlag led de där och en oräknelig mängd soldater och furstar och ädlingar föll på fredagen, dagen före den salige Martins dag,256 och dagarna därefter till måndagen. Där dog tre biskopar: Mäster Andreas, biskop av kyrkan i Alba,257 en mycket vördnadsvärd man, som var det kungliga majestätets vicekansler, gick under tillsammans med konungens sigill; vidare Michael, präst av Pozsega och Nicolaus, präst av det transsylvanska Alba.258 Vidare drack Andreas, kyrkoherde av Sarus och broder Petrus av dominikanerorden, en hedervärd man, den grymma dödens bägare, eftersom de sorgligt nog satte träspikar i deras huvuden. Även några präster, som var konungens kaplaner, dödades. Slutligen dödades en stor och ovärderlig mängd kumaner. På samma plats, där striden stod, väntar allas lik, såväl prästerskapets som ädlingarnas, på dagen för allas uppståndelse. Deras kära kunde på grund av fiendernas angrepp inte på något sätt få tillbaka sina älskade. Vlakerna tog många fångar, såväl skadade som oskadda, och kom över många vapen och alla de fallnas värdefulla kläder och pengar av guld och silver och i form av värdefulla fat och bälten och många säckar med rikligt med gross259 samt många hästar med sadlar och tyglar,260 och allt detta förde de med sig och gav till vojvod Bazarad själv. Konungen hade dock bytt sina vapens insignier, i vilka han hade klätt Deseu, Dionysius’ son, och i tron att denne var konungen hade de grymt dödat honom. Men konungen själv kom undan tillsammans med ett fåtal genom några av hans trognas beskydd. De stod runt honom, 256 Den 11 november. 257 Oklart vilken plats detta är då Alba Iulia kommer senare. Vit var och är i viss mån vanligt förekommande i platsnamn i Östeuropa, på grund av centralasiatiska folks färgkoder för väderstreck, som de i sin tur tagit från Kina, där vit symboliserar väst. Jämför exempelvis Vitryssland och Belgrad (Den vita staden). 258 Nuvarande Alba Iulia, säte för Transsylvaniens vojvod. 259 Ett ungerskt myntslag. 260 Jfr GH. 99 som en stenmur: Mäster Donch med sin son Ladizlaus och med några andra krigare från konungens familj, samt Mäster Martin, son av Berend. De tog alla emot svärdshugg och pilar över sig, som störtregn, för att konungens liv skulle räddas från dödens angrepp. Även av vlakernas bestialiska mängd föll män i striden mellan härarna, såsom flugor som fördärvade smörjelsens ljuvhet, när de hänsynslöst slog ner det kristna folket och Kristi smorda präster.261 Dessa vlakers antal, fallna där bland ungrarna, samlade blott den sluge uträknaren från Helvetet. Med ett sådant öde kom konungen till Visegrád.262 Alltså, då ungrarna hade fört mycket modiga och hårda strider överallt, skedde detta dem, för att de inte skulle bli högmodiga över sina ständiga segrar, eller åtminstone att de skulle tillrättavisas för sitt tidigare högmod; de skulle lära sig ödmjukhet och visa att de djupare förtjänade den gudomliga kärlekens nåd genom den faderliga tillrättavisningens gissel, eftersom Gud Fadern tillrättavisar dem han älskar. s. 329-330 De exercitu ad Partes Trans-Alpinas. In Valachia adverso marte pugnat Anno 1356. Item, ipse Rex personaliter per Bulgariam, Partes Transalpinas Sacre Corone subiectas invadens; ex alia parte ultra Terram Siculorum cum valido exercitu, ac Nobilibus et Siculis Partis Transilvanie transmisit Nicolaum Voyvodam Transsilvaniensem, cum Simone filio Mauricii, et aliis ex potioribus Militibus suis ad invadendum Partes Transalpinas contra Layk Voyvodam Partium predictarum, Regie Maiestati rebellantem; qui tunc circa Danubium, cum magno exercitu ad impediendum ingressum Regis, ex opposito Regni Hungarie insidiando, residebat. Qui quidem Nicolaus Voyvoda cum exercitu predicto fluvium Iloncha, ubi fortalicia et propugnacula erant per Vlachos firmata, potenter expugnando pertransiens; cum exercitu ipsius Layk Voyvode copioso, cuius Capitaneus erat comes Dragmer, Vlachus, Castellanus eius de Domboycha, bello inchoato et certamine fortissimo commisso, victoriam obtinuit; et ipsum Capitaneum, multis interfectis, in fugam convertit. Sed postmodum, quia transivit frequenter auxilia securitatis, et in eiusdem pugne conflictu debilis effectus, variabilis fortune impetu, incaute ulterius procedens, inter indagines, et veprium densitates, ac passus strictissimos conclusus, per multitudinem Vlachorum de silvis et montibus invasus, ibidem cum Strenuo Viro Petro, suo Vice-Voyvoda, nec non Deseu dicto Vas, et Petro Rufo 261 Flugor som landar i smörjelse fastnar och dör, men fördärvar därmed också själva smörjelsen. Sålunda dog vlakerna här, men tog med sig de smorda prästerna i graven. 262 Ungerns huvudstad vid denna tid. 100 Castellano de Kykulleuvar, Petro et Ladizlao Siculis, Viris bellicosis, et aliis quam pluribus Militibus et Nobilibus potioribus extitit interfectus. Et cum gentes Hungarorum de ipso exercitu terga vertissent, et se in fugam convertissent, in locis lutosis, paludosis, indaginosis, et conclusis multi ex eis per Vlachos occisi extiterunt, et aliqui cum magno damno personarum et rerum evaserunt. Et funus eiusdem Nicolai Voyvode cum magna pugna de manibus Vlachorum ereptum, in Hungariam detulerunt, ad Claustrum Beate Marie Virginis in Strigonio tumulandum. Tandem huiusmodi infortunio adversitatis accidente, et fortuna iterum prosperante; Nicolao de Gara Bano de Macho, Viro Strenuo et bellicoso in manu potenti ipsum Regium exercitum ultra Danubium contra insultus bellatorum et Sagittariorum ipsius Layk Voyvode, velut imbres sagittas emittentium, Vlachorum per navigia meniis, et fortaliciis firmata transducente, muniti in fugam conversi, velut fumus, evanuerunt: et sic residui totius exercitus, terram versus Zeuren intraverunt et occupaverunt. Et tunc Rex ibidem Castrum Zeuren prima vice: et post aliquorum annorum curricula, Castrum in Brassou fortissimum Treuch vocatum, circa terminos Transalpinos edificavit, gente armata Briganciis263 et Balestrartis Anglicis custodiam Castri muniendo, in potestate sua reservavit. Om armén som sändes till länderna bortom bergen Han strider i ett krig utan framgång i Valakiet år 1356. Vidare invaderade konungen264 personligen genom Bulgarien länderna bortom bergen, som var underställda den heliga kronan. Från andra sidan bortom széklernas land skickade han med en stor armé och ädlingar och székler från Transsylvanien Transsylvaniens vojvod Nicolaus, med Simon, Mauricius’ son, och andra av de mäktigare av hans krigare, för att invadera länderna bortom bergen och strida mot Layk, dessa länders vojvod, som var i uppror mot det kungliga majestätet. Han låg då i bakhåll vid Donau, på andra sidan den ungerska gränsen, med en stor armé, för att hindra konungens intåg. Vojvod Nicolaus segrade emellertid vid floden Iloncha, där befästningar och försvarsverk byggts av vlakerna, och korsade den med den tidigare nämnda armén. Han inledde en strid med vojvod Layks stora armé, som stod under kaptenen greve Dragmer, en vlak och kastellan till Layk vid Domboycha, och när ett hårt slag utkämpats vann han segern, och kaptenen drev han på flykten, sedan många dödats. Men därefter, eftersom han ofta övergått säkerhetens skydd och han genom angrepp från det ombytliga ödet hade försvagats i sammandrabbningen, fortsatte han oförsiktigt framåt, och instängd bland barrikader, täta buskage och mycket trånga pass 263 Utgåvan har Buganciis men säger att det skall utläsas Briganciis. 264 Ludvig (Lajos) I 1342-‐1382, son till Karl I. 101 angreps han av en mängd vlaker från skogarna och bergen, och på den platsen dödades han tillsammans med den tappre mannen Petrus, hans vicevojvod, och Deseu, som kallades Vas, och Petrus Rufus, kastellan av Küküllővár, széklerna Petrus och Ladizlaus, krigiska män, och många andra krigare och mäktiga ädlingar. Och när ungrarnas folk vände ryggen till armén och tog till flykten, dödades många av dem av vlaker i leriga och sumpiga marker, befästa och fulla med barrikader. Några kom undan, med stor förlust av människor och utrustning. Vojvod Nicolaus’ lik rycktes efter hård strid ur vlakernas händer och fördes till Ungern, till Saliga Jungfru Marias kloster i Strigonium,265 för att begravas. Slutligen, då olyckan föll över oss med en fiende av detta slag och ödet sedan gynnade oss, förde Nicolaus av Gara, ban av Machum, en tapper och krigisk man, med stark hand den kungliga armén över Donau, trots angreppen från vojvod Layks krigare och bågskyttar, som sköt pilar såsom regn, på skepp förbi vlakernas befästningar och försvarsverk. Skyddade tog de till flykten och försvann såsom rök, och på så sätt tog sig resterna av armén in i landet vid Severin och intog det. Och då reste konungen en borg vid Severin för första gången, och efter några år byggde han en mäktig borg i Brașov, kallad Treuch, vid gränsen mot länderna bortom bergen. Folket förstärktes med inhyrda soldater och engelska legoknektar för att skydda borgen, och han behöll den i sin makt. s. 337-338 De recessu Bogdan Voyvode in Moldaviam. Bogdan Voyvoda Vlachorum Maramaresiensium, inscio Rege, circa Annum 1347. in Moldaviam emigrat. Huius etiam tempore Bogdan Voyvoda Vlachorum de Maramorisio, coadunatis sibi Vlachis eiusdem Districtus, in Terram Moldavie, Corone Regni Hungarie subiectam; sed a multo tempore, propter vicinitatem Tartarorum habitatoribus destitutam, clandestine recessit. Et quamvis per exercitum ipsius Regis sepius impugnatus extitisset: tamen crescente magna numerositate Vlachorum in illa Terra habitantium, in Regnum est dilatata. Voyvode vero, qui per Vlachos ipsius Regni eliguntur, se esse vasallos Regis Hungarie profitentur, ad homagium prestandum obligantur cum censu persolvere consveto. 265 Esztergom, en av Ungerns mest betydelsefulla städer vid tiden och tidigare huvudstad. 102 Om vojvoden Bogdans avresa till Moldavien Bogdan, vlakernas vojvod vid Maramureș, flyttar utan konungens vetskap till Moldavien omkring år 1347. Vid den tiden reste i hemlighet Bogdan, vojvod för vlakerna vid Maramureș, efter att han samlat vlakerna i det distriktet till sig, till Moldaviens land, som var underställt Ungerns rikes krona men under lång tid hade varit övergivet på grund av närheten till tatarerna266. Och fastän han ofta angreps av konungens armé, växte likväl det stora antal av vlaker som bodde i detta land och deras inflytande sträcktes till kungariket267. Men vojvoderna, som väljs av vlakerna i kungariket, bekänner sig vara vasaller till Ungerns konung och är skyldiga att visa sin trohet och betala sedvanlig tribut. 266 Mongolerna. 267 Ungern. 103